Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för bekämpande av arbetslösheten.
1926-06-05 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1926:344, Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för bekämpande av arbetslösheten.
Dokumentets text
2
Riksdagens skrivelse Nr 344.
Nr 344.
Godkänd av första kammaren den 5 juni 1926.
Godkänd av andra kammaren den 5 juni 1926.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för bekämpande
av arbetslösheten.
(Statsutskottets utlåtande nr 168.)
Till Konungen.
I den till riksdagen den 7 januari 1926 avlåtna propositionen (nr 1)
angående statsverkets tillstånd och behov för budgetåret 1926—1927 har
Eders Kungl. Maj:t under femte huvudtiteln (punkt 18) föreslagit riksdagen
att, i avvaktan på den proposition, som kunde komma att avlåtas i ämnet,
för bekämpande av arbetslösheten för sagda budgetår beräkna ett extra
reservationsanslag av 8,000,000 kronor.
Sedermera har Eders Kungl. Maj:t i en till riksdagen avlåten, den 19 mars
1926 dagtecknad proposition, nr 213, under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över socialärenden för sagda dag, föreslagit riksdagen
att för bekämpande av arbetslösheten, i huvudsaklig överensstämmelse med
av departementschefen angivna grunder, under riksstatens femte huvudtitel
för budgetåret 1926—1927 anvisa ett extra reservationsanslag av 8,000,000
kronor.
I likhet med departementschefen anser riksdagen den av statens arbetslöshetskommission
i ärendet lämnade utredningen till fullo ådagalägga behovet
av ett nytt anslag till arbetslöshetens bekämpande för nästkommande
budgetår.
Vad anslagsbeloppets storlek beträffar, är det givetvis vanskligt att nu
göra några fullt tillförlitliga beräkningar angående arbetsmarknadens läge
under senare delen av innevarande år och än mindre om dess förändringar
under hela det kommande budgetåret. Därtill torde de ekonomiska förhållandena
icke blott i vårt land utan även utomlands vara allt för osäkra.
Emellertid framgår av de av arbetslöslietskommissionen till belysande av
arbetslöshetslägets utveckling under perioden januari 1922—januari 1926
Riksdagens skrivelse Nr 344.
3
lämnade uppgifterna, att antalet hjälpsökande arbetslösa, som den 31 januari
1924 uppgick till 16,600, vid sagda tidpunkt åren 1925 och 1926
stigit till respektive 20,600 och 22,700, att antalet i statligt nödhjälpsarbete
placerade vid sagda tidpunkter utgjort respektive 2,329, 1,852 och
3,433 samt att hela antalet arbetslösa, som erhållit hjälp vid ifrågavarande
tider, uppgått till respektive 6,000, 5,544 och 8,268. Av dessa uppgifter
att döma synes man sålunda icke med någon visshet kunna påräkna
någon ljusning å arbetsmarknaden under budgetåret 1926 —1927.
Visserligen torde, på sätt kommissionen ock framhållit, förhållandena
komma att bliva gynnsammare under den stundande, varmare årstiden och
därmed en viss begränsning av hjälpverksamheten bliva möjlig, men torde
denna begränsning tyvärr kunna påräknas bliva av allenast tillfällig natur.
Enligt vad av propositionen framgår, har å hittills beviljade anslag den
1 juli 1926 beräknats förefinnas en besparing å 1,233,000 kronor, under
förutsättning att hjälpverksamhetens kostnader för innevarande budgetår
stannade vid det av kommissionen härför beräknade beloppet, 6,200,000
kronor. För bedrivande av verksamheten under nästkommande budgetår
i ungefärligen samma omfattning som under det innevarande skulle sålunda
krävas omkring 5,000,000 kronor. Med hänsyn till det ovissa
läget på arbetsmarknaden har emellertid departementschefen funnit sig
böra förorda det av kommissionen framlagda förslaget, att det nya anslaget
bestämmes till 8,000,000 kronor. Riksdagen har visserligen icke kunnat
undgå att finna detta anslagskrav högt beräknat, men med hänsyn till svårigheten
att på förhand närmare bedöma det behov, som det här gäller
att fylla, och då riksdagen förutsätter, att vederbörande myndigheter vid
beviljande av medel tillse, att endast till fullo motiverade anspråk bliva
tillgodosedda, har riksdagen icke velat motsätta sig anvisandet av hela
det äskade beloppet.
På grund av ett nyligen inom arbetslöshetskommissionen avgjort, av
Eders Kungl. Maj:t prövat ärende finner sig emellertid riksdagen böra i
detta sammanhang till närmare behandling upptaga frågan om tillämpningen
av de tidigare av riksdagen godkända direktiven för meddelandet av arbetslöshetsunderstöd.
Vid Stripa gruva inom Linde landsförsamling har sedan något över
ett år tillbaka en arbetskonflikt pågått mellan Stripa gruvaktiebolag och
dess arbetarpersonal, den senare organiserad, till den övervägande delen i
platsens (syndikalistiska) lokala samorganisation (omkring ett 90-tal arbetare)
samt till en mindre del (12 st.) i svenska gruvindustriarbetarförbundet.
Efter det arbetarna framställt begäran om 25 % förhöjning av
utgående löner, men arbetsgivaren vägrat godkänna detta krav, nedlades
arbetet den 9 mars 1925. Under sommaren fördes förhandlingar inför
statens vederbörande förlikningsman, men dessa gåvo icke något resultat.
4
Riksdagens skrivelse Nr 344.
Pa hösten 1925 upptogos emellertid förhandlingar rörande ett riksavtal
om arbetsvillkoren vid flertalet mellansvenska gruvor mellan vederbörande
gruvägarförbund och svenska gruvindustriarbetarförbundet. Avtal dessa
parter emellan kom också till stånd. På arbetarpartens begäran uteslöts
emellertid Stripa från detta avtal. Där pågick därför oberoende av det
träffade avtalet arbetsnedläggelsen.
I detta skede ingavs från Lindes landskommuns arbetslöshetskommitté
förfrågan till arbetslöslietskommissionen, huruvida sagda kommitté ägde
skyldighet att — sedan Stripa gruva anhållit, att till bolaget måtte
hänvisas ett femtontal arbetslösa att biträda vid utlastning av malm —
meddela de arbetssökande dylik hänvisning. Efter inhämtade upplysningar,
varav bland annat framgår, att den för Lindes landskommun fastställda
gruvarbetarlönen uppgick till 4 kronor per dag, resolverade arbetslöshetskommissionen,
vilken behandlade konflikten såsom en »partiell»
sådan, i ett den 20 december 1925 fattat beslut, att »kommittén icke
vore skyldig att i anledning av den inkomna rekvisitionen av arbetskraft
från Stripa gruvaktiebolag dit hänvisa hos kommittén anmälda arbetslösa
personer; dock att kommittén skulle vara pliktig att ånyo underställa
ärendet kommissionens prövning, därest sådan förändring inträdde i konfliktens
läge, som kunde tänkas föranleda rubbning av kommissionens nu
träffade avgörande, exempelvis genom högre löneanbud från bolagets sida
till dess arbetare.» Två medlemmar av arbetslöslietskommissionen läto
anteckna avvikande mening — som gick ut därpå, att arbetshänvisning
i regel icke borde ske till arbetsställe, där konflikt påginge och detta
alldeles oavsett det resultat, vartill eu skäliglietsprövning av erbjudna
löneförmåner kunde leda. Eu ledamot reserverade sig under förklaring,
att han ansåge, att konflikten bort förklaras vara en »allmän» konflikt
och sålunda medföra sådan avstängning från arbetslöshetshjälp, som enligt
statsmakternas direktiv för meddelande av arbetslöshetsunderstöd vore förbunden
med en konflikt av denna art.
Någon tid efter det nyss nämnda beslut fattats, inkom till arbetslöslietskommissionen
meddelande därom, att arbetsgivaren erbjudit arbetarna
uppgörelse enligt det riksavtal, som, på sätt ovan anförts, träffats för,
bland annat, jämväl till järnbruksförbundet anslutna mellansvenska gruvor.
Detta anbud innebar, att minimitimlönerna vid Stripa, som förut utgått med
52 öre under jord och 48 öre över jord, skulle komma att utgå med
respektive 70 och 63 öre. Riksavtalet innehöll tillika, att den allmänna
ackordsnivån komme att bibehållas oförändrad, dock att, där minimitimlönen
under i övrigt normala förhållanden icke uppnåtts, reglering uppåt
skulle ske utan nedskärning av bättre ackordssatser.
Tillämpningen av dessa avtalsgrunder förutsatte emellertid från arbetsgivarens
sida, att de till vissa av gruvbolagets arbetare förut utgående
naturaförmånerna i form av lägre hyres- och lysepriser skulle upphöra och
Riksdagens skrivelse Nr 344. 5
dessa förmåner, i den män de åtnjötes, debiteras med i orten gällande,
allmänna priser.
Arbetarna vid Stripa avböjde emellertid fortfarande förslaget att upptaga
arbetet på dessa villkor. Gruvbolaget åter ingav, under åberopande
av detta sitt anbud, förnyad rekvisition av arbetskraft för samma ändamål
som tidigare till Lindes landskommuns arbetslöslietskommitté, vilken känsköt
frågan, huruvida numera arbetshänvisning skulle göras, till arbetslöslietskommissionen.
Enligt beslut, meddelat den 23 mars 1926, förklarade kommissionen, att
»då det kommissionen förebragta utredningsmaterialet syntes giva vid
handen, att arbete erbjudits vid Stripa för löner, som stodo i överensstämmelse
med för gruvindustrien gällande riksavtal, och det även syntes
kommissionen ådagalagt, att arbetsgivaren erbjudit reglering av ackorden
vid Stripa under enahanda villkor som för övriga av riksavtalet berörda
gruvor,
hinder icke skulle föreligga för Linde landskommuns arbetslöshetskommitté
att verkställa hänvisning av arbetskraft i enlighet med bolagets
hemställan.»
Kommittén skulle härjämte anmodas att i första hand erbjuda malmlastningsarbetet
åt de hos kommittén anmälda arbetslösa, som ännu icke
kommit i åtnjutande av det allmännas hjälp samt att därefter, i den mån
så skulle krävas, jämväl till arbetet ifråga hänvisa sådana arbetslösa, som
vore anställda i statligt nödhjälpsarbete, med risk för dessa sistnämnda
att, vid vägran emottaga dem sålunda erbjudet arbete, avstängas från åtnjutande
av statlig arbetslöshetshjälp.
Emot kommissionens beslut reserverade sig två ledamöter, vilka ansågo:
dels att ärendet bort bordläggas i avvaktan på möjligheten att genom
statens förlikningsman skulle kunna åvägabringas eu uppgörelse mellan
parterna,
dels att hänvisning av arbetslösa till blockerad arbetsplats icke borde ske.
Den 9 april 1926 anbefallde Eders Kungl. Maj:t arbetslöshetskommissionen
att låta verkställa förnyad utredning angående:
1. förhållandet mellan, å ena sidan, de av bolaget efter den 20 december
1925 åt dess arbetare erbjudna timlönerna samt, å andra sidan, de enligt
det för gruvindustrien gällande riksavtal vid andra gruvor inom Linde
landskommun och angränsande kommuner utgående timlönerna, därest hänsyn
tages jämväl till fordrade ersättningar för naturaförmåner.
2. förhållandet mellan de arbetsinkomster, som beräknas kunna ernås
med de av bolaget efter angivna tidpunkt åt dess arbetare erbjudna
ackordslönerna, och de arbetsinkomster, som ernås med de enligt förberörda
riksavtal vid andra gruvor inom Linde landskommun och angränsande
kommuner utgående ackordslönerna.
Till denna utredning, som skyndsamt skulle ingivas till Eders Kungl. Maj:t,
6
Riksdagens skrivelse Nr 344.
borde arbetslöshetskommissionen foga det egna, förnyade yttrande, vartill
anledning kunde föreligga.
Tillika förordnade Eders Kungl. Maj:t, att med verkställighet av kommissionens
ifrågavarande beslut skulle anstå i avvaktan på Eders Kungl.
Maj:ts slutliga prövning av ärendet.
Under tiden hade konflikten från arbetarsidan yttermera skärpts därigenom,
att det till landsorganisationen anslutna gruvindustriarbetarförbundet
även för sin del förklarade arbetet vid Stripa i blockad.
Vid sammanträde med arbetslöshetskommissionen den 20 april 1926
anmäldes, att den senast påkallade utredningen nu förelåge. Efter tagen
del av densamma dikterades till protokollet av ordföranden, med vilken
vice ordföranden och ytterligare en ledamot instämde, det beslutet, att
»då de löner som av arbetsgivaren erbjudits de vid Stripa gruvfält
anställda arbetarna, såvitt kan slutas jämväl av den nu verkställda utredningen,
fylla gällande riksavtal och till grund därför liggande medlingsförslags
bestämmelser, finner jag icke anledning frångå den ståndpunkt i
den föreliggande frågan, vilken intogs vid kommissionens behandling av
ärendet den 23 mars detta år.»
I fortsättningen av samma yttrande utvecklades, hurusom Stripaarbetarnas
fordringar beträffande resultatet av riksavtalets tillämpning måste anses icke
stå i överensstämmelse med avtalets eget innehåll utan innebure därutöver
gående fordringar. Och beträffande naturaförmåner innebar det godkända
avtalet, att för dessa skulle utgå skälig, på ortens prisförhållanden grundad
ersättning.
Två ledamöter reserverade sig Till der hänvisning till att den syndikalistiska
arbetarorganisationens representant ansett hittills gjorda erbjudanden
från arbetsgivarnas sida icke medföra, att arbetarna vid Stripa
komme i samma lönenivå som arbetarna vid andra liknande gruvfält.
Då dessutom arbetsgivarsidan icke meddelat sin ståndpunkt till ett av
landshövdingen Elmquist framlagt medlingsförslag, under det att arbetarna
avslagit detsamma, funno dessa reservanter sig icke hava anledning frångå
sina tidigare reservationsvis utvecklade ståndpunkter.
Utdrag ur protokollet över detta arbetslöshetskommissionens beslut jämte
den inkomna utredningen överlämnades därpå till Eders Kungl. Maj:t.
Över arbetslöshetskommissionens beslut har »Sveriges kommunistiska
parti» och »Sveriges arbetares centralorganisation» anfört klagomål hos
Eders Kungl. Maj:t, som med anledning därav den 21 maj 1926 förklarat,
att hänvisning av arbetslösa till Stripa gruvfält icke bort äga rum; tillkommande
det arbetslöshetskommissionen att på given anledning ånyo till prövning
upptaga frågan om den förevarande arbetskonfliktens beskaffenhet och
verkan å arbetslöshefslijälpen inom orten i överensstämmelse med de i
riksdagens skrivelse angivna riktlinjerna.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Riksdagens skrivelse Nr 344.
Vid den granskning riksdagen med anledning av det ovan relaterade
fallet ansett sig böra ägna de förhållanden, under vilka statlig arbetslöslietshjälp
må meddelas, har riksdagen funnit sig kunna giva arbetslöslietskommissionens
principiella uppfattning av de i riksdagens skrivelse nr
291 år 1922 angivna riktlinjer sin anslutning.
Att kommissionen enligt sitt beslut den 20 december 1925 uppfattade
och behandlade arbetskonflikten vid Stripa såsom en »partiell» konflikt av
icke allmän karaktär, synes med hänsyn till det dåvarande läget vara väl
förenligt med riksdagens nyss berörda yttrande rörande eu dylik arbetskonflikts
förutsättningar och innebörd. Vidare är det enligt riksdagens
mening ostridigt, att den förändring, arbetsvillkoren vid Stripa därefter och
till den 23 mars 1926 undergingo, gav arbetslöshetskommissionen fullgiltig
anledning att vid sistnämnda tillfälle anse den fortgående konflikten
hava utvecklats till en med allmän konflikt likställd, partiell sådan. Arbetarpartens
vägran att med tillämpning av ett för yrket i övrigt i orten
gällande riksavtal återupptaga arbetet, därest icke medgivanden, gående
utöver vad sagda avtal innehöll, bleve arbetarna ifråga tillförsäkrade, måste
nämligen enligt riksdagens mening hänföra denna konflikt till den grupp
av sådana, vid vilka enligt riksdagens direktiv »all hjälpverksamhet från
det allmännas sida bör upphöra». När därför arbetslöshetskommissionen begränsade
avstängningen från understöd till dem, som efter hänvisning till
denna arbetsplats vägrade mottaga arbete därstädes, så innebar detta enligt
riksdagens åsikt en mindre sträng och för ortens arbetslösa mera förmånlig
tillämpning av direktiven ifråga än den, vartill deras ordalydelse
och förhållandena i övrigt kunnat giva anledning. Om därför en ändring
i kommissionens beslut av den 23 mars 1926 ansetts påkallad, borde
den skäligen gått därpå ut, att yrkets alla arbetare på orten avstängts
från understöd. Ett uppskov av tillämpningen med eller ett upphävande
av kommissionens beslut före ärendets definitiva avgörande synes dessutom
stå i direkt strid med riksdagens i sammanhang med direktivens antagande
gjorda uttalande, att arbetslöshetskomimissionens beslut rörande hjälpverksamhetens
upphörande skall bestå och tillämpas, till dess i omtvistade fall
ett upphävande av samma beslut i själva huvudfrågan kommit till stånd.
I sammanhang härmed finner sig riksdagen böra erinra om riksdagens
i skrivelsen nr 291 år 1922 gjorda uttalande, »att det allmännas vederbörande
organ hava skyldighet noga tillse, att denna verksamhet» — som
angavs vara »en provisorisk, av fri behovsprövning i varje särskilt fall
beroende anordning» — »i görligaste mån begränsas; att dess bedrivande
sker med hänsyn till nuvarande tids svåra finansiella förhållanden; och
att densamma ingenstädes upprätthålles längre än nödvändigt».
Då skilda uppfattningar gjort sig gällande i fråga om den rätta tilllämpningen
av de nuvarande direktiven, vill riksdagen sammanfattningsvis i
förtydligande syfte framhålla:
att vid allmän konflikt inom ett yrkesområde all statens hjälpverk
-
8
Riksdagens skrivelse Nr 344.
samhet bör upphöra och yrkets samtliga arbetare i landet, respektive orten,
avstängas från statlig arbetslöshetshjälp;
att på enahanda sätt, som nyss sagts, skall förfaras beträffande sådan
»partiell» konflikt, om vilken gäller, att den kan anses vara ett led i en
aktion med syfte att inverka på de allmänna löne- och arbetsvillkoren
inom yrkesområdet ifråga; samt
att vid annan partiell konflikt fråga om hänvisning av arbetssökande
till därav berört arbetsställe skall göras beroende särskilt därav, huruvida
den lön och övriga villkor, som erbjudas, kunna, med hänsyn till de å
orten för arbetet gällande löne- och arbetsvillkoren, anses skäliga. I det
fall, att därvid såsom utgångspunkt för skälighetsprövningen lagts för annan
liknande yrkesutövning gällande kollektivavtal, bör avseende fästas endast
vid faktiskt utgående, lägsta löner eller däremot svarande bestämmelser.
Beträffande spörsmålet om arbetshänvisning erinras, att vid Eders Kungl.
Maj:ts beslut den 10 mars 1922, innefattande vissa jämkningar i dittills
giillande direktiv och deras tillämpning, föredragande departementschefen
till statsrådsprotokollet uttalade sig angående frågan, om ett blockerat arbete
kunde anses som lämpligt arbetstillfälle, och därvid yttrade, att »sådana
fall för visso kunde förekomma, då samhällsintresset kräver, att hänsyn
icke tages till en arbetaregrupps blockadpåbud». Både före och efter
riksdagsbeslutet 1922 har ock, tydligen med tillämpning av sagda princip,
sådan arbetshänvisning förekommit.
Vidare gäller att av arbetslöshetskommissionen i förenämnda frågor fattat
beslut skall genast träda i verkställighet och äga tillämpning till dess
detsamma blivit beträffande huvudsaken vederbörligen prövat.
Under åberopande av vad sålunda anförts, får riksdagen anmäla, att riksdagen
för bekämpande av arbetslösheten i enlighet med hittills gällande
direktiv, tillämpade på sätt riksdagen ovan angivit, för budgetåret 1926—
1927 under riksstatens femte huvudtitel beviljat ett extra reservationsanslag
å 8,000,000 kronor.
Stockholm den 5 juni 1926.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.