Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för bekämpande av arbetslösheten.

1926-06-05 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1926:344, Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för bekämpande av arbetslösheten.

Dokumentets text

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 344.

Nr 344.

Godkänd av första kammaren den 5 juni 1926.

Godkänd av andra kammaren den 5 juni 1926.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående anslag för bekämpande

av arbetslösheten.

(Statsutskottets utlåtande nr 168.)

Till Konungen.

I den till riksdagen den 7 januari 1926 avlåtna propositionen (nr 1)

angående statsverkets tillstånd och behov för budgetåret 1926—1927 har

Eders Kungl. Maj:t under femte huvudtiteln (punkt 18) föreslagit riksdagen

att, i avvaktan på den proposition, som kunde komma att avlåtas i ämnet,

för bekämpande av arbetslösheten för sagda budgetår beräkna ett extra

reservationsanslag av 8,000,000 kronor.

Sedermera har Eders Kungl. Maj:t i en till riksdagen avlåten, den 19 mars

1926 dagtecknad proposition, nr 213, under åberopande av bilagt utdrag av

statsrådsprotokollet över socialärenden för sagda dag, föreslagit riksdagen

att för bekämpande av arbetslösheten, i huvudsaklig överensstämmelse med

av departementschefen angivna grunder, under riksstatens femte huvudtitel

för budgetåret 1926—1927 anvisa ett extra reservationsanslag av 8,000,000

kronor.

I likhet med departementschefen anser riksdagen den av statens arbetslöshetskommission

i ärendet lämnade utredningen till fullo ådagalägga behovet

av ett nytt anslag till arbetslöshetens bekämpande för nästkommande

budgetår.

Vad anslagsbeloppets storlek beträffar, är det givetvis vanskligt att nu

göra några fullt tillförlitliga beräkningar angående arbetsmarknadens läge

under senare delen av innevarande år och än mindre om dess förändringar

under hela det kommande budgetåret. Därtill torde de ekonomiska förhållandena

icke blott i vårt land utan även utomlands vara allt för osäkra.

Emellertid framgår av de av arbetslöslietskommissionen till belysande av

arbetslöshetslägets utveckling under perioden januari 1922—januari 1926

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 344.

3

lämnade uppgifterna, att antalet hjälpsökande arbetslösa, som den 31 januari

1924 uppgick till 16,600, vid sagda tidpunkt åren 1925 och 1926

stigit till respektive 20,600 och 22,700, att antalet i statligt nödhjälpsarbete

placerade vid sagda tidpunkter utgjort respektive 2,329, 1,852 och

3,433 samt att hela antalet arbetslösa, som erhållit hjälp vid ifrågavarande

tider, uppgått till respektive 6,000, 5,544 och 8,268. Av dessa uppgifter

att döma synes man sålunda icke med någon visshet kunna påräkna

någon ljusning å arbetsmarknaden under budgetåret 1926 —1927.

Visserligen torde, på sätt kommissionen ock framhållit, förhållandena

komma att bliva gynnsammare under den stundande, varmare årstiden och

därmed en viss begränsning av hjälpverksamheten bliva möjlig, men torde

denna begränsning tyvärr kunna påräknas bliva av allenast tillfällig natur.

Enligt vad av propositionen framgår, har å hittills beviljade anslag den

1 juli 1926 beräknats förefinnas en besparing å 1,233,000 kronor, under

förutsättning att hjälpverksamhetens kostnader för innevarande budgetår

stannade vid det av kommissionen härför beräknade beloppet, 6,200,000

kronor. För bedrivande av verksamheten under nästkommande budgetår

i ungefärligen samma omfattning som under det innevarande skulle sålunda

krävas omkring 5,000,000 kronor. Med hänsyn till det ovissa

läget på arbetsmarknaden har emellertid departementschefen funnit sig

böra förorda det av kommissionen framlagda förslaget, att det nya anslaget

bestämmes till 8,000,000 kronor. Riksdagen har visserligen icke kunnat

undgå att finna detta anslagskrav högt beräknat, men med hänsyn till svårigheten

att på förhand närmare bedöma det behov, som det här gäller

att fylla, och då riksdagen förutsätter, att vederbörande myndigheter vid

beviljande av medel tillse, att endast till fullo motiverade anspråk bliva

tillgodosedda, har riksdagen icke velat motsätta sig anvisandet av hela

det äskade beloppet.

På grund av ett nyligen inom arbetslöshetskommissionen avgjort, av

Eders Kungl. Maj:t prövat ärende finner sig emellertid riksdagen böra i

detta sammanhang till närmare behandling upptaga frågan om tillämpningen

av de tidigare av riksdagen godkända direktiven för meddelandet av arbetslöshetsunderstöd.

Vid Stripa gruva inom Linde landsförsamling har sedan något över

ett år tillbaka en arbetskonflikt pågått mellan Stripa gruvaktiebolag och

dess arbetarpersonal, den senare organiserad, till den övervägande delen i

platsens (syndikalistiska) lokala samorganisation (omkring ett 90-tal arbetare)

samt till en mindre del (12 st.) i svenska gruvindustriarbetarförbundet.

Efter det arbetarna framställt begäran om 25 % förhöjning av

utgående löner, men arbetsgivaren vägrat godkänna detta krav, nedlades

arbetet den 9 mars 1925. Under sommaren fördes förhandlingar inför

statens vederbörande förlikningsman, men dessa gåvo icke något resultat.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 344.

Pa hösten 1925 upptogos emellertid förhandlingar rörande ett riksavtal

om arbetsvillkoren vid flertalet mellansvenska gruvor mellan vederbörande

gruvägarförbund och svenska gruvindustriarbetarförbundet. Avtal dessa

parter emellan kom också till stånd. På arbetarpartens begäran uteslöts

emellertid Stripa från detta avtal. Där pågick därför oberoende av det

träffade avtalet arbetsnedläggelsen.

I detta skede ingavs från Lindes landskommuns arbetslöshetskommitté

förfrågan till arbetslöslietskommissionen, huruvida sagda kommitté ägde

skyldighet att — sedan Stripa gruva anhållit, att till bolaget måtte

hänvisas ett femtontal arbetslösa att biträda vid utlastning av malm —

meddela de arbetssökande dylik hänvisning. Efter inhämtade upplysningar,

varav bland annat framgår, att den för Lindes landskommun fastställda

gruvarbetarlönen uppgick till 4 kronor per dag, resolverade arbetslöshetskommissionen,

vilken behandlade konflikten såsom en »partiell»

sådan, i ett den 20 december 1925 fattat beslut, att »kommittén icke

vore skyldig att i anledning av den inkomna rekvisitionen av arbetskraft

från Stripa gruvaktiebolag dit hänvisa hos kommittén anmälda arbetslösa

personer; dock att kommittén skulle vara pliktig att ånyo underställa

ärendet kommissionens prövning, därest sådan förändring inträdde i konfliktens

läge, som kunde tänkas föranleda rubbning av kommissionens nu

träffade avgörande, exempelvis genom högre löneanbud från bolagets sida

till dess arbetare.» Två medlemmar av arbetslöslietskommissionen läto

anteckna avvikande mening — som gick ut därpå, att arbetshänvisning

i regel icke borde ske till arbetsställe, där konflikt påginge och detta

alldeles oavsett det resultat, vartill eu skäliglietsprövning av erbjudna

löneförmåner kunde leda. Eu ledamot reserverade sig under förklaring,

att han ansåge, att konflikten bort förklaras vara en »allmän» konflikt

och sålunda medföra sådan avstängning från arbetslöshetshjälp, som enligt

statsmakternas direktiv för meddelande av arbetslöshetsunderstöd vore förbunden

med en konflikt av denna art.

Någon tid efter det nyss nämnda beslut fattats, inkom till arbetslöslietskommissionen

meddelande därom, att arbetsgivaren erbjudit arbetarna

uppgörelse enligt det riksavtal, som, på sätt ovan anförts, träffats för,

bland annat, jämväl till järnbruksförbundet anslutna mellansvenska gruvor.

Detta anbud innebar, att minimitimlönerna vid Stripa, som förut utgått med

52 öre under jord och 48 öre över jord, skulle komma att utgå med

respektive 70 och 63 öre. Riksavtalet innehöll tillika, att den allmänna

ackordsnivån komme att bibehållas oförändrad, dock att, där minimitimlönen

under i övrigt normala förhållanden icke uppnåtts, reglering uppåt

skulle ske utan nedskärning av bättre ackordssatser.

Tillämpningen av dessa avtalsgrunder förutsatte emellertid från arbetsgivarens

sida, att de till vissa av gruvbolagets arbetare förut utgående

naturaförmånerna i form av lägre hyres- och lysepriser skulle upphöra och

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 344. 5

dessa förmåner, i den män de åtnjötes, debiteras med i orten gällande,

allmänna priser.

Arbetarna vid Stripa avböjde emellertid fortfarande förslaget att upptaga

arbetet på dessa villkor. Gruvbolaget åter ingav, under åberopande

av detta sitt anbud, förnyad rekvisition av arbetskraft för samma ändamål

som tidigare till Lindes landskommuns arbetslöslietskommitté, vilken känsköt

frågan, huruvida numera arbetshänvisning skulle göras, till arbetslöslietskommissionen.

Enligt beslut, meddelat den 23 mars 1926, förklarade kommissionen, att

»då det kommissionen förebragta utredningsmaterialet syntes giva vid

handen, att arbete erbjudits vid Stripa för löner, som stodo i överensstämmelse

med för gruvindustrien gällande riksavtal, och det även syntes

kommissionen ådagalagt, att arbetsgivaren erbjudit reglering av ackorden

vid Stripa under enahanda villkor som för övriga av riksavtalet berörda

gruvor,

hinder icke skulle föreligga för Linde landskommuns arbetslöshetskommitté

att verkställa hänvisning av arbetskraft i enlighet med bolagets

hemställan.»

Kommittén skulle härjämte anmodas att i första hand erbjuda malmlastningsarbetet

åt de hos kommittén anmälda arbetslösa, som ännu icke

kommit i åtnjutande av det allmännas hjälp samt att därefter, i den mån

så skulle krävas, jämväl till arbetet ifråga hänvisa sådana arbetslösa, som

vore anställda i statligt nödhjälpsarbete, med risk för dessa sistnämnda

att, vid vägran emottaga dem sålunda erbjudet arbete, avstängas från åtnjutande

av statlig arbetslöshetshjälp.

Emot kommissionens beslut reserverade sig två ledamöter, vilka ansågo:

dels att ärendet bort bordläggas i avvaktan på möjligheten att genom

statens förlikningsman skulle kunna åvägabringas eu uppgörelse mellan

parterna,

dels att hänvisning av arbetslösa till blockerad arbetsplats icke borde ske.

Den 9 april 1926 anbefallde Eders Kungl. Maj:t arbetslöshetskommissionen

att låta verkställa förnyad utredning angående:

1. förhållandet mellan, å ena sidan, de av bolaget efter den 20 december

1925 åt dess arbetare erbjudna timlönerna samt, å andra sidan, de enligt

det för gruvindustrien gällande riksavtal vid andra gruvor inom Linde

landskommun och angränsande kommuner utgående timlönerna, därest hänsyn

tages jämväl till fordrade ersättningar för naturaförmåner.

2. förhållandet mellan de arbetsinkomster, som beräknas kunna ernås

med de av bolaget efter angivna tidpunkt åt dess arbetare erbjudna

ackordslönerna, och de arbetsinkomster, som ernås med de enligt förberörda

riksavtal vid andra gruvor inom Linde landskommun och angränsande

kommuner utgående ackordslönerna.

Till denna utredning, som skyndsamt skulle ingivas till Eders Kungl. Maj:t,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 344.

borde arbetslöshetskommissionen foga det egna, förnyade yttrande, vartill

anledning kunde föreligga.

Tillika förordnade Eders Kungl. Maj:t, att med verkställighet av kommissionens

ifrågavarande beslut skulle anstå i avvaktan på Eders Kungl.

Maj:ts slutliga prövning av ärendet.

Under tiden hade konflikten från arbetarsidan yttermera skärpts därigenom,

att det till landsorganisationen anslutna gruvindustriarbetarförbundet

även för sin del förklarade arbetet vid Stripa i blockad.

Vid sammanträde med arbetslöshetskommissionen den 20 april 1926

anmäldes, att den senast påkallade utredningen nu förelåge. Efter tagen

del av densamma dikterades till protokollet av ordföranden, med vilken

vice ordföranden och ytterligare en ledamot instämde, det beslutet, att

»då de löner som av arbetsgivaren erbjudits de vid Stripa gruvfält

anställda arbetarna, såvitt kan slutas jämväl av den nu verkställda utredningen,

fylla gällande riksavtal och till grund därför liggande medlingsförslags

bestämmelser, finner jag icke anledning frångå den ståndpunkt i

den föreliggande frågan, vilken intogs vid kommissionens behandling av

ärendet den 23 mars detta år.»

I fortsättningen av samma yttrande utvecklades, hurusom Stripaarbetarnas

fordringar beträffande resultatet av riksavtalets tillämpning måste anses icke

stå i överensstämmelse med avtalets eget innehåll utan innebure därutöver

gående fordringar. Och beträffande naturaförmåner innebar det godkända

avtalet, att för dessa skulle utgå skälig, på ortens prisförhållanden grundad

ersättning.

Två ledamöter reserverade sig Till der hänvisning till att den syndikalistiska

arbetarorganisationens representant ansett hittills gjorda erbjudanden

från arbetsgivarnas sida icke medföra, att arbetarna vid Stripa

komme i samma lönenivå som arbetarna vid andra liknande gruvfält.

Då dessutom arbetsgivarsidan icke meddelat sin ståndpunkt till ett av

landshövdingen Elmquist framlagt medlingsförslag, under det att arbetarna

avslagit detsamma, funno dessa reservanter sig icke hava anledning frångå

sina tidigare reservationsvis utvecklade ståndpunkter.

Utdrag ur protokollet över detta arbetslöshetskommissionens beslut jämte

den inkomna utredningen överlämnades därpå till Eders Kungl. Maj:t.

Över arbetslöshetskommissionens beslut har »Sveriges kommunistiska

parti» och »Sveriges arbetares centralorganisation» anfört klagomål hos

Eders Kungl. Maj:t, som med anledning därav den 21 maj 1926 förklarat,

att hänvisning av arbetslösa till Stripa gruvfält icke bort äga rum; tillkommande

det arbetslöshetskommissionen att på given anledning ånyo till prövning

upptaga frågan om den förevarande arbetskonfliktens beskaffenhet och

verkan å arbetslöshefslijälpen inom orten i överensstämmelse med de i

riksdagens skrivelse angivna riktlinjerna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 344.

Vid den granskning riksdagen med anledning av det ovan relaterade

fallet ansett sig böra ägna de förhållanden, under vilka statlig arbetslöslietshjälp

må meddelas, har riksdagen funnit sig kunna giva arbetslöslietskommissionens

principiella uppfattning av de i riksdagens skrivelse nr

291 år 1922 angivna riktlinjer sin anslutning.

Att kommissionen enligt sitt beslut den 20 december 1925 uppfattade

och behandlade arbetskonflikten vid Stripa såsom en »partiell» konflikt av

icke allmän karaktär, synes med hänsyn till det dåvarande läget vara väl

förenligt med riksdagens nyss berörda yttrande rörande eu dylik arbetskonflikts

förutsättningar och innebörd. Vidare är det enligt riksdagens

mening ostridigt, att den förändring, arbetsvillkoren vid Stripa därefter och

till den 23 mars 1926 undergingo, gav arbetslöshetskommissionen fullgiltig

anledning att vid sistnämnda tillfälle anse den fortgående konflikten

hava utvecklats till en med allmän konflikt likställd, partiell sådan. Arbetarpartens

vägran att med tillämpning av ett för yrket i övrigt i orten

gällande riksavtal återupptaga arbetet, därest icke medgivanden, gående

utöver vad sagda avtal innehöll, bleve arbetarna ifråga tillförsäkrade, måste

nämligen enligt riksdagens mening hänföra denna konflikt till den grupp

av sådana, vid vilka enligt riksdagens direktiv »all hjälpverksamhet från

det allmännas sida bör upphöra». När därför arbetslöshetskommissionen begränsade

avstängningen från understöd till dem, som efter hänvisning till

denna arbetsplats vägrade mottaga arbete därstädes, så innebar detta enligt

riksdagens åsikt en mindre sträng och för ortens arbetslösa mera förmånlig

tillämpning av direktiven ifråga än den, vartill deras ordalydelse

och förhållandena i övrigt kunnat giva anledning. Om därför en ändring

i kommissionens beslut av den 23 mars 1926 ansetts påkallad, borde

den skäligen gått därpå ut, att yrkets alla arbetare på orten avstängts

från understöd. Ett uppskov av tillämpningen med eller ett upphävande

av kommissionens beslut före ärendets definitiva avgörande synes dessutom

stå i direkt strid med riksdagens i sammanhang med direktivens antagande

gjorda uttalande, att arbetslöshetskomimissionens beslut rörande hjälpverksamhetens

upphörande skall bestå och tillämpas, till dess i omtvistade fall

ett upphävande av samma beslut i själva huvudfrågan kommit till stånd.

I sammanhang härmed finner sig riksdagen böra erinra om riksdagens

i skrivelsen nr 291 år 1922 gjorda uttalande, »att det allmännas vederbörande

organ hava skyldighet noga tillse, att denna verksamhet» — som

angavs vara »en provisorisk, av fri behovsprövning i varje särskilt fall

beroende anordning» — »i görligaste mån begränsas; att dess bedrivande

sker med hänsyn till nuvarande tids svåra finansiella förhållanden; och

att densamma ingenstädes upprätthålles längre än nödvändigt».

Då skilda uppfattningar gjort sig gällande i fråga om den rätta tilllämpningen

av de nuvarande direktiven, vill riksdagen sammanfattningsvis i

förtydligande syfte framhålla:

att vid allmän konflikt inom ett yrkesområde all statens hjälpverk
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr 344.

samhet bör upphöra och yrkets samtliga arbetare i landet, respektive orten,

avstängas från statlig arbetslöshetshjälp;

att på enahanda sätt, som nyss sagts, skall förfaras beträffande sådan

»partiell» konflikt, om vilken gäller, att den kan anses vara ett led i en

aktion med syfte att inverka på de allmänna löne- och arbetsvillkoren

inom yrkesområdet ifråga; samt

att vid annan partiell konflikt fråga om hänvisning av arbetssökande

till därav berört arbetsställe skall göras beroende särskilt därav, huruvida

den lön och övriga villkor, som erbjudas, kunna, med hänsyn till de å

orten för arbetet gällande löne- och arbetsvillkoren, anses skäliga. I det

fall, att därvid såsom utgångspunkt för skälighetsprövningen lagts för annan

liknande yrkesutövning gällande kollektivavtal, bör avseende fästas endast

vid faktiskt utgående, lägsta löner eller däremot svarande bestämmelser.

Beträffande spörsmålet om arbetshänvisning erinras, att vid Eders Kungl.

Maj:ts beslut den 10 mars 1922, innefattande vissa jämkningar i dittills

giillande direktiv och deras tillämpning, föredragande departementschefen

till statsrådsprotokollet uttalade sig angående frågan, om ett blockerat arbete

kunde anses som lämpligt arbetstillfälle, och därvid yttrade, att »sådana

fall för visso kunde förekomma, då samhällsintresset kräver, att hänsyn

icke tages till en arbetaregrupps blockadpåbud». Både före och efter

riksdagsbeslutet 1922 har ock, tydligen med tillämpning av sagda princip,

sådan arbetshänvisning förekommit.

Vidare gäller att av arbetslöshetskommissionen i förenämnda frågor fattat

beslut skall genast träda i verkställighet och äga tillämpning till dess

detsamma blivit beträffande huvudsaken vederbörligen prövat.

Under åberopande av vad sålunda anförts, får riksdagen anmäla, att riksdagen

för bekämpande av arbetslösheten i enlighet med hittills gällande

direktiv, tillämpade på sätt riksdagen ovan angivit, för budgetåret 1926—

1927 under riksstatens femte huvudtitel beviljat ett extra reservationsanslag

å 8,000,000 kronor.

Stockholm den 5 juni 1926.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.