Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående restaurering av Ovanåkers församlings kyrka m. m.

1927-04-01 · 9 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1927:111, Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående restaurering av Ovanåkers församlings kyrka m. m.

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

tliksdagens skrivelse Nr 111.

Nr 111.

Godkänd av första kammaren den 1 april 1927.

Godkänd av andra kammaren den 1 april 1927.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående

restaurering av Ovanåkers församlings kyrka m. m.

(Statsutskottets utlåtande nr 44.)

Till Konungen.

Uti en inom riksdagen väckt motion (II: 34) har hemställts, att riksdagen

för sin del måtte medgiva, att av inflytande eller redan influtna

men icke disponerade skogsförsäljningsmedel från kyrkoherdebostället i

Ovanåkers församling må under de villkor, Eders Kungl. Maj:t kan finna

skäl föreskriva, utgå ett anslag av högst 59,348 kronor för restaurering

av Ovanåkers församlings kyrka och uppförande av arkivhyggnad i enlighet

med ritningar, som blivit i vederbörlig ordning fastställda.

Till stöd för sin framställning har motionären anfört följande:

»Redan vid kyrkoinventering i Ovanåkers kyrka den 16 maj 1894

klagades över den ytterst bristfälliga värmeinrättningens dåliga beskaffenhet,

och vid en under sommaren år 1910 av dåvarande ärkebiskopen J. A.

Ekman hållen kyrkovisitation i Ovanåkers församling påvisades, att en

genomgående reparation av församlingskyrkan vore av behovet påkallad.

. Sedan härefter kon t rak tsp rosten Öl. Bäckström i Arbrå flere gånger halt

tillfälle att betona reparationens nödvändighet, underströks kraftigt av vår

nuvarande ärkebiskop vid ett tillfälligt besök på platsen under förra året

kyrkans behov av en snar genomgående reparation.

Förslag till yttre och inre restaurering av Ovanåkers kyrka har numera

upprättats av arkitekten Martin Westerberg, och uppgå de av byggmästare

beräknade kostnaderna för restaureringen i enlighet med berörda

förslag till 48,200 kronor.

Kung!, byggnadsstyrelsen, vars prövning restaureringsförslaget underställts,

har i ärendet inhämtat utlåtanden av, bland andra, riksarkivet,

som framhållit, att föreslagen förläggning av en arkivlokal under sakristian

av flera skäl icke kunde anses fullt tillfredsställande. Med anledning där
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

inlinda gens skrivelse Nr 111. ~

av och da riksarkivet från orten erfarit, det möjlighet funnes att genom

tillbyggnad av ett brandfritt valv bereda plats för arkivet i omedelbar

anslutning till prästgården, hade riksarkivet för sin del tillsty rkt, att

arkivfrågan måtte om möjligt ordnas på sistnämnda sätt och således icke

genom den föreslagna anordningen under kyrkans sakristia.

Genom beslut den 29 maj 1925 har kung!, byggnadsstyrelsen fastställt

de av arkitekten Westerberg upprättade förslagen till dels restaurering av

Ovanåkers kyrka, dock med viss modifikation, dels ock förändringar av

kyrkans sakristia, dock med uteslutande av den däri föreslagna förläggningen

av kyrkoarkivet, vilken fråga borde upptagas till förnyad prövning

efter verkställande av utredning rörande eventuell tillbyggnad av

prästgården.

Förslag till arkivbyggnad med anslutning till kyrkoherdebostället bär

härefter uppgjorts av Joll. Westin i Arbrå; och har kostnaden för samma

byggnad beräknats uppgå till 10,000 kronor.

Sistberörda förslag har jämväl underställts lcungl. byggnadsstyrelsens

provning, varvid kung! styrelsen, som låtit verkställa en mindre. onuu

betning av förslaget, varigenom tillbyggnaden givits en något modifierad

placering, fastställt det. sålunda omarbetade förslaget, med föreskrift att

vissa av kungl. styrelsens byggnadsbyrå gjorda erinringar skulle vid arbetets

utförande iakttagas.

Av förekommen anledning bär härjämte ett nytt förslag upprättats angående

anordnande av värmeledning i kyrkan, enligt vilket kostnaden för

dylik anordning, som förut upptagits till 8,000 kronor, numera beräknats

uppgå till 9,348 kronor.

Även sistnämnda förslag bär av kungl. byggnadsstyrelsen jämlikt beslut

den 3 september 1926 blivit i huvudsak fastställt.

Kostnaderna för restaurering av kyrkan och uppförande av arkivbyggnad

enligt de av kungl. byggnadsstyrelsen sålunda godkända förslagen

utgöra alltså, restaureringskostnaden — med inberäknande av kostnaden

för värmeledningen men med avdrag av ett belopp å 200 kronor, som upptagits

för arkivets inredning — 49,348 kronor och kostnaden för uppförande

av en arkivbyggnad 10,000 kronor eller således tillhopa 59,348 kronor.

Av nedan anförda omständigheter framgår, att Ovanåkers^ församling

icke inom överskådlig tid skulle kunna genom utdebitering åstadkomma

denna stora summa. Då härtill kommer, att ifrågavarande 1’estaureringsoch

byggnadsarbeten äro av mycket brådskande natur, synes ingen annan

utväg föreligga än att för berörda ändamål kyrkoherdeboställets rika

skogstillgång anlitas. Ett synnerligen starkt talande skäl härtill föreligger

i den omständigheten, att enligt en i nyligen avgjord rättegång emellan

Ovanåkers församling samt Kungl. Maj:t och kronan angående äganderätten

till omförmälda boställe, 45/64 mantal Präst Stom nr 1 i Ovanåkers

socken, åberopad utredning församlingen inköpt detta boställe, samt att

kungl. Svea hovrätt genom den 9 november 1917 i berörda rättegång meddelad

dom, som av Kungl. Maj:t genom dom den 15 april 1919 därutinnan

fastställts, förklarat Ovanåkers församling vara framför Kungl. Maj:t och

kronan ägare av ifrågavarande fastighet om 11 öres- 6 penningland.

Nämnda boställe är således av den natur, som avses i 28 § kungl. förordningen

angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket den

26 januari 1894.

Då enligt berörda författningsrum fråga om disposition av skogsavkastning

vid boställe, tillkommet på sådant sätt, som däri förmärs, alltid

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr 111.

skall underställas Kungl. Maj:ts prövning, har församlingen för avsikt att

hos Kungl. Maj:t göra underdånig ansökning i ämnet. Som emellertid församlingen

förutser, att Kungl. Maj:t icke lärer vilja bifalla en dylik ansökning

utan att hava över densamma inhämtat kyrkomötets mening, samt

då, såsom ovan framhållits, ärendet är av brådskande natur, har församlingen

ansett det, i och för tids vinnande, vara av synnerlig vikt, att ärendet

komme under innevarande års kyrkomötes prövning, samt lämnat

undertecknad i uppdrag att hos kyrkomötet väcka denna motion.

Jämte meddelande att skogen vid Ovanåkers kyrkoherdeboställe genom

nådigt brev den 29 april 1904 ställts under skogsstatens omedelbara vård

och förvaltning, samt att jämlikt nådig resolution den 23 oktober 1914 ny

lönereglering för prästerskapet i Ovanåkers pastorat tillämpas från och

med den 1 maj 1915, vågar undertecknad utöver det ovan anförda vidaie

vördsamt framhålla följande:

Av en utav tjänsteman inom kungl. domänstyrelsen upprättad ''Redovisningsräkning

å skogsförsäljningsmedel från Ovanåkers kyrkoherdeboställe’

framgår, att för åren från och med den 1 maj 1915 till och med den 30 april

1923 till kyrkofonden från nämnda boställe influtit försäljningsmedel för

ordinarie och extra skogsavverkning till ett sammanlagt belopp av 100,379

kronor 13 öre. Av detta belopp har väl församlingen, som under hela omiormälda

tid fått vidkännas högsta i lag tillåtna uttaxering för sina prästers

avlöning eller 00 öre för bevillningskrona, såsom bidrag till prästerskapets

avlöning återfått omkring 30,000 kronor, vadan således fonden på

dessa medel haft ett till över 70,000 kronor uppgående överskott.

Utdrag av debiterings- och uppbördslängdema å kommunalutskylder i

Ovanåkers socken för åren 1916—1925 utvisar, att uttaxeringen under flertalet

av dessa år uppgått till 10 kronor för bevillningskrona, och torde, när

man tager i betraktande att flere nödvändiga byggnadsföretag såsom ålderdomshem

och åtskilliga skolhusbyggnader äro förestående, det vara uppenbart,

att skatterna snarare komma att ökas än minskas. Av samma utdrag

framgår jämväl, att kommunens tillgångar vid slutet av år 1925 utgjort

050,329 kronor 48 öre, medan dess skulder vid samma tid uppgått till

418,629 kronor 48 öre.

Härjämte anser jag mig böra vördsamt erinra, hurusom efter det Ekshärads

församling hos Kungl. Maj:t i underdånighet begärt, att ett anslag å

106,000 kronor för restaurering av denna församlings kyrka finge utgå av

skogsförsäljningsmedel från den till Ekshärads kyrkoherdeboställe hörande

utskogen Knappåsen, kyrkomötet, vars yttrande Kungl. Maj:t inhämtat, i

skrivelse den 4 november 1925 för sin del lämnat det begärda medgivandet.

Anmärkas bör, att i rättegång, som avgjordes genom Älvdals nedre tingslags

häradsrätts dom den 29 december 1914, häradsrätten förklarade, att det

icke tillförlitligen styrkts, att Knappåsen blivit av enskilda donerad till

Ekshärads församling och dess kyrka eller till samtliga församlingar i

Älvdals härad och deras kyrkor, och att annat förhållande, som för Ekshärads

eller samtliga församlingar kunde medföra bättre rätt till skogen än

för Kungl. Maj:t och kronan, icke visats. På grund därav kunde häradsrätten

icke bifalla i målet gjort yrkande, att Ekshärads församling eller

samtliga församlingarna måtte tillerkännas bättre rätt än Kungl. Maj:t

och kronan till skogstrakten. Genom dom den 23 juni 1916 fastställde

kungl. Svea hovrätt häradsrättens domslut, såvitt därigenom samtliga i

målet framställda yrkanden lämnats utan bifall. Denna dom fastställdes

av Kungl. Maj:t genom dom den 25 maj 1918.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse AV 111■

På grund, av vad sålunda anförts vågar jag vördsamt hemställa, det,

kyrkomötet måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t förklara, att kyrkomötet

för sin del icke har något att erinra däremot, att av inflytande eller redan

influtna men icke disponerade skogsförsäljningsmedel från kyrkoherdebostället

i Ovanåkers församling må under de villkor, Kungl. May.t kan

finna skäl föreskriva, utgå ett anslag av högst 59,348 kronor för restaurering

av församlingens kyrka och uppförande av arkiybyggnad i enlighet

med ritningar, som blivit i vederbörlig ordning fastställda.»

I anledning av denna motion avgav kyrkolagsutskottet den 13 oktober

1926 betänkande, däri anfördes, bland annat, följande. _

Såsom av en i motionen omförmäld, av Kungl. Alaj:t den lo april 1919

meddelad dom framginge, hade Kungl. Maj:t förklarat, att Ovanåkers

församling vore framför Kungl. Maj:t och kronan ägare av i motionen

omförmälda fastighet Prästestom nr 1 om 11 öres- _6 penningland, men att

Ovanåkers kommun och församling icke kunde tillerkännas fri dispositionsrätt

över den del av fastigheten, som icke blivit avsatt till prästgård.

Genom domen hade alltså avgjorts, bland annat, att ovannämnda

fastighet skulle disponeras såsom ett ecklesiastikt boställe i överensstämmelse

med reglerna i 1910 års prästerliga löneregleringslagstiftning. - Av

handlingarna till ett av Kungl. Maj:t den 26 september 1925 avgjort ärende

i fråga om rätt för församlingen att till restaurering av församlingens

kyrka disponera skogsförsäljningsmedel från ovannämnda kyrkoherdeboställe

hade utskottet vidare inhämtat följande. I en till Kungl. Alaj:t den

16 februari 1925 ingiven ansökning hade församlingen, med förmälan, att

församlingen hade att utgiva betydliga kostnader för kyrkliga ändamål,

däribland 48,000 kronor för restaurering av församlingens kyrkobyggnad,

anhållit, att Kungl. Maj:t måtte medgiva, att församlingen finge disponera

ett belopp av 43,354 kronor 71 öre av från förenämnda kyrkoherdebostället

då redan influtna skogsförsäljningsmedel till bestridande av kostnaderna

för ovanberörda kyrkliga ändamål. Av de i ärendet hörda myndigheterna

förklarade domkapitlet i Uppsala, att, då skogstillgångarna

å bostället vore mycket rikliga, det syntes domkapitlet billigt, att församlingen,

som till stöd för sin underdåniga framställning jämväl åberopat

§ 1 mom. 2 i Kungl. Maj:ts kungörelse den 9 december 1910 angående lagstiftningen

om ecklesiastika boställsskogar, för det behjärtansvärda ändamålet

erhölle sökt understöd. Kungl. kammarkollegium, som ansåge, att

skogsförsäljningsmedlen från bostället författningsenligt icke kunde

disponeras för det av församlingen angivna ändamål, avstyrkte däremot

bifall till församlingens ansökning. Genom ovannnämnda beslut den 26

september 1925 förklarade Kungl. Maj:t den gjorda framställningen icke

föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd. — På grund av vad i denna

sak sålunda förekommit och då i allt fall mot ansökningens upptagande

omedelbart hos kyrkomötet mötte stora betänkligheter, hemställde utskottet,

att förevarande motion ej måtte till någon kyrkomötets vidare åtgärd

föranleda.

Kyrkolagsutskottets omförmälda betänkande föredrogs i kyrkomötet den

20 oktober 1926.

Efter föredragningen anförde motionären följande: »Herr ärkebiskop!

När kyrkomötet föregående år med stor majoritet beslutade en ur kyrklig,

församlings- och jämväl prästerlig synpunkt synnerligen behjärtansvärd

åtgärd, som en hård lagstiftning eljest skulle ha omöjliggjort, så

väckte detta på många håll en odelad och för rättskänslan tilltalande

opaginerad Kontrollera mot PDF

JO

Riksdagens skrivelse Nr 111.

tillfredsställelse — jag syftar i detta fall på den av kyrkomötet beslutade

skrivelsen till Konungen angående anslag av skogsförsäljningsmedel för

restaurering av Ekshärads kyrka. Den vid årets kyrkomöte av mig

väckta motionen angående liknande anslag för restaurering av Ovanåkers

kyrka ligger i viss mån annorlunda till. Ty under det att Ekishärads församlings

äganderätt till kyrkoherdebostället därstädes på domstolsvägen

blivit ogillad efter slutförd rättegång, har däremot Ovanåkers församlings

äganderätt till dess kyrkoherdeboställe genom Kungl. Maj:ts dom

den 15 april 1919 blivit gillad och erkänd. Att den ena församlingen efter

den andra såsom ägare av boställen med riklig skogsavkastning framkommer

med sådana framställningar, som den av mig nu senast gjorda, har

sin naturliga orsak i de ändrade ekonomiska förhållanden, som inträtt,

sedan den nya prästlöneregleringslagen börjat att genomföras, samt i den

för denna lag utarbetade finansplanen, vilken plan blivit så rubbad, att

uppenbara orättvisor hava uppstått i förhållandet mellan de bidragsgivande

församlingarna och kyrkofonden och därigenom mellan församlingarna

inbördes.

Vid behandlingen av denna prästlöneregleringslag vid 1910 års riksdag

höjdes också röster mot den avfattning lagen fått i den kungl. propositionen,

d. v. s. mot bestämmelserna i § 19 angående boställen och deras iskogar,

vilka donerats eller av församling eller menighet anskaffats. I riksdagen

väcktes motioner med förslag om ändrad formulering till församlingarnas

förmån av nämnda paragraf, nämligen i första kammaren av riksbanksfullmäktige

Olof Jonsson i Hov samt i andra kammaren av herr

Johan Ericsson i Vallsta. Mot deras farhågor ställdes emellertid beräkningarna

i finansplanen för löneregleringens genomförande, vilka ådagalade,

att någon mer uppenbar fara för församlingar med dylika boställen

att erhålla större bidragsskyldighet till kyrkofonden än andra församlingar

ej förelåge, något som även bekräftades av följande i propositionen

sid. 80 intagna, av föredragande departementschefen till statsrådsprotokollet

gjorda yttrande:

''Enligt vad verkställda uträkningar giva vid handen torde i det närmaste

hela den behållna avkastningen av boställsskogarna komma att jämlikt

19 § 4 mom. från kyrkofonden utbetalas till församlingarna. Det belopp,

dessa skulle bekomma, belöper sig nämligen, såvitt nu kan bedömas,

till 604,313 kronor. Då hela den behållna summan av skogsförsäljningsmedel

för närvarande kan skattas till omkring 628,000 kronor, återstår sålunda

såsom behållen inkomst för kyrkofonden endast ett jämförelsevis

obetydligt belopp.’ Mot denna bakgrund blevo också de båda motionerna

av särskilda utskottet bedömda, behandlade och avstyrkta. Och vid föredragningen

i båda kamrarna av 19 § blev densamma klubbfästad utan att

ett enda yttrande därvid förekom.

Sedan dess ha 16 år förflutit och de flesta församlingarna fallit under

den nya prästlöneregleringslagens bestämmelser. De i finansplanen uppgjorda

kalkylerna hava också under tiden blivit prövade och kontrollerade.

Och visar sig därvid, att skogsförsäljningsmedlens storleksbelopp i inkomstberäkningen

på ett för kyrkofonden oanat men för vederbörande församlingar

upprörande sätt blivit vid regleringslagens utformande underskattade.

Skogsförsäljningsmedlen, som i finansplanen beräknades giva

endast ett till 29,181 kronor upptaget överskottsbelopp, ha för sista räkenskapsåret,

sedan församlingarna bekommit sina efter uppskattning av

Kungl. Maj:t fastställda bidrag, ett överskott av 1,479.670 kronor ocli 28

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Riksdagens skrivelse Nr 1 Ibäre,

motsvarande en ökning av något över 5,000 procent av det ursprungligen

mera som utjämning för kyrkofonden avsedda inkomstbeloppet, Härigenom

bär också den i kung! propositionen omnämnda »gamla kyrkliga

grundsatsen», att varje församling bör — när icke obilliga anspråk därigenom

ställas på densamma — avlöna sitt prästerskap, ovedersägligen

brutits och ej heller denna princip av prästlöneregleringslagen kunnat upprätthållas.

Då nu hos Kungl. Maj:t och, när det gäller en kyrklig fråga av

denna beskaffenhet, även hos de båda representantförsamlingarna starka

skäl föreligga för de krav, som på grund av felkalkylering avhänts församlingarna

i form av skogsförsäljningsmedel, och rättelse härutinnan pa

lagstiftningsväg ej torde kunna vinnas före regleringsperiodens utgång

1934, föreligga starka billighetsskäl för kyrkomötet att för sin del utan

alltför skarpsinniga juridiska utläggningar tillrättalägga de mest belijärtansvärda

fallen i berörda avseenden.

Kyrkolagsutskottet, som förberett förenämnda Ovanåkers församling

rörande fråga, har efter ett kort referat och med hänvisning till vad i

denna sak sålunda förekommit avstyrkt framställningen. Skulle nu i likhet

med utskottets hemställan den motionsledes gjorda framställningen

av kyrkomötet avslås, kommer Ovanåkers församling, trots sin klara och

erkända äganderätt till sitt kyrkoherdeboställe, att bli det första tvangsoffret

för de reduktion såtgärder, kanske ej förutsedda, som förekommer

i svensk kyrkolagstiftning under namn av 1910 års prästlöneregleringslagar,

i första hand vad det nu gäller överskottet av boställets jämförelsevis

rika skogstillgång samt därefter, i händelse de först föreskrivna församlingsavgifterna

skulle täcka det egna pastoratets lönebehov, genom att

boställets avkastning i övrigt indrages till den för riket eller kyrkan i sin

helhet gemensamma kyrkofonden.

Jag vill icke nu klandra den kyrkopolitik, som förr har blivit förd, men

jag förespår ett synnerligen obehagligt uppvaknande för en väsentlig del

av de svenska kyrkoförsamlingama och ifrågasätter, om icke nu vid övergången,

då det ännu finnes en hel del församlingar, som icke blivit nvreglerade,

en viss moderation borde iakttagas, i synnerhet som efter lagens

ikraftträdande, som redan påvisats, en oanad värdestegring av skogarnas

avkastning inträffat, som i flera fall blivit mångdubblad och berett kyrkofonden

ej beräknade inkomster från i regel med hänsyn till de stora kommunalskatterna

fattigaste landsförsamlingarna i riket. Ovanåkers församling,

från vars boställsskog åren 1916—1923 skogsförsäljningsmedel med ett

belopp av 113,420 kronor 41 öre inlevererats, varav uppstått ett överskott

av cirka 70,000 kronor, utgör härifrån icke något undantag. _

Då ändamålet för detta anslag ej kan vara kyrkomötet likgiltigt och ett

bifall till motionen .till viss del kommer att neutralisera de mest framträdande

missförhållandena, ber jag, herr ärkebiskop, få yrka avslag pa

kyrkolagsutskottets hemställan och bifall till klämmen i den av mig i ämnet

väckta, motionen.»

T ärendet anfördes vidare av kyrkomötets nedannämnda ledamöter,

bland annat, följande.

Regeringsrådet G. Thulin: Denna fråga läge ju något annorlunda än

det föregående ärendet (Fryksände). Utskottet hade här delvis en starkare

ställning och delvis en svagare. Utskottet hade en starkare ställning

därigenom, att det kunde hänvisa till att frågan vore upptagen genom eu

särskild motion och icke hade haft den behandling av myndigheter och

andra som helst borde föreligga, innan den komme till kyrkomötet. Men

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrivelse Nr 111.

utskottet kade i sak eu svagare ställning än i föregående ärende, ty detta vore

ett av de få undantagsfall, där man måste säga sig, att var och en, som

röstade för anslaget till Ekshärad vid förra kyrkomötet, om han icke

ändrat mening och ansåge, att kyrkofonden endast borde användas till

prästerskapets avlöning, måste rösta för bifall i konsekvensens tecken. Om

kyrkomötet avsloge detta förslag därför att det framförts i en enskild

motion, komme frågan tillbaka behörigen beredd och då fnnnes anledning,

att den komme att bifallas.

Komministern i Gävle pastorat B. 1. J. Jonzon: Det vore tydligt, att föreliggande

önskemål vore i högsta grad behjärtansvärt med hänsyn till

hela Ovanåkers kyrkliga liv. Det vore också tydligt, att det vore en ytterst

brådskande sak, och man förstode icke, på vad sätt en lösning för församlingen

inom rimlig tid annars skulle kunna åstadkommas. Det vore också

tydligt, att församlingen här hade en i viss mån bättre rätt än i fallet Ekshärad,

eftersom församlingen fått dom på, att den före Kungl. Ma.i:t vore

ägare till ifrågavarande fastighet. — När utskottet sade: »då i allt fall mot

ansökningens upptagande omedelbart hos kyrkomötet möta stora betänkligheter»,

måste det väl förutsätta, att utskottet ändå tänkte sig, att saken

skulle kunna vara juridiskt möjlig. Detta förefölle ännu klarare efter vad

regeringsrådet Thulin nyss yttrade. — Man måste fråga sig, om det vore

lyckligt, att församlingarna fullkomligt ställdes utanför varje förfogande

över den egendom, som de hade fått laga dom på, att de ägde. Hela deras

intresse komme då också att kopplas av från allt, som hörde samman

med dessa frågor; det kunde ju hända, att opinionen i så fall kunde taga

en ganska olycklig vändning. — Vad beträffade det andra faktum, som

förelåge, nämligen att Kungl. Maj:t redan fattat ett avgörande i denna

fråga, borde det väll knappast förhindra kyrkomötet att yttra sin mening.

Om saken ännu en gång på ena eller andra sättet komme för Kungl. Maj:t

och kyrkomötet finge att uttala sig, måste ju i varje fall kyrkomötets yttrande

grunda sig, icke på hänsyn till vad Kungl. Maj:t förut utan kyrkomötets

hörande gjort i saken, och ännu mindre på hänsyn till vad kyrkomötet

väntade, att Kungl. Maj: t möjligen kunde komma att göra, utan

helt och hållet på vad kyrkomötet i själva sakfrågan med hänsyn till kända

omständigheter ansåge vara rätt och billigt.

Biskopen E. F. Lönegren, vilken emellertid av anförda skäl yrkade bifall

till kyrkolagsutskottets förslag: »Herr ärkebiskop! Jag har begärt ordet

för att angiva den något underliga ställning, i vilken jag känner mig stå

vid denna liksom vid den föregående frågans avgörande. Mitt hjärta önskar

mycket starkt att få svara ja, men min kyrkliga eftertanke säger mig

lika bestämt, att jag måste rösta nej. Jag anser mig skyldig att giva skid

för den dubbelställningen. Jag har, ända sedan jag blev biskop och något

fick lära känna den hårda framfart med våra församlingars äganderätt,

särskilt med hänsyn till de stora skogsvidderna, som blev en följd av 1910

års lagstiftning, tänkt och många gånger uttalat, att detta enligt mitt sätt

att se var ingenting mindre än en kyrklig socialism, satt i ett rätt underligt

system. Om man aldrig så mycket senterade det ändamål, som därmed

skulle främjas, och den kyrkliga solidaritet, som däri fick ett uttryck,

måste man, som jag upprepade gånger nödgats göra, fråga sig, vad som

i djupare mening är rättsgrunden till detta. Att nu en mer och mer växande

tvekan gör sig gällande — och i kyrkomötet har jag aldrig hört den

så tydligt uttalas som i dag — torde väl bero på, att genom utvecklingen,

särskilt genom kristidens erfarenhet, den orättvisa, som församlingarna

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Riksdagens skrivelse Nr 111.

sett häri, framträtt på ett synnerligen iögonenfallande sätt. Kanske kan

detta åskådliggöras tydligast genom att peka på det förhållandet, att under

ett enda år — jag vill minnas det var 1924 — tillfördes kyrkofonden ensamt

i skogsavkastning ett belopp av över 10 miljoner kronor. Man får icke

undra på, att det börjat jäsa i de församlingar — det har nyss sagts, att

det ofta är rätt fattiga och skattetyngda församlingar —■ särskilt i Norrland,

som veta, att medlen komma från prästgårdar, som tillhöra dem —

låt vara att äganderätten kan vara litet differentierad — och som äro avsedda

i första hand att användas till avlöning av deras prästerskap. Denna

jäsning har tagit sig mångai spontana uttryck. Uppe i det stift jag representerar

har det bildats sammanslutningar i församlingarna i syfte att på

utredningens och även rättegångens väg tillkämpa sig den bättre rätt, som

de förmena sig hava.»

Sedan på given anledning regeringsrådet Thulin yrkat bestämt bifall

till motionärens förslag, varefter överläggningen förklarats slutad, bifölls

efter framställd proposition utskottets hemställan med 32 röster mot 25,

som avgåvos för motionen.

På grund av församlingens därom uttalade önskan har jag väckt denna

motion.

Vid ärendets behandling i kyrkomötet har, såsom av det ovanstående

framgår, framställts anmärkning däremot, att frågan därstädes vore

upptagen genom en särskild motion och icke haft den behandling av myndigheter

och andra, som helst borde föreligga, innan den komme till kyrkomötet.

Med avseende härå tillåter jag mig framhålla, att, då kungl. kammarkollegium

i sitt förberörda över Ovanåkers församlings underdåniga ansökning

den 16 februari 1925 avgivna underdåniga utlåtande förklarat sig

anse, att skogsförsäljningsmedlen från bostället författningsenligt icke

kunde disponeras för det av församlingen angivna ändamål, det torde hava

saknats anledning för Kungl. Maj:t att över samma ansökning höra kyrkomötet

och riksdagen. Enda sättet för att den nu föreliggande frågan

skulle kunna komma under kyrkomötets liksom nu under riksdagens prövning

har sålunda varit att gå motionsvägen; och förmenar jag, att den utredning,

som i den hos kyrkomötet väckta motionen med tillhörande bilagor

föreligger, skall — förutan myndigheters och andras behandling — befinnas

innehålla tillräckligt material för riksdagens prövning av frågan.

Den omständigheten, att skogsförsäljningsmedel, varom nu är fråga, författningsenligt

ej må anlitas för ändamål, som nu åsyftas, lärer icke utgöra

hinder för Kungl. Maj:t att i visst fall, då synnerligen talande skäl

för ett undantag föreligga — och sådana äro nu för handen —- efter riksdagens

och kyrkomötets hörande tilldela anslag av dylika medel.

Då kyrkomötet bifallit kyrkolagsutskottets förslag, däri uttalats, bland

annat, att stora betänkligheter mötte för ansökningens omedelbara upptagande

hos kyrkomötet, torde få anses, att kyrkomötet icke varit främmande

för den tanken, att frågan skulle återkomma till ett blivande kyrkomöte.

»

Mot bifall till motionen måste otvivelaktigt principiella betänkligheter

resa sig. å andra sidan bär riksdagen icke kunnat undgå finna, att vissa billighetsskäl

kunna anföras till stöd för motionärens yrkande. Ärendet

synes emellertid vara i behov av ytterligare utredning, och frågan synes

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens skrivelse Nr 111.

därför böra hänskjutas till Eders Kungl. Maj:t för utredning och eventuellt

avgivande av förslag i ämnet.

Riksdagen får alltså hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte låta verkställa

utredning, huruvida av inflytande eller redan influtna men icke disponerade

skogsförsäljningsmedel från kyrkoherdebostället i Ovanåkers församling

må utgå anslag till restaurering av Ovanåkers församlings kyrka

och till uppförande av arkivbyggnad för nämnda församling, samt för riksdagen

framlägga det förslag, vartill denna utredning må föranleda.

Stockholm den 1 april 1927.

Med undersåtlig vördnad

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.