Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående restaurering av Ovanåkers församlings kyrka m. m.
1927-04-01 · 9 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 6 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1927:111, Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående restaurering av Ovanåkers församlings kyrka m. m.
Dokumentets text
6
tliksdagens skrivelse Nr 111.
Nr 111.
Godkänd av första kammaren den 1 april 1927.
Godkänd av andra kammaren den 1 april 1927.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående
restaurering av Ovanåkers församlings kyrka m. m.
(Statsutskottets utlåtande nr 44.)
Till Konungen.
Uti en inom riksdagen väckt motion (II: 34) har hemställts, att riksdagen
för sin del måtte medgiva, att av inflytande eller redan influtna
men icke disponerade skogsförsäljningsmedel från kyrkoherdebostället i
Ovanåkers församling må under de villkor, Eders Kungl. Maj:t kan finna
skäl föreskriva, utgå ett anslag av högst 59,348 kronor för restaurering
av Ovanåkers församlings kyrka och uppförande av arkivhyggnad i enlighet
med ritningar, som blivit i vederbörlig ordning fastställda.
Till stöd för sin framställning har motionären anfört följande:
»Redan vid kyrkoinventering i Ovanåkers kyrka den 16 maj 1894
klagades över den ytterst bristfälliga värmeinrättningens dåliga beskaffenhet,
och vid en under sommaren år 1910 av dåvarande ärkebiskopen J. A.
Ekman hållen kyrkovisitation i Ovanåkers församling påvisades, att en
genomgående reparation av församlingskyrkan vore av behovet påkallad.
. Sedan härefter kon t rak tsp rosten Öl. Bäckström i Arbrå flere gånger halt
tillfälle att betona reparationens nödvändighet, underströks kraftigt av vår
nuvarande ärkebiskop vid ett tillfälligt besök på platsen under förra året
kyrkans behov av en snar genomgående reparation.
Förslag till yttre och inre restaurering av Ovanåkers kyrka har numera
upprättats av arkitekten Martin Westerberg, och uppgå de av byggmästare
beräknade kostnaderna för restaureringen i enlighet med berörda
förslag till 48,200 kronor.
Kung!, byggnadsstyrelsen, vars prövning restaureringsförslaget underställts,
har i ärendet inhämtat utlåtanden av, bland andra, riksarkivet,
som framhållit, att föreslagen förläggning av en arkivlokal under sakristian
av flera skäl icke kunde anses fullt tillfredsställande. Med anledning där
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
inlinda gens skrivelse Nr 111. ~
av och da riksarkivet från orten erfarit, det möjlighet funnes att genom
tillbyggnad av ett brandfritt valv bereda plats för arkivet i omedelbar
anslutning till prästgården, hade riksarkivet för sin del tillsty rkt, att
arkivfrågan måtte om möjligt ordnas på sistnämnda sätt och således icke
genom den föreslagna anordningen under kyrkans sakristia.
Genom beslut den 29 maj 1925 har kung!, byggnadsstyrelsen fastställt
de av arkitekten Westerberg upprättade förslagen till dels restaurering av
Ovanåkers kyrka, dock med viss modifikation, dels ock förändringar av
kyrkans sakristia, dock med uteslutande av den däri föreslagna förläggningen
av kyrkoarkivet, vilken fråga borde upptagas till förnyad prövning
efter verkställande av utredning rörande eventuell tillbyggnad av
prästgården.
Förslag till arkivbyggnad med anslutning till kyrkoherdebostället bär
härefter uppgjorts av Joll. Westin i Arbrå; och har kostnaden för samma
byggnad beräknats uppgå till 10,000 kronor.
Sistberörda förslag har jämväl underställts lcungl. byggnadsstyrelsens
provning, varvid kung! styrelsen, som låtit verkställa en mindre. onuu
betning av förslaget, varigenom tillbyggnaden givits en något modifierad
placering, fastställt det. sålunda omarbetade förslaget, med föreskrift att
vissa av kungl. styrelsens byggnadsbyrå gjorda erinringar skulle vid arbetets
utförande iakttagas.
Av förekommen anledning bär härjämte ett nytt förslag upprättats angående
anordnande av värmeledning i kyrkan, enligt vilket kostnaden för
dylik anordning, som förut upptagits till 8,000 kronor, numera beräknats
uppgå till 9,348 kronor.
Även sistnämnda förslag bär av kungl. byggnadsstyrelsen jämlikt beslut
den 3 september 1926 blivit i huvudsak fastställt.
Kostnaderna för restaurering av kyrkan och uppförande av arkivbyggnad
enligt de av kungl. byggnadsstyrelsen sålunda godkända förslagen
utgöra alltså, restaureringskostnaden — med inberäknande av kostnaden
för värmeledningen men med avdrag av ett belopp å 200 kronor, som upptagits
för arkivets inredning — 49,348 kronor och kostnaden för uppförande
av en arkivbyggnad 10,000 kronor eller således tillhopa 59,348 kronor.
Av nedan anförda omständigheter framgår, att Ovanåkers^ församling
icke inom överskådlig tid skulle kunna genom utdebitering åstadkomma
denna stora summa. Då härtill kommer, att ifrågavarande 1’estaureringsoch
byggnadsarbeten äro av mycket brådskande natur, synes ingen annan
utväg föreligga än att för berörda ändamål kyrkoherdeboställets rika
skogstillgång anlitas. Ett synnerligen starkt talande skäl härtill föreligger
i den omständigheten, att enligt en i nyligen avgjord rättegång emellan
Ovanåkers församling samt Kungl. Maj:t och kronan angående äganderätten
till omförmälda boställe, 45/64 mantal Präst Stom nr 1 i Ovanåkers
socken, åberopad utredning församlingen inköpt detta boställe, samt att
kungl. Svea hovrätt genom den 9 november 1917 i berörda rättegång meddelad
dom, som av Kungl. Maj:t genom dom den 15 april 1919 därutinnan
fastställts, förklarat Ovanåkers församling vara framför Kungl. Maj:t och
kronan ägare av ifrågavarande fastighet om 11 öres- 6 penningland.
Nämnda boställe är således av den natur, som avses i 28 § kungl. förordningen
angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket den
26 januari 1894.
Då enligt berörda författningsrum fråga om disposition av skogsavkastning
vid boställe, tillkommet på sådant sätt, som däri förmärs, alltid
8
Riksdagens skrivelse Nr 111.
skall underställas Kungl. Maj:ts prövning, har församlingen för avsikt att
hos Kungl. Maj:t göra underdånig ansökning i ämnet. Som emellertid församlingen
förutser, att Kungl. Maj:t icke lärer vilja bifalla en dylik ansökning
utan att hava över densamma inhämtat kyrkomötets mening, samt
då, såsom ovan framhållits, ärendet är av brådskande natur, har församlingen
ansett det, i och för tids vinnande, vara av synnerlig vikt, att ärendet
komme under innevarande års kyrkomötes prövning, samt lämnat
undertecknad i uppdrag att hos kyrkomötet väcka denna motion.
Jämte meddelande att skogen vid Ovanåkers kyrkoherdeboställe genom
nådigt brev den 29 april 1904 ställts under skogsstatens omedelbara vård
och förvaltning, samt att jämlikt nådig resolution den 23 oktober 1914 ny
lönereglering för prästerskapet i Ovanåkers pastorat tillämpas från och
med den 1 maj 1915, vågar undertecknad utöver det ovan anförda vidaie
vördsamt framhålla följande:
Av en utav tjänsteman inom kungl. domänstyrelsen upprättad ''Redovisningsräkning
å skogsförsäljningsmedel från Ovanåkers kyrkoherdeboställe’
framgår, att för åren från och med den 1 maj 1915 till och med den 30 april
1923 till kyrkofonden från nämnda boställe influtit försäljningsmedel för
ordinarie och extra skogsavverkning till ett sammanlagt belopp av 100,379
kronor 13 öre. Av detta belopp har väl församlingen, som under hela omiormälda
tid fått vidkännas högsta i lag tillåtna uttaxering för sina prästers
avlöning eller 00 öre för bevillningskrona, såsom bidrag till prästerskapets
avlöning återfått omkring 30,000 kronor, vadan således fonden på
dessa medel haft ett till över 70,000 kronor uppgående överskott.
Utdrag av debiterings- och uppbördslängdema å kommunalutskylder i
Ovanåkers socken för åren 1916—1925 utvisar, att uttaxeringen under flertalet
av dessa år uppgått till 10 kronor för bevillningskrona, och torde, när
man tager i betraktande att flere nödvändiga byggnadsföretag såsom ålderdomshem
och åtskilliga skolhusbyggnader äro förestående, det vara uppenbart,
att skatterna snarare komma att ökas än minskas. Av samma utdrag
framgår jämväl, att kommunens tillgångar vid slutet av år 1925 utgjort
050,329 kronor 48 öre, medan dess skulder vid samma tid uppgått till
418,629 kronor 48 öre.
Härjämte anser jag mig böra vördsamt erinra, hurusom efter det Ekshärads
församling hos Kungl. Maj:t i underdånighet begärt, att ett anslag å
106,000 kronor för restaurering av denna församlings kyrka finge utgå av
skogsförsäljningsmedel från den till Ekshärads kyrkoherdeboställe hörande
utskogen Knappåsen, kyrkomötet, vars yttrande Kungl. Maj:t inhämtat, i
skrivelse den 4 november 1925 för sin del lämnat det begärda medgivandet.
Anmärkas bör, att i rättegång, som avgjordes genom Älvdals nedre tingslags
häradsrätts dom den 29 december 1914, häradsrätten förklarade, att det
icke tillförlitligen styrkts, att Knappåsen blivit av enskilda donerad till
Ekshärads församling och dess kyrka eller till samtliga församlingar i
Älvdals härad och deras kyrkor, och att annat förhållande, som för Ekshärads
eller samtliga församlingar kunde medföra bättre rätt till skogen än
för Kungl. Maj:t och kronan, icke visats. På grund därav kunde häradsrätten
icke bifalla i målet gjort yrkande, att Ekshärads församling eller
samtliga församlingarna måtte tillerkännas bättre rätt än Kungl. Maj:t
och kronan till skogstrakten. Genom dom den 23 juni 1916 fastställde
kungl. Svea hovrätt häradsrättens domslut, såvitt därigenom samtliga i
målet framställda yrkanden lämnats utan bifall. Denna dom fastställdes
av Kungl. Maj:t genom dom den 25 maj 1918.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Riksdagens skrivelse AV 111■
På grund, av vad sålunda anförts vågar jag vördsamt hemställa, det,
kyrkomötet måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t förklara, att kyrkomötet
för sin del icke har något att erinra däremot, att av inflytande eller redan
influtna men icke disponerade skogsförsäljningsmedel från kyrkoherdebostället
i Ovanåkers församling må under de villkor, Kungl. May.t kan
finna skäl föreskriva, utgå ett anslag av högst 59,348 kronor för restaurering
av församlingens kyrka och uppförande av arkiybyggnad i enlighet
med ritningar, som blivit i vederbörlig ordning fastställda.»
I anledning av denna motion avgav kyrkolagsutskottet den 13 oktober
1926 betänkande, däri anfördes, bland annat, följande. _
Såsom av en i motionen omförmäld, av Kungl. Alaj:t den lo april 1919
meddelad dom framginge, hade Kungl. Maj:t förklarat, att Ovanåkers
församling vore framför Kungl. Maj:t och kronan ägare av i motionen
omförmälda fastighet Prästestom nr 1 om 11 öres- _6 penningland, men att
Ovanåkers kommun och församling icke kunde tillerkännas fri dispositionsrätt
över den del av fastigheten, som icke blivit avsatt till prästgård.
Genom domen hade alltså avgjorts, bland annat, att ovannämnda
fastighet skulle disponeras såsom ett ecklesiastikt boställe i överensstämmelse
med reglerna i 1910 års prästerliga löneregleringslagstiftning. - Av
handlingarna till ett av Kungl. Maj:t den 26 september 1925 avgjort ärende
i fråga om rätt för församlingen att till restaurering av församlingens
kyrka disponera skogsförsäljningsmedel från ovannämnda kyrkoherdeboställe
hade utskottet vidare inhämtat följande. I en till Kungl. Alaj:t den
16 februari 1925 ingiven ansökning hade församlingen, med förmälan, att
församlingen hade att utgiva betydliga kostnader för kyrkliga ändamål,
däribland 48,000 kronor för restaurering av församlingens kyrkobyggnad,
anhållit, att Kungl. Maj:t måtte medgiva, att församlingen finge disponera
ett belopp av 43,354 kronor 71 öre av från förenämnda kyrkoherdebostället
då redan influtna skogsförsäljningsmedel till bestridande av kostnaderna
för ovanberörda kyrkliga ändamål. Av de i ärendet hörda myndigheterna
förklarade domkapitlet i Uppsala, att, då skogstillgångarna
å bostället vore mycket rikliga, det syntes domkapitlet billigt, att församlingen,
som till stöd för sin underdåniga framställning jämväl åberopat
§ 1 mom. 2 i Kungl. Maj:ts kungörelse den 9 december 1910 angående lagstiftningen
om ecklesiastika boställsskogar, för det behjärtansvärda ändamålet
erhölle sökt understöd. Kungl. kammarkollegium, som ansåge, att
skogsförsäljningsmedlen från bostället författningsenligt icke kunde
disponeras för det av församlingen angivna ändamål, avstyrkte däremot
bifall till församlingens ansökning. Genom ovannnämnda beslut den 26
september 1925 förklarade Kungl. Maj:t den gjorda framställningen icke
föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd. — På grund av vad i denna
sak sålunda förekommit och då i allt fall mot ansökningens upptagande
omedelbart hos kyrkomötet mötte stora betänkligheter, hemställde utskottet,
att förevarande motion ej måtte till någon kyrkomötets vidare åtgärd
föranleda.
Kyrkolagsutskottets omförmälda betänkande föredrogs i kyrkomötet den
20 oktober 1926.
Efter föredragningen anförde motionären följande: »Herr ärkebiskop!
När kyrkomötet föregående år med stor majoritet beslutade en ur kyrklig,
församlings- och jämväl prästerlig synpunkt synnerligen behjärtansvärd
åtgärd, som en hård lagstiftning eljest skulle ha omöjliggjort, så
väckte detta på många håll en odelad och för rättskänslan tilltalande
opaginerad Kontrollera mot PDF
JO
Riksdagens skrivelse Nr 111.
tillfredsställelse — jag syftar i detta fall på den av kyrkomötet beslutade
skrivelsen till Konungen angående anslag av skogsförsäljningsmedel för
restaurering av Ekshärads kyrka. Den vid årets kyrkomöte av mig
väckta motionen angående liknande anslag för restaurering av Ovanåkers
kyrka ligger i viss mån annorlunda till. Ty under det att Ekishärads församlings
äganderätt till kyrkoherdebostället därstädes på domstolsvägen
blivit ogillad efter slutförd rättegång, har däremot Ovanåkers församlings
äganderätt till dess kyrkoherdeboställe genom Kungl. Maj:ts dom
den 15 april 1919 blivit gillad och erkänd. Att den ena församlingen efter
den andra såsom ägare av boställen med riklig skogsavkastning framkommer
med sådana framställningar, som den av mig nu senast gjorda, har
sin naturliga orsak i de ändrade ekonomiska förhållanden, som inträtt,
sedan den nya prästlöneregleringslagen börjat att genomföras, samt i den
för denna lag utarbetade finansplanen, vilken plan blivit så rubbad, att
uppenbara orättvisor hava uppstått i förhållandet mellan de bidragsgivande
församlingarna och kyrkofonden och därigenom mellan församlingarna
inbördes.
Vid behandlingen av denna prästlöneregleringslag vid 1910 års riksdag
höjdes också röster mot den avfattning lagen fått i den kungl. propositionen,
d. v. s. mot bestämmelserna i § 19 angående boställen och deras iskogar,
vilka donerats eller av församling eller menighet anskaffats. I riksdagen
väcktes motioner med förslag om ändrad formulering till församlingarnas
förmån av nämnda paragraf, nämligen i första kammaren av riksbanksfullmäktige
Olof Jonsson i Hov samt i andra kammaren av herr
Johan Ericsson i Vallsta. Mot deras farhågor ställdes emellertid beräkningarna
i finansplanen för löneregleringens genomförande, vilka ådagalade,
att någon mer uppenbar fara för församlingar med dylika boställen
att erhålla större bidragsskyldighet till kyrkofonden än andra församlingar
ej förelåge, något som även bekräftades av följande i propositionen
sid. 80 intagna, av föredragande departementschefen till statsrådsprotokollet
gjorda yttrande:
''Enligt vad verkställda uträkningar giva vid handen torde i det närmaste
hela den behållna avkastningen av boställsskogarna komma att jämlikt
19 § 4 mom. från kyrkofonden utbetalas till församlingarna. Det belopp,
dessa skulle bekomma, belöper sig nämligen, såvitt nu kan bedömas,
till 604,313 kronor. Då hela den behållna summan av skogsförsäljningsmedel
för närvarande kan skattas till omkring 628,000 kronor, återstår sålunda
såsom behållen inkomst för kyrkofonden endast ett jämförelsevis
obetydligt belopp.’ Mot denna bakgrund blevo också de båda motionerna
av särskilda utskottet bedömda, behandlade och avstyrkta. Och vid föredragningen
i båda kamrarna av 19 § blev densamma klubbfästad utan att
ett enda yttrande därvid förekom.
Sedan dess ha 16 år förflutit och de flesta församlingarna fallit under
den nya prästlöneregleringslagens bestämmelser. De i finansplanen uppgjorda
kalkylerna hava också under tiden blivit prövade och kontrollerade.
Och visar sig därvid, att skogsförsäljningsmedlens storleksbelopp i inkomstberäkningen
på ett för kyrkofonden oanat men för vederbörande församlingar
upprörande sätt blivit vid regleringslagens utformande underskattade.
Skogsförsäljningsmedlen, som i finansplanen beräknades giva
endast ett till 29,181 kronor upptaget överskottsbelopp, ha för sista räkenskapsåret,
sedan församlingarna bekommit sina efter uppskattning av
Kungl. Maj:t fastställda bidrag, ett överskott av 1,479.670 kronor ocli 28
11
Riksdagens skrivelse Nr 1 Ibäre,
motsvarande en ökning av något över 5,000 procent av det ursprungligen
mera som utjämning för kyrkofonden avsedda inkomstbeloppet, Härigenom
bär också den i kung! propositionen omnämnda »gamla kyrkliga
grundsatsen», att varje församling bör — när icke obilliga anspråk därigenom
ställas på densamma — avlöna sitt prästerskap, ovedersägligen
brutits och ej heller denna princip av prästlöneregleringslagen kunnat upprätthållas.
Då nu hos Kungl. Maj:t och, när det gäller en kyrklig fråga av
denna beskaffenhet, även hos de båda representantförsamlingarna starka
skäl föreligga för de krav, som på grund av felkalkylering avhänts församlingarna
i form av skogsförsäljningsmedel, och rättelse härutinnan pa
lagstiftningsväg ej torde kunna vinnas före regleringsperiodens utgång
1934, föreligga starka billighetsskäl för kyrkomötet att för sin del utan
alltför skarpsinniga juridiska utläggningar tillrättalägga de mest belijärtansvärda
fallen i berörda avseenden.
Kyrkolagsutskottet, som förberett förenämnda Ovanåkers församling
rörande fråga, har efter ett kort referat och med hänvisning till vad i
denna sak sålunda förekommit avstyrkt framställningen. Skulle nu i likhet
med utskottets hemställan den motionsledes gjorda framställningen
av kyrkomötet avslås, kommer Ovanåkers församling, trots sin klara och
erkända äganderätt till sitt kyrkoherdeboställe, att bli det första tvangsoffret
för de reduktion såtgärder, kanske ej förutsedda, som förekommer
i svensk kyrkolagstiftning under namn av 1910 års prästlöneregleringslagar,
i första hand vad det nu gäller överskottet av boställets jämförelsevis
rika skogstillgång samt därefter, i händelse de först föreskrivna församlingsavgifterna
skulle täcka det egna pastoratets lönebehov, genom att
boställets avkastning i övrigt indrages till den för riket eller kyrkan i sin
helhet gemensamma kyrkofonden.
Jag vill icke nu klandra den kyrkopolitik, som förr har blivit förd, men
jag förespår ett synnerligen obehagligt uppvaknande för en väsentlig del
av de svenska kyrkoförsamlingama och ifrågasätter, om icke nu vid övergången,
då det ännu finnes en hel del församlingar, som icke blivit nvreglerade,
en viss moderation borde iakttagas, i synnerhet som efter lagens
ikraftträdande, som redan påvisats, en oanad värdestegring av skogarnas
avkastning inträffat, som i flera fall blivit mångdubblad och berett kyrkofonden
ej beräknade inkomster från i regel med hänsyn till de stora kommunalskatterna
fattigaste landsförsamlingarna i riket. Ovanåkers församling,
från vars boställsskog åren 1916—1923 skogsförsäljningsmedel med ett
belopp av 113,420 kronor 41 öre inlevererats, varav uppstått ett överskott
av cirka 70,000 kronor, utgör härifrån icke något undantag. _
Då ändamålet för detta anslag ej kan vara kyrkomötet likgiltigt och ett
bifall till motionen .till viss del kommer att neutralisera de mest framträdande
missförhållandena, ber jag, herr ärkebiskop, få yrka avslag pa
kyrkolagsutskottets hemställan och bifall till klämmen i den av mig i ämnet
väckta, motionen.»
T ärendet anfördes vidare av kyrkomötets nedannämnda ledamöter,
bland annat, följande.
Regeringsrådet G. Thulin: Denna fråga läge ju något annorlunda än
det föregående ärendet (Fryksände). Utskottet hade här delvis en starkare
ställning och delvis en svagare. Utskottet hade en starkare ställning
därigenom, att det kunde hänvisa till att frågan vore upptagen genom eu
särskild motion och icke hade haft den behandling av myndigheter och
andra som helst borde föreligga, innan den komme till kyrkomötet. Men
12
Riksdagens skrivelse Nr 111.
utskottet kade i sak eu svagare ställning än i föregående ärende, ty detta vore
ett av de få undantagsfall, där man måste säga sig, att var och en, som
röstade för anslaget till Ekshärad vid förra kyrkomötet, om han icke
ändrat mening och ansåge, att kyrkofonden endast borde användas till
prästerskapets avlöning, måste rösta för bifall i konsekvensens tecken. Om
kyrkomötet avsloge detta förslag därför att det framförts i en enskild
motion, komme frågan tillbaka behörigen beredd och då fnnnes anledning,
att den komme att bifallas.
Komministern i Gävle pastorat B. 1. J. Jonzon: Det vore tydligt, att föreliggande
önskemål vore i högsta grad behjärtansvärt med hänsyn till
hela Ovanåkers kyrkliga liv. Det vore också tydligt, att det vore en ytterst
brådskande sak, och man förstode icke, på vad sätt en lösning för församlingen
inom rimlig tid annars skulle kunna åstadkommas. Det vore också
tydligt, att församlingen här hade en i viss mån bättre rätt än i fallet Ekshärad,
eftersom församlingen fått dom på, att den före Kungl. Ma.i:t vore
ägare till ifrågavarande fastighet. — När utskottet sade: »då i allt fall mot
ansökningens upptagande omedelbart hos kyrkomötet möta stora betänkligheter»,
måste det väl förutsätta, att utskottet ändå tänkte sig, att saken
skulle kunna vara juridiskt möjlig. Detta förefölle ännu klarare efter vad
regeringsrådet Thulin nyss yttrade. — Man måste fråga sig, om det vore
lyckligt, att församlingarna fullkomligt ställdes utanför varje förfogande
över den egendom, som de hade fått laga dom på, att de ägde. Hela deras
intresse komme då också att kopplas av från allt, som hörde samman
med dessa frågor; det kunde ju hända, att opinionen i så fall kunde taga
en ganska olycklig vändning. — Vad beträffade det andra faktum, som
förelåge, nämligen att Kungl. Maj:t redan fattat ett avgörande i denna
fråga, borde det väll knappast förhindra kyrkomötet att yttra sin mening.
Om saken ännu en gång på ena eller andra sättet komme för Kungl. Maj:t
och kyrkomötet finge att uttala sig, måste ju i varje fall kyrkomötets yttrande
grunda sig, icke på hänsyn till vad Kungl. Maj:t förut utan kyrkomötets
hörande gjort i saken, och ännu mindre på hänsyn till vad kyrkomötet
väntade, att Kungl. Maj: t möjligen kunde komma att göra, utan
helt och hållet på vad kyrkomötet i själva sakfrågan med hänsyn till kända
omständigheter ansåge vara rätt och billigt.
Biskopen E. F. Lönegren, vilken emellertid av anförda skäl yrkade bifall
till kyrkolagsutskottets förslag: »Herr ärkebiskop! Jag har begärt ordet
för att angiva den något underliga ställning, i vilken jag känner mig stå
vid denna liksom vid den föregående frågans avgörande. Mitt hjärta önskar
mycket starkt att få svara ja, men min kyrkliga eftertanke säger mig
lika bestämt, att jag måste rösta nej. Jag anser mig skyldig att giva skid
för den dubbelställningen. Jag har, ända sedan jag blev biskop och något
fick lära känna den hårda framfart med våra församlingars äganderätt,
särskilt med hänsyn till de stora skogsvidderna, som blev en följd av 1910
års lagstiftning, tänkt och många gånger uttalat, att detta enligt mitt sätt
att se var ingenting mindre än en kyrklig socialism, satt i ett rätt underligt
system. Om man aldrig så mycket senterade det ändamål, som därmed
skulle främjas, och den kyrkliga solidaritet, som däri fick ett uttryck,
måste man, som jag upprepade gånger nödgats göra, fråga sig, vad som
i djupare mening är rättsgrunden till detta. Att nu en mer och mer växande
tvekan gör sig gällande — och i kyrkomötet har jag aldrig hört den
så tydligt uttalas som i dag — torde väl bero på, att genom utvecklingen,
särskilt genom kristidens erfarenhet, den orättvisa, som församlingarna
13
Riksdagens skrivelse Nr 111.
sett häri, framträtt på ett synnerligen iögonenfallande sätt. Kanske kan
detta åskådliggöras tydligast genom att peka på det förhållandet, att under
ett enda år — jag vill minnas det var 1924 — tillfördes kyrkofonden ensamt
i skogsavkastning ett belopp av över 10 miljoner kronor. Man får icke
undra på, att det börjat jäsa i de församlingar — det har nyss sagts, att
det ofta är rätt fattiga och skattetyngda församlingar —■ särskilt i Norrland,
som veta, att medlen komma från prästgårdar, som tillhöra dem —
låt vara att äganderätten kan vara litet differentierad — och som äro avsedda
i första hand att användas till avlöning av deras prästerskap. Denna
jäsning har tagit sig mångai spontana uttryck. Uppe i det stift jag representerar
har det bildats sammanslutningar i församlingarna i syfte att på
utredningens och även rättegångens väg tillkämpa sig den bättre rätt, som
de förmena sig hava.»
Sedan på given anledning regeringsrådet Thulin yrkat bestämt bifall
till motionärens förslag, varefter överläggningen förklarats slutad, bifölls
efter framställd proposition utskottets hemställan med 32 röster mot 25,
som avgåvos för motionen.
På grund av församlingens därom uttalade önskan har jag väckt denna
motion.
Vid ärendets behandling i kyrkomötet har, såsom av det ovanstående
framgår, framställts anmärkning däremot, att frågan därstädes vore
upptagen genom en särskild motion och icke haft den behandling av myndigheter
och andra, som helst borde föreligga, innan den komme till kyrkomötet.
Med avseende härå tillåter jag mig framhålla, att, då kungl. kammarkollegium
i sitt förberörda över Ovanåkers församlings underdåniga ansökning
den 16 februari 1925 avgivna underdåniga utlåtande förklarat sig
anse, att skogsförsäljningsmedlen från bostället författningsenligt icke
kunde disponeras för det av församlingen angivna ändamål, det torde hava
saknats anledning för Kungl. Maj:t att över samma ansökning höra kyrkomötet
och riksdagen. Enda sättet för att den nu föreliggande frågan
skulle kunna komma under kyrkomötets liksom nu under riksdagens prövning
har sålunda varit att gå motionsvägen; och förmenar jag, att den utredning,
som i den hos kyrkomötet väckta motionen med tillhörande bilagor
föreligger, skall — förutan myndigheters och andras behandling — befinnas
innehålla tillräckligt material för riksdagens prövning av frågan.
Den omständigheten, att skogsförsäljningsmedel, varom nu är fråga, författningsenligt
ej må anlitas för ändamål, som nu åsyftas, lärer icke utgöra
hinder för Kungl. Maj:t att i visst fall, då synnerligen talande skäl
för ett undantag föreligga — och sådana äro nu för handen —- efter riksdagens
och kyrkomötets hörande tilldela anslag av dylika medel.
Då kyrkomötet bifallit kyrkolagsutskottets förslag, däri uttalats, bland
annat, att stora betänkligheter mötte för ansökningens omedelbara upptagande
hos kyrkomötet, torde få anses, att kyrkomötet icke varit främmande
för den tanken, att frågan skulle återkomma till ett blivande kyrkomöte.
»
Mot bifall till motionen måste otvivelaktigt principiella betänkligheter
resa sig. å andra sidan bär riksdagen icke kunnat undgå finna, att vissa billighetsskäl
kunna anföras till stöd för motionärens yrkande. Ärendet
synes emellertid vara i behov av ytterligare utredning, och frågan synes
14
Riksdagens skrivelse Nr 111.
därför böra hänskjutas till Eders Kungl. Maj:t för utredning och eventuellt
avgivande av förslag i ämnet.
Riksdagen får alltså hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte låta verkställa
utredning, huruvida av inflytande eller redan influtna men icke disponerade
skogsförsäljningsmedel från kyrkoherdebostället i Ovanåkers församling
må utgå anslag till restaurering av Ovanåkers församlings kyrka
och till uppförande av arkivbyggnad för nämnda församling, samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill denna utredning må föranleda.
Stockholm den 1 april 1927.
Med undersåtlig vördnad
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.