Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om ändring i lagrådets organisation.
1927-04-27 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1927:139, Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om ändring i lagrådets organisation.
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 139.
13
Nr 139.
Godkänd av första kammaren den 26 april 1927.
Godkänd av andra kammaren den 27 april 1927.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion
om ändring i lagrådets organisation.
(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.)
Till Konungen.
I eu inom undra kammaren väckt motion, nr 285, har hemställts, »att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
täcktes föranstalta om utredning, huruvida icke genom ändring i regeringsformens
bestämmelser om ett regeringsråds deltagande i laggranskningen
samt andra därmed sammanhängande åtgärder en snabbare handläggning
av mål och ärenden i regeringsrätten skulle kunna uppnås, ävensom
för 1928 års riksdag framlägga det förslag, vartill utredningen kan
föranleda».
Till stöd för denna hemställan hava motionärerna anfört följande:
»Ute i bygderna klagas allmänt över långsamheten i avgörandet av sådana
kommunala och administrativa besvärsmål, som i sista hand ankomma
på regeringsrätten. Vid förlidet års riksdag vidtogos åtgärder i syfte att
uppnå en förbättring härutinnan, i det att vissa reformer genomfördes beträffande
föredragningen i regeringsrätten. Dessa åtgärder torde emellertid
icke i sig vara tillfyllest för uppnåendet av att målen bli avgjorda inom
skälig tid. År 1926, varunder den nya föredragningsordningen fungerat
sedan den 1 juli, har nämligen balansen stigit från 4,119 mål vid årets
ingång till 4,650 mål vid årets slut. Antalet under åren 1921—1925 inkomna,
handlagda och balanserade mål i regeringsrätten framgår av följande
tablå, hämtad från 1926 års statsverksproposition, andra huvudtiteln,
sid. 11.
M å 1
1921
1922 J
1923
1924
1925
Under året inkomna.................................
2,423
2,455
2,648
2,545
2.420 i
Under året handlagda ..............................
2,202
2,061
1,935
1,912
1,880
Till nästa år balanserade...........................
1,839
2,233
2,946
3,579
4,119 |
14
Riksdagens skrivelse Nr 139.
Allenast inom linansdepartementet hade balansen vuxit från 818 mål vid
ingången av år 1922 till 2,582 år 1926 och 2,987 vid 1927 års ingång.
Samtidigt med att balansen stigit liar såsom av7 tabellen framgår antalet
årligen avverkade mål varit i ständigt sjunkande, från 2,202 år 1921 till
1,880 år 1925. Då den årliga avverkningen alltså icke uppgår till 2,000
mål, motsvarar eu balans på 4,650 mål nära 2 ''/2 års arbete. Mål, som vid
den här tiden (februari 1927) inkomma till regeringsrätten såsom nya, kunna
alltså icke beräknas bliva avgjorda förrän hösten 1929. Denna långsamhet
i rättsskipningen i den högsta administrativa domstolen är för de rättssökande
olidlig.
Då något mera väsenligt avlastande av arbete från regeringsrätten genom
decentralisationsåtgärder icke torde kunna ifrågakomma, synes enda utvägen
för uppnående av en snabbare handläggning av målen vara att söka i eu
ökning av regeringsrättens arbetsprodukt, vilken återigen icke lärer kunna
vinnas utan en ökning av arbetskrafterna inom domstolen. Enligt § 17
regeringsformen skola regeringsrådens antal vara minst sju, därav minst
två tredjedelar skola hava fullgjort vad författningarna föreskriva dem,
som uti domarämbeten må utnyttjas. Enligt regeringsrättslagen äro regeringsråden
för närvarande icke flera än sju. Av dessa tjänstgör ett i lagrådet.
Enligt § 22 regeringsformen kunna i regeringsrätten mål prövas och avgöras
av fyra ledamöter, där tre av dem äro om slutet ense. Tydligen
skulle en mycket väsentlig ökning av regeringsrättens arbetsprodukt kunna
uppnås, om ledamöternas antal ökades därhän, att domstolen kunde arbeta
på två avdelningar med fyra ledamöter å varje.
Frågan om återbördande till regeringsrätten av det i lagrådet tjänstgörande
regeringsrådet har för icke länge sedan varit föremål för utredning,
i det att under förlidet år inom justitiedepartementet utarbetades ett
förslag om laggranskningens överflyttande till högsta domstolen, där allenast
tre justitieråd skulle deltaga i granskningsarbetet. I ett häröver avgivet
yttrande, numera tillgängligt i tryck, hava högsta domstolens flesta
ledamöter visserligen avstyrkt den sålunda föreslagna åtgärden, men å andra
sidan uttalat, att avgörande betänkligheter ej syntes kunna anföras mot en
minskning av antalet ledamöter i lagrådet till tre eller samma antal som
föreslogs i den kungl. propositionen till 1909 års riksdag. Samma majoritet
inom högsta domstolen påpekar, att en sådan minskning kan ske i den
formen, att regeringsrätten icke längre blir ständigt representerad vid laggranskningen,
även om lagrådet bibehålies såsom en fristående institution.
För att befria regeringsrätten från det permanenta deltagandet i laggranskningen
genom en av sina ledamöter erfordras ändring i § 21 regeringsformen.
Uteslutes ur första stycket av denna paragraf bestämmelsen om ett
regeringsråds ledamotskap i lagrådet, bör, såsom föreslagits, i stället i andra
stycket införas, att Konungen må för visst ärende förordna regeringsråd till
Riksdagens skrivelse Nr 139.
15
ledamot av lagrådet. Om riksdagen, såsom i en i första kammaren väckt
motion föreslagits, beslutar lagrådets avskaffande, återbördas därmed ett
regeringsråd till regeringsrätten, och för åstadkommande av möjlighet till
regeringsrättens tjänstgöring på två avdelningar skulle därefter allenast
fordras en ändring i lagen om regeringsrätten den 26 maj 1909, varigenom
antalet regeringsråd höjdes till åtta. Skulle återigen riksdagen icke bifalla
motionen om lagrådets avskaffande, synes det av högsta domstolens majoritet
antydda alternativet att i lagrådet blott behålla de tre justitieråden såsom
permanenta ledamöter höra komma under övervägande, vilket alternativ luden
synpunkt, som i denna motion berörts, nämligen den önskvärda förstärkningen
av regeringsrättens arbetskrafter, fyller samma ändamål.»
Otvivelaktigt är den stora balans av mål, som nu finnes hos regeringsrätten,
ägnad att ingiva stora betänkligheter. De åtgärder, som förra året
vidtogos beträffande föredragningssättet i regeringsrätten, synas ej vara tillräckliga
för avarbetandet av denna balans. Såsom av motionen framgår
har denna tvärtom väsentligen ökats under det sistlidna året.
Under sådana omständigheter synes motionärernas förslag vara värt att
tagas under allvarligt övervägande. Den frågan uppställer sig emellertid,
huruvida det med hänsyn till lagrådets uppgift kan vara försvarligt och
lämpligt att beröva detsamma obligatorisk medverkan av ett regeringsråd.
Såsom av motionen framgår har såväl i det förslag, som förra året utarbetades
inom justitiedepartementet angående laggranskningens överflyttande
till högsta domstolen, som i det motförslag, flertalet av justitieråden
avgåvo, förutsatts, att något regeringsråd icke längre skulle obligatoriskt
deltaga i laggranskningen. På tal om minskning av lagrådets ledamotsantal
yttrade dessa justitieråd vid behandling i högsta domstolen av det till
dem remitterade förslaget följande:
»Varje minskning av antalet ledamöter är naturligtvis ägnad att menligt
inverka på granskningens allsidighet och auktoritet. Avgörande betänkligheter
synas dock ej kunna anföras emot en minskning till tre ledamöter
eller samma antal som föreslogs i den kungl. propositionen till 1909 års
riksdag. Något dröjsmål med ärendenas behandling torde en sådan ändring
i stort sett icke föranleda.
Av det nu föreliggande förslagets hela läggning följer, att minskningen
måste ske i den formen, att regeringsrätten icke längre blir ständigt representerad
vid laggranskningen. Tydligt är emellertid, att frågan kan så
lösas, även om lagrådet bibehålies såsom en fristående institution. Såsom
skäl för den föreslagna ändringen åberopas i förslagets motivering, att därigenom
ett med hänsyn till regeringsrättens arbetsbörda önskvärt tillskott
vunnes i regeringsrättens arbetskrafter. Huruvida detta tillskott lämpligen
kan tillgodogöras på ett sådant sätt att värdet därav uppväger de betänkligheter,
som kunna anföras emot försvagandet av lagrådets sammansätt''
16 Riksdagens skrivelse Nr 139.
ning, är en fråga, vars besvarande ej torde tillkomma högsta domstolens
ledamöter.»
Något direkt svar på den sist uppställda frågan liar sålunda icke från
högsta domstolens ledamöter givits. Fyra av justitieråden avstyrka på grand
av både principiella och praktiska skäl förslaget, att något regeringsråd
ej vidare obligatoriskt skulle vara ledamot av lagrådet.
Riksdagen finner några avgörande principiella betänkligheter icke möta
mot förslaget om laggranskningens omläggning på sådant sätt, att ett regeringsråds
obligatoriska medverkan bleve utesluten. Riksdagen får därvid erinra,
att förslag till de lagar och författningar, vilka närmast beröra
regeringsrättens verksamhetsområde — de kommunala författningarna samt
administrativ lagstiftning — i allmänhet icke torde underställas lagrådets
prövning.
De fördelar, som genom en ändring i regeringsformen i angivet syfte
skulle kunna vinnas dels i form av en smidigare anordning av laggranskningsarbetet,
dels ock i form av tillskott till regeringsrättens arbetskrafter,
förefalla så betydande, att med hänsyn därtill en närmare utredning av
den föreliggande frågan synes vara önskvärd. De mot en dylik ändring anförda
skälen torde ej vara så avgörande, att de böra föranleda ett avvisande
av det framställda förslaget om utredning.
Riksdagen får alltså anhålla, att Eders Kungl. Maj:t ville verkställa utredning,
huruvida genom ändring i regeringsformens bestämmelse om ett
regeringsråds permanenta deltagande i laggranskningen samt andra därmed
sammanhängande åtgärder så betydande fördelar stå att vinna i form av
en snabbare handläggning av mål och ärenden i regeringsrätten, att därav
uppvägas de betänkligheter, som kunna anföras mot försvagandet av lagrådets
sammansättning, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kan föranleda.
Stockholm den 27 april 1927.
Med undersåtlig vördnad.
Stockholm. Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1927.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.