Skrivelse till Konungen, angående utredning rörande det vid försäljning av varor tillämpade avbetalningssystemets omfattning och verkningssätt.
1927-05-25 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1927:183, Skrivelse till Konungen, angående utredning rörande det vid försäljning av varor tillämpade avbetalningssystemets omfattning och verkningssätt.
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 183.
9
Nr 183.
Godkänd av törsta kammaren den 25 maj 1927.
Godkänd av andra kammaren den 25 maj 1927.
Riksdagens skrivelse till Konungen, angående utredning rörande det
vid försäljning av varor tillämpade avbetalningssystemets
omfattning och verkningssätt.
(Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 4.)
(Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 3.)
Till Konungen.
I en inom riksdagen väckt motion har framställning gjorts i syfte att
utredning måtte komma till stånd rörande det s. k. avbetalningssystemets
omfattning och verkningssätt.
Riksdagens vederbörande utskott har i den ordning 46 § riksdagsordningen
stadgar inhämtat yttrande över motionen av kommerskollegium, som till
sitt yttrande fogat införskaffade utlåtanden i frågan från samtliga auktoriserade
handelskamrar i riket, svenska bokhandlareföreningens centralstyrelse,
centralstyrelsen för Sveriges järnhandlareföreningar, svenska velocipedfabrikant-
och grossistföreningen, svenska pianofabrikantföreningen,
svenska pianohandlareförbundet, svenska automobilhandlareföreningen och
svenska motorklubben. Till avsedda riksdagsutskott hava vidare avgivits
yttranden över motionen av kooperativa förbundet, Sveriges köpmannaförbund,
Husqvarna vapenfabriks aktiebolag samt aktiebolaget svenska
bokhandelscentralen.
Den ifrågasatta utredningen har, mer eller mindre positivt, tillstyrkts
av kommerskollegium och följande handelskammare, nämligen Östergötlands
och Södermanlands, Smålands och Blekinge, Skånes, Västergötlands och
Norra Hallands, Västernorrlands och Jämtlands läns samt Norrbottens och
Västerbottens läns handelskammare samt handelskammaren i Göteborg.
Tillstyrkande yttranden hava vidare avgivits av kooperativa förbundet och
Sveriges köpmannaförbund.
Direkt avstyrkande har endast Stockholms handelskammare ställt sig.
Övriga handelskamrar och i frågan hörda sammanslutningar och före
-
10
Riksdagens skrivelse Nr 183.
tag hava icke tagit bestämd ställning till själva utredningsfrågan, utan
hava inskränkt sig till att framhålla vissa med avbetalningssystemet förenade
fördelar och olägenheter samt att meddela de upplysningar rörande
systemets omfattning och verkningssätt, som stått till buds.
Då i såväl motionen som en del av de avgivna yttrandena hänvisats
till förhållandena på ifrågavarande område i Amerikas Förenta Stater, har
riksdagens vederbörande utskott inhämtat vissa uppgifter därifrån ur till
utskottets förfogande ställda skrivelser i ämnet från svenska generalkonsulatet
i New York. Någon samlad statistik över där avsedda förhållanden
i Förenta Staterna finnes emellertid ej, och uppgifterna äro därför mycket
osäkra och approximativa.
Under år 1925 torde avbetalningsaffärerna i Förenta Staterna hava uppgått
till minst 5 miljarder dollars, motsvarande cirka 17 procent av årets
totala handelsomsättning. Systemet har beräknats medföra en till mellan
3 och 5 procent uppgående ökning av det kapital, som av en del av landets
befolkning lånas till en annan. I vederbörande utskottsbetänkande återfinnas
specifika uppgifter för vissa varuslag rörande totala detaljhandelsvärdet
år 1924 i förhållande till värdet av försäljningen på avbetalning.
Försök hava i Förenta Staterna gjorts att fastslå vissa allmänna normer
för avbetalningsköp, vilka försök hava visat, att villkoren vid avbetalningsköp
variera högst betydligt även inom samma bransch.
Säljarna hava i längden icke själva kunnat finansiera den ökade kreditgivningen,
varför det har uppstått särskilda kreditinstitut för finansiering
av avbetalningsköpen. Vid årsskiftet 1925/26 funnos 1,400 å 1,600 dylika
institut. En del finansiera endast köp av viss vara, andra åter köp inom
vilken bransch som helst. Säljaren står i regel all risk gent emot kreditgivaren.
Angående omfattningen av de fall, då avbetalningsköp ej kunnat fullgöras
och den sålda varan av denna anledning återgått till säljaren, finnas
uppgifter endast i fråga om automobiler. Av dylika, som såldes med en
första avbetalning av Vs av köpesumman, återtogs 1.7 5 procent på grund
av ofullbordad inbetalning. Då 1U av försäljningssumman erlades vid
varans övertagande, var motsvarande procent, 3.8 och då mindre än 1 *
inbetalades 11.
Frågan om de ökade kostnader, som vid avbetalningsköp falla på köparen,
är likaledes outredd. Inom möbelbranschen lär man vid avbetalningsköp
beräkna 25 procent högre priser än vid kontantköp, men inom många andra
branscher försäljes så stor del av omsättningen på avbetalning, att som
regel inga särskilda priser beräknas. Där avbetalningsköpen äro regel,
torde försäljningspriset fastställas uniformt såsom om alla försäljningar
skedde å avbetalning. Även i dylika fall lämnas ej alltid kassarabatt vid
kontantköp. En känd bankman har beräknat, att den allmänhet, som köper
på avbetalning, för det lån, den på så sätt erhållit, betalar en ränta motsvarande
20 procent om året.
Riksdagens skrivelse Nr 183.
11
Till belysande av uppfattningen på olika håll inom Förenta Staterna
om verkningarna av avbetalningssystemet har av vederbörande utskott
vidare åberopats utdrag av en skrivelse i frågan den 10 februari 1927 från
svenska generalkonsulatet i New York.
Frågan om lagstiftningens ingripande på förevarande område gjordes
år 1909 till föremål för gemensam behandling av svenska, norska och
danska kommittéer, då på programmet för fortsatt gemensamt lagstiftningsarbete
inom de skandinaviska länderna uppfördes bland annat frågan om
bestämmelser mot missbruk av ekonomisk övermakt, särskilt angående köp
på avbetalning.
Den svenska kommittén framlade den 31 januari 1914 ett förslag till
lag om avbetalningsköp.
Vid frågans behandling rådde icke någon meningsskiljaktighet mellan
de olika ländernas kommittéer därom, att köp på avbetalning vore eu omsättningsform,
som måste anses oumbärlig. Kommittéerna hade därför
funnit sin uppgift vara att i största möjliga mån söka inskränka de med
avbetalningsköp förenade missförhållandena utan att lägga hinder i vägen
för den reella avbetalningshandeln.
Den norska kommittén ansåg, att rätten att på avbetalning sälja vissa
mindre dyrbara föremål borde göras beroende av offentlig myndighets tillstånd,
vilket borde kunna återkallas, om det sätt, varpå rörelsen drevs,
eller andra särskilda omständigheter gåvo anledning att befara missbruk.
Bestämmelser av dylik innebörd infördes även i den år 1916 i Norge utfärdade
lagen om avbetalningsköp.
Enligt den svenska kommitténs mening utgjorde emellertid de i vårt
land förhandenvarande förhållandena icke tillräcklig anledning för uppställande
av en dylik inskränkning i näringsfriheten. Den svenska lagen
om avbetalningsköp av den 11 juni 1915, som i huvudsak ansluter sig till
omförmälda kommittéförslag, innehåller ej heller några restriktiva bestämmelser
i syfte att begränsa omfattningen av avbetalningshandeln. Den
måste anses uteslutande avse att reglera det rättsliga förhållandet vid
köp på avbetalning mellan köpare och säljare och att därvid tillgodose
båda parternas berättigade ekonomiska intressen.
Avbetalningshandeln har under de senare åren utvecklat sig mycket
snabbt och torde numera hava nått en synnerligen betydande omfattning.
De flesta av de till riksdagens vederbörande utskott avgivna yttranden
beträffande förevarande motion giva även oförtydbart vid handen, att så
är förhållandet, vilket för övrigt torde vara ett allmänt känt och erkänt
faktum. Hand i hand med utvecklingen på ifrågavarande område har
emellertid framvuxit en allt starkare opinion gentemot vissa med avbetalningssystemet
förenade nackdelar, en opinion, som genom den nu föreliggande
motionen framförts inom riksdagen.
Samtidigt som det göres gällande, att avbetalningssystemet i ganska
betydande utsträckning kommit på avvägar, erkännas dock systemets goda
12
Riksdagens skrivelse Nr 183.
sidor. I den mån dess tillämpning möjliggör för i ekonomiskt hänseende
svagare personer att förskaffa sig exempelvis maskiner eller andra föremål
för produktiva ändamål eller förnödenheter av mera bestående värde,
anses avhetalningssystemet allmänt vara icke blott försvarligt utan även
nödvändigt och ofrånkomligt.
De mot handeln på avbetalning riktade anmärkningarna äro i huvudsak
följande:
Genom avbetalningssystemet har skapats en ny form av konsumtionskredit,
vilken i hög grad uppammat en lyxkonsumtion, som icke alltid
står i rimlig proportion till vederbörande köpares ekonomiska bärkraft.
Direkt skadlig är även den verkan av avbetalningsaffärerna därigenom
att de motverka strävandena att begränsa kreditförsäljningen inom detaljhandeln.
Köparna få därjämte ofta betala oskäligt höga pris för de varor,
som köpas på avbetalning. I stor utsträckning förmedlas avbetalningsaffärerna
genom kringresande agenter, vilka ofta med lock och pock och
utan att vara särskilt nogräknade med de medel, som därvid komma till
användning, söka få försäljning till stånd. Från representanter för den
bofasta köpmannakåren påtalas den konkurrens med den lokala handeln,
som uppkommit genom dylik agentverksamhet från de större avbetalningsfirmornas
sida. Slutligen göres gällande, att avbetalningssystemet i oroväckande
grad medfört ökning av brottsligheten i vårt land, i det att ett
ett stort antal förskingrings- och bedrägeribrott vore att direkt tillskriva
ifrågavarande affärsform.
Beträffande de sålunda framförda anmärkningarna torde med visst fog
kunna göras gällande, att de i större eller mindre utsträckning kunna
riktas jämväl mot annan kredithandel än den här avsedda och att de påtalade
olägenheterna alltså icke skulle vara något för avbetalningssystemet
speciellt utmärkande. Men det torde dock ej kunna bestridas, att berörda
olägenheter kunna förväntas framträda i eminent grad, då fråga gäller
köp på avbetalning. Vid vanlig kreditgivning torde säljaren i regel besitta
en genom personlig bekantskap med köparen eller på annat sätt förvärvad
kännedom om köparens solvens. Vid avbetalningsköp åter lämnas
krediten utan några som helst krav i nyssberörda avseende, då ju säljaren
anser sig ha full säkerhet i den försålda varan. Att härigenom måste
uppstå en många gånger osund kreditgivning torde ligga i öppen dag.
Likaså synes det påtagligt, att agent verksamheten skall erhålla en avsevärt
större omfattning inom avbetalningshandeln än i övrigt, då det på
förstnämnda område givetvis är betydligt lättare att avsluta köp än vid
försäljning mot kontant betalning eller på öppen kredit, vilket sistnämnda
väl för övrigt ej kan i nämnvärd utsträckning överlåtas åt för den lämnade
krediten oansvariga agenter. Att valet av agenter från avbetalningsfirmornas
sida ej heller alltid verkställts med tillbörlig omsorg, torde vara
en känd sak. Jämväl anmärkningarna, att avbetalningssystemet medfört
en ökning av brottsligheten, synas äga visst fog för sig med hänsyn till
Riksdagens skrivelse Nr 183.
13
att lättheten att genom avbetalningsköp på bedrägligt sätt komma över
medel, lätt kan locka till brott av antydd art. Möjligt är dock, att det
stora antal brott, som under de senare åren blivit begångna i samband
med avbetalningsaffärer, åtminstone i viss utsträckning är att anse såsom
en tidsföreteelse.
Avbetalningssystemet har sålunda enligt riksdagens mening utvecklat
sig på ett sådant sätt, att det kan befaras medföra allvarliga vådor av
den art, att åtgärder i reglerande syfte från det allmännas sida kunna
befinnas av behovet påkallade. För ett allsidigt bedömande av hithörande
frågor torde emellertid en utredning, sådan som i förevarande motion ifrågasatts,
först böra verkställas. Riksdagen har därför funnit sig böra tillstyrka,
att åtgärder vidtagas i motionens syfte.
Riksdagen är därvid fullt på det klara med, att stora svårigheter komma
att möta en dylik utredning. Att erhålla en fullt uttömmande utredning
angående avbetalningssystemets omfattning och verkningssätt är måhända
ej möjligt, men synes ej heller nödvändigt för ifrågavarande ändamål.
Tillräckligt omfattande material torde utan större svårigheter kunna erhållas
för ett bedömande av frågan, huruvida ett ingripande från det allmännas
sida bör komma till stånd.
På vad sätt dylikt ingripande skulle kunna ske utan att menligt inverka
på den lojala avbetalningshandeln är givetvis svårt att för närvarande
bedöma. Kommerskollegium har för sin del ansett det tvivelaktigt, huruvida
en eventuell utredning kan förväntas giva anvisning på sådana åtgärder,
varigenom missbruken kunna effektivt motverkas, samtidigt med
att systemets obestridliga fördelar bevaras. Kollegiet har emellertid samtidigt
uttalat, att här som på andra områden av handel ett framdragande
i ljuset av tilläventyrs förefintliga missförhållanden i allmänhet torde
innebära det verksammaste korrektivet. Smålands och Blekinge handelskammare
har ansett att ett medel att söka begränsa avbetalningsköp av
lyxartiklar kunde vara att begränsa den tid, på vilken ett avbetalningsköp
finge avslutas, enär största lockelsen för okloka köpare läge i betalningstidens
längd. I samma riktning kunde måhända verka införandet efter
norskt mönster av en bestämmelse, att varor under visst värde ej finge
säljas på avbetalning utan tillstånd av offentlig myndighet.
I detta sammanhang vill riksdagen framhålla ytterligare en åtgärd, som
möjligen skulle kunna gagna det ifrågavarande syftet. I lagen den 25
maj 1917 om försäkringsrörelse föreskrives bland annat, att försäkringsbolag,
som meddelar livförsäkring, icke må lämna uppdrag att såsom
bolagets ombud anskaffa eller förmedla anskaffning av ansökningar
om dylik försäkring åt annan än den, som kan anses äga betingelser
för att på ett värdigt och lämpligt sätt utöva sådan verksamhet. När
sådant uppdrag lämnas, så ock när givet uppdrag återkallas, skall
anmälan därom ofördröjligen göras hos försäkringsinspektionen. Återkallas
uppdraget endast för viss tid, skall detta i anmälan angivas.
14
Riksdagens skrivelse Nr 183.
Från skyldigheten att göra sådan anmälan, varom här är fråga, äger
Konungen befria bolag, som prövas hava vidtagit betryggande åtgärder
för övervakande av ombudens verksamhet. Har någon, som innehar orabudsuppdrag,
gjort sig skyldig till handling, som prövas vara oförenlig
med ett värdigt och lämpligt utövande av verksamheten, åligger det
bolaget att återkalla uppdraget.
Ett av de enligt riksdagens mening allvarligaste klagomålen mot avbetalningsrörelsen,
sådan den för närvarande i viss utsträckning bedrives,
riktar sig mot agentverksamheten och agentkårens sammansättning. Bestämmelser
angående agentverksamheten på här ifrågavarande område i
samma syfte som ovanherörda i försäkringslagen givna stadganden skulle
säkerligen medföra ett bättre sakernas tillstånd över huvud taget inom
avbetalningshandeln, då det synes sannolikt, att flertalet av de med systemet
förenade olägenheterna i viss mån bottna däri, att såsom agenter understundom
användas mindre lämpliga och föga ansvarskännande personer.
Riksdagen håller visserligen för troligt, att förhållandena inom avbetalningsrörelsen
komma att utveckla sig i här antydd riktning statsingripande
förutan, så snart rörelsen vunnit erforderlig stadga i organisatoriskt hänseende,
men en föreskrift av antydd innebörd torde kunna förväntas
påskynda en dylik utveckling.
I en del av de i frågan avgivna yttrandena hava särskilt påtalats s. k.
kupongaffärer, varvid köparen får genom inköp av kuponger å vissa belopp
genom förskottsinbetalningar likvidera varan helt, innan den levereras.
Ehuru frågan om kupongaffärer icke har något att skaffa med de i motionen
avsedda avbetalningsköpen, har dock riksdagen i detta sammanhang ansett
sig böra uttala, att dylika affärer måste anses vara en osund företeelse
inom affärslivet. Det händer nämligen ej sällan, att firmor, som bedriva
kupongaffärer, komma på obestånd, varvid i regel de förskottsinbetalningar,
som genom kupongköp verkställts av ett stort antal mindre bemedlade
personer, gå helt förlorade för inbetalarna.
I motionen har ifrågasatts, att den föreslagna utredningen skulle uppdragas
åt kommerskollegium eller-annan offentlig myndighet. I vissa av
de i ärendet avgivna yttrandena har såsom lämpligt organ för utredningens
verkställande nämnts en föregående år på enskild väg tillkommen
kommitté för undersökning av varudistributionens anordning och kostnader,
vilken kommitté av Eders Kungl- Maj:t beviljats vissa bidrag till kostnaderna
för undersökningen ur handels- och sjöfartsfonden samt manufakturförlagslånefonden.
Slutligen har ifrågasatts, att utredningen skulle
verkställas i samband med den inom kommerskollegium pågående utredningen
angående näringslagstiftningen. Kommerskollegium har i avseende
härå framhållit, att den nu ifrågasatta utredningen väl kunde tänkas med
fördel bedriven i nära samband med nyssberörda utredning, men att den
antagligen skulle vinna på att ej direkt hopkopplas med sistnämnda utredning,
som väsentligen har att taga sikte på helt andra problem, och detta
Riksdagens skrivelse Nr 183.
15
med hänsyn till den antagligen behövliga vidlyftiga materialinsamlingen,
som skulle komma att tynga och måhända förrycka den i och för sig
viktiga och omfattande näringsrättsutredningen.
Riksdagen har emellertid för sin del icke ansett sig böra taga ställning
till ovan berörda fråga angående lämpligt organ för verkställande av den
av riksdagen nu förordade utredningen.
Under åberopande av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att
Eders Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om utredning rörande det s. k.
avbetalningssystemets omfattning och verkningssätt.
Stockholm den 25 maj 1927.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.