Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till allmänt resereglemente jämte i ämnet väckta motioner.

1927-05-11 · 33 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 33 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1927:184, Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till allmänt resereglemente jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 184.

1

Nr 184.

Godkänd av första kammaren den 11 maj 1927.

Godkänd av andra kammaren den 11 maj 1927.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts

proposition med förslag till allmänt resereglemente jämte

i ämnet väckta motioner.

(Statsutskottets utlåtande nr 86.)

Till Konungen.

Uti en till riksdagen avlåten, den 22 februari 1927 dagtecknad proposition

(nr 190) har Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av det vid propositionen

fogade statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen

godkänna följande

Förslag

till

Allmänt resereglemente.

1

Där vid resa inom riket för förrättning i statens ärenden ersättning skall

utgå, äger vederbörande förrättningsman, i den mån ej annorlunda är eller

varder stadgat, åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt bestämmelserna

i detta reglemente.

Erfordras särskilda föreskrifter för tillämpningen av reglementet eller

finnes resekostnads- och traktamentsersättning för vissa grupper av befattningshavare

vid resor inom riket böra utgå med lägre belopp än i detta

reglemente sägs, äger Kungl. Maj:t därom förordna.

2 %.

1 mom. Resekostnadsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet

med vad för nedannämnda färdsätt och reseklasser finnes angivet.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. l''i sand. Nr 18b.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 184.

Färdsätt

Klass I

Klass II

Klass III

Järnväg........................J

Fartyg .......................{

Luftlartyg ..................

Spårväg........................

Omnibus ....................|

Taxeautomobil

Motorcykel, av förrätt-!

ningsman personligen!

drivet resdon eller för-]

flyttning till lots ......)

Annat färdsätt än ovani

nämnts...................../

Avgift för 1 plats

i I klass

Avgift för enskild hytt

med högst 2 liggplatser

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

samt 10 öre per km.

Avgift för 1 person

samt 10 öre per km.

30 öre per km.

50 öre per km.

Avgift för 1 plats

i II klass

^Avgift för hyttplats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

samt 10 öre per km.

Avgift för 1 person

samt 10 öre per km.

30 öre per km.

50 öre per km.

Avgift för 1 plats

i III klass

Avgift för salongsplats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

samt 10 öre per km.

Avgift för 1 person

samt 10 öre per km.

30 öre per km.

50 öre per km.

Vid resa på järnväg utgår icke ersättning för avgift till högre vagnsklass

än som verkligen använts.

Med fartyg avses i detta reglemente farkost, som är underkastad sjövärdighetsbesiktning

av fartygsinspektionen. Vid resa å fartyg utgår icke ersättning

för dyrare plats än som verkligen använts.

Till omnibus hänföres automobil i regelbunden persontrafik (s. k. linjetrafik).

Med taxeautomobil avses automobil, som med vederbörligt tillstånd användes

i annan yrkesmässig trafik än s. k. linjetrafik.

Har förrättningsman nödgats för transportmedlet vidkännas kostnad till högre

belopp än den sammanlagda ersättning, som enligt ovanstående bestämmelser

tillkommer honom, äger han undfå gottgörelse för vad han visar sig

hava utgivit.

2 mom. Traktamentsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet

med någon av nedannämnda traktamentsklasser.

Traktamentsklasser

A | B

C

D

E

F

16 kronor

9 »

14 kronor

8 »

12 kronor

7

10 kronor

6 »

8 kronor

5

6 kronor

4 »

Tillhopa för dygn

25 kronor

22 kronor

19 kronor

16 kronor

13 kronor

10 kronor

Dygnet räknas från midnatt.

Med dag avses i detta reglemente tiden mellan klockan 6 förmiddagen

och midnatt, med natt den övriga delen av dygnet.

3 §.

Kungl. Maj:t bestämmer, till vilken rese- och traktamentsklass förrättningsman

är att hänföra.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 184.

3

Den befattning, i utövning varav förrättning äger rum, men icke annan

tjänstegrad, tjänsteklass, fullmakt eller värdighet är bestämmande i fråga

om den ersättning, som skall utgå.

Den, som förordnas att uppehålla högre befattning än han själv innehar,

åtnjuter under resa för tillträdande av förordnandet ersättning efter den befattning,

han sålunda har att bestrida, varemot vid återresa ersättning utgår

efter hans egen befattning.

Till förrättning må icke förordnas eller kommenderas någon av högre

tjänstegrad eller tjänsteklass än ärendets vikt fordrar.

4 §.

Resekostnads- och traktamentsersättning utgår med hänsyn tagen till den

väg och det färdsätt, som för resan verkligen använts, dock att ersättningen

icke må tillgodonjutas med sammanlagt högre belopp än som skulle hava utgått,

därest förrättningsmannen begagnat sig av den väg och det färdsätt, som med

avseende å resans ändamål samt för åstadkommande av minsta sammanlagda

rese- och traktamentskostnad eller eljest varit lämpligast. Vid beräknandet

av denna sammanlagda kostnad må hänsyn tagas jämväl till sådan förmån,

som förrättningsmannen vid sistnämnda färdsätt ägt åtnjuta och kunnat

begagna, varjämte må tagas i beräkning ej blott traktamente, även om

sådant icke av statsmedel utgår till förrättningsmannen, utan ock, i det

fall att förrättningsmannen äger avgiftsfritt anlita järnväg, fartyg, luftfartyg,

spårväg eller omnibus, den resekostnadsersättning, som vid färd

med sådant fortskaffningsmedel skulle hava tillkommit honom, om avgiftsfrihet

icke förelegat.

Förrättningsman är icke på grund av bestämmelserna i detta reglemente

pliktig att färdas med luftfartyg.

Därest av vederbörande myndighet för viss resa eller särskilda slags resor

icke annorlunda föreskrives, är förrättningsman icke skyldig att färdas med

omnibus i annat fall än då han samma dag, han avreser från en ort, dit

återkommer.

Har förrättningsman att verkställa flera förrättningar i följd, böra de därav

föranledda resorna, såvitt lämpligen ske kan, så anordnas, att kostnaden för

statsverket i största möjliga mån nedbringas.

5 §.

Resekostnadsersättning utgår icke för färd, som ej överstiger 1 kilometer.

Vid resa med annat fortskaffningsmedel än järnväg, fartyg, spårväg eller

omnibus utgår resekostnadsersättning allenast för färd, som äger rum utom

stads, köpings eller därmed jämförligt samhälles planlagda område. Företages

med ett och samma fortskaffningsmedel färd mellan ett planlagt område och

ort, belägen mer än 1 kilometer utanför samma område, utgår dock ersättning

jämväl för den del av färden, som äger rum inom det planlagda området.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 184.

6 *.

Resekostnadsersättning utgår icke för längre väg än som verkligen tillryggalagts,

där ej enligt gällande taxa avgift erlagts för viss minimiväglängd.

I dylikt fall må jämväl den vid användande av omnibus eller taxeautomobil

utgående särskilda ersättningen av 10 öre per kilometer beräknas

för samma väglängd.

Vid beräkning av resekostnadsersättning enligt detta reglemente räknas

överskjutande del av kilometer såsom hel kilometer.

7 *.

Om till kostnadens nedbringande tur- och retur- eller annan dylik biljett

kunnat användas och detta låtit sig på förhand beräkna, må resekostnadsersättning

icke utgå med högre belopp än som vid användande av sådan

biljett skolat tillkomma förrättningsmannen. Om sådan förhandsberäkning

icke varit möjlig, men det sedermera visar sig, att biljett av nyssnämnd

beskaffenhet kunnat begagnas, bör anteckning härom göras i reseräkningen.

8 §.

1 mom. Hava vid förrättningsresa två eller flera i samma förrättning

deltagande personer att färdas samma väg, och användes därvid icke fortskaffningsmedel,

som tillhör någon av förrättningsmannen, skall den främste

bland förrättningsmännen, där sådant låter sig göra och befinnes ägnat att

nedbringa resekostnaden, anskaffa för samtliga förrättningsmän erforderliga

fortskaffningsmedel. Det ankommer å nämnde förrättningsmän att meddela

i sammanhang med resan erforderliga bestämmelser, såsom rörande färddeltagarnas

fördelning på åkdon eller båtar m. m.

Resekostnadsersättning utgår i dylikt fall med vad som verkligen utgivits,

däri inbegripet styrkta utgifter för hämtning av skjuts, åkdonslega,

beställningspenningar och väntpenningar, samt förskjutes för samtliga förrättningsmän

av främste förrättningsmannen. Därjämte äger envar förrättningsman

uppbära en ersättning av 10 öre per kilometer.

2 mom. Om vid gemensam färd användes fortskaffningsmedel, som tillhör

någon av förrättningsmännen, äger denne åtnjuta, förutom resekostnadsersättning

för egen resa enligt 2 § 1 mom., gottgörelse med 10 öre per kilometer

för varje medresande förrättningsmän. Till envar av sistnämnda

förrättningsmän utgår i sådant fall en resekostnadsersättning av 10 öre per

kilometer.

9 §•

Där ej enligt gällande taxa förrättningsmän är befriad från erläggande av

bro-, väg- eller färjavgift, är han berättigad till gottgörelse för av honom

erlagd dylik avgift.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 184. 5

10 §.

Nödgas förrättningsman vid förrättning företaga särskild resa för erhållande

av nattkvarter, äger han därför åtnjuta ersättning enligt bestämmelserna

i detta reglemente, dock icke med högre belopp än som motsvarar

dubbelt traktamente för en natt och i intet fall med mera än 12 kronor.

Om eljest avväg tages eller uppehåll sker för enskild angelägenhet, skall

resekostnads- och traktamentsersättning beräknas såsom hade förrättningen

eller resan fortgått utan dylikt avbrott.

11 §.

För plats i sovvagn utgår gottgörelse endast om förrättningsman nattetid

begagnat sådan plats.

12 §.

Har förrättningsman vid färd med taxeautomobil för återresa från förrättning

använt samma fordon som för bortresan, äger han tillgodonjuta den

besparing i resekostnad, som härigenom kan uppstå.

13 §.

Resekostnadsersättning utgår icke för sådan förflyttning till fots eller

medelst resdon, drivet av förrättningsmannen personligen, som till följd av

förrättnings natur måste äga rum under själva förrättningen.

14 §.

Har förrättningsman måst vidkännas särskild kostnad för befordran av

redskap, instrument eller annan dylik icke personlig utrustning, som han

för förrättnings verkställande behövt medföra, äger han, därest vikten av

sådan utrustning uppgår till minst 5 kilogram, undfå ersättning dels vid

färd å järnväg för erlagd avgift för inskrivning av sagda utrustning såsom

resgods, dels ock för vad han styrker sig därutöver hava i sådant avseende

utgivit.

Om ersättning för befordran av effekter till eller från sjökommendering

förordnar Kungl. Maj:t.

Förrättningsman, som vid förflyttning till fots måst anlita vägvisare eller

för forsling av tält, proviant eller annan nödvändig utrustning använda

bärare, äger undfå ersättning för vad han styrker sig hava för sådant ändamål

utgivit, dock högst med 50 öre per kilometer.

15 §.

Då förrättningsman avgiftsfritt använder kronans transportmedel; då han

eljest färdas avgiftsfritt å järnväg, fartyg, luftfartyg, spårväg eller omnibus

då, utom i fall som avses i 8 §, transportmedel enligt gällande bestämmelser

kostnadsfritt tillhandahålles honom; eller då biljett för resan genom vederbörande

myndighet utan kostnad för förrättningsmannen anskaffas, utgår

icke resekostnadsersättning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 184.

16 §.

Ersättning för resa till förrättning må beräknas från förrättningsmannens

bostad, stationeringsort eller annan plats inom hans tjänstgöringsområde,

där han i tjänsteärende befinner sig, eller ock från ort, där han för fullgörande

av allmänt uppdrag vistas; och gäller motsvarande för resa från

förrättningsstället.

Om förrättningsman före en förrättnings början i enskilda angelägenheter

uppehåller sig å annan ort än nu sagts, utgår ersättning, såsom om resa

företagits från förrättningsmannens stationeringsort eller, om sådan icke är

för honom bestämd, från hans bostad.

Förrättningsman, som är bosatt utom sitt tjänstgöringsområde, vare ej

berättigad till ersättning för färd mellan bostaden och tjänstgöringsområdets

gräns. Är förrättningsman, som ej har visst tjänstgöringsområde, bosatt

utom den vanliga tjänstgöringsorten, äger han icke åtnjuta ersättning för

färd mellan bostaden och tjänstgöringsorten.

Om förrättningsman före en förrättnings början till följd av annat allmänt

uppdrag uppehåller sig å förrättningsstället, njute han ej ersättning för resa

dit. Ersättning må ej heller beräknas för resa från förrättningsstället, om

förrättningsmannen efter förrättningens slut på grund av allmänt uppdrag

där kvarstannar.

17 §.

Traktamentsersättning må icke åtnjutas för förrättning, som det åligger

förrättningsman att verkställa på grund av innehavande befattning och som

utföres å hans bostads- eller tjänstgöringsort eller på avstånd ej överstigande

3 kilometer därifrån eller, beträffande stad, köping eller därmed jämförligt

samhälle, från gränsen för det planlagda område, inom vilket han har sin

bostad eller tjänstgöring.

18 §.

I de fall, då förrättningsman på grund av gällande bestämmelse erhåller

kostnadsfri inkvartering eller på statens bekostnad innehar sovplats å järnväg

eller liggplats å fartyg, utgår icke traktamente för natt.

19 §.

Inträffar under resa eller förrättning uppehåll genom naturhinder eller

styrkt sjukdom eller av annan giltig anledning, må traktamentsersättning utgå

även för den tid, varunder uppehållet ägt rum, dock högst under 14 dygn.

Förrättningsman, som är berättigad till traktamentsersättning, äger åtnjuta

sådan jämväl för helgdagar, som han i anledning av förrättning tillbringar

utom bostads- eller tjänstgöringsorten.

20 §.

Då under samma resa företagas två eller flera förrättningar, för vilka

kostnaden utgår av olika anslag eller medel, skall resekostnads- och trakta
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 184.

7

mentsersättningen för förrättningarna fördelas i förhållande till den gottgörelse,

som för varje särskild förrättning bort utgå, därest förrättningarna

ägt rum var för sig.

21 §.

Till befattningshavare, vilken för förrättning äger uppbära arvode av den,

som påkallat förrättningen, må icke av statsmedel utgå traktamente för

dygn, som använts allenast till dylik förrättning. Om sådan förrättningsman

under ett dygn verkställer både resa och förrättning, äger han att av

statsmedel åtnjuta fyllnad i arvodet, så att ersättningen i sin helhet för

dygn räknat kommer att uppgå till fullt traktamente enligt detta reglemente.

22 §.

Därest förrättningsman för reseutgifters bestridande är i behov av förskott,

må, på därom gjord ansökan, lämpligt sådant kunna av vederbörande myndighet

lämnas honom.

23 §.

I räkning å resekostnads- och traktamentsersättning skall uppgivas:

resans ändamål;

författning, instruktion eller särskilt förordnande, på grund varav förrättningen

ägt rum;

tiden för avresa och återkomst samt de dagar, under vilka förrättning

och resor företagits;

det för varje del av resan använda fortskaffningsmedlet samt den vagnsklass

å tåg eller plats å fartyg, i vilken resan företagits; ävensom

tilläventyrs uppburet förskott till reseutgifternas bestridande.

Vid sådan gemensam färd, som avses i 8 §, skall den främste bland förrättningsmännen

i sin reseräkning lämna uppgift å deltagarna i färden.

När förrättning ägt rum på grund av skriftligt förordnande, bör detta i

huvudskrift eller bestyrkt avskrift bifogas räkningen.

Befattningshavare, vilken för förrättning äger uppbära arvode av enskilda

men av statsmedel undfår ersättning för resekostnaden, skall vid sina räkningar

foga dagböcker, så uppställda, att ur dem erhålles upplysning om

dagen och timmen för varje förrättnings början och slut.

24 §.

Räkning å resekostnads- ocli traktamentsersättning bör, där hinder icke

möter, vara till vederbörande myndighet inkommen inom tre månader efter

det resan eller förrättningen avslutats, eller, om förrättningsmannen avgiver

reseräkningar kvartalsvis, inom tre månader efter kvartalets utgång; dock

skall, därest förskott enligt 22 § uppburits, räkning avgivas inom den kortare

tid, som av vederbörande myndighet må fastställas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr 184.

25 §.

Såsom tjänstefel anses, om mot bättre vetande i reseräkning lämnas oriktig

uppgift i syfte att utbekomma högre ersättning än som enligt detta reglemente

bör utgå.

26 §.

Om resekostnads- och traktamentsersättning vid resor i statens ärenden

utom rikets gränser förordnar Kungl. Maj:t.

Därest förrättningsman vid resa utom riket tillerkännes högre traktamente

än i detta reglemente sägs, skall vid färd från land, där lägre traktamente

uppbäres, till land, där högre sådant utgår, det högre traktamentet uppbäras

från och med den dag, respektive natt, varunder ankomsten till hamn eller

station i det senare landet ägt rum, och vid färd i omvänd riktning traktamentet

efter enahanda grund nedsättas.

Detta reglemente träder i kraft den 1 juli 1927.

Uti två inom riksdagen väckta motioner (II: 337 och 341) har därjämte

förslagits,

dels, i motionen II: 337, att riksdagen måtte besluta sådan ändring i

Kungl. Maj:ts proposition, nr 190, med förslag till allmänt resereglemente,

2 §, att resekostnadsersättning för färdsätt: »Annat färdsätt än ovan

nämnts» måtte fastställas att utgå med 40 öre per km. lika för alla tre

reseklasserna;

dels ock, i motionen II: 341, att riksdagen för sin del måtte besluta,

att § 18 i det förslag till allmänt resereglemente, som finnes intaget i

Kungl. Maj:ts prop. nr 190 skall erhålla följande lydelse: »I de fall —

— — — för natt. Dock må till förrättningsman utgå ersättning för

bevisligen erlagd betalning för nattlogi, dock högst med nattraktamentets

belopp, i de fall, då under någon del av natten nattlogi tagits före eller

efter begagnande av sådan sovplats å tåg eller liggplats å fartyg.»

I samband med Eders Kungl. Maj:ts förevarande förslag har riksdagen

ansett sig böra till behandling upptaga vad riksdagens år 1926 församlade

revisorer under § 64—70 anfört rörande av dem gjorda iakttagelser i fråga

om tillämpningen av bestämmelserna om rese- och traktamentsersättning åt

befattningshavare i statens tjänst (Revisionsberättelsen del I sid. 136—143).

Under § 64 hava revisorerna behandlat frågan om -planläggningen av

tjänsteresor och därvid gjort bl. a. följande uttalanden:

»Revisorerna hava ansett det äga intresse, att vid räkenskapsgranskningen

något närmare undersöka det sätt, på vilket planläggningen av befattningshavarnas

tjänsteresor i allmänhet ägt rum. Revisorerna hava därvid kommit

till den bestämda uppfattningen, att uti ifrågavarande hänseende åtskilliga

brister föreligga. Särskilt hava revisorerna fäst sig vid att befattnings
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 184.

9

liavare, vilken disponerar egen automobil, i mycket stoj- utsträckning planlägger

resorna så att automobilen därvid ständigt kan komma till användning

samt jämväl debiterar ersättning för detta fortskaffningsmedels användande,

ehuru resorna torde hava kunnat helt eller delvis med betydligt

mindre kostnad för statsverket ske med anlitandet av järnväg. Revisorerna

hava även lagt märke till att i åtskilliga fall resor företagits, vilka icke

kunna anses hava varit nödvändiga och vilkas värde i inspektionsliänseende

i varje fall ingalunda torde motsvara de kostnader, som resornas företagande

åsamkat statsverket. Det lärer knappast kunna förnekas, att ett flertal

resor, särskilt sommartiden, icke synas föranledda av verkligen förefintliga

behov.

För att hindra missbruk av denna art torde det vara lämpligt att för den

myndighet, som lämnar i uppdrag åt en befattningshavare att företaga

tjänsteresa, stadga skyldighet att i beslutet om resans företagande fullständigt

och specificerat angiva de platser, som skola besökas, ävensom de

närmare orsakerna till att resan anbefallts. Gällande resereglemente av

år 1925 innehåller visserligen i 23 § bestämmelse om att i räkning å resekostnad

och traktamentsersättning bland annat resans ändamål skall uppgivas,

men erfarenheten har givit vid handen att denna bestämmelse så

tillämpas att ändamålet allenast mera allmänt angives genom sådana uttryck

som: inspektion, undersökning, förrättning eller dylikt. Revisorerna anse

det vara av vikt att en kompletterande bestämmelse av ovannämnda innehåll

införes i resereglemente!.

I fråga om planläggningen av resorna synas från vederbörande myndigheters

sida i allmänhet tillräcklig kontroll icke utövas över sådana befattningshavare,

vilka det åligger att mera stadigvarande företaga tjänsteresor

i inspektionssyfte. Här vore det enligt revisorernas mening påkallat, att

förrättningsmännen ålades att regelbundet förete av dem uppgjorda resplaner

för lämplig tidsperiod framåt, samt att dessa planer av vederbörande myndigheter

underkastades noggrann granskning och even tull korrigering, innan

resorna finge företagas, varjämte bevis om resans överensstämmelse med den

fastställda planen borde åtecknas ingiven reseräkning, innan densamma överlämnades

till vederbörande för utbetalning. Revisorerna hava sig bekant

att detta förfarande sedan någon tid tillämpats i fråga om gymnastikinspektörernas

tjänsteresor samt att detsamma lämnat tillfredsställande resultat.

Jämväl i nu berörda hänseende hava revisorerna ansett sig böra framhålla

önskvärdheten av att i samband med ett nytt resereglemente en kontrollbestämmelse

av nämnda innebörd meddelas.»

I § 65 hava revisorerna berört frågan om kilometerpenningar och ifrågasatt

en revision av bestämmelserna härom.

Vidare hava revisorerna i §§ 66 och 67 behandlat frågor om debitering

av ersättning för kostnad för transport av redskap, instrument in. m. samt

om reseersättning för befattningshavare, som äro bosatta utom stationeringsorten.

Spörsmålet om användningen av egen automobil vid tjänsteresa har behandlats

i § 68, och revisorerna hava härom uttalat, bland annat, att beräkningsgrunderna

för debitering av ersättning vid färd med egen automobil

utgjorde ett exempel på det fåtal fall, då 1925 års resereglemente, beträffande

förrättningsmän med rätt att använda skjuts efter en häst, medfört ökade

resekostnader för statsverket i jämförelse med tidigare gällande bestäm
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 184.

melser. På grund av sina iakttagelser hade revisorerna ansett, att ifrågavarande

spörsmål borde ägnas särskild uppmärksamhet vid utarbetandet av

förslag till nytt resereglemente. För egen del framhöllo revisorerna, att det

i varje fall knappast syntes vara lämpligt, att, då egen automobil kommit

till användning, befattningshavare skulle äga uppbära kilometerpenningar.

Under §§ 69 och 70 hava revisorerna slutligen lämnat vissa uppgifter

rörande resekostnader i olika fall.

Departementschefen har i fråga om utfärdandet av nytt allmänt resereglemente

anfört följande:

»Då, såsom nyss nämndes, det nuvarande allmänna resereglemente! upphör

att gälla den 30 juni 1927, bör frågan om fortsatt provisorisk giltighet eller

definitivt antagande av reglementet, med de ändringar som anses böra däri

vidtagas, underställas nu pågående riksdag.

Då 1925 års riksdag beslöt att giva det då föreliggande förslaget till resereglemente

allenast provisorisk giltighet, anförde riksdagen —• såsom av

den lämnade redogörelsen framgår — att, innan reglementet definitivt fastställdes,

erfarenheter på olika områden borde samlas rörande reglementets

tillämpning. Förslaget inneliölle nämligen åtskilliga nya bestämmelser av

ganska stor räckvidd. Sålunda hade upptagits ett flertal nya färdsätt, och

en genomgående revision hade skett av bestämmelserna angående dagtraktamente.

Fn sådan ingående förändring i resereglementets föreskrifter måste

givetvis bliva av stor betydelse för statsförvaltningen i allmänhet och särskilt

för de myndigheter, som hade att verkställa granskning av ingivna

reseräkningar. Före definitivt reglementes fastställande borde jämväl erfarenhet

avvaktas rörande de ekonomiska konsekvenser i avseende å utgifterna

under anslagen till rese- och traktamentspenningar, som bleve en

följd av den ifrågasatta förändringen i resereglementets allmänna grunder.

Den tid av allenast något mer än ett och ett halvt år, under vilken det

nuvarande resereglemente! varit gällande, är givetvis väl kort för att medgiva

en bestämd uppfattning angående reglementets verkningar i olika hänseenden.

Samtidigt som åtskilliga av de i ärendet hörda myndigheterna

framhållit detta, torde dock av de inkomna yttrandena få anses framgå, att

reglementet i stort sett väl fyllt sin uppgift, och de erinringar, som gjorts

i yttrandena, beröra i allmänhet icke de principer, som vunnit tillämpning

i reglementet, utan närmast olika detaljbestämmelser däri. De jämkningar,

som föreslås, avse också blott i ringare mån, att de nuvarande föreskrifterna

befunnits vara i och för sig mindre ändamålsenliga, utan

sammanhänga i första hand med ändrade faktiska omständigheter, främst

den starka utveckling, som motortrafiken de senaste åren tagit, och den

minskade betydelse, som i jämbredd härmed hästskjutsen kommit att erhålla

som fortskaffningsmedel.

Vad särskilt angår frågan om de ekonomiska konsekvenserna för statsverket

av 1925 års resereglemente tillåter jag mig erinra, att 1926 års

statsrevisorer i sin till nu pågående riksdag avgivna berättelse anfört, att

det synts revisorerna, som om reglementet medfört lägre kostnader än som

skulle hava utgått enligt tidigare gällande bestämmelser. Visserligen innebure

1925 års resereglemente en allmän höjning av traktamentsersättningen

för dygn, men detta motverkades av att befattningshavarna vid inplaceringen

i traktamentsklasser av Kungl. Maj:t placerats lägre än som

tidigare varit fallet. Uppdelningen av traktamentsersättningen i dag
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Riksdagens skrivelse Nr 184.

och nattraktamenten hade vidare varit ägnad att väsentligen nedbringa

traktamentskostnaderna. Ifråga om de egentliga resekostnaderna vore att

märka, att den omständigheten, att ersättning för färd i omnibus, motorcykel

in. m. enligt 1925 års reglemente Ange beräknas såsom färd med eu

häst, i någon mån föranlett en höjning i resekostnaderna i förhållande till

Kungl. Maj:ts förslag, men att i allt fall resekostnaderna i det hela blivit

väsentligt lägre än enligt 1907 års resereglemente. Den väsentligaste sänkningen

i resekostnaderna hade emellertid, förutom av den verkställda inplaceringen

i reselclasser, förorsakats därav, att befattningshavare i de högre

reseklasserna icke vidare ägde för färd debitera skjuts efter två hästar.

Statsrevisorernas uppfattning, att 1925 års resereglemente ur statsverkets

synpunkt verkat i kostnadsbesparande riktning, bestyrkes av en på mitt

föranstaltande gjord jämförande sammanställning av belastningen å huvudtitlarnas

allmänna anslag till rese- och traktamentskostnader för ett vart av

kalenderåren 1924 och 1926. Av denna sammanställning framgår, att den totala

belastningen i runda tal utgjorde under förstberörda år, då tidigare gällande

bestämmelser voro i kraft, 4,515,000 kronor och under sistnämnda år, då

1925 års resereglemente var tillämpligt, 3,864,000 kronor. Då det senare

beloppet med omkring 651,000 kronor understiger det förra, synes härav

framgå, att det nya resereglementet medfört en icke oväsentlig besparing

för statsverket. Påpekas må dock, att den begränsade tid, jämförelsen avser,

givetvis är för kort, för att på grundvalen därav fullt säkra slutsatser

skola kunna dragas.

Ehuru under nu angivna förhållanden en ännu i viss mån bestående

ovisshet om verkningarna av 1925 års allmänna resereglemente skulle kunna

åberopas som stöd för ett fortsatt provisorium, har jag dock ansett, att den

vunna erfarenheten och de erinringar, som alltid kunna göras mot ett

långvarigt författningsprovisorium, utgöra tillräckligt vägande skäl att förläna

reglementet definitiv giltighet från ingången av nästa budgetår, detta

så mycket mera som reglementets definitiva antagande knappast i väsentligare

mån försvårar ett framtida vidtagande av de ytterligare ändringar,

som erfarenheten kan visa önskvärda.

I överensstämmelse med denna min uppfattning har jag låtit inom finansdepartementet

uppgöra förslag till allmänt resereglemente att utan tidsbegränsning

gälla från och med den 1 juli 1927. I förslaget, som i huvudsak

bygger på nuvarande föreskrifter, hava sådana ändringar vidtagits,

som med beaktande av innehållet i de inkomna yttrandena och framställningarna

eller eljest funnits påkallade.»

I fråga om de olika färdsätten, varom bestämmelser återfinnas i 2 § av

Eders Kungl. Maj:ts förslag, har departementschefen yttrat följande:

»I propositionen till 1925 års riksdag upptogos följande sju färdsätt, nämligen

»järnväg», »fartyg», »spårväg», »omnibus», vartill hänfördes automobil

i regelbunden persontrafik (s. k. linjetrafik), »taxeautomobil >, varmed avsågs

automobil i yrkesmässig trafik utom omnibus, »motorcykel, av förrättningsman

personligen drivet resdon eller fotvandring» samt »hästskjuts eller

annat färdsätt än ovan nämnts». Riksdagen beslöt emellertid, att såväl

»omnibus» som »motorcykel, av förrättningsman personligen drivet resdon

eller fotvandring» skulle utgå ur reglementet. Det ansågs nämligen,

att det knappast kunde åläggas förrättningsman att begagna sig av dylika

färdsätt, och att de såväl på grund härav som av praktiska skäl icke särdeles

ofta torde ifrågakomma. Enligt gällande resereglemente skall sålunda

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrivelse Nr 184.

i de fall, då något av sistnämnda färdsätt kommer till användning, ersättning

beräknas såsom för »annat färdsätt» enligt de grunder, som stadgas

för hästskjuts, d. v. s. med belopp motsvarande lega för en häst jämte 15 öre

per kilometer.

Med den ökade omfattning, som omnibustrafiken de senaste åren erhållit,

har följden av omnibusens uteslutande såsom särskilt färdsätt blivit, att

statsverket i utbetalade reseersättningar fått vidkännas betydande merkostnader,

och att förrättningsmän, vilka anlita ifrågavarande samfärdselmedel,

beretts tillfälle att tillgodoräkna sig avsevärda överskott. Detta förhållande,

vilket uppenbarligen icke står i god överensstämmelse med grunderna för

resereglementet, har ock påtalats i flera av de inkomna yttrandena.

Till belysande härav har sålunda riksräkenskapsverket lämnat följande

jämförelse mellan de verkliga kostnaderna för resor, som inom Stockholms

län företagas med omnibus, och den ersättning, som vid dylika färder under

normala förhållanden tillkommer den resande.

Resans längd

Avgift vid

färd med

omnibus

Enligt resereglementet

utgående ersättning

om dagen om natten

5 km.....................

kr. 0: ;>o

kr. 2:7 5

kr. 3: 15

10 » ...........................

» 1: —

» 5: so

» (i: 30

20 > ...........................

» 1: 25

» 11:--

» 12: o o

50 » ..........................

» 2: 5 0

» 27: 5 0

» 31: 50

En reduktion av resekostnadsersättningen vid färder av nu ifrågavarande

slag syntes riksräkenskapsverket vara desto mer befogad, som resekostnadsersättning

numera utginge för färd, så snart den överstege 1 kilometer,

medan enligt det före den 1 augusti 1925 gällande resereglementet resekostnadsersättning

icke utgick för kortare färd än 2 kilometer; och det syntes

hava varit med hänsyn bland annat till den av Kungl. Maj:t år 1925 föreslagna

nedsättningen av ersättning för färd med omnibus, motorcykel etc.,

som Kungl. Maj:t i sitt förslag till riksdagen ansett sig kunna tillmötesgå

framställt krav på nedsättning av ifrågavarande minimiväglängd.

Generaltullstyrelsen har likaledes ifrågasatt, huruvida icke bland de i 1 §

angivna färdsätten jämväl färd med omnibus borde upptagas, på sätt Kungl.

Maj:t i proposition till 1925 års riksdag föreslog. Visserligen borde icke

bortses från att i en del undantagsfall kunde befinnas olämpligt att för

resa använda omnibus, men å andra sidan måste det anses oegentligt, att i

fall, då omnibus verkligen användes, statsverket finge vidkännas utgift för

dyrare färdsätt. Till belysande av storleken av berörda merutgift har generaltullstyrelsen

anfört några siffror för eu del inom Stockholms län ofta förekommande

resor av tullpersonal. Resa från Gimo till öregrund och åter

betingade sålunda efter häst 45 kronor 10 öre men med omnibus 6 kronor

vid köp av tur- och returbiljett och 8 kronor vid köp av enkla biljetter;

resa från Stockholm till Dalarö och åter kostade efter häst 52 kronor 80

öre men med omnibus 6 kronor. För å nämnda sträckor företagna resor,

vilka kunde förutsättas hava av tullpersonal i flertalet fall företagits med

omnibus, hade statsverket således haft att i regel utgiva för mycken ersättning

med respektive 39 kronor 10 öre, 37 kronor 10 öre eller 46 kronor 80 öre för

varje resa. Intagandet i reglementet av omnibus såsom färdsätt syntes med

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 184.

13

hänsyn till lydelsen av de sista orden i första punkten av 4 § visserligen

icke ovillkorligen behöva medföra, att omnibus måste anlitas jämväl i förut

antydda undantagsfall. Men generaltullstyrelsen föreställde sig, att ett stadgande,

som inneslöte befogenhet för vederbörande verkstyrelse eller däremot

svarande annan överordnad myndighet att i de olika fallen träffa avgörande

i frågan, skulle verka liimpligt återhållande i fråga om utnyttjande av

möjligheten att utfå ersättning för i stället för omnibus anlitat dyrare fortskaffningssätt.

Jämväl statskontoret, armé förvaltningen, domänstyrelsen och byggnadsstyrelsen

samt länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus, Värmlands och

Gotlands län hava föreslagit införande i resereglementet av bestämmelse om

skyldighet att för tjänsteresor använda omnibus, när sådan står till buds.

Sedan frågan om omnibusen såsom ett av resereglementet erkänt regelbundet

färdsätt förra gången behandlades i riksdagen, har utvecklingen av

omnibuslinjerna i vårt land gått raskt framåt. I många fall torde också

fordonens kvalitet hava avsevärt förbättrats. Om, såsom jag vid behandlingen

av 4 § kommer att vidare beröra, förrättningsmans skyldighet att

färdas med omnibus i allmänhet begränsas till de fall, då han samma dag,

han avreser från en ort, dit återkommer, synes mig betänklighet mot att

upptaga omnibusen såsom färdsätt i resereglementet icke böra möta. Reseffekter

behöva i dylika fall endast i ringa utsträckning medföras, och resans

strapatser bliva föga större än vid färd med annat fortskaffningsmedel. Jag

bär fördenskull infört omnibus såsom färdsätt i förslaget till resereglemente.

Som ett missförhållande lärer det jämväl få betecknas, att, såsom nyss

påpekades, förrättningsman vid användande av motorcykel eller annat av

förrättningsmannen personligen drivet resdon ävensom vid förflyttning till

jEots enligt gällande resereglemente äger rätt till ersättning såsom för hästskjuts.

På sätt riksräkenskapsverket framhållit, synes också i dessa fall den

utgående gottgörelsen vara väl hög. Då vissa kategorier befattningshavare

i stor utsträckning begagna motorcykel vid tjänsteresor, är förhållandet

ingalunda betydelselöst för statsverket. Liknande påpekanden hava gjorts

av statskontoret och domänstyrelsen ävensom av länsstyrelserna i Malmöhus

och Gävleborgs län. Då jag delar den åsikt, varåt sålunda givits uttryck,

har jag i förslaget såsom särskilt färdsätt infört »motorcykel, av förrättningsman

personligen drivet resdon eller förflyttning till fots». Under »förflyttning

till fots» bör därvid inbegripas färd med skidor, skridskor o. d.

Till frågan om ersättningens bestämmande återkommer jag senare.

I 1925 års resereglemente tinnes färd med luftfartyg icke omnämnd.

Detta innebär, att för närvarande också sagda färdsätt ingår under rubriken

»hästskjuts eller annat färdsätt än ovan nämnts». Med hänsyn till flygtrafikens

ökade vikt har det synts mig lämpligt att i förslaget till resereglemente

intaga »luftfartyg» såsom särskilt färdsätt.

Förutom »omnibus», »motorcykel, av förrättningsman personligen drivet

resdon och förflyttning till fots» samt »luftfartyg», vilka färdsätt nu ingå

under rubriken »hästskjuts eller annat färdsätt än ovan nämnts» men som

enligt mitt förslag skulle utbrytas såsom särskilda färdsätt, hänföres till

denna rubrik bland annat även färd med »egen bil», ett färdsätt som på

senare tid erhållit en alltmer utbredd användning. Hästskjutsen har däremot

med motortrafikens utveckling fått allt mindre betydelse. I Malmöhus

län äro sålunda, såsom redan nämnt, från ingången av innevarande år skjuts
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens skrivelse Nr 184.

stationerna avskaffade, och liknande förhållande torde efter hand inträda även

i andra län. 1 anledning härav och då under sådana omständigheter hästlegan

knappast vidare lämpar sig såsom grund för reseersättnings bestämmande, torde

tiden vara inne att helt avföra hästskjutsen ur resereglementet. Ifrågavarande

rubrik torde fördenskull böra förändras till »annat färdsätt än ovan nämnts».

Såsom jag senare kommer att närmare utveckla, lär resegottgörelsen vid

dylikt »annat färdsätt» böra bestämmas närmast med hänsyn till den »egna

bilen». I de fall, då hästskjuts kommer till användning, skall ersättningen

uppenbarligen utgå enligt denna rubrik.»

Riksdagen har till en början till behandling upptagit frågan, huruvida

ett allmänt resereglemente lämpligen nu bör definitivt antagas. I detta

hänseende bör då först framhållas, att jämförelsevis obetydlig erfarenhet

stått att vinna beträffande det år 1925 antagna provisoriska reglementet,

vilket icke varit i tillämpning under mera än ett och ett halvt år. Redan

denna omständighet gör, att man måste ställa sig tveksam, huruvida de

genom nämnda reglemente införda nya grunderna för rese- och traktamentsersättningens

beräknande kunna anses hava blivit tillräckligt prövade. Riksdagen

har även uppmärksammat, att från de olika ämbetsverk, som haft att

yttra sig rörande erfarenheterna av reglementet, ett flertal erinringar framställts

i fråga om lämpligheten av de grunder, på vilka detsamma bygger.

I det framlagda förslaget har emellertid till behandling upptagits endast en

ringa del av de sålunda gjorda erinringarna. Även detta förhållande synes

riksdagen tala för att man ännu någon tid väntar med att definitivt antaga

ett allmänt resereglemente. Det viktigaste och enligt riksdagens mening avr

görande skälet för uppskov med frågan är emellertid, att någon mera tillförlitlig

erfarenhet icke kan, av utredningen i ärendet att döma, anses föreligga

rörande det ekonomiska utfallet av 1925 års reglemente vid jämförelse

med det tidigare gällande resereglementet av år 1907.

Riksdagen, som ansett sig böra något närmare ingå på frågan om innebörden

i ekonomiskt hänseende för statsverket av 1925 års reglemente, vill

erinra om, att departementschefen i propositionen framhållit, att detsamma

syntes hava inneburit en icke oväsentlig kostnadsbesparing i förhållande till

det tidigare gällande reglementet, vilken besparing beräknats uppgå till icke

mindre än 651,000 kronor. Departementschefen har emellertid till beräkningen

fogat den anmärkningen, att den begränsade tid, jämförelsen avsåge,

givetvis vore för kort för att på grundvalen därav draga fullt säkra slutsatser.

Ifrågavarande beräkning har grundats på följande sifferuppgifter.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 184.

15

Belastningen av huvudtitlarnas anslag till rese- och traktamentskostnader

tör åren 1924 och 1926.

II

III

IV

V

VI

VII

VIII

IX

X

Nettoutgifter

Rese- och traktamentspenningar (G. 9/1925/

1924

1926

26,1. 7/1926/27, G. 4/1923/24 och 1924/25)

Rese- och flyttningsersättning, inspektioner,

90,487: 6 o

114,169: 89

tillfälliga uppdrag (D. 1) ........................

Rese- och traktamentspenningar (2. A. 10/

301,716: 99

365,422: 32

1923/24, 1924/25,1925/26, 2. A. 12,1926/

27) .’...............................................................

332,501: 82

285,107: 09

Höjning av dagtraktamenten (2. A. 11) ....

Rese- och traktamentskostnader m. m. för

706,598: 13

389,938: 4$

hästuttagningsnämndernas ordförande

(2. A. 12/1923/24, 1924/25, 1925/26, 2. A.

13/1926/27) ................................................

80,363: 29

120,097: 21

Rese- och traktamentspenningar (3. A. 9/

1923/24, 1924/25, 3. A. 8/1925/26, 3. A.

10/1926/27) ................................................

99,466: 54

125,385: 50

Höjning av dagtraktamenten (3. A. 10/1923/

24, 1924/25, 3. A. 9/1925/26)....................

35,311: 22

19,561: 44

Rese- och traktamentspenningar (F. 2) ....

893,987: 63

584,154: 04

» » » (E. 8/1923/

24, E. 7/1924/25, E. 9/1925/26, 1926/27)

Rese- och traktamentspenningar (D. 15/

147,918: 01

120,537: 36

1923/24, D. 16/1924/25, 1925/26, D. 18/

1926/27)........................................................

56,452: 74

24,758: 52

Resekostnadsersättning åt folkskolinspek-

törer (I. 22/1923/24, 1.18/1924/25, I. 21/

1925/26, 1.22/1926/27) ............................

298,226: 73

249,323: 53

Rese- och traktamentspenningar (N. 2) ....

138,931: 78

173,643: 78

» » » (0.2) ... 1,292,244: 9 7 1,244,694:4 0

» » » (F. 2) . .. 40,322:9 4 46,742: 61

4,514,530:3 9 3,863,536:15.

Effektiv minskning 650,994 kronor 24 öre.

Vid den granskning riksdagens vederbörande utskott ansett sig böra underkasta

den gjorda beräkningen, vilken, såsom ovanstående sammanställning

utvisar, grundats på riksräkenskapsverkets belastningstabeller för åren 1924

och 1926, har emellertid befunnits, att vid beräknandet av utgifterna för reseoch

traktamentsersättningar under år 1926 icke beaktats dylika utgifter å ett

flertal anslag, vilka för att vinna en någorlunda tillförlitlig jämförelse bort

medtagas i beräkningarna. Sålunda har belastningen å 4:e huvudtitelns

anslag till höjning av dagtraktamenten vid armén angivits vara under år 1924

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens skrivelse Nr 184.

706.000 kronor och under år 1926 390,000 kronor, vadan utgifterna å detta

anslag under år 1926 jämförda med utgifterna under år 1924 skulle nedgått

med 316,000 kronor, allt i avrundade tal. Emellertid har nämnda anslag från

och med den 1 juli 1926 uteslutits ur riksstaten och utgifterna för höjning

av traktamentena vid armén överflyttats till ett flertal ordinarie anslag under

huvudtiteln. Hänsyn har icke tagits till berörda överflyttningar, vilka,

såvitt de beröra anslag, som icke upptagits i departementschefens beräkningar,

kunna uppskattas till omkring 450,000 kronor för helt år. Motsvarande

är förhållandet beträffande anslaget till förhöjning av dagtraktamenten

vid marinen. Å 5:te huvudtitelns anslag till rese- och traktamentspenningar

har belastningen under år 1924 uppgått till 894,000 kronor och

under 1926 till 584,000 kronor, vadan alltså utgifterna å nämnda anslag

under år 1926 jämförda med utgifterna under 1924 hava nedgått med

310.000 kronor. Härvid är dock att märka, att under år 1924 detta anslag

belastats med rese- och traktamentskostnader för landsfogdar och landsfiskaler,

vilka kostnader för budgetåret 1924—1925 utgjort sammanlagt 417,000 kronor.

Från och med 1926 års ingång skola emellertid kostnaderna för sådana

av landsfogdar och landsfiskaler verkställda resor, som förut belastat

femte huvudtitelns anslag till rese- och traktamentskostnader, utgå från

samma huvudtitels anslag till vissa ersättningar åt befattningshavare vid

polis- och åklagarväsendet. Då från sistnämnda anslag utgående rese- och

traktamentsersättningar till landsfogdar och landsfiskaler under år 1926 icke

medtagits i departementschefens beräkningar, följer härav, att den i fråga

om femte huvudtitelns allmänna reseanslag gjorda jämförelsen och den där

redovisade besparingen å 310,000 kronor måste vara missvisande.

Även beträffande åtskilliga andra i beräkningarna redovisade anslag hava

sedan år 1924 ganska väsentliga förändringar vidtagits, såsom exempelvis

beträffande det allmänna reseanslaget under S:e huvudtiteln, till vilket från

och med den 1 juli 1925 överflyttats kostnaderna för resor, företagna av befattningshavare

vid vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, utgörande

omkring 37,000 kronor. Ej heller till dessa förändringar, vilka inverkat

såväl till ökning av kostnaderna å de allmänna reseanslagen som till minskning

av desamma, har någon hänsyn blivit tagen i departementschefens beräkningar.

Slutligen torde böra uppmärksammas att i nämnda beräkningar

icke ingå resor, företagna av sådana stora grupper befattningshavare som

provinsialläkare, tjänstemän vid tullverket och pensionsstyrelsens ombud, varför

beräkningarna ingalunda kunna anses vara fullständiga.

Eiksdagen vill å andra sidan framhålla, att i beräkningarna medtagits

anslag sådana som anslaget till rese- och flyttningsersättning, inspektioner,

tillfälliga uppdrag m. m. under 3:e huvudtiteln, vilket anslag i allt väsentligt

belastas av kostnader, som icke utgå enligt resereglementet, samt anslaget

till rese- och traktamentsersättning åt hästuttagningsnämndernas ordförande

under 4:e huvudtiteln, å vilket anslag traktamentsersättning utgår

efter andra grunder än de i resereglementet angivna.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 184. 17

Vad sålunda anförts, synes riksdagen bestyrka den uppfattningen, att den

av departementschefen angivna besparingen i själva verket icke förefinnes,

och att man över huvud taget torde sakna erforderlig utredning för bedömande

av i vad mån 1925 års reglemente verkat i kostnadsbesparande

riktning. Då alltså varje mera bestämd hållpunkt för närvarande saknas

för bedömandet av det ekonomiska resultatet av 1925 års reglemente, bär

riksdagen icke ansett sig kunna nu antaga ett definitivt reglemente, på sätt

Eders Kungl. Maj:t ifrågasatt. Vid detta ståndpunktstagande har riksdagen

jämväl tagit hänsyn till det förhållande, att, såsom departementschefen

meddelat, frågan om enhetliga automobiltaxor i de olika länen är

under omprövning, ävensom att kommunikationsväsendet för närvarande

befinner sig i stark utveckling, omständigheter, vilka båda tala för ett uppskov

tillsvidare med frågan.

Riksdagen anser alltså att 1925 års resereglemente fortfarande provisoriskt

bör gälla, och finner för sin del giltighetstiden böra bestämmas till ytterligare

två år, räknat från den 1 juli 1927. 1929 års riksdag torde alltså böra

till prövning upptaga frågan om antagande av nytt allmänt resereglemente.

Detta utesluter dock icke, att riksdagen på vissa punkter ansett sig böra

redan nu vidtaga sådana jämkningar i det gällande provisoriska reglementet,

vilka synts riksdagen vara påkallade med hänsyn till redan vunnen erfarenhet.

Riksdagen förutsätter, att den utredning, som kommer att av Eders Kungl.

Maj:t verkställas för förberedande av förslag till 1929 års riksdag till nytt

resereglemente, framför allt upptager frågan om de ekonomiska verkningarna

av reglementet. Därjämte vill riksdagen framhålla önskvärdheten av att de

anmärkningar mot reglementet, som nu blivit gjorda och framdeles kunna

komma att framställas av vederbörande myndigheter, upptagas till en mera

fullständig och ingående granskning än som i samband med föreliggande

förslag synes hava varit fallet. Detta finner riksdagen vara så mycket mera

påkallat, som vederbörande befattningshavare och ämbetsverk härigenom

kunna erhålla ett beaktansvärt stöd vid tolkningen av reglementets olika

bestämmelser, och sålunda både vederbörande förrättningsmän vinna lättnad

vid reseräkningarnas uppställande och arbetet hos ämbetsverken och revisionsmyndigheterna

vid räkningarnas granskning förenklas.

I sin skrivelse nr 334 angående förslaget till allmänt resereglemente framhöll

1925 års riksdag önskvärdheten av att från vederbörande myndigheters

sida övervakades, att resorna planlades på ett ändamålsenligt sätt, samt att

betydande besparingar på reseanslagen kunde förväntas uppstå, därest det

övades kontroll å att förrättningsmännens resor ordnades på det såväl med

hänsyn till förrättningarnas utförande som med avseende å kostnadernas

nedbringande lämpligaste sättet. Riksdagen uttalade jämväl sin förväntan,

att Eders Kungl. Maj:t skulle vidtaga de åtgärder för ändamålet, som kunde

befinnas påkallade. Jämväl 1926 års statsrevisorer hava framhållit, att de vid

granskningen av det sätt, på vilket planläggningen av befattningshavares

Bihang till riksdagens protokoll 1927. H samt. Nr 1S''i. -

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Riksdagens skrivelse Nr 184.

tjänsteresor i allmänhet ägt rum, kommit till den bestämda uppfattningen,

att uti ifrågavarande hänseende brister förelåge. För att för framtiden förhindra

missbruk syntes det revisorerna lämpligt, att skyldighet stadgades för

den myndighet, som lämnade i uppdrag åt en befattningshavare att företaga

tjänsteresa, att i beslutet om resans företagande fullständigt och specificerat

angiva de platser, som skulle besökas, ävensom de närmare orsakerna till

att resan anbefallts. Då enligt revisorernas mening tillräcklig kontroll icke

utövades över sådana befattningshavare, vilka det ålåge att mera stadigvarande

företaga tjänsteresor i inspektionssyfte, syntes det påkallat, att förrättningsmännen

ålades att regelbundet förete av dem uppgjorda resplaner

för lämplig tidsperiod framåt samt att dessa planer underkastades noggrann

granskning av vederbörande myndigheter.

Med anledning av dessa uttalanden har departementschefen anfört, att förvissa

grupper av befattningshavare, för vilka resor i tjänsten inginge såsom

ett regelbundet led i tjänsteutövningen, särskilda resereglementen, s. k. besparingsreglementen,

utfärdats, varvid bl. a. traktamentsersättningens storlek

begränsats. Riksräkenskapsverket hade emellertid framhållit, att det borde

tagas under omprövning, huruvida icke besparingsreglementen borde i vidgad

omfattning komma till användning ifråga om befattningshavare, som på

grund av sitt ämbete hade att i mera betydande, utsträckning företaga

tjänsteresor. Särskilt gällde detta befattningshavare, vilka i inspektionssyfte

väsentligen utförde förrättningar å landsbygden, och syntes jämväl

böra beaktas de begränsningar i rätten till resekostnads- och traktamentsersättning,

som med hänsyn till de särskilda förhållandena kunde anses

påkallade och skäliga. Departementschefen har i anledning härav framhållit,

att ett starkt behov av utvidgade och kompletterande bestämmelser förelåge,

samt att utfärdandet av sådana bestämmelser borde ankomma på Eders

Kungl. Maj:t, sedan dock en ingående utredning av dessa spörsmål ägt ruin,

I likhet med statsrevisorerna och departementschefen finner riksdagen behovet

av särskilda bestämmelser i nu berörda hänseenden vara starkt motiverat.

Riksdagen har därför med tillfredsställelse tagit del av departementschefens

uttalande om att eu utredning härav skall åvägabringas. I detta

sammanhang har riksdagen emellertid ansett sig böra framhålla önskvärdheten

av att en undersökning samtidigt kommer till stånd, i vad mån det

kan anses lämpligt att ur reglementet helt och hållet utbryta sådana grupper

befattningshavare, vilka hava att under längre tidsperioder stadigvarande

företaga förrättningar, eller för vilka traktamentsersättningen jämväl kan

anses i viss mån innefatta ersättning för det under förrättningen utförda

arbetet. Det vill nämligen synas riksdagen, som om åtskilliga skäl kunde

anföras för att i det allmänna resereglementet intaga bestämmelser beträffande

huvudsakligen allenast sådana extra förrättningar i statens ärenden,

som tid efter annan måste företagas för fullgörande av särskilda uppdrag,

under det att i ett särskilt reglemente eller på annat sätt föreskrifter med
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Riksdagens skrivelse Nr 184.

delas angående ersättning för sådana förrättningar, vilka det åligger befattningshavare

att utföra såsom ett direkt led i tjänsteutövningen.

Såsom riksdagen redan anfört, lärer det provisoriska resereglemente, vilket

riksdagen ansett sig böra för sin del antaga, böra grundas på nu gällande

bestämmelser med endast de mindre jämkningar, vilka erfarenheten givit

vid handen vara erforderliga.

För vinnande av större överskådlighet har riksdagen i fråga om paragrafindelningen

ansett sig böra här nedan följa Eders Kungl. Maj:ts förslag:

1 §•

Enligt riksdagens mening bör 1 § i det provisoriska reglementet erhålla

den lydelse, som föreslagits i 1 § av Eders Kungl. Maj:ts nu framlagda

reglementsförslag. Någon förändring i sak i förhållande till nu gällande

bestämmelser innebär detta icke.

2 §•

Denna paragraf motsvaras av 1 och 2 §§ i 1925 års reglemente. I densamma

innefattas bl. a. bestämmelserna om de olika färdsätten. De grundläggande

bestämmelserna härom äro enligt 1925 års reglemente följande:

Färdsätt

Klass 1

Klass 11

Klass III

Järnväg .....................

Fartyg ........................ |

Spårväg .....................

Taxeautomobil ............ j

Hästskjuts eller annat

färdsätt än ovan nämnts

I klass plats

Enskild hytt med

högst 2 liggplatser

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 person

samt 15 öre per km.

Lega för 1 häst samt

15 öre per km.

11 klass plats

Hyttplats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 person

samt 15 öre per km.

Lega för 1 häst samt

15 öre per km.

III klass plats

Salongsplats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 person

samt 15 öre per km.

Lega för 1 häst samt

15 öre per km.

Eders Kungl. Maj:ts förslag innebär, att bland färdsätten skall jämväl

upptagas luftfartyg, omnibus samt motorcykel, av förrättningsman personligen

drivet resdon eller förflyttning till fots, varemot hästskjuts ansetts

böra uteslutas såsom särskilt färdsätt i reglementet.

Vad till en början angår frågan om upptagandet i reglementet av luftfartyg,

vill riksdagen erinra om att statskontoret i sitt yttrande rörande 1925

års reglemente och de jämkningar, som däri borde ske, framhållit, att

tiden icke ännu syntes vara inne för ett upptagande av luftfartyg såsom

särskilt färdsätt, men att bestämmelse borde i reglementet intagas, att Eders

Kungl. Maj:t finge, där särskilda omständigheter kunde därtill föranleda, medgiva,

att resekostnadsersättning Ange utgå för begagnande av luftfartyg.

Riksdagen, som delar den sålunda uttalade uppfattningen, har i anslutning

härtill ansett sig icke böra såsom särskilt färdsätt upptaga luftfartyg, men

har velat lämna Eders Kung!. Maj:t medgivande att, därest så anses påkallat,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Riksdagens skrivelse Nr 184.

lämna tillstånd till begagnande av luftfartyg, varvid resekostnadsersättning

bör utgå med belopp, motsvarande avgiften för 1 plats. Detta medgivande

synes icke behöva inskränkas till viss resa, utan bör enligt riksdagens mening

kunna avse även vissa grupper av befattningshavare, särskilt sådana i

chefsställning.

Vad därefter angår frågan om hästskjuts, har riksdagen icke för närvarande

ansett skäl föreligga att ur reglementet såsom särskilt färdsätt utesluta

detta fortskaffningsmedel, utan synes allt fortfarande ersättning böra

för begagnande av hästskjuts beräknas med lega för 1 häst jämte 15 öre

per kilometer i samtliga reseklasser.

Vad beträffar taxeautomobil, har riksdagen icke ansett sig böra vidtaga

annan ändring i 1925 års reglemente än att kilometerpenningarna i detta

fall beräknas med allenast 10 öre per kilometer, vilket belopp av Eders Kungl.

Maj:t upptagits i det nu framlagda förslaget. De skäl, som av statsrevisorerna

och departementschefen anförts för sänkning i detta fall av kilometerpenningarna,

har riksdagen ansett vara fullt bärande. Dessa skäl synas

emellertid riksdagen icke vara tillämpliga beträffande hästskjuts, enär

vid begagnande av detta färdsätt förrättningsman ofta torde få vidkännas

åtskilliga kostnader utöver hästlegan, såsom för åkdonslega in. m.

För närvarande utgår ersättning såsom för hästskjuts, därest annat färdsätt

än järnväg, fartyg, spårväg och taxeautomobil kommit till användning.

Enligt riksdagens mening, vilken i detta fall stödjer sig på såväl den i propositionen

i detta hänseende verkställda utredningen som statsrevisorernas

härutinnan gjorda uttalanden, föreligga emellertid skäl att vid bestämmandet

av ersättning för begagnandet av andra färdsätt än de ovannämnda

meddela vissa bestämmelser utöver de för närvarande gällande. Sålunda

synes det riksdagen, som om, särskilt med hänsyn till den utsträckning, i

vilken av förrättningsman ägd eller disponerad automobil faktiskt kommer till

användning vid tjänsteresor, föreskrift borde meddelas om ersättning vid begagnande

av sådan automobil, vilken i bestämmelserna om färdsätten lämpligen

synes kunna betecknas som »annan automobil än taxeautomobil, ej i

regelbunden persontrafik». I fråga om den ersättning, som i dylikt fall bör

fastställas, förefaller det riksdagen som om man borde utgå från att ersättningen

härvid bör bestämmas till något lägre belopp än det, som i allmänhet

utgår vid färd med taxeautomobil. Riksdagen har emellertid bemärkt,

att vid eu tillämpning av Eders Kungl. Maj:ts förslag i detta fall (annat

färdsätt) ersättningen, 50 öre per kilometer, i ett flertal län kommer att utgå

med högre belopp än vid användandet av taxeautomobil. Då riksdagen alltså

icke anser sig kunna medgiva en så hög ersättning i detta fall, som av

Eders Kungl. Maj:t ifrågasatts, har riksdagen i anslutning till det i motionen

II: 337 gjorda yrkandet velat bestämma en ersättning av 40 öre per kilometer,

ett belopp, som enligt riksdagens mening väl torde täcka de kostnader,

som i detta fall skäligen synas böra ersättas av statsmedel. En av

riksdagens vederbörande utskott med ledning av nu gällande automobiltaxor

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Riksdagens skrivelse Nr 184.

i de särskilda länen verkställd undersökning rörande kostnaderna för framoch

återresa samt rundresa med tung och lätt automobil utvisar att dessa i

medeltal för samtliga län uppgå till 42 öre för tung och 37.6 öre för lätt

automobil eller i genomsnitt alltså 39.8 öre allt för kilometer räknat.

För begagnandet av annat färdsätt än såväl de i 1925 års reglemente

upptagna som annan automobil än taxeautomobil synes ersättningen kunna

enhetligt fastställas till samma belopp, 30 öre per kilometer, som av Eders

Kungl. Maj:t ifrågasatts vid användandet av motorcykel, av förrättningsman

personligen drivet resdon eller vid förflyttning till fots. Under rubriken annat

färdsätt kommer att innefattas jämväl användandet av omnibus. Även med

tanke på att uppmuntra befattningshavarna att begagna sig av detta färdsätt,

vartill de enligt riksdagens mening icke böra vara skyldiga, synes en ersättning

av 30 öre per kilometer vara lämpligt avvägd, särskilt med hänsyn

till att det bör ligga i såväl statsverkets som förrättningsmannens intresse

att omnibus i verkligheten kommer till användning. De grundläggande

föreskrifterna för de olika färdsätten enligt det av riksdagen antagna reglementet

framgå av följande sammanställning:

Färdsätt

Klass I

Klass II

I. , , (Avgift för II klass

Järnväg ......................... Avgift for I klass plats | 6 p)ats

j Avgift för enskild hytt! |

Fartyg ........................!i med högst 2 ligg- |! Avgift för liyttplats

platser j|

Spårväg ........................j Avgift för 1 plats Avgift för 1 plats

. , | Avgift för 1 person

laxeautomob.l...............\''samt 10 öre per km.

Annan automobil, ej i re-i| 4Q öre km

gelbunden person traf lk) !

Hastskiuts ...../jLe«a för 1 has*samt

HastsK]Uts.......... || 15 ore per km.

Annat färdsätt än ovanjj öre km

nämnts .....................Ji

Avgift för 1 person

samt 10 öre per km.

40 öre per km.

Lega för 1 häst samt

15 öre per km.

SO iire per km.

I

Klass III

Avgift för III klass i

plats

Avgift försalongsplatsj

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 person j

samt 10 öre per km.|

40 öre per km.

Lega för 1 häst samt

I 15 öre per km.

SO öre per km.

Beträffande de under 2 § i övrigt rörande reseersättningen upptagna bestämmelserna

synas, utöver vad ovan i fråga om luftfartyg anförts, andra

ändringar icke böra ske i nu gällande föreskrifter än att stadgande bör

lämnas att, då på grund av indragning av skjutsstationer å landsbygden

maximilega för hästskjuts icke blivit fastställd, förrättningsmannen skall

undfå gottgörelse för vad han visar sig hava utgivit.

I fråga om traktamentsersättningen slutligen har riksdagen icke ansett

lämpligt nu vidtaga någon ändring i gällande bestämmelser, utan synas dessa

böra tillämpas även under den förlängda provisorietiden. Riksdagen vill dock

härvid uttala, att enligt dess mening åtskilliga skäl kunna anföras för den

av Eders Kungl. Maj.t ifrågasatta förhöjningen i traktamentsersättningen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Riksdagens skrivelse Nr 18i.

3 V ''

Beträffande denna paragraf har riksdagen icke funnit sig böra vidtaga

någon förändring i de genom 1925 års reglemente fastställda bestämmelserna,

intagna i nu gällande 3 §.

4 $.

Riksdagen bär icke ansett sig böra vidtaga annan förändring i nu

gällande bestämmelser, upptagna i 4 § av 1925 års reglemente, än att vid

sammanlagda reseersättningens beräkning hänsyn skall tagas till att förrättningsman

ej har skyldighet begagna sig av omnibus.

5 §.

Ej heller i fråga om denna paragraf synas några jämkningar vara erforderliga

i 1925 års regjementsbestämmelser.

6 och 7 §§.

Motsvarande paragrafer i 1925 års reglemente böra oförändrade upptagas

i det nya reglementet.

8

Denna paragraf innehåller föreskrifterna om s. k. samåkning. Eders Kungl.

Maj:t har beträffande de nu gällande, i 8 § av 1925 års reglemente intagna,

föreskrifterna härom icke ansett sig böra föreslå några mera väsentliga

jämkningar, utom i vad avser resekostnadsersättning vid färd med

fortskaffningsmedel, som tillhör någon av förrättningsmännen.

I de i ärendet avgivna yttrandena hava emellertid yrkanden gjorts om

att beloppet av utgående kilometerpenningar vid samåkning skulle väsentligt

nedsättas. Dessa förslag hava dock icke av Eders Kungl. Maj:t upptagits.

Skälen härtill hava varit desamma, som föranlett införandet i 1925 års reglemente

av bestämmelse om ersättning för kilometer. En sänkning av kilometerpenningarna

skulle nämligen kunna göra de resande obenägna att anordna

samåkning, enär härigenom minskad bekvämlighet inträdde för de i

färden deltagande, varjämte det syntes billigt, att den betydande besparing,

som genom samåkningen kunde uppstå, till någon del också komme de

resande till godo.

Riksdagen har ej kunnat undgå att finna de nu gällande bestämmelserna

vara i åtskilliga hänseenden mindre tillfredsställande, men har likväl icke

velat nu vidtaga någon ändring i desamma. Det bör också framhållas, att

en omständighet, som i någon mån inverkar till minskning av den ersättning,

som tillkommer de i samåkningen deltagande förrättningsmännen, är,

att enligt Eders Kungl. Maj:ts förslag och det av riksdagen nu godkända

reglementet kilometerpenningarna vid färd med taxeautomobil sänkts från

15 öre till 10 öre. Det bör även erinras om att det åligger den främste av

s. 23 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 184.

23

förrättningsmännen att anordna samåkning samt att det alltså icke får betraktas

såsom vederbörande befattningshavares ensak att bestämma, huruvida

han vill deltaga i samåkningen. Då av propositionens utredning och

statsrevisorernas uttalanden rörande kilometerpenningarna framgår, att, såsom

ovan antytts, åtskilliga invändningar kunna göras mot lämpligheten av de

nuvarande föreskrifterna, har riksdagen, som icke kunnat bifalla det av

Eders Kungl. Mai:t framlagda förslaget, ansett önskvärt, att eu närmare

utredning av denna fråga sker för vinnande av en fullt tillfredsställande

lösning i samband med kommande förslag till definitivt resereglemente.

Emellertid synes det riksdagen erforderligt, att i anslutning till det av

Eders Kungl. Maj:t ifrågasatta andra momentet under denna paragraf viss

föreskrift meddelas om samåkning med användande av lörtskaffningsmedel,

som tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen. Föreskriften

i fråga torde böra innehålla, att om vid gemensam färd användes annan

automobil än taxeautomobil samt denna tillhör eller disponeras av någon

av förrättningsmännen, denne härför skall äga åtnjuta ersättning enligt för

taxeautomobil gällande taxa.

I övrigt synes i de nu gällande bestämmelserna allenast l>öra göras viss

formell ändring på grund av den av riksdagen under 2 § vidtagna förändringen

i fråga om de olika färdsätten.

9-11

Beträffande dessa paragrafer har riksdagen icke ansett sig böra nu ifrågasätta

några ändringar i de under motsvarande paragrafer intagna föreskrifter

i 1925 års reglemente.

12 §.

Denna paragraf, som enligt Eders Kungl. Maj:ts förslag innefattar föreskrift

om att förrättningsman, som vid färd med taxeautomobil för återresa från

förrättningen använt samma fordon som vid bortresan, skall äga tillgodonjuta

den besparing i resekostnad, som härigenom uppstått, men däremot icke

skall vara berättigad till väntpenningar, motsvaras i 1925 års reglemente

av 12 §, som innehåller bestämmelse om ersättning för väntpenningar, som

förrättningsman utgivit. En av riksdagens vederbörande utskott gjord undersökning

rörande den ekonomiska innebörden av det av Eders Kungl. Maj:t

föreslagna stadgandet utvisar, att detsamma med säkerhet kan förväntas

medföra ganska avsevärt ökade kostnader för statsverket.

Riksdagen har icke ansett sig böra här vidtaga annan ändring i 1925

års bestämmelser än att i anslutning till ett av statskontoret gjort yrkande

föreskriften kompletteras på sådant sätt, att ersättning endast utgår för väntpenningar,

vilka förrättningsman styrkt sig liava utgivit.

Då riksdagen erfarit, att tvekan uppstått, huruvida ersättning må åtnjutas

för erlagd s. k. beställningsavgift för sovvagn å järnväg, har riksdagen

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Riksdagens skrivelse Nr 184.

velat uttala, att enligt dess mening dylik ersättning bör utgå i de fall, då

utgiften ifråga blivit vederbörligen styrkt.

13 §.

Någon förändring i 1925 års föreskrifter anser riksdagen icke erforderlig.

14 §.

I denna paragraf, som innehåller föreskrift om ersättning för redskap,

instrument eller annan dylik, icke personlig utrustning m. m., har riksdagen

icke ansett sig böra göra någon ändring av bestämmelserna i 1925 års

reglemente.

Riksdagen har dock icke kunnat underlåta, att i detta sammanhang erinra

om att Eders Kungl. Maj:t ansett erforderligt, att särskilda bestämmelser

meddelades om ersättning för befordran av effekter till eller från sjökommcedering.

Enligt riksdagens mening kunna dylika föreskrifter icke inskränkas

till att omfatta endast sjökommendering, då likartade skäl med dem, som i

detta fall tala för en sådan bestämmelse, kunna anföras för att införa motsvarande

bestämmelse även vid andra kommenderingar eller annan tjänstgöring,

framför allt ifråga om lantförsvaret och flygvapnet tillhörig personal.

15 §.

Någon ändring i 1925 års bestämmelser har riksdagen icke ansett sig böra

vidtaga.

16 §.

De i 16 § av 1925 års reglemente intagna bestämmelserna böra under

provisorietiden bibehållas allenast med den av Eders Kungl. Maj:t föreslagna

jämkningen, att ordet »stationsort» utbytes mot »stationeringsort».

17 §.

Någon ändring av nu gällande bestämmelser erfordras enligt riksdagens

mening icke under provisorietiden.

18 §.

Denna paragraf innehåller föreskrifterna om en begränsning i rätten till

nattraktamente vid kostnadsfri inkvartering eller vid begagnande av sovplats

eller liggplats å fartyg. Motionsvis har yrkande framställts, att dylik

begränsning icke skall inträda, då avresa med järnväg eller fartyg sker på

natten eller resan måst avbrytas på natten, samt då nattlogi tagits före eller

efter begagnande av sovplats å tåg eller liggplats å fartyg. Riksdagen

anser för sin del de angivna synpunkterna vara värda att uppmärksammas

men finner tillräckliga skäl icke föreligga att i avseende å provisorietiden

göra någon ändring av nu gällande bestämmelser. Riksdagen förutsätter

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Riksdagens skrivelse Nr 184.

emellertid, att berörda spörsmål göras till föremål för en närmare undersökning,

innan förslag till definitivt reglemente framlägges.

19—22 §§.

Någon ändring av nu gällande föreskrifter synes icke påkallas.

23 §.

Beträffande denna paragraf, som innehåller bestämmelserna om de uppgifter,

som skola intagas i räkning å resekostnads- och traktamentsersättning,

har riksdagen allenast ur kontrollsynpunkt beslutat intagandet av

föreskrift därom, att befattningshavare, som använder sig av taxeautomobil,

skall i reseräkningen angiva numret å den automobil, som vid förrättningen

kommit till användning. Vid sådant förhållande lärer i de av Eders Kungl.

Maj:t utfärdade tilläggsbestämmelserna till resereg lemen tet böra uteslutas

stadgandet om skyldighet att i visst fall uppgiva automobilens registreringsnummer.

24—26

Nu gällande bestämmelser, vilka i fråga om dessa paragrafer sammanfalla

med Eders Kungl. Maj:ts förslag, böra bibehållas.

Bestämmelsen om reglementets giltighetstid.

Reglementet bör, såsom ovan nämnts, träda i kraft den 1 juli 1927 och

gälla till och med den 30 juni 1929.

För att belysa verkningarna av de jämkningar i nu gällande resereglemente,

riksdagen här ovan beslutat, har i nedanstående tabell upptagits 12

resor av olika befattningshavare.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Riksdagens skrivelse Nr 184.

Rese-o.

Reseersättning

Traktaments-

ersättning

Summa

ersättning

trakta-

ments-

klass

1925 års

regle- mente

Kronor

Ut-

skottet

Kronor

1925 års

regle- mente

Kronor

Ut-

skottet

Kronor

1925 års

regle- mente

Kronor

Ut-

skottet

Kronor

Anteckningar

Generaldirektör ...

I A

284.7 5

277.2 0

72.—

72 —

356.75

349.2 0

Järnväg, taxe-

automobil.

0verJ an tinätare ■ ■.

I B

204.2 0

198.00

140.—

140.—

344.2 0

338.60

]>:o d:o

i Eantbraksingenjör

II C

330.7 0

311.90

270.—

270.—

609.7 o

581.7 0

Taxeautomobil,

skjuts.

Yrkesinspektör ...

II C

251.23

249.10

554.—

354.—

605.28

603.10

Taxeautomobil,

järnväg.

Provinsialläkare ...

II C

142.80

130.90

54.—

54.—

196.80

184.90

Järnväg. taxe-

automobil.

Distriktslantmätare

F attig vårdskonsu-

II C

317.10

255.9 o

714.—

714 —

1,031.6 0

969.no

Järnväg, »annan

automobil».

| lent..................

II I)

710.80

578.65

390.—

390 —

1,100.80

968.0 5

D:o d:o

i Pensioiisombud • •

II D

200.7 5

189.60

125 —

125.—

325.7 5

314.60

Skjuts, taxeauto-|

mobil.

Extra geolog.........

I

II I)

608.85

408.4 5

.1,310.—

1,310 —

1,918.35

1,718,45

»Annat färdsätt»!

(cykel, fotvand- ring).

Underinspektör ...

i

,1 E

340.80

•

264.2 0

128.—

128 —

468.80

392.20

Järnväg, taxeauto-''

mobil, »annat,

färdsätt» (omni- bus).

Landsfiskal .........

I.apptillsynings-

II E

460.85

334.80

_

460.3 5

334.80

»Annan automo- bil».

man ...............

III E

'' *'':

314.50

188.7 0

252 —

252.—

566.5 o

440.7 0

»Annat färdsätt»

(fotvandring).

De av riksdagen beslutade jämkningarna i 1925 års reglemente avse

huvudsakligen följande bestämmelser:

Förutom taxeautomobil bär i reglementet såsom särskilt färdsätt upptagits

annan automobil, ej i regelbunden persontrafik, för vilken ersättning utgår

med 40 öre per kilometer för samtliga reseklasser.

För annat färdsätt än järnväg, fartyg, spårväg, taxeautomobil och hästskjuts

har ersättningen, som enligt 1925 års reglemente beräknats såsom

för hästskjuts, med ovannämnt undantag fastställts till 30 öre per kilometer

för samtliga reseklasser.

Kilometerpenningarna hava för taxeautomobil sänkts från 15 till 10 öre

per kilometer.

Medgivande har lämnats Eders Kungl. Maj:t att, där så anses påkallat,

lämna tillstånd till användande av luftfartyg mot ersättning för 1 plats i

dylikt fartyg för samtliga reseklasser.

Därutöver hava endast ett par mindre jämkningar vidtagits beträffande

ersättning vid samåkning i visst fall samt i fråga om debiteringen av ersättning

för transport av redskap, instrument m. in., varjämte slutligen ur

kontrollsynpunkt införts föreskrift om att vid användande av taxeautomobil

dess nummer skall angivas.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 184.

27

De av riksdagen sålunda beslutade jämkningarna avse endast sådana fall,

där reseersättningen enligt 1925 års reglemente otvivelaktigt ansetts vara

mindre väl avvägd. För statsverket innebära dessa jämkningar någon besparing

av utgifterna.

På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen anmäla, att riksdagen i

anledning av Eders Kungl. Maj:ts förevarande proposition samt motionen

II: 337 för sin del antagit det vid denna skrivelse såsom bilaga fogade förslag

till allmänt resereglemente.

Stockholm den 11 maj 1927.

Med undersåtlig vördnad.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Riksdagens skrivelse Nr 184.

Bilaga.

Förslag

till

Allmänt resereglemente.

(Ändringar i 1925 års reglemente kursiverade.)

1

Bär vid resa inom riket för förrättning i statens ärenden ersättning

skall utgå, äger vederbörande förrättning sman, i den mån ej annorlunda

är eller varder stadgat, åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning

enligt bestämmelserna i detta reglemente.

Erfordras särskilda föreskrifter för tillämpningen av reglementet eller

finnes resekostnads- och traktamentsersättning för vissa grupper av befattningshavare

vid resor inom riket böra utgå med lägre belopp än i

detta reglemente sägs, äger Kungl. Maj.t därom förordna.

2 §.

1 mom. Resekostnadsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet

med vad för nedannämnda färdsätt och reseklasser finnes angivet.

Färdsätt Klass I

Klass 11

Klass III

Avgift för I klass plats

Avgift för enskild hytt

med högst 2 liggplatser

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 person

samt 10 öre per km.

hd öre per km.

Lega för 1 häst samt

15 öre per km.

SO öre per km.

Avgift för II klass plats

Avgift för hyttplats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 person

samt 10 öré per km.

AO öre per km.

Lega för 1 häst samt

15 öre per km.

SO öre per km-

Avgift för III klass plats

Avgift för salongsplats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 person

samt 10 öre per km.

AO öre per km.

Lega för 1 häst samt

15 öre per km.

SO öre per km.

Fartyg .....................{

Taxeautomobil............j

Annan automobil, ej i re-\

gelbunden persontrafik)

Hästskjuts.................^

Annat färdsätt än ovan (

nämnts ..................1

Vid resa på järnväg utgår icke ersättning för avgift till högre vagnsklass

än som verkligen använts.

Med fartyg avses i detta reglemente farkost, som är underkastad sjövärdighetsbesiktning

av fartygsinspektionen. Vid resa å fartyg utgår icke

ersättning för dyrare plats än som verkligen använts.

Med taxeautomobil avses automobil i yrkesmässig trafik utom s. k. linjetrafik.

Avgift för taxeautomobil beräknas efter den lägsta fastställda taxa,

som för resan kunnat ifrågakomma.

Lega för häst utgår med det för orten fastställda maximibeloppet av dylik

lega för kilometer räknat. Har den resande måst vidkännas resekostnad

s. 29 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 184.

29

till högre belopp än maximilegan eller är dylik lega icke för viss ort bestämd,

äger han undfå gottgörelse för vad han visar sig hava utgivit.

Där särskilda förhållanden därtill föranleda, må förrättning sman efter

medgivande av Kungl. Maj.t åtnjuta ersättning för färd med luftfartyg

och skall därvid ersättningen utgå med avgift för 1 ylats, oberoende av

den reseklass förrättning smannen tillhör.

1 kilometerpenningarna inbegripes ersättning för hämtning av skjuts,

åkdonslega samt s. k. beställningspenningar.

2 mom. Traktamentsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet

med någon av nedannämnda traktamentsklasser.

Traktamentsklasser

A

1!

C I)

E F

16 kronor

8 »

14 kronor

7 »

12 kronor 10 kronor

6 » ] 5 »

8 kronor : 6 kronor

4 » 1 3 »

» natt .................

Tillhopa för dygn

24 kronor

21 kronor | 18 kronor 1 15 kronor

12 kronor 9 kronor

Dygnet räknas från klockan 12 midnatt.

Med dag avses i detta reglemente tiden mellan klockan 6 förmiddagen

och midnatt, med natt den övriga delen av dygnet.

3 $.

Kungl. Maj:t bestämmer, till vilken rese- och traktamentsklass förrättningsman

är att hänföra.

Den befattning, i utövning varav förrättning äger rum, men icke annan

tjänstegrad, tjänsteklass, fullmakt eller värdighet är bestämmande i fråga

om den ersättning, som skall utgå.

Den, som förordnas att uppehålla högre befattning än han själv innehar,

åtnjuter ersättning efter den befattning han sålunda bestrider.

Till förrättning må icke förordnas eller kommenderas någon av högre

tjänstegrad eller tjänsteklass än ärendets vikt fordrar.

4 §.

Eesekostnadsersättning utgår efter det eller de olika sätt att färdas, som

för resan verkligen använts, dock att ersättningen icke må beräknas med

högre belopp än som skulle hava utgått, därest förrättningsmannen begagnat

sig av den väg och det färdsätt, som med hänsyn till resans ändamål samt

för åstadkommande av minsta sammanlagda rese- och traktamentskostnad

eller eljest varit lämpligast. Härvid skall iakttagas, att förrättningsman

icke är skyldig att använda automobil i regelbunden persontrafik (omnibus).

Vid beräknandet av denna sammanlagda kostnad skall traktamente medräknas,

även om sådant icke utgår till förrättningsmannen av statsmedel.

Har förrättningsman att verkställa flera förrättningar i följd, böra de

därav föranledda resorna, såvitt lämpligen ske kan, så anordnas, att kostnaden

för statsverket i största möjliga mån nedbringas.

5 $.

För färd, som ej överstiger 1 kilometer, utgår icke resekostnadsersättning.

Vid resa med annat fortskaffningsmedel än järnväg, fartyg eller spårväg

utgår resekostnadsersättning allenast för färd, som äger rum utom stads,

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Riksdagens skrivelse Nr 184.

köpings eller därmed jämförligt samhälles planlagda område. Företages

med ett och samma fortskaffningsmedel färd mellan ett planlagt område

och ort, belägen mer än 1 kilometer utanför samma område, utgår dock

ersättning jämväl för den del av färden, som äger rum inom det planlagda

området.

6 §.

Resekostnadsersättning utgår icke för längre väg än som verkligen tillryggalagts,

där ej enligt gällande taxa avgift erlagts för viss minimiväglängd.

I dylikt fall må jämväl kilometerpenningar beräknas för samma

väglängd.

Överskjutande del av kilometer räknas såsom hel kilometer.

7 §•

Om till kostnadens nedbringande tur- och retur- eller annan dylik biljett

kunnat användas och sådant låtit, sig på förhand beräkna, må resekostnadsersättning

icke utgå med högre belopp än som vid användande av sådan

biljett skolat tillkomma den resande.

8 §.

När vid förrättningsresa två eller flera i samma förrättning deltagande personel-

hava att färdas samma väg med taxeautomobil eller hästskjuts skall,

där sådant låter sig göra och befinnes ägnat att nedbringa resekostnaden,

den främste bland förrättningsmännen anskaffa för samtliga förrättningsmän

erforderliga fortskaffningsmedel och mot ersättning förskjuta kostnaden

därför inberäknat utgifter för hämtning av skjuts, åkdonslega samt s. k.

beställnings- och väntpenningar. Det åligger honom att meddela i sammanhang

med resan erforderliga bestämmelser såsom rörande färddeltagarnas

fördelning på åkdon.

Om vid gemensam färd användes annan automobil än taxeautomobil

och denna tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen, äger denne

åtnjuta gottgörelse därför enligt för taxeautomobil gällande taxa.

Vid resa av här ifrågavarande beskaffenhet äger envar resande uppbära

ersättning motsvarande kilometerpenningarna.

9 §•

Där ej enligt gällande taxa förrättningsmän är befriad från erläggande av

bro-, väg- eller färjavgift, är han berättad till gottgörelse för av honom erlagd

dylik avgift.

10 §.

Nödgas förrättningsmän vid förrättning företaga särskild resa för erhållande

av nattkvarter, äger han därför åtnjuta ersättning enligt bestämmelserna i

detta reglemente, dock icke med högre belopp än som motsvarar traktamente

för eu natt; men om eljest avväg tages eller uppehåll sker för enskild angelägenhet,

skall resekostnads- och traktamentsersättning beräknas, såsom hade

förrättningen eller resan utan dylikt avbrott fortgått.

För plats i sovvagn utgår gottgörelse endast om förrättningsmän nattetid

begagnat sig av sådan plats.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 184.

31

12 §.

Har resande för färd från förrättningsställe använt samma fortskaffningsmedel

som för ditresan och för väntningen måst utgiva gottgörelse, är han

berättigad till ersättning för vad han styrker sig hava utgivit i väntpenningar,

dock icke med högre belopp än som motsvarar den ökning i honom

tillkommande resekostnadsersättning, som skulle hava föranletts av nytt

fortskaffningsmedels anlitande.

13 §.

Resekostnadsersättning utgår icke för sådan förflyttning medelst fotvandring

eller resdon, drivet av förrättningsmannen personligen, som till följd av

förrättnings natur måste äga rum under själva förrättningen.

14

Har förrättningsman måst vidkännas särskild kostnad för transport av redskap,

instrument eller annan dylik icke personlig utrustning, som han för förrättnings

verkställande behövt medföra, äger han undfå ersättning för vad

lian styrker sig hava i sådant avseende utgivit.

15 §.

Då förrättningsman avgiftsfritt använder kronans transportmedel; då lian

eljest färdas avgiftsfritt å järnväg, spårväg eller fartyg; då transportmedel

enligt gällande bestämmelser kostnadsfritt tillhandahålles honom; eller då

biljett för resan genom vederbörande myndighet utan kostnad för förrättni

ngsmannen anskaffas, utgår icke resekostnadsersättning.

16 §.

Ersättning för resa till förrättning må beräknas från förrättningsmannens

bostad, stationeringsort eller annan plats inom hans tjänstgöringsområde, där

han i tjänsteärende befinner sig, eller ock från ort, där hau för fullgörande

av allmänt uppdrag vistas; och gäller motsvarande för resa från förrättni

ngsstället.

Förrättningsman, som är bosatt utom sitt tjänstgöringsområde, vare ej berättigad

till ersättning för färd mellan bostaden och tjänstgöringsområdets

gräns. Är förrättningsman, som ej har visst tjänstgöringsområde, bosatt

utom den vanliga tjänstgöringsorten, äger han icke åtnjuta ersättning för

färd mellan bostaden och tjänstgöringsorten.

Om förrättningsman före en förrättnings början till följd av annat allmänt

uppdrag uppehåller sig å förrättningsstället, njute han ej ersättning

för resa dit. Ersättning må ej heller beräknas för resa från förrättningsstället,

om förrättningsman efter förrättningens slut på grund av allmänt

uppdrag där kvarstannar.

17 §.

Traktamentsersättning må icke åtnjutas för förrättning, som det åligger

förrättningsman att verkställa på grund av innehavande befattning och som

uttores å hans bostads- eller tjänstgöringsort eller på avstånd ej överstigande

3 kilometer därifrån eller, beträffande stad, köping eller därmed jämförligt

samhälle, från gränsen för det planlagda område, inom vilket han har sin

lmstad eller tjänstgöring.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Riksdagens skrivelse Nr 184.

18 §.

I de fall, då förrättningsman på grund av gällande bestämmelse erhåller

kostnadsfri inkvartering eller på statens bekostnad innehar sovplats å järnväg

eller liggplats å fartyg, utgår icke traktamente för natt.

19 §.

Inträffar under resa eller förrättning uppehåll genom naturhinder, styrkt

sjukdom eller av annan giltig anledning, må traktamentsersättning utgå

även för den tid, varunder uppehållet ägt rum, dock högst under 14 dygn.

Förrättningsman, som är berättigad till traktamentsersättning, äger åtnjuta

sådan jämväl för helgdagar, som han i anledning av förrättning tillbringar

utom bostads- eller tjänstgöringsorten.

20 §.

Då under samma resa företagas två eller flera förrättningar, för vilka

kostnaden utgår av olika anslag eller medel, skall resekostnads- och traktamentsersättningen

för förrättningarna fördelas i förhållande till den gottgörelse,

som för varje särskild förrättning bort utgå, därest förrättningarna

ägt rum var för sig.

21

Till befattningshavare, vilken för förrättning äger uppbära arvode av

den, som påkallat förrättningen, må icke av statsmedel utgå traktamente

för dygn, som använts allenast till dylik förrättning. Om sådan förrättningsman

under ett dygn verkställer både resa och förrättning, äger han

att av statsmedel åtnjuta fyllnad i arvodet, så att ersättningen i sin helhet

för dygn räknat kommer att uppgå till fullt traktamente enligt detta reglemente.

22

Därest förrättningsman för reseutgifters bestridande är i behov av förskott,

må, på därom gjord ansökan, lämpligt sådant kunna av vederbörande myndighet

lämnas honom.

23 §.

I räkning å resekostnads- och traktamentsersättning skall uppgivas:

resans ändamål;

författning, instruktion eller särskilt förordnande, på grund varav förrättningen

ägt rum;

tiden för avresa och återkomst samt de dagar, under vilka förrättning

och resor företagits;

det för varje del av resan använda fortskaffningsmedlet, den vagnsklass

å tåg eller plats å fartyg, i vilken resan företagits och numret å taxeautomobil,

som använts; ävensom

tilläventyrs uppburet förskott till reseutgifternas bestridande.

Vid sådan gemensam färd, som avses i 8 §, skall den främste bland förrättningsmännen

i sin reseräkning lämna uppgift å deltagarna i färden.

När förrättning ägt rum på grund av skriftligt förordnande, bör detta i

huvudskrift eller bestyrkt avskrift bifogas räkningen.

Befattningshavare, vilken för förrättning äger uppbära arvode av enskilda

men av statsmedel undfår ersättning för resekostnaden, skall vid sina räk
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 184.

33

ningar foga dagböcker, så uppställda, att ur dem erhålles upplysning om

dagen och timmen för varje förrättnings början och slut.

24 §.

Räkning å resekostnads- och traktamentsersättning bör, där hinder icke

möter, vara till vederbörande myndighet inkommen inom tre månader efter

det resan eller förrättningen avslutats, dock att, därest förskott enligt 22 §

uppburits, räkning skall avgivas inom den kortare tid, som av vederbörande

myndighet må fastställas.

25 §.

Såsom tjänstefel anses, om mot bättre vetande i reseräkning lämnas oriktig

uppgift i syfte att utbekomma högre ersättning än som enligt detta reglemente

bör utgå.

26 §.

Om tillämpning av detta reglemente vid resor i statens ärenden utom

rikets gränser förordnar Kungl. Maj:t.

Därest förrättningsman vid resa utom riket tillerkännes högre traktamente

än i detta reglemente sägs, skall vid färd från land, där lägre traktamente

uppbäres, till land, där högre sådant utgår, det högre traktamentet

uppbäras från och med den dag, respektive natt, varunder ankomsten till

hamn eller station i det senare landet ägt rum, och vid färd i omvänd riktning

traktamentet efter enahanda grund nedsättas.

Detta reglemente träder i kraft den 1 juli 1927 och gäller till och med

den 30 juni 1929.

Bihang till riksdagens protokoll 1927,

l''i samt.

Nr 18b.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.