Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1926 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1925—30 juni 1926.

1927-05-28 · 16 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1927:225, Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1926 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1925—30 juni 1926.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 225.

1

Nr

225.

Godkänd av första kammaren den 28 maj 1927

Godkänd av andra kammaren den 28 maj 1927.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1926

församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning

av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,

styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1925—30 juni 1926.

(Statsutskottets utlåtande nr 111.)

Till Konungen.

Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer

rörande verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders

tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1925—30 juni 1926 uti

avgiven berättelse anmält samt vederbörande verk och myndigheter uti

däröver avgivna förklaringar hos Eders Kungl. Maj:t andragit, får riksdagen

i nedan nämnda ärenden anföra följande.

l:o)

Flyttningsersättning till personal inom utrikesrepresentationen.

Under utrikesdepartementet, § 4, hava revisorerna lämnat en redogörelse

för utgifterna under budgetåret 1925 — 1926 å tredje huvudtitelns anslag

till resor och flyttningar, inspektioner, tillfälliga uppdrag (Del I sid. 6 och 7).

I anslutning härtill hava revisorerna anfört följande:

»Revisorerna hava ansett sig böra i detta sammanhang något närmare

belysa de kostnader, som de tid efter annan skeende omflyttningarna inom

utrikesrepresentationen föra med sig, och vilja i sådant hänseende meddela

följande uppgifter.

Legationsrådet P. Reuterswärd, som för sin flyttning från London till

Wien i juni månad 1924 uppbar ersättning med 14,821 kronor 12 öre, hade

2Va år tidigare vid av honom företagen flyttning från Berlin till London

uppburit flyttningsersättning med tillhopa 22,528 kronor 5 öre.

Envoyén I. Danielsson, vilken i december år 1922 förflyttats från Madrid

till Wien, hade för denna flyttning uppburit ersättning med sammanlagt

17,587 kronor 59 öre samt har för den senast företagna flyttningen från

Wien till Madrid m. m. såsom ovan nämnts erhållit en ersättning av 13.031

kronor 51 öre, förutom viss reseersättning.

It i hang till riksdagens protokoll 1927. ii sand. Nr 22 j.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

I‘i k.sd a g ens skrivelse Nr 225.

Envoyén J. Alströmer förflyttades i augusti 1922 från Stockholm till Bern

och uppbar då ersättning med 9,475 kronor 54 öre samt har för nu ifrågavarande,

tre år därefter, företagna flyttning uppburit tillhopa 11,154 kronor

7 öre.

Legationsrådet C. Bonde förflyttades i september 1921 från Köpenhamn

till Peking, varvid han uppbar flyttningsersättning med 11,455 kronor 45

öre. När han i juni månad 1924 återvände från Peking och placerades

vid beskickningen i London uppbar han en sammanlagd ersättning av

29,826 kronor 95 öre, under det att, såsom ovan nämnts, hans efterträdare

i Peking, legationsrådet C. Leijonhufvud, uppbar en flyttningsersättning av

tillhopa 21,427 kronor 26 öre. I anledning av ifrågavarande förändringar

å legationsrådsposten i Peking har alltså under kortare tid än tre år utgått

från detta anslag ersättning med 62,709 kronor 66 öre.

Endast ovan nämnda fem befattningshavares förflyttningar under en tidrymd

av ej fullt tre år hava belastat ifrågavarande anslag med en kostnad

av något mer än 150,000 kronor.»

I anledning av de mycket betydande ersättningar, som årligen utgå från

ifrågavarande anslag under tredje huvudtiteln för beredande av ersättning

åt befattningshavare vid utrikesrepresentationen för flyttning av bohag in. in.

hava revisorerna i anslutning till de lämnade uppgifterna för sin del framhållit,

att det syntes vara ur flera synpunkter önskvärt, att en undersökning

verkställdes, huruvida icke statsverket i och för kostnadernas nedbringande

borde, åtminstone å sådana orter, där staten ägde beskickningsfastighet,

anskaffa möblering för beskickningschefens och möjligen även annan personals

bostäder. Härigenom skulle nämligen vid omplaceringar inom utrikesrepresentationen

vid sådana beskickningar flyttnings ersättningar kunna inskränkas

till gottgörelse för resan och transport av viss sådan mera personlig

egendom, som befattningshavare rimligtvis borde äga medföra.

Vad revisorerna anfört i fråga om nödvändigheten av att begränsa flyttningskostnaderna

för personal tillhörande utrikesrepresentationen, finner

riksdagen vara värt beaktande. Ehuru visserligen ifrågavarande flyttningsersättningar

efter ikraftträdandet av 1925 års kungörelse i ämnet väsentligen

minskats, kan det dock enligt riksdagens mening icke bestridas, att de kostnader,

som åsamkas statsverket genom nämnda pers onals flyttningar, allt fortfarande

måste betecknas såsom allt för höga. Beträffande det av revisorerna

föreslagna tillvägagångssättet att staten skulle, åtminstone å sådana orter, där

densamma ägde beskickningsfastighet, anskaffa möblering för beskickningschefens

och möjligen även annan personals bostäder, synes detsamma visserligen

kunna medföra åtskilliga fördelar ur besparingssynpunkt, men även vissa olägenheter

torde vara förenade härmed. Riksdagen anser emellertid, att, i anledning

av vad revisorerna anfört, en undersökning snarast möjligt bör verkställas

dels i vad mån den av revisorerna föreslagna anordningen lämpligen kan

genomföras, dels ock för utrönande av föreliggande möjligheter i övrigt att

nedbringa ifrågavarande flyttningskostnader. Riksdagen finner sig jämväl böra

framhålla angelägenheten av att vid denna undersökning beaktas frågan om

icke redan vid uppgörandet av planerna för personalens placering å beskick
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens skrivelse Nr 225.

ningar och konsulat hänsyn kunde tagas till att placeringarna ske på sådant

sätt att minsta möjliga flyttningskostnad därigenom uppstår.

På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, att Eders Kungl.

Maj:t måtte låta verkställa undersökning om på vad sätt kostnaderna för

förflyttning av personal vid utrikesrepresentationen må kunna nedbringas.

2:o)

Högvaktens lokaler å Stockholms slott.

Under försvarsdepartementet, § 21, hava revisorerna behandlat frågan

om beredande av förbättrat lokalutrymme för manskapet vid högvakten a

Stockholms slott (Del I sid. 28).

Revisorerna hava anfört, att de vid besök i lokalerna fått det bestämda

intrycket att dessa och de där vidtagna anordningarna i nuvarande skick

vore ohygieniska och för sitt ändamål otillräckliga. Från de militära myndigheternas

sida hade också förslag väckts att få för högvakten utnyttja de

bredvid de nuvarande lokalerna befintliga utrymmen, vilka för närvarande

disponerades av slottsförvaltningen. Revisorerna hade med stöd av sina vid

besöket gjorda iakttagelser uttalat önskvärdheten av att åtgärder omedelbart

vidtogos för erhållande av mera tillfredsställande lokaler för högvaktens

manskap.

Förklaring i ärendet har avgivits av riksmarskalksämbetet (Del III sid. 70

och 71) som bifogat ett yttrande från ståthållaren å Stockholms slott,

Riksmarskalksämbetet har bland annat anfört följande:

»Ståthållarämbetet på Stockholms slott har i sin ovanberörda skrivelse

meddelat, att överkommendanten i Stockholm redan under år 1919 anhållit,

att de rum å nedra botten i den s. k. högvaktsflygeln å Stockholms slott,

vilka rum disponerades av pastor i hovförsamlingen, måtte upplåtas till dagoch

matsalsrum för å högvakt kommenderat manskap. Då emellertid någon

annan för ändamålet lämplig lokal inom slottet icke kunnat anvisas till

pastorsexpedition, hade intet kunnat åtgöras åt saken.

För egen del får riksmarskalksämbetet i ärendet anföra följande.

Den av ståthållarämbetet åsyftade, här ovan omförmälda skrivelsen från

överkommendanten är ställd till riksmarskalksämbetet och dagtecknad den

4 september 1919 och har överkommendanten däri, med föranledande av en

utav fördelningsläkaren vid IV. armefördelningen då avgiven rapport angående

förläggningsförhållandena vid högvakten anhållit, att de till hovförsamlingen

upplåtna rummen måtte överlämnas till högvaktens disposition.

Då, såsom ståthållarämbetet meddelat, någon annan lokal inom slottet icke

kunnat ställas till pastorsexpeditionens i hovförsamlingen disposition har

överkommendantens framställning i avvaktan på förändrade förhållanden,

som skulle kunna möjliggöra ett tillmötesgående av densamma, hittills icke

föranlett vidare åtgärd.

Emellertid har överkommendanten numera, i skrivelse till riksmarskalksämbetet

den 18 nästlidna december ifrågasatt, att pastorsexpeditionens i hov
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 225.

församlingen lokaler inom hög vaktsflygeln måtte ställas till överkommendantens

förfogande för beredande av ökat utrymme för högvaktens styrka,

därvid överkommendanten vore villig till pastorsexpeditionens förfogande

avstå det rum — beläget 1 trappa upp i högvaktsflygeln — som för närvarande

disponerades av underofficeraren å högvakten.

I denna fråga hava infordrade yttranden avgivits av ståthållarämbetet

på Stockholms slott den 20 nästlidna december och av pastor i hovförsamlingen

den 8 innevarande januari. Den sistnämnda har däri med förklaring,

att ett inrymmande av pastorsexpeditionen i förberörda underofficersrum

vore på grund av såväl utrymmes- som andra angivna skäl fullkomligt

ogörligt, anhållit, att den ifrågasatta flyttningen av pastorsexpeditionen icke

måtte äga rum.

Riksmarskalksämbetet, som ännu icke medhunnit att slutgiltigt bereda och

handlägga det i överkommendantens senaste skrivelse framställda förslaget

till frågans lösning, har likväl för avsikt att skyndsammast möjligt taga

detta ärende i övervägande med beaktande därvid av de utav riksdagens

revisorer påpekade förhållandena och uttalade önskemålen.»

Riksdagen, vars vederbörande utskott avlagt besök i högvaktens lokaler,

har funnit behövligt, att högvaktens förläggningsförhållanden förbättras och

att åtgärder i sådant hänseende utan dröjsmål vidtagas. Ett särskilt skäl

härför är enligt riksdagens mening, att bevakningen å slottet efter den

nya härordningens genomförande skall i huvudsak ombesörjas av det för

ändamålet organiserade garnisonskompaniet samt att i följd härav personalen

vid detta kompani ofta och med mycket korta mellanrum kommer att bestrida

vakttjänst å slottet.

Med anledning av innehållet i de i ärendet avgivna yttrandena har riksdagen

velat uttala, att frågan om beredande av lämplig lokal för hovförsamlingens

pastorsexpedition icke bör få utgöra hinder för att en ändamålsenlig

förläggning snarast beredes högvaktens manskap.

På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, att Eders Kungl.

Maj:t måtte så fort ske kan vidtaga sådana åtgärder, att fullt lämpliga

och tillräckliga lokaler beredas för högvakten å Stockholms slott.

3:o)

Bokföringen av vissa utgifter hos marinförvaltningen.

Under försvarsdepartementet, § 26, hava revisorerna upptagit till behandling

frågan om bokföringen av vissa utgifter hos marinförvaltningen

(Del. I sid. 31 och 32).

Revisorerna hava därvid anfört följande:

»I sin berättelse rörande den år 1925 verkställda granskningen av statsverkets

jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för

tiden 1 juli 1924—30 juni 1925 hade riksdagens revisorer ifråga om flottans

underhållsanslag framhållit, att den av marinförvaltningen vidtagna åtgärden

att å särskild besparingsfond redovisa vissa »återstående utgifter»

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 225.

å anslaget föranledde, att den vid budgetårets slut förefintliga behållningen

icke i dess helhet konnne till synes i budgetredovisningen. Enligt revisorernas

då uttalade mening måste detta förfaringssätt, även om det innebure

vissa praktiska fördelar, medföra bristande överskådlighet i marinens

räkenskapsväsende.

I avgivet yttrande i anledning av revisionsberättelsen framhöll marinförvaltningen,

att, därest ej ifrågavarande bokföringsåtgärd vidtoges, budgetredovisningen

i avseende å detta anslag bleve mera missvisande, i det

att anslaget komme att upptaga såsom reservation från föregående budgetår

medel, vilka, ehuru ännu icke utbetalta, dock redan disponerats för vissa

särskilda ändamål. Bokföringsåtgärden medförde därjämte för ämbetsverket

praktiska fördelar, enär densamma avsevärt bidroge till reda och överskådlighet

i avseende å den mångfald undertitlar, som för särskiljande av

varje arbetes kostnader måste finnas å dessa anslag.

Jämväl innevarande års revisorer hava funnit anledning granska det

sätt, på vilket bokföringen av vissa utgifter sker i marinförvaltningen.

Revisorerna hava därvid funnit, att icke blott sådana utgifter, som av marinförvaltningen

betecknas såsom »återstående utgifter» å visst anslag, bokföras

särskilt under rubriken »fondmedel» utan även redovisningen av uppbörd

å och utgifter för åtskilliga materialförråd sker på enahanda sätt, vartill

kommer att såsom fondmedel i mycket stor omfattning redovisas även andra

inkomster och utgifter, vilka, såvitt revisorerna kunna finna, äro av natur

att böra gottskrivas, respektive belasta i riksstaten uppförda titlar. Revisorerna

vilja såsom exempel härå framhålla följande fondtitlar:

S 77 och 78 rekryteringsfonder för sjömanskåren och kustartilleriet,

S 79 ersättnings- och försäljningsmedel,

S 83 observationsmedel (genom anmärkning influtna neutralitetsmedel),

S 99 hästersättningsmedel,

S 132 och 133 vissa av neutralitetsmedel bestridda materialanskaffningar.

Vad marinförvaltningen i sitt ovannämnda yttrande anfört, utgör, enligt

vad revisorerna kunna finna, icke tillräckliga skäl för att beträffande marinens

medelsbokföring frångå det förfaringssätt, som eljest tillämpas vid

redovisning av r^statsmedel, nämligen att inkomsterna redovisas å vederbörlig

riksstatsinkomsttitel samt uppbördsmedel för och utgifter å riksstatsanslagen

å vederbörligt anslag. Att såsom för närvarande sker vid marinens

medelsbokföring redovisa riksstatsmedel såsom fonder måste revisorerna

finna mindre lämpligt, enär därigenom berörda medel undandragas den allmänna

budgetredovisningen och således denna redovisning bliver i viss mån

ofullständig och missvisande. Genom förandet av särskilda liggare eller på

annat sätt synes marinförvaltningen utan svårighet kunna hålla hand över

de medel, varom nu är fråga, utan att därför berörda medel behöva uteslutas

från redovisning i vederbörlig riksstatstitel.

Då det för revisorerna framstår såsom ett önskemål att rättelse åstadkommes

beträffande marinförvaltningens bokföring i nu förevarande avseende,

hava revisorerna ansett sig böra för riksdagen omförmäla vad sålunda

förekommit,»

Förklaring har avgivits av marinförvaltningen (Del III sid. 75—77), som

bland annat framhållit, att de vid budgetårets slut under fonder upptagna

behållningar visserligen icke återfinnas i budgetredovisningen, men däremot

komma till synes i det av riksräkenskapsverket med stöd av från myndig
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 225.

heterna inkomna räkenskaper, årligen avgivna »utdrag ur rikshuvudboken,

innefattande kapitalsammandrag jämte tabeller över kapitalredovisningen».

Riksdagen ansluter sig till vad revisorerna anfört rörande olämpligbeten av

att vid marinens medelsbokföring riksstatsmedel redovisas såsom fonder och

alltså undandragas den allmänna budgetredovisningen. Enligt riksdagens

mening bör en omläggning av marinens bokföring ske på sådant sätt, att

densamma kommer att närmare ansluta sig till det vid arméförvaltningen

för närvarande i berörda hänseende tillämpade redovisningssättet. Med hänsyn

till vikten av att en omläggning av marinens medelsbokföring snarast

möjligt kommer till stånd, har riksdagen ansett sig böra hos Eders Kungl.

Maj:t göra framställning om vidtagande av för sådant ändamål erforderliga

åtgärder.

Riksdagen får alltså anhålla, att Eders Kungl. Maj:t måtte beträffande

marinförvaltningens medelsbokföring vidtaga sådana åtgärder, att samtliga

av marinförvaltningen disponerade riksstatsmedel komma att upptagas i

budgetredovisningen samt att det nu tillämpade förfaringssättet med uppläggande

av särskilda fondtitlar för redovisningen av dylika medel för

framtiden upphör.

4:o)

Automobilbesiktningsväsendet.

Under kommunikationsdepartementet, § 43, hava revisorerna lämnat en

redogörelse för automobilbesiktningsväsendet och för de besiktningsavgifter,

som uppburits av automobilbesiktningsmännen under vart och ett av

åren 1924 och 1925. (Del I sid. 74—79).

I anslutning härtill hava revisorerna gjort följande uttalande:

»Den allmänna obligatoriska besiktning, som motorfordonen för närvarande

äro underkastade, företages i samband med registreringen, det

vill säga då fordonen äro nya, och då felaktigheter i regel icke torde förekomma.

Med undantag för de s. k. trafikbilarna är efterbesiktning icke

obligatorisk i andra fall, än då sådana ändringar å fordonet företagits,

att rättelse påkallas med avseende å de uti automobilregistret införda uppgifterna.

Någon mera ingående undersökning för upptäckande av verkliga

brister i axlar och hjul, styrinrättning m. m. lärer icke vid besiktningarna

företagas. Sin egentliga betydelse torde dessa hava såsom grundval för

registreringen. Ur trafiksäkerhetssynpuukt torde däremot det nuvarande

besiktningsförfarandet få tillmätas ett tämligen underordnat värde, och

sammanfattningsvis torde kunna sägas, att detsamma i sin nuvarande utformning

innebär en i förhållande till effektiviteten alltför stor omgång.

Vad åter angår den del av besiktningsmannaarbetet, som avser prövningen

av automobilförare (för körkorts erhållande), torde denna ur säkerhetssynpunkt

hava större betydelse. Tvivelsutan förutsättes för utövandet av nämnda

uppgift ett stort mått av ansvarskänsla och samvetsgrannhet samt goda tekniska

insikter.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 225. 7

I sistnämnda avseende bör likvisst omnämnas, att endast ett begränsat

antal av de nuvarande besiktningsmännen synes hava erhållit någon mera

omfattande teknisk specialutbildning; till besiktningsmän äro sålunda för

närvarande förordnade — förutom ett flertal ingenjörer och mekaniker —

ett stort antal personer ur de mest skilda yrken, såsom affärsmän, officerare,

jägmästare och andra civila tjänstinnehavare med flera utanför de rent tekniska

grenarna. Såsom i sin mån belysande för det mått av teknisk yrkeskunskap,

vilket för närvarande anses böra krävas, må antecknas, att i ett

fall en domprost förordnats att under den ordinarie besiktningsmannens

ledighet upprätthålla dennes befattning. I detta sammanhang vilja revisorerna

fästa uppmärksamheten på den frihet, som enligt gällande författningsbestämmelser

i viss utsträckning är allmänheten medgiven i fråga om

valet av besiktningsman. Sålunda må för körkorts erhållande prov avläggas

för vilken som helst av besiktningsmännen inom det län. där vederbörande

är mantalsskriven; om vederbörande hellre så önskar, kan prov också få

avläggas för någon av besiktningsmännen i det län, där han erhållit sin

utbildning. Redan i samband med genomförandet av 1923 års lagstiftning

i ämnet framhölls de möjligheter till missbruk, som en dylik alltför stor

valfrihet kunde medföra; det kunde sålunda tänkas, att viss besiktningsman

i syfte att obehörigen tillskansa sig uppdrag — eller av annan anledning —

ådägalade efterlåtenhet vid provens anställande, varigenom lian företrädesvis

komme att uppsökas på andra besiktningsmäns bekostnad. På grund härav

genomfördes ovannämnda begränsningar i tidigare förefintliga allmänna

frihet i valet av besiktningsman. Med understrykande av de sålunda anförda

synpunkterna vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida icke ytterligare inskränkningar

av den nuvarande valfriheten mellan olika besiktningsmän kan vara

påkallad. Till detta påpekande hava revisorerna närmast föranletts av sina

vid granskningen av de införskaffade inkomstuppgifterna gjorda iakttagelser;

sålunda har förmärkts, att vissa besiktningsmän kunna uppnå högst ansenliga

inkomstbelopp, vilka icke synas stå i rätt förhållande till automobiltrafikens

begränsade omfattning å vederbörande ort.

I de mindre städerna och på landsbygden synes besiktningsmannaarbetet i

allmänhet utövas som bisyssla till annan yrkesanställning, varvid den årliga

arvodesinkomsten uppgår till belopp, växlande från cirka 100 till omkring

10,000 kronor. I Stockholm och vissa andra städer, där besiktningsmannauppdraget

utövas mera yrkesmässigt, har den behållna andelen av uppburna

avgifter i ett flertal fall stigit till omkring 20,000 kronor för år. Vad

Stockholm beträffar, äro två utav de därstädes tillsatta besiktningsmännen

dessutom anställda som besiktningsmän inom Stockholms län; då vid beräkningen

av dessa besiktningsmäns andel i uppburna avgifter ingen sammanläggning

av inkomsterna från de båda besiktningsområdena ägt rum, bär

för dessa båda besiktningsmän inkomsten under de senare åren kommit att

uppgå till närmare 30,000 kronor. I de sålunda angivna sifferuppgifterna

har icke räknats med inflytande arvoden såsom kontrollant för körskolor.

Även då arbetet på detta sätt utövas mera sammanhängande, synes det

dock icke vara så tidskrävande att icke möjligheter till annat förvärvsarbete

förelegat, Enligt vad införskaffade uppgifter giva vid handen hava

i vissa fall medhunnits upp till 25 eller ännu flera fordonsbesiktningar och

förarprov om dagen, varvid uppburits avgifter till belopp av cirka 350

kronor, eller därutöver per dag. I stället förekomma andra dagar eller

tidsperioder, då inga förrättningar företagits. Själva expeditionsarbetet synes

icke vara av någon mera krävande beskaffenhet. Besiktningsinstrumentet

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Riksdagens skrivelse Nr 225.

innefattar i regel — förutom vissa uppgifter rörande fordonens tillverkning

och typ, vikt m. m., vilka uppgifter grundas på de upplysningar, som automobilinnehavaren

härutinnan författningsenligt har att lämna — allenast

ett jakande svar på en däri förefintlig tryckt fråga rörande det besiktade

fordonets trafikduglighet.

I betraktande av nu anförda förhallanden och sådan utvecklingen på

detta område gestaltat sig måste revisorerna därför finna de grunder, efter

vilka besiktningsmännens arvoden för närvarande beräknas, leda till resultat,

som i allmänhet för dessa ställa sig mer än skäligt gynnsamma.

Med vad revisorerna sålunda anfört har avsetts att belysa det nuvarande

automobilbesiktningsväsendet och en del därmed sammanhängande förhållanden.

Enligt revisorernas förmenande torde vad som härvid framkommit

motivera en revision av hithörande bestämmelser, i syfte att ovan anmärkta

missförhållanden i den nuvarande organisationen undanröjas.»

Förklaringar hava avgivits av samtliga länsstyrelser (Del III sid. 157—

214) och överståthållarämbetet (Del III sid. 406).

Vad revisorerna anfört beträffande ersättningen till automobilbesiktningsmännen,

har riksdagen funnit vara värt synnerligt beaktande. Enligt riksdagens

mening måste nämligen de ersättningar, som, på sätt utredningen

ger vid handen, under de senaste åren utgått till ifrågavarande besiktningsmän,

anses i vissa fall vara alltför höga. Även revisorernas erinringar i

övrigt, särskilt i avseende å den nuvarande valfriheten mellan olika besiktningsmän,

anser riksdagen värda att upptagas till närmare undersökning.

Med anledning härav har riksdagen ansett sig höra göra framställning hos

Eders Kungl. Maj:t om vidtagande av de åtgärder beträffande de av Eders

Kungl. Maj .t meddelade föreskrifterna i ämnet, som av revisorernas uttalande

må anses påkallade.

I detta sammanhang har riksdagen velat erinra om att riksdagen jämväl

i sin skrivelse nr 190 framhållit, att frågorna om sänkning av besiktningsavgifterna

och om ändring i grunderna för beräknande av besiktningsmännens

arvoden borde utan avvaktan å en allmän revision av motorfordonsförordningen

bliva föremål för Eders Kungl. Maj:ts övervägande.

På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, att Eders Kungl.

Maj:t måtte låta verkställa utredning och vidtaga de åtgärder, som härav

kunna föranledas, beträffande de av revisorerna i deras berättelse behandlade

frågorna rörande automobilbesiktningsväsendet.

5:o)

Den rättsliga vården av kronans fasta egendom.

Undei finansdepartementet, § 50, hava revisorerna lämnat en redogörelse

för den rättsliga vården hos de särskilda ämbetsmyndigheterna av kronans

fasta egendom (Del III sid. 88—100).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 225.

p

Härtill hava revisorerna anknutit följande allmänna uttalanden:

»Vad som av revisorerna anmärkts beträffande vissa av de egendomsförvaltande

verkens handhavande av den rättsliga omvårdnaden av kronans

fasta egendom synes revisorerna vara av så allvarlig beskaffenhet, att revisorerna

anse sig böra påyrka, att en allmän revidering av ämbetsverkens

fastighetsförvaltning snarast äger rum. Det synes revisorerna, som om kammarkollegii

utredning av den 6 maj 1925 därvid bör tagas till utgångspunkt

för de vidare åtgärderna i saken. En dylik revidering synes revisorerna

främst böra gå ut på uppläggande av fastighetsliggare, innehållande

fullständiga och autentiska uppgifter rörande kronans fastigheter. Dessa

liggare böra, såsom av kammarkollegium framhålles, utgöra grundvalen för

övriga ekonomiska eller tekniska liggare eventuellt för en bokföring ifråga

om kronans fastigheter i enlighet med vad ovannämnda byggnadssakkunniga

framhållit närmast beträffande fastigheterna inom Stockholms stad.

Liggarna synas revisorerna böra upprättas i överensstämmelse med kammarkollegii

härovan oinförmälda utredning, därvid revisorerna i likhet med

kollegium funnit, att det av vattenfallsstyrelsen tillämpade systemet bör,

med de modetikationer, som erfordras av de särskilda förhållanden, som

kunna förefinnas vid de olika verken, kunna utgöra förebild för äganderättshandlingarnas

ordnande och registrerande. Härom liksom angående

äganderättshandlingarnas förvarande i brandfria lokaler synas generella och

enhetliga bestämmelser böra meddelas. Med anledning av vad som förekommit

beträffande de ovan nämnda militära verken vilja revisorerna slutligen

ifrågasätta, huruvida icke inom vissa tidsperioder återkommande inspektion

av de egendomsförvaltande verkens äganderättshandlingar bör äga

rum, förslagsvis genom kammarkollegiets advokatfiskal sämbete. *

Förklaringar hava avgivits av följande myndigheter, nämligen

fångvårdsstyrelsen (Del III sid. 218 och 219),

arméförvaltnings fortifikationsdepartement (Del III sid. 219—224),

marinförvaltningen (Del III sid. 224—229),

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (Del III sid. 229 och 230) samt

telegrafstyrelsen (Del III sid. 230).

Av vad revisorerna anfört, synes framgå, att synnerligen betänkliga

brister förefinnas i fråga om den rättsliga vården av kronans fasta egendom.

Enligt riksdagens mening bör det vara till fördel för kronans fastighetsförvaltning

i allmänhet, om ett enhetligt system för uppläggandet av register

över de fastigheter, som förvaltas av de olika verken och myndigheterna,

snarast möjligt kunde komma till stånd. I ett dylikt register torde jämväl

kunna upptagas erforderliga anteckningar rörande de inteckningar, som eventuellt

belasta fastigheterna i fråga.

En utredning rörande dessa spörsmål synes riksdagen vara önskvärd. I

samband härmed torde jämväl böra tagas under övervägande, huruvida det

icke kunde anses lämpligt, att vissa allmänna bestämmelser av Eders Kungl.

Maj:t utfärdades rörande huvudgrunderna för de särskilda verkens fastighetsförvaltning.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 225.

På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, att Eders Kungl.

Maj:t måtte vidtaga åtgärder för åstadkommande av större ordning och

enhetlighet i fråga om den rättsliga vården av kronans fastigheter.

(ko)

Placeringen av vissa kapitaltillgångar.

Under finansdepartementet, § 51, hava revisorerna lämnat en redogörelse

för av statskontoret, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, statens pensionsanstalt

och postsparbanken verkställda kapitalplaceringar (Del I sid.

101—111).

Härtill hava revisorerna, som i sin berättelse intagit en tablå rörande

vissa kapitalplaceringar, anknutit följande uttalande:

»Såsom av den här lämnade redogörelsen framgår har den utlåningsverksamhet,

staten enbart med anlitande av här ifrågavarande kapitalmedel bedriver,

nått en synnerligen betydande omfattning. Det är härvid att märka,

att denna kreditgivande verksamhet sönderfaller i två till arten skilda

huvudgrupper, nämligen dels sådan utlåning, som med stöd av statsmakternas

beslut äger rum med huvudsyfte att befrämja allmännyttiga sociala och

liknande ändamål och till industriens och näringslivets understödjande och

förkovran, och dels sådana lån, som mera hava karaktären av rena kapitalplaceringar

för medlens förräntning. Till den förra gruppen, för vilken

disponeras den större delen av berörda kapitalmedel, äro att hänföra lån till

kommunala korporationer, diverse företag (även centralkassor för jordbrukskredit)

och enskilda personer ävensom i ej oväsentlig grad aktieplaceringarna.

Till den senare gruppen åter torde få räknas obligations- och inteckningslånen,

i viss mån aktieförvärven samt placeringen hos privata bankinstitut.

Givet är, att det för det allmänna äger en utomordentlig betydelse, att

de maktpåliggande uppgifter, som i förevarande hänseenden påvila ovannämnda

ämhetsmyndigheter, handhavas med den största möjliga omtanke

och noggrannhet och så, att medlen komma att verkligen tjäna de syften,

som med dem avsetts. Det kan icke förnekas, att vissa svårigheter härutinnan

föreligga i det förhållandet, att berörda låneverksamhet under nuvarande

organisationsformer är splittrad på ett flertal händer, varigenom lätt

—- i händelse av bristande samverkan mellan de olika myndigheterna — en

viss planlöshet i medelsförvaltningen kan göra sig gällande. Härtill kommer,

att verksamhetens väldiga räckvidd och dess uppdelning på flera förvaltningsorgan

givetvis försvårar en mera ingående kontroll och realgranskning

från statsmakternas sida i fråga om det sätt, varpå myndigheterna

fullgöra hithörande åligganden. Klart är, att för en institution av det slag

riksdagens revisorer utgöra, det icke kan vara möjligt att åstadkomma en

effektiv granskning över hela verksamhetsområdet. Med den tid, som står

revisorerna till buds, nödgats de ofta och särskilt i detta fall, att upptaga

allenast vissa sidor eller detaljer till närmare prövning.

I de två efterföljande paragraferna skola revisorerna närmare sysselsätta

sig dels med den utlåning, som av ifrågavarande ämbetsmyndiglieter skett

mot säkerhet av fastighetsinteckning, dels ock med statskontorets utlåning

av medel från vissa statens utlåningsfonder. I övrigt vilja revisorerna i

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Riksdagens skrivelse Nr 225.

nu förevarande sammanhang inskränka sig till vissa erinringar i anknytning

till innehållet i ovanstående tablå.

Vad angår de medel, som ifrågavarande myndigheter hava att i förräntningssyfte

placera, tillämpas beträffande de särskilda institutionerna bestämmelser

av inbördes mycket skiftande innehåll. För statskontoret gäller i

detta hänseende ett kungl. brev av den 31 augusti 1877. som sedan dess icke

undergått ändring, annat än på eu viss punkt genom nådigt brev den 3

maj 1918. De föreskrifter, som här givas för statskontorets placeringsverksamhet,

te sig numera i hög grad föråldrade och synas tarva en snar omarbetning.

Vi skola närmare återkomma till deras innehåll i nästföljande

paragraf. Så inycket kan dock alltid nämnas till belysande av nyss antydda

förhållande, att det enligt omförmälda brev är statskontoret medgivet

att till fondernas förräntande inköpa norska, tyska, franska eller engelska

statspapper, och att denna bestämmelse varit gällande under hela den förflutna

av världskriget förorsakade krisperioden, ehuruväl den av verket icke

tillämpats, samt vidare att verket vid utlåning mot inteckning i stadsfastighet

icke är skyldigt att anpassa lånen annorledes än efter fastigheternas

brandförsäkringsvärde, således utan hänsyn till taxeringsvärden. Någon

skyldighet för verket att vid utlåning mot inteckning genom sakkunnig

värdering övertyga sig om fastigheternas verkliga värde föreligger heller

icke. Gränsen för denna senare utlåning är angiven till av brandförsäkringsvärdet,

när det gäller fastigheter i Stockholms stad, och till 1 av

medeltalet av de sistförflntna 10 årens taxeringsvärden, när det gäller jordegendomar

å landet. Vad åter beträffar pensionsstyrelsen och riksförsäkringsanstalten

är i sistnämnda hänseende gränsen fastställd till 50 procent

av senast fastställda taxeringsvärde eller (10 procent av sådant värde, som

efter särskild värdering fastställes av vederbörande förvaltningsmyndighet,

under det att för postsparbanken i motsvarande fall gäller, att lan mot inteckning

må lämnas i sådan fastighet, som med hänsyn till läge, ytinnehåll,

brandförsäkring och avkastning prövas innebära fullgod säkerhet, dock icke

till högre belopp än att inteckningen ligger inom */3 av taxeringsvärdet.

Bestämmelserna av år 1887 medgiva icke statskontoret rätt att utlämna lån

mot skuldförbindelse, utfärdad eller garanterad av kommun, varemot sådan

befogenhet tillkommer övriga här omförmälda myndigheter, dock ej statens

pensionsanstalt annat än inom en viss gräns och endast för visst ändamål

(skolhusbyggnad). Endast vissa av verken äga utlämna lån till centralkassor

för jordbrukskredit. För statens pensionsanstalt gäller, såsom tidigare

sagts, den specialbestämmelsen, att, frånsett viss del av dess kapitaltillgångar,

dessa i övrigt skola överlämnas såsom lån till riksgäldskontoret.

De nu anförda exemplen torde giva tillräcklig inblick i placeringsföreskrifternas

växlande innebörd. Enligt revisorernas mening är en revidering

av desamma påkallad, i syfte att större enhetlighet härutinnan må

ernås. Därvid synas särskilt bestämmelserna om utlämning av lån mot

fastighetsinteckning böra bliva föremål för vissa ändringar, en fråga, pa

vilken vi emellertid skola närmare ingå i nästföljande paragraf.

I fråga om förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden gäller den särbestämmelsen,

att medel bland annat kunna redovisas i lån till företag, som

äro ägnade att i pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan och som

enligt pensionsfullmäktiges prövning anses erbjuda »nöjaktig» säkerhet.

Intill högst en fjärdedel av de för placering avsedda medlen må redovisas i

dylika lån. I anledning härav anse sig revisorerna böra framhålla, att

dessa lån på grund av den mindre stränga fordran på beskaffenheten av

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrivelse Nr 225.

säkerheten för desamma kunna komma att innebära betydande ekonomiska

risker. Enligt vad revisorerna inhämtat hava emellertid placeringar av

sistberörda art hittills skett endast i undantagsfall och till jämförelsevis

ringa belopp. Vid utgången av senaste budgetår voro sålunda 806,000 kronor,

motsvarande 0.2 7 procent av fondens totalbelopp, placerade på detta sätt.

Den ovan anförda specialbestämmelsen för statens pensionsanstalt om överlämnande

såsom lån till riksgäldskontoret av viss del av dess kapitalmedel

ger revisorerna anledning fästa uppmärksamheten på de betydande summor,

som av statsmedel innestå i privata bankföretag. Revisorerna vilja ifrågasätta,

huruvida icke en liknande föreskrift, som den nyss åberopade, borde

meddelas jämväl beträffande övriga här avsedda myndigheter. Visserligen

vilja revisorerna icke göra gällande, att man härvid borde låta bestämmelsen

erhålla samma räckvidd som för statens pensionsanstalt, vars kapitaltillgångar

till huvudsaklig del skola placeras på ovan angivna sätt. Men

med en starkare begränsning och under iakttagande att övergången till en

dylik ordning icke göres på sådant sätt, att den inverkar störande på förhållandena

å den allmänna penningmarknaden, synes en föreskrift av här

antydd art för staten kunna innebära avsevärda fördelar, då härigenom dess

eget lånebehov skulle kunna till eu dol tillgodoses. Frånsett detta spörsmål

torde det vara ett befogat anspråk, att staten, med hänsyn till att den i så

stor omfattning permanent ställer medel till de privata bankinrättningarnas

förfogande, härför erhåller en något förmånligare räntegottgörelse än vad

hittills synes vara vanligt. I sådant syfte synas åtgärder från de förvaltande

statsinstitutionernas sida påkallade, allt dock under behörigt hänsyntagande

till att intet eftergives i fråga om placeringarnas trygghet. I detta sammanhang

kunna revisorerna icke underlåta att betona vikten av att stor varsamhet

iakttages vid placeringar av detta slag, och att följaktligen icke,

såsom i ett av de föreliggande fallen skett, hela eller i det närmaste hela

det kontanta tillgodohavandet för ett verk hålles innestående i ett enda

bankinstitut.

Slutligen må ett förhållande beröras, som har avseende på redovisningen

i statskontorets räkenskaper av vissa aktieposter, vilka synas bokförda i

några fall till värden, understigande och i några fall överstigande de verkliga.

Då det emellertid ur statsfinansiell synpunkt torde vara önskvärt, att

statens kapitaltillgångar utan undantag bokföras till belopp, som motsvara

de verkliga värdena, synes revisorerna en rättelse i berörda hänseende böra

vidtagas.»

Förklaring i ärendet har avgivits av statskontoret, som i fråga om revisorernas

under § 51 gjorda uttalande anfört följande:

»I § 51 hava revisorerna, i sammanhang med en mera allmänt hållen

redogörelse för såväl statskontorets som eu del andra större penningförvaltande

verks kapitalplacering och de härför gällande föreskrifterna, beträffande

särskilt statskontoret framhållit, att nämnda föreskrifter numera

te sig i hög grad föråldrade och synas tarva en snar omarbetning. Statskontoret

vill med anledning härav till en början erinra, att dessa föreskrifter,

på sätt av revisorerna ock omförmälts, huvudsakligen innehållas i kungl.

brevet den 31 augusti 1877. Enligt berörda brev skola de av statskontoret

förvaltade fondmedlen göras fruktbärande i främsta rummet genom inköp av

obligationer, utställda av riksgäldskontoret, av Allmänna hypoteksbanken,

Svenska hypoteksföreningar, Bruksägarnas hypotekskassa eller av allmänna

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Riksdagens skrivelse Nr 225.

verk ocli inrättningar eller kommuner, som till sådana förbindelser utgivande

erhållit nådigt tillstånd ocli vilkas finansiella ställning fortfarande

synes bereda långivaren tillräcklig säkerhet, varjämte det för statskontoret

är medgivet att inköpa norska, danska, tyska, franska eller engelska statspapper.

För den händelse värdepapper av nu anfört slag icke stå att erhålla

till pris, soin synes förenligt med tillbörligt avseende å medlens ränteavkastning,

äger statskontoret utlämna lån med förbehåll av återbetalning

inom viss tid efter uppsägning, ej överskjutande sex månader, eller lån pa

bestämd tid av högst ett år, emot säkerhet vare sig av sådana värdepapper,

som få för fondernas räkning inköpas, eller av inteckning, fastställd i stenhus

i Stockholm, beläget å fri och egen grund samt för all framtid brandförsäkrat

i stadens brandförsäkringskontor, eller ock i jordegendom inom

Stockholms stads område eller å landet. Det belopp, vartill sådan fastighet

belånas, må i allmänhet icke överstiga för stenhus i Stockholm tredjedelen

av 1) ra nd försök rings värdet och för jordegendomen tredjedelen av medeltalet

av de sist förflutna tio årens taxeringsvärde, där ej statskontoret på grund

av särskilda omständigheter skulle finna inteckningar, överskjutande detta

värde, i något fall innebära fullgod säkerhet. De medel, som icke genast

kunna på förenämnda sätt göras fruktbärande, skola insättas å räkning i

Sveriges riksbank.

Sedermera har emellertid Eders Kungl. Maj:t beträffande de fonder, som

tillförts statskontoret för förvaltning, efter framställning av statskontoret,

medgivit ämbetsverket rätt att, i avvaktan på annan placering, insätta

kapitalmedel i bankinrättning med av Eders Kungl. Maj:t fastställd bolagsordning.

Genom beslut den 3 maj 1918 fann Eders Kungl. Maj:t gott förordna, att

statskontoret skulle äga att, med iakttagande av de i nådiga brevet den 31

augusti 1877 i övrigt föreskrivna villkor och bestämmelser, efter prövning

i varje särskilt fall utlämna lån mot inteckning, fastställd i stenhus i

Stockholm, beläget å fri och egen grund samt för all framtid försäkrat i

Stockholms stads brandförsäkringskontor eller annan försäkringsinrättning,

som av statskontoret ansåges i förevarande avseende erbjuda betryggande

säkerhet.

Då statskontoret i det följande återkommer till fragan om utlåning mot

inteckning i fastighet, vill statskontoret här beträffande övriga placeringar

framhålla, att, då statskontoret icke har något tillgodohavande i utländska

statspapper och denna planeringsmöjlighet icke veterligen i ämbetsverket

ifrågakommit, från statskontorets sida intet är att erinra mot att medgivandet

om inköp av dylika papper må utgå ur placeringsföreskrifterna.

Att kommunlån icke i annan form än av obligationslån upptagits bland

statskontorets placeringsmöjliglieter torde bero på att vanliga kommunlån

mot revers i allmänhet äro bundna under en längre amorteringstid, vilket

icke lämpar sig för de under statskontorets förvaltning stående fonderna.

I fråga om flen av revisorerna omnämnda möjligheten att låta fonderna

förräntas genom att riksgäldskontoret för statens räkning upplånat medlen,

vill statskontoret hänvisa till sitt utlåtande den 18 december 1924 i anledning

av de i samma års revisionsberättelse gjorda uttalanden angående

förvaltningen av vissa fondmedel. Statskontoret framhåller där, hurusom

en sådan placering visserligen kunde synas ligga nära till hands, men

att då statskontoret, med hänsyn till de ändamål, de under dess förvaltning

ställda fonderna hade att tillgodose, för de utlånade medlen måste

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens skrivelse Nr 225.

betinga sig högsta möjliga ränta och i varje fall en ränta, motsvarande

den, som genom annans betryggande placering kunde erhållas, riksgäldskontoret

knappast torde bliva betjänt med en dylik upplåning, varemot

statskontoret, då tillfälle därtill yppade sig, kunde såsom hittills vid mera

fasta placeringar utnyttja de obligationslån riksgäldskontoret upptoge.

Jämväl de övriga penningförvaltande verk, beträffande vilka motsvarande

anordning ifrågasatts, kunde icke förorda åtgärd i sådan riktning och

revisorernas förslag föranledde intet uttalande från statutskottets eller

riksdagens sida.

Slutligen hava revisorerna i § 51 anmärkt, att i statskontorets räkenskaper

vissa aktieposter synas vara bokförda i några fall till värden understigande

och i några fall överstigande de verkliga. De aktier, som här

avses, lära vara aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag å nominelt

40 miljoner, i Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet å nominellt 29 miljoner,

i Aktiebolaget Jordbrukarbanken å nominellt 15 miljoner, i Ostkustbanans

aktiebolag å nominellt 15 miljoner samt i Svenska Stenkolsaktiebolaget

Spetsbergen å nominellt 2 miljoner kronor. Av ifrågavarande

aktier äro aktierna i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag, i enlighet med

Eders Kungl. Maj:ts, efter framställning av statskontoret, den 22 augusti

1913 meddelade beslut, bokförda till ett värde av etthundra miljonor kronor,

under det att Övriga aktier bokförts till ett belopp i det närmaste motsvarande

det nominella.

Att det värde, vartill Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolets aktier

upptagits, understiger det verkliga torde i betraktande av den utdelning,

som å berörda aktier erhållits, vara tydligt. Då avkastningen emellertid

synes bliva ganska växlande och lämpligheten av att vidtaga en successiv

reglering av ifrågavarande kapitalvärden med hänsyn tagen till dessa

växlingar torde kunna ifrågasättas, har statskontoret icke hittills funnit

skäl föreligga att hos Eders Kungl. Maj:t utverka föreskrift om med vilket

värde ifrågavarande aktier böra i räkenskaperna upptagas.

Även beträffande övriga aktieposter synes det, enligt statskontorets mening,

knappast lämpligt att ännu vidtaga några förändringar med avseende

å bokföringsvärdena. Av någon vidare praktisk betydelse lärer det icke

heller kunna anses vara. Statskontoret skall emellertid icke underlåta att

vid lämplig tidpunkt och när möjlighet förefinnes att med någon större grad

av säkerhet beräkna värdena av ifrågavarande aktieposter, underställa frågan

om aktiernas bokföringsvärde Eders Kungl. Maj:ts prövning.»

Förklaringar hava vidare avgivits av följande ämbetsverk, nämligen:

generalpoststyrelsen (Del III sid. 238—249),

pensionstyrelsen (Del III sid. 240—244),

statens pensionsanstalt (Del III sid. 244) samt riksförsäkringsanstalten

(Del III sid. 245-251).

Pensionsstyrelsen har i nämnda förklaring bland annat beträffande lån

mot säkerhet av inteckning i fastighet anfört, att styrelsen icke ville förneka,

att genomförandet av större enkelhet i bestämmelserna skulle kunna

vara till fördel, om därmed tillika åsyftades att erhålla mera betryggande

garantier för ett riktigt utmätande av belåningsgränsen. Erfarenheten syntes

hava visat, att särskilt under de senare åren taxerings- och brandförsäkringsvärdena

icke alltid utgjort tillförlitliga uttryck, åtminstone ur belåningssynpunkt,

för en fastighets verkliga värde. För ett riktigt bedömande

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Riksdagens skrivelse Nr 225.

härav borde 110g enligt styrelsens mening i allmänhet erfordras besiktning

och värdering av sakkunniga personer.

Under finansdepartementet § 52 hava revisorerna jämväl behandlat frågan

om lån mot säkerhet av inteckning lämnade av statskontoret, riksförsäkringsanstalten,

pensionsstyrelsen och postsparbanken (Del I sid. 107—111).

Revisorerna hava härom anfört bland annat följande:

»De iakttagelser, revisorerna gjort beträffande de i denna paragraf avsedda

lån, hava slutligen givit revisorerna anledning betona önskvärdheten

av en omarbetning av härutinnan gällande placeringsbestämmelser. Såsom

redan förut framhållits, böra föreskrifterna för de olika verken bringas till

större överensstämmelse inbördes. Därvid synes det nödvändigt att stadga

skyldighet för vederbörande verk att låta anställa sakkunnig besiktning och

värdering av till belåning ifrågasatta fastigheter. Vidare bör uppmärksammas,

att de för pensionsförsäkringsfonden och riksförsäkringsanstalten

gällande bestämmelserna, att lån må beviljas inom 50 procent av senast

fastställda taxeringsvärdet eller 60 procent av efter särskild värdering fastställt

värde, icke synas fullt betryggande. Jämväl i de fall, där särskild

värdering skett, synes det nämligen erforderligt att göra belåningsgränsen

avhängig av taxeringsvärdet. I detta hänseende synes lämpligt att fastställa

en något lägre gräns än den som för närvarande gäller för postsparbanken,

sålunda att under inga förhållanden 50—60 procent av taxeringsvärdet

må överskridas. Revisorerna vilja erinra om att Kungl. Maj:t funnit

skäl föreligga att meddela liknande bestämmelser i fråga om enskilda liypoteksinrättningar.

»

De av generalpoststyrelsen, pensionsstyrelsen och riksförsäkringsanstalten

i detta ämne avgivna förklaringarna återfinnas under de här ovan avgivna

yttrandena. Beträffande statskontorets i denna fråga avgivna förklaring får

utskottet hänvisa till revisionsberättelsen (Del III sid. 233—234).

Av revisorernas uttalanden och myndigheternas däröver avgivna förklaringar

synes framgå, att mycket olikartade föreskrifter för närvarande gälla

beträffande statens medelsplaceringar. I vissa fall måste också bestämmelserna

ifråga anses otidsenliga och föråldrade. Så synes framför allt vara

fallet med föreskrifterna i kungl. brevet den 31 augusti 1877 rörande grunderna

för de av statskontoret verkställda placeringarna av fondmedel. Riksdagen

har därför ansett det vara önskvärt, att en omarbetning sker av de

för de olika ämbetsverken gällande föreskrifterna angående kapitalplacering,

varvid de av revisorerna härutinnan angivna synpunkterna torde böra tagas

under närmare omprövning. Beträffande särskilt statskontoret vill riksdagen,

med hänsyn till att några av de största fonderna, vilkas tillgångar skola

placeras i den ordning varom nu är fråga, draga sina inkomster från landets

olika delar, medan kapitalplaceringen nu i allt väsentligt sker inom huvudstaden,

framhålla, att det synes böra tagas under övervägande, huruvida

icke en utvidgning bör ske av den statskontoret redan nu tillerkända rätten

att i viss utsträckning placera medel i kommunala lån.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 225.

l(i

I anslutning till vad pensionsstyrelsen i sin ovan nämnda förklaring anfört

rörande genomförandet av större enhetlighet i bestämmelserna om lån

mot säkerhet av inteckning i fastighet i avsikt att erhålla mera betryggande

garantier för ett riktigt utmätande av belåningsgränsen, har riksdagen

beslutat hos Eders Kungl. Maj:t göra framställning om vidtagandet av åtgärder

i sådant hänseende. Erfarenheterna under de senaste åren synas

nämligen hava visat, att fastigheternas taxerings- och brandförsäkringsvärden,

vilka nu ofta torde huvudsakligen hava legat till grund för bestämmandet

av lånebeloppen, icke alltid utgjort tillförlitliga uttryck för fastighetens

verkliga värde ur belåningssynpunkt,

Att nu närmare angiva riktlinjerna för den omarbetning av gällande

bestämmelser om placering av vissa kapitaltillgångar, som sålunda ifrågasatts,

har riksdagen icke ansett lämpligt, utan synes en ingående utredning

härom böra ske. Vid denna torde böra beaktas vad revisorerna och ämbetsverken

beträffande detta spörsmål anfört. T samband härmed torde jämväl

den av revisorerna berörda frågan om bokföringsvärdena av vissa tillgångar

böra undersökas.

Då riksdagen alltså anser sig böra göra framställning om vissa ur principiell

synpunkt mera betydelsefulla ändringar i nu tillämpade placeringsbestämmelser,

har riksdagen icke funnit skäl föreligga att, utöver vad som

ovan skett, ingå på och uttala sig i fråga om de av revisorerna gjorda erinringarna

rörande speciella placeringar av fondmedel.

På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, att Eders Kungl.

Maj:t måtte vidtaga åtgärder för ernående av större enhetlighet och mera

tidsenliga föreskrifter beträffande grunderna för den olika verk och myndigheter

åliggande placeringen av statsverkets med därtill hörande fonders

kapital.

Stockholm den 28 maj 1927.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1927.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.