Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen angående vissa processuella föreskrifter rörande bestraffningsformen varning, i vad angår statens befattningshavare.

1928-04-24 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1928:134, Skrivelse till Konungen angående vissa processuella föreskrifter rörande bestraffningsformen varning, i vad angår statens befattningshavare.

Dokumentets text

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 134.

7

tfr 134.

Godkänd av första kammaren den 24 april 1928.

Godkänd av andra kammaren den 24 april 1928.

Riksdagens skrivelse till Konungen angående vissa processuella

föreskrifter rörande bestraffningsformen varning,

i vad angår statens befattningshavare.

(Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 5.)

(Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 1.)

Till Konungen.

I anledning av en utav riksdagen den 23 april 1926 avlåten skrivelse

nr 159 har Eders Kungl. Maj:t genom kungörelse den 10 december 1926

(svensk författningssamling nr 492) förordnat, att vad i gällande arbetsordningar,

instruktioner, reglementen eller andra av Eders Kungl. Maj:t

för överrätter, kollegier och övriga centrala ämbetsverk meddelade bestämmelser

funnes föreskrivet därom, att klagan ej finge föras över befattningshavare

vid sådant verk tilldelad varning, skulle upphöra att gälla.

Under erinran härom har enskild motionär gjort framställning i syfte

dels att — liksom beträffande överrätter, kollegier och andra centrala ämbetsverk

— motsvarande ändringar måtte vidtagas i instruktionerna beträffande

samtliga statens verk och myndigheter, där bestraffningsformeu

varning funnes stadgad, dels ock att bestämmelse måtte utfärdas därom,

att varning icke finge meddelas en statstjänsteman, såvitt icke förhör med

honom hållits eller, om hinder därför mötte, han på annat sätt beretts

tillfälle att yttra sig.

Genom beslut den 2 juni 1926 anbefalldes ett stort antal verk och

myndigheter — omkring ett femtiotal — att före den 1 november 1926

avgiva yttrande över riksdagens nyssberörda skrivelse.

Av de med anledning härav avgivna utlåtandena framgår, att en mycket

stor majoritet av de hörda myndigheterna tillstyrkt åtgärder i den av riksdagen

föreslagna riktningen.

I samband härmed gjordes även uttalanden till förmån för längre gående

åtgärder än vad av riksdagen i dess skrivelse föreslagits, i vilket avseende

bland annat förekommit följande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr 134.

Socialstyi elsen anförde i sitt utlåtande i ämnet, att de skäl, som legat

till grund för rätten att överklaga varning i de av riksdagen avsedda fall,

syntes tala för att nu gällande förbud i sådant avseende bortfölle jämväl,

där sådant förbud eljest funnes stadgat i av Eders Kungl. Maj:t utfärdade

instruktioner eller andra författningsföreskrifter; och omförmälde socialstyrelsen,

att bestämmelser av dylik innebörd funnos intagna i instruktionerna

eller reglementena för vissa under styrelsen sorterande myndigheter

eller institutioner.

Kommerskollegium har i avgivet yttrande på samma skäl, som socialstyrelsen

anfört för sin ståndpunkt i ämnet, hemställt, att ifrågavarande

förbud för överklagande av varning måtte upphävas jämväl för vissa av

kollegium uppräknade, detsamma underställda befattningshavare.

Styrelsen för Sveriges statstjänstemannanämnd, vars yttrande jämväl inhämtats,

har anfört, att vad riksdagen i berörda skrivelse andragit till

stöd för sin framställning syntes styrelsen äga full tillämpning på statsförvaltningen

i dess helhet, varför motsvarande ändringar, som av riksdagen

föreslagits beträffande de centrala ämbetsverkens instruktioner, torde böra

i förekommande fall vidtagas i instruktionerna för samtliga statens verk

och myndigheter. Vidare har styrelsen fäst uppmärksamheten på att det

stundom förekommit, att varning tilldelats utan att den, som densamma

avsage, beretts tillfälle att förklara eller försvara sig. Bestämmelse syntes

därför böra utfärdas därom, att varning icke finge meddelas en statstjänsteman,

såvitt icke förhör med honom förut hållits, eller, om hinder

liärföi skulle möta, han på annat sätt beretts tillfälle att yttra sig.

Bet av sagda riksdag i dess berörda skrivelse gjorda uttalandet om den

allmänna ujipfattningen av en i officiell ordning meddelad varning såsom

i viss mån ett straff och ej blott såsom eu förebyggande och vägledande

åtgärd har genom de av ämbetsverken och myndigheterna avgivna yttrandena

i ämnet vunnit bekräftelse.

Med denna uppfattning av varningen såsom i viss mån ett straff finner

riksdagen det förenat med rättvisa, att beslut om varning kan i varje fall

av den, som mottagit varningen, dragas under högre myndighets prövning.

Från denna utgångspunkt finner riksdagen, att man genom 1.92(1 års

riksdags initiativ visserligen tagit ett steg i rätt riktning, men dock icke

dragit de fulla konsekvenserna av den utav riksdagen intagna ståndpunkten.

Såsom av det tidigare anförda framgår, delas denna riksdagens uppfattning

ej blott av ämbetsverk såsom socialstyrelsen och kommerskollegium utan

även av styrelsen för Sveriges statstjänstemannanämnd.

liedan i socialstyrelsens och kommerskollegii utlåtanden uppräknas ett

antal befattningshavare, för vilka förbudet mot klagan över tilldelad varning

fortfarande kvarstår, och exemplen härpå skulle kunna ytterligare

utökas. Några enhetliga bestämmelser på området förefinnas icke, och

divergenser föreligga till och med beträffande institutioner, som borde vara

likställda. Under dessa omständigheter synas riksdagen övervägande skäl

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 134.

9

tala för att — i konsekvens med 1926 års riksdagsbeslut — en generell

reglering av hithörande förhållanden vidtages genom upphävande av förbudet

mot klagan över erhållen varning icke blott beträffande de i 1926

års kungörelse omförmälda ämbetsverken utan vid statens samtliga ämbetsverk,

institutioner och inrättningar.

Någon olägenhet av besvärsrättens utvidgning på sätt nu föreslagits

torde icke heller vara att befara.

Då vidare gängse rättsuppfattning kräver, att ingen dömes ohörd, men

fall förekommit, då varning tilldelats, utan att den varnade beretts tillfälle

att förklara eller försvara sig, synes det riksdagen jämväl önskvärt,

att bestämmelser utfärdas därom, att varning icke må meddelas en statstjänsteman,

såvitt icke förhör med honom hållits eller, om hinder därför

skulle möta, han på annat sätt beretts tillfälle att yttra sig.

Med hänvisning till det ovan anförda och med betonande av vad som

här avses är varning icke i betydelsen av förmaning utan en i officiell

ordning meddelad varning, får riksdagen anhålla, att Eders Kungl. Maj:t

täcktes

1) vidtaga sådan ändring i instruktionerna beträffande samtliga statens

verk och myndigheter, där bestraffningsformen varning linnes stadgad, att

i instruktionerna förekommande förbud mot klagan över meddelad varning

må bortfalla; samt

2) utfärda bestämmelser därom, att varning icke må meddelas en statstjänsteman,

såvitt icke förhör med honom hållits eller, om hinder därför

skulle möta, han på annat sätt beretts tillfälle att yttra sig.

Stockholm den 24 april 1928.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.