Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1927 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1926—30 juni 1927.

1928-05-15 · 25 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 24 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1928:190, Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1927 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1926—30 juni 1927.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 190.

1

Är 190.

Godkänd av första kammaren den 15 maj 1928.

Godkänd av andra kammaren den 15 maj 1928.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1927

församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning

av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,

styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1926—30 juni 1927.

(Statsutskottets utlåtande nr 90.)

Till Konungen.

Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer rörande

verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,

styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1926—30 juni 1927 uti avgiven

berättelse anmält samt vederbörande verk och myndigheter uti däröver

avgivna förklaringar hos Eders Kungl. Maj:t andragit, får riksdagen i

nedan nämnda ärenden anföra följande.

l:o)

Dispositionen av lägenheterna Johanneshov och Kvarnängen i Stockholm.

Under försvarsdepartementet, § 11, hava revisorerna lämnat vissa uppgifter

beträffande den hittillsvarande dispositionen och förvaltningen av

de i Brännkyrka socken av Stockholms stad liggande lägenheterna Johanneshov

och Kvarnängen (Del I sid. 10—12).

Efter att hava meddelat, att å mark, tillhörande ifrågavarande lägenheter,

uppförts en idrottsanläggning i sten och betong samt att idrottsplatsens

planering skett i form av nödhjälpsarbete, anordnat av Stockholms

stad, hava revisorerna i ärendet gjort följande uttalande:

.. >>Detc Y11 förefalla revisorerna som om vid handhavandet av förvaltningen

over ifragavarande områden statsverkets intressen tidigare icke alltid behorigen

tillvaratagits. Genom de av de militära myndigheterna vidtagna

atgarderna och myndigheternas underlåtenhet att öva kontroll över på vad

satt arrendatorn begagnat sig av områdena ifråga hava kronans möjligBihang

till riksdagens protokoll 1928. 14 samt. Nr 190. i

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 190.

heter att på ett ekonomiskt sätt för framtiden draga nytta av dessa områden

avsevärt kringskurits. Till följd av de till idrottsförbundet gjorda upplåtelserna,

vilka enligt revisorernas mening icke liade bort ske med mindre

Kungl. Maj:ts medgivande därtill inhämtats, har faktiskt områdenas värde

för kronan kommit att i betänklig grad minskas.

Då områdena, enligt vad som framgår av ovanstående, icke längre erfordras

för försvarsändamål, synas några som hälst skäl icke längre föreligga

för att områdena skola vara upplåtna åt lantförsvaret och förvaltas

av militära myndigheter. I all synnerhet torde detta vara mindre lämpligt,

då numera efter genomförandet av 1925 års härordning den militära organisationen

nedskurits och framställningar gjorts beträffande svårigheterna

att utföra de arbetsuppgifter, som tillkomma de militära förvaltningsmyndigheterna.

Revisorerna anse för sin del önskvärt, att ifrågavarande områden

helt avskiljas från försvaret och utan inskränkningar tillsvidare överlämnas

till förvaltning av Djurgårdskommissionen.»

Förklaringar i ärendet hava avgivits av chefen för fjärde arméfördelningen

och av arméförvaltningens fortifikationsdepartement (Del III sid.

18 och 19 samt 23—26), vilka avstyrkt förslaget, att ifrågavarande områden

skulle helt avskiljas från försvaret och utan inskränkningar tillsvidare

överlämnas till förvaltning av Djurgårdskommissionen, ävensom

av nämnda kommission (Del III sid. 27), som tillstyrkt revisorernas

nyssnämnda förslag.

Riksdagen vill till en början erinra om, att, därest ifrågavarande områden

utan inskränkning ställas under Djurgårdskommissionens förvaltning,

detta ingalunda innebär, att områdena omedelbart skola försäljas.

Frågan om deras försäljning måste givetvis under alla förhållanden bliva

föremål för omprövning från riksdagens sida. I vad mån områdena ifråga

lämpligen böra exploateras eller, vad vissa delar av desamma beträffar,

möjligen behöva reserveras för statens egen räkning, är ett spörsmål, som

framdeles torde komma att underkastas närmare granskning. Riksdagen

kan emellertid icke dela den uppfattning, varåt de militära myndigheterna

givit uttryck, nämligen att områdena i viss mån skulle användas såsom

bytesobjekt för anskaffande av medel till Stockholms luftförsvar. Sistnämnda

fråga torde nämligen böra lösas utan varje samband med spörsmålet

om ett ekonomiskt utnyttjande av områdena för statens räkning.

Beträffande åter användningen av eventuellt uppkommande försäljningsmedel

från områdena ifråga lärer det tillkomma riksdagen att härom

fatta beslut; och bör riksdagen därvid vara obunden av varje förhandsdisposition.

Då, enligt vad som framgår av yttrandena i ärendet, östra arméfördelningens

stab är i hög grad betungad av förvaltningsarbete, lärer även i

denna omständighet ligga ett skäl för att ifrågavarande områden överlämnas

till förvaltning av annan lämplig myndighet, och synes det därvid

ligga närmast till hands, att detta uppdrag för framtiden helt övertages

av Djurgårdskommissionen, som redan nu har viss befattning med

områdenas förvaltning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 190.

3

På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att lägenheterna

Johanneshov och Kvarnängen i Stockholm må avskiljas från lantförsvaret

och överlämnas till förvaltning av Djurgårdskommissionen.

2:o)

Yissa av marinförvaltningen vidtagna medelsdispositioner.

Under försvarsdepartementet, § 14, hava revisorerna upptagit till behandling

frågorna om marinförvaltningens disposition av reservationer å

vissa anslag ävensom användningen av medel inom marinförvaltningen

för avlönande av viss ritarpersonal (Del I sid. 13—15).

Efter att hava lämnat en redogörelse för sina iakttagelser i nämnda

hänseenden hava revisorerna anfört följande:

»Marinförvaltningens åtgärd att disponera ifrågavarande reservationsanslag

för andra ändamål än dem, till vilka de av riksdagen anvisats, samt att

till ovannämnda å ritavdelningarna anställda personal utbetala dyrtidstilllägg

på angivet sätt synes revisorerna vara synnerligen anmärkningsvärd.

Det lärer enligt revisorernas mening icke råda något tvivel därom, att här

föreligger ett sådant fall, som omförmäles i § 16 av den för revisorerna

gällande instruktionen, då vissa anslag blivit dragna till andra ändamål än

dem, som av riksdagen föreskrivits.

Följden av det av marinförvaltningen tillämpade förfaringssättet har blivit,

att icke alla de kostnader, som hänföra sig till anskaffning av krigsfartygsmateriel

m. m., redovisas å de för nämnda ändamål beviljade anslagen,

varigenom någon tillförlitlig uppgift icke kan vinnas rörande de kostnader,

som fartygens anskaffning medfört. Marinförvaltningens åtgärder i berörda

hänseende synas revisorerna vara så mycket mera betänkliga, som härigenom

utgifter, vilka rätteligen bort belasta vissa begränsade anslag, i stället kommit

att åvila förslagsanslag. Då från sjöförsvarets allmänna dyrtidstilläggsanslag

utbetalts dyrtidstillägg å ersättning, som bestritts av vissa förrådstitlar,

har härigenom uppkommit den olägenheten, att i förråd befintliga

materialier kommit att åsättas felaktiga värden vid utlämnandet ur förråden.

Övningsanslagen, vilka hava karaktär av reservationsanslag, och

vilka skola gälda kostnaderna för de från förråden utlämnade materialierna,

hava härigenom tillgodosetts på dyrtidstilläggsanslagets bekostnad.

Vad särskilt den omständigheten beträffar, att marinförvaltningen ansett

sig kunna utbetala dyrtidstillägg å kostnader, som belasta reservationsanslaget

till underhåll av flottans fartyg och byggnader in. m. vilja revisorerna

erinra om att 1923 års riksdag begärt, att ifrågavarande anslag skulle så

beräknas, att dyrtidstillägg å ersättningar, som utginge från nämnda anslag,

icke vidare komme att belasta det allmänna dyrtidstilläggsanslaget. Sedan

marinförvaltningen verkställt härav påkallad omräkning av anslaget, föreslog

departementschefen vid framläggandet av 1924 års statsverksproposition,

att anslaget skullé från och med budgetåret 1924—1925 upptagas i riksstaten

med sådant belopp, att kostnaden för arbetslöner skulle i sin helhet

bestridas av anslaget ifråga. Även beträffande andra underhålls- och anskaffningsanslag

genomfördes samtidigt motsvarande förändringar.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 190.

Revisorerna vilja slutligen fästa uppmärksamheten på, att dyrtidstillägg,

som utbetalas från de för ändamålet av riksdagen anvisade anslagen under

de särskilda huvudtitlarna, givetvis böra beräknas efter de grunder, som

finnas angivna i gällande kungörelser angående dyrtidstillägg åt befattningshavare

i statens tjänst. Att å berörda anslag avföra kostnader för dyrtidstillägg,

beräknat efter andra grunder, synes icke böra ifrågakomma.

Genom marinförvaltningens åtgärder i sistnämnda hänseende hava i ännu

högre grad vederbörande underhålls- och anskaffningsanslag tillgodosett® å dyrtidstilläggsanslagets

bekostnad. I anledning av vad i nämnda hänseende

förekommit, anse revisorerna det erforderligt att uttryckligt förbud meddelas,

att dyrtidstilläggsanslagen tagas i anspråk för bestridande av dyrtidstillägg

efter andra grunder än dem, som innefattas i de av riksdagen godkända

grunderna för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst.

Samtliga ovan angivna av marinförvaltningen vidtagna åtgärder synas

revisorerna vara av den art, att de med nödvändighet böra föranleda till

en ingående undersökning rörande de belopp, som därigenom av marinförvaltningen

tagits i anspråk för andra ändamål än dem, som av riksdagen

föreskrivits.»

Förklaring har avgivits av marinförvaltningen (Del III sid. 28—32), som

anfört bland annat följande:

»Innan marinförvaltningen upptager till bemötande vad revisorerna under

denna paragraf anmärkt vill — med avseende å revisorernas uttalande

angående behållningarna å de till ett antal av 39 i 1920 års och tidigare

riksstater upptagna reservations- och därmed) jämställda anslag, vilka allt

fortfarande redovisades i 1926—1927 års budgetredovisning och vilkas

ändamål syntes revisorerna redan hava fyllts — marinförvaltningen påpeka
att

behållningarna å 9 av nämnda anslag blivit enligt 1927 års riksdags

beslut och Eders Kungl. Maj:ts särskilda nådiga brev den 11 mars och 12

augusti 1927 disponerade för särskilt ändamål;

att med stöd av Eders Kungl. Maj:ts nådiga brev till riksräkenskapsverket

den 9 september 1927 behållningarna å 3 av de ifrågavarande anslagen

överförts till statsverkets kassafond;

att marinförvaltningen i sin underdåniga skrivelse den 31 augusti 1927

angående regleringen av utgifterna för sjöförsvaret för budgetåret 1928—

1929 hemställt, att Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen medgiva,

att behållningen å ett av här avsedda anslag — det i 1920 års riksstat uppförda

reservationsanslaget till merkostnader för färdigställande av torpeder

m. m. -— måtte få användas för visst annat angivet ändamål; samt

att marinförvaltningen i skrivelse till riksräkenskapsverket den 31 oktober

1927 meddelat, att återstående behållningen å ett av de i förevarande

punkt av berättelsen avsedda anslagen icke vidare vore för anslagets ändamål

behövlig.

Behållningarna i övrigt å de ifrågavarande anslagen erfordrades vid

innevarande budgetårs ingång, ämbetsverket veterligt, helt eller delvis för

de med anslagen avsedda ändamål.

Revisorernas påståenden, att marinförvaltningen disponerat vissa reservationsanslag

för andra ändamål än dem, till vilka de anvisats, måste marinförvaltningen

tillbakavisa. Vidkommande revisorernas tillika gjorda

påstående att marinförvaltningen å vissa av ifrågavarande reservations
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 190.

o

anslag nppdebiterat försäljningsmedel för kasserad materiel, förhåller sig

härmed, på sätt framgår av ämbetsverkets inkomstjournal för budgetåret

1926—1927, så, att dylik uppdebitering ägt rum allenast på ett enda anslag,

1910 års anslag till kustsignalväsendet — vilket anslag omhänderkaves av

chefen för marinstaben — och med ett belopp av tjugu kronor, utgörande

influtna medel för försåld materiel för kustsignalväsendet. Denna uppdebitering

har ägt rum jämlikt föreskrift i Eders Ivungl. Maj:ts nådiga

brev den 18 februari 1921 angående erforderliga förändringar i fråga om

kustsignalväsendets materiel.

Vidkommande därefter frågan om dyrtidstillägg å dessa arvoden, så

hava dessa dyrtidstillägg, tvärtemot vad revisorerna hålla före, utgått enligt

Eders Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse den 13 juni 1923 med allmänna

grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare, och detta på sådant

sätt, att till hela denna personal med undantag av en ritare å artilleriavdelningen

dyrtidstillägget utgått enligt § 3 i kungörelsen, och till

nyssnämnde ritare på grund av särskilda därom träffade bestämmelser

enligt § 4 i kungörelsen. Kevisorernas såsom exempel på att sagda grunder

icke följts meddelade uppgift att dyrtidstillägg åt personalen å ingenjöravdelningens

ritkontor utgår med ungefär 70 procent å avlöningen, medan

detsamma till å artilleriavdelningens ritkontor anställd personal utgör

ungefär 35 procent å ersättningen i övrigt, måste grunda sig på ett

rent misstag från revisorernas sida. De synas nämligen hava förbisett, att

ritarpersonalen å ingenjöravdelningen erhåller sin avlöning med ungefär

hälften av månadsavlöningen i mitten och andra hälften i slutet av månaden,

men dyrtidstillägg å hela månadsavlöningen först i slutet av månaden,

varemot ritarpersonalen å ämbetsverkets övriga avdelningar erhåller

hela månadsavlöningen med dyrtidstillägg först vid månadens slut. Sålunda

har dyrtidstillägget till ingenjöravdelningens ritarpersonal utgått

icke, såsom revisorerna påstått, med 70 procent utan i enlighet med gällande

bestämmelser med allenast 35 procent å avlöningen.

Nu hava revisorerna vidare sökt göra gällande, att i den mån arvodena

till ifrågavarande personal utgått från reservationsanslaget till underhåll

av flottans fartyg och byggnader m. fl. anslag och dyrtidstilläggen å denna

del av arvodena utgått från anslaget till dyrtidstillägg, detta skulle strida

mot 1923 års riksdags uttalanden samt de vid 1924 års statsverkspropositions

framläggande gjorda beräkningar i avseende å bestridande av kostnaderna

för arbetslöner å avsedda byggnads- och anskaffningsanslag.

Undersöker man vad riksdagens skrivelse i ämnet innehåller, finner man

emellertid, att den uteslutande avser dyrtidstillägg å avlöning till vid flottans

varv och verkstäder eller vid arméns verkstäder samt, ehuru de ej

uttryckligen nämnts, vid marinens övriga verkstäder anställd arbetarpersonal,

däremot alldeles icke den i det centrala ämbetsverket, marinförvaltningen,

anställda ritarpersonalen. Till belägg härför anser marinförvaltningen

sig böra citera riksdagens skrivelse i ämnet. Riksdagen yttrar

(riksdagens skrivelse n:r 4 A den 27 april 1923 sid. 33 o. f.) i hithörande delar

följande:

»I sammanhang med beviljandet av förstärkningsanslaget å tilläggsstat

har 1922 års riksdag ansett sig beträffande varvsdriftens ordnande i allmänhet

böra uttala önskvärdheten av, att därvid iakttoges samma ekonomiska

grunder, som tillämpades vid enskilda företag på motsvarande område.

I överensstämmelse härmed syntes enligt riksdagens mening ma
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 190.

terialkostnaderna böra beräknas med hänsyn till gällande dagspriser och

arbetslönerna bestridas i sin helhet av förevarande anslag.

Med anledning av föregående riksdags uttalande i fråga om varvsdriftens

ordnande har departementschefen ansett sig böra framhålla, att i en

tid, då dyrtidsanslagen vore under avveckling, vore det enligt hans mening

förnuftigt att icke göra någon ändring i avseende på fördelningen å

olika anslag av till vid flottans varv anställd personal utgående löner och

dyrtidstillägg, utan i stället avvakta den tid, då man vid varven kunde

övergå till fasta lönesatser utan dyrtidstillägg. Den lämpliga tidpunkten

för eu sådan övergång syntes emellertid departementschefen ännu icke

vara inne. Med hänsyn härtill och under hänvisning till vad marinförvaltningen

i anledning av riksdagens uttalande anfört hemställde han,

att riksdagens nämnda uttalande för närvarande icke måtte föranleda någon

åtgärd.

Med anledning av departementschefens ovan berörda uttalande rörande

sättet för avlöningars bestridande vid flottans varv har riksdagen, i anslutning

till vad riksdagen år 1922 i samma fråga yttrat, ansett sig böra

framhålla, att den nuvarande anordningen i detta hänseende icke synes

riksdagen vara lämplig. Genom att dyrtidstillägg å avlöningarna till vid

flottans varv och verkstäder anställd personal utgår efter de för statstjänstemän

i allmänhet gällande grunderna försvåras givetvis realiserandet

av det av riksdagen framhållna önskemålet att varvsdriften organiseras

efter samma ekonomiska grunder, som tillämpas vid enskilda företag

på motsvarande områden. Härtill kommer, att genom de föreskrifter, som

i fråga om dyrtidstilläggs beräknande gälla, avlöningarnas uträknande

blir i hög grad invecklat och drager oproportionerligt mycket arbete. Jämväl

därigenom att avlöningarna enligt det nuvarande systemet måste fördelas

på ett underhålls- eller anskaffningsanslag samt dyrtidstilläggsanslaget,

förorsakas i bokföringshänseende ett betydande merarbete såväl vid

kalkylerandet av kostnader för varje i varvsrörelsen ingående arbete som

sedermera vid redovisningen av de vid arbetets utförande uppkommande

utgifterna. Med hänsyn härtill har riksdagen efter en ingående prövning

av detta spörsmål kommit till den bestämda uppfattningen, att det för befrämjande

av enkelhet och sparsamhet vid varvsrörelsens handhavande

måste anses önskvärt, att en omläggning av avlöningsväsendet snarast

möjligt sker i den riktningen, att samtliga avlöningskostnader bestridas

för här ifrågavarande personals vidkommande från vederbörligt underhålls-

eller anskaffningsanslag. Riksdagen förbiser givetvis icke, att härigenom

ett överflyttande av vissa utgifter sker till nämnda anslag från anslagen

till dyrtidstillägg, varigenom följaktligen en ökning av anslagen

till underhåll och anskaffning m. m. nödvändiggöres.

Riksdagen vill även uttala sin förväntan, att om möjligt redan i nästa

års statsverksproposition anslagen beräknas enligt de sålunda föreslagna

ändrade grunderna.

Den för marinens del i nämnda hänseende av riksdagen beslutade omläggningen

i fråga om avlöningskostnadernas bestridande torde jämväl

böra genomföras vid arméns verkstäder, i den mån motsvarande förhållanden

där äro till finnandes.

De citerade styckena giva tydligen vid handen, att riksdagens uttalande

och den i anledning därav gjorda omräkningen av anslagen endast avsett

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens skrivelse Nr 190.

omläggning av avlöningsförhållandena vid flottans varv och verkstäder

samt överhuvud verkstadsdriften vid marinen och armén efter de ekonomiska

grunder, som tillämpades vid enskilda företag på motsvarande områden.

»

Vad till en början beträffar frågan om användningen av reservationer

å vissa äldre anslag, har riksdagen icke kunnat finna den av marinförvaltningen

avgivna förklaringen vara i alla avseenden fullt tillfredsställande.

Emellertid förefaller det riksdagen, som om frågan om användningen

av dylika reservationer för framtiden blivit ordnad genom det

beslut, som i nämnda hänseende fattats av innevarande års riksdag. Vid

sådant förhållande synes någon åtgärd i anledning av vad revisorerna

anfört numera icke påkallas från riksdagens sida. Riksdagen förutsätter

emellertid, att riksräkenskapsverket ägnar uppmärksamhet åt spörsmålet

om användningen av dylika reservationer och vidtager de åtgärder, som

eventuellt må bliva av omständigheterna påkallade.

Vidkommande därefter det av revisorerna berörda spörsmålet om utbetalande

av dyrtidstillägg från allmänna dyrtidstilläggsanslaget å ersättningar

till personal, vars avlöning i övrigt bestrides av vissa anskaffnings- och

underhållsanslag och andra därmed likartade anslag såsom för viss försöksverksamhet

m. m., finner riksdagen i likhet med revisorerna det mindre

lämpligt, att dylika utbetalningar ske. Enligt riksdagens mening bör ersättningen

i sin helhet till sådan personal utgå från det anslag, som anvisats

för anskaffningen eller för underhållsarbetenas utförande. Vid beräkningen

av dylika anslag torde för framtiden hänsyn böra tagas till nämnda förhållande.

Då emellertid, enligt vad riksdagens vederbörande utskott erfarit,

även beträffande åtskilliga anslag, som anvisats för lantförsvarsändamål,

nämnda förfaringssätt för närvarande tillämpas, har riksdagen ansett nödvändigt

att för Eders Kungl. Maj:t giva uttryck åt denna sin uppfattning,

så att för framtiden frågan om utbetalning av dyrtidstillägg i nu berörda

fall må bliva på ett tillfredsställande sätt ordnad.

På grund av vad riksdagen sålunda anfört, får riksdagen meddela, att

enligt riksdagens mening ersättning till personal, som avlönas från vederbörande

anslag för anskaffning och underhåll ävensom därmed likartade

anslag vid försvarsväsendet, bör i sin helhet bestridas från nämnda anslag.

3:o)

Inköp av och kostnaderna för driften av motormateriel vid försvarsväsendet.

Under försvarsdepartementet, § 23, hava revisorerna till behandling upptagit

frågorna om inköp och användning av motorfordon vid försvarsväsendet.

Revisorerna hava härutinnan anfört följande

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr 190.

»Revisorerna hava vid sin granskning av räkenskaperna för armén och flygvapnet

funnit, att såväl person- som lastautomobiler inköpts i jämförelsevis

stor utsträckning, samt att kostnaderna för drift och underhåll av motormaterielen

bestritts av olika anslag under lantförsvaret och flygvapnet.

För driften av personautomobiler vid armen finnes uppfört särskilt anslag,

medan däremot kostnaderna för lastautomobilernas drift skola bestridas av

vederbörande anslag, vilka bekosta utförandet av de körslor, för vilka bilarna

tagits i anspråk. Vid flygvapnet bestridas samtliga kostnader för

ifrågavarande motorfordon av vederbörligt övningsanslag.

Motorfordon, vilka drivas för lägerkassas räkning, skola enligt gällande

av arméförvaltningens intendentsdepartement utfärdade föreskrifter i första

hand användas vid erforderliga transporter för kronans räkning. Eljest må

bilmateriel, i den mån densamma icke erfordras för kronans eget behov,

tagas i anspråk för vid armén anställd personals räkning. Härvid utgår

ersättning efter särskild taxa.

Beträffande den ekonomiska redovisningen har vidare föreskrivits, att

kostnaden för underhåll och drift av lastautomobiler och motorcyklar, för

vilka icke särskilt underhållsanslag anlitats, skola i första hand avföras å

intendentsdepartementets försträckningskonto, vilket i sin ordning skall tillgodoföras

ersättning enligt fastställd taxa för utförda körslor från de anslagstitlar,

från vilka kostnaderna författningsenligt skola bestridas. I juni månads

räkenskap skall å försträckningskontot utjämning av de för ändamålet

influtna inkomsterna och bestridda utgifterna äga rum på sådant sätt, att

å det under försträckningskontot förda kontot för bilarnas och motorcyklarnas

underhåll och drift vid räkenskapsårets slut icke förefmnas vare sig

brist eller överskott. Därest värdet av det under året utförda arbetet

understiger eller överstiger beloppet av de å försträckningskontot avförda

kostnaderna, skall sålunda uppkommen brist eller överskott proportionellt

efter respektive utgifters storlek fördelas på och överföras från, respektive

till de anslag, för vilkas räkning körslor utförts.

Med hänsyn till den omfattning, vari automobiler numera tagas i anspråk

vid försvarsväsendet, synes det revisorerna önskvärt, att vissa förändringar

beträffande inköp och redovisning av dylik materiel vidtagas. Då bilmaterielen

vid försvarsväsendet enligt vad erfarenheterna visat medför högst

betydande årliga utgifter, vilka belasta de årliga underhållsanslagen, bör

enligt revisorernas mening frågan om inköp av dylik materiel för framtiden

underställas riksdagens prövning. Det synes jämväl böra undersökas,

huruvida det kan anses lämpligt att, såsom enligt gällande bestämmelser

skall ske, för framtiden drift- och underhållskostnaderna, i den män desamma

icke täckas av de enligt särskild taxa influtna inkomsterna för utförda

körslor, skola proportionellt fördelas å de anslag, för vilkas räkning

körslorna utförts. Dessa bestämmelser hava nämligen, enligt vad revisorerna

funnit, i praktiken medfört ganska egendomliga resultat. Sålunda ha kostnaderna

för lastautomobilers drift och underhåll under budgetåret 1926—1927

belastat icke blott ordinarie underhållsanslag såsom arméns bränsleanslag,

mathållningsanslag och furageringsanslag, utan även sådana anslag, som

anvisats för vissa speciella ändamål, ävensom förslagsanslagen till inskrivnings-,

mönstrings- och färdkostnader samt rese- och traktamentsersättningar.

Enligt revisorernas mening är det av vikt att ovan berörda spörsmål

göras till föremål för en ingående undersökning i avsikt att för framtiden

åstadkomma mera rationella och tillfredsställande föreskrifter rörande den

ekonomiska redovisningen av bilmaterielen vid försvarsväsendet.»

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens skrivelse Nr 190.

Förklaringar hava avgivits av arméförvaltningens intendentsdepartement

(Del III sid. 9—11) samt flygstyrelsen (Del III sid. 45 och 46).

Intendentsdepartementet har därvid anfört, att departementet hölle före, i

full överensstämmelse med den av revisorerna uttalade meningen, att för

vinnande av en fullt tillfredsställande kontroll och redovisning av kostnaderna

för drift och underhåll av här ifrågavarande lastbilar särskilda medel

borde för ändamålet anvisas. Arméförvaltningen skulle också komma att

framdeles ånyo upptaga frågan härom vid avgivande av förslag rörande

lantförsvarets medelsbehov.

I samband med ovan omförmälda fråga har riksdagen ansett sig böra till

behandling upptaga vad revisorerna under försvarsdepartementet, § 15, anfört

beträffande inköp av en personbil för flottans station i Karlskrona.

Härom hava revisorerna yttrat följande:

»Vid sin granskning av marinförvaltningens räkenskaper för budgetåret

1926—1927 hava revisorerna lagt märke till att marinförvaltningen inköpt

en 70 hästkrafters 7-sitsig täckt automobil av märket Nash till ett pris av

9,350 kronor. Kostnaderna för inköpet hava bestritts till lika delar avanslagen

till underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m. samt till

kustartilleriets materiel m. m. Enligt vad revisorerna inhämtat, har automobilen

avsetts för befälhavande amiralen i Karlskrona.

Utan att vilja ingå på frågan om för nämnda beställningshavare oundgängligt

behov förelegat att erhålla ifrågavarande automobil, vilja revisorerna

som sin mening framhålla, att anslagen till flottans fartyg och

byggnader m. m. samt tlil kustartilleriets materiel m. m. icke bort, särskilt

med hänsyn till de beskärningar, som under senaste åren skett i fråga

om dessa anslag, tagas i anspråk för en utgift av denna art. Då genom

inköpet framtida kostnader för underhåll m. m. uppkomma, synes det hava

varit marinförvaltningens skyldighet att hos Kungl. Maj:t göra framställning

om medel för ändamålet, varigenom även riksdagen kunnat bliva i

tillfälle att pröva behovet av inköpet.»

Förklaring i detta ärende har avgivits av marinförvaltningen (Del III

sid. 32 och 33), som bland annat anfört, att den ifrågavarande bilen varit

avsedd för befälhavande amiralens i Karlskrona och stationsbefälhavarens

vid flottans station i Karlskrona tjänstebruk. Det hade visat sig nödvändigt

för tjänstens behöriga utövande att dessa myndigheter ägde tillgång

till en dylik bil. Anskaffningen av såväl last- som personbilar och motorcyklar,

liksom andra fordon, hade tillförene ägt rum antingen genom marinförvaltningens

eller vederbörande lokalmyndighets försorg utan att därom

hänvändelse till Eders Kungl. Maj:t ansetts vara påkallad. Det måste anses

ligga inom marinförvaltningens ämbetsbefogenhet att själva pröva behovet

av anskaffningen samt, där detta vore styrkt, anvisa medel därtill. Anskaffningen

vore, enligt marinförvaltningens förmenande, givetvis av den art,

att den rätteligen bort bestridas av de nämnda anslagen. Det hade så

mycket mindre förelegat någon anledning att i ärendet göra framställning till

Eders Kungl. Maj:t eller att föreslå framställning till riksdagen som, på sätt

framginge av det 1918 års statsverksproposition bifogade protokollet över

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 190.

sjöförsvarsärenden den 14 januari 1918 och riksdagens skrivelse nr 5 A den

21 juni 1918, vad flottans underhållsanslag anginge, detta då blivit ökat

med ett belopp av 50,000 kronor för bestridande av mindre anskaffningar,

samt denna ökning ägt rum i uttryckligen angivet syfte att icke belasta

budgeten med sådana mindre utgiftsposter, vilka rätteligen vore av natur

att böra bestridas av ordinarie underhållsanslag.

Under försvarsdepartementet, § 19, hava revisorerna slutligen behandlat

en med ovan nämnda spörsmål sammanhängande fråga rörande automobiler

vid flygvapnet (Del I sid. 21). Jämväl denna fråga bör enligt riksdagens

mening behandlas i förevarande sammanhang.

Revisorerna hava härom yttrat följande:

»Från anslaget till flygövningar hava bestritts, förutom rena övningskostnader,

utgifter för översättningar, inköp av kassaskåp och renskrivning.

Anslaget till flygmateriel har, förutom för rena materielkostnader, disponerats

även för vissa engångskostnader, såsom bensinanläggningar å flygplatser,

för traktamentsersättningar samt inköp av kassaskåp. Av sistnämnda anslag

har jämväl utbetalts hyra för ett av flygstyrelsen förhyrt garage i

kvarteret Fältöversten vid Valhallavägen i Stockholm med plats för tre

bilar. Hyresutgiften har utgjort 1,400 kronor för år. Därjämte har av

samma anslag utbetalts ersättning för skötsel och vård av i garaget uppställda

bilar.»

Förklaring har avgivits av flygstyrelsen (Del III sid. 43).

Riksdagen vill till en början erinra om att Eders Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen

till innevarande års riksdag framlagt förslag om anvisande

av ett särskilt anslag för anskaffning, underhåll och drift av motorfordon

vid armén, samt att ifrågavarande förslag blivit av riksdagen godkänt.

Härigenom har frågan om anskaffning av personbilar och motorcyklar ävensom

motormateriel för trängen blivit på ett tillfredsställande sätt löst, och

riksdagen har därvid beretts tillfälle att pröva omfattningen av nyanskaffningar

utav denna materiel.

Det synes riksdagen lämpligt, att även frågan om inköp av lastautomobiler

för arméns behov ordnas på likartat sätt ävensom att i samband därmed

nya bestämmelser meddelas om kostnaderna för dessa automobilers

drift. Den uppfattning, varåt intendentsdepartementet i sin förklaring givit

uttryck, delas alltså av riksdagen.

Jämväl beträffande sjöförsvaret och flygvapnet böra enligt riksdagens mening

enahanda bestämmelser meddelas, varigenom riksdagen bliver i tillfälle

att på ett mera ingående sätt pröva frågorna om nyanskaffningar av motormateriel

även för dessa grenar av försvarsväsendet.

Vad revisorerna anfört rörande inköp av en personautomobil för flottans

station i Karlskrona, har givit riksdagen den uppfattningen, att marinförvaltningens

åtgärd i nämnda hänseende måste betecknas såsom anmärkningsvärd.

Till riksdagens vederbörande utskotts kännedom har dessutom kommit,

att inköp av personautomobiler även i andra fall än det nämnda skett genom

marinförvaltningens försorg. Sålunda har för flottans station i Stockholm ny
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Riksdagens skrivelse Nr 190.

ligen inköpts en personautomobil, vilket inköp, enligt vad handlingarna i ärendet

utvisa, motiverats därmed, att vid besök av främmande örlogsfartyg behov

förefunnes av en automobil till stationsbefälhavarens förfogande. Riksdagen

kan för sin del icke finna, att tillräckliga skäl blivit anförda för detta inköp.

Marinförvaltningens ovan nämnda förklaring, däri ämbetsverket gjort

gällande, att det fölle under dess ämbetsbefogenhet att pröva och avgöra

frågor om dylika inköp, kan riksdagen ej heller finna tillfredsställande, och

vill riksdagen i anledning härav uttala sin förväntan, att Eders Kungl. Majct

måtte taga under omprövning, huruvida ett verkligt behov av motorfordon i

nämnda fall föreligger och, om så prövas icke vara förhållandet, föranstalta

om att de inköpta fordonen överföras till annan del av försvarsväsendet, där

de kunna komma till lämplig användning. Därjämte vill riksdagen framhålla

önskvärdheten av att sådana bestämmelser av Eders Kungl. Maj:t meddelas

i fråga om dispositionen av anslagen till flottans fartyg och byggnader samt

kustartilleriets materiel, att ett upprepande av vad sålunda förekommit

icke kan ske.

Under hänvisning till vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, att

Eders Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, vilka ytterligare åtgärder,

som böra vidtagas för ordnandet på ett fullt tillfredsställande sätt av

frågorna om inköp av och kostnaderna för driften av motormateriel vid

försvarsväsendet.

4:o)

Tillämpningen vid länsstyrelserna av vissa bestämmelser i avlöuingsreglementet

för allmänna civilförvaltningen.

Under socialdepartementet, § 27, hava revisorerna anfört följande:

»Revisorerna hava vid sin granskning av länens räkenskaper för budgetåret

1926—1927 funnit, att övertidsersättning i mycket stor utsträckning

utbetalats vid länsstyrelserna till befattningshavare i olika grader. Det kar

i åtskilliga fall sålunda förekommit att en befattningshavare under eu månad

uppburit övertidsersättning för ett antal timmar, som överstigit hälften av

den fastställda tjänstgöringstiden. För dylikt övertidsarbete synes jämväl

hava tagits i anspråk personal av högre kvalifikationer än den, som bort

kunna för arbetet ifråga anlitas. Ersättningar enligt 31 § i avlöningsreglementet

för allmänna civilförvaltningen hava av länsstyrelserna utbetalts

från ett flertal anslag till i länsstyrelsen anställda befattningshavare, varvid

synnerligen olikartade grunder för ersättningarnas utgående vunnit tilllämpning.

I detta sammanhang synes jämväl böra uppmärksammas de ersättningar,

som utgå till vissa hos länsstyrelserna anställda, av beskattningsnämnderna,

framför allt prövningsnämndema, anlitade befattningshavare.

Någon bestämd praxis för ersättning i dylika fall synes i allmänhet icke

hava följts.

Revisorerna anse det önskvärt att normerande bestämmelser av allmänna

civilförvaltningens lönenämnd utarbetas och av Kungl. Maj:t fastställas för

ett mera enhetligt ordnande av den mångfald ersättningar, som nu utgår

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrivelse Nr 190.

till hos länsstyrelserna anställd personal. Endast därigenom synes nämligen

önskvärd ordning och reda kunna vinnas beträffande dessa ersättningsfrågor.

»

I anledning av vad revisorerna anfört, hava yttranden infordrats från

samtliga länsstyrelser ävensom från allmänna civilförvaltningens lönenämnd.

Ifrågavarande yttranden hava från socialdepartementet överlämnats till

riksdagens vederbörande utskott.

Riksdagens vederbörande utskott har från lönenämnden införskaffat

uppgifter rörande den omfattning, i vilken hos länsstyrelserna anställda

befattningshavare för närvarande anlitas för särskilda uppdrag. Av

nedanstående tabell framgå de ersättningsbelopp, som under år 1926

utbetalts till ordinarie och e. o. befattningshavare för i samband med

taxeringsförfarandet dem av länsstyrelserna meddelade uppdrag, varvid

dock ersättningsbelopp, ej uppgående till 300 kronor för särskilt uppdrag,

i allmänhet icke medräknats.

Antal

Befattning

Från taxe- ringsnämnd

tillhopa

kr.

Från pröv- ningsnämnd

tillhopa

kr.

Summa

kr.

I medeltal för

envar befatt- ningshavare

kr.

1

Landskamrerare........................

1,450

_

1,450

1,450

1

Landssekreterare .....................

2,000

—

2,000

2,000

32

Länsassessorer ........................

52,804

31,578

84,382

2,636

15

Länsnotarier ..........................

19,650

1,326

20,976

1,398

53

Länsbokhållare ........................

85,248

76,649

161,897

3,054

11

I.andskanslister ........................

9,950

1,000

10,950

995

116

Landskontorister .....................

127,008

88,751

215,759

1,860

298,110

199,304

497,414

Till 18 av ovan upptagna befattningshavare hava dessutom för av vederbörande

landsting meddelade uppdrag utav mera permanent art under

samma år utbetalts omkring 55,000 kronor.

Det för arbete hos beskattningsnämnderna utbetalade beloppet, 497,414

kronor, fördelar sig på de särskilda länen på följande sätt:

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 190. 13

Län

Från taxe- ringsnämnd

S:a kr.

Från pröv- ningsnämnd

S:a kr.

Tillhopa

Kr.

Stockholms .............................................

21,640

10,797

32,437

Uppsala ................................................

7,140

9,150

16,290

Södermanlands..........................................

4,905

3,825

8,730

Östergötlands............................................

20,960

11,020

31,980

Jönköpings................................................

8,305

5,465

13,770

Kronobergs................................................

8,685

4,300

12,985

Kalmar ...................................................

9,910

3,240

13,150

Gotlands...................................................

1,240

1,250

2,490

Blekinge...................................................

12,340

2,575

14,915

Kristianstads.......... ..................................

12,055

9,150

21,205

Malmöhus ................................................

33,295

26,400

59,695

Hallands...................................................

5,470

6,700

12,170

Göteborgs och Bohus ..............................

38,545

23,850

62,395

Älvsborgs ...............................................

10,365

13,590

23,955

Skaraborgs...............................................

9,482

5,500

14,982

Värmlands................................................

17,150

8,500

25,650

Örebro......................................................

6,860

5,725

12,585

Västmanlands .........................................

7,875

6,397

14,272

Kopparbergs .............................................

22,110

12,065

34,175

Gävleborgs................................................

12,915

5,300

18,215

Västernorrlands..........................................

12,925

11,550

24,475

Jämtlands ................................................

4,627

5,020

9,647

Västerbottens ..........................................

3,840

3,550

7,390

Norrbottens .............................................

5,471

4,385

9,856

Kronor

298,110

199,304

497,414

Av den lämnade redogörelsen framgår, att de ersättningsbelopp, som

under år 1926 utbetalats till omförmälda ordinarie och e. o. befattningshavare

vid länsstyrelserna allenast för arbeten hos beskattningsnämnderna,

uppgå till i det närmaste 500,000 kronor. Därest samtliga ersättningar

medräknas, alltså även de, som innefatta belopp under 300 kronor, och de,

som utbetalts till extra personal, torde totalbeloppet komma att avsevärt

överstiga 500,000 kronor. Då dessa uppdrag oftast äro av mera stadigvarande

art, har riksdagen med hänsyn till arbetet inom länsstyrelserna

icke ansett lämpligt, att befattningshavarna ifråga, såsom nu i allmänhet

sker, för att undvika löneavdrag begagna sig av dem medgiven semester

för arbetets fullgörande. Detta förfaringssätt synes även mindre väl överensstämma

med semesterförmånens karaktär. Erinras må nämligen, att

denna förmån icke tillkommit uteslutande i befattningshavarens intresse.

I likhet med lönenämnden måste riksdagen, som erfarit att löneavdrag i

allmänhet icke förekomma vid annan ledighet för berörda ändamål, finna,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens skrivelse Nr 190.

att de i vederbörande avlöningsreglemente intagna föreskrifterna om partiell

ledighet böra i förevarande fall kunna komma till användning. Även

beträffande uppdrag av annan art synas gällande föreskrifter om löneavdrag

ofta hava givits en tolkning, som för befattningshavaren medfört, att han

icke behövt vidkännas något tjänstledighetsavdrag.

Med hänsyn till mängden av de olikartade och tidskrävande extra uppdrag,

länsstyrelserna lämna den hos dem anställda personalen, har det synts

riksdagen ovedersägligt, att, då ledighet icke därvid samtidigt beviljas,

länsstyrelsernas år från år alltmera ökade behov av extra arbetskrafter i

viss mån måste stå i samband med nämnda förhållanden. På grund

härav har riksdagen funnit det önskvärt, att en närmare undersökning

genom lönenämndens försorg eller på annat sätt sker ifråga om de ersättningar

för särskilda uppdrag vid sidan av tjänsten, som utgå med

stöd av 31 § i avlöningsreglementet för civilförvaltningen eller eljest

tillerkänts vederbörande befattningshavare, och särskilt huruvida gällande

bestämmelser om löneavdrag behörigen iakttagits. Därest det därvid

skulle visa sig, att olika normer för närvarande tillämpas hos vederbörande

myndigheter, torde åtgärder för ett mera enhetligt ordnande av

spörsmålet om tillämpning av löneavdrag uti ifrågavarande fall böra upptagas

till omprövning.

Av intresse torde jämväl vara, att utredning sker beträffande frågan,

huruvida icke efter den omläggning av prövningsnämndernas arbete, som

numera skett, det må anses lämpligt, att, i likhet med vad som redan

gäller för arbete utfört av såsom kronoombud tjänstgörande befattningshavare

hos länsstyrelserna, allt hos dessa nämnder förekommande arbete

betraktas såsom tjänsteåliggande, och om ej medel, motsvarande de ersättningsbelopp,

vilka härigenom besparas, i stället böra disponeras för avlönande

av icke-ordinarie personal vid länsstyrelserna.

Vid den undersökning, som riksdagen sålunda ansett vara önskvärd,

synes jämväl böra tillses, huruvida de ersättningsbelopp, som på förslag

av länsstyrelserna och genom beslut av samma myndigheter tillerkännas

hos dem anställda befattningshavare, kunna anses lämpligt avvägda och

bestämda efter någorlunda ensartade grunder. Undersökningen ifråga

synes, såsom lönenämnden framhållit, icke böra inskränkas att omfatta

endast länsstyrelserna. Enligt riksdagens mening är det av vikt, att den

omfattar även andra myndigheter, där i större utsträckning särskilda

uppdrag vid sidan av tjänsten av samma myndigheter meddelas och jämväl

ersättningen därför helt eller delvis regleras av dem.

På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen i anledning av revisorernas

uttalande och lönenämndens i ärendet avgivna yttrande anhålla,

att Eders Kungl. Maj:t må taga under övervägande vad riksdagen här

ovan anfört.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 190.

15

5:o)

Inteckningar i kronans fastigheter.

Under finansdepartementet, § 38, hava revisorerna meddelat, att de företagit

en undersökning, huruvida och i vilken omfattning kronan tillhörig

fast egendom besvärades av penninginteckningar (Del I sid. 111—158).

Efter att hava lämnat en redogörelse för resultatet av denna undersökning

i avseende å de särskilda fastighetsförvaltande myndigheterna

hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande:

»Såsom en regel har städse ansetts, att vid förvärvande av fastighet för

kronans räkning noga borde tillses, att ej egendomen vore besvärad av inteckning

för gäld. Till grund för denna uppfattning torde ligga stadgandet

i § 77 regeringsformen att kronans fasta egendom icke må utan riksdagens

samtycke genom förväntning kronan avhändas och säkerligen även

rent praktiska skäl. Nästan undantagslöst hava därför ock plägat i avtal

om överlåtelse till statsverket av fast egendom intagas förbehåll om egendomens

gravationsfrihet. Att fast egendom, efter det den kommit i kronans

ägo, skulle kunna bliva belastad med inteckning för gäld, utan att

därtill medgivande lämnats av Kungl. Maj:t och riksdagen, har med hänsyn

till nyssnämnda stadgande i regeringsformen ansetts uteslutet.

I belysning av det nu sagda ter sig onekligen resultatet av den utav

revisorerna företagna undersökningen överraskande. Utredningen visar

nämligen, att inteckningar för gäld i ett avsevärt antal fall förekomma i

kronans fastigheter utan att inteckningarna äro i kronans händer. Femton

fastighetsförvaltande myndigheter hava redovisat intecknade fastigheter eller

fastighetskomplex till ett antal av sjuttiosex. I detta sammanhang bör

emellertid nämnas, att, enligt vad som framgått av en jämförelse mellan

de av nästföregående års revisorer införskaffade lagfartsförteckningarna och

de nu inlämnade gravationsbevisen, för ett antal av de i arméförvaltningens

lagfartsförteckning upptagna fastigheterna, vilka voro sådana, som förvärvats

efter år 1900, gravationsbevis icke blivit av nämnda verk företedda.

Detta avser egendom, som ej förvärvats genom expropriation och som är

av beskaffenhet att kunna vara belastad med inteckning. Revisorerna hava

sig icke bekant vad orsaken härtill kan vara. Sannolikt har förhållandet

sin grund i den oreda, som i allmänhet råder beträffande denna myndighets

fastighetsförvaltning i rättsligt hänseende. Nu berörda omständighet

gör emellertid, att det icke kan anses uteslutet, att inteckningar föreiinnas

i långt större utsträckning, än utredningen visar.

I flertalet fall hava inteckningarna belastat egendomen, redan då den

övergick i kronans ägo, och detta ofta trots det att överlåtelsehandlingen

stadgar såsom villkor, att egendomen skolat överlämnas gravationsfri. I

åtskilliga av dessa fall har därtill köpeskillingen guldits oavkortad, utan

avräkning med hänsyn till inteckningarna. Men även sådana fall förekomma,

då fastigheten intecknats efter det den övergått i kronans ägo.

Härvid har merendels tillgått så, att vederbörande myndighet underlåtit

att söka lagfart i avbidan på slutförandet av åtgärden för egendomens frånskiljande

från stamfastigheten eller närmare bestämmande av egendomens

gränser och under tiden har inteckning beviljats i stamfastigheten och sålunda

kommit att besvära även den till kronan överlåtna lägenheten.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens skrivelse Nr 190.

Man finner alltså, att den omtalade regeln om gravationsfrihet för kronans

egendom långt ifrån alltid upprätthållits. Att i så många fall avvikelser

från denna regel förekommit, finna revisorerna vara eu betänklig

sak. Det skall visserligen icke förnekas, att många av de intecknade fastigheterna

hava ett relativt ringa värde, att viktiga praktiska hänsyn kunna

hava talat för fastighetens övertagande trots inteckningarnas förekomst och

att, då det gäller inteckningar i avsöndrade lägenheter, och dessa gälla

jämväl i stamfastigheten, denna i första rummet får svara för gälden. Men

å andra sidan är det i flera fall fråga om kronan tillhörig värdefull egendom,

som häftar för intecknad gäld, såsom ifråga om fiskehamnarna, vissa

till statens järnvägar och försvarsväsendet hörande fastigheter m. fl., och

vidare är stamfastighetens solvens något, som det är mycket svårt att med

bestämdhet yttra sig om. Här föreligger obestridligen ett riskmoment, och

det är risker av denna art, som för kronans del icke böra ifrågakomma.

Det har i de från myndigheterna inkomna uppgifterna icke saknats antydningar

om att man velat bagatellisera denna sida av saken, men sådana

försök måsta tillbakavisas, ty ett tummande från myndigheternas sida på

regeln gravationsfrihet, när det gäller kronans fastigheter, kan medföra

mycket allvarliga följder.

Av vad som vid utredningen framkommit, är det uppenbart, att myndigheterna

i flera fall icke ägnat detta spörsmål tillbörlig omsorg. Såsom en

ren försummelse måste det betecknas, då myndigheterna underlåtit att

omedelbart efter fånget söka lagfart för att därigenom trygga fastigheten

mot möjligheten av sedermera påkommande inteckning. Ätt avsöndringsförfarande

icke slutförts eller oklarhet förelegat om ägogränser torde icke

kunna i detta hänseende åberopas som ursäkt, ty vanlig praxis lärer vara,

att lagfartsansökning i dylika fall ej avslås utan förklaras vilande och därigenom

är skyddet vunnet. Att märka är även att enligt 37 § 3 mom. inteckningsförordningen

tiden för lagfarts sökande, i händelse ilera lägenheter

blivit avsöndrade, är avgörande för den ordning, i vilken de avsöndrade

lägenheterna hava att svara för gäld, som ej kan utgå ur stamfastigheten.

Uppenbar försummelse har ock förelupit i de fall, där villkor om gravationsfrihet

ej iakttagits av vederbörande myndighet och köpeskilling utbetalats

utan avseende å förefintliga inteckningar.

I det hela har utredningen visat, att mycket brister i fråga om noggrannhet

och reda vid myndigheternas handhavande av dessa ärenden. Av ovan

anförda skäl är det nödvändigt, att en ändring häri snarligen kommer till

stånd. Enligt revisorernas mening bör eu första åtgärd vara att de olika

fastighetsförvaltande myndigheterna åläggas att årligen, omedelbart till

Kungl. Maj:t eller till kammarkollegiet, som sedermera hade att härom

inberätta till Kungl. Maj:t, lämna redogörelse för respektive fastigheters

ställning i nu förevarande avseende och de åtgärder, som av myndigheten

därutinnan vidtagits. Vad som i övrigt i nu förevarande avseende skall åtgöras,

torde utan uppskov böra bliva föremål för ett närmare övervägande.»

Förklaringar hava avgivits av de myndigheter, som berörts av de av revisorerna

under nämnda paragraf framställda anmärkningarna (Del III sid.

109—130).

Riksdagen vill till en början erinra om att 1927 års riksdag i skrivelse

till Eders Kungl. Maj:t anhållit, att Eders Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder

för astadkommande av större ordning och enhetlighet i fråga om den

rättsliga vården av kronans fastigheter. Till grund för denna framställning

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Riksdagens skrivelse Nr 190.

lågo vissa av 1926 års revisorer påtalade missförhållanden beträffande lagfartsförhållandena

vid kronans fasta egendom.

Den fråga, som 1927 års revisorer nnder förevarande paragraf berört,

avser en annan del av ifrågavarande område, nämligen fastigheternas

graverande med inteckningar. Av utredningen framgår, att kronans fastigheter

i ej obetydlig utsträckning kommit att belastas med inteckningar — ett

förhållande som riksdagen måste beteckna såsom i hög grad betänkligt, även

om inteckningarna ifråga ofta icke kunna anses representera något större

värde eller för kronan medföra större risker. Riksdagen vill fördenskull

instämma i revisorernas krav på större ordning och reda även på detta

område.

I sådant avseende synes det påbörjade arbetet med ordnandet av kronans

fastighetsförhållanden böra kompletteras med åtgärder för vinnande av mera

tillfredsställande anordningar även beträffande inteckningsförhållandena.

Särskilt det arméförvaltningen åliggande arbetet med ordnandet av fastighetshandlingarna

och uppläggandet av kortregister över lantförsvarets

fastigheter bör enligt riksdagens mening bedrivas med skyndsamhet och

jämväl avse inteckningsförhållandenas ordnande.

Med hänsyn till betydelsen av att dessa frågor snarast ordnas, får riksdagen

anhålla, att Eders Kungl. Maj:t må vidtaga åtgärder för åstadkommande

av fullt tillfredsställande anordningar beträffande inteckningsförhållandena

i avseende å kronans fastigheter.

6:o)

Kungl. teatrarnas verksamhet.

Under ecklesiastikdepartementet, § 49, hava revisorerna med hänsyn till

det otillfredsställande ekonomiska resultat, som de kungl. teatrarna lämnat,

till behandling upptagit frågan om orsakerna härtill (Del I sid. 165—169).

Efter att hava lämnat åtskilliga sifferuppgifter rörande kungl. teaterns

(operans) verksamhet under de senaste åren hava revisorerna anfört följande.

»Det skall visserligen icke förnekas, att de sista årens operaverksamhet

kännetecknats av en berömvärd konstnärlig livaktighet och samtidigt en

allvarlig strävan att upprätthålla kungl. teaterns traditioner som en lyriskdramatisk

scen av internationella mått. Att beklaga är dock, att detta

delvis kommit att ske under ödslande med teaterns krafter på arbetsuppgifter,

vars resultat åtminstone ur publiksynpunkt icke motsvarat förväntningarna,

och i övrigt utan att de ekonomiska synpunkterna tillmätts den

vikt, som lägets allvar krävt. Skall överhuvud ett operaverksamhetens

fortsättande med statssubvention kunna anses ekonomiskt försvarligt, måste

enligt revisorernas mening ett väsentligt nedbringande av det allmännas

omkostnader åstadkommas. Ett strängare aktgivande på att sparsamhet och

försiktighet iakttagas ifråga om alla utgifter torde i första hand vara nödvändigt.

Vad de enskilda kostnadsposterna angår vilja revisorerna med

hänsyn till de betydande utgifter, som hovkapellet betingar, ifrågasätta

Biliang till riksdagens protokoll 1928. U sand. Nr 190. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Riksdagens skrivelse AV 190.

huruvida icke ett samarbete med den jämväl statsunderstödda konsertföreningen

skulle kunna åvägabringas. Detta uppslag har redan tidigare framförts

av förutnämnda sakkunniga, dock utan att hittills hava lett till resultat.

Likaledes bör undersökas, huruvida icke en utsträckning av operaverksamheten

till andra orter exempelvis i form av gästspel under längre eller

kortare tidsperioder, eventuellt med visst lokalt understöd, vore en ekonomiskt

genomförbar tanke. Revisorerna vilja erinra, att bidrag från lotterimedel

för närvarande lämnas för lyrisk teaterverksamhet i Göteborg; detta

bidrag har för 1927 utgått med ett så betydande belopp som 385,000 kronor,

varjämte ytterligare 181,125 kronor beviljats för 1928. Att märka är ock

hurusom en av svårigheterna att göra operainstitutionen bättre bärig ansetts

vara den i förhållande till huvudstadens folkmängd alltför utsträckta spelsäsongen

med därav följande stora antal föreställningar.

Även möjligheterna till ett bättre utnyttjande av operainstitutionen, enkannerligen

orkestern, i rundradions tjänst, torde vara förtjänta av beaktande.

Det lyckliga resultat, som det inledda samarbetet med dramatiska

teatern medfört, torde inbjuda till ett fortsättande på denna inslagna väg

exempelvis genom uppförande av större dramatiska skådespel, som kräva

beledsagning av orkestermusik. Med tillfredsställelse hava revisorerna iakttagit

den ökade utsträckning, i vilken skol- och folkföreställningar på sista

tiden börjat ingå i repertoaren. Förutom att de kulturella värden operakonsten

representerar härigenom komma en större allmänhet till godo, torde

befogade förhoppningar kunna hysas att på detta sätt grunden skall kunna

läggas för en betydlig utökning av den permanenta publikstock, varmed

teatern har att räkna.»

I fråga om dramatiska teaterns verksamhet hava revisorerna yttrat följande

:

»Även för dramatiska teaterns del är det ekonomiska resultatet mycket

otillfredsställande. Verksamhetens bedrivande är endast möjligt tack vare

stora årliga tillskott av lotterimedel. Vad spelåret 1926—1927 beträffar har

trots att för nyanskaffning av dekorationer m. m. kunnat disponeras tidigare

brandersättningsmedel till belopp av cirka 93,000 kronor, en förlust av i

runt tal 275,000 kronor uppkommit. Påfallande är vilken väsentlig del av

utgifterna, som utgöras av kostnader för dekorationer och kostymer, vad

1926—1927 beträffar sammanlagt nära 160,000 kronor.

Med vad sålunda anförts hava revisorerna avsett att närmare belysa de

mycket otillfredsställande ekonomiska resultaten av de båda kungl. teatrarnas

verksamhet. Enligt revisorernas mening måste starkare garantier skapas

för en bättre ekonomisk förvaltning av dessa båda teatrar under en mera

framträdande känsla av att uppkommande förluster icke kunna i alltför

hög grad övervältras på det allmänna. Av synnerlig vikt är överhuvud

att de båda teatrarnas verksamhet omlägges på ett sådant sätt, att behoven

av tillskott från stats- eller lotterimedel väsentligt minskas.»

Med anledning av vad revisorerna anfört hava yttranden avgivits av

styrelsen för kungl. teaterns aktiebolag (Del III sid. 139—145) samt av

styrelsen för dramatiska teatern (Del III 145—147).

Styrelsen för kungl. teaterns aktiebolag har bland annat anfört följande:

I känsla av, att en mera avsevärd allmän reducering av lönestaten vore

särskilt ägnad att nedbringa kungl. teaterns av revisorerna anmärkta höga

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Riksdagens skrivelse AV 190.

utgifter, har styrelsen ägnat denna fråga särskild uppmärksamhet och

därvid kommit till det resultat, att en sådan reducering för närvarande

icke kan — därest kungl. teatern rätt skall fylla sin uppgift — komma till

stånd.

Revisorerna ifrågasätta, huruvida icke, med hänsyn till de betydande

utgifter, som orkestern betingar, ett samarbete med konsertföreningen

skulle kunna åvägabringas. Härvid må till en början erinras, att -— såsom

revisorerna påpeka — frågan redan på sin tid upptagits av de ovannämnda

sakkunniga. Det av de sakkunniga då för konsertföreningens

styrelse framlagda förslaget innebar, att kungl. teatern skulle övertaga

konsertföreningens verksamhet om än i något begränsad utsträckning.

Konsertföreningens styrelse ställde sig emellertid helt avvisande till förslaget,

och detsamma måste därför förfalla. Kungl. teaterns styrelse vill

här inskränka sig till att påpeka, att konsekvensen av nämnda förslags

utförande skulle varit konsertföreningens upphörande och upplösning av

dess orkester.

Revisorerna förorda vidare undersökning, huruvida icke en utsträckning

av verksamheten å kungl. teatern till andra orter, exempelvis i form

av gästspel, under längre eller kortare tidsperioder, eventuellt mot visst

lokalt understöd, vore »eu ekonomiskt genomförbar tanke». Denna fråga

är icke ny. För åtskilliga år sedan gjordes ett försök att med kungl.

teaterns personal och dekorationer å Stora teatern i Göteborg under en

kortare tid uppföra några operaverk. Försöket slog ej särdeles väl ut.

Frågan är av den komplicerade beskaffenhet, att styrelsen icke anser sig

liärutinnan böra avgiva annat yttrande än att, därest inre och yttre betingelser

för sådana gästspel, som revisorerna ifrågasätta — om utsträckning

av verksamheten i annan form än genom gästspel kan icke vara tal

— efter sorgfällig prövning skulle visa sig föreligga, den nu ånyo framkastade

tanken allt fort skall komma att beaktas. Sådana betingelser föreligga

emellertid icke för närvarande.

Då revisorerna yttra, att en av svårigheterna att göra kungl. teatern

bättre bärig »ansetts» vara den i förhållande till huvudstadens folkmängd

allt för utsträckta spelsäsongen och därav följande stora antal föreställningar,

vill styrelsen erinra därom, att, i enlighet med vad de sakkunniga

förordat, antalet speldagar under de senare åren avsevärt minskats. För

avgörande av frågan, huruvida ytterligare minskning av antalet speldagar

bör äga rum, fordras längre tids erfarenhet än som nu står till buds.

Revisorernas yttrande, att möjligheten till ett bättre utnyttjande av

kungl. teatern, enkannerligen orkestern, i rundradions tjänst, torde vara

förtjänt av beaktande, avser ett ämne av tämligen allvarlig beskaffenhet.

Styrelsen, som icke har fullt klart för sig vad revisorerna med detta

yttrande avsett, tillåter sig framhålla, att styrelsen vid sina överenskommelser

med aktiebolaget radiotjänst så långt som möjligt sökt tillvarataga

de intressen, som styrelsen i detta avseende representerar.

Mot den beskyllning för bristande varsamhet vid kungl. teaterns ekonomiska

förvaltning, revisorerna sålunda uttalat mot styrelsen, måste styrelsen

inlägga en lika bestämd som allvarlig gensaga. Styrelsen vet med sig,

att den alltid i görligaste mån sökt iakttaga nödig försiktighet i fråga om

kungl. teaterns utgifter. Att det oaktat kungl. teaterns verksamhet — nu

liksom förut — visat ett avsevärt underskott får, såsom redan nämnts, icke

läggas styrelsen till last. Revisorerna synas mena, att — då det efter de

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Riksdagens skrivelse Nr 190.

ovan angivna operaverkens upptagande på repertoaren visat sig, att desamma

icke från allmänhetens sida rönt nämnvärt intresse och således icke motsvarat

de förväntningar, som revisorerna förutsätta måste hava varit för

handen vid verkens upptagande på repertoaren — det varit ekonomiskt felaktigt

att låta desamma komma till utförande. Endast uppförande av sådana

verk, beträffande vilka kan med någon grad av säkerhet förutses, att

de komma att av publiken omfattas med större intresse och förty inbringa

goda recetter, torde enligt revisorernas mening vara ekonomiskt försvarligt.

En sådan uppfattning kan styrelsen ej biträda. Den står helt i strid med

de principer, som för styrelsen varit vägledande i dess arbete med förvaltningen

av kungl. teatern. Styrelsen anser sig nämligen jämlikt reglementets

anda och mening, vara pliktig tillse, att å kungl. teatern såsom vårt

lands enda operascen upptagas till spelning ej endast operaverk av de gamla

mästarna — de s. k. repertoaroperorna — utan även verk av senare tiders

kompositörer, såväl svenska som utländska. Därvid har styrelsen letts jämväl

av den tanken, att kungl. teatern såsom en av staten subventionerad

kulturanstalt måste anses pliktig att hålla den musikintresserade allmänheten

å jour med de nyheter i operaväg, som tid efter annan framkomma

såväl i vårt eget land som i utlandet, självfallet dock under förutsättning,

att dessa nya verk befinnas i konstnärligt avseende hålla måttet. Härvid

böra givetvis de ekonomiska synpunkterna ägnas tillbörlig uppmärksamhet,

men de få ej — såsom revisorerna synas mena — vara de så gott som

allena avgörande. Skall över huvud i vårt land finnas en lyrisk-dramatisk

scen av kungl. teaterns rang, så kräva, utom annat, gamla traditioner, att

där bjudes god konst, även om därmed äro förbundna stora kostnader. Om

sådan konst ej får bjudas å kungl. teatern, saknar kungl. teatern enligt

styrelsens mening i själva verket existensberättigande. Men vad ett nedläggande

av verksamheten vid Gustav den tredjes förnäma opera skulle

innebära torde utan vidare vara uppenbart.

Till sådan konsekvens, varom ovan nämnts, vill den nuvarande styrelsen

för kungl. teatern icke lämna sin medverkan.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -D

Därjämte hava vissa erinringar av styrelsen gjorts mot de av revisorerna

lämnade sifferuppgifterna.

Styrelsen för dramatiska teatern har anfört i huvudsak följande:

»Styrelsen vill då först anmäla, att på revisorernas därom framställda

begäran bolagets räkenskaper med tillhörande verifikationer för spelåret

1926—1927 hållits revisorerna till handa, ehuruväl skyldighet för bolaget

att efterkomma denna begäran veterligen icke förelegat. Styrelsen känner

icke någon föreskrift, som kan åberopas till stöd för en granskning

av bolagets räkenskaper i annan ordning än den, aktiebolagslagen och bolagsordningen

angiva.

Vad därefter angår revisorernas iakttagelser rörande det ekonomiska

utfallet av verksamheten vid dramatiska teatern under spelåret 1926—

1927, kan styrelsen vitsorda, att de av revisorerna lämnade sifferuppgifterna

äga sin riktighet. Det bör dock till ytterligare upplysning anmärkas,

dels att det av revisorerna angivna beloppet 160,000 kronor utgör

sammanlagda kostnaderna icke blott för dekorationer och kostymer utan

även för möbler och attributer, dels ock att i detsamma ingå såväl arvoden

åt anlitade dekorationskonstnärer som avlöning till personalen å respektive

verkstäder med tillhopa i avrundat tal 93,000 kronor.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Riksdagens skrivelse Nr 190.

Beträffande den av revisorerna uttalade meningen, att starkare garantier

måste skapas för en bättre ekonomisk förvaltning av de kungl. teatrarna,

har angivits att detta skett i syfte, att deras behov av tillskott i

form av stats- eller lotterimedel kunde minskas. För dramatiska teaterns

vidkommande hava hitintills endast lotterimedel ställts till förfogande.

Såsom styrelsens till Kungl. Maj:t avlämnade förvaltningsberättelse för

nästförflutna spelår utvisar, hava från och med år 1911 och intill utgången

av spelåret 1926—1927 dylika medel influtit med tillhopa 2,277,022 kronor

59 öre. Revisorerna hava emellertid icke ansett sig böra göra ens en

antydan om, varför lotterimedel icke skulle kunna framgent få i samma

utsträckning som hittills tillgripas för uppehållande av de kungl. scenernas

verksamhet. Tilläventyrs har också deras uttalande gjorts mest i

pedagogiskt syfte.

_ Det må vara styrelsen tillåtet att ifrågasätta, huruvida revisorerna haft

tid och tillfälle att fullt sätta sig in i de förhållanden, under vilka dramatiska

teatern arbetar. Enligt det av Kungl. Maj:t för teatern utfärdade

reglemente, vars föreskrifter styrelsen söker efter bästa förmåga ställa

sig till efterrättelse, skall den hava till uppgift att genom vidmakthållande

av en god skådespelarensemble och repertoar främja svensk dra

matisk konst. Denna uppgift ålägger teatern förvisso förpliktelser, på

grund av vilka ekonomiska hänsyn stundom måste träda något tillbaka.

Därtill kommer svårigheten för att icke säga omöjligheten att på förhand

bedöma ett styckes förmåga att tilltala den stora publiken. Missräkningar

i detta hänseende torde kunna konstateras vid varje teaterföretag och

höra till de ofrånkomliga vanskligheter, som äro förknippade med detta

slag av konstutövning.

Det synes icke utan visst fog kunna göras gällande, att de företag, åt

vilka anförtrotts att driva teaterrörelse inom de Kungl. Maj:t och kronan

tillhöriga teaterbyggnaderna i Stockholm, tillkommit på tillskyndan av

statsmakterna och med ändamål att i deras ställe övertaga ansvaret för

vidmakthållandet av traditionerna från den tid, då de kungl. scenerna såsom

kulturinstitutioner av högsta värde ännu ansågos böra hava plats

bland uppgifterna för den statliga verksamheten. Under sådana förhållanden

förefaller det icke blott förklarligt utan helt naturligt, att de kungl.

scenerna kommit att intaga en — om så verkligen kan sägas vara fallet

— framför andra sökande gynnad ställning vid meddelandet av penning

lotterikoncessioner, helst statsverket genom dessa koncessioner icke iklä-.

der sig någon risk i form av garanti eller på annat sätt. De medel, som

genom lotterier till förmån för kungl. dramatiska teaterns verksamhet

uppsamlas från allmänheten, komma enligt styrelsens mening också ett

allmänt intresse till godo.

Det bör i detta sammanhang icke lämnas oanmärkt, att allt, som anskaffas

för teaterns räkning av dekorationer och kostymer m. m., omedelbart

blir en statsverkets tillhörighet. Brandförsäkringsvärdet å den inom teaterbyggnaden

och i en särskild förrådsbyggnad förvarade lösegendomen

uppgår för närvarande till 1,100,000 kronor. Likaledes bör uppmärksammas,

att därest medel icke skulle finnas tillgängliga till täckande av uppkomna

brister å teaterrörelsen, bolagets fortbestånd med dess i förhållande

till rörelsens omfattning synnerligen ringa aktiekapital omedelbart

äventyras.

Skulle revisorerna med sina uttalanden hava åsyftat att mot teaterns

ledning rikta anmärkning för bristande ansvarskänsla i fråga om teaterns

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Hiksdagens skrivelse Nr 190.

ekonomiska skötsel, anser sig styrelsen berättigad att däremot inlägga en

bestämd gensaga. Att vid en konstanstalt, sådan som kungl. dramatiska

teatern bör och väl även får anses vara, skapa garantier för ett tillräckligt

ekonomiskt utbyte, lär icke ligga inom möjlighetens gräns. Den garantien

skulle visserligen kunna tänkas ligga i ett till regel utsålt hus, men

den allmänhet, som om kvällarna söker underhållning eller förströelse,

har som bekant mycket att välja på, och hur den väljer, det är en konjunkturfråga,

där de mest olikartade, ofta tillfälliga faktorer spela in,

såsom ekonomi, personlig smak, personliga sympatier m. m.

- - ------- - - - - - - ---- - - - - - - -»

Riksdagen vill till en början erinra om att ett ordinarie riksstatsanslag å

150,000 kronor är uppfört under 8:e huvudtiteln för understödjande av

kungl. operans verksamhet. Till dramatiska teatern utgår däremot icke

något direkt statsanslag. För brandförsäkring av viss staten tillhörig,

huvudsakligen i operabyggnaden och dramatiska teaterns byggnad förvarad

lösegendom m. m., är emellertid å nämnda huvudtitel dessutom uppfört ett

extra anslag av 13,033 kronor. Båda teatrarna äga därjämte numera direkt

uppbära den nöjesskatt, som tidigare såsom en kommunal skatt utgått till

Stockholms stad. I övrigt hava teatrarna årligen erhållit högst betydande

summor av lotterimedel för uppehållande av sin verksamhet.

Någon direkt erinran från styrelsen för kungl. teaterns aktiebolag har

icke gjorts i fråga om revisorernas granskningsrätt beträffande teaterns räkenskaper,

men styrelsen har dock funnit det vara tveksamt, huruvida dylik

rätt förefinnes. Däremot har styrelsen för dramatiska teatern gjort gällande,

att någon skyldighet för dramatiska teaterns aktiebolag icke förelegat

att tillhandahålla riksdagens revisorer bolagets räkenskaper med tillhörande

verifikationer. I anledning av nämnda yttranden vill riksdagen uttala, att

det enligt riksdagens mening är uppenbart, att revisorerna böra äga granskningsrätt

ifråga om de kungl. teatrarnas räkenskaper. Redan den ställning,

dessa teatrar intaga, och den omständigheten tillika, att för teatrarnas verksamhet

årligen av Eders Kungl. Maj:t anvisas betydande belopp av lotterimedel,

bör enligt riksdagens mening föranleda, att riksdagens revisorer skola

äga taga del av deras räkenskaper. Härtill kommer emellertid, att genom den

omläggning, som numera skett ifråga om nöjesskatten vid teatrarna, och med

hänsyn till riksdagens beslut, att teatrarna skola direkt uppbära de belopp,

som tidigare utgått i form av nöjesskatt och då tillfallit Stockholms stad,

den sålunda till teatrarnas förmån disponerade inkomsten är att betrakta

som bevillning, vilken utgår enligt av riksdagen ensam stadgade grunder.

Härav torde få anses följa, att riksdagens revisorer böra äga granskningsrätt

i fråga om denna inkomsts användning och följaktligen även rörande

teatrarnas hela förvaltning.

Då emellertid nu dramatiska teaterns styrelse bestritt revisorernas befogenhet

att granska teaterns räkenskaper, har riksdagen ansett nödvändigt,

att denna befogenhet uttryckligen fastställes, så att någon tvekan härutinnan

icke längre kan råda. Till vinnande av detta mål synes lämpligt, att

s. 23 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 190. 23

Eders Kungl. Maj:t vid beviljande av medel — lotterimedel eller andra —

till operans och dramatiska teaterns verksamhet föreskriver såsom villkor,

att riksdagens revisorer skola äga granskningsrätt ifråga om teatrarnas

verksamhet.

Riksdagen förbiser därvid icke, att från teatrarnas synpunkt en del olägenheter

kunna vara förenade med ett bekantgörande av vissa förhållanden

inom teatrarnas ekonomiska förvaltningsområde •— närmast avtalen angående

vissa personers avlöningsförmåner — men riksdagen förutsätter såsom en självklar

sak att, då dessa avtal på grund av de rent personliga hänsyn, som

måste tagas vid deras ingående, givetvis icke äro lämpade att offentliggöras,

revisorerna skola låta sig angeläget vara att vid sin granskning av räkenskaperna

så långt som möjligt iakttaga all den diskretion, som sakens natur

påkallar.

Vad därefter angår de sakliga erinringar, som från revisorernas sida

framställts, har riksdagen, även med beaktande av de svårigheter, som otvivelaktigt

äro förknippade med uppehållandet av dessa teatrars verksamhet,

dock icke kunnat undgå att finna utgifterna i många fall synnerligen höga,

och riksdagen har ansett sig böra framhålla nödvändigheten av att en begränsning

av desamma äger rum i största möjliga mån. Såsom revisorerna

framhållit, är det också av vikt att vid teatrarnas verksamhet särskild uppmärksamhet

ägnas den omständigheten, att uppkommande förluster icke i

alltför hög grad övervältras på det allmänna. Någon åtgärd från riksdagens

sida i nu förevarande hänseende anser sig dock riksdagen icke böra

påyrka, då riksdagen förutsätter, att, såsom av förklaringarna jämväl framgår,

styrelserna hava sin uppmärksamhet särskilt riktad på dessa förhållanden.

Riksdagen får alltså anhålla, att Eders Kungl. Maj:t måtte i samband

med anvisande av medel — lotterimedel eller andra — för upprätthållande

av de kungl. teatrarnas verksamhet såsom villkor härför föreskriva, att

riksdagens revisorer skola äga granska teatrarnas förvaltning och räkenskaper.

7:o)

Okad användning av inhemskt motorbränsle inom statsförvaltningen.

Under rubriken »Särskilt uttalande beträffande de affärsdrivande verken

m. m.», § 81, hava revisorerna anfört följande:

»Revisorerna hava ansett sig böra ägna uppmärksamhet åt frågan om

sulfitspritens användning som motorbränsle inom statens verk.

Till belysning av den utsträckning, i vilken behov av motorolja inom

statens olika förvaltningsgrenar förekommer, må nämnas, att de armén tillhöriga

motorfordonen för närvarande torde uppgå till omkring 250—300.

Motsvarande siffror för telegrafstyrelsens och vattenfallsstyrelsens del hava

uppgivits vara cirka 250 respektive 60—70. Vid statens järnvägar före
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Riksdagens skrivelse Nr 190.

komma för närvarande över 100 med olja som bränsle framdrivna dressiner.

Vid flottan användes i stor utsträckning olja för driften av marinens fartyg.

Även för driften av tullverkets bevakningsfartyg åtgå stora kvantiteter

flytande bränsle.

Den inom landet tillverkade sulfitspriten användes för närvarande huvudsakligen

som motorbränsle i form av lättbentyl. Detta bränsle består av

25 procent sprit och 75 procent bensin. Varan tillhandahålles genom ett

för cellulosaindustrien gemensamt försäljningsbolag. Tillverkningen inom

landet uppgick under år 1926 till cirka 14 miljoner liter 50-procentig sprit.

De anlagda sulfitspritfabrikernas kapacitet utgjorde emellertid 38 miljoner

liter; skulle all avfallsluten från sulfitfabrikerna tillvaratagas, komme man

upp till en årlig tillverkningssiffra av över 100 miljoner liter. Till jämförelse

må erinras, att importen av bensin under år 1926 uppgick till över

150 miljoner liter med ett uppskattat importvärde av omkring 34 miljoner

kronor. Även under förutsättning alltjämt av en så ringa tillsats som 25

procent sulfitsprit skulle alltså landets förbrukning av lättbentyl kunna

stegras till cirka 37 miljoner liter. Härtill bör läggas vad som åtgår för

andra ändamål exempelvis tekniskt bruk.

Enligt vad revisorerna från olika statens myndigheter inhämtat hava

vissa därstädes anställda försök med lättbentyl som bränsle för motorfordon

utfallit mycket gynnsamt. Sålunda hava inom telegrafverket 11 fordon av

olika storlek och typ och av skilda märken under en längre tid med gott

resultat provkörts med detta bränsle. Någon skadlig inverkan på motorerna

eller annan olägenhet har ej kunnat konstateras. Tvärtom har något större

effekt kunnat förmärkas. Bränsleförbrukningen har i genomsnitt visat sig

vara densamma som vid bensindrift. Liknande goda erfarenheter hava

gjorts vid andra statens verk.

Post- och telegrafverken hava i sina kontrakt med vederbörande bensinleverantör

intagit en bestämmelse om att uttagen må omfatta bensin eller

lättbentyl i fritt val, varvid det senare bränslet användes på alla orter, där

detta föres i marknaden av leverantören. Även inom andra förvaltningsgrenar

har lättbentylen börjat tagas i bruk för driftsändamål.

Då numera i handeln finnes att tillgå ett motorbränsle, delvis utgörande

en svensk produkt och i prishänseende konkurrenskraftigt med bensin,

synes önskligt, att detta i möjligaste mån må komma till användning vid

förekommande förbrukning av brännolja inom landet. I särskilt hög grad

torde detta gälla de statens verk och myndigheter, som hava behov av

dylikt bränsle.»

Vad revisorerna anfört beträffande användningen vid statens verk och

inrättningar av inhemskt motorbränsle, har riksdagen funnit vara värt särskilt

beaktande, då genom användning i största möjliga utsträckning av

sådant bränsle icke endast vinnes ökad avsättning inom landet av producerat

motorbränsle och de därmed sysselsatta näringarna uppmuntras, utan

också en minskning av importen utav bensin m. m. lärer kunna åvägabringas.

För övrigt torde det inhemska motorbränslet numera väl kunna

konkurrera med det importerade.

Riksdagen har alltså i likhet med revisorerna ansett det vara av vikt, att

åtgärder vidtagas för möjliggörande av utsträckt användning av det inhemska

s. 25 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 190. 25

motorbränslet, framför allt då det gäller förbrukningen hos statsmyndigheterna.

På grund härav får riksdagen anhålla, att Eders Kungl. Maj:t måtte vidtaga

åtgärder för åstadkommande av ökad användning vid statens verk och

inrättningar av inhemskt motorbränsle.

Stockholm den 15 maj 1928.

Med undersåtlig vördnad.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1U saml.

Nr 190.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.