Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1927 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1926—30 juni 1927.
1928-05-15 · 25 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 24 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1928:190, Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1927 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1926—30 juni 1927.
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 190.
1
Är 190.
Godkänd av första kammaren den 15 maj 1928.
Godkänd av andra kammaren den 15 maj 1928.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1927
församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning
av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1926—30 juni 1927.
(Statsutskottets utlåtande nr 90.)
Till Konungen.
Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer rörande
verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1926—30 juni 1927 uti avgiven
berättelse anmält samt vederbörande verk och myndigheter uti däröver
avgivna förklaringar hos Eders Kungl. Maj:t andragit, får riksdagen i
nedan nämnda ärenden anföra följande.
l:o)
Dispositionen av lägenheterna Johanneshov och Kvarnängen i Stockholm.
Under försvarsdepartementet, § 11, hava revisorerna lämnat vissa uppgifter
beträffande den hittillsvarande dispositionen och förvaltningen av
de i Brännkyrka socken av Stockholms stad liggande lägenheterna Johanneshov
och Kvarnängen (Del I sid. 10—12).
Efter att hava meddelat, att å mark, tillhörande ifrågavarande lägenheter,
uppförts en idrottsanläggning i sten och betong samt att idrottsplatsens
planering skett i form av nödhjälpsarbete, anordnat av Stockholms
stad, hava revisorerna i ärendet gjort följande uttalande:
.. >>Detc Y11 förefalla revisorerna som om vid handhavandet av förvaltningen
over ifragavarande områden statsverkets intressen tidigare icke alltid behorigen
tillvaratagits. Genom de av de militära myndigheterna vidtagna
atgarderna och myndigheternas underlåtenhet att öva kontroll över på vad
satt arrendatorn begagnat sig av områdena ifråga hava kronans möjligBihang
till riksdagens protokoll 1928. 14 samt. Nr 190. i
2
Riksdagens skrivelse Nr 190.
heter att på ett ekonomiskt sätt för framtiden draga nytta av dessa områden
avsevärt kringskurits. Till följd av de till idrottsförbundet gjorda upplåtelserna,
vilka enligt revisorernas mening icke liade bort ske med mindre
Kungl. Maj:ts medgivande därtill inhämtats, har faktiskt områdenas värde
för kronan kommit att i betänklig grad minskas.
Då områdena, enligt vad som framgår av ovanstående, icke längre erfordras
för försvarsändamål, synas några som hälst skäl icke längre föreligga
för att områdena skola vara upplåtna åt lantförsvaret och förvaltas
av militära myndigheter. I all synnerhet torde detta vara mindre lämpligt,
då numera efter genomförandet av 1925 års härordning den militära organisationen
nedskurits och framställningar gjorts beträffande svårigheterna
att utföra de arbetsuppgifter, som tillkomma de militära förvaltningsmyndigheterna.
Revisorerna anse för sin del önskvärt, att ifrågavarande områden
helt avskiljas från försvaret och utan inskränkningar tillsvidare överlämnas
till förvaltning av Djurgårdskommissionen.»
Förklaringar i ärendet hava avgivits av chefen för fjärde arméfördelningen
och av arméförvaltningens fortifikationsdepartement (Del III sid.
18 och 19 samt 23—26), vilka avstyrkt förslaget, att ifrågavarande områden
skulle helt avskiljas från försvaret och utan inskränkningar tillsvidare
överlämnas till förvaltning av Djurgårdskommissionen, ävensom
av nämnda kommission (Del III sid. 27), som tillstyrkt revisorernas
nyssnämnda förslag.
Riksdagen vill till en början erinra om, att, därest ifrågavarande områden
utan inskränkning ställas under Djurgårdskommissionens förvaltning,
detta ingalunda innebär, att områdena omedelbart skola försäljas.
Frågan om deras försäljning måste givetvis under alla förhållanden bliva
föremål för omprövning från riksdagens sida. I vad mån områdena ifråga
lämpligen böra exploateras eller, vad vissa delar av desamma beträffar,
möjligen behöva reserveras för statens egen räkning, är ett spörsmål, som
framdeles torde komma att underkastas närmare granskning. Riksdagen
kan emellertid icke dela den uppfattning, varåt de militära myndigheterna
givit uttryck, nämligen att områdena i viss mån skulle användas såsom
bytesobjekt för anskaffande av medel till Stockholms luftförsvar. Sistnämnda
fråga torde nämligen böra lösas utan varje samband med spörsmålet
om ett ekonomiskt utnyttjande av områdena för statens räkning.
Beträffande åter användningen av eventuellt uppkommande försäljningsmedel
från områdena ifråga lärer det tillkomma riksdagen att härom
fatta beslut; och bör riksdagen därvid vara obunden av varje förhandsdisposition.
Då, enligt vad som framgår av yttrandena i ärendet, östra arméfördelningens
stab är i hög grad betungad av förvaltningsarbete, lärer även i
denna omständighet ligga ett skäl för att ifrågavarande områden överlämnas
till förvaltning av annan lämplig myndighet, och synes det därvid
ligga närmast till hands, att detta uppdrag för framtiden helt övertages
av Djurgårdskommissionen, som redan nu har viss befattning med
områdenas förvaltning.
Riksdagens skrivelse Nr 190.
3
På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att lägenheterna
Johanneshov och Kvarnängen i Stockholm må avskiljas från lantförsvaret
och överlämnas till förvaltning av Djurgårdskommissionen.
2:o)
Yissa av marinförvaltningen vidtagna medelsdispositioner.
Under försvarsdepartementet, § 14, hava revisorerna upptagit till behandling
frågorna om marinförvaltningens disposition av reservationer å
vissa anslag ävensom användningen av medel inom marinförvaltningen
för avlönande av viss ritarpersonal (Del I sid. 13—15).
Efter att hava lämnat en redogörelse för sina iakttagelser i nämnda
hänseenden hava revisorerna anfört följande:
»Marinförvaltningens åtgärd att disponera ifrågavarande reservationsanslag
för andra ändamål än dem, till vilka de av riksdagen anvisats, samt att
till ovannämnda å ritavdelningarna anställda personal utbetala dyrtidstilllägg
på angivet sätt synes revisorerna vara synnerligen anmärkningsvärd.
Det lärer enligt revisorernas mening icke råda något tvivel därom, att här
föreligger ett sådant fall, som omförmäles i § 16 av den för revisorerna
gällande instruktionen, då vissa anslag blivit dragna till andra ändamål än
dem, som av riksdagen föreskrivits.
Följden av det av marinförvaltningen tillämpade förfaringssättet har blivit,
att icke alla de kostnader, som hänföra sig till anskaffning av krigsfartygsmateriel
m. m., redovisas å de för nämnda ändamål beviljade anslagen,
varigenom någon tillförlitlig uppgift icke kan vinnas rörande de kostnader,
som fartygens anskaffning medfört. Marinförvaltningens åtgärder i berörda
hänseende synas revisorerna vara så mycket mera betänkliga, som härigenom
utgifter, vilka rätteligen bort belasta vissa begränsade anslag, i stället kommit
att åvila förslagsanslag. Då från sjöförsvarets allmänna dyrtidstilläggsanslag
utbetalts dyrtidstillägg å ersättning, som bestritts av vissa förrådstitlar,
har härigenom uppkommit den olägenheten, att i förråd befintliga
materialier kommit att åsättas felaktiga värden vid utlämnandet ur förråden.
Övningsanslagen, vilka hava karaktär av reservationsanslag, och
vilka skola gälda kostnaderna för de från förråden utlämnade materialierna,
hava härigenom tillgodosetts på dyrtidstilläggsanslagets bekostnad.
Vad särskilt den omständigheten beträffar, att marinförvaltningen ansett
sig kunna utbetala dyrtidstillägg å kostnader, som belasta reservationsanslaget
till underhåll av flottans fartyg och byggnader in. m. vilja revisorerna
erinra om att 1923 års riksdag begärt, att ifrågavarande anslag skulle så
beräknas, att dyrtidstillägg å ersättningar, som utginge från nämnda anslag,
icke vidare komme att belasta det allmänna dyrtidstilläggsanslaget. Sedan
marinförvaltningen verkställt härav påkallad omräkning av anslaget, föreslog
departementschefen vid framläggandet av 1924 års statsverksproposition,
att anslaget skullé från och med budgetåret 1924—1925 upptagas i riksstaten
med sådant belopp, att kostnaden för arbetslöner skulle i sin helhet
bestridas av anslaget ifråga. Även beträffande andra underhålls- och anskaffningsanslag
genomfördes samtidigt motsvarande förändringar.
4
Riksdagens skrivelse Nr 190.
Revisorerna vilja slutligen fästa uppmärksamheten på, att dyrtidstillägg,
som utbetalas från de för ändamålet av riksdagen anvisade anslagen under
de särskilda huvudtitlarna, givetvis böra beräknas efter de grunder, som
finnas angivna i gällande kungörelser angående dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst. Att å berörda anslag avföra kostnader för dyrtidstillägg,
beräknat efter andra grunder, synes icke böra ifrågakomma.
Genom marinförvaltningens åtgärder i sistnämnda hänseende hava i ännu
högre grad vederbörande underhålls- och anskaffningsanslag tillgodosett® å dyrtidstilläggsanslagets
bekostnad. I anledning av vad i nämnda hänseende
förekommit, anse revisorerna det erforderligt att uttryckligt förbud meddelas,
att dyrtidstilläggsanslagen tagas i anspråk för bestridande av dyrtidstillägg
efter andra grunder än dem, som innefattas i de av riksdagen godkända
grunderna för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst.
Samtliga ovan angivna av marinförvaltningen vidtagna åtgärder synas
revisorerna vara av den art, att de med nödvändighet böra föranleda till
en ingående undersökning rörande de belopp, som därigenom av marinförvaltningen
tagits i anspråk för andra ändamål än dem, som av riksdagen
föreskrivits.»
Förklaring har avgivits av marinförvaltningen (Del III sid. 28—32), som
anfört bland annat följande:
»Innan marinförvaltningen upptager till bemötande vad revisorerna under
denna paragraf anmärkt vill — med avseende å revisorernas uttalande
angående behållningarna å de till ett antal av 39 i 1920 års och tidigare
riksstater upptagna reservations- och därmed) jämställda anslag, vilka allt
fortfarande redovisades i 1926—1927 års budgetredovisning och vilkas
ändamål syntes revisorerna redan hava fyllts — marinförvaltningen påpeka
att
behållningarna å 9 av nämnda anslag blivit enligt 1927 års riksdags
beslut och Eders Kungl. Maj:ts särskilda nådiga brev den 11 mars och 12
augusti 1927 disponerade för särskilt ändamål;
att med stöd av Eders Kungl. Maj:ts nådiga brev till riksräkenskapsverket
den 9 september 1927 behållningarna å 3 av de ifrågavarande anslagen
överförts till statsverkets kassafond;
att marinförvaltningen i sin underdåniga skrivelse den 31 augusti 1927
angående regleringen av utgifterna för sjöförsvaret för budgetåret 1928—
1929 hemställt, att Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen medgiva,
att behållningen å ett av här avsedda anslag — det i 1920 års riksstat uppförda
reservationsanslaget till merkostnader för färdigställande av torpeder
m. m. -— måtte få användas för visst annat angivet ändamål; samt
att marinförvaltningen i skrivelse till riksräkenskapsverket den 31 oktober
1927 meddelat, att återstående behållningen å ett av de i förevarande
punkt av berättelsen avsedda anslagen icke vidare vore för anslagets ändamål
behövlig.
Behållningarna i övrigt å de ifrågavarande anslagen erfordrades vid
innevarande budgetårs ingång, ämbetsverket veterligt, helt eller delvis för
de med anslagen avsedda ändamål.
Revisorernas påståenden, att marinförvaltningen disponerat vissa reservationsanslag
för andra ändamål än dem, till vilka de anvisats, måste marinförvaltningen
tillbakavisa. Vidkommande revisorernas tillika gjorda
påstående att marinförvaltningen å vissa av ifrågavarande reservations
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Riksdagens skrivelse Nr 190.
o
anslag nppdebiterat försäljningsmedel för kasserad materiel, förhåller sig
härmed, på sätt framgår av ämbetsverkets inkomstjournal för budgetåret
1926—1927, så, att dylik uppdebitering ägt rum allenast på ett enda anslag,
1910 års anslag till kustsignalväsendet — vilket anslag omhänderkaves av
chefen för marinstaben — och med ett belopp av tjugu kronor, utgörande
influtna medel för försåld materiel för kustsignalväsendet. Denna uppdebitering
har ägt rum jämlikt föreskrift i Eders Ivungl. Maj:ts nådiga
brev den 18 februari 1921 angående erforderliga förändringar i fråga om
kustsignalväsendets materiel.
Vidkommande därefter frågan om dyrtidstillägg å dessa arvoden, så
hava dessa dyrtidstillägg, tvärtemot vad revisorerna hålla före, utgått enligt
Eders Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse den 13 juni 1923 med allmänna
grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare, och detta på sådant
sätt, att till hela denna personal med undantag av en ritare å artilleriavdelningen
dyrtidstillägget utgått enligt § 3 i kungörelsen, och till
nyssnämnde ritare på grund av särskilda därom träffade bestämmelser
enligt § 4 i kungörelsen. Kevisorernas såsom exempel på att sagda grunder
icke följts meddelade uppgift att dyrtidstillägg åt personalen å ingenjöravdelningens
ritkontor utgår med ungefär 70 procent å avlöningen, medan
detsamma till å artilleriavdelningens ritkontor anställd personal utgör
ungefär 35 procent å ersättningen i övrigt, måste grunda sig på ett
rent misstag från revisorernas sida. De synas nämligen hava förbisett, att
ritarpersonalen å ingenjöravdelningen erhåller sin avlöning med ungefär
hälften av månadsavlöningen i mitten och andra hälften i slutet av månaden,
men dyrtidstillägg å hela månadsavlöningen först i slutet av månaden,
varemot ritarpersonalen å ämbetsverkets övriga avdelningar erhåller
hela månadsavlöningen med dyrtidstillägg först vid månadens slut. Sålunda
har dyrtidstillägget till ingenjöravdelningens ritarpersonal utgått
icke, såsom revisorerna påstått, med 70 procent utan i enlighet med gällande
bestämmelser med allenast 35 procent å avlöningen.
Nu hava revisorerna vidare sökt göra gällande, att i den mån arvodena
till ifrågavarande personal utgått från reservationsanslaget till underhåll
av flottans fartyg och byggnader m. fl. anslag och dyrtidstilläggen å denna
del av arvodena utgått från anslaget till dyrtidstillägg, detta skulle strida
mot 1923 års riksdags uttalanden samt de vid 1924 års statsverkspropositions
framläggande gjorda beräkningar i avseende å bestridande av kostnaderna
för arbetslöner å avsedda byggnads- och anskaffningsanslag.
Undersöker man vad riksdagens skrivelse i ämnet innehåller, finner man
emellertid, att den uteslutande avser dyrtidstillägg å avlöning till vid flottans
varv och verkstäder eller vid arméns verkstäder samt, ehuru de ej
uttryckligen nämnts, vid marinens övriga verkstäder anställd arbetarpersonal,
däremot alldeles icke den i det centrala ämbetsverket, marinförvaltningen,
anställda ritarpersonalen. Till belägg härför anser marinförvaltningen
sig böra citera riksdagens skrivelse i ämnet. Riksdagen yttrar
(riksdagens skrivelse n:r 4 A den 27 april 1923 sid. 33 o. f.) i hithörande delar
följande:
»I sammanhang med beviljandet av förstärkningsanslaget å tilläggsstat
har 1922 års riksdag ansett sig beträffande varvsdriftens ordnande i allmänhet
böra uttala önskvärdheten av, att därvid iakttoges samma ekonomiska
grunder, som tillämpades vid enskilda företag på motsvarande område.
I överensstämmelse härmed syntes enligt riksdagens mening ma
-
6
Riksdagens skrivelse Nr 190.
terialkostnaderna böra beräknas med hänsyn till gällande dagspriser och
arbetslönerna bestridas i sin helhet av förevarande anslag.
Med anledning av föregående riksdags uttalande i fråga om varvsdriftens
ordnande har departementschefen ansett sig böra framhålla, att i en
tid, då dyrtidsanslagen vore under avveckling, vore det enligt hans mening
förnuftigt att icke göra någon ändring i avseende på fördelningen å
olika anslag av till vid flottans varv anställd personal utgående löner och
dyrtidstillägg, utan i stället avvakta den tid, då man vid varven kunde
övergå till fasta lönesatser utan dyrtidstillägg. Den lämpliga tidpunkten
för eu sådan övergång syntes emellertid departementschefen ännu icke
vara inne. Med hänsyn härtill och under hänvisning till vad marinförvaltningen
i anledning av riksdagens uttalande anfört hemställde han,
att riksdagens nämnda uttalande för närvarande icke måtte föranleda någon
åtgärd.
Med anledning av departementschefens ovan berörda uttalande rörande
sättet för avlöningars bestridande vid flottans varv har riksdagen, i anslutning
till vad riksdagen år 1922 i samma fråga yttrat, ansett sig böra
framhålla, att den nuvarande anordningen i detta hänseende icke synes
riksdagen vara lämplig. Genom att dyrtidstillägg å avlöningarna till vid
flottans varv och verkstäder anställd personal utgår efter de för statstjänstemän
i allmänhet gällande grunderna försvåras givetvis realiserandet
av det av riksdagen framhållna önskemålet att varvsdriften organiseras
efter samma ekonomiska grunder, som tillämpas vid enskilda företag
på motsvarande områden. Härtill kommer, att genom de föreskrifter, som
i fråga om dyrtidstilläggs beräknande gälla, avlöningarnas uträknande
blir i hög grad invecklat och drager oproportionerligt mycket arbete. Jämväl
därigenom att avlöningarna enligt det nuvarande systemet måste fördelas
på ett underhålls- eller anskaffningsanslag samt dyrtidstilläggsanslaget,
förorsakas i bokföringshänseende ett betydande merarbete såväl vid
kalkylerandet av kostnader för varje i varvsrörelsen ingående arbete som
sedermera vid redovisningen av de vid arbetets utförande uppkommande
utgifterna. Med hänsyn härtill har riksdagen efter en ingående prövning
av detta spörsmål kommit till den bestämda uppfattningen, att det för befrämjande
av enkelhet och sparsamhet vid varvsrörelsens handhavande
måste anses önskvärt, att en omläggning av avlöningsväsendet snarast
möjligt sker i den riktningen, att samtliga avlöningskostnader bestridas
för här ifrågavarande personals vidkommande från vederbörligt underhålls-
eller anskaffningsanslag. Riksdagen förbiser givetvis icke, att härigenom
ett överflyttande av vissa utgifter sker till nämnda anslag från anslagen
till dyrtidstillägg, varigenom följaktligen en ökning av anslagen
till underhåll och anskaffning m. m. nödvändiggöres.
Riksdagen vill även uttala sin förväntan, att om möjligt redan i nästa
års statsverksproposition anslagen beräknas enligt de sålunda föreslagna
ändrade grunderna.
Den för marinens del i nämnda hänseende av riksdagen beslutade omläggningen
i fråga om avlöningskostnadernas bestridande torde jämväl
böra genomföras vid arméns verkstäder, i den mån motsvarande förhållanden
där äro till finnandes.
De citerade styckena giva tydligen vid handen, att riksdagens uttalande
och den i anledning därav gjorda omräkningen av anslagen endast avsett
7
Riksdagens skrivelse Nr 190.
omläggning av avlöningsförhållandena vid flottans varv och verkstäder
samt överhuvud verkstadsdriften vid marinen och armén efter de ekonomiska
grunder, som tillämpades vid enskilda företag på motsvarande områden.
»
Vad till en början beträffar frågan om användningen av reservationer
å vissa äldre anslag, har riksdagen icke kunnat finna den av marinförvaltningen
avgivna förklaringen vara i alla avseenden fullt tillfredsställande.
Emellertid förefaller det riksdagen, som om frågan om användningen
av dylika reservationer för framtiden blivit ordnad genom det
beslut, som i nämnda hänseende fattats av innevarande års riksdag. Vid
sådant förhållande synes någon åtgärd i anledning av vad revisorerna
anfört numera icke påkallas från riksdagens sida. Riksdagen förutsätter
emellertid, att riksräkenskapsverket ägnar uppmärksamhet åt spörsmålet
om användningen av dylika reservationer och vidtager de åtgärder, som
eventuellt må bliva av omständigheterna påkallade.
Vidkommande därefter det av revisorerna berörda spörsmålet om utbetalande
av dyrtidstillägg från allmänna dyrtidstilläggsanslaget å ersättningar
till personal, vars avlöning i övrigt bestrides av vissa anskaffnings- och
underhållsanslag och andra därmed likartade anslag såsom för viss försöksverksamhet
m. m., finner riksdagen i likhet med revisorerna det mindre
lämpligt, att dylika utbetalningar ske. Enligt riksdagens mening bör ersättningen
i sin helhet till sådan personal utgå från det anslag, som anvisats
för anskaffningen eller för underhållsarbetenas utförande. Vid beräkningen
av dylika anslag torde för framtiden hänsyn böra tagas till nämnda förhållande.
Då emellertid, enligt vad riksdagens vederbörande utskott erfarit,
även beträffande åtskilliga anslag, som anvisats för lantförsvarsändamål,
nämnda förfaringssätt för närvarande tillämpas, har riksdagen ansett nödvändigt
att för Eders Kungl. Maj:t giva uttryck åt denna sin uppfattning,
så att för framtiden frågan om utbetalning av dyrtidstillägg i nu berörda
fall må bliva på ett tillfredsställande sätt ordnad.
På grund av vad riksdagen sålunda anfört, får riksdagen meddela, att
enligt riksdagens mening ersättning till personal, som avlönas från vederbörande
anslag för anskaffning och underhåll ävensom därmed likartade
anslag vid försvarsväsendet, bör i sin helhet bestridas från nämnda anslag.
3:o)
Inköp av och kostnaderna för driften av motormateriel vid försvarsväsendet.
Under försvarsdepartementet, § 23, hava revisorerna till behandling upptagit
frågorna om inköp och användning av motorfordon vid försvarsväsendet.
Revisorerna hava härutinnan anfört följande
8
Riksdagens skrivelse Nr 190.
»Revisorerna hava vid sin granskning av räkenskaperna för armén och flygvapnet
funnit, att såväl person- som lastautomobiler inköpts i jämförelsevis
stor utsträckning, samt att kostnaderna för drift och underhåll av motormaterielen
bestritts av olika anslag under lantförsvaret och flygvapnet.
För driften av personautomobiler vid armen finnes uppfört särskilt anslag,
medan däremot kostnaderna för lastautomobilernas drift skola bestridas av
vederbörande anslag, vilka bekosta utförandet av de körslor, för vilka bilarna
tagits i anspråk. Vid flygvapnet bestridas samtliga kostnader för
ifrågavarande motorfordon av vederbörligt övningsanslag.
Motorfordon, vilka drivas för lägerkassas räkning, skola enligt gällande
av arméförvaltningens intendentsdepartement utfärdade föreskrifter i första
hand användas vid erforderliga transporter för kronans räkning. Eljest må
bilmateriel, i den mån densamma icke erfordras för kronans eget behov,
tagas i anspråk för vid armén anställd personals räkning. Härvid utgår
ersättning efter särskild taxa.
Beträffande den ekonomiska redovisningen har vidare föreskrivits, att
kostnaden för underhåll och drift av lastautomobiler och motorcyklar, för
vilka icke särskilt underhållsanslag anlitats, skola i första hand avföras å
intendentsdepartementets försträckningskonto, vilket i sin ordning skall tillgodoföras
ersättning enligt fastställd taxa för utförda körslor från de anslagstitlar,
från vilka kostnaderna författningsenligt skola bestridas. I juni månads
räkenskap skall å försträckningskontot utjämning av de för ändamålet
influtna inkomsterna och bestridda utgifterna äga rum på sådant sätt, att
å det under försträckningskontot förda kontot för bilarnas och motorcyklarnas
underhåll och drift vid räkenskapsårets slut icke förefmnas vare sig
brist eller överskott. Därest värdet av det under året utförda arbetet
understiger eller överstiger beloppet av de å försträckningskontot avförda
kostnaderna, skall sålunda uppkommen brist eller överskott proportionellt
efter respektive utgifters storlek fördelas på och överföras från, respektive
till de anslag, för vilkas räkning körslor utförts.
Med hänsyn till den omfattning, vari automobiler numera tagas i anspråk
vid försvarsväsendet, synes det revisorerna önskvärt, att vissa förändringar
beträffande inköp och redovisning av dylik materiel vidtagas. Då bilmaterielen
vid försvarsväsendet enligt vad erfarenheterna visat medför högst
betydande årliga utgifter, vilka belasta de årliga underhållsanslagen, bör
enligt revisorernas mening frågan om inköp av dylik materiel för framtiden
underställas riksdagens prövning. Det synes jämväl böra undersökas,
huruvida det kan anses lämpligt att, såsom enligt gällande bestämmelser
skall ske, för framtiden drift- och underhållskostnaderna, i den män desamma
icke täckas av de enligt särskild taxa influtna inkomsterna för utförda
körslor, skola proportionellt fördelas å de anslag, för vilkas räkning
körslorna utförts. Dessa bestämmelser hava nämligen, enligt vad revisorerna
funnit, i praktiken medfört ganska egendomliga resultat. Sålunda ha kostnaderna
för lastautomobilers drift och underhåll under budgetåret 1926—1927
belastat icke blott ordinarie underhållsanslag såsom arméns bränsleanslag,
mathållningsanslag och furageringsanslag, utan även sådana anslag, som
anvisats för vissa speciella ändamål, ävensom förslagsanslagen till inskrivnings-,
mönstrings- och färdkostnader samt rese- och traktamentsersättningar.
Enligt revisorernas mening är det av vikt att ovan berörda spörsmål
göras till föremål för en ingående undersökning i avsikt att för framtiden
åstadkomma mera rationella och tillfredsställande föreskrifter rörande den
ekonomiska redovisningen av bilmaterielen vid försvarsväsendet.»
9
Riksdagens skrivelse Nr 190.
Förklaringar hava avgivits av arméförvaltningens intendentsdepartement
(Del III sid. 9—11) samt flygstyrelsen (Del III sid. 45 och 46).
Intendentsdepartementet har därvid anfört, att departementet hölle före, i
full överensstämmelse med den av revisorerna uttalade meningen, att för
vinnande av en fullt tillfredsställande kontroll och redovisning av kostnaderna
för drift och underhåll av här ifrågavarande lastbilar särskilda medel
borde för ändamålet anvisas. Arméförvaltningen skulle också komma att
framdeles ånyo upptaga frågan härom vid avgivande av förslag rörande
lantförsvarets medelsbehov.
I samband med ovan omförmälda fråga har riksdagen ansett sig böra till
behandling upptaga vad revisorerna under försvarsdepartementet, § 15, anfört
beträffande inköp av en personbil för flottans station i Karlskrona.
Härom hava revisorerna yttrat följande:
»Vid sin granskning av marinförvaltningens räkenskaper för budgetåret
1926—1927 hava revisorerna lagt märke till att marinförvaltningen inköpt
en 70 hästkrafters 7-sitsig täckt automobil av märket Nash till ett pris av
9,350 kronor. Kostnaderna för inköpet hava bestritts till lika delar avanslagen
till underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m. samt till
kustartilleriets materiel m. m. Enligt vad revisorerna inhämtat, har automobilen
avsetts för befälhavande amiralen i Karlskrona.
Utan att vilja ingå på frågan om för nämnda beställningshavare oundgängligt
behov förelegat att erhålla ifrågavarande automobil, vilja revisorerna
som sin mening framhålla, att anslagen till flottans fartyg och
byggnader m. m. samt tlil kustartilleriets materiel m. m. icke bort, särskilt
med hänsyn till de beskärningar, som under senaste åren skett i fråga
om dessa anslag, tagas i anspråk för en utgift av denna art. Då genom
inköpet framtida kostnader för underhåll m. m. uppkomma, synes det hava
varit marinförvaltningens skyldighet att hos Kungl. Maj:t göra framställning
om medel för ändamålet, varigenom även riksdagen kunnat bliva i
tillfälle att pröva behovet av inköpet.»
Förklaring i detta ärende har avgivits av marinförvaltningen (Del III
sid. 32 och 33), som bland annat anfört, att den ifrågavarande bilen varit
avsedd för befälhavande amiralens i Karlskrona och stationsbefälhavarens
vid flottans station i Karlskrona tjänstebruk. Det hade visat sig nödvändigt
för tjänstens behöriga utövande att dessa myndigheter ägde tillgång
till en dylik bil. Anskaffningen av såväl last- som personbilar och motorcyklar,
liksom andra fordon, hade tillförene ägt rum antingen genom marinförvaltningens
eller vederbörande lokalmyndighets försorg utan att därom
hänvändelse till Eders Kungl. Maj:t ansetts vara påkallad. Det måste anses
ligga inom marinförvaltningens ämbetsbefogenhet att själva pröva behovet
av anskaffningen samt, där detta vore styrkt, anvisa medel därtill. Anskaffningen
vore, enligt marinförvaltningens förmenande, givetvis av den art,
att den rätteligen bort bestridas av de nämnda anslagen. Det hade så
mycket mindre förelegat någon anledning att i ärendet göra framställning till
Eders Kungl. Maj:t eller att föreslå framställning till riksdagen som, på sätt
framginge av det 1918 års statsverksproposition bifogade protokollet över
10
Riksdagens skrivelse Nr 190.
sjöförsvarsärenden den 14 januari 1918 och riksdagens skrivelse nr 5 A den
21 juni 1918, vad flottans underhållsanslag anginge, detta då blivit ökat
med ett belopp av 50,000 kronor för bestridande av mindre anskaffningar,
samt denna ökning ägt rum i uttryckligen angivet syfte att icke belasta
budgeten med sådana mindre utgiftsposter, vilka rätteligen vore av natur
att böra bestridas av ordinarie underhållsanslag.
Under försvarsdepartementet, § 19, hava revisorerna slutligen behandlat
en med ovan nämnda spörsmål sammanhängande fråga rörande automobiler
vid flygvapnet (Del I sid. 21). Jämväl denna fråga bör enligt riksdagens
mening behandlas i förevarande sammanhang.
Revisorerna hava härom yttrat följande:
»Från anslaget till flygövningar hava bestritts, förutom rena övningskostnader,
utgifter för översättningar, inköp av kassaskåp och renskrivning.
Anslaget till flygmateriel har, förutom för rena materielkostnader, disponerats
även för vissa engångskostnader, såsom bensinanläggningar å flygplatser,
för traktamentsersättningar samt inköp av kassaskåp. Av sistnämnda anslag
har jämväl utbetalts hyra för ett av flygstyrelsen förhyrt garage i
kvarteret Fältöversten vid Valhallavägen i Stockholm med plats för tre
bilar. Hyresutgiften har utgjort 1,400 kronor för år. Därjämte har av
samma anslag utbetalts ersättning för skötsel och vård av i garaget uppställda
bilar.»
Förklaring har avgivits av flygstyrelsen (Del III sid. 43).
Riksdagen vill till en början erinra om att Eders Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
till innevarande års riksdag framlagt förslag om anvisande
av ett särskilt anslag för anskaffning, underhåll och drift av motorfordon
vid armén, samt att ifrågavarande förslag blivit av riksdagen godkänt.
Härigenom har frågan om anskaffning av personbilar och motorcyklar ävensom
motormateriel för trängen blivit på ett tillfredsställande sätt löst, och
riksdagen har därvid beretts tillfälle att pröva omfattningen av nyanskaffningar
utav denna materiel.
Det synes riksdagen lämpligt, att även frågan om inköp av lastautomobiler
för arméns behov ordnas på likartat sätt ävensom att i samband därmed
nya bestämmelser meddelas om kostnaderna för dessa automobilers
drift. Den uppfattning, varåt intendentsdepartementet i sin förklaring givit
uttryck, delas alltså av riksdagen.
Jämväl beträffande sjöförsvaret och flygvapnet böra enligt riksdagens mening
enahanda bestämmelser meddelas, varigenom riksdagen bliver i tillfälle
att på ett mera ingående sätt pröva frågorna om nyanskaffningar av motormateriel
även för dessa grenar av försvarsväsendet.
Vad revisorerna anfört rörande inköp av en personautomobil för flottans
station i Karlskrona, har givit riksdagen den uppfattningen, att marinförvaltningens
åtgärd i nämnda hänseende måste betecknas såsom anmärkningsvärd.
Till riksdagens vederbörande utskotts kännedom har dessutom kommit,
att inköp av personautomobiler även i andra fall än det nämnda skett genom
marinförvaltningens försorg. Sålunda har för flottans station i Stockholm ny
-
11
Riksdagens skrivelse Nr 190.
ligen inköpts en personautomobil, vilket inköp, enligt vad handlingarna i ärendet
utvisa, motiverats därmed, att vid besök av främmande örlogsfartyg behov
förefunnes av en automobil till stationsbefälhavarens förfogande. Riksdagen
kan för sin del icke finna, att tillräckliga skäl blivit anförda för detta inköp.
Marinförvaltningens ovan nämnda förklaring, däri ämbetsverket gjort
gällande, att det fölle under dess ämbetsbefogenhet att pröva och avgöra
frågor om dylika inköp, kan riksdagen ej heller finna tillfredsställande, och
vill riksdagen i anledning härav uttala sin förväntan, att Eders Kungl. Majct
måtte taga under omprövning, huruvida ett verkligt behov av motorfordon i
nämnda fall föreligger och, om så prövas icke vara förhållandet, föranstalta
om att de inköpta fordonen överföras till annan del av försvarsväsendet, där
de kunna komma till lämplig användning. Därjämte vill riksdagen framhålla
önskvärdheten av att sådana bestämmelser av Eders Kungl. Maj:t meddelas
i fråga om dispositionen av anslagen till flottans fartyg och byggnader samt
kustartilleriets materiel, att ett upprepande av vad sålunda förekommit
icke kan ske.
Under hänvisning till vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, att
Eders Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, vilka ytterligare åtgärder,
som böra vidtagas för ordnandet på ett fullt tillfredsställande sätt av
frågorna om inköp av och kostnaderna för driften av motormateriel vid
försvarsväsendet.
4:o)
Tillämpningen vid länsstyrelserna av vissa bestämmelser i avlöuingsreglementet
för allmänna civilförvaltningen.
Under socialdepartementet, § 27, hava revisorerna anfört följande:
»Revisorerna hava vid sin granskning av länens räkenskaper för budgetåret
1926—1927 funnit, att övertidsersättning i mycket stor utsträckning
utbetalats vid länsstyrelserna till befattningshavare i olika grader. Det kar
i åtskilliga fall sålunda förekommit att en befattningshavare under eu månad
uppburit övertidsersättning för ett antal timmar, som överstigit hälften av
den fastställda tjänstgöringstiden. För dylikt övertidsarbete synes jämväl
hava tagits i anspråk personal av högre kvalifikationer än den, som bort
kunna för arbetet ifråga anlitas. Ersättningar enligt 31 § i avlöningsreglementet
för allmänna civilförvaltningen hava av länsstyrelserna utbetalts
från ett flertal anslag till i länsstyrelsen anställda befattningshavare, varvid
synnerligen olikartade grunder för ersättningarnas utgående vunnit tilllämpning.
I detta sammanhang synes jämväl böra uppmärksammas de ersättningar,
som utgå till vissa hos länsstyrelserna anställda, av beskattningsnämnderna,
framför allt prövningsnämndema, anlitade befattningshavare.
Någon bestämd praxis för ersättning i dylika fall synes i allmänhet icke
hava följts.
Revisorerna anse det önskvärt att normerande bestämmelser av allmänna
civilförvaltningens lönenämnd utarbetas och av Kungl. Maj:t fastställas för
ett mera enhetligt ordnande av den mångfald ersättningar, som nu utgår
12
Riksdagens skrivelse Nr 190.
till hos länsstyrelserna anställd personal. Endast därigenom synes nämligen
önskvärd ordning och reda kunna vinnas beträffande dessa ersättningsfrågor.
»
I anledning av vad revisorerna anfört, hava yttranden infordrats från
samtliga länsstyrelser ävensom från allmänna civilförvaltningens lönenämnd.
Ifrågavarande yttranden hava från socialdepartementet överlämnats till
riksdagens vederbörande utskott.
Riksdagens vederbörande utskott har från lönenämnden införskaffat
uppgifter rörande den omfattning, i vilken hos länsstyrelserna anställda
befattningshavare för närvarande anlitas för särskilda uppdrag. Av
nedanstående tabell framgå de ersättningsbelopp, som under år 1926
utbetalts till ordinarie och e. o. befattningshavare för i samband med
taxeringsförfarandet dem av länsstyrelserna meddelade uppdrag, varvid
dock ersättningsbelopp, ej uppgående till 300 kronor för särskilt uppdrag,
i allmänhet icke medräknats.
Antal
Befattning
Från taxe- ringsnämnd
tillhopa
kr.
Från pröv- ningsnämnd
tillhopa
kr.
Summa
kr.
I medeltal för
envar befatt- ningshavare
kr.
1
Landskamrerare........................
1,450
_
1,450
1,450
1
Landssekreterare .....................
2,000
—
2,000
2,000
32
Länsassessorer ........................
52,804
31,578
84,382
2,636
15
Länsnotarier ..........................
19,650
1,326
20,976
1,398
53
Länsbokhållare ........................
85,248
76,649
161,897
3,054
11
I.andskanslister ........................
9,950
1,000
10,950
995
116
Landskontorister .....................
127,008
88,751
215,759
1,860
298,110
199,304
497,414
Till 18 av ovan upptagna befattningshavare hava dessutom för av vederbörande
landsting meddelade uppdrag utav mera permanent art under
samma år utbetalts omkring 55,000 kronor.
Det för arbete hos beskattningsnämnderna utbetalade beloppet, 497,414
kronor, fördelar sig på de särskilda länen på följande sätt:
Riksdagens skrivelse Nr 190. 13
Län
Från taxe- ringsnämnd
S:a kr.
Från pröv- ningsnämnd
S:a kr.
Tillhopa
Kr.
Stockholms .............................................
21,640
10,797
32,437
Uppsala ................................................
7,140
9,150
16,290
Södermanlands..........................................
4,905
3,825
8,730
Östergötlands............................................
20,960
11,020
31,980
Jönköpings................................................
8,305
5,465
13,770
Kronobergs................................................
8,685
4,300
12,985
Kalmar ...................................................
9,910
3,240
13,150
Gotlands...................................................
1,240
1,250
2,490
Blekinge...................................................
12,340
2,575
14,915
Kristianstads.......... ..................................
12,055
9,150
21,205
Malmöhus ................................................
33,295
26,400
59,695
Hallands...................................................
5,470
6,700
12,170
Göteborgs och Bohus ..............................
38,545
23,850
62,395
Älvsborgs ...............................................
10,365
13,590
23,955
Skaraborgs...............................................
9,482
5,500
14,982
Värmlands................................................
17,150
8,500
25,650
Örebro......................................................
6,860
5,725
12,585
Västmanlands .........................................
7,875
6,397
14,272
Kopparbergs .............................................
22,110
12,065
34,175
Gävleborgs................................................
12,915
5,300
18,215
Västernorrlands..........................................
12,925
11,550
24,475
Jämtlands ................................................
4,627
5,020
9,647
Västerbottens ..........................................
3,840
3,550
7,390
Norrbottens .............................................
5,471
4,385
9,856
Kronor
298,110
199,304
497,414
Av den lämnade redogörelsen framgår, att de ersättningsbelopp, som
under år 1926 utbetalats till omförmälda ordinarie och e. o. befattningshavare
vid länsstyrelserna allenast för arbeten hos beskattningsnämnderna,
uppgå till i det närmaste 500,000 kronor. Därest samtliga ersättningar
medräknas, alltså även de, som innefatta belopp under 300 kronor, och de,
som utbetalts till extra personal, torde totalbeloppet komma att avsevärt
överstiga 500,000 kronor. Då dessa uppdrag oftast äro av mera stadigvarande
art, har riksdagen med hänsyn till arbetet inom länsstyrelserna
icke ansett lämpligt, att befattningshavarna ifråga, såsom nu i allmänhet
sker, för att undvika löneavdrag begagna sig av dem medgiven semester
för arbetets fullgörande. Detta förfaringssätt synes även mindre väl överensstämma
med semesterförmånens karaktär. Erinras må nämligen, att
denna förmån icke tillkommit uteslutande i befattningshavarens intresse.
I likhet med lönenämnden måste riksdagen, som erfarit att löneavdrag i
allmänhet icke förekomma vid annan ledighet för berörda ändamål, finna,
14
Riksdagens skrivelse Nr 190.
att de i vederbörande avlöningsreglemente intagna föreskrifterna om partiell
ledighet böra i förevarande fall kunna komma till användning. Även
beträffande uppdrag av annan art synas gällande föreskrifter om löneavdrag
ofta hava givits en tolkning, som för befattningshavaren medfört, att han
icke behövt vidkännas något tjänstledighetsavdrag.
Med hänsyn till mängden av de olikartade och tidskrävande extra uppdrag,
länsstyrelserna lämna den hos dem anställda personalen, har det synts
riksdagen ovedersägligt, att, då ledighet icke därvid samtidigt beviljas,
länsstyrelsernas år från år alltmera ökade behov av extra arbetskrafter i
viss mån måste stå i samband med nämnda förhållanden. På grund
härav har riksdagen funnit det önskvärt, att en närmare undersökning
genom lönenämndens försorg eller på annat sätt sker ifråga om de ersättningar
för särskilda uppdrag vid sidan av tjänsten, som utgå med
stöd av 31 § i avlöningsreglementet för civilförvaltningen eller eljest
tillerkänts vederbörande befattningshavare, och särskilt huruvida gällande
bestämmelser om löneavdrag behörigen iakttagits. Därest det därvid
skulle visa sig, att olika normer för närvarande tillämpas hos vederbörande
myndigheter, torde åtgärder för ett mera enhetligt ordnande av
spörsmålet om tillämpning av löneavdrag uti ifrågavarande fall böra upptagas
till omprövning.
Av intresse torde jämväl vara, att utredning sker beträffande frågan,
huruvida icke efter den omläggning av prövningsnämndernas arbete, som
numera skett, det må anses lämpligt, att, i likhet med vad som redan
gäller för arbete utfört av såsom kronoombud tjänstgörande befattningshavare
hos länsstyrelserna, allt hos dessa nämnder förekommande arbete
betraktas såsom tjänsteåliggande, och om ej medel, motsvarande de ersättningsbelopp,
vilka härigenom besparas, i stället böra disponeras för avlönande
av icke-ordinarie personal vid länsstyrelserna.
Vid den undersökning, som riksdagen sålunda ansett vara önskvärd,
synes jämväl böra tillses, huruvida de ersättningsbelopp, som på förslag
av länsstyrelserna och genom beslut av samma myndigheter tillerkännas
hos dem anställda befattningshavare, kunna anses lämpligt avvägda och
bestämda efter någorlunda ensartade grunder. Undersökningen ifråga
synes, såsom lönenämnden framhållit, icke böra inskränkas att omfatta
endast länsstyrelserna. Enligt riksdagens mening är det av vikt, att den
omfattar även andra myndigheter, där i större utsträckning särskilda
uppdrag vid sidan av tjänsten av samma myndigheter meddelas och jämväl
ersättningen därför helt eller delvis regleras av dem.
På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen i anledning av revisorernas
uttalande och lönenämndens i ärendet avgivna yttrande anhålla,
att Eders Kungl. Maj:t må taga under övervägande vad riksdagen här
ovan anfört.
Riksdagens skrivelse Nr 190.
15
5:o)
Inteckningar i kronans fastigheter.
Under finansdepartementet, § 38, hava revisorerna meddelat, att de företagit
en undersökning, huruvida och i vilken omfattning kronan tillhörig
fast egendom besvärades av penninginteckningar (Del I sid. 111—158).
Efter att hava lämnat en redogörelse för resultatet av denna undersökning
i avseende å de särskilda fastighetsförvaltande myndigheterna
hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande:
»Såsom en regel har städse ansetts, att vid förvärvande av fastighet för
kronans räkning noga borde tillses, att ej egendomen vore besvärad av inteckning
för gäld. Till grund för denna uppfattning torde ligga stadgandet
i § 77 regeringsformen att kronans fasta egendom icke må utan riksdagens
samtycke genom förväntning kronan avhändas och säkerligen även
rent praktiska skäl. Nästan undantagslöst hava därför ock plägat i avtal
om överlåtelse till statsverket av fast egendom intagas förbehåll om egendomens
gravationsfrihet. Att fast egendom, efter det den kommit i kronans
ägo, skulle kunna bliva belastad med inteckning för gäld, utan att
därtill medgivande lämnats av Kungl. Maj:t och riksdagen, har med hänsyn
till nyssnämnda stadgande i regeringsformen ansetts uteslutet.
I belysning av det nu sagda ter sig onekligen resultatet av den utav
revisorerna företagna undersökningen överraskande. Utredningen visar
nämligen, att inteckningar för gäld i ett avsevärt antal fall förekomma i
kronans fastigheter utan att inteckningarna äro i kronans händer. Femton
fastighetsförvaltande myndigheter hava redovisat intecknade fastigheter eller
fastighetskomplex till ett antal av sjuttiosex. I detta sammanhang bör
emellertid nämnas, att, enligt vad som framgått av en jämförelse mellan
de av nästföregående års revisorer införskaffade lagfartsförteckningarna och
de nu inlämnade gravationsbevisen, för ett antal av de i arméförvaltningens
lagfartsförteckning upptagna fastigheterna, vilka voro sådana, som förvärvats
efter år 1900, gravationsbevis icke blivit av nämnda verk företedda.
Detta avser egendom, som ej förvärvats genom expropriation och som är
av beskaffenhet att kunna vara belastad med inteckning. Revisorerna hava
sig icke bekant vad orsaken härtill kan vara. Sannolikt har förhållandet
sin grund i den oreda, som i allmänhet råder beträffande denna myndighets
fastighetsförvaltning i rättsligt hänseende. Nu berörda omständighet
gör emellertid, att det icke kan anses uteslutet, att inteckningar föreiinnas
i långt större utsträckning, än utredningen visar.
I flertalet fall hava inteckningarna belastat egendomen, redan då den
övergick i kronans ägo, och detta ofta trots det att överlåtelsehandlingen
stadgar såsom villkor, att egendomen skolat överlämnas gravationsfri. I
åtskilliga av dessa fall har därtill köpeskillingen guldits oavkortad, utan
avräkning med hänsyn till inteckningarna. Men även sådana fall förekomma,
då fastigheten intecknats efter det den övergått i kronans ägo.
Härvid har merendels tillgått så, att vederbörande myndighet underlåtit
att söka lagfart i avbidan på slutförandet av åtgärden för egendomens frånskiljande
från stamfastigheten eller närmare bestämmande av egendomens
gränser och under tiden har inteckning beviljats i stamfastigheten och sålunda
kommit att besvära även den till kronan överlåtna lägenheten.
16
Riksdagens skrivelse Nr 190.
Man finner alltså, att den omtalade regeln om gravationsfrihet för kronans
egendom långt ifrån alltid upprätthållits. Att i så många fall avvikelser
från denna regel förekommit, finna revisorerna vara eu betänklig
sak. Det skall visserligen icke förnekas, att många av de intecknade fastigheterna
hava ett relativt ringa värde, att viktiga praktiska hänsyn kunna
hava talat för fastighetens övertagande trots inteckningarnas förekomst och
att, då det gäller inteckningar i avsöndrade lägenheter, och dessa gälla
jämväl i stamfastigheten, denna i första rummet får svara för gälden. Men
å andra sidan är det i flera fall fråga om kronan tillhörig värdefull egendom,
som häftar för intecknad gäld, såsom ifråga om fiskehamnarna, vissa
till statens järnvägar och försvarsväsendet hörande fastigheter m. fl., och
vidare är stamfastighetens solvens något, som det är mycket svårt att med
bestämdhet yttra sig om. Här föreligger obestridligen ett riskmoment, och
det är risker av denna art, som för kronans del icke böra ifrågakomma.
Det har i de från myndigheterna inkomna uppgifterna icke saknats antydningar
om att man velat bagatellisera denna sida av saken, men sådana
försök måsta tillbakavisas, ty ett tummande från myndigheternas sida på
regeln gravationsfrihet, när det gäller kronans fastigheter, kan medföra
mycket allvarliga följder.
Av vad som vid utredningen framkommit, är det uppenbart, att myndigheterna
i flera fall icke ägnat detta spörsmål tillbörlig omsorg. Såsom en
ren försummelse måste det betecknas, då myndigheterna underlåtit att
omedelbart efter fånget söka lagfart för att därigenom trygga fastigheten
mot möjligheten av sedermera påkommande inteckning. Ätt avsöndringsförfarande
icke slutförts eller oklarhet förelegat om ägogränser torde icke
kunna i detta hänseende åberopas som ursäkt, ty vanlig praxis lärer vara,
att lagfartsansökning i dylika fall ej avslås utan förklaras vilande och därigenom
är skyddet vunnet. Att märka är även att enligt 37 § 3 mom. inteckningsförordningen
tiden för lagfarts sökande, i händelse ilera lägenheter
blivit avsöndrade, är avgörande för den ordning, i vilken de avsöndrade
lägenheterna hava att svara för gäld, som ej kan utgå ur stamfastigheten.
Uppenbar försummelse har ock förelupit i de fall, där villkor om gravationsfrihet
ej iakttagits av vederbörande myndighet och köpeskilling utbetalats
utan avseende å förefintliga inteckningar.
I det hela har utredningen visat, att mycket brister i fråga om noggrannhet
och reda vid myndigheternas handhavande av dessa ärenden. Av ovan
anförda skäl är det nödvändigt, att en ändring häri snarligen kommer till
stånd. Enligt revisorernas mening bör eu första åtgärd vara att de olika
fastighetsförvaltande myndigheterna åläggas att årligen, omedelbart till
Kungl. Maj:t eller till kammarkollegiet, som sedermera hade att härom
inberätta till Kungl. Maj:t, lämna redogörelse för respektive fastigheters
ställning i nu förevarande avseende och de åtgärder, som av myndigheten
därutinnan vidtagits. Vad som i övrigt i nu förevarande avseende skall åtgöras,
torde utan uppskov böra bliva föremål för ett närmare övervägande.»
Förklaringar hava avgivits av de myndigheter, som berörts av de av revisorerna
under nämnda paragraf framställda anmärkningarna (Del III sid.
109—130).
Riksdagen vill till en början erinra om att 1927 års riksdag i skrivelse
till Eders Kungl. Maj:t anhållit, att Eders Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder
för astadkommande av större ordning och enhetlighet i fråga om den
rättsliga vården av kronans fastigheter. Till grund för denna framställning
17
Riksdagens skrivelse Nr 190.
lågo vissa av 1926 års revisorer påtalade missförhållanden beträffande lagfartsförhållandena
vid kronans fasta egendom.
Den fråga, som 1927 års revisorer nnder förevarande paragraf berört,
avser en annan del av ifrågavarande område, nämligen fastigheternas
graverande med inteckningar. Av utredningen framgår, att kronans fastigheter
i ej obetydlig utsträckning kommit att belastas med inteckningar — ett
förhållande som riksdagen måste beteckna såsom i hög grad betänkligt, även
om inteckningarna ifråga ofta icke kunna anses representera något större
värde eller för kronan medföra större risker. Riksdagen vill fördenskull
instämma i revisorernas krav på större ordning och reda även på detta
område.
I sådant avseende synes det påbörjade arbetet med ordnandet av kronans
fastighetsförhållanden böra kompletteras med åtgärder för vinnande av mera
tillfredsställande anordningar även beträffande inteckningsförhållandena.
Särskilt det arméförvaltningen åliggande arbetet med ordnandet av fastighetshandlingarna
och uppläggandet av kortregister över lantförsvarets
fastigheter bör enligt riksdagens mening bedrivas med skyndsamhet och
jämväl avse inteckningsförhållandenas ordnande.
Med hänsyn till betydelsen av att dessa frågor snarast ordnas, får riksdagen
anhålla, att Eders Kungl. Maj:t må vidtaga åtgärder för åstadkommande
av fullt tillfredsställande anordningar beträffande inteckningsförhållandena
i avseende å kronans fastigheter.
6:o)
Kungl. teatrarnas verksamhet.
Under ecklesiastikdepartementet, § 49, hava revisorerna med hänsyn till
det otillfredsställande ekonomiska resultat, som de kungl. teatrarna lämnat,
till behandling upptagit frågan om orsakerna härtill (Del I sid. 165—169).
Efter att hava lämnat åtskilliga sifferuppgifter rörande kungl. teaterns
(operans) verksamhet under de senaste åren hava revisorerna anfört följande.
»Det skall visserligen icke förnekas, att de sista årens operaverksamhet
kännetecknats av en berömvärd konstnärlig livaktighet och samtidigt en
allvarlig strävan att upprätthålla kungl. teaterns traditioner som en lyriskdramatisk
scen av internationella mått. Att beklaga är dock, att detta
delvis kommit att ske under ödslande med teaterns krafter på arbetsuppgifter,
vars resultat åtminstone ur publiksynpunkt icke motsvarat förväntningarna,
och i övrigt utan att de ekonomiska synpunkterna tillmätts den
vikt, som lägets allvar krävt. Skall överhuvud ett operaverksamhetens
fortsättande med statssubvention kunna anses ekonomiskt försvarligt, måste
enligt revisorernas mening ett väsentligt nedbringande av det allmännas
omkostnader åstadkommas. Ett strängare aktgivande på att sparsamhet och
försiktighet iakttagas ifråga om alla utgifter torde i första hand vara nödvändigt.
Vad de enskilda kostnadsposterna angår vilja revisorerna med
hänsyn till de betydande utgifter, som hovkapellet betingar, ifrågasätta
Biliang till riksdagens protokoll 1928. U sand. Nr 190. 2
18
Riksdagens skrivelse AV 190.
huruvida icke ett samarbete med den jämväl statsunderstödda konsertföreningen
skulle kunna åvägabringas. Detta uppslag har redan tidigare framförts
av förutnämnda sakkunniga, dock utan att hittills hava lett till resultat.
Likaledes bör undersökas, huruvida icke en utsträckning av operaverksamheten
till andra orter exempelvis i form av gästspel under längre eller
kortare tidsperioder, eventuellt med visst lokalt understöd, vore en ekonomiskt
genomförbar tanke. Revisorerna vilja erinra, att bidrag från lotterimedel
för närvarande lämnas för lyrisk teaterverksamhet i Göteborg; detta
bidrag har för 1927 utgått med ett så betydande belopp som 385,000 kronor,
varjämte ytterligare 181,125 kronor beviljats för 1928. Att märka är ock
hurusom en av svårigheterna att göra operainstitutionen bättre bärig ansetts
vara den i förhållande till huvudstadens folkmängd alltför utsträckta spelsäsongen
med därav följande stora antal föreställningar.
Även möjligheterna till ett bättre utnyttjande av operainstitutionen, enkannerligen
orkestern, i rundradions tjänst, torde vara förtjänta av beaktande.
Det lyckliga resultat, som det inledda samarbetet med dramatiska
teatern medfört, torde inbjuda till ett fortsättande på denna inslagna väg
exempelvis genom uppförande av större dramatiska skådespel, som kräva
beledsagning av orkestermusik. Med tillfredsställelse hava revisorerna iakttagit
den ökade utsträckning, i vilken skol- och folkföreställningar på sista
tiden börjat ingå i repertoaren. Förutom att de kulturella värden operakonsten
representerar härigenom komma en större allmänhet till godo, torde
befogade förhoppningar kunna hysas att på detta sätt grunden skall kunna
läggas för en betydlig utökning av den permanenta publikstock, varmed
teatern har att räkna.»
I fråga om dramatiska teaterns verksamhet hava revisorerna yttrat följande
:
»Även för dramatiska teaterns del är det ekonomiska resultatet mycket
otillfredsställande. Verksamhetens bedrivande är endast möjligt tack vare
stora årliga tillskott av lotterimedel. Vad spelåret 1926—1927 beträffar har
trots att för nyanskaffning av dekorationer m. m. kunnat disponeras tidigare
brandersättningsmedel till belopp av cirka 93,000 kronor, en förlust av i
runt tal 275,000 kronor uppkommit. Påfallande är vilken väsentlig del av
utgifterna, som utgöras av kostnader för dekorationer och kostymer, vad
1926—1927 beträffar sammanlagt nära 160,000 kronor.
Med vad sålunda anförts hava revisorerna avsett att närmare belysa de
mycket otillfredsställande ekonomiska resultaten av de båda kungl. teatrarnas
verksamhet. Enligt revisorernas mening måste starkare garantier skapas
för en bättre ekonomisk förvaltning av dessa båda teatrar under en mera
framträdande känsla av att uppkommande förluster icke kunna i alltför
hög grad övervältras på det allmänna. Av synnerlig vikt är överhuvud
att de båda teatrarnas verksamhet omlägges på ett sådant sätt, att behoven
av tillskott från stats- eller lotterimedel väsentligt minskas.»
Med anledning av vad revisorerna anfört hava yttranden avgivits av
styrelsen för kungl. teaterns aktiebolag (Del III sid. 139—145) samt av
styrelsen för dramatiska teatern (Del III 145—147).
Styrelsen för kungl. teaterns aktiebolag har bland annat anfört följande:
I känsla av, att en mera avsevärd allmän reducering av lönestaten vore
särskilt ägnad att nedbringa kungl. teaterns av revisorerna anmärkta höga
19
Riksdagens skrivelse AV 190.
utgifter, har styrelsen ägnat denna fråga särskild uppmärksamhet och
därvid kommit till det resultat, att en sådan reducering för närvarande
icke kan — därest kungl. teatern rätt skall fylla sin uppgift — komma till
stånd.
Revisorerna ifrågasätta, huruvida icke, med hänsyn till de betydande
utgifter, som orkestern betingar, ett samarbete med konsertföreningen
skulle kunna åvägabringas. Härvid må till en början erinras, att -— såsom
revisorerna påpeka — frågan redan på sin tid upptagits av de ovannämnda
sakkunniga. Det av de sakkunniga då för konsertföreningens
styrelse framlagda förslaget innebar, att kungl. teatern skulle övertaga
konsertföreningens verksamhet om än i något begränsad utsträckning.
Konsertföreningens styrelse ställde sig emellertid helt avvisande till förslaget,
och detsamma måste därför förfalla. Kungl. teaterns styrelse vill
här inskränka sig till att påpeka, att konsekvensen av nämnda förslags
utförande skulle varit konsertföreningens upphörande och upplösning av
dess orkester.
Revisorerna förorda vidare undersökning, huruvida icke en utsträckning
av verksamheten å kungl. teatern till andra orter, exempelvis i form
av gästspel, under längre eller kortare tidsperioder, eventuellt mot visst
lokalt understöd, vore »eu ekonomiskt genomförbar tanke». Denna fråga
är icke ny. För åtskilliga år sedan gjordes ett försök att med kungl.
teaterns personal och dekorationer å Stora teatern i Göteborg under en
kortare tid uppföra några operaverk. Försöket slog ej särdeles väl ut.
Frågan är av den komplicerade beskaffenhet, att styrelsen icke anser sig
liärutinnan böra avgiva annat yttrande än att, därest inre och yttre betingelser
för sådana gästspel, som revisorerna ifrågasätta — om utsträckning
av verksamheten i annan form än genom gästspel kan icke vara tal
— efter sorgfällig prövning skulle visa sig föreligga, den nu ånyo framkastade
tanken allt fort skall komma att beaktas. Sådana betingelser föreligga
emellertid icke för närvarande.
Då revisorerna yttra, att en av svårigheterna att göra kungl. teatern
bättre bärig »ansetts» vara den i förhållande till huvudstadens folkmängd
allt för utsträckta spelsäsongen och därav följande stora antal föreställningar,
vill styrelsen erinra därom, att, i enlighet med vad de sakkunniga
förordat, antalet speldagar under de senare åren avsevärt minskats. För
avgörande av frågan, huruvida ytterligare minskning av antalet speldagar
bör äga rum, fordras längre tids erfarenhet än som nu står till buds.
Revisorernas yttrande, att möjligheten till ett bättre utnyttjande av
kungl. teatern, enkannerligen orkestern, i rundradions tjänst, torde vara
förtjänt av beaktande, avser ett ämne av tämligen allvarlig beskaffenhet.
Styrelsen, som icke har fullt klart för sig vad revisorerna med detta
yttrande avsett, tillåter sig framhålla, att styrelsen vid sina överenskommelser
med aktiebolaget radiotjänst så långt som möjligt sökt tillvarataga
de intressen, som styrelsen i detta avseende representerar.
Mot den beskyllning för bristande varsamhet vid kungl. teaterns ekonomiska
förvaltning, revisorerna sålunda uttalat mot styrelsen, måste styrelsen
inlägga en lika bestämd som allvarlig gensaga. Styrelsen vet med sig,
att den alltid i görligaste mån sökt iakttaga nödig försiktighet i fråga om
kungl. teaterns utgifter. Att det oaktat kungl. teaterns verksamhet — nu
liksom förut — visat ett avsevärt underskott får, såsom redan nämnts, icke
läggas styrelsen till last. Revisorerna synas mena, att — då det efter de
20
Riksdagens skrivelse Nr 190.
ovan angivna operaverkens upptagande på repertoaren visat sig, att desamma
icke från allmänhetens sida rönt nämnvärt intresse och således icke motsvarat
de förväntningar, som revisorerna förutsätta måste hava varit för
handen vid verkens upptagande på repertoaren — det varit ekonomiskt felaktigt
att låta desamma komma till utförande. Endast uppförande av sådana
verk, beträffande vilka kan med någon grad av säkerhet förutses, att
de komma att av publiken omfattas med större intresse och förty inbringa
goda recetter, torde enligt revisorernas mening vara ekonomiskt försvarligt.
En sådan uppfattning kan styrelsen ej biträda. Den står helt i strid med
de principer, som för styrelsen varit vägledande i dess arbete med förvaltningen
av kungl. teatern. Styrelsen anser sig nämligen jämlikt reglementets
anda och mening, vara pliktig tillse, att å kungl. teatern såsom vårt
lands enda operascen upptagas till spelning ej endast operaverk av de gamla
mästarna — de s. k. repertoaroperorna — utan även verk av senare tiders
kompositörer, såväl svenska som utländska. Därvid har styrelsen letts jämväl
av den tanken, att kungl. teatern såsom en av staten subventionerad
kulturanstalt måste anses pliktig att hålla den musikintresserade allmänheten
å jour med de nyheter i operaväg, som tid efter annan framkomma
såväl i vårt eget land som i utlandet, självfallet dock under förutsättning,
att dessa nya verk befinnas i konstnärligt avseende hålla måttet. Härvid
böra givetvis de ekonomiska synpunkterna ägnas tillbörlig uppmärksamhet,
men de få ej — såsom revisorerna synas mena — vara de så gott som
allena avgörande. Skall över huvud i vårt land finnas en lyrisk-dramatisk
scen av kungl. teaterns rang, så kräva, utom annat, gamla traditioner, att
där bjudes god konst, även om därmed äro förbundna stora kostnader. Om
sådan konst ej får bjudas å kungl. teatern, saknar kungl. teatern enligt
styrelsens mening i själva verket existensberättigande. Men vad ett nedläggande
av verksamheten vid Gustav den tredjes förnäma opera skulle
innebära torde utan vidare vara uppenbart.
Till sådan konsekvens, varom ovan nämnts, vill den nuvarande styrelsen
för kungl. teatern icke lämna sin medverkan.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -D
Därjämte hava vissa erinringar av styrelsen gjorts mot de av revisorerna
lämnade sifferuppgifterna.
Styrelsen för dramatiska teatern har anfört i huvudsak följande:
»Styrelsen vill då först anmäla, att på revisorernas därom framställda
begäran bolagets räkenskaper med tillhörande verifikationer för spelåret
1926—1927 hållits revisorerna till handa, ehuruväl skyldighet för bolaget
att efterkomma denna begäran veterligen icke förelegat. Styrelsen känner
icke någon föreskrift, som kan åberopas till stöd för en granskning
av bolagets räkenskaper i annan ordning än den, aktiebolagslagen och bolagsordningen
angiva.
Vad därefter angår revisorernas iakttagelser rörande det ekonomiska
utfallet av verksamheten vid dramatiska teatern under spelåret 1926—
1927, kan styrelsen vitsorda, att de av revisorerna lämnade sifferuppgifterna
äga sin riktighet. Det bör dock till ytterligare upplysning anmärkas,
dels att det av revisorerna angivna beloppet 160,000 kronor utgör
sammanlagda kostnaderna icke blott för dekorationer och kostymer utan
även för möbler och attributer, dels ock att i detsamma ingå såväl arvoden
åt anlitade dekorationskonstnärer som avlöning till personalen å respektive
verkstäder med tillhopa i avrundat tal 93,000 kronor.
21
Riksdagens skrivelse Nr 190.
Beträffande den av revisorerna uttalade meningen, att starkare garantier
måste skapas för en bättre ekonomisk förvaltning av de kungl. teatrarna,
har angivits att detta skett i syfte, att deras behov av tillskott i
form av stats- eller lotterimedel kunde minskas. För dramatiska teaterns
vidkommande hava hitintills endast lotterimedel ställts till förfogande.
Såsom styrelsens till Kungl. Maj:t avlämnade förvaltningsberättelse för
nästförflutna spelår utvisar, hava från och med år 1911 och intill utgången
av spelåret 1926—1927 dylika medel influtit med tillhopa 2,277,022 kronor
59 öre. Revisorerna hava emellertid icke ansett sig böra göra ens en
antydan om, varför lotterimedel icke skulle kunna framgent få i samma
utsträckning som hittills tillgripas för uppehållande av de kungl. scenernas
verksamhet. Tilläventyrs har också deras uttalande gjorts mest i
pedagogiskt syfte.
_ Det må vara styrelsen tillåtet att ifrågasätta, huruvida revisorerna haft
tid och tillfälle att fullt sätta sig in i de förhållanden, under vilka dramatiska
teatern arbetar. Enligt det av Kungl. Maj:t för teatern utfärdade
reglemente, vars föreskrifter styrelsen söker efter bästa förmåga ställa
sig till efterrättelse, skall den hava till uppgift att genom vidmakthållande
av en god skådespelarensemble och repertoar främja svensk dra
matisk konst. Denna uppgift ålägger teatern förvisso förpliktelser, på
grund av vilka ekonomiska hänsyn stundom måste träda något tillbaka.
Därtill kommer svårigheten för att icke säga omöjligheten att på förhand
bedöma ett styckes förmåga att tilltala den stora publiken. Missräkningar
i detta hänseende torde kunna konstateras vid varje teaterföretag och
höra till de ofrånkomliga vanskligheter, som äro förknippade med detta
slag av konstutövning.
Det synes icke utan visst fog kunna göras gällande, att de företag, åt
vilka anförtrotts att driva teaterrörelse inom de Kungl. Maj:t och kronan
tillhöriga teaterbyggnaderna i Stockholm, tillkommit på tillskyndan av
statsmakterna och med ändamål att i deras ställe övertaga ansvaret för
vidmakthållandet av traditionerna från den tid, då de kungl. scenerna såsom
kulturinstitutioner av högsta värde ännu ansågos böra hava plats
bland uppgifterna för den statliga verksamheten. Under sådana förhållanden
förefaller det icke blott förklarligt utan helt naturligt, att de kungl.
scenerna kommit att intaga en — om så verkligen kan sägas vara fallet
— framför andra sökande gynnad ställning vid meddelandet av penning
lotterikoncessioner, helst statsverket genom dessa koncessioner icke iklä-.
der sig någon risk i form av garanti eller på annat sätt. De medel, som
genom lotterier till förmån för kungl. dramatiska teaterns verksamhet
uppsamlas från allmänheten, komma enligt styrelsens mening också ett
allmänt intresse till godo.
Det bör i detta sammanhang icke lämnas oanmärkt, att allt, som anskaffas
för teaterns räkning av dekorationer och kostymer m. m., omedelbart
blir en statsverkets tillhörighet. Brandförsäkringsvärdet å den inom teaterbyggnaden
och i en särskild förrådsbyggnad förvarade lösegendomen
uppgår för närvarande till 1,100,000 kronor. Likaledes bör uppmärksammas,
att därest medel icke skulle finnas tillgängliga till täckande av uppkomna
brister å teaterrörelsen, bolagets fortbestånd med dess i förhållande
till rörelsens omfattning synnerligen ringa aktiekapital omedelbart
äventyras.
Skulle revisorerna med sina uttalanden hava åsyftat att mot teaterns
ledning rikta anmärkning för bristande ansvarskänsla i fråga om teaterns
22
Hiksdagens skrivelse Nr 190.
ekonomiska skötsel, anser sig styrelsen berättigad att däremot inlägga en
bestämd gensaga. Att vid en konstanstalt, sådan som kungl. dramatiska
teatern bör och väl även får anses vara, skapa garantier för ett tillräckligt
ekonomiskt utbyte, lär icke ligga inom möjlighetens gräns. Den garantien
skulle visserligen kunna tänkas ligga i ett till regel utsålt hus, men
den allmänhet, som om kvällarna söker underhållning eller förströelse,
har som bekant mycket att välja på, och hur den väljer, det är en konjunkturfråga,
där de mest olikartade, ofta tillfälliga faktorer spela in,
såsom ekonomi, personlig smak, personliga sympatier m. m.
- - ------- - - - - - - ---- - - - - - - -»
Riksdagen vill till en början erinra om att ett ordinarie riksstatsanslag å
150,000 kronor är uppfört under 8:e huvudtiteln för understödjande av
kungl. operans verksamhet. Till dramatiska teatern utgår däremot icke
något direkt statsanslag. För brandförsäkring av viss staten tillhörig,
huvudsakligen i operabyggnaden och dramatiska teaterns byggnad förvarad
lösegendom m. m., är emellertid å nämnda huvudtitel dessutom uppfört ett
extra anslag av 13,033 kronor. Båda teatrarna äga därjämte numera direkt
uppbära den nöjesskatt, som tidigare såsom en kommunal skatt utgått till
Stockholms stad. I övrigt hava teatrarna årligen erhållit högst betydande
summor av lotterimedel för uppehållande av sin verksamhet.
Någon direkt erinran från styrelsen för kungl. teaterns aktiebolag har
icke gjorts i fråga om revisorernas granskningsrätt beträffande teaterns räkenskaper,
men styrelsen har dock funnit det vara tveksamt, huruvida dylik
rätt förefinnes. Däremot har styrelsen för dramatiska teatern gjort gällande,
att någon skyldighet för dramatiska teaterns aktiebolag icke förelegat
att tillhandahålla riksdagens revisorer bolagets räkenskaper med tillhörande
verifikationer. I anledning av nämnda yttranden vill riksdagen uttala, att
det enligt riksdagens mening är uppenbart, att revisorerna böra äga granskningsrätt
ifråga om de kungl. teatrarnas räkenskaper. Redan den ställning,
dessa teatrar intaga, och den omständigheten tillika, att för teatrarnas verksamhet
årligen av Eders Kungl. Maj:t anvisas betydande belopp av lotterimedel,
bör enligt riksdagens mening föranleda, att riksdagens revisorer skola
äga taga del av deras räkenskaper. Härtill kommer emellertid, att genom den
omläggning, som numera skett ifråga om nöjesskatten vid teatrarna, och med
hänsyn till riksdagens beslut, att teatrarna skola direkt uppbära de belopp,
som tidigare utgått i form av nöjesskatt och då tillfallit Stockholms stad,
den sålunda till teatrarnas förmån disponerade inkomsten är att betrakta
som bevillning, vilken utgår enligt av riksdagen ensam stadgade grunder.
Härav torde få anses följa, att riksdagens revisorer böra äga granskningsrätt
i fråga om denna inkomsts användning och följaktligen även rörande
teatrarnas hela förvaltning.
Då emellertid nu dramatiska teaterns styrelse bestritt revisorernas befogenhet
att granska teaterns räkenskaper, har riksdagen ansett nödvändigt,
att denna befogenhet uttryckligen fastställes, så att någon tvekan härutinnan
icke längre kan råda. Till vinnande av detta mål synes lämpligt, att
Riksdagens skrivelse Nr 190. 23
Eders Kungl. Maj:t vid beviljande av medel — lotterimedel eller andra —
till operans och dramatiska teaterns verksamhet föreskriver såsom villkor,
att riksdagens revisorer skola äga granskningsrätt ifråga om teatrarnas
verksamhet.
Riksdagen förbiser därvid icke, att från teatrarnas synpunkt en del olägenheter
kunna vara förenade med ett bekantgörande av vissa förhållanden
inom teatrarnas ekonomiska förvaltningsområde •— närmast avtalen angående
vissa personers avlöningsförmåner — men riksdagen förutsätter såsom en självklar
sak att, då dessa avtal på grund av de rent personliga hänsyn, som
måste tagas vid deras ingående, givetvis icke äro lämpade att offentliggöras,
revisorerna skola låta sig angeläget vara att vid sin granskning av räkenskaperna
så långt som möjligt iakttaga all den diskretion, som sakens natur
påkallar.
Vad därefter angår de sakliga erinringar, som från revisorernas sida
framställts, har riksdagen, även med beaktande av de svårigheter, som otvivelaktigt
äro förknippade med uppehållandet av dessa teatrars verksamhet,
dock icke kunnat undgå att finna utgifterna i många fall synnerligen höga,
och riksdagen har ansett sig böra framhålla nödvändigheten av att en begränsning
av desamma äger rum i största möjliga mån. Såsom revisorerna
framhållit, är det också av vikt att vid teatrarnas verksamhet särskild uppmärksamhet
ägnas den omständigheten, att uppkommande förluster icke i
alltför hög grad övervältras på det allmänna. Någon åtgärd från riksdagens
sida i nu förevarande hänseende anser sig dock riksdagen icke böra
påyrka, då riksdagen förutsätter, att, såsom av förklaringarna jämväl framgår,
styrelserna hava sin uppmärksamhet särskilt riktad på dessa förhållanden.
Riksdagen får alltså anhålla, att Eders Kungl. Maj:t måtte i samband
med anvisande av medel — lotterimedel eller andra — för upprätthållande
av de kungl. teatrarnas verksamhet såsom villkor härför föreskriva, att
riksdagens revisorer skola äga granska teatrarnas förvaltning och räkenskaper.
7:o)
Okad användning av inhemskt motorbränsle inom statsförvaltningen.
Under rubriken »Särskilt uttalande beträffande de affärsdrivande verken
m. m.», § 81, hava revisorerna anfört följande:
»Revisorerna hava ansett sig böra ägna uppmärksamhet åt frågan om
sulfitspritens användning som motorbränsle inom statens verk.
Till belysning av den utsträckning, i vilken behov av motorolja inom
statens olika förvaltningsgrenar förekommer, må nämnas, att de armén tillhöriga
motorfordonen för närvarande torde uppgå till omkring 250—300.
Motsvarande siffror för telegrafstyrelsens och vattenfallsstyrelsens del hava
uppgivits vara cirka 250 respektive 60—70. Vid statens järnvägar före
-
24
Riksdagens skrivelse Nr 190.
komma för närvarande över 100 med olja som bränsle framdrivna dressiner.
Vid flottan användes i stor utsträckning olja för driften av marinens fartyg.
Även för driften av tullverkets bevakningsfartyg åtgå stora kvantiteter
flytande bränsle.
Den inom landet tillverkade sulfitspriten användes för närvarande huvudsakligen
som motorbränsle i form av lättbentyl. Detta bränsle består av
25 procent sprit och 75 procent bensin. Varan tillhandahålles genom ett
för cellulosaindustrien gemensamt försäljningsbolag. Tillverkningen inom
landet uppgick under år 1926 till cirka 14 miljoner liter 50-procentig sprit.
De anlagda sulfitspritfabrikernas kapacitet utgjorde emellertid 38 miljoner
liter; skulle all avfallsluten från sulfitfabrikerna tillvaratagas, komme man
upp till en årlig tillverkningssiffra av över 100 miljoner liter. Till jämförelse
må erinras, att importen av bensin under år 1926 uppgick till över
150 miljoner liter med ett uppskattat importvärde av omkring 34 miljoner
kronor. Även under förutsättning alltjämt av en så ringa tillsats som 25
procent sulfitsprit skulle alltså landets förbrukning av lättbentyl kunna
stegras till cirka 37 miljoner liter. Härtill bör läggas vad som åtgår för
andra ändamål exempelvis tekniskt bruk.
Enligt vad revisorerna från olika statens myndigheter inhämtat hava
vissa därstädes anställda försök med lättbentyl som bränsle för motorfordon
utfallit mycket gynnsamt. Sålunda hava inom telegrafverket 11 fordon av
olika storlek och typ och av skilda märken under en längre tid med gott
resultat provkörts med detta bränsle. Någon skadlig inverkan på motorerna
eller annan olägenhet har ej kunnat konstateras. Tvärtom har något större
effekt kunnat förmärkas. Bränsleförbrukningen har i genomsnitt visat sig
vara densamma som vid bensindrift. Liknande goda erfarenheter hava
gjorts vid andra statens verk.
Post- och telegrafverken hava i sina kontrakt med vederbörande bensinleverantör
intagit en bestämmelse om att uttagen må omfatta bensin eller
lättbentyl i fritt val, varvid det senare bränslet användes på alla orter, där
detta föres i marknaden av leverantören. Även inom andra förvaltningsgrenar
har lättbentylen börjat tagas i bruk för driftsändamål.
Då numera i handeln finnes att tillgå ett motorbränsle, delvis utgörande
en svensk produkt och i prishänseende konkurrenskraftigt med bensin,
synes önskligt, att detta i möjligaste mån må komma till användning vid
förekommande förbrukning av brännolja inom landet. I särskilt hög grad
torde detta gälla de statens verk och myndigheter, som hava behov av
dylikt bränsle.»
Vad revisorerna anfört beträffande användningen vid statens verk och
inrättningar av inhemskt motorbränsle, har riksdagen funnit vara värt särskilt
beaktande, då genom användning i största möjliga utsträckning av
sådant bränsle icke endast vinnes ökad avsättning inom landet av producerat
motorbränsle och de därmed sysselsatta näringarna uppmuntras, utan
också en minskning av importen utav bensin m. m. lärer kunna åvägabringas.
För övrigt torde det inhemska motorbränslet numera väl kunna
konkurrera med det importerade.
Riksdagen har alltså i likhet med revisorerna ansett det vara av vikt, att
åtgärder vidtagas för möjliggörande av utsträckt användning av det inhemska
Riksdagens skrivelse Nr 190. 25
motorbränslet, framför allt då det gäller förbrukningen hos statsmyndigheterna.
På grund härav får riksdagen anhålla, att Eders Kungl. Maj:t måtte vidtaga
åtgärder för åstadkommande av ökad användning vid statens verk och
inrättningar av inhemskt motorbränsle.
Stockholm den 15 maj 1928.
Med undersåtlig vördnad.
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1U saml.
Nr 190.
3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.