Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1928 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1927—30 juni 1928.

1929-05-16 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1929:175, Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1928 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1927—30 juni 1928.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 175.

1

Nr 175.

Godkänd av första kammaren den 16 maj 1929.

Godkänd av andra kammaren den 16 maj 1929.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1928

församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning

av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,

styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1927—30 juni 1928.

(Statsutskottets utlåtande nr 94.)

Till Konungen.

Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer rörande

verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,

styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1927—30 juni 1928 uti avgiven

berättelse anmält samt vederbörande verk och myndigheter uti däröver avgivna

förklaringar hos Eders Kungl. Maj:t andragit, får riksdagen i nedan

nämnda ärenden anföra följande.

l:o)

Anstånd med avsked för befattningshavare, som åtnjuta sportelinkomst

eller ersättning därför.

Under justitiedepartementet, § 1, hava revisorerna upptagit till behandling

frågan om anstånd med avsked för aktuarien i Svea hovrätt G. Liliequist,

vilken, åtnjutit avlöning enligt den vid 1876 års riksdag fastställda lönestaten

och av hovrätten medgivits rätt att kvarstå i sin befattning efter

uppnådda 65 levnadsår. (Del I sid. 4—6).

Efter att hava meddelat vissa uppgifter rörande Liliequists löneförmåner

och den ersättning för mistad sportelinkomst, som tillerkänts honom, hava

revisorerna anfört följande.

»Revisorerna vilja icke bestrida, att i särskilda fall med hänsyn till befattningshavarens

enskilda intressen billighetsskäl kunna föreligga av den

art, att anledning kan finnas att tillmötesgå befattningshavarens önskan att

få kvarstå i tjänst efter uppnådd pensionsålder. Den omständigheten, att

Liliequist, sedan genom 1910 års lönereglering den av honom innehavda

Bihang till riksdagens protokoll 1929. lh sand. Nr 175.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Riksdagens skrivelse Nr 175.

befattningen med hänseende till de med densamma förbundna inkomsterna

kom i en ogynnsammare ställning än förut, kvarstod å den för honom vida

fördelaktigare lönestaten av år 1876 synes emellertid snarare tala mot än

för ett medgivande av rätt att kvarstå utöver pensionsåldern. I varje fall

synes dylikt medgivande icke hava hort lämnas med annan förutsättning

än att Liliequist erbjudit sig att av sin sportelinkomst avstå så mycket,

att den behållna inkomsten av tjänsten komme att motsvara allenast de

med densamma enligt nu gällande lönestat förenade löneförmånerna.

Det förefaller revisorerna, som om särskilt med hänsyn till kommande

löneregleringar för befattningshavare, vilka åtnjuta sportelinkomster, sådana

ändringar i gällande bestämmelser borde vidtagas, att frågor om anstånd

med avsked för tjänstemän, som kvarstå å gammal stat och därvid bibehålla

sportler eller tillerkänts ersättning därför, alltid skola understallas

Kungl. Maj:ts prövning.»

Förklaring har avgivits av Svea hovrätt (Del III sid. 3), som anfört

följande.

»Hovrättens beslut att låta anstå med avsked för Liliequist är grundat

på den uppfattning, att Liliequists kvarstannande i tjänst vore önskvärt

ur det allmännas synpunkt, en uppfattning, vartill hovrätten kommit pa

grund av sin kännedom om Liliequists tjänstgöring och i det hela om personalförhållandena

i hovrätten. I detta sakläge har hovrätten icke ansett

sig kunna eller böra med Liliequist underhandla om de ekonomiska villkoren

för hans kvarstannande.»

Vad i detta ärende förekommit, har bibringat riksdagen den uppfattningen,

att anstånd med avsked för befattningshavare, som uppbär sportler eller

ersättning därför, bör beviljas allenast efter prövning av Eders Kungl. Maj:t.

Härigenom torde vinnas, att spörsmål av denna art bliva enhetligt behandlade,

och att de personliga hänsyn, som kunna förefmnas, icke få göra sig

för mycket gällande.

Riksdagen får alltså anhålla, att Eders Kungl. Maj:t måtte utfärda föreskrift

därom, att samtliga frågor rörande anstånd med avsked efter uppnådd

ålder, då skyldighet föreligger att från tjänsten avgå, för befattningshavare,

som åtnjuta sportler eller ersättning därför, skola prövas av Eders Kungl.

Maj:t.

2:o)

Repslagarbanan å flottans varv i Karlskrona.

Under försvarsdepartementet, § 14, hava revisorerna behandlat frågorna

om bokföring av inkomster och utgifter samt kalkylerandet av priserna

vid repslagarbanan å flottans varv i Karlskrona. I samband härmed hava

revisorerna i sin berättelse intagit följande skrivelse från marinförvaltningen

till varvschefen i Karlskrona.

»Kungl. marinförvaltningen vill härigenom anmoda eder att för driften

vid repslagarbanan från och med den 1 juli innevarande år upplägga en

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 175.

3

särskild titel, benämnd S 178: ''Repslagarverkstaden i Karlskrona’, å vilken

titel verkstadens samtliga inkomster och utgifter skola bokföras.

Såsom inkomster skola upptagas alla influtna ersättningar för å verkstaden

tillverkade varor.

Såsom utgifter skola upptagas alla kostnader för verkstadens underhåll

— utom underhåll av byggnader — och drift, såsom avlöningar, materialier

för tillverkningen, maskiner och redskap in. m., transporter samt övriga utgifter

som kunna hänföras till driftkostnader.

Vid verkstaden tillverkade varor inlevereras till materialförrådet. Ersättning

härför beredes verkstadens titel omföringsvis från materialförrådets

titel enligt vederbörligen fastställda priser.

Dessa priser fastställas av eder för ett år i sänder men kunna, om så

skulle visa sig erforderligt, under året höjas eller sänkas. Vid kalkylerandet

av priserna iakttages, att inkomsterna å verkstadens titel ej blott

skola balansera de löpande utgifterna utan jämväl kunna bestrida kostnaderna

för eventuella förbättringar och efter kungl. marinförvaltningens

prövning även utvidgningar av verkstaden.

Utlämningspriserna fritt materialförrådet fastställas av eder i vanlig

ordning.»

Revisorerna hava därefter anfört följande.

»Enligt vad revisorerna inhämtat var självkostnadspriset för vid verkstaden

tillverkat tågvirke av olika slag under budgetåren 1926/1927 och 1927/1928

respektive 226,606 kronor 79 öre och 189,621 kronor 31 öre. Efter de priser,

som debiterats vid utlämning av tågvirke från allmänna materialförrådet,

utgjorde värdet av nämnda tillverkning respektive 287,526 kronor 84 öre

och 240,625 kronor 53 öre. Verkstadens vinst kom härigenom att uppgå

till respektive 60,920 kronor 5 öre och 51,004 kronor 22 öre. För verkstadens

räkning hava under år 1928 anskaffats maskiner till ett sammanlagt

värde av 32,979 kronor 28 öre. Vidare hava kostnaderna för ändringsarbeten

å verkstaden under de senaste åren uppgått till sammanlagt 5,900

kronor. Kostnaderna för inköp av maskiner samt vidtagna ändringsarbeten

å verkstaden hava bestritts av den vinst, som uppkommit å verkstadens tillverkning.

Det tillvägagångssätt, som av marinförvaltningen anvisats för priskalkyleringen,

har medfört, att avsevärda nyaanskaffninar för repslagarbanans

räkning kunnat ske utan att frågan härom behövt underställas riksdagen.

Med en mera allmän tillämpning av en dylik metod skulle uppenbarligen

utan möjlighet till kontroll eller närmare prövning från riksdagens sida

myndigheter, som bedriva tillverkning av förnödenheter för statens räkning,

kunna i stor utsträckning vidtaga dispositioner, vilka medföra betydelsefulla

ekonomiska konsekvenser för statsverket, då ju de kalkylerade priserna

i det hela mer eller mindre bliva beroende av vederbörandes godtyckliga bestämmande.

Frågan har ur principiell synpunkt synts revisorerna så viktig,

att de ansett sig böra fästa riksdagens uppmärksamhet på vad i denna sak

förekommit.»

Förklaring har avgivits av marinförvaltningen (Del III sid. 30—32), som

anfört följande.

»Det anmärkta tillvägagångssättet för priskalkylering, som angives i marinförvaltningens

skrivelse den 5 juni 1926 till varvschefen vid flottans

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 175.

station i Karlskrona, torde böra ses i samband med tendensen att göra varvsdriften

i möjligaste mån ekonomisk efter ’självliushållningsprincipen’ såsom

framhållits av flottans organisationssakkunniga i den 21 juni 1926 avgivet

''Betänkande och förslag’, där å sid. 42 bland annat anföres: För att i

övrigt kunna följa det ekonomiska utbytet av nu omliandlad tillverkning

samt med hänsyn till prissättningen vore det enligt de sakkunnigas mening

lämpligt, om föreskrifter utfärdades därom, att repslagarbanans alla omkostnader

och ersättningar för tillverkade produkter bokfördes å särskild

titel på samma sätt som nu sker vid kraftcentralen och som-----för
ordats

i fråga om ekipagedepartementets transportrörelse’. Dylika bestämmelser

tillämpas även vid marinens centrala beklädnadsverkstad och korvfabriken

i Karlskrona, oljefabriken å Karlskrona varv samt tvättinrättningarna

å Rindön, i Stockholm och i Karlskrona.

Dessa bestämmelser innebära bland annat, att priserna skola så beräknas,

att inkomsterna ej blott balansera de löpande utgifterna utan jämväl skola

vara så beräknade, att erforderliga förbättringar och moderniseringar av

respektive inrättning skola kunna av titeln bestridas.

Efter därtill erhållet nådigt medgivande, beordrades personal från varvet

i Karlskrona att företaga en studieresa till England och Tyskland för att

därstädes inhämta kunskap om vid repslageri numera använda maskiner

och arbetsmetoder m. m.

På grund av de erfarenheter, som under ovan angivna studieresa vunnits,

inlämnade varvschefen vid flottans station i Karlskrona den 19 oktober 1927

förslag och kostnadsberäkning för modernisering av repslagarbanan. Detta

förslag godkändes av marinförvaltningen den 26 oktober 1927, och i samband

härmed fastställdes viss förenkling i driften och standardisering vid

tillverkning av tågvirke, allt i syfte att förbilliga detsamma.

Enligt från varvschefen vid flottans station i Karlskrona infordrad och

av honom den 31 januari 1928 avgiven uppgift angående kostnaden för

tillverkning av tågvirke enligt då vid flottans repslagarbana använd liandmetod

ävensom beräknad kostnad för motsvarande tillverkning efter verkställd

modernisering av banan beräknades, att vinsten i fråga om tillverkningen

av marinens årsbehov av tågvirke efter moderniseringen skulle uppgå

till cirka 45,000 kronor. En modernisering av banan måste således anses

fullt befogad.

Sedan ovannämnda modernisering av repslagarbanan under hosten 1928

blivit genomförd, har varvschefen vid flottans station i Karlskrona uti

en den 4 januari 1929 avgiven skrivelse i ärendet anfört, dels att införandet

av maskinell drift även medfört en minskning av antalet arbetare från

13 till 7, vilket utgör en minskning i årlig avlöningskostnad med 20,568

kronor eller ej mindre än 45 procent av tidigare utgående avlöning, dels

ock att verkställda beräkningar givit vid handen, att den prisreduktion å

tågvirke, som bliver eu direkt följd av verkstadens modernisering, kan

beräknas komma att uppgå till 18 procent av nu gällande priser.

De av riksdagens revisorer angivna vinstbeloppen vid verkstaden, respektive

60,920 kronor o öre och ol,004 kronor 22 öre, för budgetaren

1926/1927 och 1927/1928 äro, enligt varvschefens uppgift, ej överensstämmande

med vad varvskon törens titelböcker utvisa eller 27,992 kronor 52

öre och 19,725 kronor 76 öre för respektive år, varvid beträffande sistnämnda

belopp är att märka, att här fråndragits utbetalda förskott å kontraherade

maskiner med cirka 9,000 kronor.

Framhållas må, att största delen av det tågvirke, som tillverkas vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Riksdagens skrivelse Nr 175.

ifrågavarande repslagarbana, användes av flottans fartyg vid desannnas

översyn, utrustning och förläggning i beredskap, och bestridas kostnaderna

för tågvirkets tillverkning alltså huvudsakligen av anslaget till underhåll

av flottans fartyg och byggnader m. m.

Arbetsmaskiner i allmänhet måste tid efter annan ersättas med nya och

modernare. Inom privatindustrien är det vanligt att räkna med en 10-årig

avskrivningstid för arbetsmaskiner. Ä flottans varv blir användningen i

regel vida längre — det finnes maskiner som hållit i 30 å 40 år. I det

ordinarie anslaget till underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m.

avses i regel ett belopp till anskaffning av maskiner i stället för förslitna

eller omoderna sådana. I kostnadsberäkningarna för varje större nybygge

eller nyanskaffning, som utföres av marinen själv, vare sig det gäller fartyg,

befästningar eller visst materiel, såsom t. ex. torpeder, ingår anskaffning

av för dess utförande speciella arbetsmaskiner m. in.

Endast då maskinanskaffning, på grund av att underhållsanslaget ej därtill

kunnat lämna tillgång, måst eftersättas, har hemställan om beviljandet

av särskilda medel för anskaffning av maskiner i större omfattning gjorts.

Det nu tillämpade förfaringssättet, varigenom kännedom om självkostnaden

för denna del av varvsdriften kan erhållas, ansluter sig till samma

ekonomiska grunder, som tillämpas vid enskilda företag på motsvarande

områden och torde sålunda vara i överensstämmelse med av riksdagen vid

upprepade tillfällen framhållna önskemål.

Av här ovan lämnade uppgifter framgår således:

att det ur såväl freds- och krigsberedskapssynpunkt måste anses nödvändigt,

att flottan själv tillverkar sitt behov av tågvirke;

att uppläggandet av särskilda titlar, som av organisationssakkunniga påyrkats,

är av behovet påkallat för att kunna följa det ekonomiska utbytet

av tillverkningen; samt

att moderniseringen av den maskinella utrustningen vid repslagarbanan medfört

betydande minskning i tillverkningskostnaderna för marinens tågvirke.»

Riksdagen vill erinra om att 1927 års riksdag hos Eders Kungl. Maj:t anhållit,

att sådana åtgärder beträffande marinförvaltningens medelsbokföring

måtte vidtagas, att samtliga av marinförvaltningen disponerade riksstatsmedel

komme att upptagas i budgetredovisningen samt att det tillämpade förfaringssättet

med uppläggande av särskilda fondtitlar för dylika medel för

framtiden upphörde. Med hänsyn till vad som förekommit i nu förevarande

ärende, har riksdagen ansett nödvändigt, att särskilda grunder för redovisningen

av inkomster och utgifter vid marinens verkstäder ävensom för

den ekonomiska förvaltningen i övrigt vid dessa verkstäder av Eders Kungl.

Maj:t fastställas. Härvid bör tillses, att utlämningspriserna för tillverkad

materiel m. in. icke må bestämmas på sådant sätt, att dessa priser innefatta

beräknade kostnader jämväl för utvidgning av verkstadsdriften. Frågor

av denna art böra alltid underställas riksdagens prövning, ocli den till

marinförvaltningens disposition ställda delen av underhållsanslaget bör icke

tagas i anspråk för dylika utgifter. Vid prissättning bör däremot givetvis

hänsyn tagas till den förnyelse av arbetsmaskiner in. in., som är nödvändig

för driftens uppehållande i den omfattning, som erfordras för tillgodoseende

av varvets behov och som i övrigt betingas av dess rationella bedrivande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 175.

På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders Kungl.

Maj:t måtte fastställa grunder för handhavandet av den ekonomiska förvaltningen

och redovisningen vid marinens verkstäder.

3:o)

Ersättning för eldning och skötsel av värmeledningarna i länsstyrelsernas

lokaler.

Under socialdepartementet, § 23, hava revisorerna meddelat, att de vid

sin granskning av länsstyrelsernas räkenskaper uppmärksammat, hurusom

ersättning för eldning och skötsel av värmeledningarna i länsstyrelsernas

lokaler utgått efter mycket växlande grunder, varjämte revisorerna lämnat

vissa uppgifter till belysande av denna iakttagelse (Del I sid. 58—60).

I anslutning härtill hava revisorerna gjort följande uttalande.

»Av det anförda framgår, att ifrågavarande ersättningar fastställts i

vissa fall av Kungl. Maj:t, i andra fall åter av vederbörande länsstyrelse.

Vid beräknandet av ersättningens storlek hava även olika grunder tillämpats.

Det synes revisorerna förtjänt övervägas, om ej fastställandet av dessa

ersättningar kan ske efter något mera enhetliga normer. Därjämte torde

böra undersökas, huruvida icke åt länsstyrelsernas ordinarie vaktmästarpersonal

kan i större omfattning än hittills anförtros bestyret med värmeledningarnas

eldning och skötsel, även om härför skulle behöva utgå någon

mindre gottgörelse utöver ordinarie avlöningen. Självklart måste då skälig

hänsyn tagas till annan nuvarande innehavare av sysslan. Slutligen vilja

revisorerna ifrågasätta, huruvida anslagen för tillfällig löneförbättring och

dyrtidstillägg lämpligen böra tagas i anspråk för utgifter, varom här är fråga.»

Förklaring i ärendet har avgivits av statskontoret ävensom av vissa

länsstyrelser (Del III sid. 65—177).

Statskontoret har därvid anfört följande.

»Revisorerna hava ansett, att det borde tagas i övervägande, om ej fastställandet

av ersättningar för skötsel av värmeledningarna i länsstyrelsernas

lokaler kunde ske efter något mera enhetliga normer än hittills varit fallet,

ävensom uttalat sig för en undersökning, huruvida icke åt länsstyrelsernas

ordinarie vaktmästarpersonal kunde i större omfattning än för närvarande

äger rum anförtros sagda bestyr.

Statskontoret finner i likhet med revisorerna lämpligt, att en utredning

av nämnda spörsmål kommer till stånd, och vill i sådant avseende för

närvarande endast framhålla, att för verkställande av en dylik utredning

länsstyrelserna torde böra anbefallas att inkomma med för densamma erforderliga

uppgifter. ...... .. , . .,

Vidkommande det av revisorerna jämväl framförda spörsmålet, huruvida

anslagen för tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg lämpligen böra

tagas i anspråk för utgifter, varom här är fråga, vill statskontoret för sin

del göra gällande, att — med hänsyn till att nu omhandlade ersättningar

synas böra så tillmätas, att de utgöra full gottgörelse för de bestyr, för

vilka de utgå, och i betraktande av deras natur av expensutgifter — till
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 175.

7

fällig löneförbättring eller dyrtidstillägg icke torde böra ä dem utbetalas.

Även ur redovisningssynpunkt synes för övrigt lämpligast, att ifrågavarande

ersättningar komma att belasta allenast vederbörande anslag till skrivmaterialier

och expenser, ved m. m.»

I likhet med statskontoret finner riksdagen det lämpligast, att ersättningarna

för eldning och skötsel av värmeledningarna i länsstyrelsernas lokaler

så tillmätas, att de utgöra full gottgörelse för de bestyr, för vilka de utgå,

ävensom att kostnaderna för framtiden bestridas av vederbörliga anslag till

skrivmaterialier och expenser, ved m. m.

På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders Kungl.

Maj:t måtte vidtaga sådana åtgärder, att för framtiden samtliga kostnader

för eldning och skötsel av värmeledningarna i länsstyrelsernas lokaler bestridas

av vederbörliga expensanslag.

4:o)

Landsfiskalernas och deras exekutionsbiträdens medelsförvaltning.

Under socialdepartementet, § 24, hava revisorerna lämnat vissa uppgifter

rörande landsfiskalernas och deras exekutionsbiträdens medelsförvaltning

ävensom rörande de förskingringar av medel, som under de senaste åren

inträffat vid nämnda förvaltning (Del I sid. 60—86).

I samband härmed hava revisorerna gjort följande uttalande.

»Revisorerna hava genom den föregående redogörelsen velat giva en sammanfattande

framställning av och närmare belysa de synnerligen svåra

missförhållanden, som framträtt inom här berörda del av fögderiförvaltningen.

Av redogörelsen framgår att under de sista tio åren icke mindre

än 31 landsfiskaler och 43 fjärdingsman blivit beträdda med förskingringsbrott,

avseende, såvitt hittills kunnat fastställas, en så betydande summa som

1,234,456 kronor. I flertalet fall hava förskingringarna pågått under en längre

följd av år utan att upptäckas vid verkställda inventeringsförrättningar.

Det är enligt revisorernas mening en angelägenhet av högsta vikt, att

statsmakterna snarast möjligt vidtaga åtgärder, ägnade att förhindra ett

upprepande av dylika oegentligheter. Saken synes desto mera allvarlig som

den berör en kår av funktionärer, vilken har en del av statens rättsvårdande

uppgifter på sin lott och på vilken därför de största fordringar i

fråga om redbarhet böra kunna ställas.

Medgivas må att det icke är någon lätt sak att komma tillrätta med

denna fråga. Stor vikt ligger otvivelaktigt i själva rekryteringen av kåren,

så att de tillsättande myndigheterna lägga sig vinn om att till ifrågavarande

uppdrag utse endast sådana, vilkas personliga kvalifikationer fylla

måttet. En sådan prövning blir dock alltid mer eller mindre beroende av

subjektiva omdömen. Huvudvikten kommer därför att ligga på beskaffenheten

av den kontroll, som utövas å dessa befattningshavares förvaltning.

Men att utfinna ett kontrollsystem, som under alla förhållanden fungerar

effektivt, är förbundet med stora svårigheter, särskilt i betraktande av att

det här gäller en mycket omfattande uppbördsverksamhet, som dessutom

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr 175.

avser medel av liera olika slag, för vilka vederbörande har att redovisa på

skilda håll och i olika ordning.

Behovet av en bättre kontroll synes emellertid klart ådagalagt. De kontrollföreskrifter

i avseende å landsfiskalers och deras exekutionsbiträdens

medelsförvaltning, som infördes i samband med 1917 års fögderiförvaltningsreform,

hava enligt vad ovanstående utredning visat icke varit tillräckliga

att förebygga ti 11 grepp av de medel, som vederbörande i tjänsten omhänderhava.

Senare hava visserligen vissa nya kontrollföreskrifter meddelats,

innefattande huvudsakligen föreskrifter om användande av postgiro, redovisningsräkningar

mellan utmätningsmannen och exekutionsbiträdena samt

särskilda indrivningskvitton. Men ej heller detta har varit tillfyllest. Särskilt

torde beträffande möjligheten att kontrollera indrivningen och redovisningen

av kommunalutskylder de nuvarande bestämmelserna vara otillfredsställande.

De av revisorerna meddelade uppgifterna angående av landsfiskaler

och deras exekutionsbiträden förskingrade medel utvisa även, att de förskingrade

tjänstemedlen till större delen utgjorts av kommunalutskylder.

De nu gällande kontrollbestämmelserna i fråga om kommunalutskylder inskränka

sig i huvudsak till föreskriften om årliga inventeringar genom

landsfogden (§ 11 i landsfogdeinstruktionen), då granskning skall äga rum

på grundval av hos utmätningsman tillgängliga handlingar. Då inventeringsförrättaren

icke på förhand haft tillgång till restlängderna, står honom

något fullständigt och tillförlitligt, kontrollmaterial ej till buds. Han har

allenast att tillgå det material, landsfiskalen ställer till hans förfogande,

varför falsarier, som dolts genom oriktiga anteckningar, icke kunna upptäckas

annat än genom en tillfällighet.

För att uppnå en mera betryggande kontroll i nu nämnda hänseende

torde kunna ifrågasättas, huruvida icke bestämmelsen i § 2 av restindrivningsförordningen,

varest uppbördsman av kommunalutskylder ålägges att,

då framställning om indrivning av sådana medel sker hos utmätningsman

på landet, till länsstyrelsen lämna skriftlig uppgift om restlängdernas summa,

borde utbytas mot föreskrift, att avskrift av restlängden skall överlämnas

till länsstyrelsen. Utmätningsman, som nu översänder redovisning av influtna

utskylder jämte hindersbevis direkt till den kommunala uppbördsmyndigheten,

skulle i stället vara skyldig översända redovi sningsförteckningen

till länsstyrelsen, där anteckning om influtna belopp eller redovisning

genom hindersbevis skulle äga rum i länsstyrelsens exemplar av restlängden.

Vid förteckningen borde i sådant fall såsom verifikation fogas

dels girobesked rörande den kontanta redovisningen och dels hindersbevis,

som åberopas. Denna förteckning jämte hindersbevis skulle av länsstyrelsen,

sedan anteckning om uppgifterna på angivet sätt ägt rum, tillställas vede?-- börande kommunala uppbördsmyndighet. Genom en sådan anordning torde

vinnas, att länsstyrelsen beredes möjlighet att, liksom beträffande kronoutskylder,

hos vederbörande efterhöra orsaken till att utskylder icke redovisats

inom stadgad tid eller med andra ord länsstyrelsen skulle härigenom bliva

ett verkligt kontrollorgan jämväl beträffande indrivningen och redovisningen

av kommunalutskylderna. Inventeringsförfarandet beträffande dessa utskylder

skulle vidare bliva mera verksamt, då länsstyrelsens kontrolluppgifter skulle

kunna jämföras med utmätningsmannens anteckningar.

Även i andra hänseenden än ovan berörts synes det nuvarande inventeringsförfarandet

lida av bristfälligheter. Revisorerna hava särskilt lagt

märke till att i ett flertal fall de årliga inventeringarna förrättats vid samma

tidpunkt av året samt att vederbörande landsfiskaler i vissa fall erhållit

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens skrivelse Nr 175.

undei rättelse ett par dagar i törväg om den förestående inventeringen

Härigenom har möjliggjorts för landsfiskalen att till täckande av gjorda

förskingiingai överflytta medel från de olika räkningar, varöver lian disponerat,

till sin egen tjänsteräkning eller ock upplåna vad som för tillfället

erfordrats. Het torde vara uppenbart, att en inventerings värde vid ett

dylikt förfaringssätt högst väsentligt förringas. En förutsättning för att

inventeringen hos en utmätningsman skall bliva av åsyftad betydelse måste

iiven vara, att inventeringen sker efter viss uppgjord plan. Av de inventeringsprotokoll,

revisorerna haft tillfälle att taga del av, framgår emellertid,

att i flera fall så ingalunda varit fallet. Det synes därför revisorerna

nödvändigt, att detaljerade och tydliga föreskrifter meddelas, huru inventering

hos landsfiskal och annan utmätningsman skall äga rum.

I regel förrättas inventeringarna av vederbörande landsfogde. Denne är

emellertid ofta av andra göromål hindrad att, såsom önskligt vore, följa

landsfiskalernas månatliga redovisningar till länsstyrelserna och jämväl i

övrigt handläggningen av uppbörds- och redovisningsväsendet hos länsstyrelsen.

Även härutinnan är en ändring erforderlig, så att inventeringarna

komma att handhavas av personer, vilka varit i tillfälle att taga närmare

kännedom om det sätt, varpa landsfiskalen fullgjort sin berörda redovisningsskyldighet.

Det har väckt revisorernas uppmärksamhet, att vederbörande länsstyrelser

icke alltid i sådana fall, då vid inventering särskilda erinringar blivit framställda

beträffande medelsförvaltningen, vidtagit effektiva åtgärder för vinnande

av rättelse rörande anmärkta förhållanden eller låtit mera ingående

undersöka landsfiskalens förvaltning. Ej heller synas extra inventeringar

hava anbefallts i den utsträckning, som varit påkallad med hänsyn till vid

tidigare inventeringstillfällen yppade missförhållanden och gjorda anmärkningar

i fråga om redovisning och förvaltning.

En fråga, som även synes vara förtjänt att övervägas, är, om ej i likhet

med vad som i det nya polisreglementet är stadgat i fråga om fjärdingsmän,

skyldighet borde åläggas landsfiskaler att ställa säkerhet för omhänderhavda

medel. Genom en sådan anordning skulle statsverket, som bär att

gentemot kommuner och enskilda bära det ekonomiska ansvaret för medlens

förvaltning, skyddas mot förluster. Men därjämte torde skyldigheten att

prestera eu dylik säkerhet medverka till att ifrågavarande poster i regel

komme att besättas med personer, utmärkta för samvetsgrannhet, ordning

och reda i ekonomiska frågor.

Emellertid får vid övervägandet av denna fråga å andra sidan icke förbises

de konsekvenser med avseende å övriga redogörare av allmänna medel,

som nyssberörda anordning möjligen kan föra med sig.

I det föregående hava revisorerna berört allenast några av de punkter,

där en ändring av den nuvarande ordningen är trängande. Det föreliggande

spörsmålet tarvar emellertid en ingående utredning, som utan dröjsmål bör

komma till stånd. På grund härav hava revisorerna velat påkalla riksdagens

särskilda uppmärksamhet å denna fråga.»

Förklaring har avgivits av riksräkenskapsverket och länsstyrelserna

(Del III sid. 65—179).

Riksräkenskapsverket har därvid anfört följande.

»I sitt uttalande framhålla revisorerna bland annat, att varken de kontrollföreskrifter,

som infördes i samband med 1917 års fögderiförvaltningsreform,

eller de på senare tid meddelade, innefattande huvudsakligen före
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 175.

skrifter om användande av postgiro, redovisningsräkningar mellan utmätningsmannen

och exekutionsbiträdena samt särskilda indrivningskvitton,

hava varit tillfyllest. Särskilt torde, anföra revisorerna vidare, beträffande

möjligheten att kontrollera indrivningen och redovisningen av kommunalutskylder

de nuvarande bestämmelserna vara otillfredsställande. De av

revisorerna meddelade uppgifterna angående av landsfiskaler och deras

exekutionsbiträden förskingrade medel utvisade även, att de förskingrade

tjänstemedlen till större delen utgjorts av kommunalutskylder.

Enligt riksräkenskapsverkets åsikt synas emellertid revisorerna hava

underskattat betydelsen av förberörda, på senare tid meddelade kontrollföreskrifter.

Dessa hava ännu varit i tillämpning alltför kort tid, cirka

2 V2 år, för att man slutgiltigt skall kunna hestämma värdet av desamma.

Det torde nog icke vara för mycket sagt, att upptäckterna av de under de

senaste åren begångna förskingringarna till stor del föranletts därav att

efter införande av dessa kontrollföreskrifter, speciellt beträffande indrivningskvittona,

tillgreppen icke längre kunnat döljas.

Beträffande särskilt indrivningen och redovisningen av kommunalutskylder

hava revisorerna ifrågasatt, att för uppnående av en mera betryggande

kontroll, i samband med framställning om indrivning av kommunalutskylder

hos utmätningsman på landet, avskrift av restlängden skulle överlämnas

till länsstyrelsen. Härigenom samt genom vidtagande av vissa andra

angivna åtgärder skulle enligt revisorernas mening länsstyrelsen bliva ett

verkligt kontrollorgan jämväl beträffande indrivningen och redovisningen

av kommunalutskylderna.

Att bestämmelser i den av revisorerna angivna riktningen skulle medföra

ökade kontrollmöjligheter torde vara uppenbart. Ifrågasättas kan

emellertid, om nyttan av en dylik bestämmelse skulle motsvara de ökade

kostnader, soin otvivelaktigt sk i i lie åsamkas såväl de kommunala myndig

heterna som — och än mer — staten. Länsstyrelserna skulle sålunda näppeligen

utan personalförstärkning kunna fullgöra de ökade kontrollskyldigheterna,

i all synnerhet som på sina håll svårigheter att medhinna en effektiv

kontroll av redovisningen av de ;1 kronodebetsedel uppförda medlen

redan torde förefinnas.

Den av revisorerna väckta fragan om skärpning av ifrågavarande kontroll

anser även riksräkenskapsverket vara av den betydelse, att riksräkenskapsverket

för sin del vill tillstyrka eu utredning i ämnet, vilken givetvis

icke kan av detta ämbetsverk förebringas. Vid en dylik utredning böra

enligt riksräkenskapsverkets uppfattning tagas under övervägande, bland

annat, nedan angivna förhållanden. .

I första hand synes sålunda till övervägande böra upptagas iragan om

landsfiskalernas skiljande från befattningen med indrivning av kommunalutskylder.

Denna fråga har förut varit föremål för behandling i 1922 års

polisutredning (sid. 205), där det ifrågasattes, att viss förenkling skulle genomföras

i landsfiskalernas redovisningar ävensom att de största kommunerna

skulle övergå till att anställa egna uppbördsmän för indrivning av

utskylderna. Vidare påyrkades i samma betänkande en överflyttning av

liandräckningsbesväret beträffande kommunalutskylderna från staten till

kommunerna. Ett återupptagande av dessa frågor synes riksräkenskapsverket

vara så mycket mera påkallat, som det lärer bliva nödvändigt att

vid den föreslagna rättegångsreformens genomförande åvägabringa betydande

lättnader i den landsfiskalerna åvilande arbetsbördan.

Revisorerna framhålla att, enär landsfogdarna, som i regel förrätta in ven
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 175.

11

teringarna, av andra göromål ofta äro hindrade att, såsom önskligt vore,

följa landsfiskalernas månatliga redovisningar till länsstyrelserna och jämväl

i övrigt handläggningen av uppbörds- och redovisningsväsendet hos länsstyrelsen,

inventeringarna borde handhavas av personer, vilka varit i tillfälle

att taga närmare kännedom om det sätt, varpå landsfiskalerna fullgjort sin

redovisningsskyldighet.

Med anledning av detta uttalande vill riksräkenskapsverket uttala, att

ifrågavarande inventeringar, för att bliva verkligen effektiva, måste utföras

av personal med därför särskilt lämpad utbildning och med huvuddelen av

sin verksamhet förlagd till kontrollområdet. Hela denna fråga blir emellertid

beroende av den tilltänkta processreformen och dess organisation av statsåklagarväsendet.

Vid den omhandlade utredningen bör i anslutning härtill

tagas under övervägande lämpligheten och möjligheten av eu eventuell

uppdelning å olika befattningshavare av å ena sidan de uppbördsärenden och

å andra sidan de polis- och åklagarärenden, som nu åvila landsfogdarna och

landsfiskalerna.

Riksräkenskapsverket vill i detta sammanhang erinra, att de sakkunniga

för processreformens ekonomiska förberedande i betänkande den 29 augusti

1928 framfört förslag, att ifrågavarande inventeringar skulle överflyttas på

tjänstemän i riksräkenskapsverket. Till detta uppslag har riksräkenskapsverket

ej ännu varit i tillfälle att taga ståndpunkt.

Den föreliggande organisationsfrågan sammanhänger emellertid mycket

nära med den lönereglering för fögderiförvaltningarnas personal, som liänskjutits

till 1928 års lönekoinmitté. Det är fördenskull möjligt, att den

ifrågasatta utredningen skulle kunna överlämnas till sagda kommitté, vederbörligen

förstärkt. Eljest torde utredningen böra ske i nära kontakt med

kommittén. I vad mån åter frågan påverkas av den förestående uppbördsreformen,

undandrager sig riksräkenskapsverkets bedömande.

Slutligen tillåter sig riksräkenskapsverket meddela, att inom ämbetsverket

pågår en undersökning av möjligheten att bolcföringsmässigt sammanbinda

debiterings- och uppbördsredogörelserna med länens kassaredovisningar,

i syfte främst att erhålla en i viss mån sjäv verkande kontroll å restindrivningen.

»

Den av revisorerna lämnade utredningen synes riksdagen utvisa, att de

meddelade kontrollföreskrifterna rörande landsfiskalernas och deras biträdens

medelsförvaltning och särskilt ifråga om indrivningen av å restlängd uppförda

utskylder icke kunna anses vara tillfredsställande. Även om, såsom

riksräkenskapsverket framhållit, vissa av dessa kontrollföreskrifter endast

varit i tillämpning så kort tid, att det knappast låter sig göra att fullständigt

bedöma värdet av desamma, torde dock åtgärder vara påkallade för

att i vissa hänseenden ernå ökad möjlighet till kontroll. Riksräkenskapsverket

har också ansett den av revisorerna väckta frågan om skärpning

av kontrollen vara av den betydelse, att ämbetsverket för sin del tillstyrkt

en utredning i ämnet. Riksdagen, som delar den sålunda uttalade uppfattningen

om önskvärdheten av en utredning i nämnda hänseende, har ansett

sig böra hos Eders Kungl. Maj:t göra framställning härom. Jämväl frågan

om förändring i det nuvarande tillvägagångssättet vid inventeringar hos

landsfiskalerna synes i samband härmed böra upptagas till omprövning.

De olika förslag till ordnandet av denna angelägenhet, som framkommit i

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrivelse Nr 175.

de avgivna yttrandena, torde därvid böra närmare undersökas. Denna fråga

är emellertid av den vikt, att densamma icke bör göras beroende av vissa

andra under utredning varande spörsmål, som beröra landsfiskalernas förvaltning

och arbetsuppgifter.

På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, att Eders Kungl.

Maj:t måtte låta verkställa utredning rörande anordnande av skärpt kontroll

över landsfiskalernas och med dem jämställda befattningshavares medelsförvaltning

ävensom övriga därmed sammanhängande spörsmål.

5:o)

Utgifter för renhållning m. in. å vissa av kronan för den allmänna

trafiken eller till Stockholms stad upplåtna områden.

Under kommunikationsdepartementet, § 26, hava revisorerna meddelat

vissa uppgifter rörande statsverkets utgifter för renhållning m. m. å vissa

av kronan för den allmänna trafiken eller till Stockholms stad upplåtna

områden (Del I sid. 88—90).

I anslutning härtill hava revisorerna gjort följande uttalande.

»Det synes revisorerna, att kronan skäligen borde kunna fordra, att, då

kronan medgiver, att av det kronan tillhöriga slottsområdet vissa delar

utan ersättning få disponeras som gata eller eljest hållas öppna för allmänheten,

staden i gengäld bekostar alla utgifter för ej blott underhåll och

belysning utan även renhållning av samma områden. Stöd för rimligheten

i denna åsikt torde vara att hämta jämväl i stadskollegiets här ovan återgivna

uttalanden i fråga om områdena kring riksdagshuset samt Norrbro.

Vidare torde det få anses vara en rimlig begäran från kronans sida, att

i sådana fall, som de nu senast omförmälda (Kungsträdgården angränsande

gator m. fl.) staden icke debiterar kronan några renhållnings- eller andra

därmed jämförliga avgifter. Kronans tillmötesgående gentemot staden - att utan någon som helst ersättning upplåta ifrågavarande områden till

staden (respektive, beträffande Eira, staden och länet) eller ock för den

allmänna trafiken — lärer göra det befogat att påkalla, att staden å sin

sida påtager sig alla utgifter för renhållning m. m. beträffande sådana områden

och gatudelar.

Det synes revisorerna önskligt, att åtgärder från kronans sida vidtagas

i syfte att Stockholms stad måtte åtaga sig att svara för ej blott alla kostnader

för områdenas underhåll utan även samtliga utgifter för deras renhållning,

belysning eller annat dylikt.»

Förklaring i ärendet har avgivits av byggnadsstyrelsen, som anfört följande.

»Enär av riksdagens revisorer här avsedda utgifter bestridas genom överståthållarämbetets

försorg av det under sjätte huvudtiteln uppförda anslaget

till lyshållning med flera utgifter för kronans publika hus i Stockholm,

saknar byggnadsstyrelsen för sin del närmare kännedom om utgifterna

ifråga såväl i de fall då desamma avse under styrelsens vård stående fastigheter

som då fråga är om andra kronan tillhöriga fastigheter. Det av

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 175. 13

revisorerna till behandling upptagna spörsmålet liar emellertid berörts i riksdagens

skrivelse den 31 maj 1925, nummer 264, vilken skrivelse legat till

grund för tillsättandet av kronans fastighetskommission av år 1925. Frågan

äger dessutom samband med den till fastighetskommissionen liänskjutna, i

riksdagens skrivelse den 5 juni 1928, nummer 359, avsedda frågan om

skyldighet för. Stockholms stad att erlägga avgift för nyttjanderätten till

vissa kronan tillhöriga områden.

På grund härav får byggnadsstyrelsen, som för sin del finner, att starka

skäl tala för den uppfattningen, åt vilken revisorerna givit uttryck, nämligen

att Stockholms stad bör bekosta alla utgifter ej blott för ''underhåll

och belysning utan även för renhållning av kronans till staden eller för

den allmänna trafiken utan ersättning upplåtna områden, i underdånighet

hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte överlämna revisorernas berättelse

i förevarande punkt till kronans fastighetskommission av år 1925 för att

tagas i övervägande vid fullgörandet av åt kommissionen lämnade uppdrag.»

I likhet med revisorerna och byggnadsstyrelsen finner riksdagen starka

skäl tala för den uppfattningen, att Stockholms stad bör bekosta alla utgifter

ej blott för underhåll och belysning utan även för renhållning avkronans

till staden eller för den allmänna trafiken utan ersättning upplåtna

områden. Då emellertid Stockholms stad allt fortfarande anser sig böra

påfordra ersättning för renhållning å ifrågavarande områden, synes det

riksdagen nödvändigt, att revisorernas berörda uppfattning med kraft hävdas

från kronans sida. Riksdagen har därför ansett sig böra föreslå, att kronans

fastighetskommission erhåller i uppdrag att omedelbart göra dessa anspråk

gällande gentemot Stockholms stads myndigheter.

Riksdagen får alltså anhålla, att Eders Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt

kronans fastighetskommission att å kronans vägnar gent emot Stockholms

stad framställa anspråk på att kostnader för renhållning för kronans till

staden eller för den allmänna trafiken utan ersättning upplåtna områden

icke vidare skola av- staden debiteras kronan.

6:o)

Stämpelavgifter för vissa nya fondpapper.

Under finansdepartementet, § 37, hava revisorerna upptagit till behandling

en fråga om stämpelavgift för vissa fondpapper (Del I sid. 106—108).

Efter att hava lämnat en redogörelse för gällande bestämmelser rörande

stämpelavgift å aktier och obligationer hava revisorerna anfört följande.

»Förenämnda stadganden innefatta närmast bestämmelser om stämpelavgifter

å aktier och obligationer och andra hittills i allmänna handeln

vanligen förekommande fondpapper såsom exempelvis lottbrev i solidariskt

bankbolag. Som bekant har emellertid på senaste tiden av ett svenskt

affärsföretag emitterats en ny form av dylika papper, s. k. participating

debentures, d. v. s. skuldförbindelser, berättigande till ränta med samma

procentsats, vartill utdelningen å vederbörande bolags aktier utgår. I det

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 [riksdagens skrivelse Nr 175.

fall (let här gäller har det emitterande bolaget i förbindelserna vidare utfäst

sig att under alla förhållanden gälda en minim iränta av fem procent,

en utfästelse som åtminstone formellt ställer innehavare av förbindelserna

gynnsammare än vanliga aktieägarna. Ifrågavarande fondpapper noteras

å Stockholms fondbörs. .

Statsrådet och chefen för finansdepartementet har i en till sakkunniga

för utredning av frågan om aktiebolags beskattning den 3 november 1928

avlåten skrivelse fäst deras uppmärksamhet på den ej sakligt motiverade

skillnad, som i allmänt beskattningshänseende kunde uppkomma mellan

ifrågavarande nya typ av fondpapper och vanliga aktier. Därvid har

framhållits, hurusom ifrågavarande skuldebrev linge anses bereda sina

innehavare en ställning, som, med bortseende från saknaden av rösträtt,

i övrigt reellt sett föga skilde sig från aktieägarens.

Även beträffande stämpelavgifts erläggande intaga emellertid dessa

nya värdehandlingar en särställning. Vid ovannämnda nyemission bär

visserligen vederbörande bolag ansett sig pliktigt erlägga obligationsstämpel,

såvitt angår den del av förbindelserna, som försålts i Sverige. Någon

aktiestämpelavgift har däremot icke kunnat uttagas.

Icke ens skyldigheten att erlägga obligationsstämpel vid emission av

dylika skuldebrev synes dock författningsenligt klar. Av intresse i detta

avseende är ett regeringsrättens utslag av den 25 april 1928, varigenom

förutnämnda affärsföretag frikallats från avgiftsskyldighet betiäffande

en tidigare emission av skuldebrev av i viss mån likartad beskaffenhet.

I detta tidigare fall gällde det tryckta skuldförbindelser lydande på 100,

1,000 och 5,000 kronor. För varje skuldförbindelse skulle finnas i viss bank

i Stockholm deponerade aktier i ett annat företag till nominellt belopp,

motsvarande det å förbindelsen angivna; den arliga räntan å förbindelsen

skulle utgå med belopp, som för varje år motsvarade utdelningen å de

som säkerhet för förbindelsen liggande aktier. Dessa tidigare förbindelser

skilja sig dock bland annat i så måtto från vanliga obligationer att

de var för sig kunna uppsägas till betalning efter viss kortare tid samt

att vid deras emitterande något bestämt totalt lånebelopp ej angivits.

Meningen med deras utfärdande har uppenbarligen — enligt vad statskontoret

framhållit — varit att underlätta möjligheten för en placering

indirekt hos utländska kunder av aktier, med möjlighet för nämnda kunder

att åtnjuta alla de förmåner, som åtföljer vanligt innehav av aktier

utom rösträtts utövande på bolagsstämma.

I avseende å fondstämpels utgörande för ifrågavarande participating

debentures synes ej ännu någon fullt enhetlig praxis hava utvecklat sig.

Av somliga fondhandlare pläga, enligt vad revisorerna inhämtat, avräkningsnotorna

förses med stämpel som vid försäljning av obligationer. Men

det har också gjorts gällande, att dylik skyldighet icke för närvarande

förefinnes.»

I anslutning till vad sålunda anförts hava revisorerna gjort följande uttalande.

»Med det ovan sagda hava revisorerna velat fästa uppmärksamheten på

den oklarhet, som råder beträffande stämpelavgifts utgörande för ifrågavarande

nya typ av fondpapper. I gällande lagstiftning har tydligen denna

ekonomiska företeelse icke förutsetts. Ej minst ur statsfinansicll synpunkt

har frågan uppenbarligen betydelse.

Samma skäl som förelinnas för, att dessa nya fondpapper i allmänt be
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 175.

15

skattningshänseende betraktas som aktier, lära kunna åberopas för dylik likställighet

beträffande uttagande av emissions- och omsättningsstämpel. Som

spekulationsobjekt synas de ungefärligen jämställas med de börsnoterade

aktierna. I likhet med vanliga aktiebrev medföra de rätt till högre vinst

vid gynnsamma konjunkturer, ett förhållande, som vid aktieomsättningsstämpels

införande åberopades som skäl för att denna borde sättas högre än

motsvarande stämpel på obligationer.

För ett närmare ståndpunkttagande till frågan lärer dock tarvas ett mera

ingående övervägande av densamma. Ett dylikt övervägande måste överhuvud

framstå som angeläget med hänsyn till nuvarande författningsbestämmelsers

oklarhet med därav följande svårigheter i tillämpnings- och kontrollavseende.

»

Då riksdagen är av den uppfattningen, att detta spörsmål bör bliva föremål

för övervägande från Eders Kungl. Maj:ts sida, har riksdagen ansett

sig böra anhålla, att Eders Kungl. Maj:t må taga under övervägande vad

revisorerna i förevarande ämne anfört.

7:o)

Kostnader för tryckning av vissa kommittébetänkanden.

Under finansdepartementet, § 38, hava revisorerna lämnat en redogörelse

för gällande bestämmelser rörande tryckning av betänkanden m. m. för

kommittéer och sakkunniga (Del I sid. 108—111).

Efter att hava närmare redogjort för en år 1923 företagen omläggning i

fråga om kommittéanslagen hava revisorerna framhållit, att det syntes dem

framgå härav, att syftet med omläggningen varit, att utgifterna för kommittéer

och sakkunniga icke finge överstiga vad riksdagen för sådant ändamål

ställt till förfogande samt att från de för berörda ändamål anvisade

anslagen skulle bestridas alla utgifter för de kommitté- och sakkunnigeutredningar,

för vilkas kostnader icke särskilda medel av riksdagen beviljats.

Därefter hava revisorerna anfört följande.

»Genom beslut den 11 maj och 14 juni 1928 har emellertid Kungl. Maj:t

anbefallt statskontoret att utan hinder av förenämnda stadgande i kungörelsen

den 26 september 1921 — med undantag för de på riksgäldskontoret

ankommande pappers- och tryckningskostnaderna — från femte respektive

nionde huvudtitelns allmänna förslagsanslag till tryckningskostnader bestrida

utgifterna för tryckningen av följande betänkanden:

ett av 1926 års sinnessjuksakkunniga avgivet betänkande med förslag till

lag om sinnessjuka och om undersökning angående sinnesbeskaffenhet m. m.,

ett av professorn D. A. Petrén avgivet betänkande med förslag rörande

ordnandet av vården av vuxna vanartade sinnesslöa (asociala imbecilla),

ett av dåvarande landskamreraren K. A. Gislén avgivet betänkande med

förslag till kungörelse angående anställande av kommissionärer hos statsdepartement

och vissa ämbetsverk m. fl. myndigheter,

ett av f. d. landshövdingen J. Widén avgivet betänkande med förslag till

renbeteslag jämte därmed sammanhängande författningar,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens skrivelse Nr 175.

ett av landshövdingen K. H. L. Hammarskjöld avgivet betänkande med

förslag angående revision av gällande förordningar om kommunalstyrelse

på landet och i stad m. m.,

ett av bostadskreditsakkunniga avgivet betänkande angående ordnandet

av viss bostadskredit,

ett av 1926 års arbetslöshetssakkunniga avgivet betänkande och förslag

angående arbetslöshetsförsäkring, arbetsförmedling och reservarbeten,

ett av 1924 års landsstatslönesakkunniga avgivet betänkande med förslag

angående omorganisation av överståthållarämbetet,

ett av tandvårdssakkunniga avgivet betänkande angående ordnande av

folktandvård (allmännelig tandvård),

huvudbetänkande av sakkunniga för utredning av frågan om ytterligare

åtgärder för främjande av kolonisationen å mark i enskild ägo (1925 ars

kolonisationssakkunniga), samt

betänkande av sakkunniga för utredning rörande lämpligaste sättet för

ordnande av den högre lantbruksundervisningen (högre lantbruksundervisningssakkunniga).

Enligt vad statskontorets räkenskaper giva vid handen hava för tryckning

av vissa av dessa betänkanden under revisionsåret utanordnats från

femte huvudtitelns anslag till tryckningskostnader 5,738 kronor 84 öre och

från motsvarande anslag under nionde huvudtiteln 7,889 kronor 57 öre.

I detta sammanhang må nämnas, att, enligt vad den av riksräkenskapsverket

avgivna budgetredovisningen för budgetåret 1927/1928 utvisar, å

det under femte huvudtiteln uppförda anslaget till kommittéer och utredningar

genom sakkunniga för nämnda budgetår uppstått en brist av 3,887

kronor 34 öre.

A nu angivna förhållanden hava revisorerna velat fästa riksdagens

uppmärksamhet.»

Riksdagen, som är av den meningen att samtliga kostnader för kommittéer

och sakkunnigutredningar böra bestridas av de under vederbörliga huvudtitlar

uppförda anslagen till kommittéer och utredningar genom sakkunniga,

har, med anledning av vad revisorerna här ovan meddelat, ansett sig böra

för Eders Kungl. Maj:t tillkännagiva denna uppfattning.

Riksdagen får alltså meddela, att enligt riksdagens mening samtliga kostnader

för kommittéer och utredningar genom sakkunniga böra bestridas av

de under de särskilda huvudtitlarna uppförda kommittéanslagen.

Stockholm den 16 maj 1929.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1929.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.