Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar ävensom i ämnet väckta motioner.

1929-05-22 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1929:190, Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar ävensom i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 190.

Nr 190.

Godkänd av första kammaren den 22 maj 1929.

Godkänd av andra kammaren den 22 maj 1929.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lag om försäkring

för vissa yrkessjukdomar ävensom i ämnet väckta

motioner.

(Andra lagutskottets utlåtande nr 40.)

Till Konungen.

Genom en den 19 mars 1929 avlämnad proposition, nr 184, har Eders

Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och

lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen

fogat förslag till lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

I sammanhang med berörda proposition har riksdagen till behandling

förehaft fyra i anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner,

nämligen nr 276 inom första kammaren och nr 418, 432 och 433 inom andra

kammaren.

Frågan om beredande av ersättning åt arbetare, som drabbas av yrkessjukdomar,

har vid flera tillfällen varit föremål för övervägande utan att åtgärder

i detta syfte vidtagits av statsmakterna. Sedan vid internationella arbetskonferensens

sjunde sammanträde i Geneve antagits ett förslag till konvention

angående ersättning för yrkessjukdomar ävensom eu rekommendation i

samma ämne, uppdrog Eders Kungl. Maj:t den 13 juli 1926 åt socialstyrelsen,

riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen gemensamt att, med beaktande

av vad konventionsförslaget och rekommendationen innehölle, verkställa

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse AV 190.

5

utredning och avgiva förslag i frågan om ersättning för yrkessjukdomar.

Socialstyrelsen beredde yrkesinspektörerna i riket tillfälle att yttra sig.

Samtliga yrkesinspektörer enade sig vid sammanträde inom socialstyrelsen

om att föreslå vissa riktlinjer för frågans ordnande (sid. 56 ff. i prop.).

Till fullgörande av det lämnade uppdraget avgåvo ämbetsverken den 21

april 1928 utlåtande med förslag i ämnet. Detta förslag ligger till grund

för den nu föreliggande propositionen.

Den grundsats, på vilken den sociala olycksfallsförsäkringslagstiftningen

vilar, nämligen att varje yrkesverksamhet bör bära av dess utövande föranledda

kostnader, har ansetts böra gälla även beträffande de av yrkesarbetet

framkallade sjukdomarna. I den mån ersättning finnes böra utgå

i anledning av sådan sjukdom, torde alltså kostnaden för densamma böra

bestridas av arbetsgivaren.

Yid övervägande av frågan, till vilken försäkringsgren yrkessjukdomarna

rätteligen böra föras, har en viss tvekan gjort sig gällande. Såväl principiella

som praktiska skäl hava anförts till stöd för uppfattningen, att

nämnda sjukdomar böra hänföras till sjukförsäkringen. Med hänsyn till

sjukförsäkringsfrågans läge i vårt land och då det ansetts önskvärt, att

spörsmålet om ersättning för yrkessjukdomar icke längre undanskjutes,

hava emellertid övervägande skäl ansetts tala för att dylika sjukdomar

skola i ersättningshänseende likställas med olycksfallsskador.

Bestämmelserna hava ansetts böra meddelas i särskild lag, då olycksfallsförsäkringslagens

regler icke utan vidare kunna tillämpas på yrkessjukdomarna,

utan vissa särbestämmelser visat sig vara erforderliga.

Yid prövning av de olika på frågan inverkande faktorerna har riksdagen

funnit sig böra biträda det i propositionen innefattade förslaget, att yrkessjukdomarna

i ersättningshänseende jämställas med skador på grund av

olycksfall i arbete. Aven i fråga om lagstiftningens detaljer kan riksdagen

i huvudsak godkänna Eders Kungl. Maj:ts förslag. På ett par punkter

har emellertid riksdagen ansett sig böra vidtaga ändringar i propositionen.

Redogörelse härför kommer att lämnas vid de särskilda paragraferna. I

den mån dessa icke i det följande beröras, hava de av riksdagen lämnats

utan erinran.

1 §•

Enligt det av internationella arbetsorganisationen år 1925 antagna konventionsförslaget

angående ersättning för yrkessjukdomar förbinder sig varje

medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar konventionen,

att under vissa i konventionen givna förutsättningar såsom yrkessjukdomar

anse de sjukdomar, som framkallas av vissa i en i konventionens

text intagen förteckning upptagna ämnen. Dessa sjukdomar äro

följande: förgiftning genom bly, blylegeringar och blyföreningar samt direkta

följder av sådan förgiftning; förgiftning genom kvicksilver, kvicksilveramal
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 190.

gamer och kvicksilverföreningar samt direkta följder av sådan förgiftning;

ävensom mjältbrandssmitta.

Uti flera främmande länder bär man genom lagstiftning reglerat frågan

om ersättning för yrkessjukdomar. I vissa länder bär lagstiftningen erhållit

större omfattning än den för vårt land föreslagna (t. ex. Finland,

Schweiz, Socialistiska rådsrepublikernas union, Storbritannien och Tyskland),

men länder finnas också, där lagstiftningen har mindre omfattning

än det svenska förslaget (t. ex. Norge, Belgien och Frankrike). Erinras

bör därjämte, att Danmark ännu icke löst denna fråga.

Vid bestämmandet av vad som för vårt land bör räknas till yrkessjukdom

ansågo sig yrkesinspektörerna icke kunna lägga enbart det i Geneve

antagna förslaget till konvention till grund, bl. a. därför att detta förslag

enligt deras mening vore alltför snävt begränsat. Det syntes dem riktigare

att lägga en något vidare synpunkt på saken och räkna såsom yrkessjukdom
1)

sådan sjukdom, som uppstått till följd av hanterande av eller tillverkning

av vissa farliga ämnen, samt

2) sådan sjukdom, som uppstått vid handhavande av vissa smittoförande

föremål eller som hade sin grund i arbetets natur eller de särskilda förhållanden,

under vilka detsamma bedreves.

Beträffande förteckningen å ämnen, arbetsprocedurer eller arbetsförhållanden

borde enligt yrkesinspektörernas mening denna fördelas i grupper,

allt efter den ordning i vilken yrkessjukdomar borde ifrågakomma till att

i ersättningsavseende likställas med olycksfall.

Yrkesinspektörerna hava, under hänsynstagande särskilt till Genévekonventionen

och den i Finland gällande förteckningen, upprättat följande förslag

till förteckning:

Avd. A.

Yrkessjukdomar, orsakade av arbete med giftigt eller frätande

ämne.

Grupp I

a. Arsenikföreningar.

b. Bly.

c. Cyan och cyanföreningar.

d. Fluorvätesyra.

e. Fosfor, fosforväte och fosforföreningar.

f. Hexanitrodifenylamin.

g. Koloxid.

h. Kolsvavla och svavelväte.

i. Kvicksilver.

Grupp II

a. Klor, hyperklorit och klorkalk.

b. Metylalkohol.

c. Natrium- och kaliumliydrat.

d. Nitrösa gaser.

e. Salpetersyra.

f. Saltsyra.

g. Svavelsyra och svavelsyrlighet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 190.

Grupp III a. Ammoniak.

b. Bensol.

c. Osläckt kalk.

d. Terpentin.

Avd. B. Yrkessjukdomar, orsakade av arbetsförhållanden eller arbete med

smittoförande föremål.

Grupp I a. Sjukdom, uppkommen genom vistelse i komprimerad luft.

b. Mjältbrand, som uppkommit genom smittas överföring från i

arbetet hanterat föremål.

c. Ögonsjukdom, uppkommen genom strålande värme eller ljus.

Grupp II a. Sjukdom, uppkommen genom inverkan av röntgenstrålar eller

liknande strålande energi.

b. Nervsjukdomar med krampartade yttringar orsakade av skakande

maskiner o. d.

Av de ämnen i den finska förteckningen, som uteslutits av yrkesinspektörerna,

torde böra framhållas bensin och stenkolstjära. Såsom motiv härför

har anförts, att dessa ämnen visserligen förekomme i stor utsträckning,

men att i allmänhet sådana anordningar vidtagits, att någon fara för yrkessjukdom

ej förelåge.

Ämbetsverk eu hava beträffande lagstiftningens tillämplighetsområde anfört

följande:

Då det gäller att avgöra vilka ämnen, som till en början böra medtagas

för vårt lands vidkommande, skulle det kunna ifrågasättas att — i

likhet med vad som skett i Belgien — begränsa sig till dem, som upptagits

i ovannämnda konventionsförslag. Härigenom skulle i allt fall de yrkessjukdomar,

som statistiskt sett visa den största frekvensen, nämligen sjukdomar

genom blyförgiftning, komma att medföra rätt till ersättning. Ehuru

av skäl, som i det föregående angivits, en viss varsamhet måste iakttagas i

förevarande hänseende, hava ämbetsverken emellertid på grundval av den i

ärendet verkställda utredningen funnit sig böra tillstyrka, att även yrkessjukdomar,

orsakade av vissa andra än i nämnda konventionsförslag upptagna

ämnen, i ersättningshänseende likställas med olycksfallsskador. Sålunda

föreslå ämbetsverken, att den ifrågasatta lagstiftningen till en början

erhåller tillämpning beträffande sjukdomar, orsakade av

arsenik och dess föreningar,

bly samt dess legeringar och föreningar,

kvicksilver samt dess amalgamer och föreningar,

fosfor och dess föreningar,

bensin, bensol och stenkolstjära,

strålande värme och ljus,

röntgenstrålar och radium,

mjältbrandssmitta.

En jämförelse med de av yrkesinspektörerna under avd. A och B, Grupp I.

angivna sjukdomarna visar, att enligt ämbetsverkens förslag vissa av yrkesinspektörerna

upptagna sjukdomsorsaker skulle uteslutas, men däremot ett

par andra tilläggas.

I åtskilliga av de yttranden över ämbetsverkens förslag, som avgivits av

myndigheter och sammanslutningar, hava anmärkningar framställts mot den

av ämbetsverken uppgjorda förteckningen. Sålunda har ifrågasatts, att

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr 190.

bensin, bensol, stenkolstjära, strålande värme och ljus samt mjältbrandssmitta

skulle uteslutas. Å andra sidan bär från arbetarhåll gjorts gällande,

att förteckningen ej vore tillräckligt omfattande. Därvid har bl. a. föreslagits,

att i densamma borde upptagas, utöver vad ämbetsverken föreslagit,

jämväl koloxid och terpentin.

I departementschefens uttalande till statsrådsprotokollet har framhållits,

att vid bestämmande av de sjukdomar, som skola omfattas av den föreslagna

lagen, bör strängt fasthållas, att denna skall hava avseende endast

å sådana sjukdomar, vilkas uppkomst utan större svårighet kan ledas tillbaka

till arbetet eller därmed sammanhängande förhållanden. Med hänsyn

härtill borde enligt departementschefens mening alla sådana åkommor

utmönstras, beträffande vilka — även om de genom arbetet eller därmed

förbundna omständigheter kunde främjas i sin uppkomst eller utveckling

— det icke kunde antagas för visst, att de hade sin grund i själva arbetet

eller vad därmed hade samband. Nödvändigt vore därför, att försäkringen

begränsades till sådana yrkessjukdomar, som i regel kunde tydligt skiljas

från andra åkommor. Detta vore förhållandet framför allt med vissa förgiftningar

genom oorganiska ämnen, särskilt metaller. Det syntes därför lämpligt,

att försäkringen i första hand omfattade dylika förgiftningsåkommor. Yad

anginge andra sjukdomar borde de medtagas, endast därest de kunde anses

uppfylla nyssnämnda förutsättningar. Detta kunde icke vara fallet med

tuberkulos eller reumatiska åkommor. Yad anginge koloxid borde framhållas,

att akuta koloxidförgiftningar i regel ersattes såsom olycksfall, och att kroniska

förgiftningar med samma ämne företedde sådana symptom, att de icke

med säkerhet kunde diagnosticeras. Sjukdomar, som uppkomme vid arbete

med terpentin, bensin, bensol och stenkolstjära, torde — i den mån

de icke hade karaktär av olycksfall — ej med säkerhet kunna ledas tillbaka

till arbetet. Den ifrågasatta försäkringen borde enligt departementschefens

mening omfatta de i ämbetsverkens förslag angivna sjukdomsorsakerna

med undantag av bensin, bensol och stenkolstjära. Mot den sålunda

föreslagna begränsningen torde möjligen göras gällande, att densamma vore

allt för snäv. Emellertid ville departementschefen framhålla, att försäkringen

dock skulle komma att gälla de yrkessjukdomar, som enligt den utländska

statistiken hade den största betydelsen. Inom försäkringen skulle falla flertalet

av de sjukdomar, som stode olycksfallen närmast och beträffande

vilkas hänförande till yrkessjukdomarna någon egentlig tvekan ej rådde.

Märkas borde även, att försäkringen skulle bliva mera omfattande än motsvarande

försäkring i vissa främmande länder och erhålla större räckvidd

än som föreskreves i omförmälda konvention.

I motionerna I: 276 och II: 418, vilka äro likalydande, har hemställts,

att riksdagen måtte besluta sådan ändring i det föreliggande lagförslagets

1 §, att såsom yrkessjukdom skulle betraktas även sjukdom, som uteslu
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse År 190.

9

tände eller till övervägande del framkallats genom inverkan av bensin,

bensol, stenkolstjära, koloxid eller terpentin.

I motionen II: 432 har hemställts, att riksdagen måtte vid antagande

av Eders Kungl. Maj:ts förslag samt med godkännande av den utvidgning

av yrkessjukdomsbegreppet, som i vissa motioner föreslagits, samtidigt till

Eders Kungl. Maj:t avlåta en skrivelse med begäran, att Eders Kungl.

Maj:t måtte låta utreda, huruvida och i vilken mån lagstiftningen ifråga

må kunna utsträckas på sådant sätt, att rätten till ersättning enligt denna

lag kommer att omfatta alla arbetare, som bliva arbetsoförmögna på grund

av yrkessjukdom, som uppkommit genom arbetet.

Slutligen har i motionen II: 433 hemställts, att riksdagen måtte besluta

vidtaga sådan ändring av den föreslagna lagstiftningen angående yrkessjukdomar,

att densamma må omfatta även de arbetare, som iiro sysselsatta

med förmalning av fältspat.

Riksdagen anser, i likhet med föredragande departementschefen, att det

med hänsyn till svårigheten att diagnosticera yrkessjukdomarna är nödvändigt

att begränsa försäkringen till sådana yrkessjukdomar, som i regel

kunna tydligt skiljas från sjukdomar uppkomna av annan anledning. I

brist på utredning i detta avseende kan riksdagen icke bifalla det i

motionen II: 433 innefattade yrkandet, att sådana lungsjukdomar, som förekomma

hos arbetare i fältspatkvarnar, skola anses såsom yrkessjukdomar.

Yad därefter angår det i motionerna I: 276 och II: 418 framförda yrkandet,

att sjukdomar framkallade genom bensin, bensol, stenkolstjära,

koloxid eller terpentin jämväl skulle omfattas av försäkringen, vill riksdagen

erinra, att i fråga om dessa ämnen enighet icke rått mellan de sakkunniga

myndigheterna. Sålunda hava yrkesinspektörerna uppfört koloxid

i grupp I å sin förteckning samt bensol och terpentin först i grupp III

men helt uteslutit bensin och stenkolstjära, under det att ämbetsverken

upptagit bensin, bensol och stenkolstjära men helt uteslutit koloxid och

terpentin. Frågan huruvida yrkessjukdom (lmdkräfta) kan uppstå genom

yrkesmässigt handskande med tjärprodukter är ännu outredd. Enligt vad

riksdagen erfarit pågår för närvarande utredning härom inom Nationernas

Förbunds hygieniska kommitté.

Såsom departementschefen anfört komma akuta koloxidförgiftningar i

regel att ersättas såsom olycksfall, under det att kroniska förgiftningar

av samma ämne ävensom sjukdomar, som uppkomma vid arbete med

terpentin, bensin, bensol och stenkolstjära — i den mån de icke hava

karaktär av olycksfall — ej med säkerhet kunna ledas tillbaka till arbetet.

Riksdagen anser sig i frågans nuvarande läge icke kunna bifalla motionerna.

Yad slutligen angår det i motionen II: 432 framförda utredniugsyrkandet,

anser riksdagen anledning icke nu föreligga att avlåta skrivelse i ärendet.

Riksdagen förutsätter nämligen, att myndigheterna utan särskild framställ
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 190.

ning från riksdagens sida komma att följa utvecklingen på hithörande område

med beaktande av de erfarenheter, som göras såväl i vårt land som i

främmande länder.

2 §•

I överensstämmelse med vad som föreslagits av ämbetsverken har i denna

paragraf upptagits bestämmelse, att vad i olycksfallsförsäkringslagen gäller angående

dagen för olycksfallet skall, då fråga är om yrkessjukdom, avse dagen

för sjukdomens yppande. I ämbetsverkens motivering till detta stadgande

har framhållits, att denna tidpunkt i regel komme att sammanfalla med

dagen för läkarens konstaterande av sjukdomen, men att fall kunde tänkas,

då sjukdomens yppande bevisligen låge längre tillbaka i tiden.

Förslaget innebär således, att i de fall, då sjukdomen bevisligen yppats

å viss dag före den, då läkare konstaterar yrkessjukdomens förekomst, den

förstnämnda dagen skall vara avgörande för uppkomsten av rätten till de i

olycksfallsförsäkringslagen stadgade förmånerna. Härmed torde avses, att

den sjuke skall erhålla ersättning för läkarvård, läkemedel m. m. för hela

sjukdomstiden. Sjukpenning torde utgå för den tid, under vilken arbetsförmågan

varit nedsatt med minst en fjärdedel och under vilken den sjuke

fått vidkännas avdrag i löneförmånerna. Har den sjuke däremot arbetat

mot full lön, torde någon sjukpenning icke utgå, då ju härigenom ådagalagts

att märkbar nedsättning i arbetsförmågan i verkligheten icke förelegat.

4 §■

I denna paragraf stadgas befogenhet för försäkringsinrättning att för den

tid, varunder försäkrad arbetare till förebyggande av att yrkessjukdom uppstår,

återuppstår eller förvärras avhåller sig från farligt arbete, tillerkänna

honom ersättning, uppgående till högst hälften av hel sjukpenning.

Lagrådet har beträffande denna bestämmelse anfört följande:

Det synes dock rimligt, att, såsom vissa arbetarorganisationer påyrkat,

den arbetare, som på försäkringsinrättningens initiativ — vilket kan förutsättas

vara tillkommet lika mycket i försäkringsinrättningens eget som i

arbetarens intresse — för angivna ändamål avhåller sig från farligt arbete,

erhåller viss rätt till ersättning från försäkringsinrättningen. Huruvida ersättning

bör utgå ävensom frågan om ersättningens belopp inom det angivna

maximum bör bedömas efter förhållandena i det särskilda fallet, främst den

omständigheten, huruvida arbetaren bör kunna under ifrågavarande tid skaffa

sig annan arbetsinkomst. Att en dylik anordning skulle medföra avsevärt

missbruk från arbetarnas sida, behöver enligt lagrådets mening knappast

befaras, då rätten till ersättning är beroende på en åtgärd av försäkringsinrättningen

och ersättningsbeloppet, som bestämmes av försäkringsinrättningen,

icke kan uppgå till mera än hälften av hel sjukpenning. Stadgas

rätt till dylik ersättning, bör möjlighet finnas att över försäkringsinrättningens

beslut angående ersättningen föra klagan hos försäkringsrådet.

På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att paragrafen måtte

i huvudsak erhålla det innehåll, att om försäkringsinrättning anmodat där

försäkrad arbetare att till förebyggande av att yrkessjukdom uppstår, återuppstår

eller förvärras under någon tid avhålla sig från det farliga arbetet,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Riksdagens skrivelse Nr 190.

arbetaren skall, därest icke omständigheterna till annat föranleda, äga att

för den tid han avhåller sig från detta arbete uppbära skälig ersättning, icke

överstigande hälften av hel sjukpenning. Härjämte bör ur 8 § uteslutas förbudet

mot att föra klagan över beslut av försäkringsinrättning i fråga, som

avses i 4 §.

Vid anmälan i statsrådet av de av lagrådet mot förslaget framställda erinringarna

anförde föredragande departementschefen i fråga om lagrådets förslag

till ändring av 4 § bland annat följande:

Det av lagrådet förordade stadgandet torde i många fall komma att giva

anledning till meningsskiljaktigheter mellan arbetaren och försäkringsinrättningen

med därav följande överklaganden. I sak torde icke heller den av

lagrådet föreslagna bestämmelsen med de inskränkningar i arbetarens rätt,

som där uppställas, komma att bereda arbetaren eu bättre ställning än den

han skulle erhålla enligt det remitterade förslaget. Såsom jag tidigare framhållit

har försäkringsinrättningen icke någon befogenhet att hindra arbetaren

att börja eller fortsätta med farligt arbete. Arbetaren torde därför ej avstå

från arbetet med mindre han erhåller skälig gottgörelse. I regel lärer

komma att tillgå så, att överenskommelse träffas om att arbetaren mot viss

ersättning avhåller sig från det farliga arbetet. Med hänsyn till det anförda

synes mig det remitterade förslaget i denna del böra föredragas. Dock

torde, såsom lagrådet ansett, föreskrifterna om ersättning, som nu avses,

böra begränsas till de fall, då arbetaren avhåller sig från det arbete, som

innebär fara för den särskilda yrkessjukdom, varom är fråga. Av det an- ,

förda följer, att enligt min mening det i 8 § första stycket stadgade förbudet

mot att föra klagan över beslut av försäkringsinrättning i fråga, som

avses i 4 §, bör bibehållas. Nämnda stycke torde därför böra kvarstå.

I motionerna I: 276 och II: 418 har under hänvisning till lagrådets ovan

återgivna yttrande hemställts, att 4 § måtte givas det innehåll, att om försäkringsinrättning

anmodar där försäkrad arbetare att till förebyggande av

att yrkessjukdom uppstår, återuppstår eller förvärras under någon tid avhålla

sig från det farliga arbetet, arbetaren skall, därest icke omständigheterna

till annat föranleda, äga att för den tid han avhåller sig från arbete

uppbära skälig ersättning, icke överstigande hälften av hel sjukpenning.

Riksdagen instämmer i de synpunkter, som lagrådet anfört i föreliggande

fråga. Det torde principiellt vara riktigt, att den arbetare, som på försäkringsinrättningens

initiativ avhåller sig från farligt arbete, erhåller rätt till

ersättning. Aven om införande av en dylik bestämmelse skulle kunna medföra

tvister i viss utsträckning, synes detta dock icke böra föranleda avstående

från att i lagstiftningen införa denna såsom riktig befunna princip.

Ett genomförande av den av lagrådet och motionärerna föreslagna ändringen

torde, såsom lagrådet erinrat, böra föranleda, att ur 8 § uteslutes förbudet

mot att föra klagan över beslut av försäkringsinrättning i fråga, som

avses i 4 §.

8 §•

Såsom Riksdagen ovan yttrat vid 4 §, erfordras vid genomförande av nyssberörda

ändring av samma paragraf viss jämkning av bestämmelserna i 8 §.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrivelse Nr 190.

9 §■

Riksdagen vill av förekommen anledning erinra, att den förteckning, som

av Eders Kungl. Maj:t skall utfärdas å dels de sjukdomsformer, vilka bruka

framkallas genom sådan inverkan, som i 1 § sägs, dels ock de slag av

verksamhet, vari dessa sjukdomsformer bruka framträda, givetvis icke kan

innehålla fullt uttömmande uppgifter, utan endast avser att vara till ledning

vid fallens bedömande.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får riksdagen anmäla, att

ifrågavarande proposition ej kunnat i oförändrat skick antagas, men att

riksdagen för sin del antagit följande

Lag

om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Den, som jämlikt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall

* i arbete är försäkrad för skada till följd av sådant olycksfall, skall anses

vara försäkrad jämväl för yrkessjukdom, som uteslutande eller till övervägande

del framkallats genom inverkan av

arsenik eller förening därav,

bly eller legering eller förening därav,

kvicksilver eller amalgam eller förening därav,

fosfor eller förening därav,

strålande värme eller ljus,

röntgenstrålar eller radium,

mjältbrandssmitta.

Beträffande försäkringen i vad den avser dylika yrkessjukdomar skola

bestämmelserna i nämnda lag äga motsvarande tillämpning, dock med iakttagande

av vad nedan stadgas.

Arbete i verksamhet, där arbetarna äro utsatta för inverkan, som här

avses, benämnes i denna lag farligt arbete.

2 §•

Vad enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete gäller angående

dagen för olycksfallet skall, då fråga är om yrkessjukdom, avse dagen för

sjukdomens yppande.

3 §•

Ersättning i anledning av yrkessjukdom skall icke utgå, med mindre

arbetaren inom ett år eller vad angår yrkessjukdom, som framkallats genom

inverkan av röntgenstrålar eller radium, inom tio år före dagen för sjuk
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse AV 190.

13

domens yppande varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där arbetarna

äro utsatta för inverkan av den art, som framkallat sjukdomen.

4 §•

Har försäkringsinrättning anmodat där försäkrad arbetare att, till förebyggande

av att yrkessjukdom uppstår, återuppstår eller förvärras, under

någon tid avhålla sig från det farliga arbetet, skall arbetaren, därest icke

omständigheterna till annat föranleda, äga att för den tid han avhåller sig

från detta arbete uppbära skälig ersättning, icke överstigande hälften av

hel sjukpenning.

5 §•

Ersättning i anledning av yrkessjukdom utbetalas av den försäkringsinrättning,

där arbetaren vid tidpunkten för sjukdomens yppande är försäkrad

jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete; dock skall, om

arbetaren före nämnda tidpunkt upphört att vara anställd i farligt arbete,

ersättningen utbetalas av den försäkringsinrättning, där arbetaren på grund

av dylik anställning senast var försäkrad jämlikt berörda lag. Har arbetaren

inom i 3 § angiven tidrymd varit på grund av anställning i farligt

arbete jämlikt omförmälda lag försäkrad i mer än en försäkringsinrättning,

skall — där ej annan överenskommelse träffats — kostnaden för ersättningen

fördelas mellan försäkringsinrättningarna i förhållande till den tid

försäkringen i envar av dem sålunda omfattat.

6 §•

Underrättelse enligt 20 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete

skall i fråga om yrkessjukdom lämnas till den arbetsgivare, hos vilken arbetaren

vid tidpunkten för sjukdomens yppande är anställd, eller till den,

som å hans vägnar förestår arbetet; dock skall, om arbetaren före nämnda

tidpunkt upphört att vara anställd i farligt arbete, underrättelsen lämnas

till den arbetsgivare, hos vilken arbetaren senast var anställd i dylikt arbete.

Hörande mottagen underrättelse skall arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren

lämna skriftligt erkännande. Beträffande påföljd för underlåtenhet att lämna

sådant erkännande gäller vad i 34 § första och fjärde styckena i omförmälda

lag stadgas för där avsett fall.

Den i 21 § i nämnda lag föreskrivna anmälningsskyldigheten skall i

fråga om yrkessjukdom fullgöras av arbetsgivare eller arbetsföreståndare,

som nu sagts.

7 §•

Rätt till ersättning i anledning av yrkessjukdom är förfallen, därest icke

inom två år från dagen för sjukdomens yppande eller, där sjukdomen inom

samma tid föranlett arbetarens död, från dödsdagen underrättelse enligt

20 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete lämnats arbetsgivaren

eller arbetsföreståndaren eller framställning om ersättning i anledning av

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens skrivelse Nr 190.

sjukdomen gjorts lios riksförsäkringsanstalten eller försäkringsrådet eller,

där försäkringsbolag jämlikt 5 § första punkten är skyldigt att utbetala

ersättningen, hos anstalten, rådet eller bolaget.

8 §•

Yad i 33 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete stadgas skall

gälla jämväl beträffande ärenden rörande tillämpningen av de i denna lag

givna bestämmelserna.

Beträffande försäkringsrådets behandling av ärenden, varmed försäkringsrådet

sålunda har att taga befattning, skall gälla vad i 6 § i lagen den

29 juni 1917 om försäkringsrådet stadgas i fråga om där omförmälda

ärenden.

9 §•

Till ledning vid bedömandet, huruvida yrkessjukdom, som avses i 1 §,

är för handen, utfärdar Konungen en förteckning, upptagande dels de sjukdomsformer,

vilka bruka framkallas genom sådan inverkan, som i nämnda

paragraf sägs, dels ock de slag av verksamhet, vari dessa sjukdomsformer

bruka framträda.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1930 men skall icke äga

tillämpning i fråga om yrkessjukdom, som yppats före nämnda dag, och

ej heller beträffande yrkessjukdom, som yppats senare, därest arbetaren

icke efter lagens ikraftträdande varit sysselsatt med arbete i verksamhet,

där arbetarna äro utsatta för inverkan av den art, som framkallat sjukdomen.

Stockholm den 22 maj 1929.

Med undersåtlig vördnad

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.