Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen, om undersökning för avhjälpande av de olägenheter, som föranledas av det s. k. ålbotten garns fisket.

1929-06-06 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1929:304, Skrivelse till Konungen, om undersökning för avhjälpande av de olägenheter, som föranledas av det s. k. ålbotten garns fisket.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr SOlf.

1

Nr 304.

Godkänd av första kammaren den 6 juni 1929.

Godkänd av andra kammaren den 6 juni 1929.

Riksdagens skrivelse till Konungen, om undersökning för avhjälpande

av de olägenheter, som föranledas av det s. k.

ålbotten garns fisket.

(Första kammarens andra tillfälliga utskott® utlåtande nr 5.)

(Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande nr 10.)

Till KONUNGEN.

Uti en inom riksdagen väckt motion har framställning gjorts, att en undersökning

av de i motionen påtalade förhållandena måtte komma till stånd för

avhjälpande av de olägenheter och brister, som vidlådde det s. k. ålbottengamsfisket.

De förhållanden, som påtalas i motionen, äro följande. Bottengarnen, som

huvudsakligen vore fångstredskap för ål, måste hava trånga maskor, så att ålen

icke kunde tränga igenom. Följden härav bleve emellanåt den, att en stor

myckenhet småfisk, som ännu icke nått den storlek, att den på något sätt kunde

vara matnyttig, fångades i ryssjan bland de större fiskarna. Småfisken

pressades av den större fisken mot ryssjans väggar och botten, så att en stor

del, ofta största delen doge på grund av misshandeln och även av brist på luft

och näring. Vidare utsattes stundom alltför många ålbottengam, tvistigheter

uppstode mellan fiskevattensägarna för garnens skull. Ett intensivt bedrivet

bottengarnsfiske äventyrade ock strandfiskbeståndet, varjämte bottengam

kunde utsättas på sådant sätt, att de förhindrade fiske för andra

fiskevattensägare inom samma område. Slutligen vore det mycket svårt att

få en rättvis fördelning av ålbottengarnsfisket till stånd, där kusten vore sönderskuren

och tilltrasad i uddar, holmar, vikar och fjärdar. Om bottengam

utsattes vid inlopp till en större vik, där det innanför funnes många fiskare

med fiskerätt, kunde det även inträffa, att övriga fiskevattensägare ej erhölle

någon fisk alls i sina redskap.

För att råda bot på dessa missförhållanden har motionären såsom tänkbara

åtgärder framkastat möjligheten dels att ägare av bottengarn ålades vittja garnen

två gånger dagligen, då ej naturhinder gjorde detta omöjligt, dels att en

reglering av bottengarnsfisket skedde och närmare stadganden rörande fiske

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 11^ saml. Nr 30J/—806.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 8O4.

med bottengam utfärdades, dels ock att en närmare undersökning i syfte att

åstadkomma rättvisa och ordning beträffande fisket med bottengam i inre

skärgården företoges.

Jämlikt 46 § i riksdagsordningen har vederbörande utskott inhämtat utlåtande

över motionen från lantbruksstyrelsen, som i sin ordning hört fiskeriintendenten

i södra distriktet.

Vidare har i en till motionären riktad skrivelse, som meddelats vederbörande

riksdagsutskott, fiskare i Skelderviken, under uppgift att stora mängder laxyngel

infångades i bottengarnen, uttalat en önskan, att den av motionären ifrågasatta

undersökningen måtte omfatta jämväl bottengarnsfisket vid Kristianstads

och Hallands läns kuster. Därjämte har utskottet fått del av ett antal

uttalanden från fiskeriintresserade, vilka instämt i motionens syfte.

Fiskeriintendenten i södra distriktet har i sitt yttrande medgivit, att småfisk

i avsevärd myckenhet understundom fångades i ålbottengarnen. Denna småfisk

saknade emellertid ofta större ekonomiskt värde. På många ställen kunde

dock även yngel av värdefullare fiskslag på sådant sätt fångas. Ett vittjande

av gamen två gånger dagligen skulle också utan tvivel kunna rädda en del

småfisk, men svårigheter skulle möta vid tillämpandet av dylik bestämmelse

och övervakningen av dess efterlevnad. Fiskeriintendenten ifrågasätter anordnandet

av försök med ålbottengarn, där förgården till bottengamets fångstinrättning

bundes med maskor i storlek 22—25 mm. mellan knutarna. Vidare förordar

denne utfärdande av bestämmelse rörande minimistorlek av maskor i sådant

bottengarn, som utsättes på våren och försommaren för fångst av annan

fisk än ål.

Beträffande övriga i motionen angivna olägenheter erinrar fiskeriintendenten

om lämpligheten att som en utväg till deras avhjälpande inrätta gemensamhetsfiske

samt om Eders Kungl. Maj :ts befallningshavandes befogenhet att medelst

särskilda föreskrifter reglera utsträckandet av ålbottengarn utanför strandrättsgränsen.

Vidare föreslår fiskeriintendenten att taga i övervägande ett

partiellt förbud för utsättande av ålbottengarn i inre skärgård. En dylik åtgärd

torde emellertid förutsätta en grundlig och saklig utredning.

Lantbruksstyrelsen har i sitt berörda utlåtande, efter att hava lämnat en

redogörelse för tillkomsten och utvecklingen av ålfiske med bottengarn samt

sättet för detta fiskes bedrivande, anfört huvudsakligen följande:

Bottengarn utsattes huvudsakligen för fångst av ål och speciellt för fångst av

den s. k. vandringsålen, d. v. s. den ål, som under höstarna i stora mängder

droge fram längs östra och södra kusten av landet för att genom Öresund och

Bälten vandra ut ur Östersjön till ålens lekplatser ute i Atlantiska oceanen.

Motionären hade framhållit, att fisket med ålbottengarn inom Kalmar södra

län medfört olägenheter, bestående däri, att i bottengamen fångades betydande

mängder av småfisk, som därigenom förstördes. Vederbörande fiskeriintendent

hade ock i sitt yttrande till lanbruksstyrelsen framhållit, att mången gång avsevärda

mängder småfisk fångades i ålbottengarnen och, då ofta icke erforderlig

försiktighet iakttoges vid utsläppandet av denna småfisk, ginge den till

stor del onödigtvis till spillo.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr SO

3

Denna olägenhet skulle emellertid kunna undanröjas genom hänvändelse till

vederbörande länsstyrelse, som enligt 9 § i gällande fiskeristadga den 17 oktober

1900 på anmälan hade befogenhet att efter verkställd utredning utfärda bestämmelser

om fiskets vård och rätta bedrivande.

Såsom en lämplig åtgärd för undanröjande härav hade motionären tänkt sig,

att en bestämmelse borde utfärdas, varigenom ägare av bottengarn ålades att

vittja garnen två gånger dagligen. Sannolikt skulle en sådan bestämmelse vara

ägnad att rädda en större del av den i garnet fångade småfisken. Häremot

torde dock kunna göras den invändningen, att en sådan föreskrift skulle, där

bottengarnet, såsom mångenstädes vore fallet, stode långt från den fiskandes

bostad, medföra alltför stor tidsspillan, varjämte det ock skulle bliva svårt att

kontrollera efterlevnaden av en sådan bestämmelse. Andra föreskrifter torde

ock kunna tänkas medföra skydd för småfisken. Sålunda skulle kunna föreskrivas

viss maskstorlek för bottengarn under den tid, då ålfisket icke påginge.

Kanske skulle även den utvägen kunna anlitas, att användning av bottengarn

förbjödes under vissa månader av året. På vilket sätt småfisken i det särskilda

fallet lämpligen borde skyddas torde emellertid framgå av den utredning i frågan,

som efter eventuell framställning till vederbörande länsstyrelse torde komma

till stånd.

Motionären hade även ifrågasatt, om ålbottengarn överhuvud taget borde få

användas i inre fjärdar. Skulle det visa sig, att dessa garn på grund av sin

skadegörelse å småfisk icke borde få tillåtas i dessa vatten, torde länsstyrelsen

hava möjlighet att i ovan angiven ordning reglera även detta förhållande.

Vad anginge den av motionären påtalade olägenheten av ifrågavarande fiske,

bestående i den orättvisa, som vid ålbottengarnsfisket uppstode de fiskande

emellan, så syntes denna fråga vara av en mycket svårlöst beskaffenhet.

På grund av bottengarnens stora utsträckning och betydande fångstförmåga

vore det tydligt, att de, när det gällde fångst av vandringsål, ofta i mindre

eller högre grad kunde utestänga ål från redskap, som i förhållande till ålens

vandringsriktning funnes bakom ett annat bottengarn. Vore strandlinjen därtill

starkt bruten eller funnes det en skärgård utanför densamma, så gjorde

detta, att svårigheterna kunde bliva än större.

Beträffande vattenområden, som låge utanför strandäganderättsområdet,

kunde sådana missförhållanden undvikas därigenom, att Eders Kungl. Maj:t

respektive vederbörande länsstyrelse vid prövning jämlikt 1 och 2 §§ i lagen

den 27 juni 1896 om rätt till fiske av fråga om tillstånd till utsättande av fast

fiskredskap vägrade sådant tillstånd, om därigenom kunde befaras, att förfång

skulle tillskyndas annan fiskande.

Inom strandäganderättsområdet torde det emellertid uppstå stora svårigheter

att undanröja missförhållandena i fråga, enär varje strandägare, även om han

endast ägde en mycket kort sträcka av stranden, enligt gällande lag i vanliga

fall hade rätt att utsätta ålbottengarn. Med en viss belägenhet av hans fiskevatten

kunde det tänkas, att hans redskap bleve till stort förfång för innehavaren

av ett angränsande fiskevatten. Om alla strandägare ville sätta ut dylika

garn, som vore ganska dyrbara, kunde dessa ock bliva så talrika, att fisket

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr SOJf.

med dem ej längre bleve lönande. Svårigheterna i fråga bottnade således väsentligen

i rådande förhållanden beträffande rätten till fiske.

Statsmakterna hade emellertid genom lagen den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske

redan anvisat en väg till undanröjande av de svåraste olägenheterna

på ifrågavarande område. Enligt denna lag kunde nämligen fiskevattensägare

besluta att bedriva fisket efter gemensam plan eller genom utarrendering. Genom

ett dylikt förfarande skulle ifrågavarande olägenheter åtminstone till stor

del kunna undvikas och fångstkostnaderna även avsevärt nedbringas.

Genom fiskeriintendentens i södra distriktet medverkan hade också på åtskilliga

sträckor av kusten inom södra delen av Kalmar län anordnats gemensamhetsfisken,

och på dessa kuststräckor torde numera olägenheterna i fråga

i det stora hela vara bragta ur världen.

Å andra sidan förekomme emellertid också sådana fall, då gemensamhetsfiske

icke kunde åstadkommas på grund av att härför stadgat lägsta röstetal icke

kunnat uppnås. I sådana fall torde det vara förenat med hart när oöverkomliga

svårigheter att få saken tillfredsställande ordnad. De enda utvägar, som då

skulle stå till buds, torde vara antingen att genom lagstiftning utöva ännu

större tvång på den enskilda fiskerättsägaren än lagen om gemensamhetsfiske

nu medgåve, eller ock att staten inlöste ifrågavarande fiskerätt. Man torde

dock kunna förvänta, att fiskevattensägarna alltmera skulle komma till insikt

om fördelarna av att utnyttja de möjligheter, gemensamhetsfisket lämnade, och

att lagen härom skulle komma till allt större tillämpning och de ifrågavarande

olägenheterna på denna väg alltmer undanröjas.

Av det anförda ansåge lantbruksstyrelsen framgå, att redan till buds stående

utvägar erbjöde vissa möjligheter att undanröja åtminstone det väsentliga

av de av motionären påtalade olägenheterna.

För vårt land är ålfisket av en icke ringa betydelse. För år 1927 representerar

det värden, som närmare framgå av en bilaga, som fogats vid andra kammarens

tillfälliga utskotts utlåtande i ämnet. Tidigare bedrevs detta fiske

huvudsakligast med ryssjor eller s. k. ålhommor. Dessa redskap voro icke på

långt när så effektiva som de under senare tid i bruk komna ålbottengarnen.

Dessa, som gå från bottnen upp till vattenytan och oftast hundratals meter på

längden, hindra och fånga den framvandrande fisken.

Ur nationalekonomisk synpunkt är det givetvis en ren vinst, att vandringsålen,

som icke återvänder, fångas i så stora mängder som möjligt. Att härvidlag

en hel del annan fisk fångas, kan icke undvikas, ehuru detta icke är

det viktigaste för ålfiskaren.

Uppenbart synes sålunda vara, att ålfiske med bottengarn av den beskaffenhet,

som nu användes, vållar skada å fiskyngel och småfisk. Beträffande

fjällfiskebestånden vill riksdagen framhålla, att, därest dessa genom ifrågavarande

fångsmetod äventyras, så hava ju redan nu länsstyrelserna enligt fiskeristadgan

av den 17 oktober 1900 befogenhet att vidtaga erforderliga åtgärder

i fiskevårdande syfte, exempelvis genom att bestämma tid för bottengarnens

utsättande, föreskriva minimimått etc. Att på detta område meddela generella

bestämmelser för hela landet är svårt med hänsyn till längden av rikets kuster,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 30Jf.

5

deras vitt skilda naturbeskaffenhet och fiskebestånd o. s. v. Möjligen skulle

för något fiskslag, exempelvis laxen, likartade bestämmelser kunna genomföras

genom Kungl. Maj:ts försorg.

En lagbestämmelse, vilken, såsom motionären föreslår, »ålade ägare av bottengarn,

att dessa garn måste vittjas 2 gånger dagligen, där naturhinder icke

gjorde detta omöjligt», torde bliva alltför betungande. Det är i regel vid lämpliga

vindar under höstmånadernas mörka nätter, som de egentliga ålfångstema

göras. Men då ligger det redan i bottengarnsfiskarens eget intresse att vittja

sina redskap för att tillvarataga den värdefulla ålen och se till, att icke fångstinrättningens

utrymme upptages av annan, mindre värdefull fisk. Som bottengamen

emellertid oftast äro nedsatta på långt avstånd från ägarens hem, skulle

det vara meningslöst att ålägga denne att under tiden för de månljusa nättema,

då dygnets fångster kunna belöpa sig till endast ett eller annat 10-tal ålar, göra

tvenne resor dagligen för vittjande av garnen. Dessutom skulle det erbjuda

avsevärda svårigheter för eu domstol att på ett rättvist sätt kunna avgöra, i

vilka fall »naturhinder» befriade från ansvar för åsidosättande av en dylik bestämmelse.

Säkerligen skulle de tvistigheter, vilka komme att bliva föremål

för domstols prövning, icke bliva färre därigenom.

I motionen har framhållits, att en reglering bör ske och närmare bestämmelser

stadgas för utsättande av ålbottengarn, enär de eljest lätt kunna bliva alldeles

för många och vålla orättvisa på fiskets område. Klart är, att det icke kan

och bör få utsättas huru många ålbottengarn som helst. Ett ingripande på detta

område låter sig emellertid icke göra utan att taga hänsyn till de fiskerättsbestämmelser,

som gälla och som återfinnas i 2 och 12 §§ i lagen om rätt till

fiske av den 27 juni 1896.

Det finnes emellertid i våra sydliga län hundratals ålfisken, varav många gå

så långt tillbaka i tiden som till 1670-talet, innan några strandäganderättsbestämmelser

ännu gällde. Dessa fisken blevo upptagna samt sedermera skattlagda

och avsöndrade såsom särskilda fastigheter. De hava under tidernas

lopp ofta bytt ägare. Att inskränka eller rubba på dessa fiskeägares rättsförhållanden

skulle givetvis medföra resande av skadeståndsanspråk såsom en given

konsekvens. Strandägarerätten, som senare tillkommit, kan således i fiskehänseende

endast utnyttjas i de fall, där ej enligt omförmälda lag om rätt till

fiske annan bättre rätt förefinnes. Utsättande av ålbottengarn utanför strandrättsgräns

skall avgöras av vederbörande länsstyrelse, där i särskilt fall denna

myndighet finner »att det kan ske utan men för andra fiskande». På detta

område hava således länsstyrelserna möjligheter att redan nu vidtaga reglerande

åtgärder. Det måste också ligga i strandägarens intresse att vid utsättande

av ålbottengarn tillse, att tillräckligt s. k. sökningsvatten förefinnes för

fisken.

Icke all kust är lämplig för ålfiske. Utomi ström- och vindförhållanden kunna

djup- och bottenförhållanden samt kustens geografiska beskaffenhet vara

inverkande faktorer härvidlag. Oftast kan utsidan av någon utskjutande udde

lämpa sig för upptagande av ett givande ålfiske, då däremot i en innanför liggande

vik ett utsättande av ålbottengarn skulle lämna dåligt resultat, oavsett

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 301f.

om den förstnämnda möjligheten till fiske utnyttjas eller ej. Att under sådana

förhållanden de i viken befintliga fiskerättsägarna skulle kunna tvinga

innehavaren av det givande ålfisket att avstå från sin del i fångsten kan ej med

nuvarande lagbestämmelser ifrågasättas. Ett annat förhållande är, om man

överenskommer om inrättande av gemensamhetsfiske.

Beträffande de av motionären omnämnda förhållandena inomskärs, där förekomsten

av bottengarn skulle vara till skada för andra fiskerättsägare, föreskrives

redan nu i lag om rätt till fiske § 14, att »i älv, ström, å eller sund,

där kungsådra ej finnes, men fisken har sitt drev, skall en sjättedel av bredden

i djupaste vattnet lämnas fri från redskap, varom nyss är sagt, där ej konungens

befallningshavande efter rättsägandes och sakkunnigs hörande giver lov

till redskapens användande».

Utom denna bestämmelse, som förhindrar avstängning av fisketillgången,

kunna i skärgård eller vikar fiskerättsägare genom tillämpande av lagen om gemensamhetsfiske

av den 30 juni 1913 själva medverka till ett mindre antal bottengams

utsättande samt ett bättre ekonomiskt utbyte av fisket.

Redan nu giva sålunda lagen om rätt till fiske av den 27 juni 1896, Kungl.

Maj:ts förnyade nådiga fiskeristadga av den 17 oktober 1900 och lag om gemensamhetsfiske

av den 30 juni 1913 vissa möjligheter till här avsedda olägenheters

väsentliga undanröjande. Nämnda författningar äro emellertid tillkomna under

en tid, då icke bruket av bottengarn för fiske var känt eller så allmänt praktiserat,

som numera är fallet. Under sådana förhållanden kan givetvis en undersökning

för gällande bestämmelsers eventuella komplettering hava ett visst

fog för sig. Dessutom skulle resultatet av en dylik undersökning, som borde

avse förhållandena vid kusterna i alla de län, där fiske med ålbottengarn bedrives,

kunna tjäna som ledning för såväl de reglerande åtgärder som i övrigt

den fiskevårdande verksamhet, varom Eders Kungl. Maj:t och länsstyrelserna

hava att meddela föreskrifter. Tidsbestämmelser för bottengams utsättande

och enhetliga minimimått för vissa slag av ilandförd fisk böra naturligtvis härvidlag

bland annat tagas i övervägande.

På grund härav får riksdagen anhålla, att Eders Kungl. Maj:t täcktes låta

verkställa undersökning om förefintliga olägenheter, som orsakas av det s. k.

ålbottengarnsfisket, i syfte att få dessa olägenheter avhjälpta.

Stockholm den 6 juni 1929.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.