Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928— 30 juni 1929.
1930-05-02 · 21 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 19 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1930:175, Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928— 30 juni 1929.
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 175.
1
Nr 175.
Godkänd av första kammaren den 2 maj 1930.
Godkänd av andra kammaren den 2 maj 1930.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år
1929 församlade revisorers berättelse angående verkställd
granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928—
30 juni 1929.
(Statsutskottets utlåtande nr 80 och memorial nr 104.)
Till Konungen.
Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer
rörande verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928—30 juni 1929
uti avgiven berättelse anmält samt vederbörande verk och myndigheter
uti däröver avgivna förklaringar hos Eders Kungl. Majit andragit, får
riksdagen i nedan nämnda ärenden anföra följande.
l:o)
Riksdagens revisorers granskningsrätt.
Revisorerna hava under § 1 upptagit till behandling frågan om revisorernas
granskningsrätt. (Del I sid. 2—6.)
Efter att hava lämnat en redogörelse för i ämnet gällande bestämmelser
hava revisorerna framhållit, hurusom sagda bestämmelser vore
till sina ordalag synnerligen otydliga och ofta lämnade rum för olika
tolkningar. Denna otydlighet hade i all synnerhet medfört en viss tvekan
beträffande revisorernas allmänna befogenhet att granska statsunderstödda
företag. Sedan revisorerna härefter framhållit behovet av förtydligande
bestämmelser härutinnan, hava revisorerna anfört följande.
Bihang till riksdagens protokoll 1930. H sami. Nr 175.
L
2
Riksdagens skrivelse Nr 175.
»Givetvis måste granskningen av själva den egentliga statsförvaltningen
bliva det centrala i revisorernas arbete. Vid sidan härav framstår
likvisst kontrollen över den ändamålsenliga användningen av de statsmedel,
som i alltjämt växande belopp utgå till icke statliga verksamhetsgrenar
— kommunala och andra — som en viktig angelägenhet. Av betydelse
måste emellertid vara att revisorerna för sådana fall äro tillförsäkrade
tillgång i erforderlig utsträckning till vederbörande institutions
räkenskaper, även örn denna del av revisionens arbete måste bliva av
tämligen begränsad omfattning och endast kunna komma i fråga då särskild
anledning härtill yppas.
Frånsett den påtalade otydligheten i hithörande bestämmelser, kan det
ej heller förnekas, att de stadganden som gälla beträffande tillhandahållandet
av räkenskaper åt revisorerna framstå som tämligen föråldrade.
Själva huvudförfattningen i ämnet utgöres av 1841 års alltjämt gällande
cirkulär. I sin ålderdomliga form torde detsamma numera vara
mindre väl ägnat att utgöra norm för vederbörandes skyldigheter i förevarande
hänseende. Detsamma gäller i ej mindre grad övriga författningsbestämmelser
i ämnet. Den i 1884 och 1910 års författningar stadgade
skyldigheten för samtliga verk och inrättningar, som åtnjuta statsunderstöd,
att till finansdepartementet insända berättelser och räkenskapssammandrag
tillämpas sålunda endast i mycket begränsad utsträckning.
Något annat är knappast heller möjligt med nuvarande mångfald
av statliga och statsunderstödda verk och inrättningar. Bestämmande
för vilka institutioner, som skola insända förvaltningsberättelser och räkenskapssammandrag,
har alltmer blivit deras förekomst i det tabellverk
med ekonomiska tablåer från olika delar av förvaltningen, vilket numera
utbrutits ur den egentliga revisionsberättelsen och tryckes separat som
en del II av densamma. Med senaste tidens strävan att inskränka denna
del av berättelsen har också behovet av ifrågavarande förvaltningsberättelser
och räkenskapssammandrag förminskats.
Den revision av nu gällande bestämmelser (1841 års cirkulär och 1884
och 1910 års kungörelser), som alltså enligt revisorernas mening framstår
som behövlig för undanröjande av nu rådande oklarhet och ovisshet,
bör å ena sidan gå ut på en inskränkning av antalet statsunderstödda
institutioner, som för närvarande skola avlämna förvaltningsberättelser
och räkenskapssammandrag, samt å andra sidan ett förtydligande av
stadgandena om revisorernas rätt att infordra räkenskaper. Skyldighet
att insända förvaltningsberättelser och räkenskapssammandrag skulle
alltså kunna i huvudsak inskränkas till de verk och inrättningar, som
för närvarande finnas upptagna i del II av revisionsberättelsen, dock med
skyldighet för övriga statsunderstödda institutioner att vid anfordran
ställa dylika berättelser och räkenskapssammandrag till förfogande. I
avseende å revisionens rätt att infordra räkenskaper erfordras en bestämmelse
av innehåll att, där på grund av Kungl. Majtts eller riksdagens
beslut anslag utgår av statsmedel, den, som åtnjuter anslaget, skall
vara skyldig att på begäran av riksdagens revisorer tillhandahålla dem
sina räkenskaper för granskning ävensom de protokoll och handlingar,
på vilka nämnda räkenskaper grunda sig. Skyldigheten skulle allenast
omfatta räkenskaper, protokoll och handlingar i va<l dessa avse användningen
av det lämnade statsanslaget.
Såsom ovan angivits är ifrågavarande rätt endast avsedd att användas
då särskild anledning härtill finnes. Stadgandets utfärdande vore dock
Riksdagens skrivelse Nr 175.
3
av värde såsom ett förtydligande av statsrevisorernas befogenheter i förevarande
avseende. Revisorerna våga hysa den uppfattningen att en uttrycklig
bestämmelse härom skall i sin mån kunna bidraga att förebygga
missbruk av och misshushållning med lämnade statsbidrag. I de fall
då undantag från ifrågavarande skyldighet anses böra förekomma bör
detta uttryckligen angivas i samband med anslagets beviljande.
Under åberopande av det ovan sagda vilja revisorerna hemställa, att
riksdagen vidtager åtgärder för revision av ifrågavarande bestämmelser
i syfte att — i samband med en begränsning av skyldigheten för statsunderstödda
verk och inrättningar att årligen till revisorerna avlämna
förvaltningsberättelser och räkenskapssammandrag — rätten att från
statsunderstödda institutioner i erforderlig utsträckning erhålla tillgång
till räkenskaper, protokoll och handlingar må åt revisorerna tryggas.»
Med hänsyn dels till otydligheten i nu gällande bestämmelser örn den
befogenhet, som tillkommer riksdagens revisorer, dels till den ökade omfattning,
varmed statsbidrag numera utgår till icke statliga institutioner,
synas åtgärder i av revisorerna föreslaget syfte böra vidtagas. Riksdagen
får därför anhålla, att Eders Kungl. Majit måtte låta verkställa
närmare utredning och vidtaga erforderliga åtgärder i anledning av vad
revisorerna anfört beträffande revisorernas granskningsrätt.
2:o)
Uppbördsborgen för polis- och fjärdingsman.
Under socialdepartementet, § 20, hava revisorerna upptagit frågan örn
tillämpningen av föreskrifterna örn ställande av uppbördsborgen enligt 14
§ i polisreglementet (Del I sid. 45—50). I sådant avseende hava revisorerna
till en början erinrat örn att enligt nämnda författningsrum skall polisman,
på vilken sådan handräckningsverksamhet ankommer, som avses i 1 §
2 mom. andra stycket i lagen örn polisväsendet i riket (biträde vid åtgärd i
utsökningsmål, vid indrivning av utskylder eller böter och vid annan
handräckning), vara pliktig att för de av befattningshavaren i tjänsten
omhänderhavda medlen ställa uppbördsborgen av svensk försäkringsanstalt
eller av kommun eller av polisdistrikt till det belopp, som länsstyrelsen
för varje särskilt fall bestämmer. Vill befattningshavaren i stället
avlämna inteckning i fast egendom inom sex tiondelar av fastighetens
taxeringsvärde eller pant i fullgoda värdepapper, må det ock tillåtas. Säkerhet,
som nu nämnts, skall ställas hos länsstyrelsen.
För att utröna, huru dessa bestämmelser tillämpats, hava revisorerna
från samtliga länsstyrelser, beträffande de polisdistrikt, i vilka polislagen
den 6 juni 1925 trätt i tillämpning, infordrat uppgifter när polisoch
fjärdingsmän tillsatts i dessa distrikt samt tidpunkten, då uppbördsborgen
för nämnda polis- och fjärdingsmän avlämnats till vederbörande
länsstyrelse.
4 Riksdagens skrivelse Nr 175.
Efter redogörelse för innehållet i dessa uppgifter hava revisorerna
anfört följande:
»Revisorernas ovanberörda utredning visar, att bestämmelserna i § 14
av polisreglementet angående ställandet av uppbördsborgen i anmärkningsvärt
många fall icke vederbörligen efterlevts. De risker för ekonomisk
förlust, som genom de långa dröjsmålen med borgenssäkerheternas
avlämnande uppkomma för statsverket, synas så pass allvarliga, att det
förefaller revisorerna angeläget, att omedelbara åtgärder till vinnande av
rättelse i påtalade hänseende vidtagas. Revisorerna anse sig böra i detta
sammanhang nämna, att en länsstyrelse plägat i förordnanden för polismän
intaga det förbehållet, att vederbörande icke må befatta sig med indrivningsverksamhet,
förrän borgen för omhänderhavda medel blivit
ställd och av länsstyrelsen godkänd. Det synes revisorerna kunna ifrågasättas,
örn ej detta villkor borde stadgas såsom en allmän regel vid förordnanden
av här ifrågavarande slag eventuellt genom ett tillägg till polisreglementets
ovanberörda bestämmelse.»
Förklaringar hava avgivits av samtliga länsstyrelser (Del III sid.
61—90).
Revisorernas förslag, att i förordnandena för fjärdings- eller polismän
skall intagas det förbehållet, att vederbörande icke må befatta sig med
indrivningsverksamhet, förrän säkerhet för omhänderhavda medel blivit
ställd och av länsstyrelsen godkänd, synes visserligen kunna vara förtjänt
av övervägande. Dock lärer det, i anslutning till vad som framhållits
bland annat av länsstyrelserna i Östergötlands och Värmlands län,
kunna ifrågasättas, örn några större praktiska fördelar kunna förväntas
medelst genomförande av detta förslag och örn icke i stället i polisreglementet
borde intagas en bestämmelse därom, att länsstyrelserna skola
fastställa uppbördssäkerhetens storlek innan fjärdings- eller polismännen
förordnas samt att i kungörelsen om tjänsten skall tillkännagivas, att den
utsedde skall vara pliktig att före tillträdet ställa föreskriven säkerhet
till fastställda beloppet. Genom ett sådant förfaringssätt skulle
nämligen aspiranter till respektive tjänster i förväg få kännedom örn,
huru stor uppbördssäkerhet det ålåge dem att prestera, vilket nu i regel
ej är fallet.
Åtskilliga andra länsstyrelser hava i samband härmed även framhållit
vissa olägenheter, som äro förenade med den nu vanliga avfattningen av
försäkringsbrev, utfärdade av svensk försäkringsanstalt.
På grund av vad sålunda anförts, har riksdagen ansett önskvärt, att
samtliga med förevarande fråga örn uppbördssäkerhet sammanhängande
spörsmål göras till föremål för närmare utredning i ändamål att vinna
så enkla och praktiska anordningar som möjligt samtidigt med att åt
bestämmelserna i ämnet gives den effektivitet, som måste anses erforderlig
för skyddandet av statsverkets intressen. Därefter synas erforderliga
föreskrifter böra av Eders Kungl. Majit utfärdas.
Riksdagens skrivelse Nr 175. 5
Riksdagen får alltså anhålla, att Eders Kungl. Majit måtte låta verkställa
utredning rörande den lämpligaste anordningen av den polis- och
fjärdingsman åliggande skyldigheten att ställa uppbördssäkerhet samt
därefter meddela de föreskrifter i ämnet, vartill utredningen kan föranleda.
3:o)
Särskilda mantalsskrivningsförrättare.
Under socialdepartementet, § 21, hava revisorerna verkställt en undersökning
rörande den omfattning, i vilken särskilda mantalsskrivningsförrättare
förordnats, samt de kostnader, som av dessa förordnanden föranletts.
(Del I sid. 50—56.)
I anslutning härtill hava revisorerna gjort följande uttalande:
»Vid de gjorda undersökningarna rörande tillämpningen av bestämmelserna
örn rätt att förordna särskild mantalsskrivningsförrättare samt
de därav föranledda kostnaderna för statsverket hava revisorerna i första
hand fäst sig vid att dylika mantalsskrivningsförrättare förordnats
i större utsträckning än som ursprungligen varit avsett. Såsom inhämtas
av den lämnade redogörelsen skulle nämligen särskilda mantalsskrivningsförrättare
endast förordnas i sådana fall, där det på grund av fögderiets
stora utsträckning eller mera betydande folkmängd vöre oundgängligen
nödvändigt att anlita nämnda utväg för att mantalsskrivningsarbetet
skulle medhinnas i rätt tid. Av den nu verkställda undersökningen
framgår att under budgetåret 1928/1929 i icke mindre än 94 av
rikets 119 fögderier särskild mantalsskrivare förordnats. I synnerligen
stor utsträckning synas särskilda mantalsskrivningsförrättare hava förordnats
i Värmlands län, där, enligt vad revisorerna funnit, mer än halva
antalet mantalsskrivningar utförts av särskilda mantalsskrivningsförrättare.
Till jämförelse härmed bör påpekas, att i Gävleborgs län, som i
likhet med Värmlands län omfattar 6 fögderier men som har en större
areal och ävenledes en större folkmängd än Värmlands län, extra mantalsskrivningsförrättare
icke i något fall förordnats under ifrågavarande
tid.
I detta sammanhang vilja revisorerna erinra örn, att häradsskrivare vid
resor för mantalsskrivningsförrättning icke äro berättigade till resekostnads-
och traktamentsersättning. Något avdrag å lönen i anledning av
att mantalsskrivningarna utföras av särskilda förrättare behöva ej häradsskrivarna
vidkännas. Det synes revisorerna icke osannolikt, att sistberörda
omständigheter i viss mån kunnat inverka på häradsskrivarnas
benägenhet att utverka förordnande för särskilda mantalsskrivningsförrättare.
Av redogörelsen framgår vidare, att såsom ersättare för häradsskrivare
vid mantalsskrivning skulle i första hand landsfiskal komma i fråga.
I mycket stor utsträckning har emellertid ordinarie och icke ordinarie
personal vid länsstyrelserna anlitats. Sammanlagt har under budgetåret
1928/1929 till vid länsstyrelserna anställd personal utbetalts rese- och
6
Riksdagens skrivelse Nr 175.
traktamentsersättning för tjänstgöring såsom särskilda mantalsskrivningsförrättare
med Öyér 10,000 kronor. Då länsstyrelsernas personal
sålunda i stor omfattning tages i anspråk för dessa förrättningar, måste
härav, enligt revisorernas mening, bliva följden, att behovet av icke ordinarie
personal inom länsstyrelserna ökas samt att de till förfogande
stående anslagen för avlönande av sådan personal bliva över hövan belastade.
Revisorerna vilja för sin del ifrågasätta, örn det icke vore skäl att till
förnyad omprövning upptaga Gisléns förslag att låta vederbörande häradsskrivare
själva belt eller delvis vidkännas den kostnad, som kan
bliva förenad med särskild mantalsskrivningsförrättares förordnande.
Sedan Gisléns förslag blev prövat av statsmakterna, hava nämligen förflutit
mer än tio år, oell under denna tid hava kommunikationerna i
mycket hög grad förbättrats. Den i mantalsskrivningsförordningen såsom
skäl för förordnande av särskild förrättningsman angivna förutsättningen,
att vederbörande fögderis utsträckning omöjliggör mantalsskrivningsförrättningens
medhinnande inom föreskriven tid, torde under sådana
förhållanden numera ganska sällan behöva inträffa. Med hänsyn
till den relativt höga nivå, landets häradsskrivare i avseende på av
tjänsten härflytande inkomster intaga, torde ett åläggande för dem att
vidkännas kostnaden för de mantalsskrivningsförrättningar, de icke medhinna,
ej kunna anses för kåren oskäligt betungande.»
Förklaringar hava avgivits av samtliga länsstyrelser (Del III sid. 91
—125).
Av revisorernas utredning och de avgivna förklaringarna framgår, att
särskilda mantalsskrivningsförrättare förordnats i synnerligen stor omfattning.
Det vill också synas riksdagen, som örn den omständigheten,
att statsverket i form av rese- och traktamentsersättning lämnar gottgörelse
till sådana mantalsskrivningsförrättare, medverkat till att ett mycket
stort antal häradsskrivare funnit sig böra göra framställning örn biträde
vid de årliga mantalsskrivningarna. Dessa framställningar synas
även hava föranlett vederbörande länsstyrelser att i en anmärkningsvärt
stor utsträckning förordna särskilda mantalskrivningsförrättare. Riksdagen
delar revisorernas mening, att häradsskrivarna, med hänsyn till
den goda ställning, de intaga i avlöningshänseende, själva böra vidkännas
kostnaderna för de särskilda mantalsskrivningsförrättarna. Till denna
mening hava också flera länsstyrelser anslutit sig, bland andra länsstyrelsen
i Malmöhus län, som uttalat sig för att i gällande bestämmelser
vidtages sådan ändring, att vederbörande häradsskrivare själv får helt
bära den kostnad, som kan bliva förenad med särskild mantalsskrivningsförrättares
förordnande.
För vinnande av rättelse snarast möjligt i nu angivna hänseende
får riksdagen anhålla, att Eders Kungl. Maj:t måtte skyndsamt vidtaga
sådana åtgärder, att kostnaderna för särskilt förordnade mantalsskrivningsförrättare
komma att gäldas av den häradsskrivare, som påkallat
förordnande av dylik förrättningsman.
Riksdagens skrivelse Nr 175.
7
4:o)
Vägdistriktens förvaltningskostnader m. m.
Under kommunikationsdepartementet, § 22, hava revisorerna meddelat,
att de företagit en undersökning rörande vägdistriktens förvaltningskostnader.
(Del I sid. 57—62.)
Revisorerna hava till en början lämnat vissa uppgifter beträffande vägdistriktens
utgifter, i vad dessa belöpa å vägarnas underhåll, samt vad
därav nedlägges å nybyggnader och vägförbättringar.
Härefter hava revisorerna anfört följande.
»Räknat efter nuvarande norm av 55 procent, vilken emellertid hädanefter
kommer att höjas till 70 procent, uppgick statens andel i vägstyrelsernas
förvaltningskostnader till över en miljon kronor under 1928. Läggas
härtill förvaltningskostnaderna för nybyggnads- och vägförbättringsföretagen,
stiger denna statens kostnad till omkring 1V* miljon kronor.
Medan rätten att inom det kommunala arbetet tillgodoräkna sig arvoden
eller annan gottgörelse är mycket strängt avgränsad, är motsvarande
befogenhet vad vägstyrelserna beträffar så gott som helt oreglerad.
De tillämpade normerna synas också vara ytterst skiftande. .
Detta belyses i sin mån av den inom revisionen utförda statistiska
undersökningen. Medan exempelvis inom Kristianstads, Malmöhus och
Hallands län ifrågavarande förvaltningskostnader under 1928 utgjort
respektive 2.5, 3.8 och 3.9 procent av underhållskostnaderna, uppvisa Uppsala,
Södermanlands, Kalmar, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands
län en så hög procentsats som närmare 10 procent. Skiljaktigheterna
äro än mer påfallande beträffande de särskilda vägdistrikten. Medan
exempelvis inom ett vägdistrikt med en vägunderhållskostnad av cirka
12,000 kronor allenast redovisats förvaltningskostnader med 90 kronor eller
mindre än 1 procent, hava inom ett annat vägdistrikt inom samma län
förvaltningskostnaderna uppgått till 5,784 kronor och den egentliga vägunderhållskostnaden
något över 30,000 kronor, vilket alltså ger en förvaltningskostnad
av cirka 19 procent. I vissa fall torde förvaltningskostnadernas
höga belopp dock kunna förklaras som ett tillfälligt förhållande,
beroende på vissa engångsutgifter i samband med övergången
från naturaunderhåll till underhåll genom vägkassan. Revisorerna hava
ock ansett sig kunna göra den iakttagelsen, att förvaltningskostnadernas
växlande proportion ej är beroende på distriktens storlek. Sålunda har
i vissa fall kunnat för små vägdistrikt antecknas en förhållandevis låg
förvaltningskostnad, under det att inom vissa större vägdistrikt denna
ställt sig mycket hög.
Vad därefter angår den inom revisionen verkställda granskningen av
vissa vägdistrikts räkenskaper är till en början att märka, att räkenskaperna
i vissa fall ej varit förda med den fullständighet och reda, som
numera i allmänhet kräves i såväl offentlig som enskild förvaltning.
Verifikationerna hava ej sällan varit så summariska och ofullständiga
att tillräcklig vägledning ej lämnats för bedömande av utgiftens skälighet.
Detta gäller ej minst beträffande förekommande arvodes- och reseersättningar.
Revisorerna hava ock iakttagit, att vägdistrikt saknat eget
8
Riksdagens skrivelse Nr 175.
bankkonto, trots att under året så gott som genomgående betydande kassabehållningar
förefunnits.
Det ofta nog ganska tidskrävande arbete, som utföres inom vägstyrelserna
av ordförande och ledamöter, torde alltjämt i stor utsträckning
ske mot den tämligen obetydliga gottgörelse, som måttligt tilltagna dagarvoden
och resekostnadsersättningar kunna utgöra, allt i överensstämmelse
med den eljest inom det kommunala livet tillämpade praxis.
Å andra sidan har vid revisorernas granskning uppmärksammats falk
då en vägstyrelses ordförande, som vid sin sida haft såväl vägmästare
som särskilt avlönad räkenskapsförare, uppburit, förutom dagtraktamenten
vid sammanträden och förrättningar, ett årsarvode av skiftande belopp.
Liknande årsarvoden lia också plägat utgå även till vägstyrelsens
övriga ledamöter samt revisorer och siffergranskare.
Här omförmälda ersättning avser det mera normala arbetet inom vägdistriktet.
För pågående större förbättrings- och nybyggnadsarbeten ha
ifrågavarande personer därutöver kunnat tillgodoräkna sig särskilda
arvoden på grund av ledamotskap i den arbetsdirektion eller särskilda
förvaltning, sorn handhaft detta arbete. Sistnämnda arvoden hava utgått
vid sidan av den gottgörelse för utfört kontrollarbete, som åvilar
vägkonsulent eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsens distriktstjänsteman.
Inom vissa vägdistrikt synes förekomma, att vägstyrelsens ledamöter
samt revisorer själva uppträda som entreprenörer åt vägkassan, försälja
arbetsmateriel åt densamma o. s. v. Tvivelsutan kan detta i allmänhet
hava skett utan något obehörigt förvärvssyfte. Ett dylikt förfaringssätt
kan säkerligen också, i all synnerhet inom vissa mindre distrikt, i
viss utsträckning vara praktiskt för undvikande av onödig omgång. Med
hänsyn till ifrågavarande personers förtroendeställning, innefattande
jämväl skyldighet att vaka över att vägdistriktens ekonomiska intressen
tillvaratagas, måste dock revisorerna för sin del finna i allmänhet
mindre lämpligt, att desamma åtaga sig dylika arbeten eller leveranser.
Revisorerna hava ock uppmärksammat, att vägmästare utöver en normalt
tilltagen lön tilldelats årliga bidrag för hans förseende med egen
personautomobil med belopp upptill 3,600 kronor.
I all synnerhet påtaglig är bristen på några normerande allmänna
bestämmelser i fråga örn rese- och traktamentsersättningar. Medan i
många fall traktamentsersättning varit begränsad till 8 kronor för dag,
eller vad som utgår till nämndeman, har å andra sidan uppmärksammats,
att dylik gottgörelse utgått med, förutom en efter allt att döma
tämligen frikostigt tilltagen ersättning för skjuts eller annan resekostnad,
ett belopp av 15—25 kronor för dag.
Missbruk av den nuvarande fria rätten att tilgodoräkna sig gottgörelse
för arbetet inom vägstyrelsen kan visserligen påtalas vid den
granskning, som sker av dels vägdistriktets revisorer dels ock vederbörande
statstjänsteman (hittills sakkunnig, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har att förordna för beräkningen av utgående statsbidrag, och
efter nya vägorganisationens genomförande vägingenjören). Det torde
dock kunna betvivlas, örn genom en dylik efterkontroll kan vinnas tillräcklig
trygghet för att ifrågavarande gottgörelser hållas inom skäliga
gränser. Då statsbidrag numera skall utgå med 70 procent, kan man ej
heller räkna med omtanken örn vägdistriktets egen ekonomi som en återhållande
faktor i samma utsträckning som tidigare.
Vad som sålunda framkommit visar enligt revisorernas mening hän
9
Riksdagens skrivelse Nr 175.
på behovet av närmare normer för arvodens och övriga ersättningars
bestämmande inom vägstyrelserna. Enhetliga grunder erfordras alltså
rörande rätten till rese- och traktamentsersättningar vid resor i vägstyrelses
ärenden liksom ock rätten till dagarvoden vid sammanträden,
och andra förrättningar. För fall att särskilda årsarvoden anses böra
utgå till vägstyrelses ordförande eller ledamot av densamma eller revisor
böra dessa arvoden till sin storlek fastställas av vägstämma samt
beslutet härom underställas länsstyrelse för godkännande. Till sist vilja
revisorerna framhålla lämpligheten av att eventuella anmärkningar och
erinringar, framkomna vid den årliga statliga granskning av vägdistriktens
räkenskaper, som utgör förutsättning för statsbidrags erhållande,
delgivas vägstämma.»
Förklaringar hava avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
samtliga länsstyrelser. (Del III sid. 126—203.)
Yad revisorerna anfört beträffande saknaden av enhetliga grunder för
arvodens och övriga ersättningars bestämmande inom vägstyrelserna, har
riksdagen funnit vara värt beaktande. Enligt riksdagens mening böra åtgärder
snarast vidtagas för vinnande av bättre ordning i fråga örn vägdistriktens
förvaltningskostnader.
Även vad revisorerna i övrigt under denna punkt föreslagit, har riksdagen
ansett böra upptagas till närmare behandling. Riksdagen anser, att
förevarande frågor böra utan samband med den påbörjade utredningen
rörande ny väglagstiftning bliva föremål för Eders Kungl. Maj:ts övervägande.
På grund av det anförda får riksdagen anhålla, att Eders Kungl. Majit
måtte vidtaga åtgärder för vinnande av större ordning och enhetlighet
i fråga örn vägdistriktens förvaltningskostnader.
5:o)
En per mille fonden.
Under finansdepartementet, § 25, hava revisorerna upptagit till behandling
frågan örn En per mille fondens användning. (Del I sid. 66—67.)
Revisorerna hava till en början lämnat en redogörelse över fondens tillkomst.
Sedan revisorerna därefter erinrat örn, att någon disposition av fondens
medel icke förekommit sedan år 1900, samt att behållningen å den*
samida vid utgången av budgetåret 1928/1929 vuxit till 77,562 kronor 31
öre, hava revisorerna framhållit, att enligt deras mening skäl saknades
att låta ifrågavarande medel år efter annat stå odisponerade. Revisorerna
ifrågasatte därför, huruvida icke åtgärder borde vidtagas för att den
vid utgången av innevarande budgetår å fonden förefintliga behållningen
antingen måtte få användas för något statsändamål eller ock överföras
till statsverkets kassafond.
10
Riksdagens skrivelse Nr 175.
Statskontoret, som i ärendet avgivit yttrande, har icke haft något att
erinra mot de åtgärder, som revisorerna ifrågasatt beträffande användandet
av fondens behållning.
I likhet med revisorerna finner riksdagen skäl icke föreligga att låta
den å En per mille fonden förefintliga behållningen fortfarande stå
odisponerad, utan synes densamma böra på lämpligt sätt komma till användning.
Medlen torde kunna tagas i anspråk för det ändamål, som
blivit vid fondens tillkomst angivet, och riksdagen vill i sådant avseende
föreslå, att fondens behållning användes för underhållet av Älvsborgs
fästning.
1 På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Majit måtte vid kommande statsregleringar vidtaga sådana åtgärder,
att den å En per mille fonden förefintliga behållningen kommer
till användning för underhållet av Älvsborgs fästning.
6:o)
Åtgärder för en snabbare behandling av besvärsmål rörande inkomsttaxering.
Under finansdepartementet, § 34, hava revisorerna framställt erinringar
i fråga örn behandlingen av vissa besvärsmål rörande inkomsttaxering.
(Del I sid. 84r—85.)
Efter att hava med exempel påvisat, hurusom missförhållanden härutinnan
förelåge, hava revisorerna anfört följande.
»De anförda exemplen synas utvisa, att besvär av ifrågavarande slag
icke alltid behandlas med den skyndsamhet, som med hänsyn till sakens
natur är önskvärd. Även örn med hänsyn till mängden av dylika ärenden
vederbörande länsstyrelser och kammarrätten icke hinna behandla målen
inom den närmaste tiden, efter det de inkommit, måste revisorerna
dock finna det anmärkningsvärt, att vederbörande taxeringsnämndsordförande
icke avgivit infordrade yttranden i dylika mål inom skälig tid. Revisorerna
hava ansett sig böra fästa uppmärksamheten på dessa förhållanden
och vilja för sin del föreslå, att samtliga taxeringsnämndsordförande
i landet erinras örn nödvändigheten av att snarast möjligt i dylika mål
inkomma med begärda yttranden, så att icke målens avgörande genom
deras förvållande onödigtvis förhalas. Vid tillsättandet av taxeringsnämndsordförande
torde länsstyrelserna böra ägna uppmärksamhet åt
vederbörandes sätt att förvalta även denna gren av sitt uppdrag.»
Vad revisorerna anfört beträffande handläggningen av besvärsmål
rörande inkomsttaxering, har riksdagen funnit vara värt synnerligt beaktande.
Enligt riksdagens mening måste större hänsyn, än vad hittills
skott, tagas till allmänhetens berättigade krav att inom rimlig tid få sina
besvär av ifrågavarande slag slutgiltigt avgjorda. Med anledning härav
har riksdagen ansett sig böra hos Eders Kungl. Majit göra framställ
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
ii
Riksdagens skrivelse Nr 175.
ning om vidtagande av erforderliga åtgärder för en skyndsammare behandling
av berörda mål. Då någon förbättring i här angivna avseenden
synes kunna vinnas, därest ordförandena i vederbörande taxeringsnämnder
med större skyndsamhet avgåve infordrade yttranden i målen,
synes det riksdagen i likhet med revisorerna, som örn länsstyrelserna
vid tillsättandet av taxeringsnämndsordförande borde uppmärksamma
vederbörandes sätt att förvalta även denna gren av sitt uppdrag.
På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Majit måtte vidtaga erforderliga åtgärder för en skyndsammare
behandling av besvärsmål rörande inkomsttaxering.
7:o)
Befattningshavares befrielse från viss del av sin tjänstgöring samt ersättningen
till vikarie under sådan ledighet.
Under finansdepartementet, § 35, hava revisorerna redogjort för en
av dem företagen undersökning beträffande tillämpningen av bestämmelserna
i gällande avlöningsreglemente angående befattningshavares befrielse
från viss del av sin tjänstgöring samt ersättningen till vikarie under
sådan ledighet (Del I, 85—94).
Efter att hava med stöd av en uppgjord tablå påvisat, i vilken omfattning
sådan befrielse medgivits befattningshavare, tillhörande civila statsförvaltningen,
samt grunderna för vikariatsersättningen, hava revisorerna
gjort följande uttalande.
»Av den verkställda utredningen framgår att här avsedda ledigheter förekomma
i betydande omfattning. Detta gäller dock icke i så hög grad
de centrala verken som länsstyrelserna, där anordningen med partiella
ledigheter tillämpats i synnerligen stor utsträckning. Sammanlagda dagantalet
för sådan ledighet uppgår för samtliga undersökta myndigheter
till 12,479 under budgetåret 1928/1929, varav på länsstyrelserna komma
8,097 dagar. Av förstnämnda siffra, 12,479 dagar, hänföra sig 9,886 dagar
till sådana fall, där vikariatsersättning utgått till den, som uppehållit
tjänsten under ledigheten, under det att beträffande återstående antal dagar
dylik ersättning icke förekommit. Såsom regel är det befattningshavare
i de högre lönegraderna som åtnjutit ledighet, varom här är fråga. I
samtliga fall, utom vad angår vissa befattningshavare vid hovrätterna,
har den lediga tjänstemannen fått åtnjuta oavkortad lön.
Ersättning till vikarie linder ifrågavarande ledigheter utgår från i staten
för vederbörande verk upptagna anslag till avlöningar till ordinarie
tjänstemän eller till vikariatsersättningar, vilka anslag hava förslagsanslags
natur.
Med hänsyn till den stora omfattning, vari ledigheter av detta slag förekomma,
synes det revisorerna kunna ifrågasättas, huruvida icke en viss
inskränkning i ämbetsverkens befogenhet att medgiva befattningshavare
befrielse från viss del av tjänstgöringen borde vidtagas. Genom att vikarie
för dylik befattningshavare erhåller ersättning från ett i vederbö
-
12
Riksdagens skrivelse Nr 175.
rande verks stat upptaget förslagsanslag, hava verken i allmänhet möjlig-;
het att på detta sätt förstärka sina arbetskrafter utan att deras åtgärder
härutinnan underkastas prövning av Kungl. Majit eller riksdagen. Det
är på sätt ovan nämnts endast hovrätterna, som i detta hänseende intaga
en särställning. Beträffande dem gäller att örn ledigheten omfattar
mer än 8 dagar för år räknat eller befattningshavaren anses böra under
ledigheten åtnjuta oavkortad lön, frågan skall underställas Kungl. Maj:ts
prövning. En liknande föreskrift synes revisorerna påkallad ifråga örn
statsförvaltningen i övrigt. Möjligen kan det dock därvid för undvikande
av alltför stark anhopning av ärenden hos Kungl. Majit befinnas rimligt
att göra bestämmelserna något mindre restriktiva än de nyss anförda.
Utredningen ger vidare vid handen att ifråga örn ersättning till vikarie
för befattningshavare, som erhållit befrielse från viss del av sin
tjänstgöring, mycket växlande grunder tillämpats. Så har vid vissa verk
alltid eller i flertalet fall full vikariatsersättning utgått, under det vid
andra verk städse ersättningen underkastats reducering till exempelvis
*A, Va, 3U, 2U, 3/a och 4/s av full vikariatsersättning. Enligt revisorernas
mening måste det anses önskvärt att bestämmelser meddelas i syfte att för
framtiden större enhetlighet i berörda avseende vinnes.
Revisorerna vilja framhålla angelägenheten av att här berörda spörsmål
beaktas vid den blivande allmänna revisionen av nu gällande avlöningsreglemente.
»
I anledning av revisorernas uttalande anser riksdagen det böra undersökas,
huruvida icke någon inskränkning i den vederbörande myndigheter
nu medgivna rätten att bevilja partiell ledighet är påkallad med hänsyn
till den omfattning, vari dylik ledighet, särskilt beträffande länsstyrelsernas
personal, enligt vad som framgår av den verkställda utredningen,
blivit beviljad. Riksdagen finner vidare i likhet med revisorerna
mindre lämpligt att, såsom utredningen i ärendet giver vid handen, ersättningarna
till vikarier för befattningshavare, som erhållit befrielse
från viss del av sin tjänstgöring, utgå efter mycket olikartade grunder.
I överensstämmelse med revisorernas uttalande har riksdagen därför
funnit önskvärt, att sådana kompletterande bestämmelser meddelas, att
för framtiden större enhetlighet i berörda avseende vinnes. Enligt riksdagens
mening böra ifrågavarande spörsmål lämpligen tagas i beaktande
i samband med den pågående revisionen av gällande avlöningsförfattningar.
Riksdagen får alltså anhålla, att Eders Kungl. Majit måtte taga under
övervägande vad i förevarande ärende anförts och därefter vidtaga de
åtgärder, som må finnas påkallade.
8:o)
Dramatiska teaterns verksamhet.
. Under ecklesiastikdepartementet, § 36, hava revisorerna med hänsyn
till det otillfredsställande ekonomiska resultat, som Dramatiska teatern
lämnat, till behandling upptagit frågan örn orsakerna härtill. (Del I
sid. 95—117.)
13
Riksdagens skrivelse Nr 175.
Efter att hava lämnat åtskilliga sifferuppgifter rörande teaterns verksamhet
under de senaste åren samt på grundvalen av desamma framställt
vissa anmärkningar mot teaterns skötsel och förvaltning, hava revisorerna
anfört följande:
»Av den ovan lämnade utredningen och den i samband därmed framförda
kritiken av Dramatiska teaterns ekonomiska ledning och förvaltning
torde framgå, att vissa förändringar därutinnan äro nödvändiga.
Revisorerna vilja emellertid här nedan framföra ytterligare några synpunkter.
Såsom revisorerna redan förut framhållit, måste på en institution som
Dramatiska teatern ställas särskilt stora krav på konstnärlighet, varjämte
teatern även har särskilda förpliktelser gentemot svensk dramatik.
Men även med beaktande härav lärer det, såsom den verkställda utredningen
torde giva vid handen, otvivelaktigt vara möjligt att avsevärt
nedbringa åtskilliga utgiftsposter. Revisorerna hava vid sin granskning
av teaterns ekonomi fått ett bestämt intryck av att vid teaterns skötsel
visats bristande ekonomiskt sinne samt brist på förtänksamhet och noggrann
planläggning från ledningens sida.
I detta sammanhang kunna revisorerna icke underlåta att fästa uppmärksamheten
på följande yttrande av teaterbolagets revisor i en av honom
detta år avgiven särskild revisorsberättelse: ’En ytterligare anledning
för styrelsen att icke fästa avseende vid kostnaderna för repertoarens
hållande på den höga konstnärliga nivån ligger härutinnan, att
de allmänna bidragen till teatern hava ställts till ledningens förfogande
utan några som helst direktiv beträffande anpassningen av teaterverksamheten
efter vissa ekonomiska grunder.’
Det vore enligt revisorernas mening synnerligen betänkligt, örn teaterns
styrelse och ledning i sitt allmänna handlande skulle utgå från
de synpunkter, som nämnda revisor här förfäktar. På grund av bemälda
revisorers uttalande torde det i varje fall vara nödvändigt att giva
teaterbolagets styrelse en uttrycklig erinran därom, att de framförda
synpunkterna icke kunna godtagas. Ty även örn det hittills varit så,
att det allmänna utan någon mer ingående kontroll nödgats år efter år
tillskjuta de avsevärda belopp, som åtgått för att täcka teaterbolagets
brist, bör detta dock icke av bolagets ledning tolkas så, att det allmänna
därmed godtagit vilka onödiga iitgifter som helst. Man bör hos styrelsen
och ledningen för teatern kunna förutsätta ett sådant ansvar inför
det allmänna, att man - med uppehållande av en såsom lämplig befunnen
konstnärlig nivå —■ dock söker göra sitt yttersta för att hålla kostnaderna
härför inom så snäva gränser som möjligt.
Svårigheten för att icke säga omöjligheten att skapa garantier för
en sundare ekonomisk förvaltning av Dramatiska teatern, så länge det
anses, eller i varje fall handlas så, som vore det en självklar sak, att uppkommande
förluster kunna vältras över på det allmänna, torde vara
uppenbar.
Det måste enligt revisorernas mening ovillkorligen krävas, att en
ändring i ovan i fråga örn teaterns ekonomiska skötsel anmärkta hänseenden
kommer till stånd. Revisorerna vilja i sådant hänseende bland annat
fästa uppmärksamheten på den utväg till nedbringande av utgifterna,
som torde ligga i ett närmare samarbete med Kungl, teatern. Ifrågasättas
kan sålunda, örn icke möbler, kostymer och övrig rekvisita i
14
Riksdagens skrivelse Nr 175.
många fall skulle kunna lånas mellan de båda teatrarna, varjämte i viss
utsträckning samarbete borde kunna äga rum i fråga om dekoratörer»
snickare m. fl. Måhända skulle även de båda teatrarnas ställande under
en gemensam ledning vara ägnad att främja här ifrågavarande syfte.
Slutligen vilja revisorerna framhålla nödvändigheten av att, såsom
kanslirådet Köhler och de av honom åberopade, inom ecklesiastikdepartementet
tillkallade sakkunniga ifrågasatt, sådan ändring beträffande
bidragen från det allmänna sker, att nämnda bidrag bomme att utgå
med av Kungl. Majit i staten för teatern angivet fast belopp. Utöver
nämnda belopp borde bidrag icke i andra fall beviljas, än då Kungl.
Majit funne alldeles särskilda skäl därtill vara för handen. Enär recettinkomsterna
vid teatern, såsom ovan visats, äro tämligen konstanta, torde
det för teaterns ledning vara möjligt att utan större svårighet beräkna,
inom vilka gränser utgifterna böra hållas.»
Förklaring har avgivits av styrelsen för kungl. Dramatiska teatern (Del
III sid. 228—229), som vid sitt utlåtande bifogat en av teaterchefen uppgjord
promemoria.
Styrelsen har därvid anfört bland annat följande.
»Tydligt är, att revisorerna i sin på många punkter ingående och intressanta
utredning framlagt en del felaktiga eller missuppfattade uppgifter,
på vilka de sedermera byggt ett omdöme över teaterns förvaltning»
vilket på grund härav måste bliva missledande och orättvist. De positiva
synpunkter, som av revisorerna företrädas, sammanfalla på väsentliga
punkter med dem, som finnas uttalade i den ekonomiska utredning, som
teaterstyrelsen och särskilt tillkallade sakkunniga, den s. k. besparingskommittén,
verkställde på uppdrag av statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
och som avläts den 10 juni 1929. Det synes oss sålunda,
som örn revisorernas berättelse givit ett stöd åt de förslag och synpunkter
i det utlåtande, som besparingskommittén framlagt och som nu
är beroende på prövning i kungl, ecklesiastikdepartementet.»
Riksdagen, som ansett sig icke böra närmare ingå på de av revisorerna
gjorda detaljanmärkningarna, har icke kunnat undgå att finna utgifterna
för teaterns verksamhet alltför höga och en avsevärd begränsning av desamma
ofrånkomlig. Riksdagen delar revisorernas uppfattning, att en
dylik begränsning knappast kan åstadkommas, därest icke understöden
av allmänna medel till teaterns verksamhet upptagas med bestämda belopp
på inkomstsidan i de årliga staterna för teatern. Härigenom skulle
även den fördelen vinnas, att teaterns styrelse kunde bättre överskåda teaterns
ekonomiska ställning och sålunda även beräkna, inom vilka gränser
utgifterna måste hållas.
I detta sammanhang har riksdagen ansett sig därjämte böra som sin
mening framhålla, att, då Dramatiska teatern i första hand tjänar Stockholms
stads och dess befolknings intressen, den fordran bör kunna uppställas,
att staden jämväl bidrager till teaterns drift.
På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, att EdersKungl.
Majit måtte vidtaga erforderliga åtgärder för nedbringandet i
15
Riksdagens skrivelse Nt 175.
möjligaste män , av kostnaderna för Dramatiska teaterns verksamhet
ävensom för ordnandet överhuvudtaget av teaterns ekonomi på ett mera
tillfredsställande sätt än vad nu är fallet.
9:o)
Särskilda förmåner, förenade med vissa lärartjänster.
Under ecklesiastikdepartementet, § 42, hava revisorerna upptagit till
behandling frågan örn värderingen av särskilda förmåner, förenade med
vissa lärartjänster. (Del I sid. 132—140.)
Revisorerna hade till en början meddelat, att till åtskilliga vid de allmänna
läroverken anställda befattningshavare utginge såsom en avlöningsförmån
avkomsten av vissa hemman samt av donationer eller andra
såsom särskilda fonder förvaltade tillgångar.
Härefter hava revisorerna lämnat en redogörelse för de rörande ifrågavarande
förmåner gällande författningsbestämmelser ävensom vad i tidigare
verkställda utredningar föreslagits beträffande sagda förmåners
indragning och utbytande mot avlöning av statsmedel. Efter att vidare
hava meddelat, att revisorerna vid en företagen undersökning funnit, att
ifrågavarande förmåner upptagits i statsliggaren till värden, som i flertalet
fall väsentligt understege de i verkligheten utgående, hava revisorerna
gjort följande allmänna uttalande.
»Vad själva den föreliggande principfrågan angår synes det revisorerna
vara med numera tillämpade avlöningsprinciper överensstämmande,
att en indragning av ifrågavarande särskilda förmåner kommer till stånd
i överensstämmelse med den mening, som redan 1890 års riksdag uttalat.
Revisorerna förutsätta, att denna fråga kommer att tillbörligen beaktas
av den nu arbetande lönekommittén.
Bortsett från sakens rent principiella sida vilja emellertid revisorerna
såsom synnerligen anmärkningsvärd framhålla den bristande överensstämmelsen
mellan de i stat upptagna värdena av ifrågavarande förmåner
och de verkliga. Genom att vederbörande myndigheter icke tillsett,
att förmånerna i staten upptagits till rätta belopp, har statsverket
under de gångna åren tillskyndats avsevärda förluster, i det att avdragen
å befattningshavarnas kontanta avlöningar icke gjorts till belopp,
som motsvara förmånernas verkliga värden. Då det synes angeläget,
att rättelse härutinnan omedelbart sker, hava revisorerna velat fästa
riksdagens uppmärksamhet å berörda förhållanden.»
I ärendet hava utlåtanden avgivits av statskontoret (Del III sid. 281)
samt av skolöverstyrelsen, som bifogat yttranden från vederbörande befattningshavare
och rektorerna vid de av ärendet herörda allmänna
läroverken (Del III sid. 282—302).
Statskontoret har anfört följande.
»Statskontoret vill till en början erinra, att den omständigheten, att
ifrågavarande särskilda förmåner i den s. k. statsliggaren upptagits till
16
Riksdagens skrivelse Nr 175.
vissa belopp, ingalunda kan tillmätas någon betydelse vid avgörandet av
den utav revisorerna väckta frågan. Då statskontoret icke under de senaste
åren erhållit några uppgifter rörande de belopp, med vilka förmånerna
i själva verket utgå, har någon förändring icke ansetts kunna vidtagas
i de på grund av tidigare värderingar bestämda beloppen. Såsom
revisorerna framhållit hava kammarkollegium och statskontoret den 29
november 1921 avgivit utlåtande beträffande frågan örn värderingen m.
m. av nämnda förmåner. Av detta utlåtande framgår, att ämbetsverken
för sin del förordat åtgärder i syfte att de av kronan för skoländamål
förlänade hemmanen och donationerna snarast möjligt måtte varda till
statsverket indragna. Alternativt hava ämbetsverken föreslagit, att statsverket
måtte övertaga ifrågavarande hemman och donationer till förvaltning.
De förmåner, som av revisorerna omförmälts, synas samtliga vara sådana,
som för skoländamål förlänats av kronan, och statskontoret är fortfarande
av den uppfattningen, att desamma snarast möjligt böra indragas
till kronan. I vad mån övergångsbestämmelser, särskilt med hänsyn
till nuvarande innehavarna av förmånerna ifråga, kunna anses höra utfärdas,
är ett spörsmål, varom statskontoret icke torde hava att i detta
sammanhang yttra sig. Statskontoret delar den av revisorerna uttalade
uppfattningen, att det är av vikt, att rättelse omedelbart sker, och vill
för sin del föreslå, att detta spörsmål upptages till avgörande oberoende
av det komplex av olika lönefrågor, som överlämnats till förberedande
handläggning av 1928 års lönekommitté.
Vad beträffar de förmåner, som för närvarande åtnjutas av rektorn
vid Malmö högre allmänna läroverk, anser statskontoret önskvärt, att redan
för budgetåret 1930/1931 sådan föreskrift meddelas, att rektorn, vilkens
avlöning för närvarande överstiger 20,000 kronor, vartill kommer
förmånen av fri bostad, icke därutöver må uppbära dyrtidstillägg.»
Skolöverstyrelsen har ansett nödvändigt, att det, vare sig genom lönekommittén
eller på annat sätt, verkställdes en grundlig undersökning angående
varje särskild förmåns tillkomst och ursprungliga syfte. Att
utan sådan undersökning fastslå en allmän grundsats rörande ifrågavarande
förmåners behandling och likformigt tillämpa denna grundsats
utan hänsyn till förmånernas skiftande tillkomstsätt och syfte skulle enligt
överstyrelsens mening så gott som säkert leda till rättskränkningar. I
fråga örn båda de sidor av förevarande ärende, som revisorerna bragt på
tal, har överstyrelsen framhållit, att ärendet icke i allo syntes kunna avgöras
genom administrativa eller politiska instansers diskretionära prövning
utan jämväl hade en rättslig sida, som icke finge förbises.
Riksdagen delar uppfattningen örn att en indragning av ifrågavarande
särskilda, av kronan lämnade förmåner eller deras övertagande till förvaltning
av statsverket står i överensstämmelse med numera tillämpade
avlöningsprinciper. Redan 1890 års riksdag har ock uttalat sig för en
sådan åtgärd. Samtliga härmed sammanhängande frågor synas böra göras
till föremål för utredning.
Oberoende av huru frågan örn indragning till kronan av nämnda förmåner
för de av revisorerna omförmälda befattningshavarna kommer
17
Riksdagens skrivelse Nr 175.
att lösas, synes det riksdagen nödvändigt, att sådana åtgärder omedelbart
vidtagas, att det värde, vartill förmånerna enligt stat uppskattats,
kommer att stå i bättre överensstämmelse med deras verkliga värde, än
vad nu är fallet. Riksdagen anser sig böra bemyndiga Eders Kungl.
Majit att redan för budgetåret 1930/1931 vidtaga härav påkallade jämkningar
i staterna. Vad särskilt beträffar de förmåner, som för närvarande
uppbäras av rektorn vid Malmö högre allmänna läroverk, har riksdagen
funnit deni så avsevärda, att riksdagen ansett dyrtidstillägg icke
böra utgå till ifrågavarande befattningshavare.
På grund av vad sålunda anförts får riksdagen
ej mindre anhålla, att Eders Kungl. Majit måtte låta verkställa skyndsam
utredning av frågan örn indragning till statsverket eller övertagande
till förvaltning av statsverket av de av kronan till de allmänna läroverken
gjorda förläningar av hemman och andra donationer;
än även anmäla, att riksdagen
dels bemyndigat Eders Kungl. Majit att vidtaga sådana jämkningar i
från och med budgetåret 1930/1931 gällande stater för de allmänna läroverken,
att största möjliga överensstämmelse vinnes mellan den beräknade
och den verkliga avkastningen av de av kronan till de allmänna
läroverken lämnade donationer;
dels beslutat, att från oell med budgetåret 1930/1931 dyrtidstillägg av
statsmedel icke skall utgå till rektor vid högre allmänna läroverket i
Malmö.
10:o)
Vissa utbetalningar av resekostnads- och traktamentsersättning i Västerbottens
län.
Under ecklesiastikdepartementet, § 45, hava revisorerna behandlat vissa
inom Västerbottens län företagna tjänsteresor samt därvid anmärkt på
det förhållandet, att reseräkningar i vissa fall inlämnats till länsstyrelsen
för likvidering ända till inemot 10 år efter det resorna företagits.
(Del I sid. 144—145.)
Revisorerna hava i berörda fråga gjort följande uttalande.
»Revisorerna finna det i nu omtalade fall tillämpade förfaringssättet i
hög grad olämpligt. Genom att reseräkningarna inkomma till vederbörande
myndighet längre tid efter det resorna eller förrättningarna
avslutats, uppstå för den utbetalande myndigheten stora svårigheter
att granska räkningarna och kontrollera däri lämnade uppgifter. Vidare
komma i dylika fall kostnaderna för resorna icke att belasta vederbörande
anslag för det budgetår, till vilket utgiften rätteligen varit att
hänföra. Revisorerna vilja även erinra örn att enligt bestämmelse, som
gällt sedan den 1 juli 1925, räkning å resekostnads- och traktamentsersättning
bör, där hieder icke möter, vara ingiven till vederbörande myndighet
inom tre månader efter det resan eller förrättningen avslutats.»
Hihang lill riksdagens protokoll 1930. 13 sand. Nr 175. 2
18
Riksdagens skrivelse Nr 175.
Förklaring har avgivits av länsstyrelsen i Västerbottens län (Del lil sid.
314), som anslutit sig till vad revisorerna anfört. Länsstyrelsen har i
anledning av de rådande missförhållandena i angivna hänseende ifrågasatt,
huruvida icke särskild kortare preskriptionstid, exempelvis ett å två
år, kunde, utan men för förrättningsmännen, fastställas för ingivande av
reseräkningar.
De av revisorerna påtalade förhållandena synas riksdagen vara av sådan
beskaffenhet, att rättelse i anmärkta avseendet är erforderlig. Då
den av revisorerna omförmälda bestämmelsen i allmänna resereglemente!,
att, där hinder icke möter, räkning å resekostnads- och traktamentsersättning
bör vara ingiven till vederbörande myndighet inom tre månader
efter det resan eller förrättningen avslutats, icke synes vara tillfyllest,
lära skärpta föreskrifter i ämnet böra meddelas. I sådant avseende har
riksdagen ansett sig böra föreslå utfärdandet av sådan kompletterande bestämmelse,
att reseräkning skall, där ej särskilda skäl föreligga, insändas
till vederbörande förvaltningsmyndighet inom ett år efter det resan eller
förrättningen verkställts, vid äventyr att reseräkningen eljest icke må av
myndigheten likvideras.
På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Majit måtte utfärda bestämmelser i anslutning till vad riksdagen
ovan anfört.
Illo)
Dispositionen av vissa lotterimedel.
Under handelsdepartementet, § 49, hava revisorerna anfört följande.
(Del I sid. 157—165.)
»Revisorerna hava ansett det äga intresse för riksdagen att erhålla kännedom
örn i vilken omfattning och till vilka ändamål under de sista tio
åren enligt Kungl. Majits beslut penninglotterier beviljats. Från handelsdepartementet
hava uppgifter i angivna hänseenden tillhandahållits
revisorerna, och med ledning av dessa få revisorerna meddela följande:
Sammanlagda beloppet av de under tiden 1 januari 1920—15 november
1929 beviljade lotterierna utgör 45,053,248 kronor 81 öre. Detta belopp fördelar
sig på olika huvudgrupper av ändamål på följande sätt:
I.
Vetenskap, universitet, skolor och dylikt............
kronor
6,320,551: 60
II.
Sociala ändamål ....................................................
»
2,485,000: —
lil.
Teater, musik och konst (även konstmuséer)....
»
23,700,457: 6 o
IV.
Muséer (dock ej direkta konstmuséer) och kul-
turföreningar ........................................................
»
5,128,444: 2»
V.
Idrott och luftfart...................................................
»
1,866,000: —
VI. Utställningar............................................................ »'' 5,552,795:32.»
19
Riksdagens skrivelse Nr 175.
Efter att härefter hava lämnat en förteckning å de särskilda lotterier,
som under ovan angivna tid beviljats, hava revisorerna gjort följande
uttalande.
»Av den här lämnade redogörelsen framgår, att ekonomiskt stöd i form
av lotterimedel lämnats för en mängd olika ändamål och till ett stort
antal institutioner, till vilka jämväl understöd givits genom särskilda
anslag å riksstaten. Då det för riksdagens prövning av förekommande
anslagsäskanden uppenbarligen är av vikt, att riksdagen äger kännedom
örn de bidrag, som av lotterimedel utgå till vederbörande ändamål, synes
det revisorerna önskvärt att en översiktlig redogörelse härför årligen
meddelas riksdagen i samband med statsverkspropositionen. Denna redogörelse
synes lämpligen jämväl böra omfatta penninglotterier till sådana
ändamål, för vilka särskilda anslag icke för tillfället ifrågasättas.»
Riksdagen ansluter sig till vad revisorerna sålunda anfört och anser
sig böra föreslå, att en redogörelse för beviljade bidrag av lotterimedel årligen
lämnas riksdagen, exempelvis i samband med berättelsen örn vad
sig i rikets styrelse tilldragit. Det synes vara önskvärt, att denna
redogörelse uppställes på sådant sätt, att där sammanföras de bidrag, som
för olika ändamål lämnats under senaste kalenderår oell de nio närmast
dessförinnan liggande kalenderåren.
Riksdagen får alltså anhålla, att Eders Kungl. Majit måtte årligen
lämna riksdagen redogörelse för de bidrag av lotterimedel, som av Eders
Kungl. Majit lämnats till olika ändamål.
12 :o)
Statens motorfordon.
Under rubriken »Statens motorfordon», § 58, havn revisorerna meddelat,
att de företagit en undersökning för utrönande av i vilken omfattning
staten tillhöriga motorfordon förefunnes inom olika grenar av
förvaltningen samt vilka normer, som tillämpades för fordonens användning.
(Del I sid. 185—192.)
Efter att hava lämnat en redogörelse för resultatet av denna undersökning,
hava revisorerna gjort följande uttalande.
»Såsom av den verkställda undersökningen framgår, är det för närvarande
vid försvaret samt inom telegrafverket och statens vattenfallsverk,
som motorfordon i någon större utsträckning förekomma. Att såväl
person- som lastautomobiler i en växande omfattning'' börjat ingå i
arméns tekniska utrustning liksom ock att dylika fordon förekomma bland
affärsverkens arbetsmateriel är uppenbarligen ett av utvecklingen betingat
förhållande. I detta avseende må hänvisas till den utredning som
såväl telegrafstyrelsen som vattenfallsstyrelsen lämnat. Genom exempel
vis den anskaffning av s. k. paketbilar, som i stor utsträckning skett vid
dessa verk, lia åstadkommits betydligt hastigare transporter av arbetspersonal
och materiel till de spridda arbetsplatserna med därav följande
20
Riksdagens skrivelse Nr 175.
möjligheter till ett väsentligt bättre utnyttjande av personalen. Från
ifrågavarande båda verks sida synes också övas en mycket ingående kontroll
över bensinåtgång och andra faktorer, som inverka på vagnarnas
ekonomi.
Med hänsyn till de betydande utgifter, motorfordonen såväl med avseende
å inköp som användning betinga, är det emellertid av vikt att
deras anskaffning ej sker i större utsträckning, än som motiveras av behovet
och verkliga gagnet därav för vederbörande tjänsteman eller
tjänstegren, samt att alltså, innan anskaffning företages, en sorgfällig
prövning verkställes av de fördelar i besparade resekostnader oell ett
mera effektivt arbete, som härigenom kunna vinnas.
Vad särskilt personbilarna beträffar vill det synas revisorerna som
dessa synpunkter ej alltid tillbörligen beaktats och att åtminstone i
vissa enstaka fall hänsynen till den enskilda befattningshavarens bekvämlighet
i alltför hög grad kommit att inverka vid anskaffningsfrågans
bedömande.
Vad angår de inom marinen inköpta personbilarna må erinras, att
vederbörligt tillstånd att inköpa desamma ej utverkats, något som redan
i Kungl. Maj:ts ovannämnda beslut den 12 januari 1929 betecknats
som anmärkningsvärt, i vad avser anskaffningen av de båda bilar, varom
härvid var fråga, nämligen de för befälhavande amiralen i Karlskrona
och till Stockholm anskaffade. Alldeles bortsett från den underlåtenhet,
som i detta avseende kan läggas marinförvaltningen till last, vilja revi
sorerna ifrågasätta behövligheten av att exempelvis för marinens behov
i Karlskrona anskaffa två personautomobiler, varav den ena enligt vad
som upplysts utgör en sjusitsig täckt automobil för en kostnad av 9,350
kronor.
Förekomsten av ett 25-tal personautomobiler vid ett vapenslag med så
begränsad personal som flyget synes också ägnad att väcka uppmärksamhet.
Även beträffande andra verk kan ifrågasättas, huruvida ej
något större försiktighet i fråga örn inköpen av personautomobiler varit
av nöden.
I avseende å användningen av arméns lastfordon synes vidare revisorerna
önskligt att de vid ett visst truppförband inom en garnison sta
tionerade lastbilarna i möjligaste mån begagnas för körslor även vid
andra truppförband inom garnisonen. Förutom den bättre utnyttjning
av motormaterielen, som på detta sätt vinnes, torde också kostnaderna
för privata körslor härigenom kunna nedbringas.
Frågan örn missbruk av tjänsteautomobil genom dess användning
utom tjänsten synes ej av myndigheterna hava hittills i tillräcklig grad
beaktats. Uttryckligt förbud häremot finnes infört endast i de av arméfÖr
vattningens intendentsdepartement utfärdade bestämmelserna, dock
blott vad angår personfordon. I de av varvschefen i Karlskrona utfärdade
bestämmelserna förutsättes däremot dylik rätt mot ersättning. Liknande
medgivande förekommer ock i viss utsträckning i fråga örn de under
vattenfallsverket hörande bilarna. Beträffande den omfattning, i vil
ken dylik privat användning — med eller utan lämnad ersättning — i övrigt
ägt rum, är det naturligtvis tämligen svårt att erhålla någon säker
kännedom. På grundval av den prövning, revisorerna ägnat ärendet, och
do upplysningar, som därunder framkommit, anse sig revisorerna böra
giva uttryck för den uppfattningen, att användningen av statens motorfordon,
såväl person- som lastfordon, för tjänstemans privata bruk ej hä
opaginerad Kontrollera mot PDF
Riksdagens skrivelse Nr 175. 2i
danefter bör medgivas, varom enhetliga bestämmelser böra utfärdas.
Undantag bör självfallet härvid göras för sjukdomsfall och andra liknande
utomordentliga händelser.
Det synes revisorerna vidare anmärkningsvärt, att vederbörande myndigheter
ej i större utsträckning funnit nödigt föreskriva märkning av
statens tjänstebilar. Sådana igenkänningstecken finnas — förutom å
postverkets bilar — endast å de under arméförvaltningens intendentsoch
artilleridepartement hörande motorfordonen samt å vissa grupper
av telegrafverkets motorfordon. Däremot saknas i allmänhet dylik
tjänstebeteckning å fortifikationsdepartementets, marinens och flygvapnets
samt vattenfallsverkets bilar.
Revisorerna anse att en dylik märkning bör genomföras efter ett i möjligaste
mån enhetligt system. I den mån ej av särskilda skäl, såsom
exempelvis beträffande tullverkets motorfordon, undantag härifrån finnes
påkallat, bör alltså å de staten tillhöriga motorfordonen anbringas
ett för var och en lätt igenkännligt märke, som visar automobilens, respektive
motorcykelns egenskap av statens tjänstefordon.»
Förklaringar hava avgivits av flygstyrelsen (Del III sid. 7—10), generaltullstyrelsen
(Del III sid. 209), arméförvaltningens artilleri-, fortifikations-
och intendentsdepartement (Del III sid 328—331), marinförvaltningen
(Del III sid. 331—333), generalpoststyrelsen (Del III sid. 333
—335), telegrafstyrelsen (Del III sid. 335—338), järnvägsstyrelsen (Del III
sid. 338—339) och vattenfallsstyrelsen (Del lil, sid. 339—341).
I fråga örn det av revisorerna påtalade missbruket av tjänsteautomobil
genom dess användning utom tjänsten ansluter sig riksdagen till vad
revisorerna härutinnan anfört. Riksdagen anser i anledning härav bestämmelser
böra utfärdas därom, att statens motorfordon, såväl personsom
lastfordon, icke få, utom vid sjukdomsfall och andra extraordinära
förhållanden, komma till användning för privat bruk.
Riksdagen finner sig även böra biträda revisorernas förslag örn utfärdande
av föreskrift angående märkning av statens tjänstebilar efter i
möjligaste mån enhetligt system. Härifrån böra givetvis undantag kunna
göras såsom beträffande tullverkets motorfordon eller där eljest särskilda
skäl föreligga.
På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Majit måtte utfärda föreskrifter angående användningen och
märkningen av statens motorfordon i anslutning till vad ovan föreslagits.
Stockholm den 2 maj 1930.
Med undersåtlig vördnad.
bihang lill riksdagens protokoll 10.10. 1A sorni. Nr 17:1.
3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.