Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928— 30 juni 1929.

1930-05-02 · 21 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 19 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1930:175, Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928— 30 juni 1929.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 175.

1

Nr 175.

Godkänd av första kammaren den 2 maj 1930.

Godkänd av andra kammaren den 2 maj 1930.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år

1929 församlade revisorers berättelse angående verkställd

granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders

tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928—

30 juni 1929.

(Statsutskottets utlåtande nr 80 och memorial nr 104.)

Till Konungen.

Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer

rörande verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders

tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928—30 juni 1929

uti avgiven berättelse anmält samt vederbörande verk och myndigheter

uti däröver avgivna förklaringar hos Eders Kungl. Majit andragit, får

riksdagen i nedan nämnda ärenden anföra följande.

l:o)

Riksdagens revisorers granskningsrätt.

Revisorerna hava under § 1 upptagit till behandling frågan om revisorernas

granskningsrätt. (Del I sid. 2—6.)

Efter att hava lämnat en redogörelse för i ämnet gällande bestämmelser

hava revisorerna framhållit, hurusom sagda bestämmelser vore

till sina ordalag synnerligen otydliga och ofta lämnade rum för olika

tolkningar. Denna otydlighet hade i all synnerhet medfört en viss tvekan

beträffande revisorernas allmänna befogenhet att granska statsunderstödda

företag. Sedan revisorerna härefter framhållit behovet av förtydligande

bestämmelser härutinnan, hava revisorerna anfört följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. H sami. Nr 175.

L

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 175.

»Givetvis måste granskningen av själva den egentliga statsförvaltningen

bliva det centrala i revisorernas arbete. Vid sidan härav framstår

likvisst kontrollen över den ändamålsenliga användningen av de statsmedel,

som i alltjämt växande belopp utgå till icke statliga verksamhetsgrenar

— kommunala och andra — som en viktig angelägenhet. Av betydelse

måste emellertid vara att revisorerna för sådana fall äro tillförsäkrade

tillgång i erforderlig utsträckning till vederbörande institutions

räkenskaper, även örn denna del av revisionens arbete måste bliva av

tämligen begränsad omfattning och endast kunna komma i fråga då särskild

anledning härtill yppas.

Frånsett den påtalade otydligheten i hithörande bestämmelser, kan det

ej heller förnekas, att de stadganden som gälla beträffande tillhandahållandet

av räkenskaper åt revisorerna framstå som tämligen föråldrade.

Själva huvudförfattningen i ämnet utgöres av 1841 års alltjämt gällande

cirkulär. I sin ålderdomliga form torde detsamma numera vara

mindre väl ägnat att utgöra norm för vederbörandes skyldigheter i förevarande

hänseende. Detsamma gäller i ej mindre grad övriga författningsbestämmelser

i ämnet. Den i 1884 och 1910 års författningar stadgade

skyldigheten för samtliga verk och inrättningar, som åtnjuta statsunderstöd,

att till finansdepartementet insända berättelser och räkenskapssammandrag

tillämpas sålunda endast i mycket begränsad utsträckning.

Något annat är knappast heller möjligt med nuvarande mångfald

av statliga och statsunderstödda verk och inrättningar. Bestämmande

för vilka institutioner, som skola insända förvaltningsberättelser och räkenskapssammandrag,

har alltmer blivit deras förekomst i det tabellverk

med ekonomiska tablåer från olika delar av förvaltningen, vilket numera

utbrutits ur den egentliga revisionsberättelsen och tryckes separat som

en del II av densamma. Med senaste tidens strävan att inskränka denna

del av berättelsen har också behovet av ifrågavarande förvaltningsberättelser

och räkenskapssammandrag förminskats.

Den revision av nu gällande bestämmelser (1841 års cirkulär och 1884

och 1910 års kungörelser), som alltså enligt revisorernas mening framstår

som behövlig för undanröjande av nu rådande oklarhet och ovisshet,

bör å ena sidan gå ut på en inskränkning av antalet statsunderstödda

institutioner, som för närvarande skola avlämna förvaltningsberättelser

och räkenskapssammandrag, samt å andra sidan ett förtydligande av

stadgandena om revisorernas rätt att infordra räkenskaper. Skyldighet

att insända förvaltningsberättelser och räkenskapssammandrag skulle

alltså kunna i huvudsak inskränkas till de verk och inrättningar, som

för närvarande finnas upptagna i del II av revisionsberättelsen, dock med

skyldighet för övriga statsunderstödda institutioner att vid anfordran

ställa dylika berättelser och räkenskapssammandrag till förfogande. I

avseende å revisionens rätt att infordra räkenskaper erfordras en bestämmelse

av innehåll att, där på grund av Kungl. Majtts eller riksdagens

beslut anslag utgår av statsmedel, den, som åtnjuter anslaget, skall

vara skyldig att på begäran av riksdagens revisorer tillhandahålla dem

sina räkenskaper för granskning ävensom de protokoll och handlingar,

på vilka nämnda räkenskaper grunda sig. Skyldigheten skulle allenast

omfatta räkenskaper, protokoll och handlingar i va<l dessa avse användningen

av det lämnade statsanslaget.

Såsom ovan angivits är ifrågavarande rätt endast avsedd att användas

då särskild anledning härtill finnes. Stadgandets utfärdande vore dock

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 175.

3

av värde såsom ett förtydligande av statsrevisorernas befogenheter i förevarande

avseende. Revisorerna våga hysa den uppfattningen att en uttrycklig

bestämmelse härom skall i sin mån kunna bidraga att förebygga

missbruk av och misshushållning med lämnade statsbidrag. I de fall

då undantag från ifrågavarande skyldighet anses böra förekomma bör

detta uttryckligen angivas i samband med anslagets beviljande.

Under åberopande av det ovan sagda vilja revisorerna hemställa, att

riksdagen vidtager åtgärder för revision av ifrågavarande bestämmelser

i syfte att — i samband med en begränsning av skyldigheten för statsunderstödda

verk och inrättningar att årligen till revisorerna avlämna

förvaltningsberättelser och räkenskapssammandrag — rätten att från

statsunderstödda institutioner i erforderlig utsträckning erhålla tillgång

till räkenskaper, protokoll och handlingar må åt revisorerna tryggas.»

Med hänsyn dels till otydligheten i nu gällande bestämmelser örn den

befogenhet, som tillkommer riksdagens revisorer, dels till den ökade omfattning,

varmed statsbidrag numera utgår till icke statliga institutioner,

synas åtgärder i av revisorerna föreslaget syfte böra vidtagas. Riksdagen

får därför anhålla, att Eders Kungl. Majit måtte låta verkställa

närmare utredning och vidtaga erforderliga åtgärder i anledning av vad

revisorerna anfört beträffande revisorernas granskningsrätt.

2:o)

Uppbördsborgen för polis- och fjärdingsman.

Under socialdepartementet, § 20, hava revisorerna upptagit frågan örn

tillämpningen av föreskrifterna örn ställande av uppbördsborgen enligt 14

§ i polisreglementet (Del I sid. 45—50). I sådant avseende hava revisorerna

till en början erinrat örn att enligt nämnda författningsrum skall polisman,

på vilken sådan handräckningsverksamhet ankommer, som avses i 1 §

2 mom. andra stycket i lagen örn polisväsendet i riket (biträde vid åtgärd i

utsökningsmål, vid indrivning av utskylder eller böter och vid annan

handräckning), vara pliktig att för de av befattningshavaren i tjänsten

omhänderhavda medlen ställa uppbördsborgen av svensk försäkringsanstalt

eller av kommun eller av polisdistrikt till det belopp, som länsstyrelsen

för varje särskilt fall bestämmer. Vill befattningshavaren i stället

avlämna inteckning i fast egendom inom sex tiondelar av fastighetens

taxeringsvärde eller pant i fullgoda värdepapper, må det ock tillåtas. Säkerhet,

som nu nämnts, skall ställas hos länsstyrelsen.

För att utröna, huru dessa bestämmelser tillämpats, hava revisorerna

från samtliga länsstyrelser, beträffande de polisdistrikt, i vilka polislagen

den 6 juni 1925 trätt i tillämpning, infordrat uppgifter när polisoch

fjärdingsmän tillsatts i dessa distrikt samt tidpunkten, då uppbördsborgen

för nämnda polis- och fjärdingsmän avlämnats till vederbörande

länsstyrelse.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Riksdagens skrivelse Nr 175.

Efter redogörelse för innehållet i dessa uppgifter hava revisorerna

anfört följande:

»Revisorernas ovanberörda utredning visar, att bestämmelserna i § 14

av polisreglementet angående ställandet av uppbördsborgen i anmärkningsvärt

många fall icke vederbörligen efterlevts. De risker för ekonomisk

förlust, som genom de långa dröjsmålen med borgenssäkerheternas

avlämnande uppkomma för statsverket, synas så pass allvarliga, att det

förefaller revisorerna angeläget, att omedelbara åtgärder till vinnande av

rättelse i påtalade hänseende vidtagas. Revisorerna anse sig böra i detta

sammanhang nämna, att en länsstyrelse plägat i förordnanden för polismän

intaga det förbehållet, att vederbörande icke må befatta sig med indrivningsverksamhet,

förrän borgen för omhänderhavda medel blivit

ställd och av länsstyrelsen godkänd. Det synes revisorerna kunna ifrågasättas,

örn ej detta villkor borde stadgas såsom en allmän regel vid förordnanden

av här ifrågavarande slag eventuellt genom ett tillägg till polisreglementets

ovanberörda bestämmelse.»

Förklaringar hava avgivits av samtliga länsstyrelser (Del III sid.

61—90).

Revisorernas förslag, att i förordnandena för fjärdings- eller polismän

skall intagas det förbehållet, att vederbörande icke må befatta sig med

indrivningsverksamhet, förrän säkerhet för omhänderhavda medel blivit

ställd och av länsstyrelsen godkänd, synes visserligen kunna vara förtjänt

av övervägande. Dock lärer det, i anslutning till vad som framhållits

bland annat av länsstyrelserna i Östergötlands och Värmlands län,

kunna ifrågasättas, örn några större praktiska fördelar kunna förväntas

medelst genomförande av detta förslag och örn icke i stället i polisreglementet

borde intagas en bestämmelse därom, att länsstyrelserna skola

fastställa uppbördssäkerhetens storlek innan fjärdings- eller polismännen

förordnas samt att i kungörelsen om tjänsten skall tillkännagivas, att den

utsedde skall vara pliktig att före tillträdet ställa föreskriven säkerhet

till fastställda beloppet. Genom ett sådant förfaringssätt skulle

nämligen aspiranter till respektive tjänster i förväg få kännedom örn,

huru stor uppbördssäkerhet det ålåge dem att prestera, vilket nu i regel

ej är fallet.

Åtskilliga andra länsstyrelser hava i samband härmed även framhållit

vissa olägenheter, som äro förenade med den nu vanliga avfattningen av

försäkringsbrev, utfärdade av svensk försäkringsanstalt.

På grund av vad sålunda anförts, har riksdagen ansett önskvärt, att

samtliga med förevarande fråga örn uppbördssäkerhet sammanhängande

spörsmål göras till föremål för närmare utredning i ändamål att vinna

så enkla och praktiska anordningar som möjligt samtidigt med att åt

bestämmelserna i ämnet gives den effektivitet, som måste anses erforderlig

för skyddandet av statsverkets intressen. Därefter synas erforderliga

föreskrifter böra av Eders Kungl. Majit utfärdas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 175. 5

Riksdagen får alltså anhålla, att Eders Kungl. Majit måtte låta verkställa

utredning rörande den lämpligaste anordningen av den polis- och

fjärdingsman åliggande skyldigheten att ställa uppbördssäkerhet samt

därefter meddela de föreskrifter i ämnet, vartill utredningen kan föranleda.

3:o)

Särskilda mantalsskrivningsförrättare.

Under socialdepartementet, § 21, hava revisorerna verkställt en undersökning

rörande den omfattning, i vilken särskilda mantalsskrivningsförrättare

förordnats, samt de kostnader, som av dessa förordnanden föranletts.

(Del I sid. 50—56.)

I anslutning härtill hava revisorerna gjort följande uttalande:

»Vid de gjorda undersökningarna rörande tillämpningen av bestämmelserna

örn rätt att förordna särskild mantalsskrivningsförrättare samt

de därav föranledda kostnaderna för statsverket hava revisorerna i första

hand fäst sig vid att dylika mantalsskrivningsförrättare förordnats

i större utsträckning än som ursprungligen varit avsett. Såsom inhämtas

av den lämnade redogörelsen skulle nämligen särskilda mantalsskrivningsförrättare

endast förordnas i sådana fall, där det på grund av fögderiets

stora utsträckning eller mera betydande folkmängd vöre oundgängligen

nödvändigt att anlita nämnda utväg för att mantalsskrivningsarbetet

skulle medhinnas i rätt tid. Av den nu verkställda undersökningen

framgår att under budgetåret 1928/1929 i icke mindre än 94 av

rikets 119 fögderier särskild mantalsskrivare förordnats. I synnerligen

stor utsträckning synas särskilda mantalsskrivningsförrättare hava förordnats

i Värmlands län, där, enligt vad revisorerna funnit, mer än halva

antalet mantalsskrivningar utförts av särskilda mantalsskrivningsförrättare.

Till jämförelse härmed bör påpekas, att i Gävleborgs län, som i

likhet med Värmlands län omfattar 6 fögderier men som har en större

areal och ävenledes en större folkmängd än Värmlands län, extra mantalsskrivningsförrättare

icke i något fall förordnats under ifrågavarande

tid.

I detta sammanhang vilja revisorerna erinra örn, att häradsskrivare vid

resor för mantalsskrivningsförrättning icke äro berättigade till resekostnads-

och traktamentsersättning. Något avdrag å lönen i anledning av

att mantalsskrivningarna utföras av särskilda förrättare behöva ej häradsskrivarna

vidkännas. Det synes revisorerna icke osannolikt, att sistberörda

omständigheter i viss mån kunnat inverka på häradsskrivarnas

benägenhet att utverka förordnande för särskilda mantalsskrivningsförrättare.

Av redogörelsen framgår vidare, att såsom ersättare för häradsskrivare

vid mantalsskrivning skulle i första hand landsfiskal komma i fråga.

I mycket stor utsträckning har emellertid ordinarie och icke ordinarie

personal vid länsstyrelserna anlitats. Sammanlagt har under budgetåret

1928/1929 till vid länsstyrelserna anställd personal utbetalts rese- och

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 175.

traktamentsersättning för tjänstgöring såsom särskilda mantalsskrivningsförrättare

med Öyér 10,000 kronor. Då länsstyrelsernas personal

sålunda i stor omfattning tages i anspråk för dessa förrättningar, måste

härav, enligt revisorernas mening, bliva följden, att behovet av icke ordinarie

personal inom länsstyrelserna ökas samt att de till förfogande

stående anslagen för avlönande av sådan personal bliva över hövan belastade.

Revisorerna vilja för sin del ifrågasätta, örn det icke vore skäl att till

förnyad omprövning upptaga Gisléns förslag att låta vederbörande häradsskrivare

själva belt eller delvis vidkännas den kostnad, som kan

bliva förenad med särskild mantalsskrivningsförrättares förordnande.

Sedan Gisléns förslag blev prövat av statsmakterna, hava nämligen förflutit

mer än tio år, oell under denna tid hava kommunikationerna i

mycket hög grad förbättrats. Den i mantalsskrivningsförordningen såsom

skäl för förordnande av särskild förrättningsman angivna förutsättningen,

att vederbörande fögderis utsträckning omöjliggör mantalsskrivningsförrättningens

medhinnande inom föreskriven tid, torde under sådana

förhållanden numera ganska sällan behöva inträffa. Med hänsyn

till den relativt höga nivå, landets häradsskrivare i avseende på av

tjänsten härflytande inkomster intaga, torde ett åläggande för dem att

vidkännas kostnaden för de mantalsskrivningsförrättningar, de icke medhinna,

ej kunna anses för kåren oskäligt betungande.»

Förklaringar hava avgivits av samtliga länsstyrelser (Del III sid. 91

—125).

Av revisorernas utredning och de avgivna förklaringarna framgår, att

särskilda mantalsskrivningsförrättare förordnats i synnerligen stor omfattning.

Det vill också synas riksdagen, som örn den omständigheten,

att statsverket i form av rese- och traktamentsersättning lämnar gottgörelse

till sådana mantalsskrivningsförrättare, medverkat till att ett mycket

stort antal häradsskrivare funnit sig böra göra framställning örn biträde

vid de årliga mantalsskrivningarna. Dessa framställningar synas

även hava föranlett vederbörande länsstyrelser att i en anmärkningsvärt

stor utsträckning förordna särskilda mantalskrivningsförrättare. Riksdagen

delar revisorernas mening, att häradsskrivarna, med hänsyn till

den goda ställning, de intaga i avlöningshänseende, själva böra vidkännas

kostnaderna för de särskilda mantalsskrivningsförrättarna. Till denna

mening hava också flera länsstyrelser anslutit sig, bland andra länsstyrelsen

i Malmöhus län, som uttalat sig för att i gällande bestämmelser

vidtages sådan ändring, att vederbörande häradsskrivare själv får helt

bära den kostnad, som kan bliva förenad med särskild mantalsskrivningsförrättares

förordnande.

För vinnande av rättelse snarast möjligt i nu angivna hänseende

får riksdagen anhålla, att Eders Kungl. Maj:t måtte skyndsamt vidtaga

sådana åtgärder, att kostnaderna för särskilt förordnade mantalsskrivningsförrättare

komma att gäldas av den häradsskrivare, som påkallat

förordnande av dylik förrättningsman.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 175.

7

4:o)

Vägdistriktens förvaltningskostnader m. m.

Under kommunikationsdepartementet, § 22, hava revisorerna meddelat,

att de företagit en undersökning rörande vägdistriktens förvaltningskostnader.

(Del I sid. 57—62.)

Revisorerna hava till en början lämnat vissa uppgifter beträffande vägdistriktens

utgifter, i vad dessa belöpa å vägarnas underhåll, samt vad

därav nedlägges å nybyggnader och vägförbättringar.

Härefter hava revisorerna anfört följande.

»Räknat efter nuvarande norm av 55 procent, vilken emellertid hädanefter

kommer att höjas till 70 procent, uppgick statens andel i vägstyrelsernas

förvaltningskostnader till över en miljon kronor under 1928. Läggas

härtill förvaltningskostnaderna för nybyggnads- och vägförbättringsföretagen,

stiger denna statens kostnad till omkring 1V* miljon kronor.

Medan rätten att inom det kommunala arbetet tillgodoräkna sig arvoden

eller annan gottgörelse är mycket strängt avgränsad, är motsvarande

befogenhet vad vägstyrelserna beträffar så gott som helt oreglerad.

De tillämpade normerna synas också vara ytterst skiftande. .

Detta belyses i sin mån av den inom revisionen utförda statistiska

undersökningen. Medan exempelvis inom Kristianstads, Malmöhus och

Hallands län ifrågavarande förvaltningskostnader under 1928 utgjort

respektive 2.5, 3.8 och 3.9 procent av underhållskostnaderna, uppvisa Uppsala,

Södermanlands, Kalmar, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands

län en så hög procentsats som närmare 10 procent. Skiljaktigheterna

äro än mer påfallande beträffande de särskilda vägdistrikten. Medan

exempelvis inom ett vägdistrikt med en vägunderhållskostnad av cirka

12,000 kronor allenast redovisats förvaltningskostnader med 90 kronor eller

mindre än 1 procent, hava inom ett annat vägdistrikt inom samma län

förvaltningskostnaderna uppgått till 5,784 kronor och den egentliga vägunderhållskostnaden

något över 30,000 kronor, vilket alltså ger en förvaltningskostnad

av cirka 19 procent. I vissa fall torde förvaltningskostnadernas

höga belopp dock kunna förklaras som ett tillfälligt förhållande,

beroende på vissa engångsutgifter i samband med övergången

från naturaunderhåll till underhåll genom vägkassan. Revisorerna hava

ock ansett sig kunna göra den iakttagelsen, att förvaltningskostnadernas

växlande proportion ej är beroende på distriktens storlek. Sålunda har

i vissa fall kunnat för små vägdistrikt antecknas en förhållandevis låg

förvaltningskostnad, under det att inom vissa större vägdistrikt denna

ställt sig mycket hög.

Vad därefter angår den inom revisionen verkställda granskningen av

vissa vägdistrikts räkenskaper är till en början att märka, att räkenskaperna

i vissa fall ej varit förda med den fullständighet och reda, som

numera i allmänhet kräves i såväl offentlig som enskild förvaltning.

Verifikationerna hava ej sällan varit så summariska och ofullständiga

att tillräcklig vägledning ej lämnats för bedömande av utgiftens skälighet.

Detta gäller ej minst beträffande förekommande arvodes- och reseersättningar.

Revisorerna hava ock iakttagit, att vägdistrikt saknat eget

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr 175.

bankkonto, trots att under året så gott som genomgående betydande kassabehållningar

förefunnits.

Det ofta nog ganska tidskrävande arbete, som utföres inom vägstyrelserna

av ordförande och ledamöter, torde alltjämt i stor utsträckning

ske mot den tämligen obetydliga gottgörelse, som måttligt tilltagna dagarvoden

och resekostnadsersättningar kunna utgöra, allt i överensstämmelse

med den eljest inom det kommunala livet tillämpade praxis.

Å andra sidan har vid revisorernas granskning uppmärksammats falk

då en vägstyrelses ordförande, som vid sin sida haft såväl vägmästare

som särskilt avlönad räkenskapsförare, uppburit, förutom dagtraktamenten

vid sammanträden och förrättningar, ett årsarvode av skiftande belopp.

Liknande årsarvoden lia också plägat utgå även till vägstyrelsens

övriga ledamöter samt revisorer och siffergranskare.

Här omförmälda ersättning avser det mera normala arbetet inom vägdistriktet.

För pågående större förbättrings- och nybyggnadsarbeten ha

ifrågavarande personer därutöver kunnat tillgodoräkna sig särskilda

arvoden på grund av ledamotskap i den arbetsdirektion eller särskilda

förvaltning, sorn handhaft detta arbete. Sistnämnda arvoden hava utgått

vid sidan av den gottgörelse för utfört kontrollarbete, som åvilar

vägkonsulent eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsens distriktstjänsteman.

Inom vissa vägdistrikt synes förekomma, att vägstyrelsens ledamöter

samt revisorer själva uppträda som entreprenörer åt vägkassan, försälja

arbetsmateriel åt densamma o. s. v. Tvivelsutan kan detta i allmänhet

hava skett utan något obehörigt förvärvssyfte. Ett dylikt förfaringssätt

kan säkerligen också, i all synnerhet inom vissa mindre distrikt, i

viss utsträckning vara praktiskt för undvikande av onödig omgång. Med

hänsyn till ifrågavarande personers förtroendeställning, innefattande

jämväl skyldighet att vaka över att vägdistriktens ekonomiska intressen

tillvaratagas, måste dock revisorerna för sin del finna i allmänhet

mindre lämpligt, att desamma åtaga sig dylika arbeten eller leveranser.

Revisorerna hava ock uppmärksammat, att vägmästare utöver en normalt

tilltagen lön tilldelats årliga bidrag för hans förseende med egen

personautomobil med belopp upptill 3,600 kronor.

I all synnerhet påtaglig är bristen på några normerande allmänna

bestämmelser i fråga örn rese- och traktamentsersättningar. Medan i

många fall traktamentsersättning varit begränsad till 8 kronor för dag,

eller vad som utgår till nämndeman, har å andra sidan uppmärksammats,

att dylik gottgörelse utgått med, förutom en efter allt att döma

tämligen frikostigt tilltagen ersättning för skjuts eller annan resekostnad,

ett belopp av 15—25 kronor för dag.

Missbruk av den nuvarande fria rätten att tilgodoräkna sig gottgörelse

för arbetet inom vägstyrelsen kan visserligen påtalas vid den

granskning, som sker av dels vägdistriktets revisorer dels ock vederbörande

statstjänsteman (hittills sakkunnig, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

har att förordna för beräkningen av utgående statsbidrag, och

efter nya vägorganisationens genomförande vägingenjören). Det torde

dock kunna betvivlas, örn genom en dylik efterkontroll kan vinnas tillräcklig

trygghet för att ifrågavarande gottgörelser hållas inom skäliga

gränser. Då statsbidrag numera skall utgå med 70 procent, kan man ej

heller räkna med omtanken örn vägdistriktets egen ekonomi som en återhållande

faktor i samma utsträckning som tidigare.

Vad som sålunda framkommit visar enligt revisorernas mening hän

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens skrivelse Nr 175.

på behovet av närmare normer för arvodens och övriga ersättningars

bestämmande inom vägstyrelserna. Enhetliga grunder erfordras alltså

rörande rätten till rese- och traktamentsersättningar vid resor i vägstyrelses

ärenden liksom ock rätten till dagarvoden vid sammanträden,

och andra förrättningar. För fall att särskilda årsarvoden anses böra

utgå till vägstyrelses ordförande eller ledamot av densamma eller revisor

böra dessa arvoden till sin storlek fastställas av vägstämma samt

beslutet härom underställas länsstyrelse för godkännande. Till sist vilja

revisorerna framhålla lämpligheten av att eventuella anmärkningar och

erinringar, framkomna vid den årliga statliga granskning av vägdistriktens

räkenskaper, som utgör förutsättning för statsbidrags erhållande,

delgivas vägstämma.»

Förklaringar hava avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och

samtliga länsstyrelser. (Del III sid. 126—203.)

Yad revisorerna anfört beträffande saknaden av enhetliga grunder för

arvodens och övriga ersättningars bestämmande inom vägstyrelserna, har

riksdagen funnit vara värt beaktande. Enligt riksdagens mening böra åtgärder

snarast vidtagas för vinnande av bättre ordning i fråga örn vägdistriktens

förvaltningskostnader.

Även vad revisorerna i övrigt under denna punkt föreslagit, har riksdagen

ansett böra upptagas till närmare behandling. Riksdagen anser, att

förevarande frågor böra utan samband med den påbörjade utredningen

rörande ny väglagstiftning bliva föremål för Eders Kungl. Maj:ts övervägande.

På grund av det anförda får riksdagen anhålla, att Eders Kungl. Majit

måtte vidtaga åtgärder för vinnande av större ordning och enhetlighet

i fråga örn vägdistriktens förvaltningskostnader.

5:o)

En per mille fonden.

Under finansdepartementet, § 25, hava revisorerna upptagit till behandling

frågan örn En per mille fondens användning. (Del I sid. 66—67.)

Revisorerna hava till en början lämnat en redogörelse över fondens tillkomst.

Sedan revisorerna därefter erinrat örn, att någon disposition av fondens

medel icke förekommit sedan år 1900, samt att behållningen å den*

samida vid utgången av budgetåret 1928/1929 vuxit till 77,562 kronor 31

öre, hava revisorerna framhållit, att enligt deras mening skäl saknades

att låta ifrågavarande medel år efter annat stå odisponerade. Revisorerna

ifrågasatte därför, huruvida icke åtgärder borde vidtagas för att den

vid utgången av innevarande budgetår å fonden förefintliga behållningen

antingen måtte få användas för något statsändamål eller ock överföras

till statsverkets kassafond.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 175.

Statskontoret, som i ärendet avgivit yttrande, har icke haft något att

erinra mot de åtgärder, som revisorerna ifrågasatt beträffande användandet

av fondens behållning.

I likhet med revisorerna finner riksdagen skäl icke föreligga att låta

den å En per mille fonden förefintliga behållningen fortfarande stå

odisponerad, utan synes densamma böra på lämpligt sätt komma till användning.

Medlen torde kunna tagas i anspråk för det ändamål, som

blivit vid fondens tillkomst angivet, och riksdagen vill i sådant avseende

föreslå, att fondens behållning användes för underhållet av Älvsborgs

fästning.

1 På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders

Kungl. Majit måtte vid kommande statsregleringar vidtaga sådana åtgärder,

att den å En per mille fonden förefintliga behållningen kommer

till användning för underhållet av Älvsborgs fästning.

6:o)

Åtgärder för en snabbare behandling av besvärsmål rörande inkomsttaxering.

Under finansdepartementet, § 34, hava revisorerna framställt erinringar

i fråga örn behandlingen av vissa besvärsmål rörande inkomsttaxering.

(Del I sid. 84r—85.)

Efter att hava med exempel påvisat, hurusom missförhållanden härutinnan

förelåge, hava revisorerna anfört följande.

»De anförda exemplen synas utvisa, att besvär av ifrågavarande slag

icke alltid behandlas med den skyndsamhet, som med hänsyn till sakens

natur är önskvärd. Även örn med hänsyn till mängden av dylika ärenden

vederbörande länsstyrelser och kammarrätten icke hinna behandla målen

inom den närmaste tiden, efter det de inkommit, måste revisorerna

dock finna det anmärkningsvärt, att vederbörande taxeringsnämndsordförande

icke avgivit infordrade yttranden i dylika mål inom skälig tid. Revisorerna

hava ansett sig böra fästa uppmärksamheten på dessa förhållanden

och vilja för sin del föreslå, att samtliga taxeringsnämndsordförande

i landet erinras örn nödvändigheten av att snarast möjligt i dylika mål

inkomma med begärda yttranden, så att icke målens avgörande genom

deras förvållande onödigtvis förhalas. Vid tillsättandet av taxeringsnämndsordförande

torde länsstyrelserna böra ägna uppmärksamhet åt

vederbörandes sätt att förvalta även denna gren av sitt uppdrag.»

Vad revisorerna anfört beträffande handläggningen av besvärsmål

rörande inkomsttaxering, har riksdagen funnit vara värt synnerligt beaktande.

Enligt riksdagens mening måste större hänsyn, än vad hittills

skott, tagas till allmänhetens berättigade krav att inom rimlig tid få sina

besvär av ifrågavarande slag slutgiltigt avgjorda. Med anledning härav

har riksdagen ansett sig böra hos Eders Kungl. Majit göra framställ
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

ii

Riksdagens skrivelse Nr 175.

ning om vidtagande av erforderliga åtgärder för en skyndsammare behandling

av berörda mål. Då någon förbättring i här angivna avseenden

synes kunna vinnas, därest ordförandena i vederbörande taxeringsnämnder

med större skyndsamhet avgåve infordrade yttranden i målen,

synes det riksdagen i likhet med revisorerna, som örn länsstyrelserna

vid tillsättandet av taxeringsnämndsordförande borde uppmärksamma

vederbörandes sätt att förvalta även denna gren av sitt uppdrag.

På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, att Eders

Kungl. Majit måtte vidtaga erforderliga åtgärder för en skyndsammare

behandling av besvärsmål rörande inkomsttaxering.

7:o)

Befattningshavares befrielse från viss del av sin tjänstgöring samt ersättningen

till vikarie under sådan ledighet.

Under finansdepartementet, § 35, hava revisorerna redogjort för en

av dem företagen undersökning beträffande tillämpningen av bestämmelserna

i gällande avlöningsreglemente angående befattningshavares befrielse

från viss del av sin tjänstgöring samt ersättningen till vikarie under

sådan ledighet (Del I, 85—94).

Efter att hava med stöd av en uppgjord tablå påvisat, i vilken omfattning

sådan befrielse medgivits befattningshavare, tillhörande civila statsförvaltningen,

samt grunderna för vikariatsersättningen, hava revisorerna

gjort följande uttalande.

»Av den verkställda utredningen framgår att här avsedda ledigheter förekomma

i betydande omfattning. Detta gäller dock icke i så hög grad

de centrala verken som länsstyrelserna, där anordningen med partiella

ledigheter tillämpats i synnerligen stor utsträckning. Sammanlagda dagantalet

för sådan ledighet uppgår för samtliga undersökta myndigheter

till 12,479 under budgetåret 1928/1929, varav på länsstyrelserna komma

8,097 dagar. Av förstnämnda siffra, 12,479 dagar, hänföra sig 9,886 dagar

till sådana fall, där vikariatsersättning utgått till den, som uppehållit

tjänsten under ledigheten, under det att beträffande återstående antal dagar

dylik ersättning icke förekommit. Såsom regel är det befattningshavare

i de högre lönegraderna som åtnjutit ledighet, varom här är fråga. I

samtliga fall, utom vad angår vissa befattningshavare vid hovrätterna,

har den lediga tjänstemannen fått åtnjuta oavkortad lön.

Ersättning till vikarie linder ifrågavarande ledigheter utgår från i staten

för vederbörande verk upptagna anslag till avlöningar till ordinarie

tjänstemän eller till vikariatsersättningar, vilka anslag hava förslagsanslags

natur.

Med hänsyn till den stora omfattning, vari ledigheter av detta slag förekomma,

synes det revisorerna kunna ifrågasättas, huruvida icke en viss

inskränkning i ämbetsverkens befogenhet att medgiva befattningshavare

befrielse från viss del av tjänstgöringen borde vidtagas. Genom att vikarie

för dylik befattningshavare erhåller ersättning från ett i vederbö
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrivelse Nr 175.

rande verks stat upptaget förslagsanslag, hava verken i allmänhet möjlig-;

het att på detta sätt förstärka sina arbetskrafter utan att deras åtgärder

härutinnan underkastas prövning av Kungl. Majit eller riksdagen. Det

är på sätt ovan nämnts endast hovrätterna, som i detta hänseende intaga

en särställning. Beträffande dem gäller att örn ledigheten omfattar

mer än 8 dagar för år räknat eller befattningshavaren anses böra under

ledigheten åtnjuta oavkortad lön, frågan skall underställas Kungl. Maj:ts

prövning. En liknande föreskrift synes revisorerna påkallad ifråga örn

statsförvaltningen i övrigt. Möjligen kan det dock därvid för undvikande

av alltför stark anhopning av ärenden hos Kungl. Majit befinnas rimligt

att göra bestämmelserna något mindre restriktiva än de nyss anförda.

Utredningen ger vidare vid handen att ifråga örn ersättning till vikarie

för befattningshavare, som erhållit befrielse från viss del av sin

tjänstgöring, mycket växlande grunder tillämpats. Så har vid vissa verk

alltid eller i flertalet fall full vikariatsersättning utgått, under det vid

andra verk städse ersättningen underkastats reducering till exempelvis

*A, Va, 3U, 2U, 3/a och 4/s av full vikariatsersättning. Enligt revisorernas

mening måste det anses önskvärt att bestämmelser meddelas i syfte att för

framtiden större enhetlighet i berörda avseende vinnes.

Revisorerna vilja framhålla angelägenheten av att här berörda spörsmål

beaktas vid den blivande allmänna revisionen av nu gällande avlöningsreglemente.

»

I anledning av revisorernas uttalande anser riksdagen det böra undersökas,

huruvida icke någon inskränkning i den vederbörande myndigheter

nu medgivna rätten att bevilja partiell ledighet är påkallad med hänsyn

till den omfattning, vari dylik ledighet, särskilt beträffande länsstyrelsernas

personal, enligt vad som framgår av den verkställda utredningen,

blivit beviljad. Riksdagen finner vidare i likhet med revisorerna

mindre lämpligt att, såsom utredningen i ärendet giver vid handen, ersättningarna

till vikarier för befattningshavare, som erhållit befrielse

från viss del av sin tjänstgöring, utgå efter mycket olikartade grunder.

I överensstämmelse med revisorernas uttalande har riksdagen därför

funnit önskvärt, att sådana kompletterande bestämmelser meddelas, att

för framtiden större enhetlighet i berörda avseende vinnes. Enligt riksdagens

mening böra ifrågavarande spörsmål lämpligen tagas i beaktande

i samband med den pågående revisionen av gällande avlöningsförfattningar.

Riksdagen får alltså anhålla, att Eders Kungl. Majit måtte taga under

övervägande vad i förevarande ärende anförts och därefter vidtaga de

åtgärder, som må finnas påkallade.

8:o)

Dramatiska teaterns verksamhet.

. Under ecklesiastikdepartementet, § 36, hava revisorerna med hänsyn

till det otillfredsställande ekonomiska resultat, som Dramatiska teatern

lämnat, till behandling upptagit frågan örn orsakerna härtill. (Del I

sid. 95—117.)

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Riksdagens skrivelse Nr 175.

Efter att hava lämnat åtskilliga sifferuppgifter rörande teaterns verksamhet

under de senaste åren samt på grundvalen av desamma framställt

vissa anmärkningar mot teaterns skötsel och förvaltning, hava revisorerna

anfört följande:

»Av den ovan lämnade utredningen och den i samband därmed framförda

kritiken av Dramatiska teaterns ekonomiska ledning och förvaltning

torde framgå, att vissa förändringar därutinnan äro nödvändiga.

Revisorerna vilja emellertid här nedan framföra ytterligare några synpunkter.

Såsom revisorerna redan förut framhållit, måste på en institution som

Dramatiska teatern ställas särskilt stora krav på konstnärlighet, varjämte

teatern även har särskilda förpliktelser gentemot svensk dramatik.

Men även med beaktande härav lärer det, såsom den verkställda utredningen

torde giva vid handen, otvivelaktigt vara möjligt att avsevärt

nedbringa åtskilliga utgiftsposter. Revisorerna hava vid sin granskning

av teaterns ekonomi fått ett bestämt intryck av att vid teaterns skötsel

visats bristande ekonomiskt sinne samt brist på förtänksamhet och noggrann

planläggning från ledningens sida.

I detta sammanhang kunna revisorerna icke underlåta att fästa uppmärksamheten

på följande yttrande av teaterbolagets revisor i en av honom

detta år avgiven särskild revisorsberättelse: ’En ytterligare anledning

för styrelsen att icke fästa avseende vid kostnaderna för repertoarens

hållande på den höga konstnärliga nivån ligger härutinnan, att

de allmänna bidragen till teatern hava ställts till ledningens förfogande

utan några som helst direktiv beträffande anpassningen av teaterverksamheten

efter vissa ekonomiska grunder.’

Det vore enligt revisorernas mening synnerligen betänkligt, örn teaterns

styrelse och ledning i sitt allmänna handlande skulle utgå från

de synpunkter, som nämnda revisor här förfäktar. På grund av bemälda

revisorers uttalande torde det i varje fall vara nödvändigt att giva

teaterbolagets styrelse en uttrycklig erinran därom, att de framförda

synpunkterna icke kunna godtagas. Ty även örn det hittills varit så,

att det allmänna utan någon mer ingående kontroll nödgats år efter år

tillskjuta de avsevärda belopp, som åtgått för att täcka teaterbolagets

brist, bör detta dock icke av bolagets ledning tolkas så, att det allmänna

därmed godtagit vilka onödiga iitgifter som helst. Man bör hos styrelsen

och ledningen för teatern kunna förutsätta ett sådant ansvar inför

det allmänna, att man - med uppehållande av en såsom lämplig befunnen

konstnärlig nivå —■ dock söker göra sitt yttersta för att hålla kostnaderna

härför inom så snäva gränser som möjligt.

Svårigheten för att icke säga omöjligheten att skapa garantier för

en sundare ekonomisk förvaltning av Dramatiska teatern, så länge det

anses, eller i varje fall handlas så, som vore det en självklar sak, att uppkommande

förluster kunna vältras över på det allmänna, torde vara

uppenbar.

Det måste enligt revisorernas mening ovillkorligen krävas, att en

ändring i ovan i fråga örn teaterns ekonomiska skötsel anmärkta hänseenden

kommer till stånd. Revisorerna vilja i sådant hänseende bland annat

fästa uppmärksamheten på den utväg till nedbringande av utgifterna,

som torde ligga i ett närmare samarbete med Kungl, teatern. Ifrågasättas

kan sålunda, örn icke möbler, kostymer och övrig rekvisita i

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens skrivelse Nr 175.

många fall skulle kunna lånas mellan de båda teatrarna, varjämte i viss

utsträckning samarbete borde kunna äga rum i fråga om dekoratörer»

snickare m. fl. Måhända skulle även de båda teatrarnas ställande under

en gemensam ledning vara ägnad att främja här ifrågavarande syfte.

Slutligen vilja revisorerna framhålla nödvändigheten av att, såsom

kanslirådet Köhler och de av honom åberopade, inom ecklesiastikdepartementet

tillkallade sakkunniga ifrågasatt, sådan ändring beträffande

bidragen från det allmänna sker, att nämnda bidrag bomme att utgå

med av Kungl. Majit i staten för teatern angivet fast belopp. Utöver

nämnda belopp borde bidrag icke i andra fall beviljas, än då Kungl.

Majit funne alldeles särskilda skäl därtill vara för handen. Enär recettinkomsterna

vid teatern, såsom ovan visats, äro tämligen konstanta, torde

det för teaterns ledning vara möjligt att utan större svårighet beräkna,

inom vilka gränser utgifterna böra hållas.»

Förklaring har avgivits av styrelsen för kungl. Dramatiska teatern (Del

III sid. 228—229), som vid sitt utlåtande bifogat en av teaterchefen uppgjord

promemoria.

Styrelsen har därvid anfört bland annat följande.

»Tydligt är, att revisorerna i sin på många punkter ingående och intressanta

utredning framlagt en del felaktiga eller missuppfattade uppgifter,

på vilka de sedermera byggt ett omdöme över teaterns förvaltning»

vilket på grund härav måste bliva missledande och orättvist. De positiva

synpunkter, som av revisorerna företrädas, sammanfalla på väsentliga

punkter med dem, som finnas uttalade i den ekonomiska utredning, som

teaterstyrelsen och särskilt tillkallade sakkunniga, den s. k. besparingskommittén,

verkställde på uppdrag av statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet

och som avläts den 10 juni 1929. Det synes oss sålunda,

som örn revisorernas berättelse givit ett stöd åt de förslag och synpunkter

i det utlåtande, som besparingskommittén framlagt och som nu

är beroende på prövning i kungl, ecklesiastikdepartementet.»

Riksdagen, som ansett sig icke böra närmare ingå på de av revisorerna

gjorda detaljanmärkningarna, har icke kunnat undgå att finna utgifterna

för teaterns verksamhet alltför höga och en avsevärd begränsning av desamma

ofrånkomlig. Riksdagen delar revisorernas uppfattning, att en

dylik begränsning knappast kan åstadkommas, därest icke understöden

av allmänna medel till teaterns verksamhet upptagas med bestämda belopp

på inkomstsidan i de årliga staterna för teatern. Härigenom skulle

även den fördelen vinnas, att teaterns styrelse kunde bättre överskåda teaterns

ekonomiska ställning och sålunda även beräkna, inom vilka gränser

utgifterna måste hållas.

I detta sammanhang har riksdagen ansett sig därjämte böra som sin

mening framhålla, att, då Dramatiska teatern i första hand tjänar Stockholms

stads och dess befolknings intressen, den fordran bör kunna uppställas,

att staden jämväl bidrager till teaterns drift.

På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, att EdersKungl.

Majit måtte vidtaga erforderliga åtgärder för nedbringandet i

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Riksdagens skrivelse Nt 175.

möjligaste män , av kostnaderna för Dramatiska teaterns verksamhet

ävensom för ordnandet överhuvudtaget av teaterns ekonomi på ett mera

tillfredsställande sätt än vad nu är fallet.

9:o)

Särskilda förmåner, förenade med vissa lärartjänster.

Under ecklesiastikdepartementet, § 42, hava revisorerna upptagit till

behandling frågan örn värderingen av särskilda förmåner, förenade med

vissa lärartjänster. (Del I sid. 132—140.)

Revisorerna hade till en början meddelat, att till åtskilliga vid de allmänna

läroverken anställda befattningshavare utginge såsom en avlöningsförmån

avkomsten av vissa hemman samt av donationer eller andra

såsom särskilda fonder förvaltade tillgångar.

Härefter hava revisorerna lämnat en redogörelse för de rörande ifrågavarande

förmåner gällande författningsbestämmelser ävensom vad i tidigare

verkställda utredningar föreslagits beträffande sagda förmåners

indragning och utbytande mot avlöning av statsmedel. Efter att vidare

hava meddelat, att revisorerna vid en företagen undersökning funnit, att

ifrågavarande förmåner upptagits i statsliggaren till värden, som i flertalet

fall väsentligt understege de i verkligheten utgående, hava revisorerna

gjort följande allmänna uttalande.

»Vad själva den föreliggande principfrågan angår synes det revisorerna

vara med numera tillämpade avlöningsprinciper överensstämmande,

att en indragning av ifrågavarande särskilda förmåner kommer till stånd

i överensstämmelse med den mening, som redan 1890 års riksdag uttalat.

Revisorerna förutsätta, att denna fråga kommer att tillbörligen beaktas

av den nu arbetande lönekommittén.

Bortsett från sakens rent principiella sida vilja emellertid revisorerna

såsom synnerligen anmärkningsvärd framhålla den bristande överensstämmelsen

mellan de i stat upptagna värdena av ifrågavarande förmåner

och de verkliga. Genom att vederbörande myndigheter icke tillsett,

att förmånerna i staten upptagits till rätta belopp, har statsverket

under de gångna åren tillskyndats avsevärda förluster, i det att avdragen

å befattningshavarnas kontanta avlöningar icke gjorts till belopp,

som motsvara förmånernas verkliga värden. Då det synes angeläget,

att rättelse härutinnan omedelbart sker, hava revisorerna velat fästa

riksdagens uppmärksamhet å berörda förhållanden.»

I ärendet hava utlåtanden avgivits av statskontoret (Del III sid. 281)

samt av skolöverstyrelsen, som bifogat yttranden från vederbörande befattningshavare

och rektorerna vid de av ärendet herörda allmänna

läroverken (Del III sid. 282—302).

Statskontoret har anfört följande.

»Statskontoret vill till en början erinra, att den omständigheten, att

ifrågavarande särskilda förmåner i den s. k. statsliggaren upptagits till

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens skrivelse Nr 175.

vissa belopp, ingalunda kan tillmätas någon betydelse vid avgörandet av

den utav revisorerna väckta frågan. Då statskontoret icke under de senaste

åren erhållit några uppgifter rörande de belopp, med vilka förmånerna

i själva verket utgå, har någon förändring icke ansetts kunna vidtagas

i de på grund av tidigare värderingar bestämda beloppen. Såsom

revisorerna framhållit hava kammarkollegium och statskontoret den 29

november 1921 avgivit utlåtande beträffande frågan örn värderingen m.

m. av nämnda förmåner. Av detta utlåtande framgår, att ämbetsverken

för sin del förordat åtgärder i syfte att de av kronan för skoländamål

förlänade hemmanen och donationerna snarast möjligt måtte varda till

statsverket indragna. Alternativt hava ämbetsverken föreslagit, att statsverket

måtte övertaga ifrågavarande hemman och donationer till förvaltning.

De förmåner, som av revisorerna omförmälts, synas samtliga vara sådana,

som för skoländamål förlänats av kronan, och statskontoret är fortfarande

av den uppfattningen, att desamma snarast möjligt böra indragas

till kronan. I vad mån övergångsbestämmelser, särskilt med hänsyn

till nuvarande innehavarna av förmånerna ifråga, kunna anses höra utfärdas,

är ett spörsmål, varom statskontoret icke torde hava att i detta

sammanhang yttra sig. Statskontoret delar den av revisorerna uttalade

uppfattningen, att det är av vikt, att rättelse omedelbart sker, och vill

för sin del föreslå, att detta spörsmål upptages till avgörande oberoende

av det komplex av olika lönefrågor, som överlämnats till förberedande

handläggning av 1928 års lönekommitté.

Vad beträffar de förmåner, som för närvarande åtnjutas av rektorn

vid Malmö högre allmänna läroverk, anser statskontoret önskvärt, att redan

för budgetåret 1930/1931 sådan föreskrift meddelas, att rektorn, vilkens

avlöning för närvarande överstiger 20,000 kronor, vartill kommer

förmånen av fri bostad, icke därutöver må uppbära dyrtidstillägg.»

Skolöverstyrelsen har ansett nödvändigt, att det, vare sig genom lönekommittén

eller på annat sätt, verkställdes en grundlig undersökning angående

varje särskild förmåns tillkomst och ursprungliga syfte. Att

utan sådan undersökning fastslå en allmän grundsats rörande ifrågavarande

förmåners behandling och likformigt tillämpa denna grundsats

utan hänsyn till förmånernas skiftande tillkomstsätt och syfte skulle enligt

överstyrelsens mening så gott som säkert leda till rättskränkningar. I

fråga örn båda de sidor av förevarande ärende, som revisorerna bragt på

tal, har överstyrelsen framhållit, att ärendet icke i allo syntes kunna avgöras

genom administrativa eller politiska instansers diskretionära prövning

utan jämväl hade en rättslig sida, som icke finge förbises.

Riksdagen delar uppfattningen örn att en indragning av ifrågavarande

särskilda, av kronan lämnade förmåner eller deras övertagande till förvaltning

av statsverket står i överensstämmelse med numera tillämpade

avlöningsprinciper. Redan 1890 års riksdag har ock uttalat sig för en

sådan åtgärd. Samtliga härmed sammanhängande frågor synas böra göras

till föremål för utredning.

Oberoende av huru frågan örn indragning till kronan av nämnda förmåner

för de av revisorerna omförmälda befattningshavarna kommer

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Riksdagens skrivelse Nr 175.

att lösas, synes det riksdagen nödvändigt, att sådana åtgärder omedelbart

vidtagas, att det värde, vartill förmånerna enligt stat uppskattats,

kommer att stå i bättre överensstämmelse med deras verkliga värde, än

vad nu är fallet. Riksdagen anser sig böra bemyndiga Eders Kungl.

Majit att redan för budgetåret 1930/1931 vidtaga härav påkallade jämkningar

i staterna. Vad särskilt beträffar de förmåner, som för närvarande

uppbäras av rektorn vid Malmö högre allmänna läroverk, har riksdagen

funnit deni så avsevärda, att riksdagen ansett dyrtidstillägg icke

böra utgå till ifrågavarande befattningshavare.

På grund av vad sålunda anförts får riksdagen

ej mindre anhålla, att Eders Kungl. Majit måtte låta verkställa skyndsam

utredning av frågan örn indragning till statsverket eller övertagande

till förvaltning av statsverket av de av kronan till de allmänna läroverken

gjorda förläningar av hemman och andra donationer;

än även anmäla, att riksdagen

dels bemyndigat Eders Kungl. Majit att vidtaga sådana jämkningar i

från och med budgetåret 1930/1931 gällande stater för de allmänna läroverken,

att största möjliga överensstämmelse vinnes mellan den beräknade

och den verkliga avkastningen av de av kronan till de allmänna

läroverken lämnade donationer;

dels beslutat, att från oell med budgetåret 1930/1931 dyrtidstillägg av

statsmedel icke skall utgå till rektor vid högre allmänna läroverket i

Malmö.

10:o)

Vissa utbetalningar av resekostnads- och traktamentsersättning i Västerbottens

län.

Under ecklesiastikdepartementet, § 45, hava revisorerna behandlat vissa

inom Västerbottens län företagna tjänsteresor samt därvid anmärkt på

det förhållandet, att reseräkningar i vissa fall inlämnats till länsstyrelsen

för likvidering ända till inemot 10 år efter det resorna företagits.

(Del I sid. 144—145.)

Revisorerna hava i berörda fråga gjort följande uttalande.

»Revisorerna finna det i nu omtalade fall tillämpade förfaringssättet i

hög grad olämpligt. Genom att reseräkningarna inkomma till vederbörande

myndighet längre tid efter det resorna eller förrättningarna

avslutats, uppstå för den utbetalande myndigheten stora svårigheter

att granska räkningarna och kontrollera däri lämnade uppgifter. Vidare

komma i dylika fall kostnaderna för resorna icke att belasta vederbörande

anslag för det budgetår, till vilket utgiften rätteligen varit att

hänföra. Revisorerna vilja även erinra örn att enligt bestämmelse, som

gällt sedan den 1 juli 1925, räkning å resekostnads- och traktamentsersättning

bör, där hieder icke möter, vara ingiven till vederbörande myndighet

inom tre månader efter det resan eller förrättningen avslutats.»

Hihang lill riksdagens protokoll 1930. 13 sand. Nr 175. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Riksdagens skrivelse Nr 175.

Förklaring har avgivits av länsstyrelsen i Västerbottens län (Del lil sid.

314), som anslutit sig till vad revisorerna anfört. Länsstyrelsen har i

anledning av de rådande missförhållandena i angivna hänseende ifrågasatt,

huruvida icke särskild kortare preskriptionstid, exempelvis ett å två

år, kunde, utan men för förrättningsmännen, fastställas för ingivande av

reseräkningar.

De av revisorerna påtalade förhållandena synas riksdagen vara av sådan

beskaffenhet, att rättelse i anmärkta avseendet är erforderlig. Då

den av revisorerna omförmälda bestämmelsen i allmänna resereglemente!,

att, där hinder icke möter, räkning å resekostnads- och traktamentsersättning

bör vara ingiven till vederbörande myndighet inom tre månader

efter det resan eller förrättningen avslutats, icke synes vara tillfyllest,

lära skärpta föreskrifter i ämnet böra meddelas. I sådant avseende har

riksdagen ansett sig böra föreslå utfärdandet av sådan kompletterande bestämmelse,

att reseräkning skall, där ej särskilda skäl föreligga, insändas

till vederbörande förvaltningsmyndighet inom ett år efter det resan eller

förrättningen verkställts, vid äventyr att reseräkningen eljest icke må av

myndigheten likvideras.

På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders

Kungl. Majit måtte utfärda bestämmelser i anslutning till vad riksdagen

ovan anfört.

Illo)

Dispositionen av vissa lotterimedel.

Under handelsdepartementet, § 49, hava revisorerna anfört följande.

(Del I sid. 157—165.)

»Revisorerna hava ansett det äga intresse för riksdagen att erhålla kännedom

örn i vilken omfattning och till vilka ändamål under de sista tio

åren enligt Kungl. Majits beslut penninglotterier beviljats. Från handelsdepartementet

hava uppgifter i angivna hänseenden tillhandahållits

revisorerna, och med ledning av dessa få revisorerna meddela följande:

Sammanlagda beloppet av de under tiden 1 januari 1920—15 november

1929 beviljade lotterierna utgör 45,053,248 kronor 81 öre. Detta belopp fördelar

sig på olika huvudgrupper av ändamål på följande sätt:

I.

Vetenskap, universitet, skolor och dylikt............

kronor

6,320,551: 60

II.

Sociala ändamål ....................................................

»

2,485,000: —

lil.

Teater, musik och konst (även konstmuséer)....

»

23,700,457: 6 o

IV.

Muséer (dock ej direkta konstmuséer) och kul-

turföreningar ........................................................

»

5,128,444: 2»

V.

Idrott och luftfart...................................................

»

1,866,000: —

VI. Utställningar............................................................ »'' 5,552,795:32.»

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Riksdagens skrivelse Nr 175.

Efter att härefter hava lämnat en förteckning å de särskilda lotterier,

som under ovan angivna tid beviljats, hava revisorerna gjort följande

uttalande.

»Av den här lämnade redogörelsen framgår, att ekonomiskt stöd i form

av lotterimedel lämnats för en mängd olika ändamål och till ett stort

antal institutioner, till vilka jämväl understöd givits genom särskilda

anslag å riksstaten. Då det för riksdagens prövning av förekommande

anslagsäskanden uppenbarligen är av vikt, att riksdagen äger kännedom

örn de bidrag, som av lotterimedel utgå till vederbörande ändamål, synes

det revisorerna önskvärt att en översiktlig redogörelse härför årligen

meddelas riksdagen i samband med statsverkspropositionen. Denna redogörelse

synes lämpligen jämväl böra omfatta penninglotterier till sådana

ändamål, för vilka särskilda anslag icke för tillfället ifrågasättas.»

Riksdagen ansluter sig till vad revisorerna sålunda anfört och anser

sig böra föreslå, att en redogörelse för beviljade bidrag av lotterimedel årligen

lämnas riksdagen, exempelvis i samband med berättelsen örn vad

sig i rikets styrelse tilldragit. Det synes vara önskvärt, att denna

redogörelse uppställes på sådant sätt, att där sammanföras de bidrag, som

för olika ändamål lämnats under senaste kalenderår oell de nio närmast

dessförinnan liggande kalenderåren.

Riksdagen får alltså anhålla, att Eders Kungl. Majit måtte årligen

lämna riksdagen redogörelse för de bidrag av lotterimedel, som av Eders

Kungl. Majit lämnats till olika ändamål.

12 :o)

Statens motorfordon.

Under rubriken »Statens motorfordon», § 58, havn revisorerna meddelat,

att de företagit en undersökning för utrönande av i vilken omfattning

staten tillhöriga motorfordon förefunnes inom olika grenar av

förvaltningen samt vilka normer, som tillämpades för fordonens användning.

(Del I sid. 185—192.)

Efter att hava lämnat en redogörelse för resultatet av denna undersökning,

hava revisorerna gjort följande uttalande.

»Såsom av den verkställda undersökningen framgår, är det för närvarande

vid försvaret samt inom telegrafverket och statens vattenfallsverk,

som motorfordon i någon större utsträckning förekomma. Att såväl

person- som lastautomobiler i en växande omfattning'' börjat ingå i

arméns tekniska utrustning liksom ock att dylika fordon förekomma bland

affärsverkens arbetsmateriel är uppenbarligen ett av utvecklingen betingat

förhållande. I detta avseende må hänvisas till den utredning som

såväl telegrafstyrelsen som vattenfallsstyrelsen lämnat. Genom exempel

vis den anskaffning av s. k. paketbilar, som i stor utsträckning skett vid

dessa verk, lia åstadkommits betydligt hastigare transporter av arbetspersonal

och materiel till de spridda arbetsplatserna med därav följande

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Riksdagens skrivelse Nr 175.

möjligheter till ett väsentligt bättre utnyttjande av personalen. Från

ifrågavarande båda verks sida synes också övas en mycket ingående kontroll

över bensinåtgång och andra faktorer, som inverka på vagnarnas

ekonomi.

Med hänsyn till de betydande utgifter, motorfordonen såväl med avseende

å inköp som användning betinga, är det emellertid av vikt att

deras anskaffning ej sker i större utsträckning, än som motiveras av behovet

och verkliga gagnet därav för vederbörande tjänsteman eller

tjänstegren, samt att alltså, innan anskaffning företages, en sorgfällig

prövning verkställes av de fördelar i besparade resekostnader oell ett

mera effektivt arbete, som härigenom kunna vinnas.

Vad särskilt personbilarna beträffar vill det synas revisorerna som

dessa synpunkter ej alltid tillbörligen beaktats och att åtminstone i

vissa enstaka fall hänsynen till den enskilda befattningshavarens bekvämlighet

i alltför hög grad kommit att inverka vid anskaffningsfrågans

bedömande.

Vad angår de inom marinen inköpta personbilarna må erinras, att

vederbörligt tillstånd att inköpa desamma ej utverkats, något som redan

i Kungl. Maj:ts ovannämnda beslut den 12 januari 1929 betecknats

som anmärkningsvärt, i vad avser anskaffningen av de båda bilar, varom

härvid var fråga, nämligen de för befälhavande amiralen i Karlskrona

och till Stockholm anskaffade. Alldeles bortsett från den underlåtenhet,

som i detta avseende kan läggas marinförvaltningen till last, vilja revi

sorerna ifrågasätta behövligheten av att exempelvis för marinens behov

i Karlskrona anskaffa två personautomobiler, varav den ena enligt vad

som upplysts utgör en sjusitsig täckt automobil för en kostnad av 9,350

kronor.

Förekomsten av ett 25-tal personautomobiler vid ett vapenslag med så

begränsad personal som flyget synes också ägnad att väcka uppmärksamhet.

Även beträffande andra verk kan ifrågasättas, huruvida ej

något större försiktighet i fråga örn inköpen av personautomobiler varit

av nöden.

I avseende å användningen av arméns lastfordon synes vidare revisorerna

önskligt att de vid ett visst truppförband inom en garnison sta

tionerade lastbilarna i möjligaste mån begagnas för körslor även vid

andra truppförband inom garnisonen. Förutom den bättre utnyttjning

av motormaterielen, som på detta sätt vinnes, torde också kostnaderna

för privata körslor härigenom kunna nedbringas.

Frågan örn missbruk av tjänsteautomobil genom dess användning

utom tjänsten synes ej av myndigheterna hava hittills i tillräcklig grad

beaktats. Uttryckligt förbud häremot finnes infört endast i de av arméfÖr

vattningens intendentsdepartement utfärdade bestämmelserna, dock

blott vad angår personfordon. I de av varvschefen i Karlskrona utfärdade

bestämmelserna förutsättes däremot dylik rätt mot ersättning. Liknande

medgivande förekommer ock i viss utsträckning i fråga örn de under

vattenfallsverket hörande bilarna. Beträffande den omfattning, i vil

ken dylik privat användning — med eller utan lämnad ersättning — i övrigt

ägt rum, är det naturligtvis tämligen svårt att erhålla någon säker

kännedom. På grundval av den prövning, revisorerna ägnat ärendet, och

do upplysningar, som därunder framkommit, anse sig revisorerna böra

giva uttryck för den uppfattningen, att användningen av statens motorfordon,

såväl person- som lastfordon, för tjänstemans privata bruk ej hä

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 175. 2i

danefter bör medgivas, varom enhetliga bestämmelser böra utfärdas.

Undantag bör självfallet härvid göras för sjukdomsfall och andra liknande

utomordentliga händelser.

Det synes revisorerna vidare anmärkningsvärt, att vederbörande myndigheter

ej i större utsträckning funnit nödigt föreskriva märkning av

statens tjänstebilar. Sådana igenkänningstecken finnas — förutom å

postverkets bilar — endast å de under arméförvaltningens intendentsoch

artilleridepartement hörande motorfordonen samt å vissa grupper

av telegrafverkets motorfordon. Däremot saknas i allmänhet dylik

tjänstebeteckning å fortifikationsdepartementets, marinens och flygvapnets

samt vattenfallsverkets bilar.

Revisorerna anse att en dylik märkning bör genomföras efter ett i möjligaste

mån enhetligt system. I den mån ej av särskilda skäl, såsom

exempelvis beträffande tullverkets motorfordon, undantag härifrån finnes

påkallat, bör alltså å de staten tillhöriga motorfordonen anbringas

ett för var och en lätt igenkännligt märke, som visar automobilens, respektive

motorcykelns egenskap av statens tjänstefordon.»

Förklaringar hava avgivits av flygstyrelsen (Del III sid. 7—10), generaltullstyrelsen

(Del III sid. 209), arméförvaltningens artilleri-, fortifikations-

och intendentsdepartement (Del III sid 328—331), marinförvaltningen

(Del III sid. 331—333), generalpoststyrelsen (Del III sid. 333

—335), telegrafstyrelsen (Del III sid. 335—338), järnvägsstyrelsen (Del III

sid. 338—339) och vattenfallsstyrelsen (Del lil, sid. 339—341).

I fråga örn det av revisorerna påtalade missbruket av tjänsteautomobil

genom dess användning utom tjänsten ansluter sig riksdagen till vad

revisorerna härutinnan anfört. Riksdagen anser i anledning härav bestämmelser

böra utfärdas därom, att statens motorfordon, såväl personsom

lastfordon, icke få, utom vid sjukdomsfall och andra extraordinära

förhållanden, komma till användning för privat bruk.

Riksdagen finner sig även böra biträda revisorernas förslag örn utfärdande

av föreskrift angående märkning av statens tjänstebilar efter i

möjligaste mån enhetligt system. Härifrån böra givetvis undantag kunna

göras såsom beträffande tullverkets motorfordon eller där eljest särskilda

skäl föreligga.

På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, att Eders

Kungl. Majit måtte utfärda föreskrifter angående användningen och

märkningen av statens motorfordon i anslutning till vad ovan föreslagits.

Stockholm den 2 maj 1930.

Med undersåtlig vördnad.

bihang lill riksdagens protokoll 10.10. 1A sorni. Nr 17:1.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.