Skrivelse till Konungen, angående ändring av grunderna för det akademiska befordringsväsendet.
1930-06-11 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1930:382, Skrivelse till Konungen, angående ändring av grunderna för det akademiska befordringsväsendet.
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 382.
7
Nr
382.
Godkänd av första kammaren den 11 juni 1930.
Godkänd av andra kammaren den 11 juni 1930.
Riksdagens skrivelse till Konungen, angående ändring av
grunderna för det akademiska befordringsväsendet.
(Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 11.)
(Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 9.)
Till Konungen.
I en inom andra kammaren väckt motion nr 370 har framhållits behovet
att en allsidig utredning verkställdes angående största möjliga garantier
för objektiv och saklig handläggning och prövning av i motionen
avsedda akademiska befordringsärenden, om vidtagande av den reglering
av befordringsväsendet, vartill utredningen kunde föranleda, samt
om framläggande för riksdagen, i den mån så erfordrades, av förslag i
ämnet.
Vidare har i en likaledes inom andra kammaren väckt motion, nr 373,
hemställts, att utredning måtte äga rum och i den mån så erfordrades
för riksdagen framläggas förslag till ändring av grunderna för det akademiska
befordringsväsendet i enlighet med de grundsatser, som i motionens
motivering angivits.
Riksdagen får erinra därom att frågan örn det akademiska befordringsväsendets
organisation senast varit föremål för utredning av inom
ecklesiastikdepartementet den 18 december 1918 tillkallade sakkunniga
med uppdrag att biträda med uppgörande av förslag i syfte att befordra
ett skyndsammare tillsättande av lediga professors- med flera befattningar
vid universiteten och Karolinska institutet. I dessas i juli 1922
avgivna betänkande finnes en översikt över det akademiska befordringsväsendets
utveckling i Sverige (s. 67), till vilken riksdagen får hänvisa.
Över betänkandet avgåvos yttranden av vederbörande akademiska myndigheter
och statskontoret. En redogörelse för innehållet i dessa utlå
-
8
Riksdagens skrivelse Nr 382.
tanden har lämnats av statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
i hans yttrande till statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden den
22 januari 1926 i samband med avlåtandet till riksdagen av propositionen
nr 103 angående ersättning åt sakkunniga i befordringsärenden vid
universiteten i Uppsala och Lund samt Karolinska institutet m. m., där
departementschefen också upptagit nyssnämnda sakkunnigförslag till
granskning. Den av de sakkunniga föreslagna s. k. förtidsproceduren
vid besättandet av lediga professors- med flera befattningar blev sedermera
realiserad genom kungörelserna den 22 december 1927 angående
ändrad lydelse av vissa paragrafer i statuterna den 28 januari 1916 för
universiteten i Uppsala och Lund (nr 499) och angående ändrad lydelse
av vissa paragrafer i stadgarna den 28 januari 1916 för Karolinska mediko-kirurgiska
institutet (nr 501).
Riksdagens vederbörande utskott har i grundlagsenlig ordning inhämtat
utlåtanden över motionerna från universiteten i Uppsala och Lund,
Karolinska mediko-kirurgiska institutet, Stockholms och Göteborgs högskolor
samt kanslersämbetet för rikets universitet ävensom berett docentföreningarna
vid universiteten tillfälle att inkomma med yttranden.
Ett studium av det akademiska befordringsväsendets historia ger vid
handen dels att reformering av detsamma ett flertal gånger skett, dels
att missnöjet är av gammalt datum.
Det bör ej förgätas, att de flesta utnämningar hava ett lugnt och normalt
förlopp. Men tyvärr äro långa och upprivande strider förbundna
med andra utnämningar och genom tidningar och broschyrer föras dessa
fejder ut till allmänheten.
Enligt riksdagens mening är det icke möjligt att helt undkomma befordringsstrider,
vilka förändringar som än vidtagas. En forskare, som
kanhända en enda gång i livet ser en möjlighet att få en lång och kostsam
vetenskaplig verksamhet erkänd och belönad genom ett läroämbete,
har svårt att bedöma sina medsökandes förtjänster och myndigheternas
utlåtande lika lugnt och objektivt, som han utför ett vetenskapligt arbete.
Men örn riksdagen anser det vara en utopi att vänta ett harmoniskt förlopp
av varje professorsutnämning, så vore det orätt att döma alla befordringsstrider
såsom grundade på allenast psykologiska förhållanden.
Den vetenskapliga forskningens alltjämt fortgående expansion och differentiering
leda till tvister, om en sökandes vetenskapliga produktion
ligger inom ämnets sfär och på grund härav om hans alstring blivit i
sakkunnigutredningen rättvist bedömd. Inom vissa vetenskaper bildas
skolor, som inbördes bekämpa varandra. Vissa lokal- och personintressen
vilja göra sig gällande och själva utnämningsproceduren är behäftad
med drag, som inbjuda till erinringar. Allt detta synes riksdagen vara
anledning nog att allvarligt överväga, örn något kan göras för att ännu
bättre än hittills tillgodose vetenskapens och rättvisans krav.
Riksdagens skrivelse Nr 382.
9
Det synes riksdagen, som om de inkomna yttrandena stödde påståendet,
att vissa reformer inom befordringsväsendet äro behövliga. I de
föreliggande motionerna och de infordrade yttrandena beröras en hel
mängd för riksdagen svårbedömliga förslag. Riksdagen har utan att
ingå på någon kritik av dessa ansett sig kunna och böra begränsa sig
till att angiva vissa allmänna riktlinjer för en utredning.
I sakkunnigeinstitutionen har det akademiska befordringsväsendet sin
bästa garanti för att vetenskapens och objektivitetens krav skola iakttagas.
Förr hade varje fakultet vid universiteten rätt att utse de sakkunniga.
Numera utses dessa av större akademiska konsistoriet på förslag
av fakultet eller sektion. Genom att överlåta valet åt konsistorium
ville man avlägsna påtagliga risker för särintressen. Förslag har nu
framställts såväl i en av de föreliggande motionerna som i ingivna yttranden
att vid valet av sakkunniga samverkan skall ske mellan olika lärosäten,
vid vilka en ledigförklarad professurs ämne är representerat. Olika
tänkbara linjer äro angivna. Så hava exempelvis framställts förslag dels
om en av de olika lärosätena sammansatt befordringsnämnd, vilken
skulle utse sakkunniga, dels ock örn att varje fakultet eller sektion skall
föreslå sakkunniga, men konsistorium vid det lärosäte, där ämbetet skall
besättas, äga att utse dem. Riksdagen har icke ansett sig böra angiva,
till vilken form för samverkan utredningen skall syfta, men finner förslaget
om dylik samverkan värt beaktande vid en blivande utredning.
Vid utredningen bör ock uppmärksamhet ägnas åt spörsmålet på vad
sätt man må kunna utröna, huruvida jäv mot någon sakkunnig eller
konsistoriemedlem anses förefinnas, liksom även åt det förhållandet, att
en sökandes forskningsområde är så speciellt, att detsamma ej behärskas
av de till sakkunniga föreslagna.
Av motioner och yttranden framgår, att man begärt, att en sökande
skulle få ingiva påminnelser med anledning av de sakkunnigas utlåtande,
innan myndigheterna intagit sin ståndpunkt. Riksdagen finner det
berättigade i denna begäran böra tagas under övervägande vid utredningen.
Örn det nuvarande behandlingssättet av ett befordringsärende i dess
huvuddrag bibehålies, borde det undersökas, huruvida icke de sakkunnigas
närvaro vid behandlingen kunde vara önskvärd. En ojämnhet mellan
de sakkunniga kan nu så tillvida äga rum, som en professor kan vara
med om att utse sakkunniga, själv tjänstgöra som sådan, sedan såsom
fakultets- eller konsistorieledamot granska övriga sakkunnigas utlåtanden
samt rösta örn förslag. Så mycket större är möjligheten att så kan ske
som den s. k. förtidsproceduren innebär, att professuren ledigförklaras,
innan innehavaren nått pensionsåldern, varvid den avgående läraren ofta
väljes till sakkunnig.
Riksdagen anser, att utredningen jämväl bör omfatta högskolorna i
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 14 sami. Nr 380—385.
2
10
Riksdagens skrivelse Nr 382.
Stockholm och Göteborg, helst som de examina, vilka där avläggas, äro
likvärdiga med motsvarande universitetsexamina. Kanslersämbetet har
visserligen avstyrkt utredning i fråga om högskolorna, men dessa högskolor
själva hava icke haft någon erinran mot densamma.
Över huvud taget synes man vid en blivande utredning böra undersöka
möjligheten av en förenkling av hela befordringsproceduren. 1918
års kommitté avsåg såväl förenkling som större snabbhet i professorstillsättningen,
men blott i sistnämnda avseende har kommitténs vilja
förverkligats. Såväl i motionerna som i de inkomna yttrandena har man
anvisat vägar till förenkling genom att antingen borttaga en instans
eller att ersätta såväl fakultet som konsistorium med en enda ny instans.
Riksdagen anser att vid utredningen bör undersökas möjligheten av förenkling,
så mycket hellre som medlemmarna i fakultet (sektion) och
konsistorium numera i regel icke äro sakkunniga inom det ämne, som
den ledigförklarade professuren omfattar.
Slutligen har riksdagen uppmärksammat, att besvär sförfarandet i
praxis på olika sätt utbildats i Uppsala och Lund. Vid Lunds universitet
avgives förklaring angående besvär över konsistoriets förslag av hela
konsistoriet, medan i Uppsala allenast de ledamöter, som biträtt konsistoriets
beslut, yttra sig över besvären. Riksdagen anser, att utredningen
bör avse skapandet av likformighet i berörda avseende.
På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Maj :t täcktes föranstalta örn en utredning angående vissa reformer
inom det akademiska befordringsväsendet med beaktande av vad
riksdagen anfört samt i den mån så erfordras för riksdagen framlägga
förslag i ämnet.
Stockholm den 11 juni 1930.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.