Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående kostnaderna för folkskoleväsendet.

1930-06-11 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1930:387, Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående kostnaderna för folkskoleväsendet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 387.

1

Nr 387.

Godkänd av första kammaren

Godkänd av andra kammaren

den 11 juni 1930.

den 11 juni 1930.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner

angående kostnaderna för folkskoleväsendet.

(Statsutskottets utlåtande nr 198.)

Till KONUNGEN.

I två inom riksdagen väckta, likalydande motioner (1: 9 och II: 9), har

hemställts, att riksdagen måtte

a) för beredandet av utjämning av kostnaderna för uppehållandet av folkskoleväsendet

bevilja ett förslagsanslag å kronor 15,600,000 samt

b) godkänna i motionerna angivna grunder för anslagets fördelning.

I motionerna har till stöd för de där framförda yttrandena anförts huvudsakligen

följande:

Fördelningen av de allmänna skattebördorna har under den senare tiden av

olika skäl tilldragit sig en allt mera stegrad och allsidig uppmärksamhet.

Den givna förklaringsgrunden därtill ligger i skatteförpliktelsernas ständiga

benägenhet att växa. I den mån samhället ingriper uppbyggande, reglerande

och omdanande på olika områden, föranleder detta ingripande ökade

kostnader och därav påkallade tillskott från det allmännas sida. Vare sig det

gäller utvidgad eller förbättrad undervisning, öppnade trafikmöjligheter inom

landet eller nyskapade förbindelser till främmande länder, tillsyn över eller

skydd för människors liv och hälsa, stöd åt näringslivet i alla dess växlande

former, ökad rättssäkerhet, humaniserad behandling av vårdbehövande i olika

levnadslägen m. m., blir i regel följden av varje reformåtgärd ett därmed förbundet

behov av medel för önskemålets realiserande. Skall den åsyftade förbättringen

ernås, erfordras att en eller annan kategori av skattehärare eller

samhället i dess helhet förpliktas att helt och hållet prestera eller delvis bidraga

till de oundgängliga ekonomiska förutsättningarna.

Huruvida denna bidragsskyldighet anses höra falla på ett lokalt begränsat,

större eller mindre, område, en särskild yrkesgrupp eller på rikets skattedragare

i allmänhet beror pa — eller borde åtminstone bestämmas av ändamålets

art och omfattning. I staten med dess underavdelningar, dels de i regel

Bihang till riksdagens protokoll 1930. lif sami. Nr 387 388. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 387.

på de äldre landskapen uppbyggda länen, dels primärkommunerna — i allmänhet

socknar eller städer — äga lagstiftarna organ och kretsar för skilda

fall av olika förfaringssätt härutinnan. Statsmakterna fördela, i överensstämmelse

med den i varje fråga dominerande uppfattningen, de olika skyldigheterna

på — frånsett för speciella syften skapade institutioner — kommunerna,

landstingen och staten. De båda förstnämnda, mindre enheterna äro därvid

skyldiga att iakttaga och infria de förpliktelser, staten finner sig böra ålägga

dem. Grunderna för bidragspliktens utgörande bliva i regel i sammanhang

därmed, fastställda, även örn man kan tillägga att en icke allt för snävt tillmätt

självstyrelse lämnar de förpliktade en ganska stor rörelsefrihet vid bestämmandet

av sina egna, sammanlagda skattesatser.

Man skulle kunna tycka att, då det gäller ett allmänt ändamål, det vore

tämligen egalt, huruvida bestridandet av kostnaderna utportioneras styckevis

på de olika delarna eller örn detta sker samfällt genom staten såsom representant

för det hela. Men så är dock ingalunda förhållandet. Skyldigheten att

i dylikt fall tillämpa föreskriften örn, att samma syfte bör förverkligas över

hela linjen på ett i stort sett likartat sätt, kan innebära en i förhållande till

bärkraften högst olika tunga för de å skilda orter under skiftande förhållanden

bosatta medborgarna. I en kommun eller bygd kan denna skatteskyldighet

bäras lätt och utan egentlig olägenhet. För en annan kan den betyda en överbelastning,

som, utom att den omedelbart kännes tryckande, på ett ödesdigert

sätt hindrar eller försvårar kommunens eller ortens växt och utveckling. Och

detta även därest det praktiska genomförandet av den reform, som framkallar

det ökade skattebehovet, sker med all tillbörlig varsamhet och omsikt.

Inför denna erfarenhet måste det framstå såsom synnerligen angeläget, att

samhälleliga uppgifter, vilka med rätta kunna betecknas såsom allmänna statsändamål,

i största möjliga utsträckning lösas på den enhetliga solidaritetens

och den gemensamma administrationens väg. Det är obestridligen lämpligast

att, å samtliga hit hörande områden, där icke särskilda skäl motivera ett annat

förfarande, den ekonomiska utjämningen får ske genom att staten generellt går

in för det åsyftade ändamålets tillgodoseende. Därigenom betryggas, utom

en jämnare kostnadsfördelning, att de vidtagna åtgärdernas verkningar erhålla

en allmän och så långt görligt samtidig utsträckning, vilket i dylika fall måste

anses önskvärt och befogat.

Sedan långa tider tillbaka hava emellertid åtskilliga, uttryckligen såsom

statsändamål erkända uppgifter av denna art överlämnats åt de mindre enheterna,

särskilt åt kommunerna, att var för sig, med eller utan tillskott från

staten, söka lösa. Från början torde också åtskilliga anledningar därtill kunnat

åberopas. I den mån uppgifterna i fråga •— exempelvis undervisning och

fattigvård, örn vilkas egenskap av allmänt statsändamål aldrig någon tvekan

rått — genom skärpta fordringar och därav föranledda utvidgningar och påbyggnader

blivit allt mera omfattande, ha emellertid svårigheterna och orättvisorna

i denna utskiftning framträtt allt tydligare och obestridligare.

Statsmakterna hava också efter hand nödgats å vissa områden åvägabringa

ett utjämningsförfarande i syfte att bispringa de svårast ställda. Detta skedde

dock först efter det förslag därom motionsledes under många år blivit framförda

i riksdagen. Redan år 1904 gjordes det första yrkandet om understöd

åt de särskilt skattetyngda kommunerna. Liknande förslag förnyades sedan

i oupphörligen återkommande motioner till och med år 1915. Efter det år 1916

en utredning igångsatts framlades år 1917 proposition (nr 308) i ärendet. Denna

blev också av riksdagen bifallen, dock med tillägg att viss bestämmelse

rörande jordbruksfastigheternas taxering skulle i förordningen örn statsunderstödet

införas.

Det sålunda fattade beslutet gick i huvudsak därpå ut, att, därest för en

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 887.

3

kommun den sammanräknade kommunalskatten, landstings- och vägskatten

skulle för det löpande året överstiga 10 kronor pr 100 kronors inkomst, samt,

evad det gällde folkskole- och fattigvårdsutgifter, uttaxeringen överstege 4: 50

pr 100 kronors inkomst, understöd skulle erhållas efter en i förhållande till utdebiteringens

storlek anpassad stigande skala.

År 1921 omarbetades denna förordning, dock i en för de understödsbehövande

kommunerna ogynnsam riktning. Till de särskilt omnämnda, begränsade

utgiftsändamålen lades nu också de kyrkliga utgifterna, i sammanhang

varmed bidragsgränsen flyttades från 4: 50 till 5:50 pr bevillningskrona.

Dessa bestämmelser äro sedan dess i allt väsentligt gällande med den skillnaden

blott, att även stadskommuner, som befinna sig i ur skattesynpunkt liknande

belägenhet, numera kunna erhålla understöd från samma bidragsmedel.

Redan år 1918 överstego de faktiskt utgående statsunderstöden de beräknade.

I stället för i budgeten upptagna 600,000 kronor åtgingo 1,655,888 kronor.

Föregående riksdag beräknade, enligt Kungl. Maj:ts förslag, anslaget till

5,000,000 kronor. Såsom motiv för denna summa angavs den nyss nämnda omständigheten,

att numera även städerna äro delaktiga i utjämningsförfarandet.

Vid samma riksdag yrkade ett antal ledamöter av andra kammaren i avgiven

motion, att bidragsgrunderna för de understödsbehövande kommunerna skulle

göras förmånligare än de nu gällande. Så föreslogo motionärerna, att den högst

utgående bidragsprocenten skulle ökas från 50 till 60, samt att den stadgade

minimigränsen för vissa särskilt angivna utgiftsområden skulle sänkas från de

nu stadgade kronor 5:50 till det tidigare bestämda beloppet kronor 4:50.

Statsutskottet avstyrkte dock denna ändring. Därvid åberopades att de gällande

bestämmelserna inrymde »en vidsträckt befogenhet för Kungl. Maj:t att,

där särskilda skäl därtill äro, bevilja högre understöd än enligt de fastställda

huvudgrunderna normalt utgående». Vidare förklarade utskottet sig »icke

kunnat finna några hållpunkter för ett bedömande av de ekonomiska konsekvenser,

ett bifall skulle medföra», samt ansåg dessutom, att »verkningarna av de

vidtagna förändringarna på skattelagstiftningens område måste avvaktas innan

frågan kan närmare bedömas». Däremot underströks, att den »av 1928 års

riksdag påkallade utredningen av frågan örn en rationell utjämning av skattetrycket

inom kommunerna» skulle »utan dröjsmål igångsättas», i vilket sammanhang

det i motionen berörda spörsmålet icke kunde »undgå att uppmärksammas».

Utskottets hemställan bifölls, dock först efter det motionärerna av den dåvarande

chefen för finansdepartementet i andra kammaren erhållit utfästelse

rörande såväl att den av 1928 års riksdag begärda utredningen skulle snarast

komma till stånd som också att den såsom den »större» betecknade »frågan örn

förhållandet mellan staten och kommunerna i fråga örn deras utgifter för vissa

ändamål» borde »i någon lämplig form» — som dock icke för dagen kunde angivas

— »bliva föremål för prövning».

Sedan dess ha också åtgärder vidtagits i det sålunda angivna syftet. Den

18 okt. 1929 tillsatte nämligen Kungl. Maj :t en kommitté med uppdrag att inom

finansdepartementet »biträda med utredning av frågan örn rationell utjämning

av skattetrycket inom kommunerna samt andra därmed sammanhängande spörsmål».

Som framgår av de riktlinjer, vilka i statsrådsyttrandet rörande denna utredning

förekomma, inrymmer det lämnade uppdraget båda de här ovan berörda

spörsmålen och åsyftar en synnerligen omfattande och mångsidig undersökning.

Sålunda ingå bland de upptagna utredningarna flera mycket invecklade

och svårlösta problem, bland vilka kunna nämnas den »nuvarande fördelningen

av samhället åliggande uppgifter mellan staten samt kommuner av olika ordning».

Här gäller det sålunda icke blott och icke ens i första hand att utröna,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 387.

hur, på grandval av den nu gällande samhällsorganisationen och den därtill anslutna

uppgiftsfördelningen, en mera rättvis kostnadsutjämning skall kunna

ske. Utan här går man in för en prövning, huruvida icke denna organisation

lämpligen bör i större eller mindre omfattning förändras och en ny uppgiftsoch

arbetsfördelning komma till stånd. Och utom studiet av det inhemska material,

som för arbetets belysning kan uppsamlas, anbefalles jämväl, att utredningsmännen

böra beakta »de erfarenheter rörande hithörande frågor, vilka

kunna hämtas från främmande länder, där motsvarande spörsmål äro aktuella».

Hur invecklade vart och ett av dessa områden kunna vara inses bl. a., när

man vidare finner att också, åtminstone i viss utsträckning, de nuvarande primärkommunernas

ställning och fortsatta existens i orubbat skick skall ifrågasättas

och prövas. »Jämväl spörsmålet örn jämkningar i den kommunala indelningen

böra komma under övervägande», säges det i regeringsbeslutet, som på

den punkten motiveras med det förvisso i och för sig riktiga antagandet, att

»genom ett lämpligt sammanförande av skilda kommuner för olika ändamål

eller genom åstadkommande på annat sätt av vidgat kommunalt samarbete

skulle sannolikt en bättre ekonomiseriug och en jämnare utgiftsfördelning i

många fall stå att vinna».

Såvitt det nu låter sig bedömas, måste man därför förutsätta, att ganska

mångå år komma att förflyta, innan denna kommittéutredning kan föreligga

färdig, i sin tur vara behandlad av den mängd av mjmdigheter m. fl., som därav

bli berörda och därefter kunna föranleda något beslut i riksdagen. Även

om man räknar med den allra snabbaste arbetstakt är en sådan slutsats oundgänglig.

Frågan blir då, huruvida det är billigt och rimligt, att under den långa tid.

som sålunda måste förflyta, innan den tilltänkta omvandlingen kan tänkas vara

genomförd, man skall stanna vid den nu tillämpade skatteutjämningen? Undertecknade

hava underkastat den saken en ingående prövning och för sin del

kommit till det resultatet, att därvid kan och bör det icke få bero. Det gives

enligt vår mening oavvisliga skäl för, att någon provisorisk åtgärd vidtages,

som åtminstone i viss utsträckning tillmötesgår det krav på rättvisa, som de

svårast ställda skattebärarna i olika orter med all rätt önska se omedelbart

förverkligat. Att bortse ifrån eller att slå dövörat till för en dylik begäran

skulle förvisso ur hela samhällets synpunkt vara oförsvarligt och skadligt.

I detta fall gäller det dock att finna tillfälligt användbara utvägar, som,

på samma gång de äga effekt, dock icke föregripa, försvåra eller omöjliggöra

de mera genomgående och slutgiltiga lösningar, som kunna tänkas bli en följd

av det nyss nämnda utredningsarbetets igångsättande. Likaledes måste de

provisoriska åtgärderna vara sådana, att de icke oförmånligt inverka på de

olika orternas förtänksamhet, sparsamhetsvilja och intresse av att för egen del

vidtaga så väl genomtänkta och klokt begränsade åtgärder som möjligt. Eljest

skulle man med skäl kunna invända, att det vore olämpligt och inkonsekvent

att på, detta område äventyra större och mera betydelsefulla reformer för utsikten

att kunna göra smärre kortvariga förbättringar och framsteg.

Från dessa utgångspunkter torde den tidigare från vårt håll antydda men

aldrig på allvar upptagna eller undersökta planen att låta staten i större utsträckning

än hittills skett bekosta skolväsendet erbjuda en möjlighet till omedelbar

utjämning utan att ogynnsamma verkningar av nyss antydd art därmed

behöva vara förbundna. Vi syfta därmed på tanken, att staten skulle till kommunerna

utbetala ett visst årligt bidragsbelopp pr varje inom skoldistrikten

undervisat skolpliktigt barn. Genom ett sådant tillskott behövde ingen som

helst rubbning ske i den nuvarande organisationen varken för skolväsendet

eller beträffande kommunerna. De senare bibehålla okränkt sin hittillsvarande

bestämmanderätt över skolornas antal, belägenhet, byggnader och deras under
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr SS7.

o

håll m« m. Dg kommunala myndi^li6t6rnas intresse av att iakttaga sparsamhet

och att vid skolärendenas behandling förfara med bästa möjliga ekonomiska

omsikt kvarstode i samma omfattning som hittills. Ingen utvidgad inspektionsskyldighet

behövde stadgas eller eljest ökad kontroll anordnas. Konstaterandet

av det undervisade barnantalet kan ske genom därom föreskriven uppgiftsskyldighet.

Och därest senare ett utbyte av denna bidragsform visar sig önskvärt

och lämpligt kunna dessa statsbidrag när som helst upphöra och ersättas med

den nya ordning, varom statsmakterna kunna ena sig. Man synes därför icke

gentemot ett dylikt förslag kunna tala örn ett olämpligt föregripande gentemot

en mera definitiv lösning.

Kostnaderna för skolväsendet, evad detta gäller folkskolor, uppdela sig för

närvarande mellan staten och kommunerna på det sättet, att staten betalar

90 % av lärarpersonalens grundlöner, samtliga ålderstillägg samt skillnaden

i grundlön mellan manlig och kvinnlig lärare, medan kommunerna äro skyldiga

att, utöver de återstående 10 % av grundlönerna, tillhandahålla lärarpersonalen

bostad och vedbrand eller däremot svarande ersättning samt att

uppföra och underhålla skolhusbyggnader, bekosta erforderliga inventarier

och viss undervisningsmaterial, värme, belysning och renhållning. Statens

tillskott under senare år har uppgått till omkring 74 miljoner kronor. Statistisk

årsbok 1929 angiver för det senaste år, för vilket fullständiga siffror

föreligga, nämligen år 1926, statsbidraget till kronor 74,026,038. Enligt

samma källa har kommunernas i budgeten upptagna bidrag uppgått till kronor

72,795,245 för sistnämnda år. (De för olika slag av kommuner specificerade

uppgifterna bilda sammanlagt ett något skiljaktigt tal eller kronor

72,830,074, men detta har, för den här avsedda belysningen, ingen betydelse.)

Statens och kommunernas anpart av kostnaderna för folkskoleväsendet visa

alltså för närvarande hän på ungefär ett hälftenbruk för vardera delägaren,

med tillskott, som i det närmaste motsvara varandra. Visserligen tillkomma

utöver nu nämnda belopp för staten vissa med skolväsendets ledning m. m. förenade

utgifter. Men även från kommunerna erfordras förvisso i stor utsträckning

åtgärder och tillskott, vilka icke bli synliga i de officiellt redovisade staterna.

I detta sammanhang torde sålunda kunna erinras örn att värdet av folkskolehusen

och lärarbostäderna i nyss nämnda statistik uppgives för år 1926

till över 340 miljoner kronor, ett byggnadsbestånd, vars tillsyn m. m. ej sällan

utövas av andra än inom skolväsendet anställda personer.

Den breda marginal för kommunernas direkta deltagande i bestridandet av

kostnaderna för skolväsendet, som sålunda föreligger, är naturligtvis mer än

tillräcklig för att fyllandet av detta statsändamål skall kunna föranleda uppenbara

orättvisor olika orter och skattedragare emellan. Och detta så mycket

mera som kanske på intet annat område, så som på undervisningens, verkningarna

av på en ort och av en där bosatt folkgrupp gjorda utgifter ha så

stora utsikter att bli fruktbärande på andra orter och tillgodokomma helt andra

intressen än de med utgifterna belastade. Man behöver i detta avseende endast

erinra sig, hur i storstäderna en ständig inflyttning sker av arbetskrafter

i den bästa åldern. Deras uppfostran och undervisning ha ålegat den

ort, där de vistats under uppväxtåren. Orterna i fråga få i regel sökas ute

på vad man kallar den rena landsbygden och icke sällan inom kommuner med

synnerligen högt skattetryck. I sådana områden har man svårt att få någon

annan näring, än den till bygden oundgängligen knutna, att kvarstanna. Därav

följer också för dessa trakter en oupphörlig åderlåtning på rörligt, friskt

och arbetsdugligt folk. Till kustortema, fabrikssamhällena och städerna, enkannerligen

storstäderna går — i den mån den ej söker sig till främmande länder

— en ständig ström av unga människor, som anse sig sakna framtid i

den tillbakagående, hårt skattebelagda hemkommunen. Denna har fått be
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse JSfr 387.

kosta de utflyttades uppehälle, vård och skolundervisning så länge de varit

tärande och i behov av sin omgivnings stöd och hjälp. När de däremot stå

färdiga att bli närande, bli produktiva krafter och skattebärare, då bosätta de

sig på annat håll. Inför denna utveckling måste kravet på staten att bestrida

huvudparten av kostnaderna för folkskoleväsendet anses synnerligen starkt

motiverat. Att på detta område kvarstå på status quo under hela den långa

tid, som den här ovan omnämnda utredningen måste beräknas pågå, kan icke

vara vare sig lämpligt, rättvist eller av förhållandena påkallat.

Emellertid kvarstår till besvarande frågan, huruvida den av oss ifrågasatta

åtgärden -—• utbetalande från statens sida av ett visst, årligt bidrag pr skolpliktigt

barn till kommunerna -— skulle komma att innebära någon utjämning

av den omfattning och betydelse, att densamma kan förväntas uppväga

det arbete och de eventuella nackdelar, som därmed kunna befinnas förbundna.

Hur därmed förhåller sig torde framgå av följande statistiska belysning

hänförande sig till de senast offentliggjorda uppgifterna rörande barnantalet

och skattekraften, dels hos å ena sidan landsbygden sammanlagd, dels hos

städerna, sammanförda till en enhet. I närmast följande tabell angives barnantalet

i samtliga läns 1) landsbygd och 2) städer samt det belopp i pengar,

som ett årligt statsbidrag av 20 kronor pr skolbarn skulle utgöra.

Landsbygd

Städer

Antal barn

Kronor

Antal barn

Kronor

\ A) Folk- och småskolor........

497,977

9,959,540

162,719

3,254,380

| B) Forts.-sk. och ersättningsskolor (alla

lärjungar, icke endast de i skolåldern

medräknade)............

96,780

1,935,600

24,383

487,660

Samma

594,757

11,895,140

187,102

3,742,040

Städer ................

3,742.040

Summa kronor

15,637,180

I en i motionerna intagen tabell angives taxeringen till bevillningen 1928 uttryckt

i miljoner kronor, dels inom de olika länens landsbygd, dels för de inom

de olika länen befintliga städerna, sammanförda i länsgrupper, dels för Stockholms

stad, varjämte de erhållna beloppen sammanräknats för, å ena sidan

landsbygden i dess helhet, å andra samtliga städer.

Som av denna tabell framgår, ägde stadskommunerna år 1928 enligt bevillning

staxering en en beskattningsbar inkomst å 2,192,950,000 kronor mot landskommunernas

motsvarande belopp å 1,088,068,000 kronor. Med denna debiteringsgrund

ägde alltså städerna sammanlagt dubbelt högre skattekraft än

landsbygden i dess helhet. Att motsvarande siffror för den uppskattade inkomsten

voro respektive 3,142,499,000 och 2,098,065,000 visa därutinnan endast,

att för de beskattades existens nödvändiga inkomster i större omfattning

ingå i landsbygdens än i städernas totala inkomstbelopp. När vidare därtill

kommer att ■—- på sätt de här ovan intagna tabellerna rörande folkskolebarnens

antal visa — landsbygden samtidigt ägde 594,757 skolpliktiga barn mot

städernas motsvarande 187,102 barn, åskådliggöres därmed, hur mycket tyngre

utgifterna för folkskoleväsendet nu träffa skattebärama inom landsbygdskommunerna

än den drabbar motsvarande skatteförmåga i städerna. Under

förutsättning, att de kommunerna åvilande självkostnaderna för undervisning

få antagas utgå till samma höjd pr barn i städer och landsbygd, åsamkar

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 887.

7

enligt dessa siffror folkskoleväsendet landskommunerna en mer än sex gånger

tyngre börda pr samma skatteenhet än fallet är hos stadskommunema.

Härvid är emellertid ytterligare att beakta, hurusom — enligt en starkt utbredd

uppfattning rörande skatteförmåga i förhållande till bärkraften — bidragsskyldigheten,

när det gäller ett så oomtvistligt statsändamål som det här

berörda, riktigare kommer till uttryck genom taxeringm till inkomst- och förmögenhetsskatten

än då den grundas på den hittills för vår kommunala beskattning

konstruerade »bevillningen». Hur det ställer sig med skattekraften

emellan städer och landskommuner enligt taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt,

angiva två i motionerna intagna tabeller, som angiva taxeringen

till inkomst- och förmögenhetsskatt, länsvis år 1928, särskilt för städerna

och särskilt för landsbygden samt för de båda skilda skattegrupperna uträknade

skattebeloppen.

Av dessa tabeller framgår, att det beskattningsbara beloppet enligt taxeringen

till inkomst- och förmögenhetsskatt för städerna utgjorde år 1928

1.800.517.000 kronor mot landsbygdens 660,752,000 kronor. Och den uträknade

skatten, som väl måste anses utgöra den allra mest tillförlitliga utgångspunkten

för bedömandet av de båda här mot varandra ställda enheternas skatteförmåga,

visade för städerna, — allt enligt statistisk orsbok 1929 —

117.968.000 kronor för stadskommunema och endast 34,867,000 kronor för

landsbygden eller mindre än en tredjedel för denna senare. Enligt samma förutsättning

för jämförelsen av kostnaderna pr skolbarn som då det gällde en

dylik på bevillningstaxeringens grund, bli anspråken från folkskoleväsendet,

när resultatet av taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt får utgöra mätaren

på skattekraften, för landsbygdens skattebärare mer än tio gånger större

än för stadssamhällenas beskattning sobjekt. Under dylika förhållanden låter

det sig icke bestridas, att en snar ändring i fråga om fördelningen av kostnaderna

för denna del av det allmänna undervisningsväsendet måste anses vara

synnerligen påkallad.

Orsaken varför den hittillsvarande ordningen i detta avseende fått bestå är

uppenbarligen, att stora svårigheter varit och alltjämt äro förbundna med en

omläggning av formen för bestridandet av utgifterna i fråga. Därest kostnaderna

för byggandet av skolor m. m. överflyttats på statsverket, skulle de otvivelaktigt

hastigt springa upp till mycket stegrade belopp. Samtidigt måste

den hittills gällande starkt utsträckta primärkommunala självbestämningsrätten

på detta område skarpt begränsas, för att icke säga helt upphävas, därest

staten här ensam skulle bära det ekonomiska ansvaret. Dessa båda omständigheter

jämte vissa andra synpunkter torde också alltjämt vara tillräckligt betydelsefulla

för att tanken på en omedelbar övergång till ett statens omhändertagande

av folkskoleväsendet i dess helhet icke nu kan ifrågasättas. Denna

möjlighet bör uppenbarligen skärskådas i sammanhang med skatteutjämningsspörsmålen

i övrigt. Så mycket angelägnare synes det därför vara att undersöka.

huruvida icke någon åtgärd erbjuder sig, som, utan att föregripa utredningen

rörande dessa frågors slutliga avgörande, likväl kunde innebära en akt

av ändamålsenlighet, rättvisa samt avsevärd lättnad för den tyngst drabbade

parten.

I dylikt avseende synes den här ovan skisserade planen, att staten för underlättande

av barnens undervisning utbetalar ett årligt bidrag, pr skolbarn

räknat, till de olika skoldistrikten, vara en acceptabel utväg. Därigenom förlora

icke dessa distrikt intresset att vart för sig organisera den stadgade skolpliktens

tillämpning på det ändamålsenligaste och likväl minst betungande sättet.

Anskaffning av lokaler m. m. kommer att ur den kommunala självstyrelsens

synpunkt befinna sig i samma läge som för närvarande. Ett temporärt

utnyttjande av denna bidragsform innebär heller icke något föregripande av

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bilisdagens skrivelse Nr SS7.

frågan om skatteutjämning, och ett eventuellt utbyte av denna anordning mot

annan sådan med samma syfte kan när som helst utan olägenhet företagas.

Beträffande slutligen betydelsen av en dylik åtgärd ur utjämningssynpunkt

möter det inga svårigheter att på grundval av föreliggande fakta angiva dess

verkningar. Enligt ovan refererade fördelningstal för 1928 hade, om man utgår

ifrån att det erforderliga anslagsbeloppet, kronor 15,637,180, uttagits på

den direkta beskattningens grund, städerna fått bidraga därtill med kronor

12,069,794, medan landskommunernas tillskott begränsats till kronor 3,567,386.

I bidrag hade däremot landskommunerna fått uppbära 594,757 X 20 =

11,895,140 kronor, under det städerna erhållit 187,102 X 20 = 3,742,040 kronor.

Det slutliga belopp, varmed utjämningen av kostnaderna till detta statsändamål

skett mellan städer och landsbygd, hade alltså nämnda år belöpt sig

till 8,327,754 kronor, en nog så betydande förskjutning till den ojämförligt

svagast ställda partens och dess skattebärares stöd och hjälp.

Därmed förnekas dock icke, att ett större bidrag än 20 kronor pr skolpliktigt

barn kunnat med fog ifrågasättas. Vi ha dock trott oss böra stanna vid detta

belopp. Dels har man önskat med hänsyn till de belopp, som det här gäller,

gå fram med all varsamhet, dels har man icke velat riskera att någon kommun

skulle kunna uppvisas, hos vilken dess egna aktuella utgifter för skolväsendet

skulle understiga det för densamma ifrågakommande bidragsbeloppet. Det har

synts angeläget att de olika skoldistriktens intresse för en av ekonomisk omsikt

präglad skötsel alltjämt skulle kvarstå orubbad. I varje fall kan icke,

synes det oss, med skäl göras gällande mot vårt förslag, att icke det ernåeliga

resultatet vore mödan värt. Även med den måttfulla omfattning det omedelbara

utjämningskravet enligt denna motion erhållit, synes det ur effektivitetssynpunkt

äga fullt tillräcklig motivering och alltså även ur denna synpunkt

vara väl ägnat att vinna riksdagens bifall.

I detta sammanhang har, helt naturligt, icke kunnat åvägabringas utredning

rörande den förskjutning mellan kommunerna inbördes inom de båda stora

huvudgrupper, varmed det här gällt att röra sig. Företagna stickprov ha dock

ådagalagt att — med hänsyn till det såsom regel proportionellt stora antalet

harn i de ekonomiskt svårast ställda kommunerna i förhållande till deras skatteobjekt

— även med hänsyn till denna ömsesidighet en utjämningsåtgärd enligt

här föreslagna linjer träffar på rätt sätt, utan att på något håll försvaga känslan

för det egna ansvaret.

Återstår därefter frågan örn vilken form ett riksdagens beslut i enlighet med

den sålunda skisserade planen lämpligast bör givas. Från riksdagens sida

torde syftet kunna realiseras genom beviljandet av ett statsanslag med därtill

fogade grunder för bidragets fördelning. Det synes alltså icke erforderligt att

under riksdagens piedverkan erhålla en förordning, ordagrant godkänd. Motionens

hemställan synes därför kunna begränsas till:

dels beviljandet av ett anslag till åvägabringandet av särskilt understöd åt

kommunerna för uppehållande av folkskoleväsendet,

dels godkännande av de grunder, enligt vilka detta bidrag må fördelas bland

skoldistrikten. Övriga erforderliga tillämpningsföreskrifter torde efter skolöverstyrelsens

hörande böra fastställas av Kungl. Majit.

De grunder för bidragets åtnjutande, som torde få anses erforderliga, synas

böra äga följande innehåll:

1) Bidraget skall, med iakttagande av vad här nedan sägs, utgå för varje

skolpliktigt barn med tjugo kronor för läsår.

2) Bidrag åtnjutes för folkskola, varmed jämväl avses folkskolas högre avdelning

samt fortsättningsskola och ersättningsskola, vilka av skoldistrikt upprätthållas.

3) Till grund för bidragets beräkning skall läggas antalet av de barn, som

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 387.

9

vid utgången av nästföregående läsår varit skyldiga att inhämta undervisning

i sådan skola, som ovan nämnts, och ej till följd av undervisning vid offentlig

läroanstalt eller i enskild skola eller i hemmet äro befriade från skolgång.

4) Som villkor för erhållande av nu ifrågavarande bidrag skola i tillämpliga

delar gälla de föreskrifter, som äro meddelade angående statsbidrag till

avlöning åt lärare vid folk- och småskolor ävensom angående statsbidrag till

avlöning av lärare vid fortsättningsskola.

5) Rekvisition av bidraget, uppgjord enligt fastställt formulär, skall av

vederbörande skolråd eller skolstyrelse göras under augusti månad samt före

nämnda månads utgång för granskning avlämnas till vederbörande folkskoleinspektör.

6) Beträffande rekvisitionernas granskning och utbetalning av rekvirerade

medel skall i tillämpliga delar gälla vad angående statsbidrag till avlöning åt

lärare vid folk- och småskolor ävensom angående statsbidrag till avlönande av

lärare vid fortsättningsskola finnes föreskrivet.

7) I fråga örn tillämpningen av dessa grunder ankommer på Kungl. Majit

att utfärda de närmare bestämmelser, som må finnas erforderliga.

Till de under punkterna 2 och 3 upptagna bestämmelserna må framhållas:

Från rätt att åtnjuta ifrågavarande bidrag böra uppenbarligen uteslutas såväl

enskilda läroanstalter som ock sådana, som upprätthållas av särskilda stiftelser,

landsting eller staten. Bidrag kommer alltså icke att utgå till nomadskolor

eller till de särskilda uppfostringsanstalter, som avses i lagen örn samhällets

barnavård, varemot anledning icke torde föreligga att på nu antydda

grund från bidrag utesluta till ex. Skytteanska skolan i Tärna eller de skolor i

rikets nordligaste gränsorter, till vilka särskilda anslag äro anvisade.

För barn, som till följd av bestämmelserna i 37 och 38 §§ folkskolestadgan

icke åtnjuta undervisning i folkskola, synes bidrag icke böra utgå. Däremot

föreligga enligt vår mening icke tillräckliga skäl att vid bidragets beräkning

göra undantag för barn som — ehuru skolpliktiga i distriktets skolor — på

grund av sjukdom eller av annan orsak icke under större eller mindre del av

läsåret deltagit i undervisningen.

Det kan ifrågasättas, huruvida icke Orsa kommun, där invånarna icke erlägga

personliga skatter, borde undantagas från rätt till bidrag. Då emellertid

skatter till statskassan på sätt som från kommuner i allmänhet gäller utgå

jämväl från Orsa, har det ansetts icke föreligga tillräckliga skäl att för denna

kommun stadga undantag.

Riksdagens vederbörande utskott har i vederbörlig ordning införskaffat yttranden

över ifrågavarande motioner från skolöverstyrelsen, skatteutjämningsberedningen

och statskontoret. Samtliga dessa yttranden äro såsom bilagor

fogade vid utskottets utlåtande i ämnet; och vill riksdagen här hänvisa till desamma.

Såsom i motionerna framhållits, har frågan örn fördelningen av de allmänna

skattebördorna under senare tid tilldragit sig en alltmera stegrad uppmärksamhet.

Detta sammanhänger otvivelaktigt med dessa bördors benägenhet

att alltjämt växa. I synnerhet för de mindre bärkraftiga landskommunerna

hava härigenom vållats kännbara svårigheter, och från statsmakternas

sida hava också sedan åtskillig tid åtgärder vidtagits för att bereda

lättnad i dessa svårigheter och samtidigt åstadkomma en rättvisare fördelning

av bördorna. Genom det hittills praktiserade skatteutjämningsförfaran
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 887.

det har onekligen åtskilligt vunnits. Att det härmed avsedda målet dock ej

helt kunnat nås, framgår bland annat av den ståndpunkt, som riksdagen såväl

år 1928 som år 1929 intagit till frågan örn en rationell utjämning av skattetrycket

inom kommunerna. De i detta hänseende gjorda framställningarna och

uttalandena hava resulterat i att Eders Kungl. Maj :t den 18 oktober 1929 tillsatt

en kommitté, den s. k. skatteutjämningsberedningen, med uppdrag att inom

finansdepartementet biträda med utredning av frågan örn rationell utjämning

av skattetrycket inom kommunerna samt andra därmed sammanhängande spörsmål.

Resultatet av denna utredning torde dock icke kunna förväntas föreligga

under den närmaste framtiden. I likhet med vad som i motionerna framhållits,

finner riksdagen det icke vara billigt och rimligt, att under den tid,

som sålunda måste förflyta, innan den tilltänkta omvandlingen kan tänkas

vara genomförd, man skall låta sig nöjas med det nu tillämpade skatteutjämningsförfarandet.

Med hänsyn härtill har riksdagen funnit sig böra ansluta sig till den i motionerna

uttalade uppfattningen, att det gäller att finna tillfälligt användbara

utvägar, som, på samma gång de äga effekt, dock icke föregripa den

slutgiltiga lösningen av skatteutjämningsproblemet. Likaledes måste de provisoriska

åtgärderna vara sådana, att de icke minska kommunernas eget intresse

av att iakttaga en klok återhållsamhet i fråga örn utgifter för olika ändamål.

Bland de utgifter av mera allmän natur, som för närvarande mest tynga de

enskilda kommunerna, intaga kostnaderna för folkskoleväsendet ett av de främsta

rummen. Då det gäller att provisoriskt lätta och utjämna de kommunala

skattebördorna, ligger det därför mycket nära till hands att inrikta åtgärder

i sådant syfte just på detta utgiftsområde.

Härvid kan man gå fram på olika vägar.

En utväg är den, som föreslås i förevarande motioner, nämligen att till

skoldistrikten skulle utgå ett bidrag av statsmedel för varje skolpliktigt barn

med 20 kronor för läsår. Genom ett sådant tillskott behövde ingen som helst

rubbning ske i den nuvarande organisationen varken för skolväsendet eller beträffande

kommunerna.

Skolöverstyrelsen har framhållit, att barnantalet i ett skoldistrikt icke kan

vara en tillförlitlig måttstock för kommunens utgifter i fråga örn skolväsendet.

Härutinnan vore antalet lärare vida mer rättvisande, enär med varje ny läraravdelning

följde ökade utgifter till kontant avlöning och lärarbostad samt till

erforderliga undervisningslokaler och materiel. Med hänsyn härtill har skolöverstyrelsen

föreslagit, att det ifrågasatta statsbidraget i stället borde utgå

med ett belopp av 500 kronor för läraravdelning och läsår.

Enligt riksdagens uppfattning kunna starka skäl anföras såväl för motionärernas

som skolöverstyrelsens förslag. Under förhandenvarande förhållanden,

då det gäller att åstadkomma en provisorisk lösning av här föreliggande

fråga, har riksdagen funnit en anordning böra genomföras, som i sig upptager

de båda sålunda framkomna alternativen. Riksdagen har nämligen ansett,

att såsom bidrag till skoldistriktens kostnader för folkskoleväsendet må

utgå visst belopp dels för skolpliktigt barn, dels ock för läraravdelning. Häri
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr S87.

11

genom bibehålies den bärande grundtanken i motionerna på samma gång som

de skoldistrikt, som offrat mest på sitt skolväsen och fått detta ordnat på ett

efter ortens förhållanden ändamålsenligt sätt, erhålla ett ökat bidrag.

När det under nu angivna förutsättningar för riksdagen gällt att avväga de

sålunda föreslagna bidragens storlek, har riksdagen, jämväl med tanke på förslagets

ekonomiska betydelse för statsverket, ansett sig böra stanna vid ett

belopp av 5 kronor för skolpliktigt barn och 200 kronor för läraravdelning.

I motionerna har föreslagits, att bidrag skulle åtnjutas för folkskola,

varmed jämväl avsåges folkskolas högre avdelning samt fortsättningsskola

och ersättningsskola, vilken av skoldistrikt upprätthålles. I likhet med skolöverstyrelsen

och på av densamma anförda skäl anser emellertid riksdagen,

att här ifrågasatt statsbidrag icke bör gälla fortsättnings- och ersättningsskolorna

och däri skolpliktiga barn.

I övrigt finner sig riksdagen kunna uttala sin anslutning till de i motionerna

framlagda grunderna för bidragens utgående. De närmare bestämmelser, som

bliva en följd härav, torde det få ankomma på Eders Kungl. Maj:t att meddela.

I fråga örn kostnaderna för nu ifrågavarande bidrag får riksdagen slutligen

framhålla följande. Antalet lärjungar i folk- och småskolor är enligt senast

tillgängliga statistiska uppgifter, avseende slutet av redovisningsåret 1927—

1928, å landsbygden 498,690 och i städerna 166,179 eller sammanlagt 664,869.

Med ett statsbidrag av 5 kronor för barn skulle kostnaderna härför

uppgå till 3,824,345 kronor. Antalet läraravdelningar uppgår å landsbygden

till 20,992 och i städerna till 6,031 eller sammanlagt 27,023. Med

ett statsbidrag av 200 kronor för läraravdelning skulle kostnaderna härför uppgå

till 5,504,600 kronor. Sammanlagda årliga kostnaden vid ett bifall till

utskottets nu framlagda förslag kan alltså uppskattas till (3,324,345 +

5,404,600 =) 8,728,945 kronor eller i uppåt avrundat tal 8,800,000 kronor. Med

hänsyn härtill har i riksstaten för budgetåret 1930/1931 under åttonde huvudtiteln

för ändamålet anvisats ett extra förslagsanslag av 8,800,000 kronor.

Under åberopande av vad sålunda anförts, får riksdagen anmäla, att riksdagen

i anledning av ovannämnda motioner (I: 9 och II: 9) för beredande av utjämning

av kostnaderna för uppehållande av folkskoleväsendet för budgetåret

1930/1931 under åttonde huvudtiteln anvisat ett extra förslagsanslag av

8,800,000 kronor, att utgå i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder,

som i nämnda motioner angivits, dock med iakttagande av de ändringar härutinnan,

som av riksdagen ovan angivits, samt i enlighet med de närmare villkor

och bestämmelser, Eders Kungl. Maj :t kan finna gott föreskriva.

Stockholm den 11 juni 1930.

Med undersåtlig vördnad:

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.