Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående omorganisation av småskoleseminarierna m. m. jämte två i ämnet väckta motioner.

1931-05-12 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1931:199, Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående omorganisation av småskoleseminarierna m. m. jämte två i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 199.

1

Nr 199.

Godkänd av första kammaren den 12 maj 1931.

Godkänd av andra kammaren den 12 maj 1931.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts

proposition angående omorganisation av småskoleseminarierna

m. m. jämte två i ämnet väckta motioner.

(Stat,sutskottets utlåtande nr 114.)

Till KONUNGEN.

I en till riksdagen avlåten, den 26 februari 1931 dagtecknad proposition, nr

212, har Eders Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag

av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för nämnda dag, föreslagit

riksdagen att

dels besluta, att den utbildning av småskollärare, lärare vid mindre folkskolor

och biträdande lärare vid folkskolor, vilken hittills tillkommit landsting

samt stad, som ej deltager i landsting, skall, i den omfattning som

framdeles varder av Eders Kungl. Majit och riksdagen närmare bestämd,

övertagas av staten, varvid i avseende å längden av lärokursen vid de blivande

statliga småskoleseminarierna samt beträffande elevantalet i varje

klassavdelning skall gälla vad departementschefen i statsrådsprotokollet angivit,

under förutsättning likväl, att vederbörande landsting och stad kostnadsfritt

och med full äganderätt till staten överlämnar den för seminarieutbildningen

använda fasta och lösa egendom, varav staten finner sig vara i behov;

dels ock medgiva, att såsom villkor för utgående av statsbidrag för budgetåret

1931/1932 till landstingsseminarium må i de fall, Eders Kungl. Majit

finner omständigheterna sådant påkalla, stadgas, att nyintagning av elever

till första klassen icke må äga rum under läsåret 1931—1932.

I samband härmed har riksdagen till behandling förehaft två inom riksdagen

väckta, likalydande motioner (Ii 260 och lii 426), i vilka motioner hemställts,

att riksdagen, i anledning av Eders Kungl. Majits proposition, nr 212,

Bihang till riksdagens protokoll 1981. sami. Nr 199. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 199.

måtte uttala sig för att elevantalet i varje klassavdelning vid de blivande

statliga småskoleseminarierna bestämmes till högst 28.

Till stöd för det i nämnda motioner framförda yrkandet har i motionen

1:260 anförts huvudsakligen följande:

Den som läser den kungl, propositionen utan att läsa de sakkunnigas betänkande

får inte mycken föreställning örn hur frågan ligger och vad det

egentligen är, som de sakkunniga ha föreslagit. De sakkunniga lia annars

låtit verkställa en ingående undersökning av den praktiska utbildningen vid

våra småskoleseminarier. Enligt denna, som föreligger i en särskild bilaga,

skulle — därest den nuvarande undervisningsplanen följdes -—■ med 24 elever

per klass antalet undervisningsövningar per elev höjas i genomsnitt från

2.4 till 8 i första klassen och från 12 till 15 i andra klassen. Sammanlagt

skulle alltså varje elev kunna få omkring 4 undervisningsövningar mera,

än om klassen omfattade 30 elever. Övningsskolans belastning med elevlektioner

skulle därjämte i någon mån minskas. Det föreföll de sakkunniga,

som om denna vinst för den praktiska utbildningen vore väl ringa under en

seminarievistelse på två år, och de sökte därför att på en annan väg vinna

ett bättre resultat. Det heter i de sakkunnigas betänkande:

»Såsom framgår av Bil. 4 är vid undervisningsövningarna varje seminarieklass

i regel uppdelad i två grupper, och då båda grupperna samtidigt ha

undervisningsövningar, är övningsskolan uppdelad på tvenne undervisningsavdelningar.

Med klasser på 24—30 elever blir således antalet elever i varje

grupp 12—15. Av dessa är det vid halvtimmaslektioner två elever, vid

heltimmaslektioner blott en, som får undervisa, medan de övriga endast

åhöra undervisningen. Enligt de sakkunnigas åsikt skulle den praktiska

undervisningen bliva mera effektiv, om elevernas självverksamhet finge

större utrymme. Detta kan åstadkommas genom en uppdelning i flera grupper

med färre antal elever i varje grupp. Om sålunda varje klass uppdelas

i tre grupper, reduceras — med klasser på 24—30 elever •— elevantalet

i varje grupp till 8—10. En dylik anordning ställer emellertid större

krav på övningsskolan, än vad som är förhållandet vid en uppdelning i två

grupper.»

De sakkunniga ansågo därför, att vid varje seminarium övningsskolan borde

bestå av minst två avdelningar och att varje avdelning normalt borde

ha ett elevantal av mellan 20—24 barn. Eftersom tre grupper skulle undervisa

samtidigt, måste endera undervisningsavdelningen kunna uppdelas i

tvenne hälfter, och det vore därvid av värde, att barnantalet inte understege

10 i den delade övningsskoleavdelningen. Det heter vidare i betänkandet:
»De

sakkunniga tänka sig således, att småskoleseminarierna, med undantag

för de treklassiga statsseminarierna i Haparanda, Murjek och Lycksele,

böra omfatta två seminarieklasser och att elevantalet vid samtliga småskoleseminarier

i riket bör normalt utgöra 28 per klass. Den praktiska utbildningen

tänka de sig vidare anordnad så, att första klassens undervisningsövningar

komme att omfatta 25 veckor, därav 7 under slutet av höstterminen och 18 under

vårterminen. Som av Bil. 4 framgår, har vid ett flertal seminarier en del

av höstterminen använts till gruppövningar för första klassens elever. Under

en tid av 10 veckor torde eleverna kunna hinna att inhämta nödiga pedagogiska

och metodiska kunskaper samt genom auskultationer och annorledes vinna tillräcklig

förberedelse för att själva kunna börja med undervisningen. Övningarna

skulle omfatta en timma i veckan och bestå av halvtimmaslektioner, så att

en lektion på 45 minuter uppdelas på tvenne elever. Klassen skulle dessutom,

som förut antytts, uppdelas i tre grupper, vilka samtidigt skulle ha gruppöv
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 199.

ningar. Genom dessa anordningar skulle sex undervisningsövningar kunna erhållas

per vecka och 150 per läsår, och antalet undervisningsövningar per elev

skulle komma att utgöra 5.3.

Andra klassens gruppövningar skulle omfatta en tid av 35 veckor. Läsåret

beräknas nämligen omfatta seminariestadgans maximum av 39 veckor,

från vilka omkring två bortgå för varje termin (se Bil. 4). Undervisningsövningama

skulle omfatta fem timmar i veckan och uteslutande bestå av

heltimmaslektioner. Klassen skulle jämväl här uppdelas i tre grupper, vilka

samtidigt skulle lia gruppövningar. Genom nämnda anordningar skulle

15 undervisningsövningar erhållas per vecka och 525 pr läsår och antalet undervisningsövningar

per elev skulle ökas till 19.

Övningsskolans belastning med elevernas undervisningsövningar enligt nu

gällande undervisningsplan utgör 10 veckotimmar under höstterminen och 12

under vårterminen. Fördelad på 2 undervisningsavdelningar utgör således

nämnda belastning 5 veckotimmar under höstterminen och 6 under vårterminen.

Enligt den ovan föreslagna anordningen skulle belastningen utgöra 15

veckotimmar under höstterminens första 10 veckor samt 18 under de 7 sista

såväl som under hela vårterminen. Nämnda belastning fördelas emellertid här

på 3 undervisningsavdelningar, varför den utgör 5 veckotimmar under höstterminens

första 10 veckor och G veckotimmar under den återstående delen av

läsåret. Med nu nämnda anordning ökas således belastningen på övningsskolan

under en tid av 7 veckor med 1 veckotimma per undervisningsavdelning. Denna

ökning torde dock mer än väl försvaras av de fördelar, som vinnas av eleverna

i praktisk utbildning. I stället för de omkring 14 lektionsmöjligheter, som

enligt gällande undervisningsplan erhållas, skulle varje elev få 24. Ur kvalitetssynpunkt

förlora lektionerna intet i värde. Samtliga undervisningsövningar

i andra klassen komma att utgöra heltimmaslektioner, och alla kunna

försiggå i skola av b-form. örn vederbörande rektor så finner lämpligt.

Beträffande heldagsbesöken och serieövningarna ha de sakkunniga intet att

erinra i fråga örn undervisningsplanens bestämmelser. Ett antal av 28 elever

kommer att något öka belastningen på övningsskolan i jämförelse med ett

antal av 24, men denna ökning blir dock ganska ringa. Den utgör omkring 1

veckotimma, därest varje elev under en hel dag får full tjänstgöring i övningsskolan

och dessutom erhåller 2 serieövningar ä 3 timmar; skulle även härvidlag

övningsskolan delas upp på 3 undervisningsavdelningar, kommer den genomsnittliga

ökningen att utgöra 15 minuter per vecka.»

Mot bakgrunden av vad de sakkunniga sålunda föreslagit, ter sig skolöverstyrelsens

utlåtande i viss mån oförståeligt. Det är till att börja med inte så

lätt att förstå, varifrån överstyrelsen hämtat den uppfattningen, att de sakkunnigas

majoritet vill söka att utöka seminarieelevernas lektionsmöjligheter

genom en reform av undervisningsplanen i syfte att ombilda småskoleseminarierna

i den riktningen, att seminariets allmänbildande uppgift komme att beskäras

och den praktiska utbildningen stärkas. Det finns ingenstädes i de sakkunnigas

betänkande ens en rad örn någonting dylikt. Men även inför sådana

delar av överstyrelsens utlåtande, som inte äro byggda på missförstånd, står

man frågande. »Det synes emellertid tvivelaktigt», säger överstyrelsen, »örn

den plan för de praktiska undervisningsövningarnas väsentliga utökning, som

de sakkunniga framlagt, utan synnerliga olägenheter låter sig genomföra. Redan

hinder av praktisk art torde i åtskilliga fall möta med hänsyn till den föreslagna

långt gående gruppuppdelningen både av seminarieklasserna och av övningsskolklasserna

och dessa gruppers samtida verksamhet.» Man frågar sig,

hur man örn den föreslagna gruppuppdelningen kan använda ett sådant uttryck

som »långt gående». Det är ju endast tal örn att dela upp seminarieklasserna i

3 grupper i stället för 2 som nu samt dela den ena småskoleavdelningen i 2 av
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 199.

delningar. Och vilka hinder av praktisk art skulle i ty fall kunna möta? Tre

gruppers arbete samtidigt i 3 övningsskoleavdelningar kan inte vara svårare

att organisera än två gruppers arbete i 2 övningsskoleavdelningar. Att man

kan uppdela seminarieklassema i ett större antal grupper än 2 och att man

även finner en dylik större uppdelning förmånlig, framgår bland annat därav,

att vid Linköpings småskoleseminarium klass II är uppdelad i 4 grupper vid

alla undervisningsövningar utom i sång, gymnastik, teckning och en modersmålstimma.

»Det är icke heller säkert», säger överstyrelsen vidare, »att föräldrar skola

befinnas villiga att sända sina barn till seminariernas småskolor, därest lärjungarna

i dessa skulle bliva föremål för seminarieelevernas praktiska övningar

under så otillfredsställande organisationsformer och en sådan intensitet,

att undervisningsresultatet måste mycket ogynnsamt påverkas.» Det förefaller,

som örn överstyrelsen inte rätt fattat den enkla omläggning, som ligger

i de sakkunnigas förslag. Enligt den nuvarande undervisningsplanen bliva övningsskolans

barn undervisade av seminaricelever under 12 veckotimmar (2 vt

av elever i klass I, 10 vt av elever i klass II), enligt de sakkunnigas förslag

under 18 veckotimmar (3 vt av elever i klass I, 15 vt av elever i klass II). Det

större antalet elevlektioner i det senare fallet berör emellertid inte övningsskolans

lärjungar. Därigenom att övningsskolan uppdelas på 3 avdelningar i

stället för 2, får varje barn alldeles samma antal elevlektioner per vecka med

den föreslagna anordningen som med den nu gällande — såsom framgår av

nedanstående schematiska skiss.

Enligt nuvarande ordning:

övningsskoleavdelning

1. | 2.

1 + 5 vt 1 + 5 vt (= summa 12 veckotimmar)

Enligt de sakkunnigas förslag:

Övningsskoleavdelning

1. | 2. I 3.

1 + 5 vt''l + 5 vtSl + 5 vt (= summa 18 veckotimmar).

Talet örn »otillfredsställande organisationsformer» och »intensitet» saknar

-— som synes — varje mening.

Däremot kan det onekligen innebära en viss olägenhet, »att de små barnen»,

som överstyrelsen till sist påpekar, »måste flera timmar i veckan under praktiska

övningar i brist på lämpligt lärorum placeras i specialrum eller seminarieelevernas

lärosalar med för de små synnerligen olämpliga bord och sittplatser».

Men anordningen har i överstyrelsens utlåtande fått mycket större dimensioner,

än den kan få i verkligheten. Det är nämligen endast under 6 timmar i veckan,

som de eventuella olägenheterna skulle behöva drabba den ena av de tre övningsskoleavdelningarna,

och låter man avdelningarna alternera -—- som naturligt

är — reduceras de 6 timmarna till 3 eller 2. Att under sådana omständigheter

tala örn »ett allmänt införande av en dylik anordning», är att i en osedvanlig

grad skatta åt överdriften.

Den som mera uppmärksamt genomläser de sakkunnigas betänkande, torde

finna, att de sakkunnigas strävan varit å ena sidan att göra den nya organisationen

ändamålsenlig och effektiv och å den andra att göra detta inom den

tillbörliga ekonomiska ramen. Ur båda dessa synpunkter är den kungl, propositionen

i det nu avhandlade stycket otillfredsställande; den kommer att

kräva ett större antal seminarier, än som nödvändigt är, och den kommer att

ge en praktisk utbildning, som inte avsevärt skiljer sig från den nuvarande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 199.

5

Beträffande själva principfrågan, huruvida staten bör helt övertaga och ansvara

för småskollärarutbildningen, delar riksdagen den mening, som under de

år, frågan varit under utredning, samstämmigt gjorts gällande av dem, som

haft att yttra sig i ärendet, nämligen, att ett sådant övertagande snarast möjligt

bör ske. De skäl, såväl pedagogiska och organisatoriska som ekonomiska,

vilka tala härför, hava närmare utvecklats av departementschefen, och det torde

vara tillfyllest, att riksdagen här hänvisar till vad departementschefen sålunda

andragit. Det är visserligen sant, att ett dylikt usträckande av den

statliga verksamheten också innebär en kostnadsökning, men denna omständighet

synes i förevarande fall icke få åberopas såsom ett motiv för staten att undandraga

sin medverkan till en åtgärd, som måste anses vara ur det allmännas

synpunkt i synnerligen hög grad önskvärd.

Det av Eders Kungl. Maj :t föreslagna villkoret för statsövertagandet, nämligen

att vederbörande landsting och stad kostnadsfritt och med full äganderätt

till staten överlämna den för seminarieutbildningen använda fasta och lösa

egendom, varav staten finner sig vara i behov, står i full överensstämmelse med

det av 1929 års riksdag i ämnet gjorda uttalandet och föranleder ingen erinran

från riksdagens sida.

Eders Kungl. Maj :ts förslag innebär, att seminariernas antal och förläggning

samt de närmare detaljerna i den blivande organisationen skulle bestämmas av

statsmakterna ett kommande år, sedan riksdagen fattat beslut i ovanberörda

principfråga. Dock har Eders Kungl. Majit ansett sig redan nu kunna taga

slutlig ståndpunkt och för riksdagen framlägga förslag med avseende å dels

lärokursens längd, dels ock elevantalet i klassavdelningarna. Riksdagen finner

en sådan uppdelning av förevarande organisationsspörsmål lämplig, då för den

blivande organisationens gestaltning kommer att vara bestämmande, vilken

ställning riksdagen intager i de hänseenden, örn vilka Eders Kungl. Majit nu

påkallat ett riksdagens beslut.

Vad då först angår frågan om lärokursens längd, har departementschefen av

pedagogiska skäl uttalat vissa sympatier för de framkomna kraven på kursens

förlängning till treårig men av statsfinansiella skäl ansett sig nödsakad att

stanna vid den hittillsvarande ordningen med tvåårig lärokurs, utom vad angår

de redan treåriga stats seminarierna i Haparanda och Lycksele.

Det synes visserligen riksdagen obestridligt, att en bättre lärarutbildning

skulle vinnas, därest tiden för lärokursen utsträcktes till tre år, men riksdagen

måste uppenbarligen även taga hänsyn till att statens åtgärder på området anpassas

efter vad som är av behovet verkligen påkallat, så att icke mera kraft,

tid och pengar förbrukas, än som är nödvändigt för att nå den effekt, staten

åsyftar. Riksdagen kan nu för sin del i likhet med 1929 års seminariesakkunniga

icke finna det ådagalagt, att för närvarande något oundgängligt behov föreligger

av en förlängning. De mindre folkskolorna, med hänsyn till vilka

seminarierna i Haparanda och Lycksele erhållit treårig lärokurs, äro numera

ställda på avskrivning, och, så vitt angår småskolans behov, torde den tvååriga

lärokursen kunna giva ett i stort sett tillfredsställande resultat, örn

lärotiden väl utnyttjas. De förbättringar i lärarutbildningen, som kunna vara

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 199.

önskvärda, synas riksdagen i första hand böra ernås genom reformer i det inre

seminariearbetet. Riksdagen finner sig alltså, jämväl med tanke på rådande

statsfinansiella läge, böra besluta, att lärokursen, med ovan angivna undantag,

bibehålies såsom tvåårig.

I fråga om lärarbehovet hava ingående undersökningar gjorts av såväl skolöverstyrelsen

som seminariesakkunniga. I stort sett hava undersökningarna

givit samma resultat, nämligen att årsbehovet av nyexaminerade ligger någonstädes

i närheten av siffran 400; meningarna gå allenast i sär, när det gäller

att avgöra, med huru många tiotal årsproduktionen bör understiga 400, i det

skolöverstyrelsen numera räknar med omkring 370 och seminariesakkunnigas

majoritet med en något högre siffra.

Såsom departementschefen framhållit, är det ytterst vanskligt att i detta

avseende göra några hållbara kalkyler. Det förefaller emellertid riksdagen,

som om de verkställda beräkningarna skulle giva tillräcklig vägledning för

statsmakterna, då det ett kommande år gäller att bestämma seminarieorganisationens

omfattning. Något definitivt ståndpunktstagande av riksdagen till denna

fråga påkallas icke nu. Riksdagen vill dock såsom sin mening uttala, att det

synes riksdagen klokt att under alla förhållanden giva organisationen ett visst

mått av elasticitet, så att den utan större svårigheter kan anpassas efter förekommande

växlingar i lärarbehovet.

Med hänsyn till det föreliggande överskottet av utexaminerade småskollärarinnor

har departementschefen ansett det önskvärt, att möjlighet bereddes Eders

Kungl. Majit att för budgetåret 1931/1932 inverka reglerande på nyintagningen

av elever vid de nu befintliga icke-statliga men statsunderstödda småskoleseminarierna.

För sådant ändamål har begärts riksdagens medgivande, att såsom

villkor för utgående av statsbidrag för budgetåret 1931/1932 till dylikt serri i - narium finge i de fall, Eders Kungl. Maj :t funne omständigheterna sådant påkalla,

stadgas, att nyintagning av elever till första klassen icke måtte äga rum

under läsåret 1931/1932.

Riksdagen anser det lämpligt att lämna ett dylikt bemyndigande; dock torde

detsamma böra komma till användning allenast, där det visar sig nödvändigt

för att underlätta genomförandet av övergången till den nya organisationen och

där det kan ske, utan att seminarierna tillskyndas avsevärda olägenheter eller

svårigheter.

I fråga örn elevantalet i seminarieklasserna har Eders Kungl. Maj :t i anslutning

till den mening, som hävdats av en reservant bland seminariesakkunniga

och av skolöverstyrelsen, föreslagit, att nämnda antal skulle bestämmas

till omkring 25 per klass. Majoriteten bland de sakkunniga åter ha ansett, att

elevantalet per klassavdelning borde fastställas till 28 (högst). Denna mening

har vunnit understöd i motionerna I: 260 och II: 426.

Riksdagen anser sig böra först och främst bringa i erinran, att, då riksdagen

år 1929, i syfte att vinna besparingar i utgifterna för lärarutbildningen för

folkundervisningsanstaltema, förordade vidtagande av en utredning rörande

möjligheterna till inskränkningar i seminarieorganisationen — riksdagen betonade

uttryckligen att undersökningen borde inrikta sig både på folkskole- och

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 199.

7

småskoleseminarierna — riksdagen därvid såsom sin mening uttalade, att man

lämpligen kunde räkna med ett elevantal av omkring 28 per klass i stället för

det antal av 25, Eders Kungl. Majit föreslagit. Berörda uttalande gällde i

det sammanhang det gjordes, folkskoleseminarierna, men det är av vikt att

hålla denna riksdagens uppfattning i minnet, även då det såsom nu är fråga

örn elevantalet i småskoleseminariernas klasser, ty, liksom numera beträffande

dessa senare, hade skolöverstyrelsen i sitt då avgivna yttrande rörande folkskoleseminariema

med mycken styrka framhållit det ur pedagogisk synpunkt

angelägna i att elevnumerären per klass sänktes från förutvarande 30 till 25.

Riksdagen faun likväl det ekonomiska intresset böra tillerkännas företräde.

Den av riksdagen påkallade höjningen till 28 skulle nämligen medgiva en nedskärning

av organisationen med ett par avgångsklasser.

Sammalunda är förhållandet i detta fall. Med ett elevantal av 28 per klassavdelning

i småskoleseminarierna kan en motsvarande besparing vinnas jämväl

beträffande småskoleseminarierna, och frågan blir då närmast att avgöra, huruvida

en dylik besparing bör eftersträvas, därest den eljest visas kunna genomföras

utan olägenheter, eller örn man kan och bör i detta sammanhang bortse

från besparingsintresset.

Så vitt riksdagen kunnat finna, förhåller sig saken så, att seminariesakkunnigas

majoritet uppvisat, att med en enkel omläggning av den praktiska utbildningen

det låter sig göra att även med ett elevantal av 28 per klass utan men

vare sig för seminarieeleverna eller för lärjungarna i övningsskolan åstadkomma

en fullt tillfredsställande lärarutbildning jämväl i fråga örn de praktiska

undervisningsövningarna. De invändningar, som häremot framkommit, äro helt

allmänt hållna utan att närmare angiva, vari de påtalade olägenheterna skulle

bestå, och riksdagen kan icke tillerkänna dem vitsord gentemot de sakkunnigas

på en i detalj utförd undersökning grundade omdöme.

Då riksdagen alltså kommit till den slutsatsen, att den högre elevsiffran icke

visats medföra några pedagogiska eller organisatoriska olägenheter, i varje

fall inga, vid vilka man har anledning att fästa något större avseende, måste

riksdagen, i betraktande av den kostnadsminskning, det för statsverket kan

komma att innebära, örn elevantalet bestämmes till högst 28 per klass, ansluta

sig till de yrkanden, som därom framställts i motionerna I: 260 och II: 426.

På grund av förefintligt överskott av småskollärarinnor synes det emellertid,

på sätt departementschefen ifrågasatt, böra ligga i Eders Kungl. Maj:ts

hand att tills vidare under övergångsåren med beaktande av föreliggande förhållanden

bestämma det antal elever, som vid de olika seminarierna skall intagas.

I avseende å vad propositionen innehåller angående lärarkompetensen vid seminarierna,

seminariernas antal och förläggning, lokalbehovet, organisationens

genomförande samt ekonomiska frågor, anser sig riksdagen icke hava anledning

att göra något uttalande, då förslag från Eders Kungl. Maj :ts sida i dessa

hänseenden icke nu föreligger. Riksdagen vill i detta sammanhang allenast

framhålla vikten av att nämnda frågor bringas till ett slutligt avgörande

vid nästkommande års riksdag.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr 199.

Under åberopande av vad sålunda anförts får riksdagen anmäla,

att riksdagen, i anledning av Eders Kungl. Majits förslag

och med bifall till ovan nämnda motioner (I: 260 och II: 426),

dels beslutat, att den utbildning av småskollärare, lärare

vid mindre folkskolor och biträdande lärare vid folkskolor, vilken

hittills tillkommit landsting samt stad, som ej deltager i

landsting, skall, i den omfattning som framdeles varder av

Eders Kungl. Majit och riksdagen närmare bestämd, övertagas

av staten, varvid i avseende å längden av lärokursen vid

de blivande statliga småskoleseminarierna samt beträffande

elevantalet i varje klassavdelning skall gälla vad riksdagen

ovan bestämt,

under förutsättning likväl, att vederbörande landsting och

stad kostnadsfritt och med full äganderätt till staten överlämnar

den för seminarieutbildningen använda fasta och lösa egendom,

varav staten finner sig vara i behov;

dels ock medgivit, att såsom villkor för utgående av statsbidrag

för budgetåret 1931/1932 till landstingsseminarium må i

de fall, Eders Kungl. Majit finner omständigheterna sådant

påkalla, stadgas, att nyintagning av elever till första klassen

icke må äga rum under läsåret 1931/1932.

Stockholm den 12 maj 1931.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm 1931. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

311480

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.