Skrivelse till Konungen i afledning av väckta motioner om anslag för lindrande av krisen inom stenindustrien.
1931-05-20 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1931:232, Skrivelse till Konungen i afledning av väckta motioner om anslag för lindrande av krisen inom stenindustrien.
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 232.
5
Nr 232.
Godkänd av lörsta kammaren den 20 maj 1931.
Godkänd av andra kammaren den 20 maj 1931.
Riksdagens skrivelse till Konungen i afledning av väckta motioner
om anslag för lindrande av krisen inom stenindustrien.
(Statsutskottets utlåtande nr 132.)
Till Konungen.
I två inom riksdagen väckta, likalydande motioner, I: 75 och II: 147, har
hemställts, att riksdagen för lindrandet av kris inom stenindustrien måtte
ställa till Eders Kungl. Maj:ts förfogande 3,500,000 kronor för beställning
av smågatsten, att på villkor som Kungl. Majit bestämmer tillhandahållas
vägdistrikt, som besluta permanentbelägga vägar med gatsten.
Till stöd för berörda framställning har anförts följande:
Stenindustrien är en av de näringar i landet som hårdast drabbats av
den ekonomiska krisen. Redan i maj månad 1930 måste på grund av
minskad avsättning driftsinskränkningar företagas inom kantstenstillverkningen.
Den viktigaste delen av industrien, gatstensindustrien, kunde
dock uppehållas i ungefär normal omfattning till den 1 november 1930,
men en stor del av produktionen måste upplagras, och värdet av lagerbehållningen
den 31 december uppgick till ej mindre än cirka 12 miljoner
kronor.
Produktionsminskningar blevo därför nödvändiga jämväl för gatstenstillverkningen
och vidtogos den 1 november 1930. Detta hade till följd
omfattande avskedanden. För dem, som fingo fortsätta arbetet, företogos
inskränkningar i huvudsak enligt följande grunder:
Högst 2/s av föregående års förtjänst per månad räknat fick intjänas,
dock med en maximigräns för arbetare i Bohuslän av 120 kronor per
månad för familjeförsörjare samt 90 kronor för ensam person samt för
Blekinge och Halland högst 60 kronor per månad för ensamstående. Begränsningen
nedåt fastställdes icke, varför förtjänsten för ett stort antal
arbetare blivit ännu lägre.
För att ytterligare minska produktionen har driften legat fullständigt
nere hos samtliga firmor cirka en månad i samband med julhelgen. Hos
ett par firmor har ledigheten utsträckts till en och en halv månad.
I den mån driften upptagits har det skett med samma förtjänstinskränkningar,
som gällde under de senaste månaderna av året.
Antalet fullständigt arbetslösa stenarbetare uppgår, enligt uppgift lämnad
av Stenindustriarbetareförbundet, till cirka 4,000. Sämst torde läget
vara i norra Bohuslän, där norska firmor i stor utsträckning bedriva
6
Riksdagens skrivelse Nr 232.
stenavverkning, samt i Blekinge. Inom båda distrikten har verksamheten
helt nedlagts, och flertalet stenhuggare äro arbetslösa. I samtliga kommuner,
i norra Bohuslän framförallt Skee, Näsinge, Lommeland m. fl.,
äro förhållandena sådana, att staten utan dröjsmål måste ingripa. Kommunerna
äro ur stånd att själva på ett effektivt sätt bistå de nödlidande.
De äro synnerligen skattetyngda. Så har Skee kommun i kommunalskatt
för 1930 11 kronor 69 öre, Näsinge 14 kronor 40 öre och Lommeland 18
kronor 40 öre. Hårdast är skattetrycket i vissa av krisen berörda kommuner
i Blekinge. Torhamns kommun har en kommunalskatt på ej
mindre än 21 kronor 50 öre, Sturkö 15 kronor 74 öre, Hasslö 16 kronor,
Åryd 14 kronor 20 öre och Hällaryd 12 kronor per skattekrona; uppgifterna
gälla skatten 1930. Därtill kommer landstings-, krono- och vägskatt.
I ett flertal andra kommuner i de viktigaste stenhuggeridistrikten
inom Bohuslän och Blekinge äro även skatterna synnerligen höga.
Därtill kommer, att stenhuggerierna äro i huvudsak belägna i karga
kusttrakter, där inga andra förvärvsmöjligheter för de inom industrien
sysselsatta arbetarna finnas. För vissa delar av landet, nämligen i Bohuslän
— från Lysekil till norska gränsen — och i Blekinges kusttrakter
bildar granitindustrien så absolut ortens viktigaste näring, att större
delen av befolkningen i dessa trakter direkt eller indirekt har sitt levebröd
av densamma.
Någon ljusning för industrien skönjes icke inom den närmaste tiden,
tvärtom är läget nu dystrare och allvarligare än före årsskiftet, och ju
längre krisen och arbetslösheten varar, desto värre blir nödläget. Och då
utlandsmarknaden fortfarande sviktar, kan man frukta för än svårare
förhållanden med utökad arbetslöshet, därest icke staten träder hjälpande
emellan.
Olika sätt för riksdagen och landet att hjälpa nämnda industris arbetare
förefinnas, men vi anse det lämpligaste och billigaste vara, att riksdagen
anslår medel för inköp av smågatsten till beläggning av landets
starkast trafikerade vägar.
Som stöd härför hänvisa vi till den framställning, som stenindustriidkarna
och Stenindustriarbetareförbundet under november månad förra
året gjorde till regeringen örn statsbeställning av en miljon kvadratmeter
smågatsten.
Då denna framställning tydligt illustrerat läget inom stenindustrien,
närslutes den som bilaga till motionen.
Att behov av gatsten för landets vägar förefinnes torde vara känt och
erkänt. Kommunikationsministern har ock genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
från vägingenjörerna infordrade uppgifter härom. Av
denna undersökning framgår, att för utfartsvägar från städer och större
samhällen föreligger ett omedelbart behov av omkring 500,000 kvadratmeter
smågatsten.
Ytterligare torde det vara erforderligt att stenlägga de allmänna vägarnas
kurvor.
I fråga örn användningen av den sten, som vi ifrågasätta skola statsbeställas,
torde detta kunna befordras genom större statsbidrag åt sådana
vägdistrikt, som komma att använda sig av permanentbeläggning
med sten. Ett sådant ökat statsbidrag motiveras synnerligen väl av dels
den högre engångskostnaden för denna beläggning och dels den större
nyttan av beläggning genom ökad varaktighet.
Vid ett bifall till vår hemställan i denna motion torde ej erfordras
7
Riksdagens skrivelse Nr 232.
någon särskild organisation i stil nied t. ex. stencentralen av år 1915. Vi
anse för vår del, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utan större kostnader
för statsverket kunde handhava denna angelägenhet.
Förutsättningen för statens ingripande på detta sätt bör vara, att stenhuggeriidkarna
förpliktiga sig att tillverka och leverera sten till självkostnadspris,
att upplagra densamma utan extra kostnader för staten och
att förhandlingar med stenhuggeriidkarna upptagas, varvid närmare
överenskommelse med dem träffas.
Utan att här vilja ingå på frågan örn de olika permanentbeläggningsämnenas
varaktighet och deras förhållande till varandra, så anse vi
oss dock böra hänvisa till dels de goda resultat, som genom smågatstensbeläggning
vunnits inom landet, dels till erfarenheterna i Danmark och
Holland, vilka länder utan att äga någon egen stenindustri att tala örn
i allt större omfattning använda gatsten till vägbeläggning. När dessa
länder funnit det ekonomiskt fördelaktigt med gatsten framför andra
beläggningsämnen, så torde väl detsamma gälla för vårt land.
Riksdagens vederbörande utskott har i vederbörlig ordning införskaffat
yttranden över motionerna av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt
statens arbetslöshetskommission (Bil. 1 och 2 vid statsutskottets utlåtande
nr 132).
Vidare har utskottet från Svenska stenindustriarbetareförbundet erhållit
följande uppgifter rörande nuvarande arbets- och avlöningsförhållanden
inom stenindustrien.
Vid gatstenshuggerierna
» »
» »
» »
i mellersta Bohusläns distrikt
» norra » »
» östra Smålands distrikt.......
» Hallands läns » .......
» Blekinge » » .......
å övriga platser i landet .......
Hedellörtjänsten
per år och arbetare.
. kronor 1,556
» 1,499
» 1,328
» 1,257
» 1,041
» 1,304
Medelförtjänsten för samtliga ovannämnda platser kronor 1,407.
De olikheter som föreligga rörande medelförtjänsten i de olika distrikten
äro huvudsakligen beroende av olika bergförhållanden, sålunda, att
där förtjänsterna äro lägst äro bergförhållandena svårast med avseende
både å tillgången som å bearbetningen.
Ovannämnda förtjänster avse år 1929 då arbetet pågick utan inskränkning;
nämnda år kan alltså betecknas såsom ett av de bättre för stenindustrien.
Uppgifter lia lämnats av ungefär hälften av arbetareantalet, varför
medelförtjänsterna säkerligen lågo lägre örn alla arbetare hade lämnat
uppgifter.
Antalet arbetare som lämnat uppgifter inom de olika distrikten äro:
Mellersta Bohuslän 2,080, Norra Bohuslän 682, östra Småland 228, Blekinge
län 839, Hallands län 303 och övriga platser 13.
Under 1929 sysselsattes vid gatstenshuggerierna mellan 9 å 10,000 arbetare
fördelade ungefär på följande sätt:
8
Riksdagens skrivelse Nr 232.
Mellersta Bohuslän 5,000, Norra Bohuslän 1,200, Östra Småland 500,
Blekinge 2,000, Halland 600 och övriga platser 200 arbetare.
Redan i augusti månad började inskränkningarna och fram i oktober
hade samtliga bolag begränsat förtjänsterna så att familjeförsörjare
fingo förtjäna högst 100 kronor för månad och ensamstående person högst
80 kronor för månad.
Omkring den 15 december 1930 stoppades driften helt vid alla företag
och låg stilla till inemot 15 januari i år, d. v. s. en månad, samt hos två
av de större bolagen ytterligare 14 dagar, i det att driften där upptogs
först den 2 februari.
Då driften på nytt upptogs i år var det mot ytterligare begränsningar
i förtjänsterna så att flertalet av familjeförsörjare fingo förtjäna högst 80
kronor för månad och de ensamma personer, som fingo fortsätta, högst
45 kronor för månad. Flertalet ensamma personer blevo dock entledigade.
Sedermera har i år ytterligare permitteringar skett; vid månadsskiftet
mars—april voro veterligen inga ensamstående personer i arbete vid de
större företagen. Förtjänsterna för familjeförsörjare, som fått fortsätta,
äro numera högst 80 kronor för månad, med undantag för ett par platser,
där högst 100 kronor få förtjänas.
Enligt erhållna uppgifter komma två av de större företagen att entlediga
samtliga sina gatstenshuggare den 1 maj, och då skulle, så långt
beräknas kan för dagen, icke finnas mer än högst 2,000 arbetare kvar
inom gatstensindustrien, av vilka flertalet nödgas arbeta mot en gottgörelse,
begränsad till högst 80 kronor för månad, vilket gäller för familjeförsörjare.
Ensamstående hava redan tidigare entledigats.
Den svenska stenindustrien har hittills så gott som helt varit inriktad
på export. Avsättningsmöjligheterna på den inhemska marknaden synas
däremot, enligt vad industriens utövare själva vitsorda, endast i mycket
begränsad utsträckning kommit att utnyttjas. En viktig synpunkt, som
ej heller tillfullo beaktats, är, att gatstensbeläggningarna måste utföras
på ett tekniskt riktigt sätt.
På stenindustriens nedgångsperiod under själva krigsåren med därav
följande exportsvårigheter följde en del år, som kännetecknades av expansion.
Totalproduktionen av gatsten, smågatsten och kantsten, som
år 1924 utgjorde 670,000 ton, hade år 1929 stegrats till 960,000 ton. Det
nu inträdda hastiga avbrottet i denna industriens uppblomstring efter
kriget är att härleda ej endast från den allmänna depressionen utan minst
i lika hög grad från en, låt vara delvis därav framkallad men också
genom mer eller mindre klart framträdande utländska statsingripanden
understödd konkurrens från exportländernas egna stenindustrier. Från
stenbrotten i mellersta Tyskland försiggår sålunda numera en genom
starkt nedsatta järnvägsfrakter gynnad försäljning på den nordtyska
marknaden, som tidigare varit till största delen förbehållen den svenska
graniten. En liknande hård konkurrens bedrives ock av Tyskland på
Frankrike och andra grannländer. Belgien, Frankrike och England hava
även betydande stenindustrier, som i olika avseenden numera lämnas företräde
vid inhemska leveranser. Även på Argentina och den sydame
-
9
Riksdagens skrivelse Nr 232.
rikanska marknaden i övrigt hava avsättningsmöjligheterna starkt
kringskurits genom valutaförhållandena och senaste tidens oroliga politiska
förhållanden ävensom vidtagna skyddsåtgärder i form av tullar.
Dessa industriens starkt förminskade avsättningsmöjligheter har medfört
en arbetslöshet inom stenindustrien, som är lika svårartad som påtaglig.
År 1929 sysselsattes vid landets gatstenshuggerier cirka 8,000—
9,000 arbetare; motsvarande antal arbetare för maj 1931 är cirka 2,000—
3,000, mestadels familjeförsörjare, vilka arbeta med begränsad arbetstid
och en därav följande nedsättning av deras även under normala förhållanden
rätt blygsamt tillmätta arbetsförtjänst. Den nuvarande inkomsten
uppgår sålunda för familjeförsörjare i genomsnitt till 80 kronor
för månad. För arbetare utan familj uppgick inkomsten — i de fall
då dessa tidigare i år överhuvud kunde beredas arbete — till högst 45
kronor för månad.
Krisen försvåras ytterligare genom granitbrottens starka lokalisering
till Västkustens och Blekinges mest karga kusttrakter. För därvarande
redan förut ekonomiskt hårt beträngda kommuner måste läget te sig
synnerligen bekymmersamt.
Vid bedömandet av stenindustriens allmänna framtidsutsikter, enkannerligen
dess möjligheter att uthärda nuvarande synnerligen hårda kris,
har man självfallet främst att lita till företagens egna inneboende kraft
till anpassning och återhämtning. I den mån de utländska marknaderna
genom statsingripanden eller på annat sätt alltjämt stängas, torde ansträngningarna
i första hand få inriktas på att söka åstadkomma en bättre
avsättning inom det egna landet. I denna sin strävan måste företagen
anses förtjänta av allt stöd från det allmännas sida. I sådant avseende
är att märka en från socialdepartementet nyligen till rikets samtliga
länsstyrelser riktad anmaning (cirkulärskrivelse den 16 mars 1931)
att verka för en utsträckt användning av gatsten vid förekommande vägarbeten.
Vissa förhoppningar kunna måhända hysas, att på detta sätt
gatstenen skall kunna vinna ökat insteg på hemmamarknaden. Uppenbart
är dock att detta endast kan ske så småningom, allteftersom planer
för olika vägsträckors permanentbeläggning med gatsten efter hand hinna
utarbetas och fastställas samt på grundval härav beställningar kunna
äga rum.
Vid bedömandet av möjligheterna att bringa en mera omedelbar statlig
undsättning i denna situation är att märka riksdagens tidigare fattade
beslut rörande igångsättande av ett farledsföretag Ramsvikskilen—
Ålstenshamn, vid vilket nödhjälpsarbete lämplig sysselsättning skulle
kunna beredas vissa stenarbetare. Man synes dock hava att räkna med
att därutöver under alla förhållanden skola krävas omfattande och kapitalkrävande
hjälpåtgärder för de av stenindustrikrisen berörda arbetarna
och kommunerna.
Vid den ingående prövning, riksdagen ägnat föreliggande ärende, har
Bihang lill riksdagens protokoll HVIL I i sand. Nr 22.9 — 23,''!. •_>
10
Riksdagens skrivelse Nr 232.
riksdagen för sin del kommit till den uppfattningen, att det effektivaste
och snabbaste sättet att bringa lättnad i den genom stenindustriens kris
uppkomna bekymmersamma situationen vore en omedelbar större statlig
beställning av gatsten. Riksdagen Ilar ingalunda förbisett de stora
vanskligheter, som härmed kunna vara förbundna. Ett dylikt statligt
ingripande kan ej bliva annat än rent tillfälligt, då, såsom riksdagen redan
antytt, möjligheterna till stenindustriens fortsatta bestånd självklart
måste byggas på andra mera varaktiga förutsättningar. Uppmärksammas
måste oek, att den levererade stenens användning är begränsad till
allenast vissa trakter av landet, nämligen i huvudsak vägföretag, så belägna
att sjötransport dit kan förekomma eller att en järnvägstransport
ej ställer sig alltför dyr.
För en dylik utomordentlig hjälpaktion talar dock, att på detta sätt
lämpligt arbete kunde beredas ett stort antal stenarbetare. Den tillverkade
varan skulle ock med all sannolikhet kunna erhållas för ett
billigare pris än vid skeende inköp från olika vägdistrikt var för sig. Då
staten, ehuru ej direkt företagare, har att till övervägande del bestrida
kostnaderna för vägbyggnaderna, föreligger ett statligt ekonomiskt intresse
av att inköpskostnaderna på detta sätt kunna begränsas. Erinras
må att liknande statsinköp redan tidigare förekommit vid stenindustriens
tidigare nedgångsperiod under krigsåren.
I avseende å en dylik stenleverans omfattning och organisation får
riksdagen anföra följande. Beträffande föreliggande behov av gatsten
för redan planerade gatstensbeläggningar inom olika vägdistrikt har
inhämtats, att detta behov kan beräknas till 500,000 kvadratmeter
(100 kilometer väg med en antagen medelbredd av 5 meter). Det torde
vara att förvänta att, örn stenens inköpspris ytterligare sänkes, detta
behov skall stegras, i all synnerhet örn, såsom under förliandenvarande
förhållanden rimligt torde vara, något högre statsbidrag utöver normalt
utgående 75 procent kan påräknas, därest gatsten väljes såsom permanentbeläggningsmaterial.
Även från vissa städer torde kunna räknas med
efterfrågan på den sålunda statligt inköpta stenen. Med utgångspunkt
härifrån och med hänsyn till stenindustriens ur arhetslöshetssynpunkt
synnerligen vanskliga situation torde en beställning av inemot 1,000,000
kvadratmeter sten ej kunna anses för stort tilltagen. Enligt vad som
inhämtats, skulle vederbörande firmor vara villiga att försälja nämnda
sten till självkostnadspris, högst 3 kronor 50 öre per kvadratmeter för Bohuslän
och Halland samt 3 kronor 85 öre per kvadratmeter för Blekinge
samt syd- och ostkusten i övrigt. Det totalbelopp, det alltså rör sig örn,
är det i motionerna angivna, 3.5 miljoner kronor. Sänkningen i förhållande
till det normala priset belöper sig till cirka en krona för kvadratmeter.
Härvid har avsetts att utjämna föreliggande skillnad i anläggningspris
mellan en smågatstensväg och en väg belagd med cementbetong,
nämligen cirka 11 å 12 kronor för den förstnämnda och 10 å 11 kronor för
11
Riksdagens skrivelse Nr 232.
den sistnämnda. Förekommande lagringskostnader skulle falla på de säljande
stenhuggerifirmorna.
Det beräknas, att de nuvarande arbetare, som sysselsättas inom stenindustrien
— däri inberäknat alla permitterade arbetare, som ej erhållit
nödhjälpsarbete eller annan sysselsättning — på detta sätt skulle kunna
beredas arbete under en tid av sex månader. Viktigt är naturligtvis, att
beställningens utförande förlägges till de ur arbetslöshetssynpunkt svåraste
delarna av året.
Enligt vad riksdagens vederbörande utskott inhämtat, synes ej hinder
möta mot att uppdraga handhavandet av beställningen åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som för erforderlig tillsyn och kontroll förfogar över
sina befattningshavare i länen. Inköpen skulle begränsas till allenast
smågatsten, varigenom en eljest besvärlig kvalitetskontroll bortfaller.
I anslutning till det i motionerna framförda förslaget har riksdagen
alltså ansett sig böra medgiva, att ett anslag av 3,500,000 kronor ställes till
förfogande för lindrande av krisen inom stenindustrien genom inköp av
smågatsten efter i huvudsak följande grunder:
1. Smågatstenen, som skall vara av prima beskaffenhet, nytillverkas,
upplagras och levereras vid kaj eller utlastningsplats till stenhuggerifirmornas
självkostnadspris, dock för Bohuslän och Halland högst 3 kronor
50 öre samt för ost- och sydkusten högst 3 kronor 85 öre per kvadratmeter.
2. Vid beställningarnas utförande tillses att arbetstillfällena fördelas
på ett ur arbetslöshetssynpunkt lämpligt sätt.
3. För fördelning av statsbeställningen å olika stenhuggerifirmor och
därmed sammanhängande ärenden bildas en kommitté, bestående av en
av Eders Kungl. Maj:t förordnad ordförande samt två representanter för
företagare och två för arbetare.
4. Firmorna ansvara för de staten tillhöriga lagren och ställa härför
godkänd säkerhet; lagringen sker kostnadsfritt.
5. Det slutliga godkännandet av den inköpta smågatstenen sker vid
leveransen av densamma till förbrukarna.
6. Utformningen av de närmare grunderna för användningen av förevarande
anslag ankommer på Eders Kungl. Maj:t.
Under åberopande av vad riksdagen sålunda anfört, får riksdagen anmäla,
att riksdagen, i anledning av de i ämnet väckta motionerna, I: 75
och II: 147, under »Utgifter för kapitalökning» samt rubrik: »Fonden för
förlag till statsverket» till förlag för inköp av smågatsten anvisat ett reservationsanslag
av 3,500,000 kronor.
Beträffande sättet för beredande av täckning för ifrågavarande anslag
kommer riksdagen att framdeles under riksdagen anmäla sitt beslut.
Stockholm den 20 maj 1931.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.