Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående statsbidrag för utvidgning av Vilhelmsro anstalt för fallandesjuka med nytt skolhem och ny skolbyggnad.

1931-05-27 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1931:262, Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående statsbidrag för utvidgning av Vilhelmsro anstalt för fallandesjuka med nytt skolhem och ny skolbyggnad.

Dokumentets text

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 262.

7

Nr 262.

Godkänd av första kammaren den 27 maj 1931.

Godkänd av andra kammaren den 27 maj 1931.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner

angående statsbidrag för utvidgning av Vilhelmsro anstalt

för fallandesjuka med nytt skolhem och ny skolbyggnad.

(Statsutskottets utlåtande nr 145.)

Till Konungen.

I två inom riksdagen väckta likalydande motioner (1:15 och 11:17) har

hemställts, att riksdagen till föreningen Vilhelmsro anstalt för fallandesjuka,

som bidrag till kostnaderna för anstaltens utvidgning med ny

skolbyggnad och nytt skolhem, måtte för nästa budgetår bevilja ett anslag

av 210,000 kronor att utgå av statsverkets fond av rusdrycksmedel.

Till stöd för det i motionerna framförda yrkandet har i motionen 1:15

anförts följande:

Som bekant saknas i vårt land ännu lagstiftning rörande sinnesslöas

och fallandesjukas vård. Medan det i lag finnes föreskrifter rörande undervisningsanstalter

för andra grupper av barn, som av olika anledningar

icke kunna bevista de vanliga skolorna, såsom vanartade, för vilka

landstingen ha att anordna skyddshem, dövstumma, för vilka det finnes

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Riksdagens skrivelse Nr 262.

distriktsvis anordnade skolor, och blinda, för vilkas undervisning i särskilda

anstalter staten själv har att sörja, finnes däremot ingen föreskrift

om upprättandet av uppfostringsanstalter för vare sig sinnesslöa

eller epileptiska barn.

Vad sinnesslövården beträffar, började emellertid landstingen redan

tidigt att — utan att vara i lag ålagda skyldighet därtill — upprätta

uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn, och numera hava alla landsting

egen sinnesslöanstalt (eller del i sådan). Alltifrån det staten började

ekonomiskt stödja sinnesslövården, har som villkor för statsbidrag

till anstalterna för bildbara sinnesslöa gällt, att i desamma icke får intagas

sinnesro, som lider av konvulsioner eller fallandesot. Gällande författning

förutsätter sålunda särskilda anstalter för fallandes jaka. Från

det allmännas sida hava emellertid inga åtgärder blivit vidtagna för

upprättande av epileptikeranstalter, utan har den epileptikervård, som

finnes i vårt land, helt och hållet tillkommit på enskilt initiativ. I likhet

med vad som skedde inom sinnesslövården, började man även inom

epileptikervården med uwf Östring sanstalter för bildbara barn. Den första

av dessa anordnades år 1889 av numera avlidna fru Ebba Ramsay å

hennes strax norr örn Jönköping belägna egendom Vilhelmsro, och några

få år senare öppnade föreningen Margaretahemmet en epileptikeranstalt,

vilken numera är förlagd i närheten av Knivsta och vilken har dels en

avdelning för bildbara fallandesjuka, dels en asylavdelning. Vilhelmsroanstalten,

vilken alltjämt mottager endast bildbara fallandesjuka, blev

redan under fru Ramsays livstid övertagen av den förening, som alltjämt

innehar densamma.

Länge mottogos å uppfostringsanstalterna för fallandesjuka barn (epileptikerskolor)

endast sådana, som voro sinnesslöa, enär det statsbidrag

till dessa anstalters driftkostnader som beviljades utgick endast för sådana

bildbara fallandesjuka barn, som voro sinnesslöa. Även fallandesjuka

barn, som i intellektuellt hänseende äro mera normala, kunna emellertid

ofta icke lämpligen bevista de vanliga skolorna — vare sig på

grund av anfallens svårartade karaktär eller större frekvens eller på

grund av den hos de fallandesjuka så vanliga och ej så sällan redan i

barnaåldern framträdande lättretligheten — och därför föreligger det

icke sällan behov av att uppfostringsanstalterna för fallandesjuka barn

mottaga även sådana, som icke äro sinnesslöa. I anledning härav ändrades

de förut gällande villkoren för statsbidrag, så att från och med 1915

har sådant utgått för alla å uppfostringsanstalter för fallandesjuka barn

intagna, oberoende av örn de äro sinnesslöa eller icke. Under årens lopp

har sedan den praxis alltmer utbildat sig, att de icke sinnesslöa barnen

intagas i epileptikerskolorna med företrädesrätt, då det synts mest ändamålsenligt

att bland de till inträde anmälda i första hand mottaga dem,

som kunna hava det största gagnet av undervisningen. På grund av det

ringa antalet platser, som i vårt land finnes i epileptikerskolor, hava

nämligen icke alla till sådana anmälda kunnat där vinna inträde.

Den stora bristen på platser i epileptikerskolorna har blivit närmare

belyst genom en förlidet år verkställd utredning angående antalet skolpliktiga

fallandesjuka barn. För denna utredning utsändes cirkulär till

samtliga landets skoldistrikt med anhållan örn uppgift å antalet under

vart och ett av åren 1915 till och med år 1922 födda epileptiska barn med

angivande särskilt av antalet a) som utan olägenhet kunna bevista de

vanliga skolorna (distriktets skolor eller läroverk), b) som icke lämpligen

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 262.

9

borde bevista de vanliga skolorna, fast de för närvarande göra det på

grund av brist på plats i epileptikerskola, c) som icke kunna bevista de

vanliga skolorna men beredas privat undervisning i hemmet, d) som icke

kunna bevista de vanliga skolorna och för den skull äro utan undervisning,

e) som äro intagna i epileptikerskola. En sammanställning av de i anledning

av detta cirkulär insända uppgifterna gav vid handen, att hela antalet skolpliktiga

epileptiska barn i landet utgjorde 561, av vilka 240 utan olägenhet

kunde bevista de vanliga skolorna, 25 erhöllo privat undervisning

och 109 voro intagna i uppfostringsanstalt för fallandesjuka. Däremot

funnos 68 epileptiska barn i skolåldern, som icke lämpligen borde bevista

de vanliga skolorna, fast de gjorde det på grund av brist på plats i epileptikerskola,

varjämte funnos 119, som icke kunde bevista de vanliga

skolorna och för den skull voro utan undervisning. Givetvis höra en

stor del av de sistnämnda till de obildbara sinnesslöas kategori, men man

kan med säkerhet utgå ifrån att så icke är förhållandet med dem alla,

utan att åtskilliga av de i skolåldern befintliga epileptiska barneh, som

ej ansetts böra mottagas i de vanliga skolorna, skulle kunnat hava gagn

av den undervisning, som meddelas i epileptikerskola. Man kan därför

räkna med att behovet av ökat antal platser uti epileptikerskola är avsevärt

större än antalet i de vanliga skolorna befintliga epileptiska barn,

som borde varit intagna å epileptikerskola. Antalet behövliga nya platser

i epileptikerskola torde därför kunna uppskattas till minst 100-talet.

Som synes bär epileptikervården i vårt land hittills icke alls fått den

utveckling, som varit önskligt. Det är ju ett synnerligen otillfredsställande

förhållande, att så många av våra epileptiska barn skola vara i

saknad av undervisning. Frånsett undervisningssynpunkten tillkommer

härvid emellertid även en annan synpunkt, nämligen vårdsynpunkten.

Av förhandlingarna vid den skandinaviska neurologkongressen i Stockholm

sistlidne september, vid vilken epilepsifrågan var huvudtemat,

framgick att det ofta finnes stora utsikter till förbättring i sjukdomstillståndet,

därest den vid epilepsien numera brukliga medicinska behandlingen

blir inledd redan i tidigare barnaåldern och sedan fortsatt under

längre tid. Vid sådant förhållande är det ju av den allra största betydelse,

att de epileptiska barn, vilka icke tillhöra de obildbara sinnesslöas kategori

utan vilka både äro mottagliga för undervisning och kunna förbättras

genom medicinsk behandling, kunna vinna inträde uti uppfostringsanstalt

för fallandesjuka barn, så snart de blivit dit anmälda och icke, som nu

ofta är fallet, först efter lång tids, kanske åratals väntan. Särskilt å Vilhelmsro-anstalten,

den största av våra uppfostringanstalter för epileptiska

barn, dit flertalet ansökningar ingå, har expektanssiffran alltid varit

stor. Denna anstalt har en sådan belägenhet att det från lokal synpunkt

icke möter något hinder att den utvidgas i avsevärd grad. Ett gammalt

önskemål är att densamma får möjlighet att för undervisning mottaga

ett vida större antal epileptiska barn än som med nuvarande i detta hänseende

bristfälliga lokaler är möjligt. Detta önskemål har emellertid hittills

icke kunnat realiseras, enär föreningen, som innehar Vilhelmsro-anstalten.

saknar härför nödiga resurser. Fördenskull har föreningen —

sedan det nu, som ovan nämnts, föreligger utredning örn behovet av platser

i epileptikerskola — ingått till Kungl. Majit med framställning örn

ett anslag av statsmedel å 210,000 kronor som bidrag till kostnaderna för

uppförande av en ny skolbyggnad för undervisning av ett 90-tal barn och

ett. skolhem med 32 plaiser. (För de övriga skolbarnen blir plats i förut
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 262.

varande byggnader.) Genom beslut den 20 juni 1930 har medicinalstyrelsen

godkänt såväl plats som ritningar till de sålunda planerade nybyggnaderna.

Det synes oss vara goda skäl för att statsmakterna icke ställa sig avvisande

mot denna framställning. Som redan antytts är epileptikervården

den gren av abnormvården, som Hittills rönt minst uppmuntran från det

allmännas sida. Vad sinnessjukvården beträffar, har staten ju åtagit sig

huvudparten av densamma, och vad sinnesslövården beträffar, har staten

åtagit sig de mest svårskötta fallen bland såväl de bildbara som obildbara

sinnesslöa, förutom att statsbidrag utgår till andra godkända sinnesslöanstalters

driftkostnader. Vad åter epileptikervården beträffar, har däremot

staten hittills endast lämnat bidrag till anstalternas driftkostnader

men icke på något som helst sätt medverkat till anskaffandet av anstaltsplatser.

En direkt hjälp härtill från statens sida torde emellertid bli nödvändig,

därest don nuvarande platsbristen på detta område skall kunna

avhjälpas. Givetvis bör det icke ifrågakomma att lämna en vilken som

helst epileptikeranstalt statsbidrag för dess utvidgning, men föreligger

ett särskilt skäl att giva Vilhelmsro-anstalten den nu begärda handräckningen.

Anstaltens styrelse har nämligen redan för åtskilliga år sedan

erbjudit sig att överlämna anstalten med dess tillgångar och skulder till

staten för att densamma måtte kunna få den utvidgning, som beträffande

platsantalet för såväl barn som till vuxen ålder komna fallandesjuka i så

hög grad är av behovet påkallad.

Med hänsyn till vad som ovan framhållits beträffande vikten av att de

bildbara epileptiska barnen, som därav äro i behov, utan dröjsmål kunna

vinna inträde å uppfostringsanstalt för fallandesjuka, finnes det enligt

vårt förmenande goda skäl, att den nu aktuella utvidgningsfrågan vid

Vilhelmsro redan i år vinner sin lösning. I detta sammanhang må erinras

därom, att, då riksdagen i fjol beviljade anslag till anordnandet av en

anstalt för svårskötta obildbara sinnesslöa av mankön, riksdagen uttalade

sig för att utgifterna härför skulle bestridas ur rusdrycksmedelsfonden.

Förslaget härom hade motiverats med det kända förhållandet, att det ofta

föreligger ett samband mellan alkoholism och idioti. Då förekomsten av

alkoholism synes vara ännu vanligare hos epileptikerns förfäder och epilepsien

sålunda ofta kan betraktas som ett resultat av alkoholism i tidigare

släktled, synes det oss vara fullt befogat att använda rusdrycksmedelsfonden

jämväl för anskaffande av vårdplatser för fallandesjuka.

Riksdagen anser det ändamål, för vilket i förevarande motioner anslag

äskas av allmänna medel, synnerligen behjärtansvärt. Uppförandet av

ifrågakomna skolbyggnad och skolhem skulle nämligen i avsevärd grad

undanröja det missförhållandet, att för närvarande ett stort antal bildbara

epileptiska barn icke kan beredas lämplig vård, uppfostran och undervisning.

Då emellertid frågan med hänsyn såväl till sin ekonomiska

sida som till sina konsekvenser i övrigt tarvar närmare utredning än den,

som föreligger i motionerna och den däri åberopade bilagan, finner sig

riksdagen förhindrad att nu bevilja anslag för ändamålet för budgetåret

1931/1932. Däremot vill riksdagen på grund av sakens vikt och trängande

beskaffenhet hos Eders Kungl. Maj:t anhålla örn utredning i ärendet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får riksdagen, med anled
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 262. 11

liing av ovannämnda motioner (1:15 och II: 17), anhålla, att Eders Kungl.

Majit måtte låta verkställa utredning, huruvida och i vilken utsträckningbidrag

av allmänna medel må utgå till föreningen Vilhelmsro anstalt för

fallandesjuka för bestridande av kostnaderna för anstaltens utvidgning

med ny skolbyggnad och nytt skolhem, ävensom för 1932 års riksdag

framlägga det förslag, vartill denna utredning kan giva anledning.

Stockholm den 27 maj 1931.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.