Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1930 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1929— 30 juni 1930.

1931-06-02 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1931:346, Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1930 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1929— 30 juni 1930.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 34.6.

1

Nr 346.

Godkänd av lörsta kammaren den 2 juni 1931.

Godkänd av andra kammaren den 2 juni 1931.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år

1930 församlade revisorers berättelse angående verkställd

granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders

tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1929—

30 juni 1930.

(Statsutskottets utlåtande nr 158.)

Till Konungen.

Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer

rörande verkställd granskning av statsverkets jämte därtill körande fonders

tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1929—30 juni 1930

uti avgiven berättelse anmält samt vederbörande verk och myndigheter

uti däröver avgivna förklaringar bos Eders Kungl. Maj:t andragit, får

riksdagen i nedan nämnda ärenden anföra följande.

l:o).

Vissa förskottsutbetalningar vid länsstyrelserna.

Under socialdepartementet, § 11, hava revisorerna framställt erinringar

beträffande förfaringssättet i fråga örn vissa förskottsutbetalningar

vid länsstyrelserna (Del I sid. 42—45).

Efter att hava i en tablå påvisat, hurusom ett stort antal äldre förskott,

som av länsstyrelserna utlämnats till magistrater och landsfiskaler, fortfarande

kvarstode oredovisade, hava revisorerna anfört följande:

»Revisorerna hava icke kunnat undgå att finna de hos vissa magistrater

och landsfiskaler utestående förskotten väl höga. I detta sammanhang

Bihang till riksdagens protokoll 1931. jIt sami. Nr 346''—347.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 346.

vilja revisorerna framhålla vikten av att vid beviljandet av förskott en

noggrann prövning av det föreliggande förskottsbehovet äger rum samt

att nya förskott icke utlämnas, innan de redan erhållna blivit redovisade.

Det sätt, på vilket länsstyrelsen i Linköping handhaft redovisningen av

utlämnade förskott, synes revisorerna giva anledning till allvarliga erinringar.

Det torde vara obestridligt att vederbörande ådagalagt stor slapphet

vid kontrollen å att redovisningens fullgörande skett inom vederbörlig

tid. Såsom särskilt anmärkningsvärt måste revisorerna beteckna länsstyrelsens

handlingssätt att, oaktat upprepade anmärkningar från riksräkenskapsverket

angående förskottsredovisningen, icke vidtaga rättelse

i de av verket påtalade missförhållandena.»

Förklaringar hava avgivits av samtliga länsstyrelser (Del III sid. 28—

71) samt av riksräkenskapsverket (Del III sid. 72).

Eiksräkenskapsverket har anfört följande:

»Riksräkenskapsverket, som årligen verkställer granskning av i länsräkenskaperna

redovisade förskott, har för räkenskapsåren 1927/1928 och

1928/1929 hos flera länsstyrelser framfört erinringar rörande i huvudböckerna

redovisade äldre förskott ävensom framhållit vikten av att nya

förskott icke utlämnas, innan tidigare till viss förskottstagare utlämnade

sådana redovisats.

De av riksräkenskapsverket gjorda erinringarna rörande förskottsredovisningen

hava i allmänhet medfört rättelse i räkenskaperna för nästföljande

budgetår. Beträffande Östergötlands läns räkenskaper har emellertid,

såsom riksdagens revisorer i sitt uttalande framhållit, rättelse beträffande

de påtalade missförhållandena ännu icke skett.

Sedan länens huvudböcker för räkenskapsåret 1929/1930 -— efter att tidigare

hava varit överlämnade till riksdagens revisorer — numera blivit

tillgängliga för riksräkenskapsverket, har granskningen inom ämbetsverket

av nämnda räkenskapshandlingar påbörjats, och har härvid särskild

uppmärksamhet ägnats de av riksdagens revisorer angivna förhållandena.

Riksräkenskapsverket kommer icke att underlåta att beträffande sådan

länsräkenskap, i vilken redovisningen av utlämnade förskott jämväl för

räkenskapsåret 1929/1930 kan befinnas otillfredsställande, vidtaga erforderliga

åtgärder för ernående av rättelse.»

Riksdagen har funnit de av revisorerna påtalade förhållandena vara av

synnerligen anmärkningsvärd beskaffenhet. Även örn riksräkenskapsverket,

enligt vad som framgår av den avgivna förklaringen, kommer att

hava sin uppmärksamhet riktad på ifrågavarande förhållanden och vidtaga

åtgärder för ernående av erforderlig rättelse, bär riksdagen dock ansett

nödvändigt, att den av revisorerna till behandling upptagna frågan göres

till föremål för närmare utredning. Vid ifrågavarande utredning, som

torde böra avse alla sådana förskott, som icke utlämnats för tjänsteresor,

synas jämväl frågorna örn beviljandet av förskott och skyldigheten att

redovisa desamma höra uppmärksammas. Därefter torde erforderliga

föreskrifter för reglerande av dessa förhållanden för framtiden höra av

Eders Kungl. Majit utfärdas.

Riksdagen får alltså anhålla, att Eders Kungl. Majit måtte efter verk
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens skrivelse Nr 346.

ställd utredning meddela föreskrifter rörande utlämnandet och redovisningen

av förskott, som icke hänföra sig till tjänsteresor.

2:o).

Kommissionärsväsendet.

Under socialdepartementet, § 15, hava revisorerna meddelat, att de

verkställt en undersökning rörande kommissionärsväsendet vid statsdepartement

m. fl. ämbetsverk (Del I sid 69—77).

Revisorerna, som inledningsvis redogjort för gällande bestämmelser

rörande kommissionärernas anställning, åligganden, arvoden m. m., hava

erinrat örn, att kommissionärsväsendet upprepade gånger varit föremål

för revisorernas uppmärksamhet. Med anledning av vissa av 1924 års

revisorer påtalade missförhållanden igångsattes en utredning för omarbetning

av kommissionärskungörelsen, varvid jämväl skulle tagas under

omprövning en av 1925 års revisorer föreslagen omläggning av kommissionärsinstitutionen.

Den verkställda utredningen har emellertid, som revisorerna

framhållit, icke ännu föranlett någon åtgärd från Eders Kungl.

Majrts sida. För att belysa, vilken omfattning kommissionärsverksamheten

äger, hava revisorerna beträffande kommissionärerna vid statsdepartementen

och de centrala verken i Stockholm ävensom vid länsstyrelserna

och domkapitlen samt i domsagorna lämnat en redogörelse över dels

kommissionärernas nettobehållning å deras arvoden såväl enligt kommissionärstaxan,

som ock för de uppdrag av olika slag, vilka de uppburit

i mer eller mindre sammanhang med kommissionärsverksamheten, dels

ock antalet av kommissionärerna handlagda ärenden, allt för budgetåret

1929/1930.

Såsom allmänt omdöme hava revisorerna framhållit, att då den alltmer

ökade omfattningen av kommissionärsverksamheten uppenbarligen givit

frågan örn kommissionärsväsendets ordnande stegrad aktualitet, hade revisorerna,

utan att nu, i det läge, vari frågan genom ovannämnda utredning

kommit, vilja uttala någon mening örn på vad sätt ifrågavarande

spörsmål borde lösas, ansett sig böra bringa de av revisorerna gjorda iakttagelserna

till riksdagens kännedom.

Riksdagen vill till en början erinra örn, att 1925 års riksdag i anledning

av vissa utav 1924 års revisorer påtalade missförhållanden vid debitering

av kommissionärsarvoden uttalade såsom sin mening, att det måste anses

önskvärt, att gällande föreskrifter rörande kommissionärer hos statsmyndigheter

omarbetades med hänsyn till dåmera inträdda förhållanden,

ävensom att föreskrifterna gåves ett i så måtto utsträckt tillämplighetsområde,

att därunder innefattades i möjligaste mån samtliga fall, där allmänheten

hänvände sig till en hos viss myndighet anställd kommissionär

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 346.

i avsikt att erhålla biträde med ärende, som folie under myndighetens

verksamhetsområde. Riksdagen hemställde också, att Eders Kungl.

Majit måtte snarast möjligt föranstalta örn en omarbetning av berörda

föreskrifter i av riksdagen angiven riktning.

Den av riksdagen begärda utredningen, vilken numera blivit slutförd,

bar emellertid, såsom revisorerna framhållit, ännu icke föranlett någon

åtgärd från Eders Kungl. Majlis sida.

Med hänsyn till den alltmera ökade omfattningen av kommissionärsverksambeten

synas allt starkare skäl kunna anföras för att en omarbetning

av kommissionärskungörelsen kommer till stånd. Riksdagen bar

därför ansett sig böra framhålla angelägenheten av, att resultatet av den

föreliggande utredningen snarast möjligt blir föremål för Eders Kungl.

Majlis prövning och avgörande. Med hänsyn till den allmänna betydelsen

av berörda spörsmål bar riksdagen ansett sig böra för Eders Kungl.

Majit giva uttryck åt denna sin ståndpunkt i ärendet.

På grund av vad riksdagen sålunda anfört, får riksdagen anhålla, att

Eders Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder för att en omarbetning av

kommissionärskungörelsen snarast möjligt kommer till stånd.

3io).

Vissa depositioner vid tullkamrarna.

Under finansdepartementet, § 18, hava revisorerna redogjort för

några av dem gjorda iakttagelser vid företagna inventeringar vid vissa

tullkammare (Del I sid. 82 och 83).

Revisorerna hava därvid uppmärksammat, att depositioner av kontanta

medel förekommit i betydande utsträckning vid tullkamrarna, utan att

någon verifiering av de sålunda mottagna medlen ifrågakommit och utan

att tullkammaren lämnat vederbörande deponent något erkännande örn

inbetalningen. Revisorerna hava vidare funnit, att de inbetalningar,

vissa varuägare baft att fullgöra för att omedelbart utbekomma vara, för

vilken tullkammare icke samtidigt kunnat bestämma vederbörlig tullavgift,

givits karaktär av deposition och att erkännande örn densammas

fullgörande utfärdats i form av depositionsbevis, vilket bevis belagts med

en avgift av 1 krona 50 öre.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:

»Det måste enligt revisorernas mening ur kontrollsynpunkt anses vara

av viss betydelse, att samtliga de medel, som av statliga myndigheter

mottagas och redovisas, i största möjliga utsträckning verifieras. En dylik

verifiering sker vid inbetalningar till tullkamrarna av debiterade avgifter.

Den av tullkammaren utställda tullräkningen, å vilken kvitteras

mottagna tullavgifter, är försedd med en kontrollkupong, som av tullkammaren

vid tullikviden frånskiljes och bebålles som verifikation till

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens skrivelse Nr 346.

inbetalningen. En liknande anordning synes revisorerna kunna genomföras,

därest tullverket för förhandsinbetalningar av ovan angivet slag

tillhandahåller tullkamrarna kvittensblanketter med vidsittande kontrollkuponger

och dessa i kontrollhänseende utnyttjas på enahanda sätt som

sker vid nyssnämnda inbetalningar av tullavgifter.

Från allmänhetens synpunkt torde det dessutom vara ett rättmätigt

krav, att kvitto utfärdas å varje inbetalning, som fullgöres till statsverket,

utan att detta kvitto belägges med särskild avgift från statens sida.

Ovanberörda inbetalningar, vilka i anslutning till bestämmelse i tullstadgan

givits karaktären av depositioner, äro enligt revisorernas uppfattning

mera att anse såsom en förskottsbetalning av tullavgiften i

avvaktan på vederbörande tullmyndigheters beslut örn taxeringen. Att

under sådana förhållanden belägga ett å inbetalningen utfärdat bevis

med särskild stämpelavgift, synes revisorerna icke vara skäligt.»

Förklaring har avgivits av generaltullstyrelsen (Del III sid. 95—98),

som av angivna skäl icke känt sig övertygad örn nödvändigheten av att

såsom kontroll å tullverkets redovisning av deponerade medel vidtaga en

anordning, sådan som den av revisorerna ifrågasatta. Däremot ansåge

styrelsen i likhet med revisorerna, att allmänheten möjligen kunde hava

något intresse av att få genomfört ett system, enligt vilket utfärdandet

av bevis å hos tullanstalt ställda depositioner bleve obligatoriskt och kostnadsfritt.

Enligt styrelsens mening vore det emellertid icke möjligt att

utan ändring av gällande expeditionslösen- och stämpelförordningar medgiva

den förordade kostnadsfriheten. De bevis, örn vilka här vore fråga,

avsåge nämligen i ett stort antal fall depositioner för utfående av varor,

vilka sedermera befunnes vara tullfria eller som vore ämnade att under

viss tid disponeras tullfritt här i riket och därefter återutföras. Dessa

depositioner borde enligt styrelsens mening icke vara att anse såsom en

förskottsbetalning av tullavgiften utan borde likställas med sådana medelsinbetalningar,

för vilka hos andra institutioner verkliga depositionsbevis

utfärdades. Styrelsen ansåge sig böra framhålla, att ett förfarande

med stämpelbelagda depositionsbevis vid nedsättande hos tullmyndighet

av belopp, svarande mot införselavgifterna för varor, tillämpats sedan

äldre tider och att styrelsen enligt beslut den 9 oktober 1884 fäst uppmärksamheten

å att depositionsbevis, som utfärdats på grund av då gällande

bestämmelser av motsvarande innehåll som nuvarande 152 § i tullstadgan,

borde påföras lösen och stämpelavgift enligt expeditionslösenoch

stämpelförordningarna.

Riksdagen, som funnit do av revisorerna under förevarande paragraf

gjorda uttalandena vara värda beaktande, vill i likhet med revisorerna

betona nödvändigheten av att vid de förhandsinbetalningar, varom här

är fråga, kvitton utfärdas å varje sådan inbetalning till statsverket samt

att dessa kvitton utlämnas kostnadsfritt.

För vinnande av rättelse i de anmärkta förhållandena synas erforderliga

åtgärder böra vidtagas av Eders Kungl. Maj:t.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Riksdagens skrivelse Nr 346.

Riksdagen får alltså anhålla, att Eders Kungl. Majit måtte vidtaga

erforderliga åtgärder för vinnande av ändring i av revisorerna anmärkta

hänseenden beträffande förfaringssättet i fråga örn depositioner

vid tullkamrarna.

4:o).

Ersättning till länsstyrelsernas och fögderiförvaltningens tjänstemän

för taxeringsarbete.

Under finansdepartementet, § 20, hava revisorerna meddelat, att

de verkställt en undersökning rörande den omfattning, i vilken länsstyrelsernas

och fögderiförvaltningens tjänstemän uppburit ersättning förarbete

i taxeringsnämnder och prövningsnämnder (Del I sid. 86—94).

Efter att hava redogjort för resultatet av denna undersökning hava revisorerna

sammanfört sina iakttagelser i följande uttalande:

»Revisorerna finna det anmärkningsvärt, att länsstyrelsernas tjänstemän

i så stor utsträckning erhållit ersättning för sådant prövningsnämndsarbete,

som enligt revisorernas mening borde tillhöra deras tjänsteåligganden.

Enligt inkomna uppgifter har visserligen ersättning allenast

utgått för arbete, som icke medhunnits under tjänstetid, men det synes revisorerna,

som örn, ifall övriga löpande ärenden lägga hinder i vägen för

taxeringsarbetets fullgörande inom föreskriven tid, den riktiga utvägen

vore att förordna vikarie för den med taxeringsarbetet sysselsatte tjänstemannen

under den tid taxeringsarbetet kräver liela hans arbetstid. Förutom

att på detta sätt kostnaderna sannolikt kunde nedbringas, borde

även taxeringens enhetlighet vinna härpå.

De uppgivna beloppen för ersättningar för arbete utfört i taxeringsnämnderna

lämna helt naturligt ingen grund för jämförelse de olika länen

emellan. Däremot synes det revisorerna egendomligt, att så olika

föifarande praktiserats, da det gällt ledighet för arbetets utförande och

därav följande avdrag från löneförmåner. Det synes revisorerna önskvärt

att i dessa hänseenden samma norm, såvitt möjligt, måtte följas inom alla

län.

Revisorerna kunna i detta sammanhang icke underlåta att påpeka, att

den utbetalda ersättningen i vissa fall synes vara väl rundligt tilltagen.

Så har i Göteborgs och Bohus län en landskontorist uppburit 8,175 kronor,

varav 4,425 kronor såsom ordförande i taxeringsnämnd och resten såsom

biträde åt landskamreraren och längdförare i prövningsnämnden. Deli

åtnjutna ledigheten uppgår till sammanlagt 3 dagars semester. Allt arbete

har således utförts före eller efter arbetstidens slut. Även örn uppdragets

fullgörande dragit vissa mindre omkostnader, förefaller dock berakmngsgrunden

för ersättningen hava varit alltför hög. En länsbokhållare

i samma län har uppburit 8,550 kronor, därav 2,550 kronor som

taxermgsnämndsordfbrande. Semester har åtnjutits under 7 dagar I

Kopparbergs län har till en landskontorist utbetalats 7,450 kronor, därav

4,550 kronor för arbete i taxeringsnämnd. Denne har dock åtnjutit ledighet

i 21 dagar och avstått 331 kronor 38 öre av lönen. I Malmöhus län

har till en extra länsbokhållare utbetalts 6,440 kronor, 4,090 kronor härav

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens skrivelse Nr 346.

har han uppburit såsom ordförande i fyra taxeringsnämnder. Ingen ledighet

har i detta fall förekommit.

De sålunda gjorda iakttagelserna hava revisorerna ansett sig böra

bringa till riksdagens kännedom.»

Förklaringar hava avgivits av samtliga länsstyrelser (Del III sid.

98—163).

Med hänsyn till den omfattning, i vilken länsstyrelsernas och fögderiförvaltningarnas

tjänstemän numera tagas i anspråk för det årliga taxeringsarbetet,

anser riksdagen en undersökning erforderlig till utrönande,

huruvida icke åtgärder kunna vidtagas för att på ett lämpligare sätt

ordna taxeringsarbetet i avseende å dispositionen av den personal, som

härför måste anlitas, samt huruvida personalen vid länsstyrelserna

och fögderiförvaltningarna behöver för framtiden i nuvarande omfattning

utnyttjas vid taxeringsarbetet. Otvivelaktigt är nämligen, att genom de

nuvarande anordningarna kostnaderna bliva högst betydande, och det

lärer även kunna befaras, att arbetet inom länsstyrelserna och underlydande

förvaltningar menligt påverkas av nu gällande ordning härutinnan.

En omständighet, som i hög grad medverkar till att nuvarande

förfaringssätt icke längre kan anses ändamålsenligt, är givetvis,

att taxeringsarbetets omfattning under de senaste åren starkt ökats,

varjämte en mera ingående prövning numera behöver ägnas taxeringsuppgifterna.

Samtliga på ordnandet av taxeringsarbetet inverkande omständigheter

synas därför böra i ett sammanhang göras till föremål för

närmare utredning, därvid särskilt torde böra beaktas frågan örn ledighet

för vederbörande befattningshavare vid fullgörande av arbete inom taxerings-

och prövningsnämnderna. På grund av vad sålunda anförts, får

riksdagen, under erinran örn att riksdagen i skrivelse till Eders Kungl.

Majit den 15 maj 1928 (nr 190, punkt 4:o) berört vissa likartade spörsmål,

anhålla, att Eders Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning

rörande ett ändamålsenligt ordnande av taxeringsarbetet, närmast med

hänsyn till användningen av den personal, som för detta ändamål årligen

behöver tagas i anspråk.

5:o).

Kommittéväsendet.

Under finansdepartementet, § 21, hava revisorerna redogjort för

kommittéväsendets utveckling under den senaste tioårsperioden (Del III

sid. 94—98) samt därtill anknutit vissa uttalanden.

I fråga örn kommittéväsendet har riksdagen funnit anledning framhålla

önskvärdheten av, att i berättelsen över vad sig i rikets sty
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Riksdagens skrivelse Nr 346.

reise tilldragit, intages en specificerad uppgift rörande kostnaderna

för kommittéväsendet med angivande för varje kommitté av de

särskilda belopp, som utbetalts för dagarvoden, reseersättningar, ersättningar

för avstådda avlöningsförmåner samt expensutgifter. Dylika uppgifter

torde även böra lämnas beträffande sekreterare och biträden åt

kommittén. Någon svårighet att lämna ifrågavarande uppgifter torde

icke förefinnas, då på angivet sätt specificerade uppgifter årligen avlämnas

av vederbörande kommittéer. Riksdagen får alltså anhålla, att

Edels^ Kungl. Majit ville i berättelsen över vad sig i rikets styrelse tilldiagit

meddela specificerade uppgifter rörande kommittéväsendet, på

sätt av riksdagen här ovan angivits.

6:o).

Åttonde huvudtitelns anslag till kyrkors underhåll m. m.

Under ecklesiastikdepartementet, § 26, hava revisorerna meddelat,

att de företagit en utredning rörande de ersättningar, som utbetalats från

åttonde huvudtitelns anslag till kyrkors underhåll: ersättningar (Del I

sid. 112—114) och därvid anfört följande:

»Den verkställda utredningen har givit vid handen, att ifrågavarande

ersättningsbelopp, som utgå till icke mindre än nära 1,500 kyrkor, äro

synnerligen växlande och mången gång ytterst obetydliga. Så t. ex. hava

revisorerna uppmärksammat, att ersättningsbeloppen i vissa fall uppgått

till endast några ören. Enligt gällande beräkningsgrunder måste i regel

en årlig omräkning av de utgående ersättningsbeloppen verkställas. Det

torde vara obestridligt, att härigenom vederbörande utbetalningsmyndighet

asamkas ett avsevärt arbete, som i manga fall icke står i rimlig proportion

till den utgående ersättningen — ett förhållande, som jämväl vitsordats

av flera länsstyrelser.

På grund av vad sålunda anförts synes revisorerna en utredning böra

verkställas, huruvida icke ifrågavarande ersättning genom överenskommelse

med vederbörande ersättningstagare kunde avlösas med ett kapitaliserat

belopp eller utgå med ett bestämt årligt belopp.»

Förklaringar hava avgivits av kammarkollegium (Del III sid. 192—201),

statskontoret (Del III sid. 226—229), samtliga länsstyrelser (Del III sid.

201—217) och domkapitel (Del III sid. 218—225).

Efter att hava redogjort för anslagets tillkomst har kammarkollegium

anfört följande:

»Av den ovan lämnade redogörelsen torde framgå, att den av revisorerna

begärda utredningen är av behovet påkallad. Den nu utgående

ersättningen för vin- och hyggnadssäd torde utgöra en olämplig anordning

redan genom den därav betingade årliga, i förhållande till beloppens

storlek i regel omständliga omräknings- och utanordningsproceduren.

Kollegiet delar revisorernas uppfattning örn önskvärdheten av en förenkling

beträffande ifrågavarande, till antalet många men ofta obetyd
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 346.

9

liga ersättningsbelopps utgörande. Men den av kollegium ovan lämnade

redogörelsen ger ock vid handen, hurusom förslag i senare tid — såväl i

visst sammanhang med de utredningar, som ledde till besluten örn den

allmänna grundskatteavskrivningen, som ock därefter i sammanhang

med tillkomsten av 1898 års lagstiftning angående avskrivning av kyrkofonden

i Skåne med flera landskap — varit å bane i syfte att ersättningen

för vin- och byggnadssäd skulle utan vidare indragas. Vad vid

denna speciella frågas behandling förekommit synes icke hava inneburit,

att tanken på en sådan åtgärd blivit av statsmakterna definitivt avvisad.

Vid sådant förhållande torde ej blott de av revisorerna angivna möjligheterna

för omläggning av det nuvarande systemet böra bliva föremål

för övervägande vid en utredning av angivet slag utan ock alternativet

indragning av ersättningarna utan vederlag.

Annorlunda är i viss mån läget beträffande de till domkyrkorna (och

Kalmar f. d. domkyrka) utgående ersättningar för domkyrkotunnor, varmed

torde böra i avseende å behandlingen likställas vissa anslag till domkyrkorna

i Karlstad och Härnösand, sannolikt av vin- och byggnadssäds

natur. Dessa ersättningar spela en långt större roll för de särskilda kyrkornas

ekonomi än vad fallet är för de vanliga församlingskyrkorna beträffande

ersättningarna för vin- och byggnadssäden. På grund av domkyrkornas

dubbla natur av stifts- och församlingskyrkor samt deras med

stiftskyrkokaraktären sammanhängande skyldigheter att bestrida vissa

kostnader för biskopsgård och domkapitelslokal kan ej i samma mån som

ifråga örn övriga kyrkor det subsidiära ansvaret för deras uppehållande

sägas åvila respektive församlingar. Dessa omständigheter torde speciellt

böra beaktas vid en utredning.

De ersättningar för indragna grundräntor, eventuellt ersättningar av

annan natur, till kyrkorna, som ingå i det nu ifrågavarande anslaget, synas

i allmänhet utgå i fixa penningbelopp eller efter det i 1869 års förordning

fixerade medelvärdet (i några fall, såsom till Skara domkyrka

för 24.4 kubikfot råg och 48.8 kubikfot korn, efter årligt medelmarkegångspris).

Någon omräkning beträffande dessa ersättningar äger följaktligen

i regel icke rum och torde någon förändring beträffande sådana ersättningar

icke av sådan anledning vara påkallad. Däremot är att märka,

att bland dessa ersättningsposter förekomma de till beloppen obetydligaste,

stundom blott några ören. Skulle en indragning till statsverket

eller omläggning av tili de två föregående grupperna hörande ersättningar

äga rum, är det givet, att frågan blir aktuell åtminstone för vissa

poster inom denna grupp.

Kollegiet, som i följd av den korta tid, som stått till dess förfogande,

icke kunnat i ovan angivna hänseende förebringa fullständig utredning

och förslag, tillstyrker alltså en utredning, varvid ovan angivna synpunkter

torde tagas i beaktande. Kollegiet anser sig tillika böra erinra,

att en indragning till statsverket eller minskning på annat sätt av ifrågavarande

ersättningars realvärde såsom i huvudsak berörande prästerskapets

privilegier torde erfordra medverkan av kyrkomötet. En dylik utredning,

som synes böra avse även visst anslag till »underhåll» (VIII C.

15), skulle dock icke äga något sakligt sammanhang med en utredning

rörande grunderna för lagstiftningen örn prästerskapets avlöning och

förvaltning av den därtill anslagna egendomen. Den av domkapitlet i

Växjö under motsatt förutsättning gjorda hemställan torde fördenskull

icke kunna tillstyrkas.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 346.

Den av domkapitlet i Luleå gjorda framställningen örn särskilt statsanslag

till domkyrkan i Luleå torde icke böra i förevarande sammanhang

bliva föremål för bedömande.»

Statskontoret har i likhet med revisorerna funnit, att en förnyad utredning

borde verkställas, huruvida icke nu omförmälda ersättningar skulle

kunna antingen av statsverket avlösas med ett kapitaliserat belopp eller

ock fastställas att utgå med bestämda årliga belopp. Statskontoret förutsatte

härvid att frågan angående de rättsliga grunderna för utbetalandet

av ersättningarna ifråga samtidigt bleve vederbörligen klarlagda.

Under ecklesiastikdepartementet, § 24, hava revisorerna vidare behandlat

en med ovan nämnda spörsmål sammanhängande fråga angående

vissa indelningsersättningar till klockare m. fl. från åttonde huvudtitelns

anslag: kleresistaten. Denna fråga bör enligt riksdagens mening behandlas

i förevarande sammanhang.

Revisorerna hava funnit, att ifrågavarande indelningsersättningar,

vilka för närvarande till övervägande delen beräknas efter medelmarkegångspris,

lämpligen kunna utgå med bestämda årliga belopp eller ock

av statsverket helt avlösas.

Förklaringar hava avgivits av kammarkollegium (Del III sid. 163—

166), statskontoret (Del III sid. 182—184) samt samtliga länsstyrelser och

Stockholms stads konsistorium (Del III sid. 166—182).

Kammarkollegium och statskontoret hava tillstyrkt, att en utredning

i frågan kommer till stånd, vilken utredning enligt ämbetsverkens mening

möjligen borde avse även andra ersättningar under anslaget.

Av revisorernas under §§ 24 och 26 gjorda uttalanden framgår, att uträkningen

av ifrågavarande indelningsersättningar förorsakar vederbörande

myndigheter ett avsevärt arbete, som ej står i rimlig proportion

till de utgående ersättningsbeloppen. Med hänsyn härtill synes det önskligt,

att en indragning eller avlösning av ersättningarna kommer till

stånd eller i varje fall att större enkelhet och reda i räkenskaperna och

därmed minskade utgifter för statsverket kan genomföras. I likhet med

de hörda myndigheterna har riksdagen alltså ansett, att en utredning i

sådant syfte bör verkställas.

Riksdagen får sålunda anhålla, att Eders Kungl. Majit måtte låta

verkställa utredning, dels huruvida icke en indragning eller avlösning

av ovan berörda indelningsersättningar kan äga rum, dels ock huruvida

icke i varje fall ett mera förenklat och tidsenligt förfarande vid uträkningen

av dessa ersättningar kan genomföras.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 346.

7 :o).

11

Dyrtidstillägg av statsmedel till vissa pensionärer i prästerskapets änke
och

pupillkassa m. fl.

Under elfte huvudtiteln, pensionsväsendet, § 40, hava revisorerna

framställt erinringar i fråga örn beviljande av dyrtidstillägg av statsmedel

till 55-åriga döttrar efter delägare i prästerskapets änke- och pupillkassa

(Del I sid 144—146).

Revisorerna hava, bland annat, framhållit, att av nämnda 55-åriga döttrar

icke mindre än 116 åtnjöte dyrtidstillägg av statsmedel i egenskap av befattningshavare

(49 stycken) eller f. d. befattningshavare (67 stycken) i statens

eller annan sådan tjänst, varå dyrtidstillägg av statsmedel utgår.

Till dessa befattningshavare eller f. d. befattningshavare hade dyrtidstillägg

av statsmedel utbetalts å pension från prästerskapets änke- och

pupillkassa för tiden 1 maj 1929—30 april 1930 med sammanlagt 12,717

kronor.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:

»En änke- och pupillkassas uppgift är principiellt att sörja endast för

änkor och minderåriga harn. Till icke minderåriga harn utgår därför i

regel icke någon pension, i annat fall än att vederbörande på grund av

sjukdom eller lyte är oförmögen att försörja sig. Någon motsvarighet

till den för prästerskapets änke- och pupillkassa gällande bestämmelsen

örn pensionsrätt för ogifta döttrar efter 55 år finnes icke beträffande

någon annan av statsmedel understödd änke- och pupillkassa med undantag

av vissa pensionsinrättningar vid universiteten och flottan, i fråga

örn vilka revisorerna hänvisa till sitt uttalande under §§ 41 och 42 i denna

berättelse. Revisorerna kunna för sin del icke finna några skäl föreligga,

varför staten skulle utbetala dyrtidstillägg i större utsträckning till

efterlevande efter delägare i prästerskapets änke- och pupillkassa än till

efterlevande efter statens befattningshavare eller andra delägare i statsunderstödda

änke- och pupillkassor. I särskilt hög grad förefaller detta

obefogat i fråga örn 55-åriga döttrar, vilka tillika åtnjuta dyrtidstillägg

av statsmedel i egenskap av befattningshavare eller f. d. befattningshavare.

Därest förmånen av dyrtidstillägg å den från prästerskapets änkeoch

pupillkassa utgående pensionen skäligen anses böra tillkomma

verkligt behövande ogifta döttrar efter 55 år, synes det icke vara någon

obillig fordran, att kostnaderna härför bestridas av kassan själv.

På grund av vad sålunda anförts synes en sådan ändring i gällande

bestämmelser rörande dyrtidstillägg åt pensionsberättigade änkor och

harn efter befattningshavare i statens tjänst m. fl. böra vidtagas, att

dyrtidstillägg av statsmedel ej må utgå till 55-åriga döttrar efter delägare

i prästerskapets änke- och pupillkassa.»

Förklaringar hava avgivits av statskontoret (Del III sid. 292 och 293)

och direktionen för prästerskapets änke- och pupillkassa (Del III sid. 294

och 295).

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrivelse Nr 346.

Under §§ 41 och 42 hava revisorerna framställt likartade erinringar

beträffande pensionärer vid universitetens pensionsinrättningar samt

flottans pensionskassa (Del I sid. 146—148).

Då riksdagen i likhet med revisorerna är av den uppfattningen, att dyrtidstillägg

av statsmedel knappast hör utgå till ifrågavarande pensionärer

vid prästerskapets änke- och pupillkassa, universitetens pensionsinrättningar

samt flottans pensionskassa eller i varje fall endast i den händelse

pensionärerna äro obemedlade och av sjukdom eller lyte urståndsätta

att sig själva försörja, har riksdagen ansett sig böra anhålla, att

Eders Kungl. Majit ville taga under övervägande frågan örn utbetalandet

av dyrtidstillägg av statsmedel åt ovan angivna pensionärer samt för

1932 års riksdag framlägga förslag i ärendet.

8:o).

Uppbördsår vode å till arméns pensionskassa redovisade tjänstepensions
avgifter.

Under elfte huvudtiteln, pensionsväsendet, § 45, hava revisorerna

i fråga örn visst uppbördsarvode vid arméns pensionskassa anfört följande:
»Enligt

gällande tjänstgöringsreglemente för armén skall regementsintendent

i sitt förhållande till direktionen över arméns pensionskassa ställa

sig till efterrättelse de reglementen, som äro fastställda för styrelsen och

förvaltningen av arméns pensionskassa samt änke- och pupillkassa.

I § 81 i reglementet för arméns pensionskassa (S. F. nr 9/1904) stadgas

att redogörare är skyldig att vid utbetalning av lön för tredje månaden i

varje kalenderkvartal eller, örn delägare avgår under löpande kvartal,

vid den med honom skeende slutlikvid innehålla alla av regementen och

kårerna för kvartalet pensionsinrättningen tillkommande inkomster samt

till direktionen insända eller till kassakontoret avlämnade genom avdrag

å lönerna eller annorledes uppburna avgifter så fort ske kan och så tidigt,

att medlen inom utgången av kvartalet kunna i direktionens kassa inflyta.

Jämlikt § 84 i samma reglemente äger redogörare uppbära i uppbördsarvode

två procent av de i § 57 mom. 1 och 2 i nämnda reglemente omnämnda

årliga avgifter för pension och fyllnadspension. Enligt vad som

framgår av räkenskaperna för arméns pensionskassa har under budgetåret

1929/1930 utbetalts 6,175 kronor 6 öre såsom uppbördsarvode till redogörare

vid regementen och kårer.

För uppbörd och redovisning av pensionsavgift, som utgår enligt lagen

angående civila tjänsteinnehavares rätt till pension, svarar i egenskap av

redogörare den, som ombesörjer utbetalning av tjänsteinnehavaren tillkommande

lönemedel. Någon ersättning för nämnda bestyr med pensionsavgifter

enligt civila pensionslagen utgår däremot icke.

Under framhållande att något motsvarande uppbördsarvode icke tillkommer

redogörarna vid flottan och den civila statsförvaltningen vilja

revisorerna ifrågasätta, huruvida det kan anses befogat, att för redogö
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Riksdagens skrivelse Nr 346.

rare vid armén längre bibehålla denna förmån, vilken efter tillkomsten

av de nya avlöningsreglementena får anses hava en föråldrad karaktär.»

Riksdagen, som ansluter sig till den uppfattning, varåt revisorerna givit

uttryck, anser sig böra anhålla, att Eders Kungl. Majit ville vidtaga

erforderliga åtgärder i syfte att nuvarande uppbördsarvode å till arméns

pensionskassa redovisade tjänstepensionsavgifter må upphöra att utgå.

Stockholm den 2 juni 1931.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.