Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1930 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1929— 30 juni 1930.
1931-06-02 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1931:346, Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1930 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1929— 30 juni 1930.
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 34.6.
1
Nr 346.
Godkänd av lörsta kammaren den 2 juni 1931.
Godkänd av andra kammaren den 2 juni 1931.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år
1930 församlade revisorers berättelse angående verkställd
granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1929—
30 juni 1930.
(Statsutskottets utlåtande nr 158.)
Till Konungen.
Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer
rörande verkställd granskning av statsverkets jämte därtill körande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1929—30 juni 1930
uti avgiven berättelse anmält samt vederbörande verk och myndigheter
uti däröver avgivna förklaringar bos Eders Kungl. Maj:t andragit, får
riksdagen i nedan nämnda ärenden anföra följande.
l:o).
Vissa förskottsutbetalningar vid länsstyrelserna.
Under socialdepartementet, § 11, hava revisorerna framställt erinringar
beträffande förfaringssättet i fråga örn vissa förskottsutbetalningar
vid länsstyrelserna (Del I sid. 42—45).
Efter att hava i en tablå påvisat, hurusom ett stort antal äldre förskott,
som av länsstyrelserna utlämnats till magistrater och landsfiskaler, fortfarande
kvarstode oredovisade, hava revisorerna anfört följande:
»Revisorerna hava icke kunnat undgå att finna de hos vissa magistrater
och landsfiskaler utestående förskotten väl höga. I detta sammanhang
Bihang till riksdagens protokoll 1931. jIt sami. Nr 346''—347.
1
2
Riksdagens skrivelse Nr 346.
vilja revisorerna framhålla vikten av att vid beviljandet av förskott en
noggrann prövning av det föreliggande förskottsbehovet äger rum samt
att nya förskott icke utlämnas, innan de redan erhållna blivit redovisade.
Det sätt, på vilket länsstyrelsen i Linköping handhaft redovisningen av
utlämnade förskott, synes revisorerna giva anledning till allvarliga erinringar.
Det torde vara obestridligt att vederbörande ådagalagt stor slapphet
vid kontrollen å att redovisningens fullgörande skett inom vederbörlig
tid. Såsom särskilt anmärkningsvärt måste revisorerna beteckna länsstyrelsens
handlingssätt att, oaktat upprepade anmärkningar från riksräkenskapsverket
angående förskottsredovisningen, icke vidtaga rättelse
i de av verket påtalade missförhållandena.»
Förklaringar hava avgivits av samtliga länsstyrelser (Del III sid. 28—
71) samt av riksräkenskapsverket (Del III sid. 72).
Eiksräkenskapsverket har anfört följande:
»Riksräkenskapsverket, som årligen verkställer granskning av i länsräkenskaperna
redovisade förskott, har för räkenskapsåren 1927/1928 och
1928/1929 hos flera länsstyrelser framfört erinringar rörande i huvudböckerna
redovisade äldre förskott ävensom framhållit vikten av att nya
förskott icke utlämnas, innan tidigare till viss förskottstagare utlämnade
sådana redovisats.
De av riksräkenskapsverket gjorda erinringarna rörande förskottsredovisningen
hava i allmänhet medfört rättelse i räkenskaperna för nästföljande
budgetår. Beträffande Östergötlands läns räkenskaper har emellertid,
såsom riksdagens revisorer i sitt uttalande framhållit, rättelse beträffande
de påtalade missförhållandena ännu icke skett.
Sedan länens huvudböcker för räkenskapsåret 1929/1930 -— efter att tidigare
hava varit överlämnade till riksdagens revisorer — numera blivit
tillgängliga för riksräkenskapsverket, har granskningen inom ämbetsverket
av nämnda räkenskapshandlingar påbörjats, och har härvid särskild
uppmärksamhet ägnats de av riksdagens revisorer angivna förhållandena.
Riksräkenskapsverket kommer icke att underlåta att beträffande sådan
länsräkenskap, i vilken redovisningen av utlämnade förskott jämväl för
räkenskapsåret 1929/1930 kan befinnas otillfredsställande, vidtaga erforderliga
åtgärder för ernående av rättelse.»
Riksdagen har funnit de av revisorerna påtalade förhållandena vara av
synnerligen anmärkningsvärd beskaffenhet. Även örn riksräkenskapsverket,
enligt vad som framgår av den avgivna förklaringen, kommer att
hava sin uppmärksamhet riktad på ifrågavarande förhållanden och vidtaga
åtgärder för ernående av erforderlig rättelse, bär riksdagen dock ansett
nödvändigt, att den av revisorerna till behandling upptagna frågan göres
till föremål för närmare utredning. Vid ifrågavarande utredning, som
torde böra avse alla sådana förskott, som icke utlämnats för tjänsteresor,
synas jämväl frågorna örn beviljandet av förskott och skyldigheten att
redovisa desamma höra uppmärksammas. Därefter torde erforderliga
föreskrifter för reglerande av dessa förhållanden för framtiden höra av
Eders Kungl. Majit utfärdas.
Riksdagen får alltså anhålla, att Eders Kungl. Majit måtte efter verk
-
3
Riksdagens skrivelse Nr 346.
ställd utredning meddela föreskrifter rörande utlämnandet och redovisningen
av förskott, som icke hänföra sig till tjänsteresor.
2:o).
Kommissionärsväsendet.
Under socialdepartementet, § 15, hava revisorerna meddelat, att de
verkställt en undersökning rörande kommissionärsväsendet vid statsdepartement
m. fl. ämbetsverk (Del I sid 69—77).
Revisorerna, som inledningsvis redogjort för gällande bestämmelser
rörande kommissionärernas anställning, åligganden, arvoden m. m., hava
erinrat örn, att kommissionärsväsendet upprepade gånger varit föremål
för revisorernas uppmärksamhet. Med anledning av vissa av 1924 års
revisorer påtalade missförhållanden igångsattes en utredning för omarbetning
av kommissionärskungörelsen, varvid jämväl skulle tagas under
omprövning en av 1925 års revisorer föreslagen omläggning av kommissionärsinstitutionen.
Den verkställda utredningen har emellertid, som revisorerna
framhållit, icke ännu föranlett någon åtgärd från Eders Kungl.
Majrts sida. För att belysa, vilken omfattning kommissionärsverksamheten
äger, hava revisorerna beträffande kommissionärerna vid statsdepartementen
och de centrala verken i Stockholm ävensom vid länsstyrelserna
och domkapitlen samt i domsagorna lämnat en redogörelse över dels
kommissionärernas nettobehållning å deras arvoden såväl enligt kommissionärstaxan,
som ock för de uppdrag av olika slag, vilka de uppburit
i mer eller mindre sammanhang med kommissionärsverksamheten, dels
ock antalet av kommissionärerna handlagda ärenden, allt för budgetåret
1929/1930.
Såsom allmänt omdöme hava revisorerna framhållit, att då den alltmer
ökade omfattningen av kommissionärsverksamheten uppenbarligen givit
frågan örn kommissionärsväsendets ordnande stegrad aktualitet, hade revisorerna,
utan att nu, i det läge, vari frågan genom ovannämnda utredning
kommit, vilja uttala någon mening örn på vad sätt ifrågavarande
spörsmål borde lösas, ansett sig böra bringa de av revisorerna gjorda iakttagelserna
till riksdagens kännedom.
Riksdagen vill till en början erinra örn, att 1925 års riksdag i anledning
av vissa utav 1924 års revisorer påtalade missförhållanden vid debitering
av kommissionärsarvoden uttalade såsom sin mening, att det måste anses
önskvärt, att gällande föreskrifter rörande kommissionärer hos statsmyndigheter
omarbetades med hänsyn till dåmera inträdda förhållanden,
ävensom att föreskrifterna gåves ett i så måtto utsträckt tillämplighetsområde,
att därunder innefattades i möjligaste mån samtliga fall, där allmänheten
hänvände sig till en hos viss myndighet anställd kommissionär
4
Riksdagens skrivelse Nr 346.
i avsikt att erhålla biträde med ärende, som folie under myndighetens
verksamhetsområde. Riksdagen hemställde också, att Eders Kungl.
Majit måtte snarast möjligt föranstalta örn en omarbetning av berörda
föreskrifter i av riksdagen angiven riktning.
Den av riksdagen begärda utredningen, vilken numera blivit slutförd,
bar emellertid, såsom revisorerna framhållit, ännu icke föranlett någon
åtgärd från Eders Kungl. Majlis sida.
Med hänsyn till den alltmera ökade omfattningen av kommissionärsverksambeten
synas allt starkare skäl kunna anföras för att en omarbetning
av kommissionärskungörelsen kommer till stånd. Riksdagen bar
därför ansett sig böra framhålla angelägenheten av, att resultatet av den
föreliggande utredningen snarast möjligt blir föremål för Eders Kungl.
Majlis prövning och avgörande. Med hänsyn till den allmänna betydelsen
av berörda spörsmål bar riksdagen ansett sig böra för Eders Kungl.
Majit giva uttryck åt denna sin ståndpunkt i ärendet.
På grund av vad riksdagen sålunda anfört, får riksdagen anhålla, att
Eders Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder för att en omarbetning av
kommissionärskungörelsen snarast möjligt kommer till stånd.
3io).
Vissa depositioner vid tullkamrarna.
Under finansdepartementet, § 18, hava revisorerna redogjort för
några av dem gjorda iakttagelser vid företagna inventeringar vid vissa
tullkammare (Del I sid. 82 och 83).
Revisorerna hava därvid uppmärksammat, att depositioner av kontanta
medel förekommit i betydande utsträckning vid tullkamrarna, utan att
någon verifiering av de sålunda mottagna medlen ifrågakommit och utan
att tullkammaren lämnat vederbörande deponent något erkännande örn
inbetalningen. Revisorerna hava vidare funnit, att de inbetalningar,
vissa varuägare baft att fullgöra för att omedelbart utbekomma vara, för
vilken tullkammare icke samtidigt kunnat bestämma vederbörlig tullavgift,
givits karaktär av deposition och att erkännande örn densammas
fullgörande utfärdats i form av depositionsbevis, vilket bevis belagts med
en avgift av 1 krona 50 öre.
Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:
»Det måste enligt revisorernas mening ur kontrollsynpunkt anses vara
av viss betydelse, att samtliga de medel, som av statliga myndigheter
mottagas och redovisas, i största möjliga utsträckning verifieras. En dylik
verifiering sker vid inbetalningar till tullkamrarna av debiterade avgifter.
Den av tullkammaren utställda tullräkningen, å vilken kvitteras
mottagna tullavgifter, är försedd med en kontrollkupong, som av tullkammaren
vid tullikviden frånskiljes och bebålles som verifikation till
5
Riksdagens skrivelse Nr 346.
inbetalningen. En liknande anordning synes revisorerna kunna genomföras,
därest tullverket för förhandsinbetalningar av ovan angivet slag
tillhandahåller tullkamrarna kvittensblanketter med vidsittande kontrollkuponger
och dessa i kontrollhänseende utnyttjas på enahanda sätt som
sker vid nyssnämnda inbetalningar av tullavgifter.
Från allmänhetens synpunkt torde det dessutom vara ett rättmätigt
krav, att kvitto utfärdas å varje inbetalning, som fullgöres till statsverket,
utan att detta kvitto belägges med särskild avgift från statens sida.
Ovanberörda inbetalningar, vilka i anslutning till bestämmelse i tullstadgan
givits karaktären av depositioner, äro enligt revisorernas uppfattning
mera att anse såsom en förskottsbetalning av tullavgiften i
avvaktan på vederbörande tullmyndigheters beslut örn taxeringen. Att
under sådana förhållanden belägga ett å inbetalningen utfärdat bevis
med särskild stämpelavgift, synes revisorerna icke vara skäligt.»
Förklaring har avgivits av generaltullstyrelsen (Del III sid. 95—98),
som av angivna skäl icke känt sig övertygad örn nödvändigheten av att
såsom kontroll å tullverkets redovisning av deponerade medel vidtaga en
anordning, sådan som den av revisorerna ifrågasatta. Däremot ansåge
styrelsen i likhet med revisorerna, att allmänheten möjligen kunde hava
något intresse av att få genomfört ett system, enligt vilket utfärdandet
av bevis å hos tullanstalt ställda depositioner bleve obligatoriskt och kostnadsfritt.
Enligt styrelsens mening vore det emellertid icke möjligt att
utan ändring av gällande expeditionslösen- och stämpelförordningar medgiva
den förordade kostnadsfriheten. De bevis, örn vilka här vore fråga,
avsåge nämligen i ett stort antal fall depositioner för utfående av varor,
vilka sedermera befunnes vara tullfria eller som vore ämnade att under
viss tid disponeras tullfritt här i riket och därefter återutföras. Dessa
depositioner borde enligt styrelsens mening icke vara att anse såsom en
förskottsbetalning av tullavgiften utan borde likställas med sådana medelsinbetalningar,
för vilka hos andra institutioner verkliga depositionsbevis
utfärdades. Styrelsen ansåge sig böra framhålla, att ett förfarande
med stämpelbelagda depositionsbevis vid nedsättande hos tullmyndighet
av belopp, svarande mot införselavgifterna för varor, tillämpats sedan
äldre tider och att styrelsen enligt beslut den 9 oktober 1884 fäst uppmärksamheten
å att depositionsbevis, som utfärdats på grund av då gällande
bestämmelser av motsvarande innehåll som nuvarande 152 § i tullstadgan,
borde påföras lösen och stämpelavgift enligt expeditionslösenoch
stämpelförordningarna.
Riksdagen, som funnit do av revisorerna under förevarande paragraf
gjorda uttalandena vara värda beaktande, vill i likhet med revisorerna
betona nödvändigheten av att vid de förhandsinbetalningar, varom här
är fråga, kvitton utfärdas å varje sådan inbetalning till statsverket samt
att dessa kvitton utlämnas kostnadsfritt.
För vinnande av rättelse i de anmärkta förhållandena synas erforderliga
åtgärder böra vidtagas av Eders Kungl. Maj:t.
6 Riksdagens skrivelse Nr 346.
Riksdagen får alltså anhålla, att Eders Kungl. Majit måtte vidtaga
erforderliga åtgärder för vinnande av ändring i av revisorerna anmärkta
hänseenden beträffande förfaringssättet i fråga örn depositioner
vid tullkamrarna.
4:o).
Ersättning till länsstyrelsernas och fögderiförvaltningens tjänstemän
för taxeringsarbete.
Under finansdepartementet, § 20, hava revisorerna meddelat, att
de verkställt en undersökning rörande den omfattning, i vilken länsstyrelsernas
och fögderiförvaltningens tjänstemän uppburit ersättning förarbete
i taxeringsnämnder och prövningsnämnder (Del I sid. 86—94).
Efter att hava redogjort för resultatet av denna undersökning hava revisorerna
sammanfört sina iakttagelser i följande uttalande:
»Revisorerna finna det anmärkningsvärt, att länsstyrelsernas tjänstemän
i så stor utsträckning erhållit ersättning för sådant prövningsnämndsarbete,
som enligt revisorernas mening borde tillhöra deras tjänsteåligganden.
Enligt inkomna uppgifter har visserligen ersättning allenast
utgått för arbete, som icke medhunnits under tjänstetid, men det synes revisorerna,
som örn, ifall övriga löpande ärenden lägga hinder i vägen för
taxeringsarbetets fullgörande inom föreskriven tid, den riktiga utvägen
vore att förordna vikarie för den med taxeringsarbetet sysselsatte tjänstemannen
under den tid taxeringsarbetet kräver liela hans arbetstid. Förutom
att på detta sätt kostnaderna sannolikt kunde nedbringas, borde
även taxeringens enhetlighet vinna härpå.
De uppgivna beloppen för ersättningar för arbete utfört i taxeringsnämnderna
lämna helt naturligt ingen grund för jämförelse de olika länen
emellan. Däremot synes det revisorerna egendomligt, att så olika
föifarande praktiserats, da det gällt ledighet för arbetets utförande och
därav följande avdrag från löneförmåner. Det synes revisorerna önskvärt
att i dessa hänseenden samma norm, såvitt möjligt, måtte följas inom alla
län.
Revisorerna kunna i detta sammanhang icke underlåta att påpeka, att
den utbetalda ersättningen i vissa fall synes vara väl rundligt tilltagen.
Så har i Göteborgs och Bohus län en landskontorist uppburit 8,175 kronor,
varav 4,425 kronor såsom ordförande i taxeringsnämnd och resten såsom
biträde åt landskamreraren och längdförare i prövningsnämnden. Deli
åtnjutna ledigheten uppgår till sammanlagt 3 dagars semester. Allt arbete
har således utförts före eller efter arbetstidens slut. Även örn uppdragets
fullgörande dragit vissa mindre omkostnader, förefaller dock berakmngsgrunden
för ersättningen hava varit alltför hög. En länsbokhållare
i samma län har uppburit 8,550 kronor, därav 2,550 kronor som
taxermgsnämndsordfbrande. Semester har åtnjutits under 7 dagar I
Kopparbergs län har till en landskontorist utbetalats 7,450 kronor, därav
4,550 kronor för arbete i taxeringsnämnd. Denne har dock åtnjutit ledighet
i 21 dagar och avstått 331 kronor 38 öre av lönen. I Malmöhus län
har till en extra länsbokhållare utbetalts 6,440 kronor, 4,090 kronor härav
7
Riksdagens skrivelse Nr 346.
har han uppburit såsom ordförande i fyra taxeringsnämnder. Ingen ledighet
har i detta fall förekommit.
De sålunda gjorda iakttagelserna hava revisorerna ansett sig böra
bringa till riksdagens kännedom.»
Förklaringar hava avgivits av samtliga länsstyrelser (Del III sid.
98—163).
Med hänsyn till den omfattning, i vilken länsstyrelsernas och fögderiförvaltningarnas
tjänstemän numera tagas i anspråk för det årliga taxeringsarbetet,
anser riksdagen en undersökning erforderlig till utrönande,
huruvida icke åtgärder kunna vidtagas för att på ett lämpligare sätt
ordna taxeringsarbetet i avseende å dispositionen av den personal, som
härför måste anlitas, samt huruvida personalen vid länsstyrelserna
och fögderiförvaltningarna behöver för framtiden i nuvarande omfattning
utnyttjas vid taxeringsarbetet. Otvivelaktigt är nämligen, att genom de
nuvarande anordningarna kostnaderna bliva högst betydande, och det
lärer även kunna befaras, att arbetet inom länsstyrelserna och underlydande
förvaltningar menligt påverkas av nu gällande ordning härutinnan.
En omständighet, som i hög grad medverkar till att nuvarande
förfaringssätt icke längre kan anses ändamålsenligt, är givetvis,
att taxeringsarbetets omfattning under de senaste åren starkt ökats,
varjämte en mera ingående prövning numera behöver ägnas taxeringsuppgifterna.
Samtliga på ordnandet av taxeringsarbetet inverkande omständigheter
synas därför böra i ett sammanhang göras till föremål för
närmare utredning, därvid särskilt torde böra beaktas frågan örn ledighet
för vederbörande befattningshavare vid fullgörande av arbete inom taxerings-
och prövningsnämnderna. På grund av vad sålunda anförts, får
riksdagen, under erinran örn att riksdagen i skrivelse till Eders Kungl.
Majit den 15 maj 1928 (nr 190, punkt 4:o) berört vissa likartade spörsmål,
anhålla, att Eders Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning
rörande ett ändamålsenligt ordnande av taxeringsarbetet, närmast med
hänsyn till användningen av den personal, som för detta ändamål årligen
behöver tagas i anspråk.
5:o).
Kommittéväsendet.
Under finansdepartementet, § 21, hava revisorerna redogjort för
kommittéväsendets utveckling under den senaste tioårsperioden (Del III
sid. 94—98) samt därtill anknutit vissa uttalanden.
I fråga örn kommittéväsendet har riksdagen funnit anledning framhålla
önskvärdheten av, att i berättelsen över vad sig i rikets sty
-
8 Riksdagens skrivelse Nr 346.
reise tilldragit, intages en specificerad uppgift rörande kostnaderna
för kommittéväsendet med angivande för varje kommitté av de
särskilda belopp, som utbetalts för dagarvoden, reseersättningar, ersättningar
för avstådda avlöningsförmåner samt expensutgifter. Dylika uppgifter
torde även böra lämnas beträffande sekreterare och biträden åt
kommittén. Någon svårighet att lämna ifrågavarande uppgifter torde
icke förefinnas, då på angivet sätt specificerade uppgifter årligen avlämnas
av vederbörande kommittéer. Riksdagen får alltså anhålla, att
Edels^ Kungl. Majit ville i berättelsen över vad sig i rikets styrelse tilldiagit
meddela specificerade uppgifter rörande kommittéväsendet, på
sätt av riksdagen här ovan angivits.
6:o).
Åttonde huvudtitelns anslag till kyrkors underhåll m. m.
Under ecklesiastikdepartementet, § 26, hava revisorerna meddelat,
att de företagit en utredning rörande de ersättningar, som utbetalats från
åttonde huvudtitelns anslag till kyrkors underhåll: ersättningar (Del I
sid. 112—114) och därvid anfört följande:
»Den verkställda utredningen har givit vid handen, att ifrågavarande
ersättningsbelopp, som utgå till icke mindre än nära 1,500 kyrkor, äro
synnerligen växlande och mången gång ytterst obetydliga. Så t. ex. hava
revisorerna uppmärksammat, att ersättningsbeloppen i vissa fall uppgått
till endast några ören. Enligt gällande beräkningsgrunder måste i regel
en årlig omräkning av de utgående ersättningsbeloppen verkställas. Det
torde vara obestridligt, att härigenom vederbörande utbetalningsmyndighet
asamkas ett avsevärt arbete, som i manga fall icke står i rimlig proportion
till den utgående ersättningen — ett förhållande, som jämväl vitsordats
av flera länsstyrelser.
På grund av vad sålunda anförts synes revisorerna en utredning böra
verkställas, huruvida icke ifrågavarande ersättning genom överenskommelse
med vederbörande ersättningstagare kunde avlösas med ett kapitaliserat
belopp eller utgå med ett bestämt årligt belopp.»
Förklaringar hava avgivits av kammarkollegium (Del III sid. 192—201),
statskontoret (Del III sid. 226—229), samtliga länsstyrelser (Del III sid.
201—217) och domkapitel (Del III sid. 218—225).
Efter att hava redogjort för anslagets tillkomst har kammarkollegium
anfört följande:
»Av den ovan lämnade redogörelsen torde framgå, att den av revisorerna
begärda utredningen är av behovet påkallad. Den nu utgående
ersättningen för vin- och hyggnadssäd torde utgöra en olämplig anordning
redan genom den därav betingade årliga, i förhållande till beloppens
storlek i regel omständliga omräknings- och utanordningsproceduren.
Kollegiet delar revisorernas uppfattning örn önskvärdheten av en förenkling
beträffande ifrågavarande, till antalet många men ofta obetyd
-
Riksdagens skrivelse Nr 346.
9
liga ersättningsbelopps utgörande. Men den av kollegium ovan lämnade
redogörelsen ger ock vid handen, hurusom förslag i senare tid — såväl i
visst sammanhang med de utredningar, som ledde till besluten örn den
allmänna grundskatteavskrivningen, som ock därefter i sammanhang
med tillkomsten av 1898 års lagstiftning angående avskrivning av kyrkofonden
i Skåne med flera landskap — varit å bane i syfte att ersättningen
för vin- och byggnadssäd skulle utan vidare indragas. Vad vid
denna speciella frågas behandling förekommit synes icke hava inneburit,
att tanken på en sådan åtgärd blivit av statsmakterna definitivt avvisad.
Vid sådant förhållande torde ej blott de av revisorerna angivna möjligheterna
för omläggning av det nuvarande systemet böra bliva föremål
för övervägande vid en utredning av angivet slag utan ock alternativet
indragning av ersättningarna utan vederlag.
Annorlunda är i viss mån läget beträffande de till domkyrkorna (och
Kalmar f. d. domkyrka) utgående ersättningar för domkyrkotunnor, varmed
torde böra i avseende å behandlingen likställas vissa anslag till domkyrkorna
i Karlstad och Härnösand, sannolikt av vin- och byggnadssäds
natur. Dessa ersättningar spela en långt större roll för de särskilda kyrkornas
ekonomi än vad fallet är för de vanliga församlingskyrkorna beträffande
ersättningarna för vin- och byggnadssäden. På grund av domkyrkornas
dubbla natur av stifts- och församlingskyrkor samt deras med
stiftskyrkokaraktären sammanhängande skyldigheter att bestrida vissa
kostnader för biskopsgård och domkapitelslokal kan ej i samma mån som
ifråga örn övriga kyrkor det subsidiära ansvaret för deras uppehållande
sägas åvila respektive församlingar. Dessa omständigheter torde speciellt
böra beaktas vid en utredning.
De ersättningar för indragna grundräntor, eventuellt ersättningar av
annan natur, till kyrkorna, som ingå i det nu ifrågavarande anslaget, synas
i allmänhet utgå i fixa penningbelopp eller efter det i 1869 års förordning
fixerade medelvärdet (i några fall, såsom till Skara domkyrka
för 24.4 kubikfot råg och 48.8 kubikfot korn, efter årligt medelmarkegångspris).
Någon omräkning beträffande dessa ersättningar äger följaktligen
i regel icke rum och torde någon förändring beträffande sådana ersättningar
icke av sådan anledning vara påkallad. Däremot är att märka,
att bland dessa ersättningsposter förekomma de till beloppen obetydligaste,
stundom blott några ören. Skulle en indragning till statsverket
eller omläggning av tili de två föregående grupperna hörande ersättningar
äga rum, är det givet, att frågan blir aktuell åtminstone för vissa
poster inom denna grupp.
Kollegiet, som i följd av den korta tid, som stått till dess förfogande,
icke kunnat i ovan angivna hänseende förebringa fullständig utredning
och förslag, tillstyrker alltså en utredning, varvid ovan angivna synpunkter
torde tagas i beaktande. Kollegiet anser sig tillika böra erinra,
att en indragning till statsverket eller minskning på annat sätt av ifrågavarande
ersättningars realvärde såsom i huvudsak berörande prästerskapets
privilegier torde erfordra medverkan av kyrkomötet. En dylik utredning,
som synes böra avse även visst anslag till »underhåll» (VIII C.
15), skulle dock icke äga något sakligt sammanhang med en utredning
rörande grunderna för lagstiftningen örn prästerskapets avlöning och
förvaltning av den därtill anslagna egendomen. Den av domkapitlet i
Växjö under motsatt förutsättning gjorda hemställan torde fördenskull
icke kunna tillstyrkas.
10
Riksdagens skrivelse Nr 346.
Den av domkapitlet i Luleå gjorda framställningen örn särskilt statsanslag
till domkyrkan i Luleå torde icke böra i förevarande sammanhang
bliva föremål för bedömande.»
Statskontoret har i likhet med revisorerna funnit, att en förnyad utredning
borde verkställas, huruvida icke nu omförmälda ersättningar skulle
kunna antingen av statsverket avlösas med ett kapitaliserat belopp eller
ock fastställas att utgå med bestämda årliga belopp. Statskontoret förutsatte
härvid att frågan angående de rättsliga grunderna för utbetalandet
av ersättningarna ifråga samtidigt bleve vederbörligen klarlagda.
Under ecklesiastikdepartementet, § 24, hava revisorerna vidare behandlat
en med ovan nämnda spörsmål sammanhängande fråga angående
vissa indelningsersättningar till klockare m. fl. från åttonde huvudtitelns
anslag: kleresistaten. Denna fråga bör enligt riksdagens mening behandlas
i förevarande sammanhang.
Revisorerna hava funnit, att ifrågavarande indelningsersättningar,
vilka för närvarande till övervägande delen beräknas efter medelmarkegångspris,
lämpligen kunna utgå med bestämda årliga belopp eller ock
av statsverket helt avlösas.
Förklaringar hava avgivits av kammarkollegium (Del III sid. 163—
166), statskontoret (Del III sid. 182—184) samt samtliga länsstyrelser och
Stockholms stads konsistorium (Del III sid. 166—182).
Kammarkollegium och statskontoret hava tillstyrkt, att en utredning
i frågan kommer till stånd, vilken utredning enligt ämbetsverkens mening
möjligen borde avse även andra ersättningar under anslaget.
Av revisorernas under §§ 24 och 26 gjorda uttalanden framgår, att uträkningen
av ifrågavarande indelningsersättningar förorsakar vederbörande
myndigheter ett avsevärt arbete, som ej står i rimlig proportion
till de utgående ersättningsbeloppen. Med hänsyn härtill synes det önskligt,
att en indragning eller avlösning av ersättningarna kommer till
stånd eller i varje fall att större enkelhet och reda i räkenskaperna och
därmed minskade utgifter för statsverket kan genomföras. I likhet med
de hörda myndigheterna har riksdagen alltså ansett, att en utredning i
sådant syfte bör verkställas.
Riksdagen får sålunda anhålla, att Eders Kungl. Majit måtte låta
verkställa utredning, dels huruvida icke en indragning eller avlösning
av ovan berörda indelningsersättningar kan äga rum, dels ock huruvida
icke i varje fall ett mera förenklat och tidsenligt förfarande vid uträkningen
av dessa ersättningar kan genomföras.
Riksdagens skrivelse Nr 346.
7 :o).
11
Dyrtidstillägg av statsmedel till vissa pensionärer i prästerskapets änke
och
pupillkassa m. fl.
Under elfte huvudtiteln, pensionsväsendet, § 40, hava revisorerna
framställt erinringar i fråga örn beviljande av dyrtidstillägg av statsmedel
till 55-åriga döttrar efter delägare i prästerskapets änke- och pupillkassa
(Del I sid 144—146).
Revisorerna hava, bland annat, framhållit, att av nämnda 55-åriga döttrar
icke mindre än 116 åtnjöte dyrtidstillägg av statsmedel i egenskap av befattningshavare
(49 stycken) eller f. d. befattningshavare (67 stycken) i statens
eller annan sådan tjänst, varå dyrtidstillägg av statsmedel utgår.
Till dessa befattningshavare eller f. d. befattningshavare hade dyrtidstillägg
av statsmedel utbetalts å pension från prästerskapets änke- och
pupillkassa för tiden 1 maj 1929—30 april 1930 med sammanlagt 12,717
kronor.
Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:
»En änke- och pupillkassas uppgift är principiellt att sörja endast för
änkor och minderåriga harn. Till icke minderåriga harn utgår därför i
regel icke någon pension, i annat fall än att vederbörande på grund av
sjukdom eller lyte är oförmögen att försörja sig. Någon motsvarighet
till den för prästerskapets änke- och pupillkassa gällande bestämmelsen
örn pensionsrätt för ogifta döttrar efter 55 år finnes icke beträffande
någon annan av statsmedel understödd änke- och pupillkassa med undantag
av vissa pensionsinrättningar vid universiteten och flottan, i fråga
örn vilka revisorerna hänvisa till sitt uttalande under §§ 41 och 42 i denna
berättelse. Revisorerna kunna för sin del icke finna några skäl föreligga,
varför staten skulle utbetala dyrtidstillägg i större utsträckning till
efterlevande efter delägare i prästerskapets änke- och pupillkassa än till
efterlevande efter statens befattningshavare eller andra delägare i statsunderstödda
änke- och pupillkassor. I särskilt hög grad förefaller detta
obefogat i fråga örn 55-åriga döttrar, vilka tillika åtnjuta dyrtidstillägg
av statsmedel i egenskap av befattningshavare eller f. d. befattningshavare.
Därest förmånen av dyrtidstillägg å den från prästerskapets änkeoch
pupillkassa utgående pensionen skäligen anses böra tillkomma
verkligt behövande ogifta döttrar efter 55 år, synes det icke vara någon
obillig fordran, att kostnaderna härför bestridas av kassan själv.
På grund av vad sålunda anförts synes en sådan ändring i gällande
bestämmelser rörande dyrtidstillägg åt pensionsberättigade änkor och
harn efter befattningshavare i statens tjänst m. fl. böra vidtagas, att
dyrtidstillägg av statsmedel ej må utgå till 55-åriga döttrar efter delägare
i prästerskapets änke- och pupillkassa.»
Förklaringar hava avgivits av statskontoret (Del III sid. 292 och 293)
och direktionen för prästerskapets änke- och pupillkassa (Del III sid. 294
och 295).
12
Riksdagens skrivelse Nr 346.
Under §§ 41 och 42 hava revisorerna framställt likartade erinringar
beträffande pensionärer vid universitetens pensionsinrättningar samt
flottans pensionskassa (Del I sid. 146—148).
Då riksdagen i likhet med revisorerna är av den uppfattningen, att dyrtidstillägg
av statsmedel knappast hör utgå till ifrågavarande pensionärer
vid prästerskapets änke- och pupillkassa, universitetens pensionsinrättningar
samt flottans pensionskassa eller i varje fall endast i den händelse
pensionärerna äro obemedlade och av sjukdom eller lyte urståndsätta
att sig själva försörja, har riksdagen ansett sig böra anhålla, att
Eders Kungl. Majit ville taga under övervägande frågan örn utbetalandet
av dyrtidstillägg av statsmedel åt ovan angivna pensionärer samt för
1932 års riksdag framlägga förslag i ärendet.
8:o).
Uppbördsår vode å till arméns pensionskassa redovisade tjänstepensions
avgifter.
Under elfte huvudtiteln, pensionsväsendet, § 45, hava revisorerna
i fråga örn visst uppbördsarvode vid arméns pensionskassa anfört följande:
»Enligt
gällande tjänstgöringsreglemente för armén skall regementsintendent
i sitt förhållande till direktionen över arméns pensionskassa ställa
sig till efterrättelse de reglementen, som äro fastställda för styrelsen och
förvaltningen av arméns pensionskassa samt änke- och pupillkassa.
I § 81 i reglementet för arméns pensionskassa (S. F. nr 9/1904) stadgas
att redogörare är skyldig att vid utbetalning av lön för tredje månaden i
varje kalenderkvartal eller, örn delägare avgår under löpande kvartal,
vid den med honom skeende slutlikvid innehålla alla av regementen och
kårerna för kvartalet pensionsinrättningen tillkommande inkomster samt
till direktionen insända eller till kassakontoret avlämnade genom avdrag
å lönerna eller annorledes uppburna avgifter så fort ske kan och så tidigt,
att medlen inom utgången av kvartalet kunna i direktionens kassa inflyta.
Jämlikt § 84 i samma reglemente äger redogörare uppbära i uppbördsarvode
två procent av de i § 57 mom. 1 och 2 i nämnda reglemente omnämnda
årliga avgifter för pension och fyllnadspension. Enligt vad som
framgår av räkenskaperna för arméns pensionskassa har under budgetåret
1929/1930 utbetalts 6,175 kronor 6 öre såsom uppbördsarvode till redogörare
vid regementen och kårer.
För uppbörd och redovisning av pensionsavgift, som utgår enligt lagen
angående civila tjänsteinnehavares rätt till pension, svarar i egenskap av
redogörare den, som ombesörjer utbetalning av tjänsteinnehavaren tillkommande
lönemedel. Någon ersättning för nämnda bestyr med pensionsavgifter
enligt civila pensionslagen utgår däremot icke.
Under framhållande att något motsvarande uppbördsarvode icke tillkommer
redogörarna vid flottan och den civila statsförvaltningen vilja
revisorerna ifrågasätta, huruvida det kan anses befogat, att för redogö
-
13
Riksdagens skrivelse Nr 346.
rare vid armén längre bibehålla denna förmån, vilken efter tillkomsten
av de nya avlöningsreglementena får anses hava en föråldrad karaktär.»
Riksdagen, som ansluter sig till den uppfattning, varåt revisorerna givit
uttryck, anser sig böra anhålla, att Eders Kungl. Majit ville vidtaga
erforderliga åtgärder i syfte att nuvarande uppbördsarvode å till arméns
pensionskassa redovisade tjänstepensionsavgifter må upphöra att utgå.
Stockholm den 2 juni 1931.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.