Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1931 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1930— 30 juni 1931.
1932-06-09 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1932:213, Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1931 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1930— 30 juni 1931.
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 213.
1
Nr 213.
Godkänd av lörsta kammaren den 9 juni 1932.
Godkänd av andra kammaren den 9 juni 1932.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år
1931 församlade revisorers berättelse angående verkställd
granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1930—
30 juni 1931.
(Statsutskottets utlåtanden nr 86 och 115.)
Till Konungen.
Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer rörande
verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1930—30 juni 1931
uti avgiven berättelse anmält samt vederbörande verk och myndigheter
uti däröver avgivna förklaringar hos Eders Kungl. Maj:t andragit, får
riksdagen i nedan nämnda ärenden anföra följande.
l:o)
Arvode vid exekutiva auktioner å fast egendom.
Under socialdepartementet, § 19, hava revisorerna upptagit till behandling
frågan örn arvoden vid exekutiva auktioner å fast egendom
(Del I sid. 40—45).
Bihang till riksdagens protokoll 1932■ Ib sami. Nr 213.
1
2
Riksdagens skrivelse Nr 213.
Efter att liava lämnat en redogörelse för senaste löneregleringar för
befattningshavare vid länsstyrelserna och bestämmelserna örn arvode för
exekutiva auktioner m. m. hava revisorerna meddelat uppgifter rörande
nu vid de särskilda länen tillämpat förfaringssätt vid hållandet av dylika
auktioner och ersättning härför.
Revisorerna hava därefter anfört följande.
»Den ovan lämnade redogörelsen synes giva vid handen, att inom vissa
län exekutiva auktioner hållits å annan plats än landskansliet i större
utsträckning, än vad som av förhållandena varit påkallat. Visserligen
äger, såsom förut framhållits, gäldenär bestämma örn exekutiv auktion
skall hållas å landskansliet eller å tingsställe i orten, men när exempelvis
i ett så vidsträckt län som Norrbottens nära nog samtliga försäljningar
av ifrågavarande slag kunnat försiggå å landskansliet, synes det
svårt att förklara, varför ej samma förhållande skulle kunna råda i
Malmöhus län. Några sakliga skäl för att, såsom skett i Stockholms och
Malmöhus län, förlägga auktionen till tingshuset i residensstaden i stället
för till landskansliet torde näppeligen kunna åberopas. På grund av
denna anordning har emellertid vederbörande tjänsteman gottgjort sig
arvode för förrättningen.
Såsom förut omtalats hava i de fall, befattningshavare vid länsstyrelser
förrättat exekutiv auktion på annan plats än å landskansliet, de ansett
sig berättigade uppbära auktionsprovision. Såvitt revisorerna kunna
finna står detta icke i överensstämmelse med det ovan åberopade
stadgandet i gällande avlöningsreglemente. Meningen med berörda stadgande
var uppenbarligen, att alla slag av sportler eller extra inkomster,
som härflöte av tjänsten eller av därmed sammanhängande bestyr, skulle
bortfalla. Särskilt anmärkningsvärt förefaller det, att, såsom i ett fall
skett, en landssekreterare, vilken uppbär ersättning för mistade sportler,
därjämte tillgodogör sig auktionsarvode.
Därest tilläventyrs författningens innebörd i nu förevarande avseende
skulle anses oklar, synes det revisorerna nödvändigt, att denna oklarhet
snarast möjligt undanröjes, på det att för framtiden auktionsarvoden icke
må utgå till länsstyrelsernas tjänstemän.
Slutligen vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida icke i sådana fall, då
exekutiva auktioner — vare sig på begäran av gäldenär eller eljest —
skola hållas å annan plats än landskansliet, såsom auktionsförrättare
företrädesvis böra förordnas länsstyrelsens egna befattningshavare.»
Yttrande i ärendet har avgivits av allmänna civilförvaltningens lönenämnd,
som bland annat anfört följande (Del lil sid. 72—74).
»Av den utav riksdagens revisorer verkställda utredningen rörande de
år 1930 inom olika län hållna exekutiva auktionerna å fast egendom framgår,
att i de fall, sådan auktion hållits utom landskansliet och tjänsteman
hos länsstyrelse förordnats att förrätta auktionen, vederbörande
befattningshavare uppburit arvode för förrättningen. Revisorerna hava
nu ifrågasatt riktigheten av detta förfaringssätt och därvid åberopat 36 §
i gällande avlöningsreglemente för allmänna civilförvaltningen ävensom
vissa av Kungl. Majit i cirkulär den 31 juli 1925 för länsstyrelsernas befattningshavare
utfärdade bestämmelser.
Riksdagens skrivelse Nr 213.
3
Vad till en början angår den landssekreterare tidigare tillkommande
rätten till arvode för exekutiv försäljning av utmätt fastighet, i det fall
att försäljningen ägde rum å landskansliet, synes det nämnden uppenbart,
att då denna sportelinkomst var förenad med tjänsten såsom sådan, landssekreterare
numera icke kan anses berättigad till dylikt arvode. Ej heller
torde i gällande författningar kunna hämtas något stöd för att medgiva
landssekreterare nu ifrågavarande ersättning för det fall, att denne
utanför landskansliet verkställer förrättning, varom här är fråga.
Däremot synes det nämnden vara tvivelaktigt, huruvida jämväl annan
befattningshavare vid länsstyrelse, vilken förordnas att förrätta auktioner
av nu ifrågavarande slag, kan på grund av gällande avlöningsbestämmelser
anses utesluten från rätten till auktionsarvode. Visserligen äga
de åberopade bestämmelserna i avlöningsreglementet och i förenämnda
cirkulär alltjämt tillämpning å de vid länsstyrelserna anställda befattningshavare,
som tillhöra nu gällande lönestat. Men å andra sidan synes
det gentemot den av reAusorerna hävdade uppfattningen kunna anföras,
att förordnande som auktionsförrättare icke är att betrakta såsom ett
med en viss tjänst förenat uppdrag och att följaktligen inkomst av dylikt
uppdrag icke kan vara att hänföra till sportler i egentlig mening.
Det må erinras, att även sedan den nya löneregleringen utsträckts till
att omfatta länsstyrelsernas befattningshavare, tjänstemän hos länsstyrelse
allmänt ansetts berättigade till särskild ersättning för fullgörande
av uppdrag såsom protokollförare i beskattningsnämnd, uppdrag som ur
de synpunkter, varom här är fråga, kunna anses i viss mån jämförliga
med nu ifråga\Tarande bestyr.
I detta sammanhang torde få bringas i erinran, att enligt vad för lönenämnden
är känt förutvarande landssekreteraren i Jönköpings län J. W.
Spens på anmodan från socialdepartementet till departementet den 16
juni 1928 avgivit yttrande jämte förslag till kungörelse angående ersättning
åt landsstatstjänsteman, som utanför landskansliet förrättar exekutiv
försäljning av fast egendom på landet, vilket yttrande sedermera varit
utremitterat till länsstyrelserna för utlåtande. Några nya bestämmelser
på området hava visserligen icke framgått såsom resultat av detta förslag,
men såväl det meddelade uppdraget som ock berörda förslag måste
anses förutsätta, att den länsstyrelsernas tjänstemän tidigare tillkommande
rätten till auktionsarvode icke blivit upphävd genom de nya lönebestämmelser,
som blevo å dem gällande Aud genomförande av 1925 års
lönereglering för länsstyrelserna.
Emellertid synes det nämnden, att den oklarhet i bestämmelserna, som
uppenbarligen är rådande i fråga örn rätt för länsstyrelsernas befattningshavare
att vid förordnande att förrätta auktion å utmätt fast egendom
tillgodonjuta eljest stadgad ersättning, påkallar förtydligande föreskrifter
på området, något sorn även framhållits av flera länsstyrelser.
Förslag till ändrade bestämmelser rörande ersättning för auktion å utmätt
fastighet å landet och i stad, där länsstyrelse är överexekutor, har
visserligen framlagts i det betänkande rörande fögderiförvaltningens lönereglering,
som den 11 juli 1931 avgivits av 1928 års lönekommitté. Det
synes dock nämnden föreligga skäl för Kungl. Majit att låta verkställa
en närmare utredning, huruvida icke statsverket borde belt och hållet
övertaga bestyret med förrättande av sådana auktioner mot det att det
för auktionens förrättande utgående arvodet helt tillfölle statsverket.
Vid tillämpning av en sådan anordning skulle givetvis uppdrag att för
-
4 Riksdagens skrivelse Nr 213.
rätta här avsedda auktioner ingå i befattningshavarnas allmänna tjänsteåligganden.
»
Därjämte hava förklaringar avgivits av samtliga länsstyrelser (Del III,
sid. 74—114).
Vad i ärendet förekommit, synes riksdagen giva vid handen, att den strävan
att förlägga de exekutiva auktionerna till landskansliet, som tidigare,
då arvodet för auktionen tillföll vederbörande landssekreterare,
gjort sig gällande, icke förefinnes numera, då arvodet redovisas till statsverket.
Beträffande de fall, då auktionen förrättas å annan plats än landskansliet,
lärer det, på sätt civilförvaltningens lönenämnd uttalat, vara
klart, att, örn landssekreteraren är auktionsförrättare, han ej heller i detta
fall äger uppbära arvode härför. Huruvida jämväl annan befattningshavare
vid länsstyrelsen, som förordnas till förrättningsman, är lagligen förhindrad
tillgodogöra sig arvode, måste däremot av skäl, som lönenämnden
anfört, anses mera tvivelaktigt. Nu gällande bestämmelser i ämnet kunna
icke anses fullt tydliga och föreskrifterna synas tillämpas olika av de
särskilda länsstyrelserna. På grund härav synes, såsom lönenämnden
framhållit, en utredning i frågan önskvärd. Denna utredning torde närmast
böra taga sikte på, huruvida icke här avsedda auktioner höra förrättas
av vederbörande befattningshavare såsom ett allmänt tjänsteåliggande.
Dock torde redan nu bestämmelse höra meddelas, att, då tingsställe är
beläget i eller i omedelbar närhet av vederbörande residensstad, där ut•
lyst auktion skall hållas av befattningshavare hos länsstyrelsen utan särskild
ersättning och arvodet för auktionen ingå till statsverket. Den tilllämpning
av hithörande bestämmelser, som skett vid några länsstyrelser,
då arvode utgått för i residensstaden hållen auktion, som förrättats utanför
landskansliet, synes nämligen riksdagen innebära ett kringgående av
gällande föreskrifter. I sistnämnda hänseende finner sig riksdagen därför
böra hos Eders Kungl. Majit anhålla örn omedelbart utfärdande av föreskrift
därom, att arvodet för sådan auktion skall ingå till statsverket.
Riksdagen har slutligen funnit sig böra framhålla det anmärkningsvärda
i att en landsfogde förordnats att förrätta exekutiva auktioner samtidigt
som han efter framställning från länsstyrelsen måst erhålla särskilt arbetsbiträde
för att kunna fullgöra sina instruktionsenliga skyldigheter.
På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, dels att Eders
Kungl. Majit ville taga under övervägande, huruvida icke bestämmelse
borde utfärdas därom, att det skall åligga befattningshavare vid länsstyrelserna
att utan särskild gottgörelse förrätta exekutiv auktion å fast
egendom, då sådan auktion hålles vid tingsställe beläget i eller i omedelbar
närhet av residensstaden; dels ock att Eders Kungl. Majit måtte föranstalta
örn utredning i övrigt beträffande ordnandet av exekutiva auktioner
å fast egendom samt uppbärandet av gottgörelsen härföx*.
Riksdagens skrivelse Nr 213.
5
2:o)
Ersättning till tillförordnade häradsskrivare.
Under socialdepartementet, § 20, hava revisorerna upptagit till behandling
frågan angående vissa häradsskrivare tillkommande extra inkomster
i tjänsten (Del I, sid. 45—49).
Revisorerna hava inledningsvis lämnat följande redogörelse:
»Vid 1917 års omorganisation av fögderiförvaltningen fastställdes häradsskrivares
avlöning till lön 2,600 kronor, tjänstgöringspenningar 1,000
kronor samt förvaltningsbidrag med 150 kronor för varje påbörjat 5,000- tal av folkmängden i fögderiet, ävensom två ålderstillägg, varje örn 500
kronor, att åtnjutas efter 5 respektive 10 års tjänstgöring. Häradsskrivarna
i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län
åtnjuta dessutom ortstillägg örn 200 kronor. Utöver nämnda i stat fastställda
avlöningsförmåner utgår till häradsskrivare tillfällig löneförbättring
med 850 kronor, därav 550 kronor lön och 300 kronor tjänstgöringspenningar,
ävensom dyrtidstillägg efter för icke nyreglerade verk gällande
grunder. Med tillämpning av det för år 1931 gällande procenttalet för
dyrtidstillägg samt med utgångspunkt från att förvaltningsbidraget i medeltal
utgör 1,157 kronor uppgår den sammanlagda begynnelseavlöningen
för häradsskrivare till 7,289 kronor.
Vidare äger häradsskrivare uppbära vissa sportler, såsom provision för
debitering av landstingsmedel, vägskatt och vissa försäkringsavgifter, debetsedellösen,
ersättning för upprättande av röstlängder, pensionsförteckningar,
arbetsgivarförteckningar och vägfyrktalslängder m. m. samt expeditionslösen
ävensom för upprättande av avskrifter ,av taxeringslängder.
Enligt vad som framgår av 1924 års uppbördssakkunnigas den 30 juni
1929 avgivna betänkande (sid. 117) utgjorde häradsskrivarnas nämnda
sportelinkomster under åren 1923—1925 i medeltal 12,870 kronor. Då häradsskrivarna
därjämte uppbära ersättning för taxeringsuppdrag, vilken
för nämnda tid beräknats till i medeltal 1,471 kronor per år, uppgick sålunda
den sammanlagda medelinkomsten av extra inkomster i tjänsten och
taxeringsuppdrag till 14,341 kronor. Utgifterna för tjänstebiträden, expenser
och expeditionsrum m. m. för samma tid utgjorde i medeltal för
varje häradsskrivare 7,838 kronor (5,859 + 1,979). Endast i ett fall förslogo
icke de extra inkomsterna i tjänsten till täckande av utgifter och
beräknade kostnader för tjänsten. Lade man i detta fall till arvodet för
taxeringsuppdrag, uppstode dock ett överskott även här. Enligt de sakkunnigas
utredning hade sålunda icke i något fögderi uppstått underskott,
och överskotten hade fördelat sig på följande sätt:
för
1 häradsskrivare .....
..... högst
1,000 kronor
»
3
» .....
..... 1,001—
2.000
»
»
G
» .....
..... 2.001—
3,000
»
»
10
» .....
..... 3,001—
4,000
»
»
14
» .....
..... 4,001—
5,000
»
»
16
» .....
..... 5,001—
6,000
»
»
21
» .....
..... 6,001—
7,000
»
»
13
» .....
..... 7,001—
8,000
»
»
13
» .....
..... 8,001—
9,000
»
6
Riksdagens skrivelse Nr 213.
för 7 häradsskrivare .......... 9,001—10,000 kronor
» 5 » 10,001—11,000 »
» 4 » 11,001—12,000 »
» 3 » .......... över 12,000 »
Till jämförelse torde böra framhållas att den av 1909 års kommitté för
omorganisation av fögderiförvaltningen gjorda utredningen i nämnda
hänseende (betänkande den 27 augusti 1912, sid. 159) gav vid handen, att
för 15 häradsskrivare de extra inkomsterna för år 1909, i vilka dock ej
mgingo ersättning för taxeringsuppdrag, upprättande av röstlängder, pensionsförteckningar
och arbetsgivarförteckningar, icke räckt till täckande
av de med tjänsten förenade utgifterna, under det att för 103 häradsskrivare
överskott uppstått och att detta utgjort
för
33 häradsskrivare .....
»
28
» .....
....... 501 1,000
»
»
22
» .....
....... 1.001 1,500
»
»
10
» .....
....... 1.501 2,000
»
»
7
» .....
....... 2,001 3,000
»
»
3
» .....
»
Den behållna inkomsten av extra inkomster i tjänsten och taxeringsuppdrag
för åren 1923—1925 uppgick således enligt 1924 års uppbördssakkunnigas
ovanherörda utredning i medeltal till 6,503 kronor. Därest
till nämnda belopp 6,503 kronor lägges liäradsskrivares begynnelseavlöning,
beräknad på sätt nyss nämnts, skulle den sammanlagda inkomsten
— däri icke inräknat eventuellt ålderstillägg och ortstillägg — uppgå
till i medeltal 13,792 kronor.
I anledning av ifrågasatt omorganisation av fögderiförvaltningarna
förordnades genom kungl, cirkuläret den 30 november 1923 att, då ledighet
uppstod å häradsskrivartjänst, finge, intill dess annorledes förordnades,
åtgärd för tjänstens återbesättande icke vidtagas utan särskild
föreskrift av Kungl. Maj :t. Efter utfärdandet av nämnda cirkulär har
ledig häradsskrivartjänst icke besatts med ordinarie innehavare. Till
den som förordnades uppehålla ledig häradsskrivartjänst utgick samtliga
med den lediga tjänsten förenade löneförmåner med undantag av
ett belopp, motsvarande vad ordinarie innehavare av tjänsten skulle hava
att erlägga såsom avgift för egen pensionering (s. k. full lön). Genom
kungl, cirkuläret den 15 maj 1931 upphävdes nämnda cirkulär av den 30
november 1923 och förordnades för tillämpning tills vidare och intill dess
annorlunda föreskreves, att, då ledighet uppstode å häradsskrivartjänst,
länsstyrelsen skulle kungöra befattningen till ansökan ledig och därvid
tillkännagiva, att befattningen komme att tillsättas endast medelst förordnande
tills vidare, med rättighet för den till häradsskrivartjänstens
bestridande förordnade att uppbära de med tjänsten förenade löneförmånerna
med undantag av ett belopp, motsvarande vad ordinarie innehavare
av tjänsten skulle hava att erlägga för egen pensionering. Enligt denna
föreskrift äga de tillförordnade häradsskrivarna att uppbära jämväl de
med tjänsten förenade sportelinkomsterna.
Av de i staten för fögderiförvaltningarna upptagna 119 häradsskrivartjänsterna
uppehöllos den 1 januari 1931 icke mindre än 42 på förordnande.
I sitt den 30 juni 1929 avgivna betänkande angående åtgärder för åvägabringande
av en rationell skatteuppbörd hava 1924 års uppbördssak
-
7
Riksdagens skrivelse Nr 213.
kunniga bland annat föreslagit, att uppbördsmyndighet, vilken jämväl
skulle ombesörja debiteringen, skulle vara i Stockholm Överståthållarämbetet
för uppbördsärenden, i Göteborg och Malmö magistraten genom
en under magistraten lydande uppbördsförvaltning samt i länen i övrigt
länsstyrelsen genom en inom landskontoret inrättad uppbördsavdelning.
De sakkunniga hava härvid utgått från att de nuvarande ordinarie häradsskrivarna,
vilka vid den nya organisationens genomförande icke uppnått
60 års ålder skulle överflyttas å sådan tjänst inom den nya organisationen,
som kunde anses närmast motsvara häradsskrivartjänst, d. v. s.
aktuarie- eller häradsskrivartjänst. Ordinarie häradsskrivare, som uppnått
60 år, skulle överföras till indragningsstat. Nämnda befattningar
inom den nya organisationen skulle placeras i lönegrad B 22, i vilken
lönegrad begynnelselönen å D-ort är 6,168 kronor. Med tillämpning av
det för år 1931 gällande procenttalet för dyrtidstillägget skulle sammanlagda
begynnelseavlöningen uppgå till 6,908 kronor. Häradsskrivarna
förut tillkommande extra inkomster i tjänsten skulle i mån de icke upphörde
ingå till statsverket.
Ehuru någon ovillkorlig rätt icke förelåge för ordinarie häradsskrivare
att efter förflyttning till någon av de nya tjänsterna åtnjuta ersättning
för mistade sportler å förut innehavd tjänst syntes emellertid de sakkunniga
billighetsskäl tala för att en viss ersättning beredes häradsskrivarna
i likhet med vad som ägde rum beträffande ordinarie landssekreterare
och landskamrerare vid genomförande av 1925 års lönereglering för länsstyrelserna,
och föreslogo de sakkunniga i sådant avseende ett personligt
lönetillägg å högst 5,400 kronor för år, beräknat enligt de grunder som
gälla för sådant lönetillägg till landssekreterare och landskamrerare, med
iakttagande att det personliga lönetillägget skulle nedskrivas med */» för
varje ar, så att lönetillägget skulle vara avskrivet efter 9 år. Däremot
skulle befattningshavare förordnad å vakant häradsskrivartjänst vid
eventuellt överförande å den nya lönestaten icke komma i åtnjutande av
dylikt lönetillägg. ...
I förevarande sammanhang må erinras örn att Kungl. Maj:t den 14 juni
1928 — i enlighet med ett av föredragande departementschefen till statsrådsprotokollet
över finansärenden för berörda dag gjort uttalande — angivit
vissa riktlinjer vid vikariat å befattning, beträffande vilken något
av följande avlöningsreglementen äger tillämpning, nämligen reglementet
den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, reglementet
den 19 juni 1919 (nr 343) för tjänstemän vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk, reglementet den 20 juni
1920 (nr 493) för tjänstemän vid domänverket samt reglementet den 9
juni 1922 (nr 379) för befattningshavare vid lots- och fyrstaten. Såsom
en förutsättning för den högre vikariatsersättningen (s. k. full lön) skulle
enligt nyssnämnda uttalande gälla bland annat, att förordnandet beräknades
komma att fortfara en mera avsevärd tid framåt. I enlighet härmed
skulle dylik ersättning icke utgå i fall, då fråga örn den framtida
organisationen av ett ämbetsverk kunde förväntas komma att inom jämförelsevis
kort tid underställas Kungl. Maj:ts och riksdagens prövning,
liksom ej heller då det kunde anses sannolikt, att viss befattning komme
att vid granskning av vederbörande verks organisation eller eljest nedflyttas
i lönehänseende eller indragas.»
Revisorerna hava härefter gjort följande allmänna uttalande:
8
Riksdagens skrivelse Nr 213.
»Vid de under de senaste årtiondena före det nya lönesystemets tillämpning
företagna löneregleringarna för tjänstemän, som dittills uppburit
sportler, har man såsom regel, för den händelse sportlerna icke indragits
till statsverket eller fått bortfalla, i de nya avlöningsvillkoren inryckt
bestämmelse, att tjänstemännen skola vara skyldiga att underkasta sig
minskning eller upphörande av sportelinkomsterna. Sådan bestämmelse
meddelas ock, då nu gällande lönereglering för häradsskrivare år 1917
beslutades.
I samband med det nya lönesystemets genomförande blevo tidigare förekommande
sportler fråntagna tjänstemännen. Det ligger i sakens natur,
att bäradsskrivarna eller de tjänstemän, som vid en omorganisation
av fögderiförvaltningen komma att ersätta nämnda tjänstemän, vid en
blivande lönereglering komma att få vidkännas en indragning av sportelinkomsterna.
Det torde därför kunna ifrågasättas, huruvida icke skäl
föreligga att redan nu en reducering av sportelinkomsterna kommer till
stånd i fögderier, där häradsskrivartjänsterna äro vakanta. Detta synes
desto mera berättigat, som de å sistnämnda tjänster förordnade befattningshavarna
enligt omförmälda cirkulär den 15 maj 1931 tillerkänts en
relativt gynnsam ställning i lönebänseende.
Häradsskrivarnas extra inkomster i tjänsten äro liksom förvaltningsbidrag
avsedda till bestridande av utgifter för tjänstebiträden, tjänsteresor
och tjänstelokal samt expenser i övrigt. Enligt uppgift i nämnda
uppbördssakkunnigas betänkande (sid. 117) förslogo de extra inkomsterna
i tjänsten endast i ett fögderi icke till täckande av utgifter och beräknade
kostnader för tjänsten. Tillägges emellertid i detta fall arvodet för
taxeringsuppdrag, uppstår dock ett överskott även bär. Förvaltningsbidraget
bar således endast i ett fall måst tagas i anspråk för utgifter i
tjänsten. Med hänsyn till nu angivna förhållanden synes revisorerna
den omtalade reduceringen av sportelinkomsterna för tillförordnade häradsskrivare
exempelvis kunna ske på det sätt, att deras inkomster av
tjänsten minskas med ett belopp, som motsvarar det i staten fastställda
förvaltningsbidraget. Skulle det inträffa, att extra inkomsterna i tjänsten
icke förslå till täckande av utgifter i tjänsten, torde vederbörande
efter särskild framställning kunna av det indragna förvaltningsbidraget
få uppbära ett belopp motsvarande den sålunda uppkomna bristen.
Givetvis kunna även andra utvägar erbjudas för åstadkommande av
den här avsedda regleringen av tillförordnade häradsskrivares sportelinkomster.
Revisorerna hava med det ovan anförda allenast velat fästa
uppmärksamhet vid berörda förhållanden och angiva ett av de sätt, varpå
den åsyftade regleringen skulle kunna vinnas.»
Förklaringar hava avgivits av allmänna civilförvaltningens lönenämnd
ävensom av samtliga länsstyrelser (Del III, sid. 114—149).
Vid övervägande av de synpunkter, som av revisorerna anförts, har riksdagens
vederbörande utskott ansett nödvändigt att införskaffa utredning
rörande häradsskrivare och kronouppbördstjänstemän tillkommande debiteringsprovision
m. m. Av nämnda utredning, vilken såsom bilaga är
fogad vid vederbörande utskotts utlåtande i ärendet, framgår, att under
år 1931 utbetalts provisioner å icke statliga skatter, som debiterats i samband
med kronouppbörden å landet och i stad, som deltager i landsting,
med följande belopp:
9
Riksdagens skrivelse Nr 213.
landstingsmedel ...................... kronor 529,684:16
vägskatt ............................ » 258,189:86
kreatursförsäkringsavgift ............ » 52,142:78
hästförsäkringsavgift ................ » 3,296:75
brandstodsmedel .................... » 23,921:57
hushållningssällskapsavgifter ........ » 8,309:06
tingshusmedel ........................ » 16,936: —
riddarhusmedel ...................... » 42:48
hagelskadeförsäkring ................ » 269:36
skolavgift m. m....................... » 545:35
Härtill kommer debetsedellösen med 422,555: 04 kronor.
Sammanlagt hava alltså uppburits provisioner för debitering av ovannämnda
medel jämte debetsedellösen med tillhopa 1,315,892: 41 kronor. I
medeltal uppgår provisionen jämte lösen för häradsskrivare under år 1931
till 8,942: 39 kronor, varav kommer på landstingsmedel nära 3,100 kronor,
på vägskatt omkring 2,150 kronor och på debetsedellösen ungefär 2,800
kronor.
Av utredningen framgår vidare, att debiteringsprovisionen å landstingsmedel
under tidsperioden 1923—1931 i de 96 fögderier, som av 1924 års uppbördssakkunniga
specifikt redovisats, ökat från 230,316 kronor till 296,592
kronor eller med 28 %, att provisionen å vägskatt under samma tid ökat
från 148,703 kronor till 217,023 kronor eller med 46 % samt att debetsedellösen
under samma tidsperiod ökat från 228,838 kronor till 272,597 kronor
eller med 19 %.
Då häradsskrivarnas av statsmedel utgående avlöningsförmåner, förvaltningsbidrag
inbegripet, för budgetåret 1930/1931 uppgingo till i runt
tal 980,000 kronor och deras ersättning av statsmedel för upprättande av
vissa längder m. m. utgjort 403,125 kronor eller i medeltal 3,387 kronor
för varje häradsskrivare, torde härav framgå, att häradsskrivarnas inkomster
äro synnerligen höga. De torde, bortsett från ersättningar för
mer eller mindre tillfälliga uppdrag samt för kommissionärsrörelse och
taxeringsarbete, uppgå till i medeltal minst 20,000 kronor. Även örn häradsskrivarna
få vidkännas icke obetydliga kostnader för hållandet av
lokal och avlönandet av tjänstebiträden m. m., är riksdagen av den uppfattningen,
att en reduktion av deras inkomster är påkallad. Denna torde
för övrigt vara motiverad redan därav, att skattesatserna, särskilt för
landstingens vidkommande under de senaste åren måst böjas. Den omständigheten
åter, att kronouppbörden numera fördelats på två terminer,
lärer enligt riksdagens mening ej medföra någon mera avsevärd arbetsökning
för häradsskrivarna. Emellertid bör den sålunda föreslagna reduktionen
icke verkställas genom en indragning av utgående förvaltningsbidrag
till tillförordnade häradsskrivare, utan sänkningen synes böra
drabba samtliga häradsskrivare och erhålla formen av en allmän sänk
-
10
Riksdagens skrivelse Nr 213.
ning i de procentsatser, efter vilka debiteringsprovision nu utgår. Sålunda
synes den vid 1922 års riksdag (kungl, förordningen den 15 juni
1922, nr 269) fastställda grunden för debiteringsprovision å landstingsmedel
eller 1.2 procent å den del av uppbörden, som ej överstiger 100,000 kronor,
kunna minskas till förslagsvis 0.8 procent samt övriga procentsatser
minskas proportionsvis ännu mera, så att den lägsta nu gällande procentsatsen
av 0.3 procent, som avser den del av uppbörden, som överstiger
500,000 kronor, sänkes till förslagsvis O.i procent. Procentsatserna för provisioner,
som nu äro 1.2, 0.9, 0.6 och 0.3, skulle förslagsvis kunna bestämmas
till 0.8, 0.4, 0.2 och O.i. Detta skulle för de skattekraftigaste fögderierna
betyda en minskning av provisionen å landstingsmedel till inemot hälften
av nuvarande belopp, men för de övriga fögderierna proportionsvis mindre
sänkning. Även beträffande debiteringsprovisionen å övriga skatter och
avgifter, framför allt då å vägskatten, torde en motsvarande sänkning
böra äga rum. Den sänkning av provisionen till häradsskrivarna, som
sålunda skulle äga rum, kommer att få betydelse genom minskning av
utgifterna för landsting och vägdistrikt. Särskilt för de norrländska länen,
där på grund av skatteförhållandena provisionerna nu utgå med
mycket stora belopp, blir utgiftsminskningen mera framträdande.
För kronouppbördstjänsteman i stad kan en sänkning av provisionsbeloppen
också ifrågasättas, och synes kunna ske i anslutning till sänkningen
för häradsskrivarnas del.
I de fall, då nu icke några bestämda grunder fastställts rörande gottgörelsen
för arbetet med debitering, såsom exempelvis är fallet beträffande
tingshusmedel, där vissa häradsskrivare ansett sig kunna för sitt besvär
fordra och uppbära en gottgörelse av ända till 6 procent av uppbörden,
torde uttryckliga föreskrifter örn grunderna för provisionens beräknande
böra utfärdas.
Då riksdagen är av den uppfattningen, att här ovan föreslagna åtgärder
snarast möjligt böra komma till utförande, har riksdagen funnit sig böra
anhålla, att Eders Kungl. Majit ville för 1933 års riksdag framlägga förslag
örn en allmän sänkning av utgående provisioner för häradsskrivare
och kronouppbördstjänstemän i städer.
3:o)
Utbetalning av flyttningsersättning.
Under socialdepartementet, § 21, hava revisorerna berört åtskilliga
fall, då flyttningsersättning utbetalts åt tillförordnade häradsskrivare
(Del I, sid. 49—51).
Kevisorerna hava härutinnan gjort följande uttalande:
»Av det anförda framgår, att befattningshavare i vissa lönegrader vid
länsstyrelserna, vilka förordnats att tills vidare vara häradsskrivare, till
-
11
Riksdagens skrivelse Nr 213.
erkänts ersättning för kostnad vid flyttning till annan tjänstgöringsort.
Utan att närmare ingå på frågan, huruvida flyttningsersättning över huvud
taget bör utgå vid förordnande å oreglerad befattning, vilja revisorerna
framhålla, att det såsom särskilt skäl för att flyttningsersättning
borde utgå vid förordnande å högre tjänst angivna förhållandet, att den
omedelbara ökningen i avlöningen, som en befordran eller än mera ett förordnande
beredde tjänstemannen, merendels vore så ringa, att denna ökning
i inkomster icke i och för sig kunde utgöra vederlag för flyttningskostnaderna,
icke föreligger vid förordnanden, varom bär är fråga. Med
hänsyn till den gynnade ställning, som, på sätt framgår av vad revisorerna
anfört under § 38, t. f. häradsskrivare intaga i avlöningsbänseende, kan
det icke anses oskäligt betungande för dem, örn de själva få vidkännas
eventuella flyttningskostnader.
Vad slutligen angår den i det föregående berörda ersättningen till en
andra länsbokhållare för två flyttningar under mindre tid än ett år, vill
det synas revisorerna att, då den senare flyttningen var föranledd av att
den ordinarie häradsskrivaren — efter en kortare tids förordnande å annan
bäradsskrivartjänst — på egen begäran återgick till sin ordinarie
tjänst, kostnaden för denna flyttning under alla förhållanden icke bort påvila
statsverket.»
Förklaringar hava avgivits av samtliga länsstyrelser, varjämte allmänna
civilförvaltningens lönenämnd inkommit med infordrat yttrande i ärendet
(Del. III, sid. 149—174).
Under finansdepartementet, § 38, hava revisorerna vidare upptagit till
behandling frågan örn utbetalning till vissa landshövdingar m. fl. av flyttningsersättning.
Revisorerna hava därvid uttalat, att en viss osäkerhet
tycktes råda beträffande rätten till flyttningsersättning för ifrågavarande
befattningshavare samt att det syntes önskvärt, att sådana bestämmelser
i ämnet meddelades, att av dem tydligt framginge, i vilka fall dylik
ersättning skulle utgå.
Riksdagen delar den av revisorerna uttalade uppfattningen, att gällande
bestämmelser synas medföra en viss osäkerhet beträffande rätten till flyttningsersättning
samt att det därför måste anses önskvärt, att fullt tydliga
bestämmelser i ämnet meddelas. Eventuellt synes det i vissa fall böra
tillkomma Eders Kungl. Majit att avgöra, huruvida med hänsyn till förekommande
omständigheter flyttningsersättning bör tillerkännas vederbörande.
På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Majit ville taga under övervägande, huruvida icke gällande föreskrifter
rörande rätten till flyttningsersättning böra omarbetas i syfte att
vinna full tydlighet beträffande de fall, där sådan rätt förefinnes, samt
huruvida det i övrigt bör tillkomma Eders Kungl. Majit att i särskilda
fall medgiva utbetalande av flyttningsersättning.
12
Riksdagens skrivelse Nr 213.
4:o)
Statens bidrag till skjutsentreprenader.
Under kommunikationsdepartementet, § 29, kava revisorerna upptagit
till behandling frågan angående statens bidrag till skjutsentreprenader
(Del. I, sid. 69—72).
Revisorerna bava till en början redogjort för bestämmelserna i gällande
stadga för skjutsväsendet ävensom lämnat vissa uppgifter beträffande antalet
skjutsanstalter i riket, entreprenadtiden för skjutsanstalterna och
statsverkets bidrag till skjutsentreprenader.
Härefter bava revisorerna anfört följande:
»Den gjorda utredningen visar att under budgetåret 1930/1931 statsbidrag
till skjutsentreprenader utgått endast i tolv län samt att dylikt bidrag
i sex län icke uppgått till 1,000 kronor. De årliga utgifterna för ifrågavarande
ändamål visa tendens att nedgå i avsevärd grad. Med hänsyn
till den starka ökningen av motortrafiken med därav följande förbättring
av kommunikationerna torde det kunna ifrågasättas, huruvida de nuvarande
föråldrade bestämmelserna örn skjutsväsendet böra bibehållas. Därest
på någon plats statligt bidrag till kommunikationsmedel, som avses i
skjutsstadgan, fortfarande skulle anses behövligt, torde, i likhet med vad
som nu äger rum beträffande bidrag från sjätte huvudtitelns anslag till
kommunikationsändamål, sådant bidrag lämpligen kunna beviljas efter
prövning i varje särskilt fall. För övrigt synes det revisorerna, som örn
bidrag till kommunikationsändamål, varom här är fråga, skulle i vissa
län kunna väsentligt nedbringas under de belopp, som för närvarande utgå
enligt skjutsstadgans föreskrifter. Detta torde särskilt vara fallet i Östergötlands
län, varest skjutsbidraget av statsmedel för närvarande utgår med
belopp, som endast överträffas av bidragen i de tre nordligaste länen. Beträffande
det till 46 skjutsanstalter i Jämtlands län utgående statsbidraget
vilja revisorerna framhålla, att flertalet av dessa skjutsanstalter äro
belägna å platser, som hava regelbundna omnibusförbindelser, upprätthållna
av postverket.»
Förklaringar hava avgivits av vissa länsstyrelser (Del. III, sid. 190—203).
Såsom av revisorernas utredning i ärendet framgår, har genom den
starka ökningen av motortrafiken behovet av skjutsanstalter för resandes
befordran under de senaste åren högst väsentligt förminskats och sådant
behov i begränsad utsträckning synes kvarstå endast inom de nordligaste
länen. På grund härav har riksdagen i likhet med revisorerna kommit till
den uppfattningen, att de nuvarande föråldrade bestämmelserna örn skjutsväsendet
icke längre äro påkallade. Riksdagen har därför ansett sig böra
anhålla, att utredning verkställes i syfte att utröna, huruvida bestämmelserna
i fråga lämpligen böra upphävas. Därest i undantagsfall statligt
bidrag till skjutsentreprenadväsendet fortfarande skulle anses behövligt,
13
Riksdagens skrivelse Nr 213.
torde sådant bidrag efter prövning av varje särskilt fall kunna bestridas
av för Eders Kungl. Maj:t tillgängliga medel.
Riksdagen får anhålla, att Eders Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning,
huruvida förutsättningar finnas för upphävande av gällande
stadga örn skjutsväsendet.
5:o)
Inköp av skrivmaskiner för statsförvaltningens behov.
Under finansdepartementet, § 35, hava revisorerna upptagit till behandling
frågan örn inköp av skrivmaskiner för statsförvaltningens behov
(Del I sid. 93—97).
Efter att hava lämnat en redogörelse för de vid upphandlingen betalta
priserna för olika märken hava revisorerna anfört följande.
»De priser, de olika myndigheterna fått erlägga för skrivmaskiner av
samma typ, hava, såsom förestående redogörelse utvisar, varit synnerligen
växlande. Dessa växlingar hava givetvis sin förklaring i det tilllämpade
upphandlingssättet och omfattningen av den verkställda upphandlingen.
De myndigheter, som efter infordrande av anbud verkställt
upphandling av flera maskiner på en gång, hava kunnat betinga sig de
förmånligaste priserna.
Såväl 1926 som 1927 års statsrevisorer hava förordat, att en fullständig
centralisering av statens inköp av skrivmaskiner skulle komma till
stånd, men deras framställningar hava, som synes, icke resulterat i några
åtgärder i angivet syfte. Detta är ett beklagligt förhållande, då staten
härigenom otvivelaktigt tillskyndats och fortfarande tillskyndas onödiga
utgifter.
Revisorerna vilja erinra örn att upphandlingen av normalpapper samt
vissa slag av papper, kuvert och läskpapper för statens behov från och
med år 1931 uppdragits åt generalpoststyrelsen. Det synes revisorerna
böra tagas under övervägande, örn ej ett liknande upphandlingssätt kunde
komma till stånd även beträffande statsverkets behov av skrivmaskiner.
Jämväl upphandlingen av räknemaskiner för statens behov torde i sådant
fall lämpligen kunna ske genom postverkets försorg.»
Det är otvivelaktigt önskvärt, att särskilda åtgärder vidtagas för att
vid upphandling av skriv- och räknemaskiner statsverket skall kunna
erhålla så förmånliga villkor som möjligt. Riksdagen anser sig därför,
utan att närmare ingå på revisorernas förslag, böra anhålla att Eders
Kungl. Majit ville taga under övervägande, på vad sätt upphandlingen
för statsverkets behov av skriv- och räknemaskiner bör på det för statsverket
lämpligaste och förmånligaste sätt ordnas.
14
Riksdagens skrivelse Nr 213.
6:o)
Liggaren över statsverkets specialutgiftsstater (statsliggaren).
Under finansdepartementet, § 36, hava revisorerna framlagt vissa synpunkter
på redigeringen av statsliggaren (Del I sid. 97—99).
Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:
»Revisorerna vilja framhålla, att med statsförvaltningens fortgående
utveckling behovet av lätt tillgängliga upplysningar beträffande dess
olika delar gjort sig alltmer gällande ej mindre inom riksdagen än även
hos statsdepartementen och övriga myndigheter. Den av statskontoret
utgivna liggaren synes i stort sett ägnad att på ett lyckligt sätt fylla sin
uppgift härutinnan. Då emellertid dess användbarhet skulle ytterligare
ökas, därest i densamma infördes uppgifter jämväl beträffande de under
fjärde huvudtiteln upptagna anslagen, hava revisorerna, som även för sitt
arbete hava intresse av denna fråga, velat framhålla önskvärdheten av
att en dylik sammanslagning av de olika liggarna snarast möjligt kommer
till stånd.
De liggare, som för närvarande utgivas av armé- och marinförvaltningarna
samt flygstyrelsen, torde dock icke i sin nuvarande form vara lämpade
att, på sätt statskontoret föreslagit, intagas i statsliggaren. Revisorerna
hava funnit att förstnämnda liggare, som ifråga örn format högst
betydligt avvika från statsliggarens, icke äro uppställda på sådant sätt,
att de giva tillräcklig överskådlighet. Mot desamma torde vidare kunna
anmärkas att de beträffande de olika anslagen icke lämna erforderliga
upplysningar. Beträffande arméförvaltningens liggare vilja revisorerna
särskilt framhålla, att i densamma ett stort antal sidor upptagas av stater
för de olika truppförbanden m. fl. Värjo stat påbörjas å ny sida,
oavsett det utrymme, staten kräver, vilket medför ett onödigt slöseri med
papper. Till staterna hörande anmärkningar upprepas för varje stat även
örn de äro likalydande. Det vill förefalla revisorerna att genom en ändrad
uppställning härutinnan antalet sidor i liggaren skulle kunna avsesevärt
reduceras. Då de av revisorerna nu anförda synpunkterna i alla
händelser betinga en omläggning av ifrågavarande liggare, synes detta
lämpligast kunna göras i samband med att de intagas i statsliggaren.
Det torde därvid böra tagas under övervägande, huruvida icke för åstadkommande
av enhetlighet i avseende å uppställning och stilsorter allenast
ett tryckeri bör anlitas för tryckning av arbetet i dess helhet, samt
att ett intimt samarbete kommer till stånd mellan de vederbörande, som
hava att redigera arbetets olika delar.»
Riksdagen är i likhet med revisorerna av den uppfattningen, att statsliggarens
användbarhet skulle ökas, därest i densamma infördes uppgifter
jämväl beträffande de under fjärde huvudtiteln uppförda anslagen.
De särskilda liggare, som hittills plägat upprättas och tryckas rörande
anslagen under nämnda huvudtitel för de särskilda försvarsgrenarna,
torde därför böra infogas i statsliggaren och i samband därmed
i statsliggaren intagas gällande avlöningsreglementen för försvarsväsendets
personal. Detta lärer kunna ske på sådant sätt, att utan större
15
Riksdagens skrivelse Nr 213.
kostnad särtryck för försvarsväsendets behov kunna tagas av den del av
liggaren, som avser försvarsväsendet. Då statsliggaren i allmänhet kan
utkomma först omkring den 1 september, är det önskvärt, att dessa särtryck
kunna utsändas i förväg och i så god tid, att de redan vid budgetårets
ingång kunna komma till användning vid försvarsväsendets myndigheter
och formationer. Hos vederbörande förvaltningsmyndigheter
inom försvarsväsendet torde de delar av liggarna, som beröra försvaret,
böra i samråd med statskontoret upprättas för att sedermera genom statskontorets
försorg tryckas. Härvid bör givetvis tillses, att statsliggaren
uppställes efter enhetliga principer.
Utan att taga ståndpunkt till de särskilda önskemål, som av revisorerna
i övrigt framhållits, vill riksdagen uttala den meningen, att i statsliggaren
böra intagas sådana uppgifter, som äro behövliga för att kunna få
en fullständig överblick över den fastställda budgeten och de bestämmelser,
som reglera anslagen. Givetvis utgår riksdagen från att kostnaderna
för statsliggarens utgivning i största möjliga mån begränsas och att de
inskränkningar och förenklingar beträffande dess uppställning, som äro
möjliga, även bliva genomförda. De förändringar i den hittillsvarande
uppställningen, som för innevarande budgetår ägt rum beträffande andra
huvudtiteln, synas böra genomföras successivt även beträffande övriga
huvudtitlar. Härigenom vinnes större reda och överskådlighet beträffande
anslagsdispositionerna.
De synpunkter, som sålunda enligt riksdagens mening böra vara vägledande
för redigeringen av statsliggaren, har riksdagen ansett sig böra
bringa till Eders Kungl. Maj:ts kännedom.
I samband med nu behandlade fråga har riksdagen uppmärksammat, att
den av revisorerna gjorda framställningen örn förändring i uppställningen
och omfattningen av statsliggaren icke blivit utställd till yttrande av
någon myndighet. I anledning härav har riksdagen, som fäst sig vid, att
olika praxis i avseende a inhämtande av yttranden rörande revisorernas
framställningar tillämpas i skilda departement, velat framhålla, att det
måste för riksdagsbehandlingen av revisionsberättelsen anses önskvärt,
att, åtminstone rörande framställningar av den betydelse som den förevarande,
yttrande införskaffas från vederbörande myndighet.
Riksdagen får alltså anhålla, att Eders Kungl. Maj:t ville taga under
övervägande lämpligheten av en omläggning utav statsliggaren i enlighet
med de synpunkter, som härovan angivits.
16
Riksdagens skrivelse Nr 213.
7:o)
Tjänstledighet från folkskollärartjänsten vid statsfolkskolor i Kuivakangas
i Övertorneå skoldistrikt.
Under ecklesiastikdepartementet, § 50, hava revisorerna till behandling
upptagit ett fall rörande tjänstledighet från folkskollärartjänst och
därvid anfört följande (Del I sid. 122).
»Genom beslut den 10 december 1930 utnämnde och förordnade domkapitlet
i Luleå folkskolläraren, juris och filosofie kandidaten Nils Johan
Waldemar Palmblad till ordinarie folkskollärare vid statsfolkskolan i
Övre Kuivakangas i Övertorneå skoldistrikt. Efter erhållet meddelande
örn sin utnämning till nämnda tjänst anhöll Palmblad örn tjänstledighet
för egna angelägenheter under vårterminen 1931. Denna ansökning avslogs
av skolrådet. Omedelbart därefter begärde Palmblad tjänstledighet
för sjukdom med stöd av läkarintyg. Skolrådet beslöt på grund härav
bevilja den begärda ledigheten.
Den 6 augusti 1931 anhöll Palmblad örn tjänstledighet höstterminen
1931 för fortsatt utbildning. Sedan denna ansökning överlämnats till
domkapitlet för prövning, avslog domkapitlet densamma genom beslut
den 19 augusti 1931, varvid domkapitlet tillika anmodade Palmblad att
antingen inträda i tjänstgöring eller också avsäga sig sin befattning. . På
därom av Palmblad gjord ansökning beviljades Palmblad av domkapitlet
enligt beslut den 21 oktober 1931 avsked från sin folkskollärartjänst.
räknat från och med den 11 oktober 1931.
Den 7 januari 1931 erhöll Palmblad plats som notarie vid mellersta Roslags
domsaga och tjänstgjorde därstädes under vårterminen 1931. I
egenskap av notarie har Palmblad icke erhållit någon avlöning (dock har
han såsom kommissionär i domsagan åtnjutit inkomst med visst, mindre
belopp). Vederbörande domhavande har upplyst, att han först sent på
våren 1931 erhållit meddelande, att Palmblad vore ordinarie folkskollärare.
Jämlikt § 8 i kungörelsen den 16 september 1918 angående avlöning åt
lärare vid folk- och småskolor samt statsbidrag till sådan avlöning äger
lärare, som erhållit tjänstledighet på grund av styrkt sjukdom, åtnjuta
samtliga honom eljest tillkommande kontanta avlöningsförmåner med
avdrag av ett belopp, motsvarande en tredjedel av den för honom enligt
nämnda kungörelse stadgade kontanta begynnelseavlöningen.
Då Palmblad tydligen varit av sin sjukdom oförhindrad att omedelbart
efter erhållen ledighet inträda i tjänstgöring vid ovannämnda domsaga,
synes det kunna ifrågasättas, örn sådana omständigheter förelegat, som
nödvändiggjort sjukledighet vid folkskollärartjänsten. Även om detta
skulle vara fallet, synes det dock icke överensstämmande med god ordning,
att tjänstledighet för sjukdom utnyttjas på sätt som i förevarande
fall skett.
Med nu gällande författningsbestämmelser torde det icke vara möjligt
att förhindra missförhållanden av förevarande slag. Revisorerna hava
emellertid velat fästa uppmärksamheten å detta fall i syfte att den brist
i lagstiftningen, som sålunda uppenbarligen föreligger, må på lämpligt
sätt bliva avhjälpt.»
Riksdagens skrivelse Nr 213.
17
Förklaring har avgivits av skolöverstyrelsen (Del III sid. 270).
Såsom av revisorernas uttalande framgår, har Palmblad efter erhållen
ordinarie folkskollärar tjänst med stöd av företett läkarintyg beviljats
tjänstledighet för sjukdom och omedelbart därefter inträtt i tjänstgöring
som notarie i domsaga. Att omständigheter icke förelegat, som nödvändiggjort
sjukledighet från folkskollärartjänsten, finner riksdagen uppenbart.
Därest missförhållanden av ifrågavarande art endast förekommit
i undantagsfall, torde någon särskild åtgärd från riksdagens sida icke
hava varit påkallad. Då det emellertid kommit till riksdagens kännedom,
att så icke är förhållandet, utan att liknande tillvägagångssätt ägt rum
i icke ringa utsträckning, har riksdagen i likhet med revisorerna ansett
anstalter böra vidtagas i syfte att avhjälpa den brist i gällande avlöningsbestämmelser,
som här otvivelaktigt föreligger. Det synes riksdagen
därjämte höra tagas under övervägande, huruvida icke i förevarande avseende
mera betryggande former för läkarintygs utfärdande skulle kunna
åvägabringas.
Beträffande det föreliggande fallet, som riksdagen funnit i hög grad
anmärkningsvärt, anser riksdagen, att Palmblads förfaringssätt icke bör
lämnas opåtalt, utan vill ifrågasätta, huruvida icke Eders Kungl. Majit
må finna skäl ägna frågan en ingående undersökning i avsikt att utröna,
huruvida någon åtgärd i ärendet får anses påkallad.
Riksdagen får alltså anhålla, att Eders Kungl. Majit ville taga under
övervägande, vad riksdagen ovan anfört.
8io)
Samtidigt uppburen avlöning och pension.
Under pensionsväsendet, § 55, hava revisorerna redogjort för ett fall,
då en smäskollärarinna samtidigt uppburit avlöning och pension (Del
I, sid. 134-136).
I anledning härav hava revisorerna gjort följande uttalande i
Omständigheterna i det föreliggande fallet synas revisorerna ganska
märkliga. Redan då Kungl. Majit hos riksdagen hemställde örn understöd
åt ifrågavarande lärarinna på grund av att hon ansetts för all framtid
oförmögen till tjänstgöring, hade hon under nära två år varit i tjänstgöring,
och vid tidpunkten för propositionens framläggande hade hon
vunnit fast anställning såsom lärarinna vid mindre folkskola. Det torde
vara uppenbart, att, därest Kungl. Majit och riksdagen ägt kännedom örn
nu påpekade omständigheter, understödet aldrig blivit beviljat. Efter
understödets beviljande har hon jämsides med sin avlöning såsom lärarinna
uppburit det av riksdagen beviljade understödet. I själva verket
visar det nu påtalade fallet behövligheten av att vid beslut örn understöd
och pensioner av ifrågavarande slag städse knytes ett villkor, som utesluter
ett upprepande av vad som här inträffat. Att statens pensionsanBihang
till riksdagens protokoll 1932. 1U sami. Nr 213. 2
18
Riksdagens skrivelse Nr 213.
stalt, ehuru den redan år 1921 erhöll kännedom om förhållandet, underlät
att fästa Kungl. Majits uppmärksamhet på saken, synes revisorerna —
oavsett huruvida i sakens dåvarande läge någon rättelse stod att vinna
— anmärkningsvärt.
Förklaring har avgivits av statens pensionsanstalt (Del III, sid. 284),
som funnit det tvivelaktigt, huruvida rättelse i anmärkta förhållandet
kunnat vinnas, och därför för sin del instämt i statsrevisorernas uttalade
mening örn behövligheten av att vid beslut örn understöd och pension av
ifrågavarande art knytes villkor, som utesluter ett upprepande av vad
som i förevarande fall inträffat.
Riksdagen måste finna det synnerligen anmärkningsvärt, att ett sådant
missförhållande som det av revisorerna påtalade överhuvudtaget kunnat
förekomma. Men ej mindre anmärkningsvärt är det, att, sedan statens
pensionsanstalt erhållit kännedom örn saken, anstalten funnit lämpligt att
allt fortfarande utbetala understödet utan att vidtaga någon som helst
åtgärd för att vinna rättelse i ett förhållande, som — hurudant än det
rent formella stödet för detsamma må vara — likväl realiter sett måste
anses såsom högeligen otillfredsställande. En anmälan till Kungl. Majit
örn vad som förelupit jämte förslag till åtgärder till förekommande av
ett upprepande synes man med skäl kunna hava förväntat från anstaltens
sida.
Då så nu ej skett, vill riksdagen framhålla, att det synes nödvändigt,
att till pension eller understöd, som beviljas genom särskilt riksdagsbeslut,
hädanefter knytes villkoret, att sådan förmån endast må utgå tills
vidare så länge de förhållanden, som föranlett beviljande av pensionen
eller understödet, fortfara, samt att Eders Kungl. Majit må äga på anmälan
förordna om pensionens eller understödets indragning.
Riksdagen får anhålla, att Eders Kungl. Majit ville taga under övervägande
vad revisorerna och riksdagen anfört rörande uppbärandet av
pension eller understöd, som beviljas genom särskilt riksdagsbeslut.
Stockholm den 9 juni 1932.
Med undersåtlig vördnad.
321789. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1932.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.