Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1931 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1930— 30 juni 1931.

1932-06-09 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1932:213, Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1931 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1930— 30 juni 1931.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 213.

1

Nr 213.

Godkänd av lörsta kammaren den 9 juni 1932.

Godkänd av andra kammaren den 9 juni 1932.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år

1931 församlade revisorers berättelse angående verkställd

granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders

tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1930—

30 juni 1931.

(Statsutskottets utlåtanden nr 86 och 115.)

Till Konungen.

Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer rörande

verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders

tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1930—30 juni 1931

uti avgiven berättelse anmält samt vederbörande verk och myndigheter

uti däröver avgivna förklaringar hos Eders Kungl. Maj:t andragit, får

riksdagen i nedan nämnda ärenden anföra följande.

l:o)

Arvode vid exekutiva auktioner å fast egendom.

Under socialdepartementet, § 19, hava revisorerna upptagit till behandling

frågan örn arvoden vid exekutiva auktioner å fast egendom

(Del I sid. 40—45).

Bihang till riksdagens protokoll 1932■ Ib sami. Nr 213.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 213.

Efter att liava lämnat en redogörelse för senaste löneregleringar för

befattningshavare vid länsstyrelserna och bestämmelserna örn arvode för

exekutiva auktioner m. m. hava revisorerna meddelat uppgifter rörande

nu vid de särskilda länen tillämpat förfaringssätt vid hållandet av dylika

auktioner och ersättning härför.

Revisorerna hava därefter anfört följande.

»Den ovan lämnade redogörelsen synes giva vid handen, att inom vissa

län exekutiva auktioner hållits å annan plats än landskansliet i större

utsträckning, än vad som av förhållandena varit påkallat. Visserligen

äger, såsom förut framhållits, gäldenär bestämma örn exekutiv auktion

skall hållas å landskansliet eller å tingsställe i orten, men när exempelvis

i ett så vidsträckt län som Norrbottens nära nog samtliga försäljningar

av ifrågavarande slag kunnat försiggå å landskansliet, synes det

svårt att förklara, varför ej samma förhållande skulle kunna råda i

Malmöhus län. Några sakliga skäl för att, såsom skett i Stockholms och

Malmöhus län, förlägga auktionen till tingshuset i residensstaden i stället

för till landskansliet torde näppeligen kunna åberopas. På grund av

denna anordning har emellertid vederbörande tjänsteman gottgjort sig

arvode för förrättningen.

Såsom förut omtalats hava i de fall, befattningshavare vid länsstyrelser

förrättat exekutiv auktion på annan plats än å landskansliet, de ansett

sig berättigade uppbära auktionsprovision. Såvitt revisorerna kunna

finna står detta icke i överensstämmelse med det ovan åberopade

stadgandet i gällande avlöningsreglemente. Meningen med berörda stadgande

var uppenbarligen, att alla slag av sportler eller extra inkomster,

som härflöte av tjänsten eller av därmed sammanhängande bestyr, skulle

bortfalla. Särskilt anmärkningsvärt förefaller det, att, såsom i ett fall

skett, en landssekreterare, vilken uppbär ersättning för mistade sportler,

därjämte tillgodogör sig auktionsarvode.

Därest tilläventyrs författningens innebörd i nu förevarande avseende

skulle anses oklar, synes det revisorerna nödvändigt, att denna oklarhet

snarast möjligt undanröjes, på det att för framtiden auktionsarvoden icke

må utgå till länsstyrelsernas tjänstemän.

Slutligen vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida icke i sådana fall, då

exekutiva auktioner — vare sig på begäran av gäldenär eller eljest —

skola hållas å annan plats än landskansliet, såsom auktionsförrättare

företrädesvis böra förordnas länsstyrelsens egna befattningshavare.»

Yttrande i ärendet har avgivits av allmänna civilförvaltningens lönenämnd,

som bland annat anfört följande (Del lil sid. 72—74).

»Av den utav riksdagens revisorer verkställda utredningen rörande de

år 1930 inom olika län hållna exekutiva auktionerna å fast egendom framgår,

att i de fall, sådan auktion hållits utom landskansliet och tjänsteman

hos länsstyrelse förordnats att förrätta auktionen, vederbörande

befattningshavare uppburit arvode för förrättningen. Revisorerna hava

nu ifrågasatt riktigheten av detta förfaringssätt och därvid åberopat 36 §

i gällande avlöningsreglemente för allmänna civilförvaltningen ävensom

vissa av Kungl. Majit i cirkulär den 31 juli 1925 för länsstyrelsernas befattningshavare

utfärdade bestämmelser.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 213.

3

Vad till en början angår den landssekreterare tidigare tillkommande

rätten till arvode för exekutiv försäljning av utmätt fastighet, i det fall

att försäljningen ägde rum å landskansliet, synes det nämnden uppenbart,

att då denna sportelinkomst var förenad med tjänsten såsom sådan, landssekreterare

numera icke kan anses berättigad till dylikt arvode. Ej heller

torde i gällande författningar kunna hämtas något stöd för att medgiva

landssekreterare nu ifrågavarande ersättning för det fall, att denne

utanför landskansliet verkställer förrättning, varom här är fråga.

Däremot synes det nämnden vara tvivelaktigt, huruvida jämväl annan

befattningshavare vid länsstyrelse, vilken förordnas att förrätta auktioner

av nu ifrågavarande slag, kan på grund av gällande avlöningsbestämmelser

anses utesluten från rätten till auktionsarvode. Visserligen äga

de åberopade bestämmelserna i avlöningsreglementet och i förenämnda

cirkulär alltjämt tillämpning å de vid länsstyrelserna anställda befattningshavare,

som tillhöra nu gällande lönestat. Men å andra sidan synes

det gentemot den av reAusorerna hävdade uppfattningen kunna anföras,

att förordnande som auktionsförrättare icke är att betrakta såsom ett

med en viss tjänst förenat uppdrag och att följaktligen inkomst av dylikt

uppdrag icke kan vara att hänföra till sportler i egentlig mening.

Det må erinras, att även sedan den nya löneregleringen utsträckts till

att omfatta länsstyrelsernas befattningshavare, tjänstemän hos länsstyrelse

allmänt ansetts berättigade till särskild ersättning för fullgörande

av uppdrag såsom protokollförare i beskattningsnämnd, uppdrag som ur

de synpunkter, varom här är fråga, kunna anses i viss mån jämförliga

med nu ifråga\Tarande bestyr.

I detta sammanhang torde få bringas i erinran, att enligt vad för lönenämnden

är känt förutvarande landssekreteraren i Jönköpings län J. W.

Spens på anmodan från socialdepartementet till departementet den 16

juni 1928 avgivit yttrande jämte förslag till kungörelse angående ersättning

åt landsstatstjänsteman, som utanför landskansliet förrättar exekutiv

försäljning av fast egendom på landet, vilket yttrande sedermera varit

utremitterat till länsstyrelserna för utlåtande. Några nya bestämmelser

på området hava visserligen icke framgått såsom resultat av detta förslag,

men såväl det meddelade uppdraget som ock berörda förslag måste

anses förutsätta, att den länsstyrelsernas tjänstemän tidigare tillkommande

rätten till auktionsarvode icke blivit upphävd genom de nya lönebestämmelser,

som blevo å dem gällande Aud genomförande av 1925 års

lönereglering för länsstyrelserna.

Emellertid synes det nämnden, att den oklarhet i bestämmelserna, som

uppenbarligen är rådande i fråga örn rätt för länsstyrelsernas befattningshavare

att vid förordnande att förrätta auktion å utmätt fast egendom

tillgodonjuta eljest stadgad ersättning, påkallar förtydligande föreskrifter

på området, något sorn även framhållits av flera länsstyrelser.

Förslag till ändrade bestämmelser rörande ersättning för auktion å utmätt

fastighet å landet och i stad, där länsstyrelse är överexekutor, har

visserligen framlagts i det betänkande rörande fögderiförvaltningens lönereglering,

som den 11 juli 1931 avgivits av 1928 års lönekommitté. Det

synes dock nämnden föreligga skäl för Kungl. Majit att låta verkställa

en närmare utredning, huruvida icke statsverket borde belt och hållet

övertaga bestyret med förrättande av sådana auktioner mot det att det

för auktionens förrättande utgående arvodet helt tillfölle statsverket.

Vid tillämpning av en sådan anordning skulle givetvis uppdrag att för
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Riksdagens skrivelse Nr 213.

rätta här avsedda auktioner ingå i befattningshavarnas allmänna tjänsteåligganden.

»

Därjämte hava förklaringar avgivits av samtliga länsstyrelser (Del III,

sid. 74—114).

Vad i ärendet förekommit, synes riksdagen giva vid handen, att den strävan

att förlägga de exekutiva auktionerna till landskansliet, som tidigare,

då arvodet för auktionen tillföll vederbörande landssekreterare,

gjort sig gällande, icke förefinnes numera, då arvodet redovisas till statsverket.

Beträffande de fall, då auktionen förrättas å annan plats än landskansliet,

lärer det, på sätt civilförvaltningens lönenämnd uttalat, vara

klart, att, örn landssekreteraren är auktionsförrättare, han ej heller i detta

fall äger uppbära arvode härför. Huruvida jämväl annan befattningshavare

vid länsstyrelsen, som förordnas till förrättningsman, är lagligen förhindrad

tillgodogöra sig arvode, måste däremot av skäl, som lönenämnden

anfört, anses mera tvivelaktigt. Nu gällande bestämmelser i ämnet kunna

icke anses fullt tydliga och föreskrifterna synas tillämpas olika av de

särskilda länsstyrelserna. På grund härav synes, såsom lönenämnden

framhållit, en utredning i frågan önskvärd. Denna utredning torde närmast

böra taga sikte på, huruvida icke här avsedda auktioner höra förrättas

av vederbörande befattningshavare såsom ett allmänt tjänsteåliggande.

Dock torde redan nu bestämmelse höra meddelas, att, då tingsställe är

beläget i eller i omedelbar närhet av vederbörande residensstad, där ut•

lyst auktion skall hållas av befattningshavare hos länsstyrelsen utan särskild

ersättning och arvodet för auktionen ingå till statsverket. Den tilllämpning

av hithörande bestämmelser, som skett vid några länsstyrelser,

då arvode utgått för i residensstaden hållen auktion, som förrättats utanför

landskansliet, synes nämligen riksdagen innebära ett kringgående av

gällande föreskrifter. I sistnämnda hänseende finner sig riksdagen därför

böra hos Eders Kungl. Majit anhålla örn omedelbart utfärdande av föreskrift

därom, att arvodet för sådan auktion skall ingå till statsverket.

Riksdagen har slutligen funnit sig böra framhålla det anmärkningsvärda

i att en landsfogde förordnats att förrätta exekutiva auktioner samtidigt

som han efter framställning från länsstyrelsen måst erhålla särskilt arbetsbiträde

för att kunna fullgöra sina instruktionsenliga skyldigheter.

På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, dels att Eders

Kungl. Majit ville taga under övervägande, huruvida icke bestämmelse

borde utfärdas därom, att det skall åligga befattningshavare vid länsstyrelserna

att utan särskild gottgörelse förrätta exekutiv auktion å fast

egendom, då sådan auktion hålles vid tingsställe beläget i eller i omedelbar

närhet av residensstaden; dels ock att Eders Kungl. Majit måtte föranstalta

örn utredning i övrigt beträffande ordnandet av exekutiva auktioner

å fast egendom samt uppbärandet av gottgörelsen härföx*.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 213.

5

2:o)

Ersättning till tillförordnade häradsskrivare.

Under socialdepartementet, § 20, hava revisorerna upptagit till behandling

frågan angående vissa häradsskrivare tillkommande extra inkomster

i tjänsten (Del I, sid. 45—49).

Revisorerna hava inledningsvis lämnat följande redogörelse:

»Vid 1917 års omorganisation av fögderiförvaltningen fastställdes häradsskrivares

avlöning till lön 2,600 kronor, tjänstgöringspenningar 1,000

kronor samt förvaltningsbidrag med 150 kronor för varje påbörjat 5,000- tal av folkmängden i fögderiet, ävensom två ålderstillägg, varje örn 500

kronor, att åtnjutas efter 5 respektive 10 års tjänstgöring. Häradsskrivarna

i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län

åtnjuta dessutom ortstillägg örn 200 kronor. Utöver nämnda i stat fastställda

avlöningsförmåner utgår till häradsskrivare tillfällig löneförbättring

med 850 kronor, därav 550 kronor lön och 300 kronor tjänstgöringspenningar,

ävensom dyrtidstillägg efter för icke nyreglerade verk gällande

grunder. Med tillämpning av det för år 1931 gällande procenttalet för

dyrtidstillägg samt med utgångspunkt från att förvaltningsbidraget i medeltal

utgör 1,157 kronor uppgår den sammanlagda begynnelseavlöningen

för häradsskrivare till 7,289 kronor.

Vidare äger häradsskrivare uppbära vissa sportler, såsom provision för

debitering av landstingsmedel, vägskatt och vissa försäkringsavgifter, debetsedellösen,

ersättning för upprättande av röstlängder, pensionsförteckningar,

arbetsgivarförteckningar och vägfyrktalslängder m. m. samt expeditionslösen

ävensom för upprättande av avskrifter ,av taxeringslängder.

Enligt vad som framgår av 1924 års uppbördssakkunnigas den 30 juni

1929 avgivna betänkande (sid. 117) utgjorde häradsskrivarnas nämnda

sportelinkomster under åren 1923—1925 i medeltal 12,870 kronor. Då häradsskrivarna

därjämte uppbära ersättning för taxeringsuppdrag, vilken

för nämnda tid beräknats till i medeltal 1,471 kronor per år, uppgick sålunda

den sammanlagda medelinkomsten av extra inkomster i tjänsten och

taxeringsuppdrag till 14,341 kronor. Utgifterna för tjänstebiträden, expenser

och expeditionsrum m. m. för samma tid utgjorde i medeltal för

varje häradsskrivare 7,838 kronor (5,859 + 1,979). Endast i ett fall förslogo

icke de extra inkomsterna i tjänsten till täckande av utgifter och

beräknade kostnader för tjänsten. Lade man i detta fall till arvodet för

taxeringsuppdrag, uppstode dock ett överskott även här. Enligt de sakkunnigas

utredning hade sålunda icke i något fögderi uppstått underskott,

och överskotten hade fördelat sig på följande sätt:

för

1 häradsskrivare .....

..... högst

1,000 kronor

»

3

» .....

..... 1,001—

2.000

»

»

G

» .....

..... 2.001—

3,000

»

»

10

» .....

..... 3,001—

4,000

»

»

14

» .....

..... 4,001—

5,000

»

»

16

» .....

..... 5,001—

6,000

»

»

21

» .....

..... 6,001—

7,000

»

»

13

» .....

..... 7,001—

8,000

»

»

13

» .....

..... 8,001—

9,000

»

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 213.

för 7 häradsskrivare .......... 9,001—10,000 kronor

» 5 » 10,001—11,000 »

» 4 » 11,001—12,000 »

» 3 » .......... över 12,000 »

Till jämförelse torde böra framhållas att den av 1909 års kommitté för

omorganisation av fögderiförvaltningen gjorda utredningen i nämnda

hänseende (betänkande den 27 augusti 1912, sid. 159) gav vid handen, att

för 15 häradsskrivare de extra inkomsterna för år 1909, i vilka dock ej

mgingo ersättning för taxeringsuppdrag, upprättande av röstlängder, pensionsförteckningar

och arbetsgivarförteckningar, icke räckt till täckande

av de med tjänsten förenade utgifterna, under det att för 103 häradsskrivare

överskott uppstått och att detta utgjort

för

33 häradsskrivare .....

»

28

» .....

....... 501 1,000

»

»

22

» .....

....... 1.001 1,500

»

»

10

» .....

....... 1.501 2,000

»

»

7

» .....

....... 2,001 3,000

»

»

3

» .....

»

Den behållna inkomsten av extra inkomster i tjänsten och taxeringsuppdrag

för åren 1923—1925 uppgick således enligt 1924 års uppbördssakkunnigas

ovanherörda utredning i medeltal till 6,503 kronor. Därest

till nämnda belopp 6,503 kronor lägges liäradsskrivares begynnelseavlöning,

beräknad på sätt nyss nämnts, skulle den sammanlagda inkomsten

— däri icke inräknat eventuellt ålderstillägg och ortstillägg — uppgå

till i medeltal 13,792 kronor.

I anledning av ifrågasatt omorganisation av fögderiförvaltningarna

förordnades genom kungl, cirkuläret den 30 november 1923 att, då ledighet

uppstod å häradsskrivartjänst, finge, intill dess annorledes förordnades,

åtgärd för tjänstens återbesättande icke vidtagas utan särskild

föreskrift av Kungl. Maj :t. Efter utfärdandet av nämnda cirkulär har

ledig häradsskrivartjänst icke besatts med ordinarie innehavare. Till

den som förordnades uppehålla ledig häradsskrivartjänst utgick samtliga

med den lediga tjänsten förenade löneförmåner med undantag av

ett belopp, motsvarande vad ordinarie innehavare av tjänsten skulle hava

att erlägga såsom avgift för egen pensionering (s. k. full lön). Genom

kungl, cirkuläret den 15 maj 1931 upphävdes nämnda cirkulär av den 30

november 1923 och förordnades för tillämpning tills vidare och intill dess

annorlunda föreskreves, att, då ledighet uppstode å häradsskrivartjänst,

länsstyrelsen skulle kungöra befattningen till ansökan ledig och därvid

tillkännagiva, att befattningen komme att tillsättas endast medelst förordnande

tills vidare, med rättighet för den till häradsskrivartjänstens

bestridande förordnade att uppbära de med tjänsten förenade löneförmånerna

med undantag av ett belopp, motsvarande vad ordinarie innehavare

av tjänsten skulle hava att erlägga för egen pensionering. Enligt denna

föreskrift äga de tillförordnade häradsskrivarna att uppbära jämväl de

med tjänsten förenade sportelinkomsterna.

Av de i staten för fögderiförvaltningarna upptagna 119 häradsskrivartjänsterna

uppehöllos den 1 januari 1931 icke mindre än 42 på förordnande.

I sitt den 30 juni 1929 avgivna betänkande angående åtgärder för åvägabringande

av en rationell skatteuppbörd hava 1924 års uppbördssak
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens skrivelse Nr 213.

kunniga bland annat föreslagit, att uppbördsmyndighet, vilken jämväl

skulle ombesörja debiteringen, skulle vara i Stockholm Överståthållarämbetet

för uppbördsärenden, i Göteborg och Malmö magistraten genom

en under magistraten lydande uppbördsförvaltning samt i länen i övrigt

länsstyrelsen genom en inom landskontoret inrättad uppbördsavdelning.

De sakkunniga hava härvid utgått från att de nuvarande ordinarie häradsskrivarna,

vilka vid den nya organisationens genomförande icke uppnått

60 års ålder skulle överflyttas å sådan tjänst inom den nya organisationen,

som kunde anses närmast motsvara häradsskrivartjänst, d. v. s.

aktuarie- eller häradsskrivartjänst. Ordinarie häradsskrivare, som uppnått

60 år, skulle överföras till indragningsstat. Nämnda befattningar

inom den nya organisationen skulle placeras i lönegrad B 22, i vilken

lönegrad begynnelselönen å D-ort är 6,168 kronor. Med tillämpning av

det för år 1931 gällande procenttalet för dyrtidstillägget skulle sammanlagda

begynnelseavlöningen uppgå till 6,908 kronor. Häradsskrivarna

förut tillkommande extra inkomster i tjänsten skulle i mån de icke upphörde

ingå till statsverket.

Ehuru någon ovillkorlig rätt icke förelåge för ordinarie häradsskrivare

att efter förflyttning till någon av de nya tjänsterna åtnjuta ersättning

för mistade sportler å förut innehavd tjänst syntes emellertid de sakkunniga

billighetsskäl tala för att en viss ersättning beredes häradsskrivarna

i likhet med vad som ägde rum beträffande ordinarie landssekreterare

och landskamrerare vid genomförande av 1925 års lönereglering för länsstyrelserna,

och föreslogo de sakkunniga i sådant avseende ett personligt

lönetillägg å högst 5,400 kronor för år, beräknat enligt de grunder som

gälla för sådant lönetillägg till landssekreterare och landskamrerare, med

iakttagande att det personliga lönetillägget skulle nedskrivas med */» för

varje ar, så att lönetillägget skulle vara avskrivet efter 9 år. Däremot

skulle befattningshavare förordnad å vakant häradsskrivartjänst vid

eventuellt överförande å den nya lönestaten icke komma i åtnjutande av

dylikt lönetillägg. ...

I förevarande sammanhang må erinras örn att Kungl. Maj:t den 14 juni

1928 — i enlighet med ett av föredragande departementschefen till statsrådsprotokollet

över finansärenden för berörda dag gjort uttalande — angivit

vissa riktlinjer vid vikariat å befattning, beträffande vilken något

av följande avlöningsreglementen äger tillämpning, nämligen reglementet

den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare vid statsdepartement

och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, reglementet

den 19 juni 1919 (nr 343) för tjänstemän vid postverket, telegrafverket,

statens järnvägar och statens vattenfallsverk, reglementet den 20 juni

1920 (nr 493) för tjänstemän vid domänverket samt reglementet den 9

juni 1922 (nr 379) för befattningshavare vid lots- och fyrstaten. Såsom

en förutsättning för den högre vikariatsersättningen (s. k. full lön) skulle

enligt nyssnämnda uttalande gälla bland annat, att förordnandet beräknades

komma att fortfara en mera avsevärd tid framåt. I enlighet härmed

skulle dylik ersättning icke utgå i fall, då fråga örn den framtida

organisationen av ett ämbetsverk kunde förväntas komma att inom jämförelsevis

kort tid underställas Kungl. Maj:ts och riksdagens prövning,

liksom ej heller då det kunde anses sannolikt, att viss befattning komme

att vid granskning av vederbörande verks organisation eller eljest nedflyttas

i lönehänseende eller indragas.»

Revisorerna hava härefter gjort följande allmänna uttalande:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr 213.

»Vid de under de senaste årtiondena före det nya lönesystemets tillämpning

företagna löneregleringarna för tjänstemän, som dittills uppburit

sportler, har man såsom regel, för den händelse sportlerna icke indragits

till statsverket eller fått bortfalla, i de nya avlöningsvillkoren inryckt

bestämmelse, att tjänstemännen skola vara skyldiga att underkasta sig

minskning eller upphörande av sportelinkomsterna. Sådan bestämmelse

meddelas ock, då nu gällande lönereglering för häradsskrivare år 1917

beslutades.

I samband med det nya lönesystemets genomförande blevo tidigare förekommande

sportler fråntagna tjänstemännen. Det ligger i sakens natur,

att bäradsskrivarna eller de tjänstemän, som vid en omorganisation

av fögderiförvaltningen komma att ersätta nämnda tjänstemän, vid en

blivande lönereglering komma att få vidkännas en indragning av sportelinkomsterna.

Det torde därför kunna ifrågasättas, huruvida icke skäl

föreligga att redan nu en reducering av sportelinkomsterna kommer till

stånd i fögderier, där häradsskrivartjänsterna äro vakanta. Detta synes

desto mera berättigat, som de å sistnämnda tjänster förordnade befattningshavarna

enligt omförmälda cirkulär den 15 maj 1931 tillerkänts en

relativt gynnsam ställning i lönebänseende.

Häradsskrivarnas extra inkomster i tjänsten äro liksom förvaltningsbidrag

avsedda till bestridande av utgifter för tjänstebiträden, tjänsteresor

och tjänstelokal samt expenser i övrigt. Enligt uppgift i nämnda

uppbördssakkunnigas betänkande (sid. 117) förslogo de extra inkomsterna

i tjänsten endast i ett fögderi icke till täckande av utgifter och beräknade

kostnader för tjänsten. Tillägges emellertid i detta fall arvodet för

taxeringsuppdrag, uppstår dock ett överskott även bär. Förvaltningsbidraget

bar således endast i ett fall måst tagas i anspråk för utgifter i

tjänsten. Med hänsyn till nu angivna förhållanden synes revisorerna

den omtalade reduceringen av sportelinkomsterna för tillförordnade häradsskrivare

exempelvis kunna ske på det sätt, att deras inkomster av

tjänsten minskas med ett belopp, som motsvarar det i staten fastställda

förvaltningsbidraget. Skulle det inträffa, att extra inkomsterna i tjänsten

icke förslå till täckande av utgifter i tjänsten, torde vederbörande

efter särskild framställning kunna av det indragna förvaltningsbidraget

få uppbära ett belopp motsvarande den sålunda uppkomna bristen.

Givetvis kunna även andra utvägar erbjudas för åstadkommande av

den här avsedda regleringen av tillförordnade häradsskrivares sportelinkomster.

Revisorerna hava med det ovan anförda allenast velat fästa

uppmärksamhet vid berörda förhållanden och angiva ett av de sätt, varpå

den åsyftade regleringen skulle kunna vinnas.»

Förklaringar hava avgivits av allmänna civilförvaltningens lönenämnd

ävensom av samtliga länsstyrelser (Del III, sid. 114—149).

Vid övervägande av de synpunkter, som av revisorerna anförts, har riksdagens

vederbörande utskott ansett nödvändigt att införskaffa utredning

rörande häradsskrivare och kronouppbördstjänstemän tillkommande debiteringsprovision

m. m. Av nämnda utredning, vilken såsom bilaga är

fogad vid vederbörande utskotts utlåtande i ärendet, framgår, att under

år 1931 utbetalts provisioner å icke statliga skatter, som debiterats i samband

med kronouppbörden å landet och i stad, som deltager i landsting,

med följande belopp:

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens skrivelse Nr 213.

landstingsmedel ...................... kronor 529,684:16

vägskatt ............................ » 258,189:86

kreatursförsäkringsavgift ............ » 52,142:78

hästförsäkringsavgift ................ » 3,296:75

brandstodsmedel .................... » 23,921:57

hushållningssällskapsavgifter ........ » 8,309:06

tingshusmedel ........................ » 16,936: —

riddarhusmedel ...................... » 42:48

hagelskadeförsäkring ................ » 269:36

skolavgift m. m....................... » 545:35

Härtill kommer debetsedellösen med 422,555: 04 kronor.

Sammanlagt hava alltså uppburits provisioner för debitering av ovannämnda

medel jämte debetsedellösen med tillhopa 1,315,892: 41 kronor. I

medeltal uppgår provisionen jämte lösen för häradsskrivare under år 1931

till 8,942: 39 kronor, varav kommer på landstingsmedel nära 3,100 kronor,

på vägskatt omkring 2,150 kronor och på debetsedellösen ungefär 2,800

kronor.

Av utredningen framgår vidare, att debiteringsprovisionen å landstingsmedel

under tidsperioden 1923—1931 i de 96 fögderier, som av 1924 års uppbördssakkunniga

specifikt redovisats, ökat från 230,316 kronor till 296,592

kronor eller med 28 %, att provisionen å vägskatt under samma tid ökat

från 148,703 kronor till 217,023 kronor eller med 46 % samt att debetsedellösen

under samma tidsperiod ökat från 228,838 kronor till 272,597 kronor

eller med 19 %.

Då häradsskrivarnas av statsmedel utgående avlöningsförmåner, förvaltningsbidrag

inbegripet, för budgetåret 1930/1931 uppgingo till i runt

tal 980,000 kronor och deras ersättning av statsmedel för upprättande av

vissa längder m. m. utgjort 403,125 kronor eller i medeltal 3,387 kronor

för varje häradsskrivare, torde härav framgå, att häradsskrivarnas inkomster

äro synnerligen höga. De torde, bortsett från ersättningar för

mer eller mindre tillfälliga uppdrag samt för kommissionärsrörelse och

taxeringsarbete, uppgå till i medeltal minst 20,000 kronor. Även örn häradsskrivarna

få vidkännas icke obetydliga kostnader för hållandet av

lokal och avlönandet av tjänstebiträden m. m., är riksdagen av den uppfattningen,

att en reduktion av deras inkomster är påkallad. Denna torde

för övrigt vara motiverad redan därav, att skattesatserna, särskilt för

landstingens vidkommande under de senaste åren måst böjas. Den omständigheten

åter, att kronouppbörden numera fördelats på två terminer,

lärer enligt riksdagens mening ej medföra någon mera avsevärd arbetsökning

för häradsskrivarna. Emellertid bör den sålunda föreslagna reduktionen

icke verkställas genom en indragning av utgående förvaltningsbidrag

till tillförordnade häradsskrivare, utan sänkningen synes böra

drabba samtliga häradsskrivare och erhålla formen av en allmän sänk
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 213.

ning i de procentsatser, efter vilka debiteringsprovision nu utgår. Sålunda

synes den vid 1922 års riksdag (kungl, förordningen den 15 juni

1922, nr 269) fastställda grunden för debiteringsprovision å landstingsmedel

eller 1.2 procent å den del av uppbörden, som ej överstiger 100,000 kronor,

kunna minskas till förslagsvis 0.8 procent samt övriga procentsatser

minskas proportionsvis ännu mera, så att den lägsta nu gällande procentsatsen

av 0.3 procent, som avser den del av uppbörden, som överstiger

500,000 kronor, sänkes till förslagsvis O.i procent. Procentsatserna för provisioner,

som nu äro 1.2, 0.9, 0.6 och 0.3, skulle förslagsvis kunna bestämmas

till 0.8, 0.4, 0.2 och O.i. Detta skulle för de skattekraftigaste fögderierna

betyda en minskning av provisionen å landstingsmedel till inemot hälften

av nuvarande belopp, men för de övriga fögderierna proportionsvis mindre

sänkning. Även beträffande debiteringsprovisionen å övriga skatter och

avgifter, framför allt då å vägskatten, torde en motsvarande sänkning

böra äga rum. Den sänkning av provisionen till häradsskrivarna, som

sålunda skulle äga rum, kommer att få betydelse genom minskning av

utgifterna för landsting och vägdistrikt. Särskilt för de norrländska länen,

där på grund av skatteförhållandena provisionerna nu utgå med

mycket stora belopp, blir utgiftsminskningen mera framträdande.

För kronouppbördstjänsteman i stad kan en sänkning av provisionsbeloppen

också ifrågasättas, och synes kunna ske i anslutning till sänkningen

för häradsskrivarnas del.

I de fall, då nu icke några bestämda grunder fastställts rörande gottgörelsen

för arbetet med debitering, såsom exempelvis är fallet beträffande

tingshusmedel, där vissa häradsskrivare ansett sig kunna för sitt besvär

fordra och uppbära en gottgörelse av ända till 6 procent av uppbörden,

torde uttryckliga föreskrifter örn grunderna för provisionens beräknande

böra utfärdas.

Då riksdagen är av den uppfattningen, att här ovan föreslagna åtgärder

snarast möjligt böra komma till utförande, har riksdagen funnit sig böra

anhålla, att Eders Kungl. Majit ville för 1933 års riksdag framlägga förslag

örn en allmän sänkning av utgående provisioner för häradsskrivare

och kronouppbördstjänstemän i städer.

3:o)

Utbetalning av flyttningsersättning.

Under socialdepartementet, § 21, hava revisorerna berört åtskilliga

fall, då flyttningsersättning utbetalts åt tillförordnade häradsskrivare

(Del I, sid. 49—51).

Kevisorerna hava härutinnan gjort följande uttalande:

»Av det anförda framgår, att befattningshavare i vissa lönegrader vid

länsstyrelserna, vilka förordnats att tills vidare vara häradsskrivare, till
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Riksdagens skrivelse Nr 213.

erkänts ersättning för kostnad vid flyttning till annan tjänstgöringsort.

Utan att närmare ingå på frågan, huruvida flyttningsersättning över huvud

taget bör utgå vid förordnande å oreglerad befattning, vilja revisorerna

framhålla, att det såsom särskilt skäl för att flyttningsersättning

borde utgå vid förordnande å högre tjänst angivna förhållandet, att den

omedelbara ökningen i avlöningen, som en befordran eller än mera ett förordnande

beredde tjänstemannen, merendels vore så ringa, att denna ökning

i inkomster icke i och för sig kunde utgöra vederlag för flyttningskostnaderna,

icke föreligger vid förordnanden, varom bär är fråga. Med

hänsyn till den gynnade ställning, som, på sätt framgår av vad revisorerna

anfört under § 38, t. f. häradsskrivare intaga i avlöningsbänseende, kan

det icke anses oskäligt betungande för dem, örn de själva få vidkännas

eventuella flyttningskostnader.

Vad slutligen angår den i det föregående berörda ersättningen till en

andra länsbokhållare för två flyttningar under mindre tid än ett år, vill

det synas revisorerna att, då den senare flyttningen var föranledd av att

den ordinarie häradsskrivaren — efter en kortare tids förordnande å annan

bäradsskrivartjänst — på egen begäran återgick till sin ordinarie

tjänst, kostnaden för denna flyttning under alla förhållanden icke bort påvila

statsverket.»

Förklaringar hava avgivits av samtliga länsstyrelser, varjämte allmänna

civilförvaltningens lönenämnd inkommit med infordrat yttrande i ärendet

(Del. III, sid. 149—174).

Under finansdepartementet, § 38, hava revisorerna vidare upptagit till

behandling frågan örn utbetalning till vissa landshövdingar m. fl. av flyttningsersättning.

Revisorerna hava därvid uttalat, att en viss osäkerhet

tycktes råda beträffande rätten till flyttningsersättning för ifrågavarande

befattningshavare samt att det syntes önskvärt, att sådana bestämmelser

i ämnet meddelades, att av dem tydligt framginge, i vilka fall dylik

ersättning skulle utgå.

Riksdagen delar den av revisorerna uttalade uppfattningen, att gällande

bestämmelser synas medföra en viss osäkerhet beträffande rätten till flyttningsersättning

samt att det därför måste anses önskvärt, att fullt tydliga

bestämmelser i ämnet meddelas. Eventuellt synes det i vissa fall böra

tillkomma Eders Kungl. Majit att avgöra, huruvida med hänsyn till förekommande

omständigheter flyttningsersättning bör tillerkännas vederbörande.

På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, att Eders

Kungl. Majit ville taga under övervägande, huruvida icke gällande föreskrifter

rörande rätten till flyttningsersättning böra omarbetas i syfte att

vinna full tydlighet beträffande de fall, där sådan rätt förefinnes, samt

huruvida det i övrigt bör tillkomma Eders Kungl. Majit att i särskilda

fall medgiva utbetalande av flyttningsersättning.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrivelse Nr 213.

4:o)

Statens bidrag till skjutsentreprenader.

Under kommunikationsdepartementet, § 29, kava revisorerna upptagit

till behandling frågan angående statens bidrag till skjutsentreprenader

(Del. I, sid. 69—72).

Revisorerna bava till en början redogjort för bestämmelserna i gällande

stadga för skjutsväsendet ävensom lämnat vissa uppgifter beträffande antalet

skjutsanstalter i riket, entreprenadtiden för skjutsanstalterna och

statsverkets bidrag till skjutsentreprenader.

Härefter bava revisorerna anfört följande:

»Den gjorda utredningen visar att under budgetåret 1930/1931 statsbidrag

till skjutsentreprenader utgått endast i tolv län samt att dylikt bidrag

i sex län icke uppgått till 1,000 kronor. De årliga utgifterna för ifrågavarande

ändamål visa tendens att nedgå i avsevärd grad. Med hänsyn

till den starka ökningen av motortrafiken med därav följande förbättring

av kommunikationerna torde det kunna ifrågasättas, huruvida de nuvarande

föråldrade bestämmelserna örn skjutsväsendet böra bibehållas. Därest

på någon plats statligt bidrag till kommunikationsmedel, som avses i

skjutsstadgan, fortfarande skulle anses behövligt, torde, i likhet med vad

som nu äger rum beträffande bidrag från sjätte huvudtitelns anslag till

kommunikationsändamål, sådant bidrag lämpligen kunna beviljas efter

prövning i varje särskilt fall. För övrigt synes det revisorerna, som örn

bidrag till kommunikationsändamål, varom här är fråga, skulle i vissa

län kunna väsentligt nedbringas under de belopp, som för närvarande utgå

enligt skjutsstadgans föreskrifter. Detta torde särskilt vara fallet i Östergötlands

län, varest skjutsbidraget av statsmedel för närvarande utgår med

belopp, som endast överträffas av bidragen i de tre nordligaste länen. Beträffande

det till 46 skjutsanstalter i Jämtlands län utgående statsbidraget

vilja revisorerna framhålla, att flertalet av dessa skjutsanstalter äro

belägna å platser, som hava regelbundna omnibusförbindelser, upprätthållna

av postverket.»

Förklaringar hava avgivits av vissa länsstyrelser (Del. III, sid. 190—203).

Såsom av revisorernas utredning i ärendet framgår, har genom den

starka ökningen av motortrafiken behovet av skjutsanstalter för resandes

befordran under de senaste åren högst väsentligt förminskats och sådant

behov i begränsad utsträckning synes kvarstå endast inom de nordligaste

länen. På grund härav har riksdagen i likhet med revisorerna kommit till

den uppfattningen, att de nuvarande föråldrade bestämmelserna örn skjutsväsendet

icke längre äro påkallade. Riksdagen har därför ansett sig böra

anhålla, att utredning verkställes i syfte att utröna, huruvida bestämmelserna

i fråga lämpligen böra upphävas. Därest i undantagsfall statligt

bidrag till skjutsentreprenadväsendet fortfarande skulle anses behövligt,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Riksdagens skrivelse Nr 213.

torde sådant bidrag efter prövning av varje särskilt fall kunna bestridas

av för Eders Kungl. Maj:t tillgängliga medel.

Riksdagen får anhålla, att Eders Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning,

huruvida förutsättningar finnas för upphävande av gällande

stadga örn skjutsväsendet.

5:o)

Inköp av skrivmaskiner för statsförvaltningens behov.

Under finansdepartementet, § 35, hava revisorerna upptagit till behandling

frågan örn inköp av skrivmaskiner för statsförvaltningens behov

(Del I sid. 93—97).

Efter att hava lämnat en redogörelse för de vid upphandlingen betalta

priserna för olika märken hava revisorerna anfört följande.

»De priser, de olika myndigheterna fått erlägga för skrivmaskiner av

samma typ, hava, såsom förestående redogörelse utvisar, varit synnerligen

växlande. Dessa växlingar hava givetvis sin förklaring i det tilllämpade

upphandlingssättet och omfattningen av den verkställda upphandlingen.

De myndigheter, som efter infordrande av anbud verkställt

upphandling av flera maskiner på en gång, hava kunnat betinga sig de

förmånligaste priserna.

Såväl 1926 som 1927 års statsrevisorer hava förordat, att en fullständig

centralisering av statens inköp av skrivmaskiner skulle komma till

stånd, men deras framställningar hava, som synes, icke resulterat i några

åtgärder i angivet syfte. Detta är ett beklagligt förhållande, då staten

härigenom otvivelaktigt tillskyndats och fortfarande tillskyndas onödiga

utgifter.

Revisorerna vilja erinra örn att upphandlingen av normalpapper samt

vissa slag av papper, kuvert och läskpapper för statens behov från och

med år 1931 uppdragits åt generalpoststyrelsen. Det synes revisorerna

böra tagas under övervägande, örn ej ett liknande upphandlingssätt kunde

komma till stånd även beträffande statsverkets behov av skrivmaskiner.

Jämväl upphandlingen av räknemaskiner för statens behov torde i sådant

fall lämpligen kunna ske genom postverkets försorg.»

Det är otvivelaktigt önskvärt, att särskilda åtgärder vidtagas för att

vid upphandling av skriv- och räknemaskiner statsverket skall kunna

erhålla så förmånliga villkor som möjligt. Riksdagen anser sig därför,

utan att närmare ingå på revisorernas förslag, böra anhålla att Eders

Kungl. Majit ville taga under övervägande, på vad sätt upphandlingen

för statsverkets behov av skriv- och räknemaskiner bör på det för statsverket

lämpligaste och förmånligaste sätt ordnas.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens skrivelse Nr 213.

6:o)

Liggaren över statsverkets specialutgiftsstater (statsliggaren).

Under finansdepartementet, § 36, hava revisorerna framlagt vissa synpunkter

på redigeringen av statsliggaren (Del I sid. 97—99).

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:

»Revisorerna vilja framhålla, att med statsförvaltningens fortgående

utveckling behovet av lätt tillgängliga upplysningar beträffande dess

olika delar gjort sig alltmer gällande ej mindre inom riksdagen än även

hos statsdepartementen och övriga myndigheter. Den av statskontoret

utgivna liggaren synes i stort sett ägnad att på ett lyckligt sätt fylla sin

uppgift härutinnan. Då emellertid dess användbarhet skulle ytterligare

ökas, därest i densamma infördes uppgifter jämväl beträffande de under

fjärde huvudtiteln upptagna anslagen, hava revisorerna, som även för sitt

arbete hava intresse av denna fråga, velat framhålla önskvärdheten av

att en dylik sammanslagning av de olika liggarna snarast möjligt kommer

till stånd.

De liggare, som för närvarande utgivas av armé- och marinförvaltningarna

samt flygstyrelsen, torde dock icke i sin nuvarande form vara lämpade

att, på sätt statskontoret föreslagit, intagas i statsliggaren. Revisorerna

hava funnit att förstnämnda liggare, som ifråga örn format högst

betydligt avvika från statsliggarens, icke äro uppställda på sådant sätt,

att de giva tillräcklig överskådlighet. Mot desamma torde vidare kunna

anmärkas att de beträffande de olika anslagen icke lämna erforderliga

upplysningar. Beträffande arméförvaltningens liggare vilja revisorerna

särskilt framhålla, att i densamma ett stort antal sidor upptagas av stater

för de olika truppförbanden m. fl. Värjo stat påbörjas å ny sida,

oavsett det utrymme, staten kräver, vilket medför ett onödigt slöseri med

papper. Till staterna hörande anmärkningar upprepas för varje stat även

örn de äro likalydande. Det vill förefalla revisorerna att genom en ändrad

uppställning härutinnan antalet sidor i liggaren skulle kunna avsesevärt

reduceras. Då de av revisorerna nu anförda synpunkterna i alla

händelser betinga en omläggning av ifrågavarande liggare, synes detta

lämpligast kunna göras i samband med att de intagas i statsliggaren.

Det torde därvid böra tagas under övervägande, huruvida icke för åstadkommande

av enhetlighet i avseende å uppställning och stilsorter allenast

ett tryckeri bör anlitas för tryckning av arbetet i dess helhet, samt

att ett intimt samarbete kommer till stånd mellan de vederbörande, som

hava att redigera arbetets olika delar.»

Riksdagen är i likhet med revisorerna av den uppfattningen, att statsliggarens

användbarhet skulle ökas, därest i densamma infördes uppgifter

jämväl beträffande de under fjärde huvudtiteln uppförda anslagen.

De särskilda liggare, som hittills plägat upprättas och tryckas rörande

anslagen under nämnda huvudtitel för de särskilda försvarsgrenarna,

torde därför böra infogas i statsliggaren och i samband därmed

i statsliggaren intagas gällande avlöningsreglementen för försvarsväsendets

personal. Detta lärer kunna ske på sådant sätt, att utan större

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Riksdagens skrivelse Nr 213.

kostnad särtryck för försvarsväsendets behov kunna tagas av den del av

liggaren, som avser försvarsväsendet. Då statsliggaren i allmänhet kan

utkomma först omkring den 1 september, är det önskvärt, att dessa särtryck

kunna utsändas i förväg och i så god tid, att de redan vid budgetårets

ingång kunna komma till användning vid försvarsväsendets myndigheter

och formationer. Hos vederbörande förvaltningsmyndigheter

inom försvarsväsendet torde de delar av liggarna, som beröra försvaret,

böra i samråd med statskontoret upprättas för att sedermera genom statskontorets

försorg tryckas. Härvid bör givetvis tillses, att statsliggaren

uppställes efter enhetliga principer.

Utan att taga ståndpunkt till de särskilda önskemål, som av revisorerna

i övrigt framhållits, vill riksdagen uttala den meningen, att i statsliggaren

böra intagas sådana uppgifter, som äro behövliga för att kunna få

en fullständig överblick över den fastställda budgeten och de bestämmelser,

som reglera anslagen. Givetvis utgår riksdagen från att kostnaderna

för statsliggarens utgivning i största möjliga mån begränsas och att de

inskränkningar och förenklingar beträffande dess uppställning, som äro

möjliga, även bliva genomförda. De förändringar i den hittillsvarande

uppställningen, som för innevarande budgetår ägt rum beträffande andra

huvudtiteln, synas böra genomföras successivt även beträffande övriga

huvudtitlar. Härigenom vinnes större reda och överskådlighet beträffande

anslagsdispositionerna.

De synpunkter, som sålunda enligt riksdagens mening böra vara vägledande

för redigeringen av statsliggaren, har riksdagen ansett sig böra

bringa till Eders Kungl. Maj:ts kännedom.

I samband med nu behandlade fråga har riksdagen uppmärksammat, att

den av revisorerna gjorda framställningen örn förändring i uppställningen

och omfattningen av statsliggaren icke blivit utställd till yttrande av

någon myndighet. I anledning härav har riksdagen, som fäst sig vid, att

olika praxis i avseende a inhämtande av yttranden rörande revisorernas

framställningar tillämpas i skilda departement, velat framhålla, att det

måste för riksdagsbehandlingen av revisionsberättelsen anses önskvärt,

att, åtminstone rörande framställningar av den betydelse som den förevarande,

yttrande införskaffas från vederbörande myndighet.

Riksdagen får alltså anhålla, att Eders Kungl. Maj:t ville taga under

övervägande lämpligheten av en omläggning utav statsliggaren i enlighet

med de synpunkter, som härovan angivits.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens skrivelse Nr 213.

7:o)

Tjänstledighet från folkskollärartjänsten vid statsfolkskolor i Kuivakangas

i Övertorneå skoldistrikt.

Under ecklesiastikdepartementet, § 50, hava revisorerna till behandling

upptagit ett fall rörande tjänstledighet från folkskollärartjänst och

därvid anfört följande (Del I sid. 122).

»Genom beslut den 10 december 1930 utnämnde och förordnade domkapitlet

i Luleå folkskolläraren, juris och filosofie kandidaten Nils Johan

Waldemar Palmblad till ordinarie folkskollärare vid statsfolkskolan i

Övre Kuivakangas i Övertorneå skoldistrikt. Efter erhållet meddelande

örn sin utnämning till nämnda tjänst anhöll Palmblad örn tjänstledighet

för egna angelägenheter under vårterminen 1931. Denna ansökning avslogs

av skolrådet. Omedelbart därefter begärde Palmblad tjänstledighet

för sjukdom med stöd av läkarintyg. Skolrådet beslöt på grund härav

bevilja den begärda ledigheten.

Den 6 augusti 1931 anhöll Palmblad örn tjänstledighet höstterminen

1931 för fortsatt utbildning. Sedan denna ansökning överlämnats till

domkapitlet för prövning, avslog domkapitlet densamma genom beslut

den 19 augusti 1931, varvid domkapitlet tillika anmodade Palmblad att

antingen inträda i tjänstgöring eller också avsäga sig sin befattning. . På

därom av Palmblad gjord ansökning beviljades Palmblad av domkapitlet

enligt beslut den 21 oktober 1931 avsked från sin folkskollärartjänst.

räknat från och med den 11 oktober 1931.

Den 7 januari 1931 erhöll Palmblad plats som notarie vid mellersta Roslags

domsaga och tjänstgjorde därstädes under vårterminen 1931. I

egenskap av notarie har Palmblad icke erhållit någon avlöning (dock har

han såsom kommissionär i domsagan åtnjutit inkomst med visst, mindre

belopp). Vederbörande domhavande har upplyst, att han först sent på

våren 1931 erhållit meddelande, att Palmblad vore ordinarie folkskollärare.

Jämlikt § 8 i kungörelsen den 16 september 1918 angående avlöning åt

lärare vid folk- och småskolor samt statsbidrag till sådan avlöning äger

lärare, som erhållit tjänstledighet på grund av styrkt sjukdom, åtnjuta

samtliga honom eljest tillkommande kontanta avlöningsförmåner med

avdrag av ett belopp, motsvarande en tredjedel av den för honom enligt

nämnda kungörelse stadgade kontanta begynnelseavlöningen.

Då Palmblad tydligen varit av sin sjukdom oförhindrad att omedelbart

efter erhållen ledighet inträda i tjänstgöring vid ovannämnda domsaga,

synes det kunna ifrågasättas, örn sådana omständigheter förelegat, som

nödvändiggjort sjukledighet vid folkskollärartjänsten. Även om detta

skulle vara fallet, synes det dock icke överensstämmande med god ordning,

att tjänstledighet för sjukdom utnyttjas på sätt som i förevarande

fall skett.

Med nu gällande författningsbestämmelser torde det icke vara möjligt

att förhindra missförhållanden av förevarande slag. Revisorerna hava

emellertid velat fästa uppmärksamheten å detta fall i syfte att den brist

i lagstiftningen, som sålunda uppenbarligen föreligger, må på lämpligt

sätt bliva avhjälpt.»

s. 17 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 213.

17

Förklaring har avgivits av skolöverstyrelsen (Del III sid. 270).

Såsom av revisorernas uttalande framgår, har Palmblad efter erhållen

ordinarie folkskollärar tjänst med stöd av företett läkarintyg beviljats

tjänstledighet för sjukdom och omedelbart därefter inträtt i tjänstgöring

som notarie i domsaga. Att omständigheter icke förelegat, som nödvändiggjort

sjukledighet från folkskollärartjänsten, finner riksdagen uppenbart.

Därest missförhållanden av ifrågavarande art endast förekommit

i undantagsfall, torde någon särskild åtgärd från riksdagens sida icke

hava varit påkallad. Då det emellertid kommit till riksdagens kännedom,

att så icke är förhållandet, utan att liknande tillvägagångssätt ägt rum

i icke ringa utsträckning, har riksdagen i likhet med revisorerna ansett

anstalter böra vidtagas i syfte att avhjälpa den brist i gällande avlöningsbestämmelser,

som här otvivelaktigt föreligger. Det synes riksdagen

därjämte höra tagas under övervägande, huruvida icke i förevarande avseende

mera betryggande former för läkarintygs utfärdande skulle kunna

åvägabringas.

Beträffande det föreliggande fallet, som riksdagen funnit i hög grad

anmärkningsvärt, anser riksdagen, att Palmblads förfaringssätt icke bör

lämnas opåtalt, utan vill ifrågasätta, huruvida icke Eders Kungl. Majit

må finna skäl ägna frågan en ingående undersökning i avsikt att utröna,

huruvida någon åtgärd i ärendet får anses påkallad.

Riksdagen får alltså anhålla, att Eders Kungl. Majit ville taga under

övervägande, vad riksdagen ovan anfört.

8io)

Samtidigt uppburen avlöning och pension.

Under pensionsväsendet, § 55, hava revisorerna redogjort för ett fall,

då en smäskollärarinna samtidigt uppburit avlöning och pension (Del

I, sid. 134-136).

I anledning härav hava revisorerna gjort följande uttalande i

Omständigheterna i det föreliggande fallet synas revisorerna ganska

märkliga. Redan då Kungl. Majit hos riksdagen hemställde örn understöd

åt ifrågavarande lärarinna på grund av att hon ansetts för all framtid

oförmögen till tjänstgöring, hade hon under nära två år varit i tjänstgöring,

och vid tidpunkten för propositionens framläggande hade hon

vunnit fast anställning såsom lärarinna vid mindre folkskola. Det torde

vara uppenbart, att, därest Kungl. Majit och riksdagen ägt kännedom örn

nu påpekade omständigheter, understödet aldrig blivit beviljat. Efter

understödets beviljande har hon jämsides med sin avlöning såsom lärarinna

uppburit det av riksdagen beviljade understödet. I själva verket

visar det nu påtalade fallet behövligheten av att vid beslut örn understöd

och pensioner av ifrågavarande slag städse knytes ett villkor, som utesluter

ett upprepande av vad som här inträffat. Att statens pensionsanBihang

till riksdagens protokoll 1932. 1U sami. Nr 213. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Riksdagens skrivelse Nr 213.

stalt, ehuru den redan år 1921 erhöll kännedom om förhållandet, underlät

att fästa Kungl. Majits uppmärksamhet på saken, synes revisorerna —

oavsett huruvida i sakens dåvarande läge någon rättelse stod att vinna

— anmärkningsvärt.

Förklaring har avgivits av statens pensionsanstalt (Del III, sid. 284),

som funnit det tvivelaktigt, huruvida rättelse i anmärkta förhållandet

kunnat vinnas, och därför för sin del instämt i statsrevisorernas uttalade

mening örn behövligheten av att vid beslut örn understöd och pension av

ifrågavarande art knytes villkor, som utesluter ett upprepande av vad

som i förevarande fall inträffat.

Riksdagen måste finna det synnerligen anmärkningsvärt, att ett sådant

missförhållande som det av revisorerna påtalade överhuvudtaget kunnat

förekomma. Men ej mindre anmärkningsvärt är det, att, sedan statens

pensionsanstalt erhållit kännedom örn saken, anstalten funnit lämpligt att

allt fortfarande utbetala understödet utan att vidtaga någon som helst

åtgärd för att vinna rättelse i ett förhållande, som — hurudant än det

rent formella stödet för detsamma må vara — likväl realiter sett måste

anses såsom högeligen otillfredsställande. En anmälan till Kungl. Majit

örn vad som förelupit jämte förslag till åtgärder till förekommande av

ett upprepande synes man med skäl kunna hava förväntat från anstaltens

sida.

Då så nu ej skett, vill riksdagen framhålla, att det synes nödvändigt,

att till pension eller understöd, som beviljas genom särskilt riksdagsbeslut,

hädanefter knytes villkoret, att sådan förmån endast må utgå tills

vidare så länge de förhållanden, som föranlett beviljande av pensionen

eller understödet, fortfara, samt att Eders Kungl. Majit må äga på anmälan

förordna om pensionens eller understödets indragning.

Riksdagen får anhålla, att Eders Kungl. Majit ville taga under övervägande

vad revisorerna och riksdagen anfört rörande uppbärandet av

pension eller understöd, som beviljas genom särskilt riksdagsbeslut.

Stockholm den 9 juni 1932.

Med undersåtlig vördnad.

321789. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1932.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.