Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om ändrad ordning för de privata och vissa kommunala läroanstalters understödjande med statsmedel.

1932-06-07 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1932:282, Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om ändrad ordning för de privata och vissa kommunala läroanstalters understödjande med statsmedel.

Dokumentets text

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 282.

5

Nr 282.

Godkänd av första kammaren den 7 juni 1932.

Godkänd av andra kammaren den 7 juni 1932.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion

om ändrad ordning för de privata och vissa kommunala

läroanstalters understödjande med statsmedel.

(Statsutskottets utlåtande, nr 102.)

Till Konungen.

I en inom riksdagen väckt motion (I: 233) har hemställts, att riksdagen

ville i skrivelse till Eders Kung], Majit anhålla, att Eders Kungl. Majit

måtte föranstalta en allsidig utredning rörande frågan örn de privata och

vissa kommunala läroanstalters understödjande med statsmedel i syfte att

åvägabringa en enkel, rättvis och ur kontrollsynpunkt mera tillfredsställande

ordning än den nu härutinnan gällande.

Till stöd för det i motionen framförda yrkandet har anförts följande:

När 1874 års riksdag medgav, att understöd av statsmedel finge utgå till

enskilda flickskolor, skedde detta under fastslående av den grundsatsen, att

varje skola skulle kunna erhålla anslag till visst maximibelopp, av riksdagen

då bestämt till 3,000 kronor. För understöd uppställdes emellertid vissa

villkor, bland andra avseende terminsavgifternas storlek samt bidragsplikt

från vederbörande kommun. Det för ändamålet disponibla anslagsbeloppet

höjdes sedermera vid olika tillfällen, liksom också understödsvillkoren modifierades.

Enligt beslut av 1896 års riksdag höjdes anslaget till 200,000

kronor, ehuru maximibidraget fortfarande skulle utgöra 3,000 kronor för

varje skola. Samtidigt fastslogs, att vederbörande kommun eller enskilda

skulle bidraga med ett belopp motsvarande minst statens bidrag. Av särskilt

intresse är jämväl, att från riksdagens sida uttalades, att statsbidragets

storlek borde bliva i någon mån beroende av läroanstaltens lärjungeantal

och utgå med högst 30 kronor för varje lärjunge i klasser över de förberedande.

På grund av beslut av 1902 års riksdag ökades maximiunderstödet

till 4,500 kronor för varje skola och 45 kronor för lärjunge. Tillika upp
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Riksdagens skrivelse Nr 282.

ställdes ytterligare villkor beträffande bland andra lärarinnornas tjänstgöringsskyldighet.

Vid den senaste generella regleringen av privatläroverkens anslagsförhållanden,

genomförd på grund av beslut av 1909 års riksdag, fastställdes

statsbidraget till visst högsta belopp för varje skola, beräknat efter lägsta

grundlön för erforderligt antal lärarinnor, till 5,400 kronor, respektive 6,200

kronor, allteftersom skolan hade fyra eller fem klasser över den egentliga

folkskolans stadium. Därjämte skulle utgå vissa lönetillägg till lärarinnor.

Sedermera hava emellertid genom beviljande av avsevärda belopp till tillfällig

löneförbättring och dyrtidstillägg anslagsförhållandena i hög grad

komplicerats, och samtidigt har grundanslaget kommit att utgöra endast en

relativt mindre betydande del av det skolorna tillkommande statsunderstö ■

det. Principiellt enahanda är förhållandet beträffande de övriga grupperna

av privatläroverk, enskilda mellanskolor samt högre goss- och samskolor.

Belysande är i sistnämnda avseende, att för budgetåret 1932/1933 förslagsanslaget

till tillfällig löneförbättring åt lärare vid privatläroverk ensamt utgör

i det närmaste dubbla summan av reservationsanslaget till privatläroverken

och förslagsanslaget till lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda

enskilda läroanstalter. Därutöver komma dyrtidstillägg till icke närmare

bestämbart belopp.

Under dessa omständigheter lär ingen vilja eller kunna bestrida, att både

överblicken över och kontrollen av statsmedlens användning till ifrågavarande

ändamål är allt annat än tillfredsställande. Riksdagen och Kungl. Maj:t

hava visserligen lämnat i åtskilliga hänseenden mycket detaljerade föreskrifter

i kontrollsyfte. För skolorna erbjuder det betydande svårigheter

att i alla delar efterkomma dessa, liksom myndigheterna, såväl de pedagogiska

som de reviderande, i kontrollen hava fått sig mycket omfattande

och tidskrävande arbetsuppgifter pålagda. Otvivelaktigt gäller också, att

statsverket årligen nödgas utgiva icke obetydande belopp på grund av omöjligheten

att fullständigt kontrollera anslagsdispositionen.

Till belysning av denna sistnämnda synpunkt, vilken i nuvarande depressionstid

torde böra tillmätas större vikt än eljest, anser jag mig böra erinra

örn två fall, vilka genom rena tillfälligheter kommit till min kännedom och

sålunda kunna anföras såsom godtyckligt utvalda stickprov. En flickskola,

som av riksdagen genom upprepade uttalanden ställts under avveckling, har

innevarande läsår upprättat en ny första klass med allenast 3 lärjungar.

För dessas undervisning kräves i det närmaste en lärarekraft, som av statsmedel

åtnjuter tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg till ett årligt belopp

överstigande 2,000 kronor. Såvitt jag kan förstå, rör det sig här i sak

örn ett uppenbart missbruk av rätten till statsunderstöd. Huruvida så är

fallet även ur formell synpunkt, undandrager sig mitt säkra bedömande

med hänsyn till förefintliga bestämmelsers svåröverskådlighet. I det andra

fallet torde enligt min mening med visshet kunna sägas, att förfarandet

varken sakligt eller formellt låter sig bringas i överensstämmelse med gällande

bestämmelser. En numera nedlagd enskild mellanskola, vilken författningsenligt

omfattade 4 klasser, har ansett sig oförhindrad att rekvirera

och jämväl uppburit tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg icke blott

för lärarna i de klasser, av vilka skolan består, utan också för tre av de 6

förberedande klasser, motsvarande folkskolestadiet, vilka i strid med grunderna

för understödet befunno sig i samorganisation med mellanskolan.

Skolan har med andra ord förfarit fullständigt som örn den åtnjöte understöd

såsom privat flickskola. Jag har övertygat mig om, att detta missför
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens skrivelse Nr 282.

hållande bestått under budgetåret 1929/1930, men har anledning antaga, att

samma ordning tillämpats under flera föregående och ett efterföljande budgetår.

Efter en approximativ uppskattning torde under det nämnda budgetåret

8,000 å 10,000 kronor hava uppburits i statsunderstöd utan stöd i

gällande författning. Har saken fortgått under en följd av år, rör det sig

sålunda örn ganska betydande belopp.

Medan man sålunda nödgas konstatera, att nu gällande bestämmelser för

privatläroverkens understödjande ur statens synpunkt äro allt annat än tillfredsställande,

föreligger berättigad anledning att påtala den njugghet, som

visats de av vederbörande kommuner upprätthållna kommunala gymnasierna.

Till dessa senare utgår statsbidraget med ett fixerat, förhållandevis lågt belopp

utan några tilläggsanslag. Kontrasten blir särskilt iögonenfallande, om

bidragen till de kommunala gymnasierna jämföras med de statsunderstöd,

som utgå till vissa läroanstalter inom gruppen högre goss- och samskolor.

För var och en, som närmare känner hithörande förhållanden, framstår

det under dessa omständigheter som en angelägenhet av stor vikt, att en

annan och bättre ordning såväl i det ena som i det andra avseendet snarast

kommer till stånd. Beträffande de kommunala gymnasierna har också föredragande

departementschefen ställt i utsikt en förnyad omprövning.

I syfte att skapa förutsättningar för en omläggning kräves givetvis en

närmare utredning, som klarlägger de allmänna grunder, efter vilka läroanstalterna

i fråga fortsättningsvis böra komma i åtnjutande av statsunderstöd.

Härvid kunna olika utvägar komma under övervägande. Uppenbarligen

låter det tänka sig, att med tillämpning av de grundsatser, som voro

bestämmande vid 1909 års reglering, bidragen för klass omräknas enligt

gällande lönesatser för lärarepersonalen. Då såmedelst löneförbättring och

dyrtidstillägg skulle bortfalla, skulle kraven på reda och enkelhet i viss mån

tillgodoses samt kontrollen underlättas. Men fråga är, örn icke tungt vägande

skäl föreligga att i princip söka anknytning till det ovan antydda

system, som dessförinnan tillämpades och sålunda fastställa bidragsbeloppet

i relation till skolans lärjungeantal. Denna grundsats har i vårt land under

en lång följd av år ägt tillämpning beträffande en annan gren av undervisningsväsendet,

dövstumskolorna. Och i åtminstone ett av våra grannländer

torde samma ordning i huvudsak gälla i fråga om privatskolornas

understödjande.

Fastställandet av ett lämpligt anslagsbelopp skulle därvid kunna ske på

grundvalen av en undersökning rörande statens kostnader för undervisningen

å motsvarande stadier av de allmänna läroverken. Givetvis bör understödet

bestämmas under hänsynstagande till att dels vederbörande kommun,

dels läroanstalten själv skall bära var sin andel av kostnaden i fortsättningen

såsom hittills. Fördelen av här antydda ordning ligger däri, att

kontrollföreskrifterna synas kunna begränsas till att i huvudsak avse de

allmänna förutsättningarna beträffande läroanstaltens verksamhet, lärarnas

kompetens, anställnings- och avlöningsvillkor samt maximiantalet lärjungar

i klassavdelning. Till denna fördel kommer en ur administrativ synpunkt

mycket betydelsefull vinst, nämligen att vid en dylik form för understödets

beräkning rekvisitionsförfarandet kan väsentligen förenklas och såmedelst

åtskillig arbetsbesparing uppnås för de utanordnande myndigheterna, statskontoret

och länsstyrelserna.

Och vad angår de kommunala gymnasierna, synes det uppenbart, att liknande

grunder böra kunna tillämpas jämväl vid dessas understödjande.

Därvid torde det få anses både rättvist och billigt, att bidraget utgår enligt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Riksdagens skrivelse Nr 282.

gynnsammare grunder än som kunna varda fastställda för de helt privata

läroanstalterna.

Den omständigheten, att i fråga örn lärarepersonalen vid statens läroanstalter

en allmän lönereglering är under förberedande, bör icke få utgöra

hinder för att privatläroverkens anslagsförhållanden redan nu underkastas

en närmare översyn. En utredning i här angivet syfte kan nämligen med

lätthet anpassas efter en förändrad kostnadsnivå vid statsläroverken. Huvudsaken

är att grunderna bliva närmare prövade och utformade. De siffror,

som finnas böra uttrycka relationen mellan olika läroanstalter, kunna därefter

utan svårighet omräknas med hänsyn till inträdda förändringar i de

allmänna förutsättningarna.

Över ifrågavarande motion har riksdagens vederbörande utskott i vederbörlig

ordning införskaffat yttranden från skolöverstyrelsen, statskontoret och

riksräkenskapsverket. Dessa yttranden äro såsom bilagor fogade vid utskottets

utlåtande i ärendet (Bil. A, B och C), och riksdagen vill här hänvisa

till desamma.

Riksdagen delar den i motionen uttalade uppfattningen, att nu gällande

bestämmelser beträffande i motionen avsedda läroanstalters understödjande

med statsmedel ur kontrollsynpunkt lämna åtskilligt övrigt att önska, liksom

att nämnda bestämmelser med hänsyn till enkelhet, reda och överskådlighet

icke äro tillfredsställande. Mot samma bestämmelser synes även den anmärkningen

med fog kunna riktas, att de icke i önskvärd grad tillgodose

rättvisans krav, i det att de, vad angår det utgående statsbidragets storlek,

verka synnerligen ojämnt för olika skolor. I sistnämnda hänseende har

riksdagen särskilt velat fästa uppmärksamheten på de kommunala gymnasierna,

vilka — såsom motionären framhållit och skolöverstyrelsen vitsordat

— befinna sig i ett i ekonomiskt avseende ogynnsamt läge.

På grund av vad sålunda anförts, finner riksdagen påkallat, att en utredning

i det i motionen angivna syftet med det snaraste verkställes genom

skolöverstyrelsen eller på annat sätt. Några närmare riktlinjer för denna

utredning anser sig riksdagen här icke böra uppdraga, utan torde det vid

utredningen böra stå vederbörande öppet att fritt pröva olika utvägar till

att nå det avsedda resultatet.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får riksdagen, i anledning av

ovanberörda motion (1:233) anhålla, att Eders Kungl. Maj:t måtte föranstalta

en allsidig utredning förande frågan örn de privata och vissa kommunala

läroanstalters understödjande med statsmedel i syfte att åvägabringa en

enkel, rättvis och ur kontrollsynpunkt mera tillfredsställande ordning än

den nu härutinnan gällande.

Stockholm den 7 juni 1932.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm 1932, Ivar Hagströms Boktryckeri A. B.

321803

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.