Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion om viss ändring i gällande föreskrifter örn rätt för kommuner å landet att upptaga lån.

1932-02-18 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1932:42, Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion om viss ändring i gällande föreskrifter örn rätt för kommuner å landet att upptaga lån.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 42.

1

Nr 42.

Godkänd av lörsta kammaren den 18 februari 1932.

Godkänd av andra kammaren den 18 februari 1932.

Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion om

viss ändring i gällande föreskrifter örn rätt för kommuner

å landet att upptaga lån.

(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5.)

Till Konungen.

Uti en inom riksdagen väckt motion, II: 148, Ilar hemställts, att i 79 § b)

lagen örn kommunalstyrelse på landet efter orden »anskaffas genom uttaxering»

tillägges: »skolande i sistnämnda summa icke inräknas de belopp,

som avse folkskoleväsendet».

Bestämmelserna i 7 kap. 79 § lag örn kommunalstyrelse på landet och 7

kap. 74 § lag örn kommunalstyrelse i stad angående landskommuners och

städers rätt att upptaga lån utan att underställa beslutet Eders Kungl.

Maj:ts prövning hava i huvudsak tillkommit år 1910 och därefter endast

undergått vissa formella ändringar. Före 1910 gällde bestämmelsen i 1862

års kommunalstyrelseförordningar, att beslut örn upptagande av lån

ställda på längre återbetalningstid än två år skulle underställas Eders

Kungl. Maj:ts prövning. För Stockholm gällde dock fem i stället för

två år.

Avsikten med denna bestämmelse var, att all kommunernas upplåning

skulle underställas Eders Kungl. Maj:ts prövning med undantag av sådana

lån på kort återbetalningstid, som kommunerna behövde upptaga för att

täcka tillfälliga behov. Emellertid utnyttjade kommunerna denna sin fria

lånerätt på annat sätt än som torde hava avsetts och täckte sålunda

ofta behov, som måste anses vara av stadigvarande beskaffenhet, genom

lån på kort tid, vilka därefter omsattes. Genom ett sådant tillvägagångssätt

blev Eders Kungl. Maj:ts prövningsrätt illusorisk, och för att råda bot

härpå föreslogs i proposition, nr 86, till 1910 års riksdag inskränkning

i kommunernas fria lånerätt. I propositionen framhölls att kommunernas

fria lånerätt borde begränsas med hänsyn till deras ekonomiska bärkraft,

och såsom lämplig mätare på densamma föreslogs dels den beskattningsBihang

till riksdagens protokoll 1932. lii sami. Nr 42 —4ö.

I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 42.

bara inkomsten inom kommunerna, dels ock den beslutade uttaxeringens

belopp. Gränsen för den fria lånerätten ansågs därför lämpligen böra bestämmas

till skillnaden mellan, å ena sidan, en tiondel av den inkomst för

vilken enligt vederbörande kommunalförfattning kommunalutskylder skolat

för sistförflutna året utgöras och, å andra sidan, den summa, som för

nämnda år beslutats skola i kommunen anskaffas genom uttaxering. Sådana

bestämmelser föreslogs i propositionen skola införas i § 73 kommunalstyrelseförordningen

för land och § 74 kommunalstyrelseförordningen för

stad. I anledning av propositionen väcktes motion II: 254 av friherre

Palmstierna. I denna motion framhölls, att enligt lagen den 25 juni 1909

angående folkskoleväsendet i vissa städer skulle i stad, där stadsfullmäktige

funnes och Eders Kungl. Majit på framställning av stadsfullmäktige

eller kyrkostämma därom förordnat, bland annat folkskoleväsendet utgöra

en för hela staden gemensam angelägenhet, vilken staden såsom kommun hade

att vårda, och i sådan stad skulle kostnaderna för ovannämnda ändamål

beslutas och utgöras på sätt örn kommunalutskylder vore stadgat. I den

män stadskommunerna sålunda övertoge folkskoleväsendet komme den

för detsamma nödiga utdebiteringen att ske i den borgerliga i stället för

i den kyrkliga kommunen. Då härigenom de städer, som överflyttat

folkskoleväsendet till den borgerliga kommunen, komme att få sin fria lånerätt

inskränkt och övriga städer kunde draga i betänkande att verkställa

överflyttningen på grund av därigenom inträdande ytterligare inskränkning

i deras lånerätt, yrkades i motionen att sådan stad vid lånerättens

beräknande skulle få avdraga uttaxeringen för folkskoleväsendet.

Konstitutionsutskottet beaktade även motionärens synpunkter och uttalade

därvid, att det icke kunde anses önskvärt, att omfånget av städernas

fria lånerätt gjordes beroende av huruvida folkskoleväsendet vore lagt under

den borgerliga eller den kyrkliga kommunens beslutanderätt. För att

ifråga örn den fria lånerättens omfång åstadkomma full likställighet mellan

samtliga kommuner föreslog utskottet därför ändring i propositionen

i den av motionären angivna riktningen genom att till den föreslagna lydelsen

av § 74 i förordningen örn kommunalstyrelse i stad foga bestämmelse

att i den summa, som beslutats skola i kommunen anskaffas genom

uttaxering, icke skulle inräknas de belopp, som avsåge folkskoleväsendet.

Riksdagen beslöt i överensstämmelse med utskottets hemställan. Härefter

har denna bestämmelse endast undergått vissa formella ändringar

huvudsakligen på grund av antagandet vid 1928 års riksdag av kommunalskattelagen.

Sedan Eders Kungl. Majit den 23 maj 1919 uppdragit åt tillkallade sakkunniga

att verkställa utredning och avgiva förslag bland annat rörande

frågan, huruvida och i vilken utsträckning ekonomiska angelägenheter,

även i vad de avsåge kyrkliga ändamål, skulle kunna handläggas av

den myndighet, som ägde besluta örn den borgerliga kommunens angelägenheter,

avgåvo dessa sakkunniga betänkande år 1922. De sakkunniga

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 42.

3

föreslogo att skolärendena obligatoriskt skulle såväl i stad som på laud

överföras till den borgerliga kommunen. I samband härmed yttrade de

sakkunniga beträffande kommunernas fria lånerätt, att något behov i fråga

örn utsträckning av den fria lånerätten icke genom skolärendens överflyttning

torde föreligga. Däremot ansågo de sakkunniga nödigt göra ändring

i detta stadgande för att förhindra att lånerätten minskades och anförde

härutinnan bland annat:

»Genom folkskolebudgetens överflyttning till den borgerliga kommunen

ökas nämligen det årliga behovet av uttaxering och på detta sätt minskas

marginalen för den fria lånerätten. För dennas bibehållande i hittillsvarande

utsträckning erfordras alltså, att vid beräkning av den summa,

som beslutits skola i kommunen anskaffas genom uttaxering, uteslutas de

belopp, som avse folkskoleväsendet och därmed sammanhängande angelägenheter.

Beträffande städerna, där i stor utsträckning folkskoleväsendet

med stöd av lagen den 25 juni 1909 redan överflyttats till stadsfullmäktiges

handläggning, finnes redan ett stadgande av sådant innehåll, och i

enlighet därmed har även i kommunalförordningen för landet nu föreslagits

ett motsvarande tillägg.

Det särskiljande av uttaxeringen för olika behov, som härav blir en

följd, är en olägenhet. Men de sakkunniga hava icke ansett sig böra söka

framställa något annat förslag till lånerättens begränsning, helst som vid

en blivande allmän revision av kommunallagarna en ändring av bestämmelserna

härutinnan även ur andra synpunkter synes vara önsklig.»

Vid 1930 års riksdag framlade Eders Kungl. Majit i propositionerna nr

99 och 100 förslag till kommunallagar för land och stad samt lag örn församlingsstyrelse

m. m. Eders Kungl. Majit föreslog, bland annat, beträffande

frågan örn skolärendens överflyttning till den borgerliga kommunen,

att sådan överflyttning skulle kunna beträffande landskommunerna ske

efter ungefär samma regler som dittills gällt blott för städerna eller sålunda

allenast en fakultativ överflyttning av skolärendena. I propositionerna

nämndes icke något beträffande denna överflyttnings inverkan

på den fria lånerätten.

Konstitutionsutskottet kunde emellertid icke tillstyrka Eders Kungl.

Majits förslag utan framlade förslag avseende skolärendenas obligatoriska

överflyttande till borgerliga kommunen såväl i stad som på landet. Härvid

gjordes dock undantag dels för de landskommuner, vilka icke infört kommunalfullmäktige,

dels ock för kommuner, där den borgerliga kommunen

och skoldistrikt icke sammanfölle. Riksdagen godkände denna utskottets

ståndpunkt, och i enlighet härmed infördes bestämmelser i vederbörliga

lagar.

I nu föreliggande motion påpekar motionären att i trots av att skolväsendet

numera även på landet överflyttats till den borgerliga kommunen

likväl ingen ändring företagits beträffande bestämmelserna angående

landskommunernas fria lånerätt, vilken lånerätt genom skolärendenas överförande

alltså måste minskas. I motionen anföres sålunda bland annat:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 42.

»Det förefaller som om något bärande skäl för att behandla lands- och

stadskommun olika i detta stycke icke föreligger. Vad som gäller för

stadskommun synes också böra gälla för landskommun. Det kan icke heller

vara motiverat att straffa en landskommun, som har mindre än 1,500

invånare men ändock vill införa kommunalfullmäktige, med en inskränkning

i dess fria lånerätt, örn den besluter sig för fullmäktigsystemet. Snarare

bör ett överförande av beslutanderätten till fullmäktige I många fall

uppmuntras. Det representativa systemet innebär nämligen, såsom allmänt

erkännes, ökade garantier för en försiktig och planmässig hushållning

i kommunerna».

Riksdagen vidhåller den ståndpunkt, som riksdagen år 1910 intog, att

i fråga örn den fria lånerätten full likställighet bör råda mellan samtliga

kommuner och således även mellan stads- och landskommuner, och

finner det alltså önskvärt, att bestämmelserna angående lands- och stadskommunernas

fria lånerätt snarast möjligt bringas i överensstämmelse

med varandra. Enär det emellertid ej utan vidare är klart, huruledes

denna likställighet bör åvägabringas, och hänsyn torde få tagas till kommunernas

ekonomiska bärkraft och upplåningsbehov, finner riksdagen

en närmare utredning böra äga rum beträffande genomförandet av likställigheten.

Med hänsyn härtill finner riksdagen det för närvarande ej

möjligt att för sin del antaga någon ändring av lagen.

På grund härav får riksdagen hos Eders Kungl. Majit anhålla, att

Eders Kungl. Majit måtte låta skyndsamt verkställa utredning på vad

sätt bestämmelserna örn lands- och stadskommunernas fria upplåningsrätt

böra bringas till överensstämmelse med varandra samt för riksdagen framlägga

det förslag vartill utredningen föranleder.

Stockholm den 18 februari 1932.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.