Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911
1933-05-09 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1933:196, Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 196.
1
Nr 196.
Godkänd av lörsta kammaren den 9 maj 193:!.
Godkänd av andra kammaren den 9 maj 1933.
Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar
av lagen den 22 juni 1911 (nr 7i) om bankrörelse, m. m..
(Bankoutskottets utlåtande nr 29.)
Till Konungen.
I en till riksdagen avlåten, den 24 februari 1933 dagtecknad proposition
nr 167 har Eders Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagda,
i statsrådet och i lagrådet förda protokoll, jämlikt § 87 regeringsformen,
föreslagit riksdagen antaga vid propositionen fogade förslag till
1) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 örn bankrörelse
nr (74); och
2) lag örn upphävande av lagen den 5 juni 1909 angående emissionsbanker
(nr 64).
Det i förevarande proposition framlagda förslaget till ändringar i banklagen
åsyftar i huvudsak att avhjälpa vissa redan tidigare påvisade men
under den nuvarande krisen ytterligare framträdande brister i vår banklagstiftning,
för vilkas undanröjande det befunnits erforderligt att i åtskilliga
avseenden skärpa gällande bestämmelser örn bankernas verksamhet
och tillsynen över desamma.
En viktig grundsats har vid förslagets upprättande varit, att bankerna
böra vara kreditgivare, ej företagare, och att därför deras rörelse bör väsentligen
inskränkas till den egentliga bankverksamheten, d. v. s. inoch
utlåning samt valutahandel. Med utgångspunkt från önskvärdheten
ur allmän synpunkt av att bankverksamheten så vitt möjligt
frigöres från det spekulativa inslag, som visat sig vara förenat
med en nära anknytning mellan industrien och bankerna, har sålunda
förslag framlagts om upphävande av den bankerna nu i viss utsträckning
medgivna aktieförvärvsrätten. Vidare hava till förminskande
av riskerna med bankernas kreditgivning vissa allmänna grunder för ut
Bihang
lill riksdagens protokoll 1933. V* sami. Nr 196. 1
2
Riksdagens skrivelse Nr 196.
låningsverksamheten uppställts, i främsta rummet avseende aktiebelåning,
s. k. kreditgivning på en liand samt kredit åt vissa funktionärer,
styrelseledamöter och revisorer i bank. Föreskrifter hava jämväl ansetts
erforderliga för att reglera de förhållanden, under vilka hankstyrelse må
åt funktionärer i banken överlåta viss självständig beslutanderätt.
För tillgodoseende av det av förlidet års riksdag påpekade behovet av
förstärkt kontroll från det allmännas sida över bankväsendet har framlagts
förslag örn den lokala tillsynens ersättande med av bankinspektionen
utsedda revisorer. Härmed har avsetts att tillförsäkra inspektionen ökat
inflytande samt möjlighet att mera fortlöpande än hittills följa utvecklingen
av bankernas verksamhet. Samtidigt föreslås ett närmare angivande
i lagen av den centrala tillsynsmyndighetens uppgifter och befogenhet.
Vidare ifrågasättas ändrade bestämmelser angående revision av bank i
syfte att göra revisionen mera effektiv.
Erfarenheten under de senare åren har givit vid handen, att bankernas
rörelse i vissa fall tagit en utveckling, som icke stått i överensstämmelse
med det allmännas och näringslivets intresse av kreditinrättningarnas
soliditet och likviditet. Ehuru riksdagen icke underskattar svårigheterna
att genom lagstiftningsåtgärder säkerställa en sund utveckling av bankväsendet,
har riksdagen därför — i likhet med Eders Kungl. Majit och
de båda sakkunnigberedningar, som haft frågan under omprövning —
funnit angeläget, att en revision av banklagstiftningen nu genomföres.
Vad beträffar de principer, som böra läggas till grund för en sådan revision,
har riksdagen i allt väsenligt kunnat giva sin anslutning till de
riktlinjer, efter vilka Eders Kungl. Maj:ts förslag utarbetats. Endast i
följande avseenden har förslaget givit riksdagen anledning till erinringar
eller uttalanden.
Från det i 45 respektive 161 § föreslagna generella förbudet mot aktieförvärv
skulle enligt förslaget gälla vissa i samma paragrafer angivna
undantag, vilka bland annat innefatta rätt för bank att, under förutsättning
av Konungens tillstånd, förvärva aktie i svenskt aktiebolag, vars
ändamål kan anses gagnelig! för bankväsendet eller det allmänna. Såsom
motivering för denna bestämmelse har anförts, att möjlighet borde beredas
bankerna att åtaga sig viktiga uppgifter, vilkas fullgörande lämpligen
borde ske genom förvärv av aktier.
Med hänvisning bland annat till den exemplifiering, som ingår i de
sakkunnigas motivering för det avsedda stadgandet, har ifrågasatts,
huruvida tillräcklig anledning förefinnes att i lagen införa särskilt medgivande
för bankerna att förvärva aktier i företag av den art, som här
synes vara avsedd. Då det emellertid förefallit riksdagen vara olämpligt
att utestänga bankerna från möjligheten att genom förvärv av aktier
bidraga till igångsättandet eller främjandet av företag, som har till uppgift
att tillgodose ett allmänt eller ett för bankväsendet betydelsefullt intresse,
har riksdagen — utan att för egen del godtaga nämnda exemplifie
-
3
Riksdagens skrivelse Nr 196.
ring såsom tillfredsställande uttryck för stadgandets syfte — funnit några
betänkligheter icke föreligga mot ett biträdande av förslaget i denna del.
De i 2 mom. av 46 respektive 162 § föreslagna bestämmelserna angående
.aktiebelåning innebära, att vid kreditens meddelande — varunder
jämväl innefattas omsättning av äldre kredit — skall förefinnas en med
hänsyn till de pantsatta aktiernas beskaffenhet och omständigheterna i
•övrigt skälig marginal mellan aktiernas marknadsvärde och kreditbeloppet
samt att detta belopp såvitt möjligt icke vid någon tidpunkt under
kreditens fortbestånd må överstiga aktiernas marknadsvärde. I stort
sett torde dessa regler motsvara vad som även hittills utgjort rättesnöre
vid en sund kreditgivning mot säkerhet av aktier, men med hänsyn
till de riskmoment, som äro förenade med aktiebelåning, är det enligt riksdagens
uppfattning lämpligt, att i lagen givas regler örn den särskilda
försiktighet, som bör iakttagas vid sådan kreditgivning. Såvitt riksdagen
kan finna, måste en tillämpning av de föreslagna reglerna vara ägnad, att
medföra gynnsamma verkningar för bankväsendet och att förminska de
svårigheter på grund av aktiebelåning, som bankerna under ekonomiska
kriser pläga ställas inför. Reglerna giva uttryck åt den riktiga grundsatsen,
att bankerna under högkonjunktur böra bedriva den utlåningsrörelse,
varom här är fråga, med all möjlig varsamhet.
Med hänsyn till de betydande olägenheter, som skulle kunna uppkomma,
därest de föreslagna stadgandena örn aktiebelåning ovillkorligen
skulle tillämpas under nu rådande depression med dess starka kursfall
d aktier, har i lagförslaget upptagits en övergångsbestämmelse av innebörd
att beträffande tidigare aktiekrediter föreskrifterna icke skola äga
tillämpning före den 1 januari 1936. Genom denna övergångsbestämmelse
skulle möjliggöras, att bank kunde bevilja omsättning av sådan kredit,
aven örn den i lagrummet angivna marginalen icke förefinnes. Riksdagen
Ilar icke haft annat att erinra häremot än att riksdagen funnit försiktigheten
bjuda, att den ifrågavarande övergångstiden göres något längre
än vad Eders Kungl. Majit förslagit. Riksdagen har ansett en utsträckning
av nämnda tid böra ske till den 1 januari 1938 eller samma tidpunkt,
som angivits i övergångsbestämmelsen till 3 moni. av förevarande paragrafer.
Den sålunda vidtagna ändringen synes vara ägnad att i fall,
där så befinnes erforderligt och lämpligt, tillgodose krav på en mjukare
avveckling av nu förefintliga engagemang jin Eders Kungl. Maj:ts
förslag medgiver.
I detta sammanhang har det synts riksdagen kunna ifrågasättas, huruvida
icke — med tanke på att under kommande kriser samma svårigheter
kunna uppstå som de, vilka nu göra sig gällande — en sådan uppmjukning
av paragrafen borde ske, att kravet på skälig marginal endast vid
beviljande av nya krediter skulle vara ovillkorligt men att det utsädes, att
detsamma vid omsättning av äldre krediter skulle upprätthållas endast
såvitt sådant vore möjligt. Riksdagen har dock icke funnit tillräckliga
4
Riksdagens skrivelse Nr 196.
skäl föreligga att i detta avseende vidtaga en ändring, vilken skulle kunna
i viss mån motverka syftet med bestämmelserna i fråga. Vid detta ståndpunktstagande
har riksdagen utgått från att även den av Eders Kungl.
Maj:t föreslagna formuleringen lämnar möjlighet öppen att vid bedömande
av kravet på marginal i samband med omsättning av aktiekrediter
taga skälig hänsyn till de särskilda förhållanden, som kunna vara
rådande under en kristid.
Enligt punkt 3 av mom. 1 i förevarande 46 respektive 162 § må, utan
hinder av vad i momentet stadgas, av vederhäftig person dragen växel,
betalbar å annan ort, kunna diskonteras, ehuru accept å densamma ej erhållits.
Riksdagen har ansett sig böra framhålla, att denna föreskrift
givetvis gäller även bolag, förening och annan juridisk person.
Såsom förut erinrats, har Eders Kungl. Maj :t — i syfte att förhindra utfärdandet
av s. k. konstgjorda depositionsbevis, d. v. s. depositionsbevisi
i regel utställda på lång tid, lämnade såsom valuta för beviljat
lån — föreslagit införande av en ny paragraf med nummer 50 a respektive
166 a av innehåll, att vid beviljande av kredit bank icke må göra
förbehåll därom, att kreditbeloppet eller del därav skall insättas hos banken
för längre tid än sex månader. Då ett dylikt stadgande synes lägga
hinder i vägen för förbehåll örn insättning på viss uppsägningstid men
behov av möjlighet till sådant förbehåll lärer föreligga, har riksdagen
för sin del — i anslutning till vad fullmäktige i riksbanken i sitt yttrande
över sakkunnigförslaget ifrågasatt — ansett sig böra till nämnda
stadgande göra ett tillägg av innebörd, att förbehåll jämväl må avse
insättning på uppsägningstid, där denna ej överstiger sex månader.
Under 53 respektive 169 § banklagen har Eders Kungl. Maj:t föreslagit
en begränsning av antalet styrelseledamöter i bank till högst
tio, med rätt dock för Konungen att, när särskilda skäl därtill äro, medgiva
högre antal. Då nämnda begränsning synts vara alltför snäv, har riksdagen
ansett någon ökning av antalet böra ske. Ä andra sidan har emellertid
riksdagen i likhet med 1932 års banksakkunniga ansett lämpligt,,
att i lagen fixeras visst maximiantal styrelseledamöter. I berörda avseenden
har riksdagen för sin del beslutit, att banks styrelse skall bestå
av högst tolv ledamöter, med rätt för Konungen att medgiva högre antal,
dock ej högre än femton.
Enligt det av Eders Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget skulle vidare
av styrelseledamöterna icke flera än en för varje påbörjat tretal få vara
befattningshavare i banken. Med hänsyn till att bankstyrelse äger att i
vissa avseenden delegera sin beslutanderätt till enskild styrelseledamot
eller annan person (ledamot i bankens direktion) och att styrelsens uppgift
i sådant fall ofta torde inskränkas till en efterhandsprövning av direktionens
åtgärder, lärer det — såsom jämväl förenämnda sakkunniga
framhållit — vara av vikt, att ej alltför många av styrelsens ledamöter
tillhöra direktionen eller eljest äro befattningshavare i banken. För sä
-
5
Riksdagens skrivelse Nr 196.
kerställande av en tillräcklig övervikt av icke befattningshavare i styrelsen
Ilar riksdagen ansett böra föreskrivas, att av styrelsens ledamöter
ej flera än en för varje påbörjat femtal må vara befattningshavare i
banken.
Med avseende å revisors kompetens (68 respektive 184 §) delar
utskottet den uppfattning i fråga örn behovet av ökade garantier för en
effektiv revision av bankbolagen, som ligger till grund för Eders Kungl.
Maj:ts förslag. För ernående av en tillfredsställande granskning av
ett bankbolags verksamhet är enligt riksdagens mening mest angeläget,
att till revisorer kunna förvärvas personer med sådan allmän
insikt och erfarenhet i ekonomiska ting, att de kunna på ett i möjligaste
mån tillförlitligt sätt bedöma bolagets engagemang och allmänna
förvaltning. Att genom lagbestämmelser vinna garanti för val av
personer med dylika kvalifikationer är givetvis vanskligt, men riksdagen
finner det fullt befogat att, såsom i Eders Kungl. Maj:ts förslag skett, i
lagtexten gives uttryck åt nu angivna viktiga önskemål genom en föreskrift
örn att samtliga revisorer skola vara med det ekonomiska livet väl
förtrogna. Vid sidan av den allmänna ekonomiska förfarenhet, som sålunda
samtliga revisorer böra representera, torde det emellertid vara nödvändigt,
att revisionen alltid tillförsäkras den bokföringstekniska sakkunskap
och den erfarenhet beträffande revisionsverksamhet, som torde vara
oumbärlig för en fullt tillfredsställande granskning av bankens ställning
och verksamhet. Enligt Eders Kungl. Maj:ts förslag skulle detta säkerställas
genom föreskrift örn att minst en av de revisorer, aktieägarna (lottägarna)
utse, skall vara av handelskammare i riket auktoriserad revisor. För sin
del vill riksdagen — i anslutning till vad lagrådet på denna punkt yttrat
— ifrågasätta, huruvida det med den utveckling, institutet auktoriserad
revisor hittills vunnit, kan vara lämpligt att begränsa valet av de revisorer,
för vilka nyss angivna särskilda kompetens skulle krävas, till de auktoriserade
revisorernas krets. I syfte att giva aktieägarna större rörelsefrihet
utan att åsidosätta kravet på erforderliga speciella kvalifikationer
för ifrågavarande revisionsuppdrag har riksdagen ansett sig böra biträda
en formulering, enligt vilken av aktieägarnas revisorer minst en skall
hava vunnit beprövad erfarenhet beträffande revisionsverksamhet.
Eders Kungl. Maj:ts förslag örn upphävande av lagen angående
emission sbanker har icke givit riksdagen anledning till
erinran.
Riksdagen biträder den uppfattning, föredragande departementschefen
uttalat i fråga örn de solidariska b a nkbolagens avveckling.
På grund av det sålunda anförda får riksdagen, med överlämnande av
ett exemplar av bankoutskottets i ärendet avgivna utlåtande nr 29, anmäla,
dels att riksdagen, som icke kunnat i oförändrat skick antaga Eders
Bihang till riksdagens protokoll 1933. Vt sami. Sr litti. 2
6
Riksdagens skrivelse Nr 196.
Kungl. Maj:ts i propositionen nr 167 framlagda förslag till lag om ändring
i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 örn bankrörelse (nr 74),
för sin del antagit ett i nämnda utlåtande intaget, såsom utskottets förslag
betecknat förslag till lag i ämnet,
dels ock att riksdagen, med bifall till vad Eders Kungl. Majit i förevarande
proposition i sådant hänseende föreslagit, antagit det i propositionen
framlagda förslaget till lag om upphävande av lagen den 5 juni
1909 (nr 64) angående emissionsbanker.
Stockholm den 9 maj 1933.
Med undersåtlig vördnad.
331366. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1933,
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.