Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ersättning för debitering och uppbörd av landsting smedel.

1933-05-30 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1933:254, Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ersättning för debitering och uppbörd av landsting smedel.

Dokumentets text

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 2BJ/.

5

Nr 254.

Godkänd av första kammaren den 30 maj 1933.

Godkänd av andra kammaren den 30 maj 1933.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till förordning om ersättning

för debitering och uppbörd av landsting smedel.

(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 35.)

Till KONUNGEN.

Uti en till riksdagen avlåten, den 17 februari 1933 dagtecknad proposition,

nr 151, har Eders Kungl. Majit under åberopande av propositionen bilagt utdrag

av statsrådsprotokollet över socialärenden för samma dag föreslagit

riksdagen, bland annat, att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning

örn ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel.

I samband med propositionen har riksdagen till behandling förehaft i anledning

därav väckta motioner.

I skrivelse nr 213 har 1932 års riksdag anhållit, att Eders Kungl. Maj :t

ville för 1933 års riksdag framlägga förslag örn en allmän sänkning av utgående

provisioner för häradsskrivare och kronouppbördstjänstemän i städer.

Denna skrivelse har föranletts av ett av riksdagens år 1931 församlade revisorer

gjort uttalande örn behovet av en reglering av tillförordnade häradsskrivares

sportelinkomster. Statsrevisorerna framhålla, att det läge i sakens natur,

att häradsskrivarna eller de tjänstemän, som vid en omorganisation av fögderiförvaltningen

kunde komma att ersätta dem, skulle vid blivande lönereglering

komma att få vidkännas indragning av sportelinkomsterna. Då berörda befattningshavare

tillerkänts en relativt gynnsam ställning i lönehänseende, ifrågasatte

statsrevisorerna, huruvida icke redan nu‘en reducering av sportelinkomsterna

borde företagas i de fögderier, där häradsskrivartjänsterna vore vakanta.

Statsrevisorerna ansågo att denna reduktion exempelvis kunde ske på det sätt,

att tillförordnade häradsskrivarnas inkomster av tjänsten minskades med ett

belopp, som motsvarade det till dem från staten utgående förvaltningsbidraget,

utgörande 150 kronor för varje påbörjat 5,000-tal av folkmängden i fögderiet.

Även andra utvägar för regleringen ansågo statsrevisorerna dock kunna erbjudas.

Riksdagen uttalade i sin ovannämnda skrivelse, att den föreslagna reduceringen

icke borde verkställas genom indragning av förvaltningsbidraget till tillförordnade

häradsskrivare, utan sänkningen borde drabba samtliga häradsskrivare.

Riksdagen ansåg detta lämpligen böra ske genom nedsättning av den till

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 25h.

häradsskrivarna utgående provisionen på landstings- och vägskatt, som debiterats

genom dem. Procentsatserna för beräkning av provisionen, som för närvarande

utgår med 1.2 % å den del av uppbörden, som ej överstiger 100,000 kronor,

0.9 % å den del av uppbörden, som överstiger 100,000 kronor men ej 300,000

kronor, 0.6 % å den del av uppbörden, som överstiger 300,000 men ej 500,000

kronor, och 0.3 % å den del av uppbörden, som överstiger 500,000 kronor, föreslogos

i skrivelsen reducerade till respektive 0.8, 0.4, 0.2 och 0.1. Detta skulle

för de skattekraftigaste fögderierna, där den största provisionen sålunda utginge,

betyda en minskning, som i skrivelsen beräknades till inemot hälften av

nuvarande belopp, men för de övriga fögderierna proportionsvis mindre sänkning.

I anledning av berörda skrivelse har förevarande proposition framlagts. I

jämförelse med riksdagens nyssnämnda skrivelse innebär Eders Kungl. Maj:ts

proposition å ena sidan högre procentsatser, nämligen 1.2, 0.6, 0.3 och 0.1 mot

av riksdagen föreslagna 0.8, 0.4, 0.2 och 0.1, å andra sidan att sänkningarna i

procentsatserna inträda tidigare, nämligen vid 100,000, 200,000 och 400,000

kronor mot nu 100,000, 300,000 och 500,000. Att Eders Kungl. Majit föreslagit

högre procentsatser sammanhänger uppenbarligen därmed, att Eders

Kungl. Majit ansett den besparing, som genom minskning av häradsskrivarnas

inkomster kunde vinnas, skäligen böra i ungefär lika mån komma statsverket

och kommunerna till godo. Till vinnande av detta syfte har Eders

Kungl. Majit, jämte en något mindre sänkning av provisionen än den riksdagen

föreslagit, framlagt förslag om indragning av till häradsskrivarna nu

utgående ersättning för upprättande av röstlängder och minskning med 20 %

av ersättningen för upprättande av avskrifter av taxeringslängder. Den vid

bifall till Eders Kungl. Maj :ts förslag uppkommande minskningen i häradsskrivarnas

inkomster beräknas uppgå till ungefär samma belopp som av

riksdagen föreslagits.

Beträffande provision för debitering av landstingsmedel så skall denna enligt

48 § landstingslagen av landstinget gäldas för såvitt landstinget framställt

begäran, att de av landstinget uttaxerade medel genom länsstyrelsens försorg

varda i sammanhang med kronoskatterna debiterade och indrivna. Liknande

bestämmelser gälla beträffande vägskatten.

Den nu utgående provisionen fastställdes vid 1922 års riksdag, då en betydande

nedsättning vidtogs i förut utgående provision. Konstitutionsutskottet,

som då behandlade frågan, framhöll i sitt av riksdagen godkända utlåtande

nr 24, att provisionsbeloppen då högst avsevärt ökats, beroende väsentligen på

att landstingsskatternas belopp tillvuxit och blott i mindre grad på att antale*

skatteobjekt ökats. Därmed ansåg utskottet även klart att ersättningen föi

landstingsskattens debitering vuxit i långt högre grad än det därmed förenade

arbetet. Utskottet anförde vidare, att denna ökning i landstingsskattens belopp

icke vore tillfällig utan till huvudsaklig del berodde på att landstingens arbetsuppgifter

tillvuxit och i det hänseendet kunde en fortsatt utveckling snarare

än en återgång vara att antaga.

Det av Eders Kungl. Maj :t nu framlagda förslaget till reduktion av härads
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr Sö4. 7

skrivarnas provision å landstingsskatten är endast avsett att vara ett provisorium.

Frågan angående omorganisation av fögderiförvaltningen har såsom förut

antytts varit under utredning, och förslag härutinnan har även framlagts i ett

den 30 juni 1929 av uppbördssakkunniga avgivet betänkande angående rationell

skatteuppbörd.

Den fråga, som riksdagen nu handlagt, hänför sig till det förslag till förordning

örn ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel, som är

avsett att i stället för nu gällande förordning av 15 juni 1922 komplettera

landstingslagens stadganden i dess § 48. Riksdagen har i detta sammanhang

ansett att förslaget i denna del icke bör prövas ur synpunkten av dess betydelse

för och verkan på häradsskrivares och kronouppbördsmäns i städerna avlöning

såsom sådan, utan allenast i avseende å de föreslagna ersättningsbeloppens skälighet

i förhållande till det med ifrågavarande debitering och uppbörd förenade

arbetet. Riksdagen finner nämligen, att, då landstingslagens § 48 — i likhet

med den äldre landstingsförordningens § 49 — uttryckligen gör debiteringen

och uppbörden av landstingsmedel med biträde av häradsskrivare och kronouppbördsman

i städerna, enligt Eders Kungl. Maj :ts befallningshavandes befallningar,

beroende av landstingets beslut och »därom framställda begäran»,

varje legal grund saknas för betraktandet och behandlandet av landstingsmedelsprovisionen

såsom en fast och oföränderlig beståndsdel av vederbörandes

löneförmåner. Riksdagens ståndpunktstagande till denna förordning grundas

uteslutande på uppfattningen av vad det särskilda arbetet med landstingsmedlens

debitering och uppbörd må kräva i skälig ersättning, alldeles oberoende av

avlöningsspörsmålet i övrigt.

Beträffande denna fråga finner riksdagen, som ej kan anse den nu föreslagna

lösningen vara eller kunna bliva annat än provisorisk, det riktiga vara, att

vid ersättningens beräkning större hänsyn tages till arbetets omfattning än

vad med nuvarande system är fallet. Ersättningen synes sålunda icke såsom

hittills och såsom i Eders Kungl. Majits förslag fortfarande föreskrives böra

utgå efter debiterings- och uppbördsbeloppens storlek, utan efter antalet betalningsskyldiga

och därmed antalet bokföringsposter. Eventuellt borde ersättningen

regleras genom i lag bestämda minimi- och maximigränsbelopp,

vilka fastställdes under medverkan av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Att nu verkställa härför nödig utredning har emellertid icke varit möjligt, och

riksdagen har därför icke ansett sig kunna nu framlägga förslag till en dylik

lösning av frågan, men riksdagen finner önskvärt, att denna utredning kommer

till stånd genom Eders Kungl. Maj :t.

I avvaktan härpå har rikdagen ansett sig böra tillstyrka en provisorisk lösning

på grundval av nu tillämpade provisionsprincip, men riksdagen har härvid

icke kunnat undgå att finna Eders Kungl. Maj:ts förslag vara mindre tillfredsställande

än det av riksdagen på statsutskottets hemställan till övervägande

framförda förslaget, även om riksdagen vill medgiva, att mot det sist

nämnda vissa befogade erinringar må kulina göras. Då riksdagen gått att

granska förslagen, har riksdagen förutom Eders Kungl. Majlis förslag, vil
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr £5-4.

ket sammanfaller med det å tabellen sid. 18 och 19 i Eders Kungl. Maj:ts proposition

nr 151 angivna förslaget nr V, till prövning förehaft dels det i motionerna

1:272 och 11:451 framlagda förslaget (= nr II i sagda tabell),

dels ock det i sagda tabell under nr VI intagna förslaget. Skillnaden mellan

detta sistnämnda förslag, till vilket riksdagen ansluter sig, och Eders Kungl.

Maj:ts förslag ligger däri, att procenttalet för de lägsta debiteringsbeloppen

utgöra 1.0 % eller 0.2 % mindre än Eders Kungl. Majit föreslagit och 0.2 % mera

än i riksdagsskrivelsen år 1932 ifrågasatts, samt att av övriga procenttal visserligen

det närmast liggande och det lägsta sammanfalla med de av Eders

Kungl. Majit föreslagna, men det mellan dessa båda fallande procenttalet sammanfaller

med riksdagsskrivelsens. Riksdagen anser, att på detta sätt all

skälig hänsyn tagits till det arbete med debitering och uppbörd av landstingsmedlen,

som för alla debiteringsförrättare förekommer.

Beträffande provisionen till kronouppbördsmännen i städerna har departementschefen

enligt det vid propositionen fogade utdrag av statsrådsprotokollet

anfört:

»I flera av de större städerna äro kronouppbördstjänstemännen anställda i

stadens tjänst mot fast lön, varvid provisionen ifråga ingår till stadens kassa.

Den minskning i stadens inkomster, som en reduktion av provisionen kan antagas

medföra, är uppenbarligen utan betydelse för stadens ekonomi. I de

städer, där provisionen tillfaller tjänstemännen själva, lärer deras ekonomiska

ställning vara sådan, att sänkningen, i den mån den ej kompenseras av vederbörande

stad, icke kommer att drabba alltför hårt.»

Riksdagen delar departementschefens uppfattning såvitt gäller städer, som

indragit provisionen till stadskassan. Vad åter angår kronouppbördstjänstemännens

ställning i städer, där detta icke skett, lär det icke kunna bestridas,

att provisionsminskningen kan komma att drabba ifrågavarande tjänstemän

oskäligt hårt, särskilt i fall där kronouppbördskassörens lön nyligen reglerats

med utgångspunkt från att han skulle erhålla provision enligt hittills gällande

bestämmelser. Då det emellertid synes böra åligga vederbörande stad att genom

jämkning i de från staden utgående löneförmånerna tillhandahålla vederbörande

den lön, som skäligen bör vara förenad med tjänsten i fråga, finner

riksdagen de föreslagna provisionsbestämmelserna böra tillämpas jämväl å kronouppbördstjänsteman

i stad.

I övergångsbestämmelserna har Eders Kungl. Maj :t föreslagit intagande av

bl. a. en föreskrift om att den nya förordningen i ämnet icke skall inverka på

den rätt till ersättning för debitering eller uppbörd, som må tillkomma tjänsteman,

vilken kvarstår å äldre stat eller tillhör sådan stat. Landstingen äro emellertid

enligt landstingslagen oförhindrade att genom särskilt beslut ordna uppbörd

och debitering av landstingsmedel på annat sätt än det som i 48 § landstingslagen

förutses såsom det normala. Någon författningsenlig rätt till ersättning

för vederbörande tjänstemän för den inkomstminskning, som skulle

åsamkas dem genom ett dylikt beslut, kan icke i något enda fall föreligga,

då rätten till provision överhuvud éj inträder förrän beslut är fattat om uppbörd

genom Eders Kungl. Majlis befallningshavande, varvid givetvis då gäl
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 254.

9

lande provisionsbestämmelser måste tillämpas. Med hänsyn till dessa förhållanden

anser riksdagen, att i övergångsbestämmelserna icke bör upptagas nyssnämnda

i propositionen föreslagna stadgande. Därest så skulle vara fallet, att

någon enstaka, ännu i tjänst kvarvarande befattningshavare enligt utfärdad

fullmakt skulle vara berättigad till ersättning för debitering eller uppbörd av

landstingsmedel med högre belopp än den nya förordningen medgiver, bör denna

sak så ordnas, att Eders Kungl. Majit lämnar vederbörande befattningshavare

gottgörelse av de till statsverket indragna provisionsandelarna, utan att

förhållandet inverkar på den ersättning, som landstingen äro skyldiga utbetala

och alltså utan att bestämmelser i ämnet intagas i landstingslagen.

Beträffande slutligen den av Eders Kungl. Maj :t föreslagna ändringen i till

statsverket indragen provision har riksdagen häremot ingenting att erinra.

Riksdagen får alltså, med förklarande att Eders Kungl. Maj :ts förslag icke

kunnat i oförändrat skick antagas, anmäla, att riksdagen för sin del antagit

följande

Förordning om ersättning för debitering och uppbörd av

landstingsmedel.

Ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel skall tills vidare

utgå för debiteringen såväl till häradsskrivare som till kronouppbördstjänsteman

i stad med en procent å den del av det debiterade beloppet, som ej över-''

stiger etthundratusen kronor, sex tiondels procent å den del av debiterade beloppet,

som överstiger etthundratusen men ej tvåhundratusen kronor, två

tiondels procent å den del av debiterade beloppet, som överstiger tvåhundratusen

men ej fyrahundratusen kronor, och en tiondels procent å den del av

debiterade beloppet, som överstiger fyrahundratusen kronor. Ersättningen

utbetalas vid utgången av det kalenderår, varunder debiteringen skett.

Ersättning för uppbörden skall till kronouppbördstjänsteman i stad utgå

med en halv procent å uppbörden för staden.

De till statsverket indragna provisionsandelarna skola utgå med sex tiondels

procent å uppbörden.

Ersättningen för uppbörden samt de till statsverket indragna provisionsandelarna

beräknas för varje kalenderår å det belopp, som hos länsstyrelsen

bokförts såsom under kalenderåret influtet.

Ersättning för debitering skall enligt nu stadgade grunder första gången

utgå beträffande de landstingsmedel, som debiteras år 1933. Hittills gällande

grunder i fråga om ersättning för debiteringen skola alltjämt tillämpas beträffande

tidigare debiterade landstingsmedel, såframt de bokföras hos länsstyrelsen

såsom influtna under år 1933 eller år 1934; därvid skall dock så anses,

som örn dessa medel bokförts bos länsstyrelsen såsom influtna under år 1932.

Bokföras medel, som debiterats tidigare än år 1933, såsom influtna under år

1935 eller senare, skall ersättning för debiteringen ej utgå.

Bihang till riksdagens protokoll 193S. 14 sami. Nr 253—254.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr Sö4.

Ersättning för uppbörd samt till statsverket indragna provisionsandelar

skola enligt nu stadgade grunder första gången utgå beträffande de landstingsmedel,

som bokföras hos länsstyrelsen såsom influtna under år 1933.

I den mån ej annat följer av vad sålunda stadgats, skall förordningen den

15 juni 1922 (nr 269) med särskilda föreskrifter angående debitering och

uppbörd av landstingsskatt m. m. upphöra att gälla.

Stockholm den 30 maj 1933.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm 1933. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

331475

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.