Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen, i anledning av riksdagens år 1932 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1931—30 juni 1932.

1933-06-07 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1933:276, Skrivelse till Konungen, i anledning av riksdagens år 1932 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1931—30 juni 1932.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 276.

1

Nr 276.

Godkänd av lörsta kammaren den 7 juni 1933.

Godkänd av andra kammaren den 7 juni 1933.

Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av riksdagens år

1932 församlade revisorers berättelse angående verkställd

granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders

tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1931—30

juni 1932.

(Statsutskottets utlåtande nr 105.)

Till Konungen.

Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer

rörande verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders

tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1931—30 juni 1932

uti avgiven berättelse anmält samt vederbörande verk och myndigheter

uti däröver avgivna förklaringar hos Kungl. Maj:t andragit, får riksdagen

i nedan nämnda ärenden anföra följande.

l:o) Kommissionärsväsendet vid Överståthållarämbetet och länsstyrelserna.

Under socialdepartementet, § 4, hava revisorerna upptagit till behandling

frågan örn kommissionärsväsendet vid Överståthållarämbetet och

länsstyrelserna.

Efter att hava redogjort för gällande föreskrifter på detta område hava

revisorerna meddelat vissa uppgifter rörande kommissionärernas bruttoinkomster

samt nettobehållningen å deras arvoden enligt kommissionärstaxan

och för vissa olika slag av uppdrag ävensom å antalet av lcommissionärerna

handlagda ärenden under budgetåret 1931/1932. I anslutning

härtill hava revisorerna gjort följande uttalande:

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1U sami. Nr 276.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 276.

Såsom av det ovan sagda framgår har allmänhetens tillhandagående

med utförandet av olika uppdrag beträffande de vid länsstyrelserna anhängiggjorda

ärendena i allmänhet icke ombesörjts enbart av de för detta

ändamål förordnade kommissionärerna utan också — i många fall i mycket

stor utsträckning — av andra vid länsstyrelserna anställda tjänstemän

Kommissionärsverksamheten vid länsstyrelserna har således en betydligt

större omfattning än vad de i fråga örn de officiella kommissionärernas

verksamhet angivna uppgifterna giva vid handen.

Då anordningen med officiella kommissionärer uppenbarligen vidtagits

dels för att tillgodose allmänhetens behov av sakkunnigt biträde vid hänvändelse

till statsmyndigheterna, dels ock för att de därvid debiterade

arvodena måtte hållas inom skäliga gränser, men kommissionärskungörelsens

taxeföreskrifter icke hava avseende å privat kommissionärsverksamhet,

saknas uppenbarligen vid allmänhetens hänvändelse till berörda privata

kommissionärer den garanti i fråga örn arvodesdebiteringen, som anordningen

med officiella kommissionärer avsett att innebära. Enligt revisorernas

mening måste det betecknas såsom ett allvarligt missförhållande,

att en betydande del av den vid länsstyrelserna bedrivna kommissionärsverksamheten

på detta sätt undandrager sig ämbetsmyndigheternas kontroll.

Revisorerna kunna icke finna annat än att den privata kommissionärsverksamheten,

bedriven av tjänstemän inom vederbörande verk, står i strid

mot grunderna för kommissionärskungörelsen och att den därför icke vidare

bör tillåtas förekomma.

Det synes revisorerna vara av vikt, att bär påtalade förhållanden beaktas

vid den utredning angående kommissionärsväsendet, som för närvarande

pågår inom socialdepartementet.

Förklaringar hava avgivits av Överståthållarämbetet och länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Södermanlands län bar i sin förklaring anfört, bland

annat, följande:

Enligt vad länsstyrelsen har sig bekant har justitiekanslern uti ett inom

annat län påtalat fall framhållit olämpligbeten av att annan vid länsstyrelse

anställd tjänsteman än den officielle kommissionären åtoge sig kommissionärsuppdrag

vid verket. Detta uttalande torde dock icke hava ansetts

kunna föranleda meddelande av förbud mot sådan verksamhet. Men

även örn bestämmelser, innebärande ett dylikt förbud, bleve givna, torde

de med lätthet kunna kringgås genom anlitande av bulvan, t. ex. familjemedlem.

Till allmänhetens upplysning uti förevarande hänseende skulle det möjligen

såvitt angår länsstyrelserna kunna vara lämpligt, att till kungörelsen

angående anställande av kommissionärer fogades en bestämmelse, att länsstyrelserna

i början av varje år skulle genom kungörelse i länskungörelserna

samt i en eller flera ortstidningar erinra allmänheten, att endast de

av länsstyrelsen såsom sådana anställda kommissionärer, vilkas namn även

torde böra angivas, vore underkastade gällande bestämmelser örn kommissionärsarvode

samt örn ansvar för försummelse vid utförande av kommissionärsuppdrag.

Länsstyrelsen i Gotlands län yttrar:

I fråga örn de olägenheter av den privata kommissionärsverksamheten.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 276.

3

som av revisorerna påtalats, håller Kungl. Majits befallningshavande före,

att risken för att de privata kommissionärernas arvoden icke hållas inom

skäliga gränser ej bör vara särdeles stor, enär de av länsstyrelserna förordnade

kommissionärernas genom ovannämnda kungörelse bestämda arvoden

torde verka reglerande härvidlag.

För den av revisorerna uttalade uppfattningen talar däremot enliet

Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening ett annat, betydligt mera vägande

skäl. Det kan nämligen befaras, att en tjänsteman, som idkar dylik privat

verksamhet, själv behandlar eller söker förmå andra befattningshavare att

handlägga av honom till länsstyrelsen inlämnade ärenden snabbare än

andra till handläggning föreliggande ärenden eller ock på annat sätt obehörigen

gynnar sina uppdragsgivare till förfång för andra rättssökande.

Dylika farhågor behöva givetvis icke, åtminstone ej i samma grad, knytas

till de av länsstyrelserna förordnade kommissionärernas verksamhet, örn de

sistnämnda bliva befriade från konkurrensen med andra tjänstemän vid

länsstyrelsen.

Riksdagen vill erinra örn att riksdagen redan år 1925 i anledning av vissa

utav 1924 års revisorer påtalade missförhållanden vid debitering av kommissionärsarvoden

uttalat som sin mening, att det måste anses önskvärt, att

gällande föreskrifter rörande kommissionärer hos statsmyndigheter omarbetades

med hänsyn till hämera inträdda förhållanden, ävensom att föreskrifterna

gåves ett i så måtto utsträckt tillämplighetsområde, att därunder innefattades

i möjligaste mån samtliga fall, där allmänheten hänvände sig till

en hos viss myndighet anställd kommissionär i avsikt att erhålla biträde

med ärende, som folie under myndighetens verksamhetsområde. Riksdagen

hemställde också, att Kungl. Majit måtte snarast möjligt föranstalta om en

omarbetning av berörda föreskrifter i av riksdagen angiven riktning.

Sedermera har även 1931 års riksdag framhållit angelägenheten av att

resultatet av en verkställd utredning beträffande kommissionärsväsendet

snarast möjligt bleve föremål för Kungl. Majits prövning och avgörande.

I anledning härav anhöll riksdagen ånyo, att Kungl. Majit måtte företaga

åtgärder för att en omarbetning av kommissionärskungörelsen snarast möjligt

komme till stånd. Oaktat dessa upprepade hänvändelser till Kungl.

Majit synes någon slutlig åtgärd i ärendet icke hava vidtagits.

Vad revisorerna nu anfört, Anner riksdagen vara av den art, att det nödvändiggör,

att frågan örn ny kommissionärskungörelse verkligen upptages

till avgörande. Riksdagen vill därvid såsom sin mening framhålla, att de

av länsstyrelserna i Södermanlands och Gotlands län anförda synpunkterna

böra beaktas vid kungörelsens omarbetande. Då riksdagen är av den uppfattningen,

att allvarliga missförhållanden äro till Annandes på detta område

och att en ändring härutinnan snarast bör komma till stånd, har

riksdagen därför funnit sig nödsakad att ännu en gång framhålla angelägenheten

av att Kungl. Majit vidtager åtgärder i angivet syfte.

Riksdagen får alltså anhålla, att Kungl. Majit måtte skyndsamt vidtaga

sådana åtgärder, att en ny kommissionärskungörelse kan utfärdas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 276.

2:o) Ersättning till tjänstemän i länsstyrelserna för arbete i beskattningsnämnderna.

Under socialdepartementet, § 7, hava revisorerna upptagit

till behandling frågan om ersättning till tjänstemän vid länsstyrelsen

i Kopparbergs län för arbete i taxerings- och prövningsnämnder.

Efter att hava erinrat örn vissa av föregående års revisorer och 1931 års

riksdag gjorda uttalanden rörande ersättning till vissa tjänstemän för arbete

i beskattningsnämnder hava revisorerna lämnat uppgifter rörande dylika

ersättningar i Kopparbergs län.

Samtidigt hava revisorerna meddelat, att de uppmärksammat, att länsstyrelsen

i Falun för överläggning rörande vissa taxeringsspörsmål genom

cirkulärskrivelse den 9 januari 1931 kallat samtliga ordförande och kronoombud

i taxeringsnämnderna inom länet att fredagen den 23 januari 1931

kl. 11 f. m. sammanträda inför länsstyrelsen å dess sessionsrum. Sedermera

hade länsstyrelsen i skrivelse den 17 i samma månad kallat ordförandena

i vissa taxeringsnämnder att redan torsdagen den 22 januari 1931 kl. 5

e. m. sammanträda inför landskamreraren å länsstyrelsens sessionssal för

förberedande behandling av vissa taxeringsspörsmål. För bevistande av

nämnda sammanträden hade, bland andra, 9 tjänstemän i länsstyrelsen

uppburit dagarvoden, därav 5 för två dagar och 4 för en dag.

Revisorerna hava sammanfattat de av dem gjorda iakttagelserna beträffande

ifrågavarande länsstyrelse på följande sätt:

Riksdagens år 1930 församlade revisorer meddelade under § 20 i sin berättelse

vissa uppgifter angående ersättning till bland andra länsstyrelsernas

tjänstemän för taxeringsarhete och påtalade därvid att ersättning

för dylikt arbete syntes i vissa fall varit väl rundligt tilltagen. I Kopparbergs

län hade sålunda till en landskontorist utbetalats 7,450 kronor, därav

4,550 kronor för arbete i taxeringsnämnd. Enligt revisorernas berättelse

hade vidare till länsstyrelsens tjänstemän under budgetåret 1929/1930 utbetalats

i ersättning för arbete i taxeringsnämnd 22,105 kronor och för

arbete i prövningsnämnd 8,350 kronor. Motsvarande utgifter under budgetåret

1931/1932 hava varit 26,260 kronor respektive 18,365 kronor.

Den omständigheten, att länsstyrelsens personal i så stor omfattning

tages i anspråk för taxeringsarhete, synes revisorerna kunna menligt inverka

på arbetets gång inom länsstyrelsen samt medföra ökat behov av

medel för avlönande av icke-ordinarie personal. Enligt vad revisorerna

inhämtat har också Kungl. Maj:t på framställning av länsstyrelsen i

Kopparbergs län vid olika tillfällen under de senaste åren anvisat medel

till förstärkande av den icke-ordinarie arbetskraften inom länsstyrelsen.

Vad slutligen angår ersättning till ordförande och medlemmar av taxeringsnämnd,

som jämlikt 75 § i taxeringsförordningen kallas att sammanträda

inför länsstyrelsen för överläggning rörande taxeringsspörsmål, vilja

revisorerna ifrågasätta, huruvida icke skäl kan anses föreligga att vidtaga

sådan ändring av härutinnan gällande bestämmelser, att dylik ersättning

icke kommer att utgå till personer, som äro bosatta å sammanträdesorten.

I varje fall borde det icke ifrågakomma att länsstyrelsens egna tjänstemän,

vilka deltaga i här avsedda sammanträden å länsstyrelsens lokaler, härför

uppbära särskilt dagarvode.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens skrivelse Nr 276.

Förklaring har avgivits av länsstyrelsen i Kopparbergs län, varjämte

yttranden införskaffats från samtliga övriga länsstyrelser. Av de avgivna

yttrandena framgår, att uppfattningen i berörda frågor är olika, men att

ett flertal länsstyrelser ansett önskvärt, att kompletterande bestämmelser i

av revisorerna berörda hänseenden meddelas rörande arvoden för taxeringsuppdrag.

I fråga örn ersättning för sammanträden enligt 75 § i taxeringsförordningen

hava åtskilliga länsstyrelser tillstyrkt revisorernas alternativa

förslag, att dylik ersättning icke borde utgå till tjänsteman i länsstyrelse

eller landsstat, då sådan tjänsteman vore bosatt å sammanträdesorten.

Beträffande frågan örn arvoden till tjänstemän i länsstyrelse och landsstat

för uppdrag i beskattningsnämnderna är riksdagen visserligen av

den uppfattningen, att arvodena i åtskilliga fall måste anses vara för höga,

men då, enligt vad riksdagen erfarit, Kungl. Majit har sin uppmärksamhet

riktad på dessa förhållanden, anser riksdagen anledning icke föreligga

att bos Kungl. Majit ånyo göra framställning i ärendet.

Vidkommande därefter spörsmålet örn ersättning för deltagande i sammanträde

enligt 75 § taxeringsförordningen vill riksdagen, i anslutning

till vad som framhållits av åtskilliga länsstyrelser, som sin mening uttala,

att arvode vid dylikt sammanträde icke bör utgå till tjänstemän hos

länsstyrelse och i landsstaten för sammanträde, som hålles på vederbörandes

tjänstgörings- eller bostadsort. Då riksdagen anser en ändring uti

ersättningsbestämmelserna i nämnda hänseende vara påkallad, har riksdagen

ansett sig böra anhålla, att Kungl. Majit ville taga under övervägande

irågan örn ändring i bestämmelserna rörande ersättning vid sammanträde

enligt 75 § taxeringsförordningen.

3:o) Vissa resekostnader i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Under

kommunikationsdepartementet, § 13, hava revisorerna meddelat, att de

verkställt en undersökning rörande inom väg- och vattenhyggnadsstyrelsen

tillämpat förfaringssätt för den styrelsen åliggande stickprovsgranskningen

av väghållningsdistriktens räkenskaper.

I anslutning härtill hava revisorerna gjort följande uttalande:

Av vad ovan anförts framgår, att den väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

åliggande stickprovsgranskningen av vägdistriktens räkenskaper

tillgår på det sätt, att styrelsens byrådirektör företager synnerligen

långa dagsresor med automobil och därvid besöker ett ofta stort antal

vägdistrikt och vägstyrelseordförande. Med hänsyn till att resorna i

regel omfattat betydande sträckor — i många fall inemot 300 kilometer

örn dagen och undantagsvis däröver — är det uppenbart, att den tid byrådirektören

Lindencrona kunnat använda till stickprovsgranskning hos

de skilda räkenskapsförarna måste hava varit så obetydlig, att någon

effektiv räkenskapsgranskning icke gärna kan hava förekommit.

Vid den nuvarande lokala vägorganisationens genomförande har något

uttalande av statsmakterna icke gjorts angående sättet för stickprovsgranskningens

bedrivande. Det kan dock icke gärna hava varit stats
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 276.

makternas mening att nämnda granskning skall tillgå på det sätt, som

ovan beskrivits. Örn tillräcklig effektivitet i granskningen skall kunna

ernås, torde det vara ofrånkomligt att till styrelsen förlägga stickprovsgranskning

av vägdistriktens underhållsräkenskaper, av vilka ett

lämpligt urval för sådant ändamål torde böra infordras och i olika hänseenden

eller i sin helhet granskas. Till den ökade effektivitet i granskningen,

som härigenom skulle uppkomma, tillkommer det i dessa tider

synnerligen viktiga skälet att genom det ovan angivna förändrade

granskningssättet en icke obetydlig besparing för statsverket skulle

uppstå.

I övrigt vilja revisorerna framhålla, att åtskilliga av Lindencronas

ovanberörda resor företagits i uppgivet syfte att besiktiga underhållsarbeten

och pröva, huruvida vissa förbättringsarbeten kunnat anses

hänförliga till underhåll. Sådan besiktning och prövning förutsätter

emellertid teknisk sakkunskap och lärer därför tillkomma vederbörande

vägingengör och väginspektör men icke styrelsens administrativa ledamot.

Någon stickprovsgranskning av hamnräkenskaper torde vidare

icke vara behövlig av den anledning att räkenskaper av detta slag alltid

insändas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och i detalj där

granskas.

Vad därefter beträffar sättet för debitering av reseräkningar må till

en början framhållas, att dessa i många fall onödigt belastats genom att

ordförande i vägstyrelser, schaktmästare, vägmästare och andra personer,

för vilka statsverket icke bör hava att vidkännas kostnad, åtföljt

Lindencrona i automobilen och föranlett reseersättning enligt högre

beräkningsgrunder. Det har vidare förekommit att Lindencrona, såsom

vid ovanberörda resa den 26 och 27 februari 1931, debiterat statsverket

ersättning för resa med automobil, som, enligt vad vägingenjören upplyst,

tillhandahållits av vägdistriktet. Det har slutligen även förekommit,

att Lindencrona och vägingenjören i Stockholms län i vissa fall debiterat

statsverket kostnad för av dem gemensamt företagen resa på sådant

sätt, som örn de rest var för sig. I detta sammanhang hava revisorerna

velat framhålla, att vid den granskning av förekommande reseräkningar

revisorerna i detta och andra fall företagit, de av det sätt,

varpå tjänsteresor stundom anordnats, fått det intrycket, att resorna

planlagts och genomförts mera med tanke på att reseersättningen skulle

komma att uppgå till ett avsevärt belopp än på att en effektiv tjänsteförrättning

skulle komma till stånd.

Slutligen må såsom synnerligen anmärkningsvärt påpekas, att Lindencrona

inför styrelsen själv föredragit de av honom uppgjorda reseräkningarna.

Revisorerna, som finna det angeläget att bestämmelser med det snaraste

utfärdas angående det sätt, varpå stickprovsgranskning av vägdistriktens

underhållsräkenskaper bör äga rum, hava ansett det vara sin

skyldighet att bringa ovan omförmälda missförhållanden till riksdagens

kännedom.

Förklaring har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Det inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillämpade förfaringssättet

beträffande stickprovsgranskningen av vägdistriktens underhållsräkenskaper

finner riksdagen icke tillfredsställande. I syfte att åstadkomma

såväl ökad effektivitet härutinnan som minskade kostnader för

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens skrivelse Nr 276.

statsverket anser riksdagen i likhet med revisorerna lämpligt, att ifrågavarande

granskning förlägges till styrelsen. En sådan omläggning av

granskningssättet bör dock enligt riksdagens mening icke förhindra, att,

där så i något fall skulle erfordras och befinnas fördelaktigt, handledning

rörande sättet för räkenskapernas förande må kunna på ort och

ställe meddelas genom vederbörande revisionstjänstemän inom väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen.

Enligt riksdagens mening bör den hittills tillämpade metoden för

granskningen samt i samband därmed stående resor omedelbart upphöra.

En skyndsam utredning synes böra verkställas av Kungl. Majit

för att, i anslutning till vad revisorerna anfört, erhålla en effektiv och

fullt tillfredsställande kontroll på detta verksamhetsområde. Föreskrifter

i ärendet torde därefter böra utfärdas av Kungl. Majit.

Riksdagen har härmed velat meddela Kungl. Majit sin uppfattning rörande

ordnandet av granskningen utav vägdistriktens räkenskaper.

4:o) Uppbörd, redovisning'' och kontroll i fråga örn statsverkets inkomster.

Under finansdepartementet, § 26, hava revisorerna lämnat åtskilliga

uppgifter rörande formerna för uppbörd, redovisning och kontroll i

fråga örn statsverkets inkomster.

I anslutning till dessa uppgifter hava revisorerna gjort följande uttalande

i

Förestående redogörelse torde visa, att på ifrågavarande område en anmärkningsvärd

brist på enhetlighet är rådande. Till en del torde detta

vara oundvikligt med hänsyn till de ifrågavarande inkomsternas växlande

natur. Men i viss grad synes den bristande enhetligheten, vilken

icke är ägnad att bidraga till reda och ordning i förvaltningen, vara att

hänföra till bristande planmässighet i organisationen. Revisorerna äro

av den uppfattningen, att i fråga örn redovisningen av statens inkomster

större reda och överskådlighet stå att vinna, därest man där så ske kan

ålägger en viss myndighet eller, örn så i undantagsfall befinnes erforderligt,

vissa bestämda myndigheter att ansvara för uppbörden av inkomsterna

under särskilda inkomsttitlar eller av sådana medel, som uppdebiterats

å vissa utgiftsanslag. Det för närvarande i stor utsträckning tilllämpade

systemet att låta uppbörden ske genom vederbörande länsstyrelser,

som sedermera hava att till den myndighet, som förvaltar medlen,

rapportera de olika uppbördsposterna, synes ofta föranleda onödig omgång.

Vad särskilt beträffar kontrollen över att inkomsterna i behörig

ordning inflyta och redovisas, underlättas givetvis denna, örn för vart slag

av inkomster en myndighet har sig anförtrodd såväl uppbörden som den

slutliga redovisningen av medlen, varav självfallet följer, att denna myndighet

även har skyldighet att utöva nämnda kontroll. Härmed avse revisorerna

givetvis icke uppbörden och redovisningen av kronoskatten och

motorfordonsskatten, där det näppeligen lärer vara möjligt att undvara

länsstyrelsernas medverkan.

Revisorerna hava uppmärksammat, att de medel, som skola betalas av

sparbankerna i landet såsom bidrag till upprätthållande av sparbanksinspektionen,

i ett stort antal fall icke influtit i behörig ordning och att kon
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr 276.

trollen över uppbörden av dessa bidrag icke funktionerat i allo tillfredsställande.

Följden bärav bar också blivit, att vid utgången av budgetåret

1930/1931 sparbanksinspektionens fond utvisade en brist å 42,844 kronor

41 öre. Denna brist bar sedermera utjämnats under budgetåret 1931/

1932, sedan uppmärksamheten fästs därå, att kontrollen över ifrågavarande

bidrag icke var lämpligt ordnad. Under mellantiden bar emellertid

statsverket måst förskottera de utgifter för sparbanksinspektionen, som

skolat direkt bestridas av nämnda bidrag. I detta fall sker uppbörden av

bidragen genom de särskilda länsstyrelserna, medan bidragen slutligt redovisas

hos statskontoret.

Enligt vad revisorerna inhämtat inbetalas motsvarande bidrag till bestridande

av kostnaderna för försäkringsinspektionen, på grund av en

under år 1931 vidtagen ändring i fråga örn sättet för uppbörden av försäkringsanstalternas

bidrag till nämnda kostnader, numera direkt till

statskontoret, som jämväl utövar kontroll över att bidragen behörigen inlevereras.

Genom under år 1932 utfärdade författningar har samma förfaringssätt

genomförts även i avseende å bankbolags bidrag till bestridande

av kostnaden för bankinspektionen ävensom å fondkommissionärers

bidrag till bestridande av kostnaden för fondinspektionen.

Revisorerna hava vidare lagt märke till att de återbetalningar av lånemedel,

som med anlitande av fastighetsförsäljnings- m. fl. medel äga rum,

stundom icke skett med den snabbhet, som får anses önskvärd, i det att

dylika återbetalningar, som i allmänhet torde böra ske successivt, ofta

dragit ut på tiden under flera år. Enligt vad revisorerna inhämtat hava

dock på senaste tiden från statskontorets sida vidtagits vissa anordningar

för att en snabbare reglering skall kunna ske av riksgäldskontorets och

statskontorets inbördes mellanhavanden av detta slag. Detta är av behovet

påkallat framför allt, sedan tomtförsäljningen å Ladugårdsgärdet

numera kommit i gång och mycket betydande belopp härigenom inflyta,

vilka belopp enligt riksdagens beslut skola i främsta rummet tagas i anspråk

för täckande av lämnade lånemedelsförskott.

Särskild uppmärksamhet bör enligt revisorernas mening ägnas tillfälliga

inkomster och engångsbelopp, som inflyta till statskassan. Det vill synas

revisorerna, som örn ofta redovisningen av dessa och kontrollen över dem

icke är fullt tillfredsställande. Även örn givetvis svårigheter äro tillfinnandes

för förvaltningsmyndigheterna att i detalj utöva tillsyn häröver,

hava dock revisorerna icke kunnat undgå att betona vikten av en genomförd

kontroll i detta fall, då de hava sig bekant, att det inträffat att medel

i dylika fall undandraga statsverket på grund av bristfällig kontroll.

Sina synpunkter på redovisningen av och kontrollen över statsverkets

inkomster vilja revisorerna sammanfatta i det uttalandet, att bättre överskådlighet

och en rationellare ordning synes kunna skapas, örn man utgår

från att i största möjliga mån för varje slag av inkomster eller beträffande

varje inkomstpost i riksstaten en och samma myndighet bör handhava

såväl uppbörden och redovisningen som kontrollen. Endast där så

befinnes ofrånkomligt bör uppbörden ske av vederbörande länsstyrelser

eller av flera förvaltningsmyndigheter.

Det synes revisorerna önskvärt, att en undersökning sker i vad mån

genom en centralisering av uppbörd, redovisning och kontroll i fråga örn

statsinkomsterna ökad effektivitet och rationalisering på detta område

stå att vinna.

Yttranden i frågan hava avgivits av Överståthållarämbetet och samtliga

länsstyrelser ävensom av statskontoret och riksräkenskapsverket.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens skrivelse Nr 276.

Statskontoret kar därvid framhållit, att ämbetsverket i likhet med revisorerna

vore av den uppfattningen, att vissa reformer i de av revisorerna

angivna hänseendena måste anses önskvärda och av erfarenheten påkallade.

Statskontoret ansåge sig därför böra instämma i det av revisorerna

framhållna önskemålet, att en undersökning skedde i vad mån genom en

centralisering av uppbörd, redovisning och kontroll i fråga örn statsinkomsterna

ökad effektivitet och rationalisering på detta område stöde att

vinna.

Riksräkenskapsverket har gjort gällande, att ämbetsverket funnit vad

revisorerna anfört vara i huvudsakliga delar beaktansvärt. Riksräkenskapsverket

biträdde fördenskull revisorernas uttalande örn önskvärdheten

av en undersökning, i vad mån genom en centralisering av uppbörd, redovisning

och kontroll i fråga örn statsinkomsterna ökad effektivitet och

rationalisering på detta område stöde att vinna.

I likhet med revisorerna finner riksdagen en centralisering av uppbörd,

redovisning och kontroll beträffande statsinkomsterna kunna medföra

ökad effektivitet och rationalisering. Enligt riksdagens mening giva

vunna erfarenheter vid handen, att större uppmärksamhet bör ägnas åt

kontrollen över inkomsterna och vad därmed äger samband, och riksdagen

har därför velat ansluta sig till revisorernas, av statskontoret och

riksräkenskapsverket tillstyrkta förslag örn en undersökning av hithörande

förhållanden. Med hänsyn till vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla,

att Kungl. Majit ville låta verkställa en närmare undersökning, i

vad mån genom en centralisering av uppbörd, redovisning och kontroll

i fråga örn statsinkomsterna ökad effektivitet och rationalisering på detta

område står att vinna samt vidtaga härav betingade åtgärder.

5:o) Statsverkets och vägdistriktens inköp av motorfordon. Under

finansdepartementet, § 27, hava revisorerna meddelat, att de verkställt en

undersökning angående statsinstitutionernas och vägstyrelsernas automobilinköp.

Revisorerna hava i anslutning härtill gjort följande allmänna uttalande:

Av vad ovan anförts framgår, att statsverkets och vägdistriktens inköp

av automobiler ofta icke skett på ett i ekonomiskt hänseende tillfredsställande

sätt. Orsaken till de på detta område rådande missförhållandena

torde vara att söka dels i den relativt ringa konkurrensen mellan de inhemska

lastbilsfabrikaten och dels däri, att de personer, som äga att bestämma

över inköpen, icke alltid äro kompetenta att självständigt bedöma

vare sig de fordringar, vilka i olika fall böra ställas på fordonen, eller i

vad mån inköpspriset hos olika fabrikat och typer står i proportion till

deras lämplighet, användbarhet och livslängd.

Såvitt revisorerna kunna finna, böra emellertid förbättringar härutinnan

kunna ernås utan vidtagande av alltför genomgripande förändringar. Det

vill förefalla revisorerna, som om ovan påpekade missförhållanden borde,

på sätt nedan närmare angives, kunna rättas till genom en viss centralisering

vid inköpen ävensom genom en standardisering av modellerna.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 276.

_Personautomobilerna kunna uppdelas i två huvudgrupper, dels en lätt

billig typ för 5 personer, och dels en något större och kraftigare modell i

medelprisläge för 5 eller 7 personer. Då, som ovan visats, priserna variera

avsevärt för automohiler av samma modell och med antalet på en gång

inköpta fordon, synes det troligt, att åtskilligt skulle vara vunnet genom

fastställandet av två eller tre bestämda modeller på personautomobiler för

statsverkets och vägdistriktens räkning. En ej obetydlig minskning av

inköpsprisen skulle på detta sätt säkerligen kunna erhållas. Härvid måste

dock tillses, att modellerna icke fastställas för så lång tid, att man försummar

att tillgodogöra sig de framkommande tekniska förbättringarna på

fordonen.

Beträffande lastautomobilerna ställer sig saken något annorlunda på

grund av de många variationerna i karosseriutförande och lastförmåga,

vilka betingas av de olika användningsområdena. Det förefaller dock sannolikt,

att vissa standardtyper även här skulle kunna fastställas på de

vanligaste kombinationerna, t. ex. lastbil med flak av lätt och medeltung

typ, tippanordning, paketlåda etc.

Genom standardisering skulle emellertid ej endast det genomsnittliga

inköpspriset kunna sänkas, utan även fördelen av färre typer ernås och

därmed billigare reservdelar för fordonen, varigenom driftkostnaden skulle

sänkas. Genom standardisering av drift- och smörjmedel samt centralisering

av inköpen härav skulle yppas ytterligare möjligheter till driftkostnadernas

sänkning. En viss standardisering skulle slutligen öka möjligheterna

att genom en gemensam institution utföra prov med konstruktioner,

avsedda att nedbringa driftkostnaderna, t. ex. genom användandet av

gasgeneratorer eller råoljemotorer på motorfordonen. Enligt de inlämnade

uppgifterna synes hittills endast i ett fall sådant försök vara verkställt.

I detta sammanhang må angivas några synpunkter i fråga örn driftkostnadernas

ekonomiska betydelse. Denna belyses av följande siffror,

erhållna med ledning av 1927 års motorfordonssakkunnigas betänkande'',

och avseende en uppskattning av driftkostnaden per år för de under budgetåren

1928/1929—1931/1932 inköpta fordonen.

Lastautomobiler

Personautomobiler

Lastförmåga ....................................

1.5 ton

3 ton

5 pers.

7 pers.

Antagen körlängd per år ............ mil

2,000

2,000

3,000

3,000

Reparationskostnad ............... kr./mil

0.85

0.95

0.17

0.5 0

Ringkostnad ........................ »

0.3 5

0.80

0,18

0.22

Bensin och smörjmedel ......... »

0.78

1.46

0.43

0.51

Summa driftkostnad »

1.48

3.21

1.08

1.23

Driftkostnad per år..................... kr.

2,960: —

6,420: —

3,240: —

3,690: —

Inköpta fordon under budgetåren 1928/

1929—1931/1932 ...........................

637

416

216

27

Summa driftkostnader per år c:a kr.

1,880,000: —

2,680,000: —

700,000: —

100,000: —

eller totalt »

5,360,000

Det är förut framhållet, att vissa driftkostnader skulle kunna sänkas

genom standardiserat och centraliserat inköp av bränsle etc. Att i pen
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Riksdagens skrivelse Nr 276.

ningar angiva dessa besparingar låter sig emellertid ej göra, liksom ej

heller att angiva de möjliga besparingarna i anskaffningskostnader. Det

må dock framhållas, att örn inköp allt framgent komma att göras till en

omfattning, motsvarande medeltalet av de under budgetåren 1928/1929—

1931/1932 gjorda inköpen, varje procent minskning av det genomsnittliga

inköpspriset kommer att medföra en besparing per år av cirka 28,000 kronor.

Örn vidare livslängden för ett fordon antages till 6 år, blir besparingen

i driftkostnad, baserad på ovan anförda kalkyler, cirka 80,000 kronor

per år för varje procent sänkning av genomsnittliga inköpspriset på bränsle,

gummiringar etc. Det bör emellertid bemärkas, att medellivslängden

för en automobil varierar högst betydligt med hänsyn till de förhållanden

varunder den användes.

Vad slutligen beträffar det sätt, varpå en centralisering och standardisering

av statsverkets och vägstyrelsernas automobilinköp samt inköp av

drift- och smörjmedel skall kunna ordnas, synes det revisorerna icke lämpligt

att för ändamålet anordna en statlig inköpscentral. I samband med

den förestående omorganisationen av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

synes det emellertid böra tagas under övervägande, huruvida icke vederbörande

statsinstitutioner och vägstyrelser borde åläggas att vid sina inköp

av automobiler underställa frågan örn val av lämplig automobil och

köpevillkoren en av staten för ändamålet anställd expert, vilken borde

hava till uppgift att jämväl i övrigt tillhandagå myndigheterna med råd

och upplysningar i dylika frågor.

Yttrande i ärendet har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Då den nuvarande anordningen med inköp av automobiler för statsinstitutionernas

och vägstyrelsernas behov icke kan anses fullt tillfredsställande,

finner riksdagen i likhet med revisorerna önskvärt, att en centralisering

och standardisering på detta område kommer till stånd. Det synes

enligt riksdagens mening i sådant avseende lämpligt, att vägstyrelsernas

automobilinköp övervakas inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och

motsvarande uppdrag för statsinstitutionernas räkning anförtros åt en

för ändamålet särskilt anställd expert med placering exempelvis inom

kommunikationsdepartementet.

Då riksdagen funnit av behovet påkallat, att den av revisorerna till behandling

upptagna frågan göres till föremål för närmare utredning, får

rixsdagen anhålla, att Kungl. Majit måtte föranstalta örn utredning rörande

frågan örn centralisering och standardisering av statsinstitutionernas

och vägstyrelsernas automobilinköp.

6:o) De kungliga teatrarna. Under ecklesiastikdepartementet, § 35,

hava revisorerna meddelat, att de i betraktande av de för närvarande rådande

ekonomiska förhållandena ansett sig böra verkställa en mera ingående

granskning av de kungl, teatrarnas förvaltning.

Efter att hava lämnat åtskilliga sifferuppgifter rörande Kungl, teaterns

(operans) verksamhet under de senaste åren hava revisorerna gjort

följande allmänna uttalande:

Riksdagens år 1927 församlade revisorer, som med hänsyn till det otillfredsställande

resultat, kungl, teatern lämnat, ansågo sig böra ägna där
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrivelse Nr 276.

med sammanhängande förhållanden uppmärksamhet, framhöllo, att starkare

garantier måste skapas för en bättre ekonomisk förvaltning av teatern

under en mera framträdande känsla av att uppkommande förluster

icke kunde i alltför hög grad övervältras på det allmänna samt att det

överhuvud vore av synnerlig vikt, att teaterns verksamhet omlades på

ett sådant sätt, att behovet av tillskott från stats- eller lotterimedel väsentligt

minskades.

Den nu företagna granskningen har givit vid handen, att resultatet av

kungl, teaterns verksamhet ur ekonomisk synpunkt icke undergått någon

nämnvärd förbättring under den tid, som förflutit sedan revisorerna

gjorde förenämnda uttalande. Detta förhållande föranleder revisorerna

att ånyo inskärpa angelägenheten av att de sålunda angivna synpunkterna

måtte bliva noga beaktade vid operaverksamhetens fortsatta bedrivande.

Härtill kommer, att den stränga sparsamhet, det nuvarande

tidsläget kräver, nödvändiggör en alldeles särskilt stark begränsning av

anspråken på det allmännas ekonomiska stöd. Detta gäller ej endast

statsmedel i egentlig mening utan även lotterimedel, i fråga örn vilkas

disponerande jämväl stor återhållsamhet är av nöden med hänsyn till de

många olika betydelsefulla ändamål, som i alltjämt ökad omfattning anses

böra tillgodoses med sådana medel.

Med beklagande hava revisorerna konstaterat, att det ekonomiska program,

som framlagts i 1924 års sakkunnigbetänkande, ej kunnat hittills

genomföras. Revisorerna vilja emellertid medgiva, att enligt vad erfarenheten

visat stora svårigheter mött för realiserandet av berörda program

under samtidigt fullföljande av operans huvuduppgift, »att på ett

konsten i allo värdigt sätt utöva musikalisk scenisk verksamhet» (reglementet

§ 1). I sistnämnda hänseende torde det vara allmänt erkänt, att

operan under sin nuvarande ledning hållits på en hög konstnärlig nivå

och att operaledningen inlagt stora förtjänster genom sin strävan att

med en omväxlande och rikhaltig repertoar stimulera intresset för den

konst, operan representerar, även örn operaledningen därtill driven av

tidsläget måst bereda större rum åt en lättare konstart, operetten. Den

rådande ekonomiska krisen påkallar dock med nödvändighet utomordentliga

åtgärder för nedskärning av utgifter av varje slag, och kungl, teatern

kan ej undgå att i likhet med alla andra företag, såväl allmänna som

enskilda, anpassa sig efter de förändrade förhållandena, som mer än eljest

fordra sträng sparsamhet. Att angiva riktlinjerna för de erforderliga

åtgärderna tillkommer givetvis ej revisorerna, örn än vissa anvisningar

lämnats i samband med förestående redogörelse. I sådant hänseende hava

revisorerna förut i främsta rummet framhållit nödvändigheten av en

lönereducering. Härutöver må såsom en för ändamålet lämplig åtgärd

antydas begränsning av repertoaren så långt detta utan skada för teatern

låter sig göra. Med framförandet av nya verk, särskilt dyrbara sådana,

bör, såsom under senare åren i regel iakttagits, få anstå. Likaså

synes ett fortsättande på den redan inslagna vägen med minskande av

antalet föreställningar vara till fördel för ekonomien, under förutsättning

att därigenom möjliggjorda besparingar i de fasta kostnaderna genomföras.

Även ett ökat samarbete med dramatiska teatern, i den mån

sådant kan ske, torde vara att anbefalla.

De av tidsläget sålunda påkallade åtgärderna torde böra företagas snarast

möjligt, så att resultatet av desamma kan framträda redan i inkomstoch

utgiftsstaten för nästkommande spelår.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Riksdagens skrivelse Nr 276.

Förklaring Ilar avgivits av styrelsen för kungl, teaterns aktiebolag.

I fråga om dramatiska teaterns verksamhet hava revisorerna gjort följande

allmänna uttalande:

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår hava åtskilliga beaktansvärda

förslag, åsyftande att förbättra dramatiska teaterns ekonomi, framförts

under de senare åren. I stort sett hava emellertid dessa förslag ej

föranlett några åtgärder, utan verksamheten har fortgått efter tämligen

oförändrade riktlinjer. Utgifterna för verksamheten måste alltjämt anses

vara för höga, och de ekonomiska synpunkterna hava överhuvud taget

ej rönt det beaktande, som varit tillbörligt. Denna omständighet

har för revisorerna utgjort en anledning att ånyo ägna sin uppmärksamhet

åt teatern och dess verksamhet.

Vad revisorerna tidigare vid flera tillfällen uttalat i fråga örn teaterns

ekonomiska skötsel äger i nuvarande tidsläge ökad betydelse, och det är

för teaterstyrelsen en tvingande nödvändighet att till förbättrande i möjligaste

mån av resultatet av teaterverksamheten vidtaga alla erforderliga

åtgärder för nedskärning av utgifterna. Vad revisorerna i sitt allmänna

uttalande angående operans verksamhet framhållit i fråga örn

nödvändigheten att begränsa anspråken på lotterimedel äger i lika hög

grad giltighet för dramatiska teatern.

Såsom ovan angivits äro två faktorer utslagsgivande för teaterns behov

av bidrag från det allmänna, nämligen dels utgifterna, dels ock recettmedlen.

Utgifterna kunna genom åtgärder från teaterledningens sida

påverkas. Erfarenheten under de gångna åren har emellertid nogsamt

visat, att trots gjorda påpekanden sådana åtgärder icke lära vara att påräkna.

Det torde därför enligt revisorernas mening bliva erforderligt

att söka åstadkomma en reglering nedåt av utgifterna på annat sätt.

Detta synes lämpligen böra ske genom att för utgifterna fastställes en

viss maximisumma, motsvarande det lägsta belopp, som kan anses vara

erforderligt för att teatern må kunna fullfölja sin konstnärliga och folkbildande

uppgift på ett tillfredsställande sätt. Fastställandet av utgiftsstaten

för teatern synes böra ankomma på Kungl. Majit. Inom den däri

angivna slutsumman borde teaterstyrelsen äga vidtaga dispositioner, men

överskridande av statens slutsumma skulle ej få ske annorledes än efter

särskild prövning av Kungl. Majit. Vad angår beloppet av sagda slutsumma

synes anledning tillsvidare ej förefinnas att fastställa denna

högre än för åren 1924/1925—1926/1927 eller således till högst 900,000 kronor.

Det förefaller revisorerna sannolikt, att. därest utgifterna sålunda

begränsades oell teaterstyrelsen väl skötte biljettprispolitiken, det erforderliga

bidraget av lotterimedel skulle kunna fastställas till lägre belopp

än ifrågasatta 300,000 kronor.

Under det utredningsarbete beträffande dramatiska teatern, som på sätt

framgår av den förut meddelade redogörelsen pågått under många år,

har ett förslag blivit framställt, som synes förtjänt av beaktande, nämligen

förslaget örn vissa ändrade grunder för teaterstyrelsens sammansättning,

därvid revisorerna för sin del vilja understryka nödvändigheten

av att större garantier erhållas för att ekonomisk sakkunskap blir

på ett sådant sätt representerad i styrelsen, att ekonomiska synpunkter

verksamt kunna göra sig gällande vid teaterns skötsel.

I fråga örn repertoaren hava revisorerna förut påpekat, att en tendens

till övergång till allt lättare pjiisor gjort sig gällande under de senare

åren. Utan att närmare ingå på denna fråga hava revisorerna här en
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens skrivelse Nr 276.

dast velat framhålla, att repertoarens karaktär även är ett spörsmål, som

intimt sammanhänger med frågan, till vilket belopp det allmännas bidrag

till teaterverksamheten bör fastställas.

Därest nu anförda synpunkter icke vinna beaktande, synes det revisorerna

föreligga anledning för riksdagen att taga under övervägande, huruvida

staten i fortsättningen bör lämna ekonomiskt stöd åt ifrågavarande

teaterrörelse i dess nuvarande form.

Förklaring har avgivits av styrelsen för kungl, dramatiska teaterns

aktiebolag, som anslutit sig till en av chefen för dramatiska teatern uppgjord

P. M. i ärendet.

Vad först beträffar de av riksdagens revisorer framställda anmärkningarna

i fråga örn dramatiska teaterns skötsel, har riksdagen ansett sig

sakna anledning att ingå på en detaljgranskning av desamma. Riksdagen

vill emellertid framhålla, att, även örn vissa av revisorernas anmärkningar

torde få anses vara av teaterns styrelse tillfyllest förklarade, revisorernas

kritik dock i andra avseenden icke blivit vederlagd. I varje fall

måste det framstå som uppenbart, att dramatiska teaterns verksamhet

förorsakat statsverket oproportionerligt stora kostnader. En minskning

av desamma synes under alla förhållanden vara ofrånkomlig. Riksdagen

utgår därvid från att, då man för närvarande på alla områden nödgas

vidtaga beskärningar och inskränkningar på grund av det rådande ekonomiska

läget, ej heller detta verksamhetsområde kan lämnas åsido. Den

nödvändiga begränsningen härutinnan synes riksdagen lämpligen kunna

åstadkommas därigenom, att, såsom hovstallmästaren friherre G. Tamm

i den av honom på sin tid verkställda utredningen rörande dramatiska

teaterns verksamhet föreslog, det till teatern utgående årsanslaget, i vad

detsamma avsåge bidraget av lotterimedel, maximerades. I nämnda utredning

hade föreslagits, att bidraget skulle begränsas till 300,000 kronor.

Visserligen har, sedan berörda utredning verkställdes, penningvärdet

undergått en icke oväsentlig höjning, varför redan av detta skäl

ett något lägre maximibelopp nu kunde ifrågasättas. Härtill kommer, att

den väsentliga försämring av den finansiella ställningen, som inträtt efter

nyssnämnda tidpunkt, i och för sig kunde utgöra tillräcklig anledning för

en sänkning av maximibeloppet. Riksdagen anser sig dock icke böra på

grund härav göra framställning i sådan riktning, utan anser att statsbidraget

av lotterimedel för närvarande bör begränsas till det i utredningen

angivna beloppet, 300,000 kronor.

Vidkommande härefter de av revisorerna riktade anmärkningarna mot

kungl, teaterns (operans) verksamhet föranleda desamma icke till något

särskilt uttalande från riksdagens sida.

Under åberopande av det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl.

Maj:t måtte vidtaga sådana åtgärder, att statsbidraget av lotterimedel

till dramatiska teatern begränsas till 300,000 kronor.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 276.

15

7:o) Antalet kvarsittare vid de allmänna läroverken. Under ecklesiastikdepartementet,

§ 36, hava revisorerna meddelat, att de verkställt en

undersökning angående antalet av de kvarsittare, vilka höstterminen 1931

åtnjöto undervisning vid de allmänna läroverken och de under ombildning

till samrealskolor varande kommunala mellanskolorna.

Efter att hava meddelat åtskilliga sifferuppgifter uti ifrågavarande

hänseende hava revisorerna gjort följande uttalande:

Den betydande omfattning, vari kvarsittning förekommer vid ett flertal

av ifrågavarande läroanstalter, och det ovan påpekade förhållandet, att

antalet lärjungar, som undervisas två år i samma klass, förefaller vara

statt i tillväxt, synas revisorerna påkalla en närmare undersökning rörande

orsakerna till nämnda förhållande. Revisorerna betrakta visserligen

icke såsom önskvärd en sådan utveckling på förevarande område, vilken

genom lättnader i fråga örn kunskapsfordringar kunde medföra en

ökad tillströmning till de teoretiska utbildningsanstalterna, men det hör

framhållas, att utom andra olägenheter, som hilva en följd av kvarsittningen,

denna förorsakar såväl elevernas målsmän som det allmänna

ökade kostnader. Vid en utredning i ämnet synes jämväl uppmärksamhet

höra ägnas det förhållandet, att, enligt vad som är allmänt känt, de

allmänna läroverkens elever, för att kunna följa undervisningen i stor

utsträckning måste anlita privata lektionsgivare. Likaledes torde böra

tagas i beaktande, att antalet icke flyttade lärjungar vid vårterminens

slut är ännu större än vad de här meddelade siffrorna giva vid handen,

då dels vid påföljande hösttermins början en del lärjungar undergå prövning

och på grund av denna uppflyttas, dels ett icke ringa antal icke

flyttade lärjungar avgå från läroverken. Av senast tillgängliga statistik,

avseende genomsnittet under tiden 15 september 1921—14 september

1927, inhämtas sålunda, att vid de allmänna läroverken antalet flyttade

utgör allenast: å realskolstadiet gossar 66 procent, flickor 74.9 procent,

i realgymnasiet gossar 66.3 procent, flickor 83.5 procent och i latingymnasiet

gossar 67.i procent, flickor 87.6 procent.

Förklaring har avgivits av skolöverstyrelsen.

Riksdagen är i likhet med revisorerna av den uppfattningen, att det

jämförelsevis stora antalet kvarsittare vid läroverken är ett spörsmål,

som förtjänar allvarlig uppmärksamhet. Den omständigheten, att undervisningen

vid läroverken, örn man icke tager hänsyn till avgifterna till

läroverkens ljus- och vedkassor m. fl. kassor, är för mindre bemedlade kostnadsfri,

samt det förhållandet, att platsantalet vid läroverken är så begränsat,

att ett stort antal lärjungar måste årligen avvisas, göra också,

att det av revisorerna behandlade spörsmålet måste tillmätas betydande

vikt. En undersökning såväl rörande orsakerna till det stora antalet

kvarsittare som beträffande den utsträckning, i vilken läroverkens lärjungar

begagna sig av privatundervisning för att kunna följa skolans

undervisning, synes riksdagen vara önskvärd, varvid riksdagen dock utgår

från att någon sänkning av kunskapsfordringarna icke ifrågasättes.

Riksdagen får alltså anhålla, att Kungl. Maj.-t ville låta verkställa en

undersökning rörande dels anledningarna till det jämförelsevis stora an
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens skrivelse Nr 276.

talet kvarsittare vid de allmänna läroverken, dels ock därmed sammanhängande,

av revisorerna berörda spörsmål.

8:o) Vissa iakttagelser beträffande avlöningsförmåner m. m. åt befattningshavare

å indragningsstat och övergångsstat. Under pensionsväsendet,

§ 51, hava revisorerna meddelat resultatet av en av dem gjord undersökning

rörande avlöningsförhållandena och vissa därmed sammanhängande

frågor med avseende å dels befattningshavare i statens tjänst, som

överflyttats på allmänna indragningsstaten utan tjänstgöringsskyldighet

eller på övergångsstat med begränsad sådan skyldighet, dels ock lärarpersonal

vid vissa statsunderstödda läroanstalter, som nedlagts.

I anslutning härtill hava revisorerna gjort följande uttalande:

Av den gjorda utredningen framgår att vid överflyttning till indragningsstat

av ordinarie personal i såväl statlig som statsunderstödd verksamhet

synnerligen växlande grunder tillämpats. Vad då först angår

avlöningsförmånerna på indragningsstat torde som regel gälla, att befattningshavare

icke skall vidkännas någon minskning i förut utgående ordinarie

avlöningsförmåner. Endast beträffande lärarpersonalen vid den

nedlagda bergsskolan i Falun synes ett undantag från denna regel hava

ägt rum, i det att tjänstgöringspenningar icke längre utgå till nämnda

personal. Beträffande frågan i vilken omfattning de avlöningsförmåner,

som icke ingå i den ordinarie avlöningsstaten, såsom exempelvis tillfällig

löneförbättring och dyrtidstillägg, efter överflyttning skall utgå, synas

däremot skilda uppfattningar hava gjort sig gällande. Sålunda har det

procentuella dyrtidstillägget till statens befattningshavare minskats med

hälften, medan däremot detsamma till befattningshavare vid statsunderstödda

anstalter utgår enligt samma grunder som för i tjänst varande befattningshavare.

Enligt revisorernas mening finnas knappast några sakliga

skäl för att vid utmätandet av dyrtidstillägget till här senast avsedda

befattningshavaregrupper tillämpa förmånligare grunder än för statens

egna befattningshavare.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen har den från och

med den 1 juli 1926 i besparingssyfte tillkomna bestämmelsen örn minskning

i det procentuella dyrtidstillägget med hälften för statens befattningshavare

på indragningsstat i fråga örn på indragningsstat uppförda

befattningshavare med oreglerad lön icke haft åsyftad verkan. Genom att

för dessa befattningshavare pensionsförhöjningen bibehållits oförändrad

äro tvärtom statens utgifter för deras avlönande större efter ikraftträdandet

av nämnda bestämmelse än tidigare. Härutinnan synes rättelse genom

författningsändring påkallad.

Vad därefter angår rätten att vid överflyttning från indragningsstat

till annan ordinarie tjänst bibehålla vissa av de å indragningsstat uppförda

avlöningsförmånerna, har i allmänhet stadgats, att i den händelse

vederbörande erhåller annan ordinarie befattning å rikets, riksdagens eller

kommunens stat, han skall vara skyldig att frånträda samtliga avlöningsförmåner

å indragningsstaten, såvida de understiga eller äro lika med de

nya avlöningsförmånerna, samt, därest avlöningsförmånerna å indragningsstaten

överstiga berörda avlöningsförmåner, vidkännas mot de senare

svarande avdrag. Undantag från denna regel har dock gjorts för

på indragningsstat uppförda kronofogdar, vilka berättigats att efter mottagandet

av annan ordinarie tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns

s. 17 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 276.

17

stat behålla minst en tredjedel av å indragningsstaten utgående lön och

ålderstillägg, oavsett storleken av avlöningsförmånerna å den efter indragningen

erhållna tjänsten. Såsom av den gjorda utredningen framgår

var anledning till detta undantag önskvärdheten av att kronofogdarna i

största möjliga utsträckning bereddes annan tjänst för att härigenom nedbringa

kostnaderna för deras överflyttning å indragningsstat. Enligt vad

revisorerna uppmärksammat hava emellertid nämnda åtgärder för att

förmå kronofogdarna att söka annan lämplig tjänst icke lett till avsett

resultat. Sålunda hava av de icke flyttningsskyldiga ingen samt av de

flyttningsskyldiga — med undantag för dem, som vid indragningen överflyttats

till landsfogdetjänst — endast sex övergått till annan ordinarie

statstjänst. Då det för statsverket måste vara av synnerlig vikt att genom

indragning överflödig personal i möjligaste mån beredes annan lämplig

sysselsättning i statens tjänst, synes revisorerna nu nämnda förhållande

vid kronofogdetjänsternas indragning tydligt ådagalägga behovet, att

vid eventuellt kommande indragningar av ordinarie personal andra och

mera effektiva åtgärder vidtagas för att få den indragna personalen överflyttad

till annan tjänst.

Utan att närmare ingå på vilka åtgärder i sådant syfte som kunna vara

lämpligast, vilja revisorerna dock ifrågasätta, huruvida icke i de fall, då

vederbörande erbjudes annan, med den indragna befattningen i tjänstgörings-

och avlöningshänseende väsentligen likställd tjänst men ej begagnar

sig av erbjudandet, en ytterligare begränsning av de icke ordinarie

avlöningsförmånerna bör äga rum eller —• därest sistnämnda avlöningsförmåner

inarbetats i den fasta lönen —- vederbörande bör vidkännas ett

visst avdrag å lönen exempelvis det i 16 § i avlöningsreglementet stadgade

tjänstledighetsavdraget.

Kevisorerna vilja vidare ifrågasätta, huruvida icke den för beställningshavare

å arméns och marinens övergångsstater stadgade skyldigheten

att när sådan beställningshavare tillika är innehavare av civil

extra ordinarie eller därmed jämförlig icke ordinarie statstjänst avstå

viss del av avlöningen å övergångsstat äATen borde gälla för civila befattningshavare

å indragningsstat. Vad revisorerna nu anfört angående

önskvärdheten av att bereda statens befattningshavare å indragningsstat

annan tjänst samt angående åtgärder för att förmå befattningshavare att

mottaga dylik tjänst synes även böra gälla befattningshavare vid statsunderstödda

anstalter, som på grund av nedläggning blivit överflödiga.

Utbetalning av avlöning till på indragningsstat uppförd personal inom

civilförvaltningen sker genom ett flertal myndigheter, bland andra länsstyrelserna.

Med hänsyn till de felaktigheter, som revisorerna uppmärksammat

beträffande utbetalningen av avlöningsförmånerna till kronofogdar

å indragningsstat, synes det revisorerna önskvärt, att de utbetalningar

av avlöning till personal å indragningsstat, som nu ske genom länsstyrelserna,

överflyttas på statskontoret. Härigenom synes nämligen en

enhetlig behandling av ifrågavarande ärenden kunna vinnas och möjligheten

av olika tillämpning av normerna för avlöningsförmånernas beräknande

kunna undvikas.

Yttrande i ärendet bar avgivits av statskontoret, som anfört följande:

Den av revisorerna gjorda utredningen synes giva vid handen, att mycket

växlande grunder tillämpats vid överflyttning till indragningsstat

av ordinarie personal, samt att det får anses vara nödvändigt, att någorlunda

enhetliga principer vid ifrågavarande överflyttning genomföras.

liihang lill riksdagens protokoll 19X1. lii sand. Sr 276''.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Riksdagens skrivelse Nr 276.

Särskilt synes det vara förtjänt av uppmärksamhet, att de från och med

den 1 juli 1926 tillämpade föreskrifterna rörande dyrtidstillägg för befattningshavare

å indragningsstat och rörande pensionsförhöjning åt sådana

befattningshavare blivit så avfattade, att det med föreskrifterna avsedda

syftet icke vunnits och statens utgifter, i stället för att, såsorn avsikten

varit, minskas, kommit att åtminstone i vissa fall ökas i anledning av de

meddelade föreskrifterna. Statskontoret delar revisorernas uppfattning

örn, att en författningsändring på detta område får anses påkallad. Statskontoret

vill ifrågasätta, huruvida icke — särskilt örn en sänkning av dyrtidstilläggen

kommer till stånd — den anordningen kan redan från nästa

budgetår vidtagas, att å reglerade avlöningar å indragningsstat dyrtidstillägg

icke vidare utgår, medan på oreglerade dylika avlöningar utgår

dyrtidstillägg efter den procentsats, som utgör skillnaden mellan beräkningarna

av dyrtidstillägg å reglerad och å oreglerad pension (f. n. 18

procent).

Statskontoret är ense med revisorerna därom, att det ur statens synpunkt

måste anses önskvärt, att, för den händelse å indragningsstat uppförd

befattningshavare skulle erhålla annan anställning i statens tjänst,

som icke är att hänföra till ordinarie befattning, föreskrift framdeles

meddelas därom, att han skall avstå avlöningsförmånerna å indragningsstaten

eller vidkännas en minskning av desamma.

De av revisorerna berörda frågorna rörande avlöningsförmånerna å indragningsstaten

samt befattningshavares överflyttning till annan tjänst

jämte villkoren härför synas vara förtjänta av att underkastas en allsidig

utredning, så att för framtiden någorlunda bestämda grunder kunna fastställas

i nämnda hänseenden.

Statskontoret har intet att erinra mot, att utbetalning av avlöning till

på indragningsstat uppförd personal överflyttas på statskontoret, till vilket

ämbetsverk under de senaste åren redan överflyttats utbetalning av

alla vid allmänna civilförvaltningen utgående pensioner, som icke på

grund av praktiska skäl ansetts böra utbetalas av vissa speciella myndigheter.

Riksdagen ansluter sig i huvudsak till de av revisorerna och statskontoret

anförda synpunkter i fråga örn ordnandet av avlöningsförhållandena

m. m. för personal, som överförts på indragningsstat. Riksdagen anser

önskvärt, att sådana anordningar vidtagas, att pensionsförhöjning

I kommer att utgå till sådan personal på indragningsstat, som nu uppbär

oreglerad avlöning. Härigenom skulle samtliga på indragningsstat uppförda

befattningshavare erhålla en sammanlagd avlöning, som kan betraktas

såsom reglerad. Vid en sådan lösning av frågan kan, därest dyrtidstillägget

avskaffas för personal på indragningsstat med reglerad avlöning,

en liknande åtgärd utan olägenhet vidtagas även beträffande personal,

vars avlöning icke reglerats, men som å andra sidan i stället uppbär pensionsförhöjning

I. Spörsmålet, huruvida dyrtidstillägg framdeles skall

utgå till personal på indragningsstat, torde höra upptagas till slutlig prövning

i samband med frågan örn de författningsändringar på detta område,

som, enligt vad den gjorda utredningen giver vid handen, måste anses

påkallade med hänsyn till att bestämmelsernas nuvarande avfattning

är otillfredsställande och delvis vilseledande. För den händelse på in
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Riksdagens skrivelse Nr 276.

dragningsstat uppförd befattningshavare skulle erhålla sådan anställning

i statens tjänst, som icke kan hänföras till ordinarie befattning, synes

vidare föreskrift böra meddelas därom, att han skall avstå från eller

vidkännas minskning i de å indragningsstaten utgående förmånerna. De

nu behandlade spörsmålen torde böra av Kungl. Maj:t underkastas närmare

övervägande.

Vad beträffar frågan örn utbetalning framdeles av avlöning till å indragningsstat

uppförda befattningshavare, är riksdagen av den uppfattningen,

att utbetalningen i enlighet med revisorernas av statskontoret tillstyrkta

förslag snarast möjligt bör överflyttas till nämnda ämbetsverk.

Riksdagen har härmed velat för Kungl. Majit tillkännagiva sin uppfattning

i ovan berörda frågor rörande avlöningsförhållanden m. m. för

befattningshavare på indragningsstat.

Stockholm den 7 juni 1933.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.