Skrivelse till Konungen, i anledning av riksdagens år 1932 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1931—30 juni 1932.
1933-06-07 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1933:276, Skrivelse till Konungen, i anledning av riksdagens år 1932 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1931—30 juni 1932.
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 276.
1
Nr 276.
Godkänd av lörsta kammaren den 7 juni 1933.
Godkänd av andra kammaren den 7 juni 1933.
Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av riksdagens år
1932 församlade revisorers berättelse angående verkställd
granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1931—30
juni 1932.
(Statsutskottets utlåtande nr 105.)
Till Konungen.
Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer
rörande verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1931—30 juni 1932
uti avgiven berättelse anmält samt vederbörande verk och myndigheter
uti däröver avgivna förklaringar hos Kungl. Maj:t andragit, får riksdagen
i nedan nämnda ärenden anföra följande.
l:o) Kommissionärsväsendet vid Överståthållarämbetet och länsstyrelserna.
Under socialdepartementet, § 4, hava revisorerna upptagit till behandling
frågan örn kommissionärsväsendet vid Överståthållarämbetet och
länsstyrelserna.
Efter att hava redogjort för gällande föreskrifter på detta område hava
revisorerna meddelat vissa uppgifter rörande kommissionärernas bruttoinkomster
samt nettobehållningen å deras arvoden enligt kommissionärstaxan
och för vissa olika slag av uppdrag ävensom å antalet av lcommissionärerna
handlagda ärenden under budgetåret 1931/1932. I anslutning
härtill hava revisorerna gjort följande uttalande:
Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1U sami. Nr 276.
1
2
Riksdagens skrivelse Nr 276.
Såsom av det ovan sagda framgår har allmänhetens tillhandagående
med utförandet av olika uppdrag beträffande de vid länsstyrelserna anhängiggjorda
ärendena i allmänhet icke ombesörjts enbart av de för detta
ändamål förordnade kommissionärerna utan också — i många fall i mycket
stor utsträckning — av andra vid länsstyrelserna anställda tjänstemän
Kommissionärsverksamheten vid länsstyrelserna har således en betydligt
större omfattning än vad de i fråga örn de officiella kommissionärernas
verksamhet angivna uppgifterna giva vid handen.
Då anordningen med officiella kommissionärer uppenbarligen vidtagits
dels för att tillgodose allmänhetens behov av sakkunnigt biträde vid hänvändelse
till statsmyndigheterna, dels ock för att de därvid debiterade
arvodena måtte hållas inom skäliga gränser, men kommissionärskungörelsens
taxeföreskrifter icke hava avseende å privat kommissionärsverksamhet,
saknas uppenbarligen vid allmänhetens hänvändelse till berörda privata
kommissionärer den garanti i fråga örn arvodesdebiteringen, som anordningen
med officiella kommissionärer avsett att innebära. Enligt revisorernas
mening måste det betecknas såsom ett allvarligt missförhållande,
att en betydande del av den vid länsstyrelserna bedrivna kommissionärsverksamheten
på detta sätt undandrager sig ämbetsmyndigheternas kontroll.
Revisorerna kunna icke finna annat än att den privata kommissionärsverksamheten,
bedriven av tjänstemän inom vederbörande verk, står i strid
mot grunderna för kommissionärskungörelsen och att den därför icke vidare
bör tillåtas förekomma.
Det synes revisorerna vara av vikt, att bär påtalade förhållanden beaktas
vid den utredning angående kommissionärsväsendet, som för närvarande
pågår inom socialdepartementet.
Förklaringar hava avgivits av Överståthållarämbetet och länsstyrelserna.
Länsstyrelsen i Södermanlands län bar i sin förklaring anfört, bland
annat, följande:
Enligt vad länsstyrelsen har sig bekant har justitiekanslern uti ett inom
annat län påtalat fall framhållit olämpligbeten av att annan vid länsstyrelse
anställd tjänsteman än den officielle kommissionären åtoge sig kommissionärsuppdrag
vid verket. Detta uttalande torde dock icke hava ansetts
kunna föranleda meddelande av förbud mot sådan verksamhet. Men
även örn bestämmelser, innebärande ett dylikt förbud, bleve givna, torde
de med lätthet kunna kringgås genom anlitande av bulvan, t. ex. familjemedlem.
Till allmänhetens upplysning uti förevarande hänseende skulle det möjligen
såvitt angår länsstyrelserna kunna vara lämpligt, att till kungörelsen
angående anställande av kommissionärer fogades en bestämmelse, att länsstyrelserna
i början av varje år skulle genom kungörelse i länskungörelserna
samt i en eller flera ortstidningar erinra allmänheten, att endast de
av länsstyrelsen såsom sådana anställda kommissionärer, vilkas namn även
torde böra angivas, vore underkastade gällande bestämmelser örn kommissionärsarvode
samt örn ansvar för försummelse vid utförande av kommissionärsuppdrag.
Länsstyrelsen i Gotlands län yttrar:
I fråga örn de olägenheter av den privata kommissionärsverksamheten.
Riksdagens skrivelse Nr 276.
3
som av revisorerna påtalats, håller Kungl. Majits befallningshavande före,
att risken för att de privata kommissionärernas arvoden icke hållas inom
skäliga gränser ej bör vara särdeles stor, enär de av länsstyrelserna förordnade
kommissionärernas genom ovannämnda kungörelse bestämda arvoden
torde verka reglerande härvidlag.
För den av revisorerna uttalade uppfattningen talar däremot enliet
Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening ett annat, betydligt mera vägande
skäl. Det kan nämligen befaras, att en tjänsteman, som idkar dylik privat
verksamhet, själv behandlar eller söker förmå andra befattningshavare att
handlägga av honom till länsstyrelsen inlämnade ärenden snabbare än
andra till handläggning föreliggande ärenden eller ock på annat sätt obehörigen
gynnar sina uppdragsgivare till förfång för andra rättssökande.
Dylika farhågor behöva givetvis icke, åtminstone ej i samma grad, knytas
till de av länsstyrelserna förordnade kommissionärernas verksamhet, örn de
sistnämnda bliva befriade från konkurrensen med andra tjänstemän vid
länsstyrelsen.
Riksdagen vill erinra örn att riksdagen redan år 1925 i anledning av vissa
utav 1924 års revisorer påtalade missförhållanden vid debitering av kommissionärsarvoden
uttalat som sin mening, att det måste anses önskvärt, att
gällande föreskrifter rörande kommissionärer hos statsmyndigheter omarbetades
med hänsyn till hämera inträdda förhållanden, ävensom att föreskrifterna
gåves ett i så måtto utsträckt tillämplighetsområde, att därunder innefattades
i möjligaste mån samtliga fall, där allmänheten hänvände sig till
en hos viss myndighet anställd kommissionär i avsikt att erhålla biträde
med ärende, som folie under myndighetens verksamhetsområde. Riksdagen
hemställde också, att Kungl. Majit måtte snarast möjligt föranstalta om en
omarbetning av berörda föreskrifter i av riksdagen angiven riktning.
Sedermera har även 1931 års riksdag framhållit angelägenheten av att
resultatet av en verkställd utredning beträffande kommissionärsväsendet
snarast möjligt bleve föremål för Kungl. Majits prövning och avgörande.
I anledning härav anhöll riksdagen ånyo, att Kungl. Majit måtte företaga
åtgärder för att en omarbetning av kommissionärskungörelsen snarast möjligt
komme till stånd. Oaktat dessa upprepade hänvändelser till Kungl.
Majit synes någon slutlig åtgärd i ärendet icke hava vidtagits.
Vad revisorerna nu anfört, Anner riksdagen vara av den art, att det nödvändiggör,
att frågan örn ny kommissionärskungörelse verkligen upptages
till avgörande. Riksdagen vill därvid såsom sin mening framhålla, att de
av länsstyrelserna i Södermanlands och Gotlands län anförda synpunkterna
böra beaktas vid kungörelsens omarbetande. Då riksdagen är av den uppfattningen,
att allvarliga missförhållanden äro till Annandes på detta område
och att en ändring härutinnan snarast bör komma till stånd, har
riksdagen därför funnit sig nödsakad att ännu en gång framhålla angelägenheten
av att Kungl. Majit vidtager åtgärder i angivet syfte.
Riksdagen får alltså anhålla, att Kungl. Majit måtte skyndsamt vidtaga
sådana åtgärder, att en ny kommissionärskungörelse kan utfärdas.
4
Riksdagens skrivelse Nr 276.
2:o) Ersättning till tjänstemän i länsstyrelserna för arbete i beskattningsnämnderna.
Under socialdepartementet, § 7, hava revisorerna upptagit
till behandling frågan om ersättning till tjänstemän vid länsstyrelsen
i Kopparbergs län för arbete i taxerings- och prövningsnämnder.
Efter att hava erinrat örn vissa av föregående års revisorer och 1931 års
riksdag gjorda uttalanden rörande ersättning till vissa tjänstemän för arbete
i beskattningsnämnder hava revisorerna lämnat uppgifter rörande dylika
ersättningar i Kopparbergs län.
Samtidigt hava revisorerna meddelat, att de uppmärksammat, att länsstyrelsen
i Falun för överläggning rörande vissa taxeringsspörsmål genom
cirkulärskrivelse den 9 januari 1931 kallat samtliga ordförande och kronoombud
i taxeringsnämnderna inom länet att fredagen den 23 januari 1931
kl. 11 f. m. sammanträda inför länsstyrelsen å dess sessionsrum. Sedermera
hade länsstyrelsen i skrivelse den 17 i samma månad kallat ordförandena
i vissa taxeringsnämnder att redan torsdagen den 22 januari 1931 kl. 5
e. m. sammanträda inför landskamreraren å länsstyrelsens sessionssal för
förberedande behandling av vissa taxeringsspörsmål. För bevistande av
nämnda sammanträden hade, bland andra, 9 tjänstemän i länsstyrelsen
uppburit dagarvoden, därav 5 för två dagar och 4 för en dag.
Revisorerna hava sammanfattat de av dem gjorda iakttagelserna beträffande
ifrågavarande länsstyrelse på följande sätt:
Riksdagens år 1930 församlade revisorer meddelade under § 20 i sin berättelse
vissa uppgifter angående ersättning till bland andra länsstyrelsernas
tjänstemän för taxeringsarhete och påtalade därvid att ersättning
för dylikt arbete syntes i vissa fall varit väl rundligt tilltagen. I Kopparbergs
län hade sålunda till en landskontorist utbetalats 7,450 kronor, därav
4,550 kronor för arbete i taxeringsnämnd. Enligt revisorernas berättelse
hade vidare till länsstyrelsens tjänstemän under budgetåret 1929/1930 utbetalats
i ersättning för arbete i taxeringsnämnd 22,105 kronor och för
arbete i prövningsnämnd 8,350 kronor. Motsvarande utgifter under budgetåret
1931/1932 hava varit 26,260 kronor respektive 18,365 kronor.
Den omständigheten, att länsstyrelsens personal i så stor omfattning
tages i anspråk för taxeringsarhete, synes revisorerna kunna menligt inverka
på arbetets gång inom länsstyrelsen samt medföra ökat behov av
medel för avlönande av icke-ordinarie personal. Enligt vad revisorerna
inhämtat har också Kungl. Maj:t på framställning av länsstyrelsen i
Kopparbergs län vid olika tillfällen under de senaste åren anvisat medel
till förstärkande av den icke-ordinarie arbetskraften inom länsstyrelsen.
Vad slutligen angår ersättning till ordförande och medlemmar av taxeringsnämnd,
som jämlikt 75 § i taxeringsförordningen kallas att sammanträda
inför länsstyrelsen för överläggning rörande taxeringsspörsmål, vilja
revisorerna ifrågasätta, huruvida icke skäl kan anses föreligga att vidtaga
sådan ändring av härutinnan gällande bestämmelser, att dylik ersättning
icke kommer att utgå till personer, som äro bosatta å sammanträdesorten.
I varje fall borde det icke ifrågakomma att länsstyrelsens egna tjänstemän,
vilka deltaga i här avsedda sammanträden å länsstyrelsens lokaler, härför
uppbära särskilt dagarvode.
5
Riksdagens skrivelse Nr 276.
Förklaring har avgivits av länsstyrelsen i Kopparbergs län, varjämte
yttranden införskaffats från samtliga övriga länsstyrelser. Av de avgivna
yttrandena framgår, att uppfattningen i berörda frågor är olika, men att
ett flertal länsstyrelser ansett önskvärt, att kompletterande bestämmelser i
av revisorerna berörda hänseenden meddelas rörande arvoden för taxeringsuppdrag.
I fråga örn ersättning för sammanträden enligt 75 § i taxeringsförordningen
hava åtskilliga länsstyrelser tillstyrkt revisorernas alternativa
förslag, att dylik ersättning icke borde utgå till tjänsteman i länsstyrelse
eller landsstat, då sådan tjänsteman vore bosatt å sammanträdesorten.
Beträffande frågan örn arvoden till tjänstemän i länsstyrelse och landsstat
för uppdrag i beskattningsnämnderna är riksdagen visserligen av
den uppfattningen, att arvodena i åtskilliga fall måste anses vara för höga,
men då, enligt vad riksdagen erfarit, Kungl. Majit har sin uppmärksamhet
riktad på dessa förhållanden, anser riksdagen anledning icke föreligga
att bos Kungl. Majit ånyo göra framställning i ärendet.
Vidkommande därefter spörsmålet örn ersättning för deltagande i sammanträde
enligt 75 § taxeringsförordningen vill riksdagen, i anslutning
till vad som framhållits av åtskilliga länsstyrelser, som sin mening uttala,
att arvode vid dylikt sammanträde icke bör utgå till tjänstemän hos
länsstyrelse och i landsstaten för sammanträde, som hålles på vederbörandes
tjänstgörings- eller bostadsort. Då riksdagen anser en ändring uti
ersättningsbestämmelserna i nämnda hänseende vara påkallad, har riksdagen
ansett sig böra anhålla, att Kungl. Majit ville taga under övervägande
irågan örn ändring i bestämmelserna rörande ersättning vid sammanträde
enligt 75 § taxeringsförordningen.
3:o) Vissa resekostnader i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Under
kommunikationsdepartementet, § 13, hava revisorerna meddelat, att de
verkställt en undersökning rörande inom väg- och vattenhyggnadsstyrelsen
tillämpat förfaringssätt för den styrelsen åliggande stickprovsgranskningen
av väghållningsdistriktens räkenskaper.
I anslutning härtill hava revisorerna gjort följande uttalande:
Av vad ovan anförts framgår, att den väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
åliggande stickprovsgranskningen av vägdistriktens räkenskaper
tillgår på det sätt, att styrelsens byrådirektör företager synnerligen
långa dagsresor med automobil och därvid besöker ett ofta stort antal
vägdistrikt och vägstyrelseordförande. Med hänsyn till att resorna i
regel omfattat betydande sträckor — i många fall inemot 300 kilometer
örn dagen och undantagsvis däröver — är det uppenbart, att den tid byrådirektören
Lindencrona kunnat använda till stickprovsgranskning hos
de skilda räkenskapsförarna måste hava varit så obetydlig, att någon
effektiv räkenskapsgranskning icke gärna kan hava förekommit.
Vid den nuvarande lokala vägorganisationens genomförande har något
uttalande av statsmakterna icke gjorts angående sättet för stickprovsgranskningens
bedrivande. Det kan dock icke gärna hava varit stats
-
6
Riksdagens skrivelse Nr 276.
makternas mening att nämnda granskning skall tillgå på det sätt, som
ovan beskrivits. Örn tillräcklig effektivitet i granskningen skall kunna
ernås, torde det vara ofrånkomligt att till styrelsen förlägga stickprovsgranskning
av vägdistriktens underhållsräkenskaper, av vilka ett
lämpligt urval för sådant ändamål torde böra infordras och i olika hänseenden
eller i sin helhet granskas. Till den ökade effektivitet i granskningen,
som härigenom skulle uppkomma, tillkommer det i dessa tider
synnerligen viktiga skälet att genom det ovan angivna förändrade
granskningssättet en icke obetydlig besparing för statsverket skulle
uppstå.
I övrigt vilja revisorerna framhålla, att åtskilliga av Lindencronas
ovanberörda resor företagits i uppgivet syfte att besiktiga underhållsarbeten
och pröva, huruvida vissa förbättringsarbeten kunnat anses
hänförliga till underhåll. Sådan besiktning och prövning förutsätter
emellertid teknisk sakkunskap och lärer därför tillkomma vederbörande
vägingengör och väginspektör men icke styrelsens administrativa ledamot.
Någon stickprovsgranskning av hamnräkenskaper torde vidare
icke vara behövlig av den anledning att räkenskaper av detta slag alltid
insändas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och i detalj där
granskas.
Vad därefter beträffar sättet för debitering av reseräkningar må till
en början framhållas, att dessa i många fall onödigt belastats genom att
ordförande i vägstyrelser, schaktmästare, vägmästare och andra personer,
för vilka statsverket icke bör hava att vidkännas kostnad, åtföljt
Lindencrona i automobilen och föranlett reseersättning enligt högre
beräkningsgrunder. Det har vidare förekommit att Lindencrona, såsom
vid ovanberörda resa den 26 och 27 februari 1931, debiterat statsverket
ersättning för resa med automobil, som, enligt vad vägingenjören upplyst,
tillhandahållits av vägdistriktet. Det har slutligen även förekommit,
att Lindencrona och vägingenjören i Stockholms län i vissa fall debiterat
statsverket kostnad för av dem gemensamt företagen resa på sådant
sätt, som örn de rest var för sig. I detta sammanhang hava revisorerna
velat framhålla, att vid den granskning av förekommande reseräkningar
revisorerna i detta och andra fall företagit, de av det sätt,
varpå tjänsteresor stundom anordnats, fått det intrycket, att resorna
planlagts och genomförts mera med tanke på att reseersättningen skulle
komma att uppgå till ett avsevärt belopp än på att en effektiv tjänsteförrättning
skulle komma till stånd.
Slutligen må såsom synnerligen anmärkningsvärt påpekas, att Lindencrona
inför styrelsen själv föredragit de av honom uppgjorda reseräkningarna.
Revisorerna, som finna det angeläget att bestämmelser med det snaraste
utfärdas angående det sätt, varpå stickprovsgranskning av vägdistriktens
underhållsräkenskaper bör äga rum, hava ansett det vara sin
skyldighet att bringa ovan omförmälda missförhållanden till riksdagens
kännedom.
Förklaring har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Det inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillämpade förfaringssättet
beträffande stickprovsgranskningen av vägdistriktens underhållsräkenskaper
finner riksdagen icke tillfredsställande. I syfte att åstadkomma
såväl ökad effektivitet härutinnan som minskade kostnader för
7
Riksdagens skrivelse Nr 276.
statsverket anser riksdagen i likhet med revisorerna lämpligt, att ifrågavarande
granskning förlägges till styrelsen. En sådan omläggning av
granskningssättet bör dock enligt riksdagens mening icke förhindra, att,
där så i något fall skulle erfordras och befinnas fördelaktigt, handledning
rörande sättet för räkenskapernas förande må kunna på ort och
ställe meddelas genom vederbörande revisionstjänstemän inom väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen.
Enligt riksdagens mening bör den hittills tillämpade metoden för
granskningen samt i samband därmed stående resor omedelbart upphöra.
En skyndsam utredning synes böra verkställas av Kungl. Majit
för att, i anslutning till vad revisorerna anfört, erhålla en effektiv och
fullt tillfredsställande kontroll på detta verksamhetsområde. Föreskrifter
i ärendet torde därefter böra utfärdas av Kungl. Majit.
Riksdagen har härmed velat meddela Kungl. Majit sin uppfattning rörande
ordnandet av granskningen utav vägdistriktens räkenskaper.
4:o) Uppbörd, redovisning'' och kontroll i fråga örn statsverkets inkomster.
Under finansdepartementet, § 26, hava revisorerna lämnat åtskilliga
uppgifter rörande formerna för uppbörd, redovisning och kontroll i
fråga örn statsverkets inkomster.
I anslutning till dessa uppgifter hava revisorerna gjort följande uttalande
i
Förestående redogörelse torde visa, att på ifrågavarande område en anmärkningsvärd
brist på enhetlighet är rådande. Till en del torde detta
vara oundvikligt med hänsyn till de ifrågavarande inkomsternas växlande
natur. Men i viss grad synes den bristande enhetligheten, vilken
icke är ägnad att bidraga till reda och ordning i förvaltningen, vara att
hänföra till bristande planmässighet i organisationen. Revisorerna äro
av den uppfattningen, att i fråga örn redovisningen av statens inkomster
större reda och överskådlighet stå att vinna, därest man där så ske kan
ålägger en viss myndighet eller, örn så i undantagsfall befinnes erforderligt,
vissa bestämda myndigheter att ansvara för uppbörden av inkomsterna
under särskilda inkomsttitlar eller av sådana medel, som uppdebiterats
å vissa utgiftsanslag. Det för närvarande i stor utsträckning tilllämpade
systemet att låta uppbörden ske genom vederbörande länsstyrelser,
som sedermera hava att till den myndighet, som förvaltar medlen,
rapportera de olika uppbördsposterna, synes ofta föranleda onödig omgång.
Vad särskilt beträffar kontrollen över att inkomsterna i behörig
ordning inflyta och redovisas, underlättas givetvis denna, örn för vart slag
av inkomster en myndighet har sig anförtrodd såväl uppbörden som den
slutliga redovisningen av medlen, varav självfallet följer, att denna myndighet
även har skyldighet att utöva nämnda kontroll. Härmed avse revisorerna
givetvis icke uppbörden och redovisningen av kronoskatten och
motorfordonsskatten, där det näppeligen lärer vara möjligt att undvara
länsstyrelsernas medverkan.
Revisorerna hava uppmärksammat, att de medel, som skola betalas av
sparbankerna i landet såsom bidrag till upprätthållande av sparbanksinspektionen,
i ett stort antal fall icke influtit i behörig ordning och att kon
-
8
Riksdagens skrivelse Nr 276.
trollen över uppbörden av dessa bidrag icke funktionerat i allo tillfredsställande.
Följden bärav bar också blivit, att vid utgången av budgetåret
1930/1931 sparbanksinspektionens fond utvisade en brist å 42,844 kronor
41 öre. Denna brist bar sedermera utjämnats under budgetåret 1931/
1932, sedan uppmärksamheten fästs därå, att kontrollen över ifrågavarande
bidrag icke var lämpligt ordnad. Under mellantiden bar emellertid
statsverket måst förskottera de utgifter för sparbanksinspektionen, som
skolat direkt bestridas av nämnda bidrag. I detta fall sker uppbörden av
bidragen genom de särskilda länsstyrelserna, medan bidragen slutligt redovisas
hos statskontoret.
Enligt vad revisorerna inhämtat inbetalas motsvarande bidrag till bestridande
av kostnaderna för försäkringsinspektionen, på grund av en
under år 1931 vidtagen ändring i fråga örn sättet för uppbörden av försäkringsanstalternas
bidrag till nämnda kostnader, numera direkt till
statskontoret, som jämväl utövar kontroll över att bidragen behörigen inlevereras.
Genom under år 1932 utfärdade författningar har samma förfaringssätt
genomförts även i avseende å bankbolags bidrag till bestridande
av kostnaden för bankinspektionen ävensom å fondkommissionärers
bidrag till bestridande av kostnaden för fondinspektionen.
Revisorerna hava vidare lagt märke till att de återbetalningar av lånemedel,
som med anlitande av fastighetsförsäljnings- m. fl. medel äga rum,
stundom icke skett med den snabbhet, som får anses önskvärd, i det att
dylika återbetalningar, som i allmänhet torde böra ske successivt, ofta
dragit ut på tiden under flera år. Enligt vad revisorerna inhämtat hava
dock på senaste tiden från statskontorets sida vidtagits vissa anordningar
för att en snabbare reglering skall kunna ske av riksgäldskontorets och
statskontorets inbördes mellanhavanden av detta slag. Detta är av behovet
påkallat framför allt, sedan tomtförsäljningen å Ladugårdsgärdet
numera kommit i gång och mycket betydande belopp härigenom inflyta,
vilka belopp enligt riksdagens beslut skola i främsta rummet tagas i anspråk
för täckande av lämnade lånemedelsförskott.
Särskild uppmärksamhet bör enligt revisorernas mening ägnas tillfälliga
inkomster och engångsbelopp, som inflyta till statskassan. Det vill synas
revisorerna, som örn ofta redovisningen av dessa och kontrollen över dem
icke är fullt tillfredsställande. Även örn givetvis svårigheter äro tillfinnandes
för förvaltningsmyndigheterna att i detalj utöva tillsyn häröver,
hava dock revisorerna icke kunnat undgå att betona vikten av en genomförd
kontroll i detta fall, då de hava sig bekant, att det inträffat att medel
i dylika fall undandraga statsverket på grund av bristfällig kontroll.
Sina synpunkter på redovisningen av och kontrollen över statsverkets
inkomster vilja revisorerna sammanfatta i det uttalandet, att bättre överskådlighet
och en rationellare ordning synes kunna skapas, örn man utgår
från att i största möjliga mån för varje slag av inkomster eller beträffande
varje inkomstpost i riksstaten en och samma myndighet bör handhava
såväl uppbörden och redovisningen som kontrollen. Endast där så
befinnes ofrånkomligt bör uppbörden ske av vederbörande länsstyrelser
eller av flera förvaltningsmyndigheter.
Det synes revisorerna önskvärt, att en undersökning sker i vad mån
genom en centralisering av uppbörd, redovisning och kontroll i fråga örn
statsinkomsterna ökad effektivitet och rationalisering på detta område
stå att vinna.
Yttranden i frågan hava avgivits av Överståthållarämbetet och samtliga
länsstyrelser ävensom av statskontoret och riksräkenskapsverket.
9
Riksdagens skrivelse Nr 276.
Statskontoret kar därvid framhållit, att ämbetsverket i likhet med revisorerna
vore av den uppfattningen, att vissa reformer i de av revisorerna
angivna hänseendena måste anses önskvärda och av erfarenheten påkallade.
Statskontoret ansåge sig därför böra instämma i det av revisorerna
framhållna önskemålet, att en undersökning skedde i vad mån genom en
centralisering av uppbörd, redovisning och kontroll i fråga örn statsinkomsterna
ökad effektivitet och rationalisering på detta område stöde att
vinna.
Riksräkenskapsverket har gjort gällande, att ämbetsverket funnit vad
revisorerna anfört vara i huvudsakliga delar beaktansvärt. Riksräkenskapsverket
biträdde fördenskull revisorernas uttalande örn önskvärdheten
av en undersökning, i vad mån genom en centralisering av uppbörd, redovisning
och kontroll i fråga örn statsinkomsterna ökad effektivitet och
rationalisering på detta område stöde att vinna.
I likhet med revisorerna finner riksdagen en centralisering av uppbörd,
redovisning och kontroll beträffande statsinkomsterna kunna medföra
ökad effektivitet och rationalisering. Enligt riksdagens mening giva
vunna erfarenheter vid handen, att större uppmärksamhet bör ägnas åt
kontrollen över inkomsterna och vad därmed äger samband, och riksdagen
har därför velat ansluta sig till revisorernas, av statskontoret och
riksräkenskapsverket tillstyrkta förslag örn en undersökning av hithörande
förhållanden. Med hänsyn till vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla,
att Kungl. Majit ville låta verkställa en närmare undersökning, i
vad mån genom en centralisering av uppbörd, redovisning och kontroll
i fråga örn statsinkomsterna ökad effektivitet och rationalisering på detta
område står att vinna samt vidtaga härav betingade åtgärder.
5:o) Statsverkets och vägdistriktens inköp av motorfordon. Under
finansdepartementet, § 27, hava revisorerna meddelat, att de verkställt en
undersökning angående statsinstitutionernas och vägstyrelsernas automobilinköp.
Revisorerna hava i anslutning härtill gjort följande allmänna uttalande:
Av vad ovan anförts framgår, att statsverkets och vägdistriktens inköp
av automobiler ofta icke skett på ett i ekonomiskt hänseende tillfredsställande
sätt. Orsaken till de på detta område rådande missförhållandena
torde vara att söka dels i den relativt ringa konkurrensen mellan de inhemska
lastbilsfabrikaten och dels däri, att de personer, som äga att bestämma
över inköpen, icke alltid äro kompetenta att självständigt bedöma
vare sig de fordringar, vilka i olika fall böra ställas på fordonen, eller i
vad mån inköpspriset hos olika fabrikat och typer står i proportion till
deras lämplighet, användbarhet och livslängd.
Såvitt revisorerna kunna finna, böra emellertid förbättringar härutinnan
kunna ernås utan vidtagande av alltför genomgripande förändringar. Det
vill förefalla revisorerna, som om ovan påpekade missförhållanden borde,
på sätt nedan närmare angives, kunna rättas till genom en viss centralisering
vid inköpen ävensom genom en standardisering av modellerna.
10
Riksdagens skrivelse Nr 276.
_Personautomobilerna kunna uppdelas i två huvudgrupper, dels en lätt
billig typ för 5 personer, och dels en något större och kraftigare modell i
medelprisläge för 5 eller 7 personer. Då, som ovan visats, priserna variera
avsevärt för automohiler av samma modell och med antalet på en gång
inköpta fordon, synes det troligt, att åtskilligt skulle vara vunnet genom
fastställandet av två eller tre bestämda modeller på personautomobiler för
statsverkets och vägdistriktens räkning. En ej obetydlig minskning av
inköpsprisen skulle på detta sätt säkerligen kunna erhållas. Härvid måste
dock tillses, att modellerna icke fastställas för så lång tid, att man försummar
att tillgodogöra sig de framkommande tekniska förbättringarna på
fordonen.
Beträffande lastautomobilerna ställer sig saken något annorlunda på
grund av de många variationerna i karosseriutförande och lastförmåga,
vilka betingas av de olika användningsområdena. Det förefaller dock sannolikt,
att vissa standardtyper även här skulle kunna fastställas på de
vanligaste kombinationerna, t. ex. lastbil med flak av lätt och medeltung
typ, tippanordning, paketlåda etc.
Genom standardisering skulle emellertid ej endast det genomsnittliga
inköpspriset kunna sänkas, utan även fördelen av färre typer ernås och
därmed billigare reservdelar för fordonen, varigenom driftkostnaden skulle
sänkas. Genom standardisering av drift- och smörjmedel samt centralisering
av inköpen härav skulle yppas ytterligare möjligheter till driftkostnadernas
sänkning. En viss standardisering skulle slutligen öka möjligheterna
att genom en gemensam institution utföra prov med konstruktioner,
avsedda att nedbringa driftkostnaderna, t. ex. genom användandet av
gasgeneratorer eller råoljemotorer på motorfordonen. Enligt de inlämnade
uppgifterna synes hittills endast i ett fall sådant försök vara verkställt.
I detta sammanhang må angivas några synpunkter i fråga örn driftkostnadernas
ekonomiska betydelse. Denna belyses av följande siffror,
erhållna med ledning av 1927 års motorfordonssakkunnigas betänkande'',
och avseende en uppskattning av driftkostnaden per år för de under budgetåren
1928/1929—1931/1932 inköpta fordonen.
Lastautomobiler
Personautomobiler
Lastförmåga ....................................
1.5 ton
3 ton
5 pers.
7 pers.
Antagen körlängd per år ............ mil
2,000
2,000
3,000
3,000
Reparationskostnad ............... kr./mil
0.85
0.95
0.17
0.5 0
Ringkostnad ........................ »
0.3 5
0.80
0,18
0.22
Bensin och smörjmedel ......... »
0.78
1.46
0.43
0.51
Summa driftkostnad »
1.48
3.21
1.08
1.23
Driftkostnad per år..................... kr.
2,960: —
6,420: —
3,240: —
3,690: —
Inköpta fordon under budgetåren 1928/
1929—1931/1932 ...........................
637
416
216
27
Summa driftkostnader per år c:a kr.
1,880,000: —
2,680,000: —
700,000: —
100,000: —
eller totalt »
5,360,000
Det är förut framhållet, att vissa driftkostnader skulle kunna sänkas
genom standardiserat och centraliserat inköp av bränsle etc. Att i pen
-
11
Riksdagens skrivelse Nr 276.
ningar angiva dessa besparingar låter sig emellertid ej göra, liksom ej
heller att angiva de möjliga besparingarna i anskaffningskostnader. Det
må dock framhållas, att örn inköp allt framgent komma att göras till en
omfattning, motsvarande medeltalet av de under budgetåren 1928/1929—
1931/1932 gjorda inköpen, varje procent minskning av det genomsnittliga
inköpspriset kommer att medföra en besparing per år av cirka 28,000 kronor.
Örn vidare livslängden för ett fordon antages till 6 år, blir besparingen
i driftkostnad, baserad på ovan anförda kalkyler, cirka 80,000 kronor
per år för varje procent sänkning av genomsnittliga inköpspriset på bränsle,
gummiringar etc. Det bör emellertid bemärkas, att medellivslängden
för en automobil varierar högst betydligt med hänsyn till de förhållanden
varunder den användes.
Vad slutligen beträffar det sätt, varpå en centralisering och standardisering
av statsverkets och vägstyrelsernas automobilinköp samt inköp av
drift- och smörjmedel skall kunna ordnas, synes det revisorerna icke lämpligt
att för ändamålet anordna en statlig inköpscentral. I samband med
den förestående omorganisationen av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
synes det emellertid böra tagas under övervägande, huruvida icke vederbörande
statsinstitutioner och vägstyrelser borde åläggas att vid sina inköp
av automobiler underställa frågan örn val av lämplig automobil och
köpevillkoren en av staten för ändamålet anställd expert, vilken borde
hava till uppgift att jämväl i övrigt tillhandagå myndigheterna med råd
och upplysningar i dylika frågor.
Yttrande i ärendet har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Då den nuvarande anordningen med inköp av automobiler för statsinstitutionernas
och vägstyrelsernas behov icke kan anses fullt tillfredsställande,
finner riksdagen i likhet med revisorerna önskvärt, att en centralisering
och standardisering på detta område kommer till stånd. Det synes
enligt riksdagens mening i sådant avseende lämpligt, att vägstyrelsernas
automobilinköp övervakas inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
motsvarande uppdrag för statsinstitutionernas räkning anförtros åt en
för ändamålet särskilt anställd expert med placering exempelvis inom
kommunikationsdepartementet.
Då riksdagen funnit av behovet påkallat, att den av revisorerna till behandling
upptagna frågan göres till föremål för närmare utredning, får
rixsdagen anhålla, att Kungl. Majit måtte föranstalta örn utredning rörande
frågan örn centralisering och standardisering av statsinstitutionernas
och vägstyrelsernas automobilinköp.
6:o) De kungliga teatrarna. Under ecklesiastikdepartementet, § 35,
hava revisorerna meddelat, att de i betraktande av de för närvarande rådande
ekonomiska förhållandena ansett sig böra verkställa en mera ingående
granskning av de kungl, teatrarnas förvaltning.
Efter att hava lämnat åtskilliga sifferuppgifter rörande Kungl, teaterns
(operans) verksamhet under de senaste åren hava revisorerna gjort
följande allmänna uttalande:
Riksdagens år 1927 församlade revisorer, som med hänsyn till det otillfredsställande
resultat, kungl, teatern lämnat, ansågo sig böra ägna där
-
12
Riksdagens skrivelse Nr 276.
med sammanhängande förhållanden uppmärksamhet, framhöllo, att starkare
garantier måste skapas för en bättre ekonomisk förvaltning av teatern
under en mera framträdande känsla av att uppkommande förluster
icke kunde i alltför hög grad övervältras på det allmänna samt att det
överhuvud vore av synnerlig vikt, att teaterns verksamhet omlades på
ett sådant sätt, att behovet av tillskott från stats- eller lotterimedel väsentligt
minskades.
Den nu företagna granskningen har givit vid handen, att resultatet av
kungl, teaterns verksamhet ur ekonomisk synpunkt icke undergått någon
nämnvärd förbättring under den tid, som förflutit sedan revisorerna
gjorde förenämnda uttalande. Detta förhållande föranleder revisorerna
att ånyo inskärpa angelägenheten av att de sålunda angivna synpunkterna
måtte bliva noga beaktade vid operaverksamhetens fortsatta bedrivande.
Härtill kommer, att den stränga sparsamhet, det nuvarande
tidsläget kräver, nödvändiggör en alldeles särskilt stark begränsning av
anspråken på det allmännas ekonomiska stöd. Detta gäller ej endast
statsmedel i egentlig mening utan även lotterimedel, i fråga örn vilkas
disponerande jämväl stor återhållsamhet är av nöden med hänsyn till de
många olika betydelsefulla ändamål, som i alltjämt ökad omfattning anses
böra tillgodoses med sådana medel.
Med beklagande hava revisorerna konstaterat, att det ekonomiska program,
som framlagts i 1924 års sakkunnigbetänkande, ej kunnat hittills
genomföras. Revisorerna vilja emellertid medgiva, att enligt vad erfarenheten
visat stora svårigheter mött för realiserandet av berörda program
under samtidigt fullföljande av operans huvuduppgift, »att på ett
konsten i allo värdigt sätt utöva musikalisk scenisk verksamhet» (reglementet
§ 1). I sistnämnda hänseende torde det vara allmänt erkänt, att
operan under sin nuvarande ledning hållits på en hög konstnärlig nivå
och att operaledningen inlagt stora förtjänster genom sin strävan att
med en omväxlande och rikhaltig repertoar stimulera intresset för den
konst, operan representerar, även örn operaledningen därtill driven av
tidsläget måst bereda större rum åt en lättare konstart, operetten. Den
rådande ekonomiska krisen påkallar dock med nödvändighet utomordentliga
åtgärder för nedskärning av utgifter av varje slag, och kungl, teatern
kan ej undgå att i likhet med alla andra företag, såväl allmänna som
enskilda, anpassa sig efter de förändrade förhållandena, som mer än eljest
fordra sträng sparsamhet. Att angiva riktlinjerna för de erforderliga
åtgärderna tillkommer givetvis ej revisorerna, örn än vissa anvisningar
lämnats i samband med förestående redogörelse. I sådant hänseende hava
revisorerna förut i främsta rummet framhållit nödvändigheten av en
lönereducering. Härutöver må såsom en för ändamålet lämplig åtgärd
antydas begränsning av repertoaren så långt detta utan skada för teatern
låter sig göra. Med framförandet av nya verk, särskilt dyrbara sådana,
bör, såsom under senare åren i regel iakttagits, få anstå. Likaså
synes ett fortsättande på den redan inslagna vägen med minskande av
antalet föreställningar vara till fördel för ekonomien, under förutsättning
att därigenom möjliggjorda besparingar i de fasta kostnaderna genomföras.
Även ett ökat samarbete med dramatiska teatern, i den mån
sådant kan ske, torde vara att anbefalla.
De av tidsläget sålunda påkallade åtgärderna torde böra företagas snarast
möjligt, så att resultatet av desamma kan framträda redan i inkomstoch
utgiftsstaten för nästkommande spelår.
13
Riksdagens skrivelse Nr 276.
Förklaring Ilar avgivits av styrelsen för kungl, teaterns aktiebolag.
I fråga om dramatiska teaterns verksamhet hava revisorerna gjort följande
allmänna uttalande:
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår hava åtskilliga beaktansvärda
förslag, åsyftande att förbättra dramatiska teaterns ekonomi, framförts
under de senare åren. I stort sett hava emellertid dessa förslag ej
föranlett några åtgärder, utan verksamheten har fortgått efter tämligen
oförändrade riktlinjer. Utgifterna för verksamheten måste alltjämt anses
vara för höga, och de ekonomiska synpunkterna hava överhuvud taget
ej rönt det beaktande, som varit tillbörligt. Denna omständighet
har för revisorerna utgjort en anledning att ånyo ägna sin uppmärksamhet
åt teatern och dess verksamhet.
Vad revisorerna tidigare vid flera tillfällen uttalat i fråga örn teaterns
ekonomiska skötsel äger i nuvarande tidsläge ökad betydelse, och det är
för teaterstyrelsen en tvingande nödvändighet att till förbättrande i möjligaste
mån av resultatet av teaterverksamheten vidtaga alla erforderliga
åtgärder för nedskärning av utgifterna. Vad revisorerna i sitt allmänna
uttalande angående operans verksamhet framhållit i fråga örn
nödvändigheten att begränsa anspråken på lotterimedel äger i lika hög
grad giltighet för dramatiska teatern.
Såsom ovan angivits äro två faktorer utslagsgivande för teaterns behov
av bidrag från det allmänna, nämligen dels utgifterna, dels ock recettmedlen.
Utgifterna kunna genom åtgärder från teaterledningens sida
påverkas. Erfarenheten under de gångna åren har emellertid nogsamt
visat, att trots gjorda påpekanden sådana åtgärder icke lära vara att påräkna.
Det torde därför enligt revisorernas mening bliva erforderligt
att söka åstadkomma en reglering nedåt av utgifterna på annat sätt.
Detta synes lämpligen böra ske genom att för utgifterna fastställes en
viss maximisumma, motsvarande det lägsta belopp, som kan anses vara
erforderligt för att teatern må kunna fullfölja sin konstnärliga och folkbildande
uppgift på ett tillfredsställande sätt. Fastställandet av utgiftsstaten
för teatern synes böra ankomma på Kungl. Majit. Inom den däri
angivna slutsumman borde teaterstyrelsen äga vidtaga dispositioner, men
överskridande av statens slutsumma skulle ej få ske annorledes än efter
särskild prövning av Kungl. Majit. Vad angår beloppet av sagda slutsumma
synes anledning tillsvidare ej förefinnas att fastställa denna
högre än för åren 1924/1925—1926/1927 eller således till högst 900,000 kronor.
Det förefaller revisorerna sannolikt, att. därest utgifterna sålunda
begränsades oell teaterstyrelsen väl skötte biljettprispolitiken, det erforderliga
bidraget av lotterimedel skulle kunna fastställas till lägre belopp
än ifrågasatta 300,000 kronor.
Under det utredningsarbete beträffande dramatiska teatern, som på sätt
framgår av den förut meddelade redogörelsen pågått under många år,
har ett förslag blivit framställt, som synes förtjänt av beaktande, nämligen
förslaget örn vissa ändrade grunder för teaterstyrelsens sammansättning,
därvid revisorerna för sin del vilja understryka nödvändigheten
av att större garantier erhållas för att ekonomisk sakkunskap blir
på ett sådant sätt representerad i styrelsen, att ekonomiska synpunkter
verksamt kunna göra sig gällande vid teaterns skötsel.
I fråga örn repertoaren hava revisorerna förut påpekat, att en tendens
till övergång till allt lättare pjiisor gjort sig gällande under de senare
åren. Utan att närmare ingå på denna fråga hava revisorerna här en
-
14
Riksdagens skrivelse Nr 276.
dast velat framhålla, att repertoarens karaktär även är ett spörsmål, som
intimt sammanhänger med frågan, till vilket belopp det allmännas bidrag
till teaterverksamheten bör fastställas.
Därest nu anförda synpunkter icke vinna beaktande, synes det revisorerna
föreligga anledning för riksdagen att taga under övervägande, huruvida
staten i fortsättningen bör lämna ekonomiskt stöd åt ifrågavarande
teaterrörelse i dess nuvarande form.
Förklaring har avgivits av styrelsen för kungl, dramatiska teaterns
aktiebolag, som anslutit sig till en av chefen för dramatiska teatern uppgjord
P. M. i ärendet.
Vad först beträffar de av riksdagens revisorer framställda anmärkningarna
i fråga örn dramatiska teaterns skötsel, har riksdagen ansett sig
sakna anledning att ingå på en detaljgranskning av desamma. Riksdagen
vill emellertid framhålla, att, även örn vissa av revisorernas anmärkningar
torde få anses vara av teaterns styrelse tillfyllest förklarade, revisorernas
kritik dock i andra avseenden icke blivit vederlagd. I varje fall
måste det framstå som uppenbart, att dramatiska teaterns verksamhet
förorsakat statsverket oproportionerligt stora kostnader. En minskning
av desamma synes under alla förhållanden vara ofrånkomlig. Riksdagen
utgår därvid från att, då man för närvarande på alla områden nödgas
vidtaga beskärningar och inskränkningar på grund av det rådande ekonomiska
läget, ej heller detta verksamhetsområde kan lämnas åsido. Den
nödvändiga begränsningen härutinnan synes riksdagen lämpligen kunna
åstadkommas därigenom, att, såsom hovstallmästaren friherre G. Tamm
i den av honom på sin tid verkställda utredningen rörande dramatiska
teaterns verksamhet föreslog, det till teatern utgående årsanslaget, i vad
detsamma avsåge bidraget av lotterimedel, maximerades. I nämnda utredning
hade föreslagits, att bidraget skulle begränsas till 300,000 kronor.
Visserligen har, sedan berörda utredning verkställdes, penningvärdet
undergått en icke oväsentlig höjning, varför redan av detta skäl
ett något lägre maximibelopp nu kunde ifrågasättas. Härtill kommer, att
den väsentliga försämring av den finansiella ställningen, som inträtt efter
nyssnämnda tidpunkt, i och för sig kunde utgöra tillräcklig anledning för
en sänkning av maximibeloppet. Riksdagen anser sig dock icke böra på
grund härav göra framställning i sådan riktning, utan anser att statsbidraget
av lotterimedel för närvarande bör begränsas till det i utredningen
angivna beloppet, 300,000 kronor.
Vidkommande härefter de av revisorerna riktade anmärkningarna mot
kungl, teaterns (operans) verksamhet föranleda desamma icke till något
särskilt uttalande från riksdagens sida.
Under åberopande av det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte vidtaga sådana åtgärder, att statsbidraget av lotterimedel
till dramatiska teatern begränsas till 300,000 kronor.
Riksdagens skrivelse Nr 276.
15
7:o) Antalet kvarsittare vid de allmänna läroverken. Under ecklesiastikdepartementet,
§ 36, hava revisorerna meddelat, att de verkställt en
undersökning angående antalet av de kvarsittare, vilka höstterminen 1931
åtnjöto undervisning vid de allmänna läroverken och de under ombildning
till samrealskolor varande kommunala mellanskolorna.
Efter att hava meddelat åtskilliga sifferuppgifter uti ifrågavarande
hänseende hava revisorerna gjort följande uttalande:
Den betydande omfattning, vari kvarsittning förekommer vid ett flertal
av ifrågavarande läroanstalter, och det ovan påpekade förhållandet, att
antalet lärjungar, som undervisas två år i samma klass, förefaller vara
statt i tillväxt, synas revisorerna påkalla en närmare undersökning rörande
orsakerna till nämnda förhållande. Revisorerna betrakta visserligen
icke såsom önskvärd en sådan utveckling på förevarande område, vilken
genom lättnader i fråga örn kunskapsfordringar kunde medföra en
ökad tillströmning till de teoretiska utbildningsanstalterna, men det hör
framhållas, att utom andra olägenheter, som hilva en följd av kvarsittningen,
denna förorsakar såväl elevernas målsmän som det allmänna
ökade kostnader. Vid en utredning i ämnet synes jämväl uppmärksamhet
höra ägnas det förhållandet, att, enligt vad som är allmänt känt, de
allmänna läroverkens elever, för att kunna följa undervisningen i stor
utsträckning måste anlita privata lektionsgivare. Likaledes torde böra
tagas i beaktande, att antalet icke flyttade lärjungar vid vårterminens
slut är ännu större än vad de här meddelade siffrorna giva vid handen,
då dels vid påföljande hösttermins början en del lärjungar undergå prövning
och på grund av denna uppflyttas, dels ett icke ringa antal icke
flyttade lärjungar avgå från läroverken. Av senast tillgängliga statistik,
avseende genomsnittet under tiden 15 september 1921—14 september
1927, inhämtas sålunda, att vid de allmänna läroverken antalet flyttade
utgör allenast: å realskolstadiet gossar 66 procent, flickor 74.9 procent,
i realgymnasiet gossar 66.3 procent, flickor 83.5 procent och i latingymnasiet
gossar 67.i procent, flickor 87.6 procent.
Förklaring har avgivits av skolöverstyrelsen.
Riksdagen är i likhet med revisorerna av den uppfattningen, att det
jämförelsevis stora antalet kvarsittare vid läroverken är ett spörsmål,
som förtjänar allvarlig uppmärksamhet. Den omständigheten, att undervisningen
vid läroverken, örn man icke tager hänsyn till avgifterna till
läroverkens ljus- och vedkassor m. fl. kassor, är för mindre bemedlade kostnadsfri,
samt det förhållandet, att platsantalet vid läroverken är så begränsat,
att ett stort antal lärjungar måste årligen avvisas, göra också,
att det av revisorerna behandlade spörsmålet måste tillmätas betydande
vikt. En undersökning såväl rörande orsakerna till det stora antalet
kvarsittare som beträffande den utsträckning, i vilken läroverkens lärjungar
begagna sig av privatundervisning för att kunna följa skolans
undervisning, synes riksdagen vara önskvärd, varvid riksdagen dock utgår
från att någon sänkning av kunskapsfordringarna icke ifrågasättes.
Riksdagen får alltså anhålla, att Kungl. Maj.-t ville låta verkställa en
undersökning rörande dels anledningarna till det jämförelsevis stora an
-
16
Riksdagens skrivelse Nr 276.
talet kvarsittare vid de allmänna läroverken, dels ock därmed sammanhängande,
av revisorerna berörda spörsmål.
8:o) Vissa iakttagelser beträffande avlöningsförmåner m. m. åt befattningshavare
å indragningsstat och övergångsstat. Under pensionsväsendet,
§ 51, hava revisorerna meddelat resultatet av en av dem gjord undersökning
rörande avlöningsförhållandena och vissa därmed sammanhängande
frågor med avseende å dels befattningshavare i statens tjänst, som
överflyttats på allmänna indragningsstaten utan tjänstgöringsskyldighet
eller på övergångsstat med begränsad sådan skyldighet, dels ock lärarpersonal
vid vissa statsunderstödda läroanstalter, som nedlagts.
I anslutning härtill hava revisorerna gjort följande uttalande:
Av den gjorda utredningen framgår att vid överflyttning till indragningsstat
av ordinarie personal i såväl statlig som statsunderstödd verksamhet
synnerligen växlande grunder tillämpats. Vad då först angår
avlöningsförmånerna på indragningsstat torde som regel gälla, att befattningshavare
icke skall vidkännas någon minskning i förut utgående ordinarie
avlöningsförmåner. Endast beträffande lärarpersonalen vid den
nedlagda bergsskolan i Falun synes ett undantag från denna regel hava
ägt rum, i det att tjänstgöringspenningar icke längre utgå till nämnda
personal. Beträffande frågan i vilken omfattning de avlöningsförmåner,
som icke ingå i den ordinarie avlöningsstaten, såsom exempelvis tillfällig
löneförbättring och dyrtidstillägg, efter överflyttning skall utgå, synas
däremot skilda uppfattningar hava gjort sig gällande. Sålunda har det
procentuella dyrtidstillägget till statens befattningshavare minskats med
hälften, medan däremot detsamma till befattningshavare vid statsunderstödda
anstalter utgår enligt samma grunder som för i tjänst varande befattningshavare.
Enligt revisorernas mening finnas knappast några sakliga
skäl för att vid utmätandet av dyrtidstillägget till här senast avsedda
befattningshavaregrupper tillämpa förmånligare grunder än för statens
egna befattningshavare.
Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen har den från och
med den 1 juli 1926 i besparingssyfte tillkomna bestämmelsen örn minskning
i det procentuella dyrtidstillägget med hälften för statens befattningshavare
på indragningsstat i fråga örn på indragningsstat uppförda
befattningshavare med oreglerad lön icke haft åsyftad verkan. Genom att
för dessa befattningshavare pensionsförhöjningen bibehållits oförändrad
äro tvärtom statens utgifter för deras avlönande större efter ikraftträdandet
av nämnda bestämmelse än tidigare. Härutinnan synes rättelse genom
författningsändring påkallad.
Vad därefter angår rätten att vid överflyttning från indragningsstat
till annan ordinarie tjänst bibehålla vissa av de å indragningsstat uppförda
avlöningsförmånerna, har i allmänhet stadgats, att i den händelse
vederbörande erhåller annan ordinarie befattning å rikets, riksdagens eller
kommunens stat, han skall vara skyldig att frånträda samtliga avlöningsförmåner
å indragningsstaten, såvida de understiga eller äro lika med de
nya avlöningsförmånerna, samt, därest avlöningsförmånerna å indragningsstaten
överstiga berörda avlöningsförmåner, vidkännas mot de senare
svarande avdrag. Undantag från denna regel har dock gjorts för
på indragningsstat uppförda kronofogdar, vilka berättigats att efter mottagandet
av annan ordinarie tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns
Riksdagens skrivelse Nr 276.
17
stat behålla minst en tredjedel av å indragningsstaten utgående lön och
ålderstillägg, oavsett storleken av avlöningsförmånerna å den efter indragningen
erhållna tjänsten. Såsom av den gjorda utredningen framgår
var anledning till detta undantag önskvärdheten av att kronofogdarna i
största möjliga utsträckning bereddes annan tjänst för att härigenom nedbringa
kostnaderna för deras överflyttning å indragningsstat. Enligt vad
revisorerna uppmärksammat hava emellertid nämnda åtgärder för att
förmå kronofogdarna att söka annan lämplig tjänst icke lett till avsett
resultat. Sålunda hava av de icke flyttningsskyldiga ingen samt av de
flyttningsskyldiga — med undantag för dem, som vid indragningen överflyttats
till landsfogdetjänst — endast sex övergått till annan ordinarie
statstjänst. Då det för statsverket måste vara av synnerlig vikt att genom
indragning överflödig personal i möjligaste mån beredes annan lämplig
sysselsättning i statens tjänst, synes revisorerna nu nämnda förhållande
vid kronofogdetjänsternas indragning tydligt ådagalägga behovet, att
vid eventuellt kommande indragningar av ordinarie personal andra och
mera effektiva åtgärder vidtagas för att få den indragna personalen överflyttad
till annan tjänst.
Utan att närmare ingå på vilka åtgärder i sådant syfte som kunna vara
lämpligast, vilja revisorerna dock ifrågasätta, huruvida icke i de fall, då
vederbörande erbjudes annan, med den indragna befattningen i tjänstgörings-
och avlöningshänseende väsentligen likställd tjänst men ej begagnar
sig av erbjudandet, en ytterligare begränsning av de icke ordinarie
avlöningsförmånerna bör äga rum eller —• därest sistnämnda avlöningsförmåner
inarbetats i den fasta lönen —- vederbörande bör vidkännas ett
visst avdrag å lönen exempelvis det i 16 § i avlöningsreglementet stadgade
tjänstledighetsavdraget.
Kevisorerna vilja vidare ifrågasätta, huruvida icke den för beställningshavare
å arméns och marinens övergångsstater stadgade skyldigheten
att när sådan beställningshavare tillika är innehavare av civil
extra ordinarie eller därmed jämförlig icke ordinarie statstjänst avstå
viss del av avlöningen å övergångsstat äATen borde gälla för civila befattningshavare
å indragningsstat. Vad revisorerna nu anfört angående
önskvärdheten av att bereda statens befattningshavare å indragningsstat
annan tjänst samt angående åtgärder för att förmå befattningshavare att
mottaga dylik tjänst synes även böra gälla befattningshavare vid statsunderstödda
anstalter, som på grund av nedläggning blivit överflödiga.
Utbetalning av avlöning till på indragningsstat uppförd personal inom
civilförvaltningen sker genom ett flertal myndigheter, bland andra länsstyrelserna.
Med hänsyn till de felaktigheter, som revisorerna uppmärksammat
beträffande utbetalningen av avlöningsförmånerna till kronofogdar
å indragningsstat, synes det revisorerna önskvärt, att de utbetalningar
av avlöning till personal å indragningsstat, som nu ske genom länsstyrelserna,
överflyttas på statskontoret. Härigenom synes nämligen en
enhetlig behandling av ifrågavarande ärenden kunna vinnas och möjligheten
av olika tillämpning av normerna för avlöningsförmånernas beräknande
kunna undvikas.
Yttrande i ärendet bar avgivits av statskontoret, som anfört följande:
Den av revisorerna gjorda utredningen synes giva vid handen, att mycket
växlande grunder tillämpats vid överflyttning till indragningsstat
av ordinarie personal, samt att det får anses vara nödvändigt, att någorlunda
enhetliga principer vid ifrågavarande överflyttning genomföras.
liihang lill riksdagens protokoll 19X1. lii sand. Sr 276''.
2
18
Riksdagens skrivelse Nr 276.
Särskilt synes det vara förtjänt av uppmärksamhet, att de från och med
den 1 juli 1926 tillämpade föreskrifterna rörande dyrtidstillägg för befattningshavare
å indragningsstat och rörande pensionsförhöjning åt sådana
befattningshavare blivit så avfattade, att det med föreskrifterna avsedda
syftet icke vunnits och statens utgifter, i stället för att, såsorn avsikten
varit, minskas, kommit att åtminstone i vissa fall ökas i anledning av de
meddelade föreskrifterna. Statskontoret delar revisorernas uppfattning
örn, att en författningsändring på detta område får anses påkallad. Statskontoret
vill ifrågasätta, huruvida icke — särskilt örn en sänkning av dyrtidstilläggen
kommer till stånd — den anordningen kan redan från nästa
budgetår vidtagas, att å reglerade avlöningar å indragningsstat dyrtidstillägg
icke vidare utgår, medan på oreglerade dylika avlöningar utgår
dyrtidstillägg efter den procentsats, som utgör skillnaden mellan beräkningarna
av dyrtidstillägg å reglerad och å oreglerad pension (f. n. 18
procent).
Statskontoret är ense med revisorerna därom, att det ur statens synpunkt
måste anses önskvärt, att, för den händelse å indragningsstat uppförd
befattningshavare skulle erhålla annan anställning i statens tjänst,
som icke är att hänföra till ordinarie befattning, föreskrift framdeles
meddelas därom, att han skall avstå avlöningsförmånerna å indragningsstaten
eller vidkännas en minskning av desamma.
De av revisorerna berörda frågorna rörande avlöningsförmånerna å indragningsstaten
samt befattningshavares överflyttning till annan tjänst
jämte villkoren härför synas vara förtjänta av att underkastas en allsidig
utredning, så att för framtiden någorlunda bestämda grunder kunna fastställas
i nämnda hänseenden.
Statskontoret har intet att erinra mot, att utbetalning av avlöning till
på indragningsstat uppförd personal överflyttas på statskontoret, till vilket
ämbetsverk under de senaste åren redan överflyttats utbetalning av
alla vid allmänna civilförvaltningen utgående pensioner, som icke på
grund av praktiska skäl ansetts böra utbetalas av vissa speciella myndigheter.
Riksdagen ansluter sig i huvudsak till de av revisorerna och statskontoret
anförda synpunkter i fråga örn ordnandet av avlöningsförhållandena
m. m. för personal, som överförts på indragningsstat. Riksdagen anser
önskvärt, att sådana anordningar vidtagas, att pensionsförhöjning
I kommer att utgå till sådan personal på indragningsstat, som nu uppbär
oreglerad avlöning. Härigenom skulle samtliga på indragningsstat uppförda
befattningshavare erhålla en sammanlagd avlöning, som kan betraktas
såsom reglerad. Vid en sådan lösning av frågan kan, därest dyrtidstillägget
avskaffas för personal på indragningsstat med reglerad avlöning,
en liknande åtgärd utan olägenhet vidtagas även beträffande personal,
vars avlöning icke reglerats, men som å andra sidan i stället uppbär pensionsförhöjning
I. Spörsmålet, huruvida dyrtidstillägg framdeles skall
utgå till personal på indragningsstat, torde höra upptagas till slutlig prövning
i samband med frågan örn de författningsändringar på detta område,
som, enligt vad den gjorda utredningen giver vid handen, måste anses
påkallade med hänsyn till att bestämmelsernas nuvarande avfattning
är otillfredsställande och delvis vilseledande. För den händelse på in
-
19
Riksdagens skrivelse Nr 276.
dragningsstat uppförd befattningshavare skulle erhålla sådan anställning
i statens tjänst, som icke kan hänföras till ordinarie befattning, synes
vidare föreskrift böra meddelas därom, att han skall avstå från eller
vidkännas minskning i de å indragningsstaten utgående förmånerna. De
nu behandlade spörsmålen torde böra av Kungl. Maj:t underkastas närmare
övervägande.
Vad beträffar frågan örn utbetalning framdeles av avlöning till å indragningsstat
uppförda befattningshavare, är riksdagen av den uppfattningen,
att utbetalningen i enlighet med revisorernas av statskontoret tillstyrkta
förslag snarast möjligt bör överflyttas till nämnda ämbetsverk.
Riksdagen har härmed velat för Kungl. Majit tillkännagiva sin uppfattning
i ovan berörda frågor rörande avlöningsförhållanden m. m. för
befattningshavare på indragningsstat.
Stockholm den 7 juni 1933.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.