Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932—30 juni 1933.

1934-06-05 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1934:307, Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932—30 juni 1933.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 307.

1

Sr 307.

Godkänd av första kammaren den 5 juni 1934.

Godkänd av andra kammaren den 5 juni 1934.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1933

församlade revisorers berättelse angående verkställd

granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders

tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932—30

juni 1933.

(Statsutskottets utlåtande nr 123.)

Till Konungen.

Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer rörande

verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders

tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932—30 juni 1933 uti

avgiven berättelse anmält samt vederbörande verk och myndigheter uti

däröver avgivna förklaringar hos Kungl. Maj:t andragit, får riksdagen i

nedan nämnda ärenden anföra följande.

l:o)

Uppbördsborgen för polis- och fjärdingsmän.

Under socialdepartementet, § 13, hava revisorerna lämnat en redogörelse

för de föreskrifter, som gälla i fråga örn ställandet av uppbördsborgen

för polis- och fjärdingsman (Del I sid. 29—34).

Revisorerna hava därvid lämnat en redogörelse för ett av statskontoret

den 26 mars 1931 framlagt förslag rörande ordnandet av frågan örn uppbördsborgen.

Detta förslag har emellertid ännu icke blivit genomfört.

I samband härmed hava revisorerna yttrat följande.

Revisorerna anse sig i detta sammanhang böra omnämna vissa iakttagelser

beträffande uppbördsborgen. Sålunda synes i en del fall tvekan

hava uppstått, vem som skall vara att anse som rätt garantiinnehavare.

Såsom regel torde gälla, att försäkringen ställes på länsstyrelsen. Fall

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 14 sami. Nr 307—308

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 307.

liava dock förekommit, då försäkringen ställts på vederbörande myndigheter.

Ovisshet synes även hava varit rådande därom, vilka medel som

skola genom garantiförsäkringen täckas. I en del fall har hela garantisumman

inbetalats till vederbörande länsstyrelse, som sedermera fördelat

densamma proportionellt på samtliga rättsägare. I andra fall åter har

av garantibeloppet inbetalts allenast så mycket som erfordrats för täckande

av de förluster, som åsamkats statsverket dels genom förskingring

av kronomedel, dels genom statsverket åliggande ersättningsskyldighet

jämlikt lagen den 10 juli 1899. På grund härav hava kommuner, som icke

inom föreskriven tid gjort framställning örn ersättning av statsmedel enligt

1899 års lag, även gått förlustiga av på dem belöpande medel av försäkringssumman.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att frågan örn ställande av uppbördssäkerhet

icke kan anses vara på ett tillfredsställande sätt slutligt

ordnad. Det synes nämligen uppenbart, att genom nu rådande osäkerhet

på hithörande område garantiförsäkringens ansvarsbelopp icke kunnat

utnyttjas i den omfattning, som torde hava varit avsedd. Härigenom

hava, på sätt ovan anförts, kommuner gått miste örn andel i försäkringsbeloppet,

oaktat detsamma kunnat för deras del helt eller delvis täcka den

uppkomna förlusten. Det förefaller revisorerna, som örn de åtgärder,

vilka av statskontoret föreslagits beträffande ordnandet av garantiförsäkringen,

skulle vara ägnade att giva ökad effektivitet åt bestämmelserna

örn ställande av uppbördssäkerhet.

Revisorerna finna angeläget, att nu ifrågavarande spörsmål snarast

vinner sin lösning.

Yttrande har avgivits av riksräkenskapsverket (Del III sid. 17), som

tillstyrkt, att åtgärder måtte vidtagas för lösning av berörda fråga i av

statskontoret föreslagen riktning.

Såsom revisorerna framhållit, har frågan örn tillämpningen av föreskriften

i polisreglementet örn ställande av uppbördsborgen för polisoch

fjärdingsman tidigare varit föremål för riksdagens prövning. Med

anledning av 1929 års revisorers i sin berättelse gjorda anmärkning, att

bestämmelsen örn ställandet av uppbördsborgen i anmärkningsvärt

många fall icke efterlevts, uttalade 1930 års riksdag, att riksdagen ansåge

önskvärt, att samtliga med frågan örn uppbördssäkerhet sammanhängande

spörsmål gjordes till föremål för närmare utredning i ändamål att

vinna så enkla och praktiska anordningar som möjligt samtidigt med att

åt bestämmelserna i ämnet gåves den effektivitet, som måste anses erforderlig

för skyddandet av statsverkets intressen. Därefter syntes riksdagen

erforderliga föreskrifter böra av Kungl. Majit utfärdas.

Sedan Kungl. Majit anbefallt statskontoret att avgiva yttrande i anledning

av vad revisorerna anfört i omförmälda hänseende, inkom statskontoret

med förslag till ändrade bestämmelser. Förslaget, som ännu

icke föranlett något Kungl. Majits beslut, innebar, att polisreglementets

bestämmelser örn uppbördssäkerhet borde helt eller till huvudsaklig del

bygga på garantiförsäkring. Enligt statskontorets mening skulle varje

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 307. 3

länsstyrelse åläggas att låta ombesörja sadan försäkring av samtliga

fjärdingsman och polismän inom länet, som vöre sysselsatta med uppbörds-

och indrivningsverksamhet. En lämplig form härför utgjorde,

framhöll statskontoret, den s. k. gruppförsäkringen.

Då frågan örn ställandet av uppbördssäkerhet icke kan anses vara på

ett tillfredsställande sätt ordnad, synes riksdagen angeläget, att densamma

i hela sitt sammanhang snarast vinner sin lösning.

Med hänsyn till ärendets vikt och betydelse har riksdagen ansett sig

böra hos Kungl. Majit anhålla örn vidtagande snarast möjligt av åtgärder

på ifrågavarande område.

Riksdagen får alltså anhålla, att Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder

för en snar lösning av frågan örn ställande av uppbördsborgen för polisoch

fjärdingsman.

2io)

Avkortningslängder för kronorestantier i Stockholm.

Under finansdepartementet, § 33, hava revisorerna meddelat, att de

granskat vissa avkortningslängder å kronorestantier i Stockholm i avsikt

att erhålla kännedom örn tillämpningen av gällande föreskrifter å detta

område (Del I sid. 73—79). Efter att hava lämnat en redogörelse för de

föreskrifter, enligt vilka avkortning av kronoutskylder äger rum i Stockholms

stad, hava revisorerna meddelat, att de vid sin granskning av restlängderna

inom vissa uppbördsdistrikt i Stockholm gjort vissa i berättelsen

närmare angivna iakttagelser.

Revisorerna hava därefter gjort följande allmänna uttalande i

Vid bedömandet av frågan, huruvida i visst fall avkortning av utskylder

bör äga rum, kunna givetvis olika synpunkter göras gällande. Å ena

sidan har avkortningsförfarandet tillkommit i syfte att från erläggandet

av utskylder befria personer, vilka icke hava sådana tillgångar, att de

kunna betala utskylderna, utan att samtidigt stora svårigheter uppstå för

dem att bereda sig och sin familj nödtorftigt uppehälle. Å andra sidan är

det klart, att, därest avkortning av utskylder sker i alltför stor utsträckning,

sådana personer åter, som ordentligt fullgöra sin skattskyldighet,

komma att få betala högre skatter än som skulle hava utgått, därest avkortningar

icke ägt rum eller verkställts efter strängare grunder. Vid

behandlingen av dessa spörsmål har det emellertid för revisorerna framstått

såsom ett önskemål, att de författningsbestämmelser, som meddelats

beträffande skattskyldigs taxering till beskattning, skola så.nära som

möjligt ansluta sig till de bestämmelser, som gälla uppbörd och indrivning

av skatter och utskylder. För närvarande kan man dock konstatera, att

det skattebelopp, som enligt föreskrifterna i gällande taxeringsförordning

påföres en skattskyldig, i relativt stor utsträckning icke kan indrivas hos

vederbörande enligt uppbördsförfattningarnas och utsökningslagens nuvarande

lydelse samt numera tillämpade praxis. Det vill därför förefalla

revisorerna, som örn bättre överensstämmelse mellan dessa olika för
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 307.

fattningsbestämmelser bör genomföras och att det ligger i statens intresse

att i sitt förhållande till de skattskyldiga tillse, att dylika ojämnheter i

görligaste mån försvinna. Revisorerna hava i detta sammanhang särskilt

fäst sig vid, att skilda existensminima för olika befolkningsgrupper tilllämpas

i Stockholm.

Vad därefter beträffar den gjorda iakttagelsen att personer, som driva

rörelse eller åtnjuta sin inkomst i form av provision, i jämförelsevis stor

utsträckning underlåta att fullgöra sin skattskyldighet, varefter dem påförda

utskylder måste avkortas, vilja revisorerna framhålla, att detta

missförhållande har sin grund däruti, att införsellagen icke kan å sådan

skattskyldig tillämpas i någon större utsträckning. Utan att ingå på huru

en rättelse i berörda hänseende skall kunna åstadkommas, vilja revisorerna

framhålla önskvärdheten av att en undersökning verkställes, vilka åtgärder,

som härutinnan kunna vara påkallade. Under alla förhållanden

synes det vara i hög grad otillfredsställande, att icke i dylika fall ett utmätningsförfarande

synes kunna leda till önskat resultat, enär denna kategori

av skattskyldiga i allmänhet kan visa, att den endast har sådana

tillgångar, som icke nu kunna göras till föremål för utmätning.

Vidkommande därefter frågan örn vilka åtgärder, som skulle kunna vidtagas

till förhindrande av att avskrivning av utskylder i så stor utsträckning

måste ske, hava revisorerna bemärkt, att detta skulle kunna i viss

mån förhindras därigenom, att vederbörande arbetsgivare ålades utvidgad

skyldighet att till mantalskrivningsmyndigheterna lämna alla erforderliga

uppgifter rörande hos arbetsgivaren anställda vid varje tillfälle,

då sådan anställning, som icke är av rent tillfällig art, äger rum.

Vad revisorerna här ovan anfört, synes vara av den betydelse, att de ansett

sig böra föreslå, att en närmare utredning rörande dessa förhållanden

verkställes med syfte att sedermera skola kunna vidtagas erforderliga förändringar

i de författningar, som ovan berörts. I samband med en utredning

på detta område lärer även kunna till granskning upptagas behovet

av kompletterande bestämmelser i fråga örn beskattningsnämnds rätt att

medgiva befrielse från utskylder under vissa förhållanden, då höets tillgångar

icke uppgå till mera än 20,000 respektive 30,000 kronor. Revisorerna

vilja i detta sammanhang även fästa uppmärksamheten på, huruvida

icke enhetliga preskriptionsbestämmelser böra införas för såväl kronosom

kommunalutskylder.

Revisorerna anse sig till slut böra som sin mening uttala, att behovet

av den sålunda ifrågasatta utredningen till stor del synes bottna i den

vid flera tillfällen påtalade olägenheten av att vårt nuvarande skattesystem

medför, att skatt å en inkomst uttages först lång tid efter det inkomsten

förvärvats.

_ De iakttagelser och erinringar, som av revisorerna gjorts, beröra visserligen

förhållandena i huvudstaden, men i åtskilliga hänseenden torde de

av revisorerna gjorda påpekandena få anses äga betydelse även beträffande

landet i övrigt.

Yttranden i anledning av de av revisorerna gjorda uttalandena hava avgivits

av riksräkenskapsverket och Överståthållarämbetet (Del III, sid.

50—53).

Riksräkenskapsverket har anfört, att ämbetsverket i likhet med revisorerna

höllö före, att de omnämnda missförhållandena i väsentlig mån

voro att återföra därpå, att enligt vårt nuvarande skattesystem skatt å

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens skrivelse Nr 307.

inkomst uttoges först lång tid efter det inkomsten förvärvats. Ämbetsverket

förordade, att den av revisorerna föreslagna utredningen komme

till stånd samt att densamma inordnades i de sedan lång tid pågående

förarbetena för åstadkommande av en rationell skatteuppbörd. I fråga

örn preskriptionstiden för utskylder hade ämbetsverket redan tidigare

framhållit önskvärdheten av att preskriptionstiden för kommunala utskylder

fastställdes lika med preskriptionstiden för kronoutskylder.

Överståthållarämbetet har anfört att mot revisorernas förslag att av

dem berörda frågorna bliva föremål för en närmare utredning i syfte att

åstadkomma en förbättrad skatteindrivning intet vore att erinra.

Vad revisorerna anfört rörande de iakttagelser, de gjort vid den av

dem verkställda granskningen av vissa avkortningslängder för kronorestantier

i Stockholm, synes giva vid handen, att åtskilliga brister föreligga

i de författningsbestämmelser, vilka skola tillämpas av uppbördsmyndigheterna

i Stockholm. Dessutom torde bristande överensstämmelse föreligga

mellan uppbördsförfattningarna och utsökningslagen å ena sidan,

sådana de enligt praxis tillämpas i Stockholm, och föreskrifterna i gällande

taxeringsförordning å andra sidan. I nu nämnda hänseende synes

det vara av vikt, att sådana åtgärder vidtagas, att de förefintliga bristerna

i möjligaste mån avhjälpas och att fullt klara och tydliga bestämmelser

på detta område meddelas. Riksdagen har därför ansett sig böra hos

Kungl. Majit göra framställning i berörda hänseende.

Riksdagen har icke heller kunnat undgå att taga intryck av vad revisorerna

i övrigt anfört rörande tillämpningen i Stockholm av uppbördsförfattningarna

och utsökningslagen och måste för sin del finna det

önskvärt, att sådana åtgärder vidtaga?, att icke på grund av nu gällande

bestämmelsers mindre tillfredsställande avfattning personer, vilka borde

kunna fullgöra sin skattskyldighet, erhålla befrielse härifrån. Vad revisorerna

i detta hänseende meddelat, synes riksdagen vara förtjänt av att

tagas under allvarligt övervägande, och riksdagen anser sig därför böra

hos Kungl. Majit göra framställning örn att även dessa spörsmål underkastas

närmare övervägande.

På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Kungl.

Majit måtte taga under övervägande vad revisorerna anfört i fråga om

uppbörd och indrivning av kronoutskylder i Stockholm.

3:o)

Utanordnandet av statsmedel m. m.

Under finansdepartementet, § 40, hava revisorerna framställt vissa erinringar

beträffande förfarandet i allmänhet inom olika verk och myndigheter

vid utanordnandet av statsmedel (Del 1 sid. 94—100) och härtill

knutit följande allmänna uttalande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 307.

Av de här ovan meddelade uppgifterna rörande förfaringssättet vid

utanordnandet av statsmedel hos olika verk och myndigheter framgår,

att skilda metoder i detta hänseende vunnit tillämpning. Under sin räkenskapsgranskning

hava revisorerna också funnit, att det genom de återgivna

och övriga hithörande bestämmelser föreskrivna förfarandet i

många fall är alltför omständligt och att härigenom i synnerhet vederbörande

verks chefer och andra mera kvalificerade tjänstemäns arbetstid

ej sällan kommit att i onödigt stor utsträckning tagas i anspråk för

handläggning av de ofta merendels enkla utanordningsärenden, varom i

allmänhet är fråga inom statsförvaltningen. Såvitt revisorerna kunna

finna, äro nämligen de utanordningar, som kräva en mera ingående prövning,

åtminstone hos det övervägande antalet verk och myndigheter

m. fl., relativt få. I varje fall torde förfarandet vid utanordnandet av

medel, då det gäller i Kungl. Maj:ts brev eller särskilda beslut fastställda

belopp eller avlöningsförmåner, som utbetalas enligt gällande bestämmelser

och fastställda stater, böra ske på enklast möjliga sätt och synes kunna

anförtros åt mera underordnade befattningshavare hos verk och myndigheter.

Detta tillvägagångssätt äger redan nu i vissa fall tillämpning

och några olägenheter härav synas icke hava framträtt. Revisorerna

förbise icke, att, därest en omläggning av utanordningsväsendet på sålunda

ifrågasatt sätt äger rum, också ansvarigheten för utanordningarnas

riktighet, som nu i regel åvilar samtliga de personer, som underskrivit

en anordning, härigenom kommer att förändras. Med revisorernas

utgångspunkt är emellertid detta icke någon mera betydande olägenhet,

då i själva verket cheferna och de mera kvalificerade tjänstemän,

som nu underskriva mindre betydelsefiilla anordningar, i stort sett icke

torde underkasta dem en mera ingående granskning. Vid en omläggning

av utanordningsväsendet och i samband därmed en förändring i fråga

örn ansvarsfördelningen vill det synas revisorerna, som örn de nu gällande

bestämmelserna, även med tillbörligt beaktande av de olika förhållanden,

som råda i skilda fall,! skulle kunna givas en mera enhetlig

och konsekvent utformning än sohl nu skett.

På grund av vad sålunda anförts, hava revisorerna ansett en närmare

utredning påkallad i vad mån ifrågavarande bestämmelser kunna, utan

eftersättande av kravet på erforderlig kontroll och säkerhet, förenklas

samt givas en inbördes mera enhetlig karaktär. I samband med den av

revisorerna sålunda ifrågasatta utredningen lärer givetvis frågan örn ansvarighet

för verkställda utbetalningar böra göras till föremål för särskild

prövning.

Yttranden i frågan hava avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket

(Del III sid. 65 och 66).

Statskontoret har förordat revisorernas förslag, att en utredning sker

beträffande formerna för utanordnandet av statsmedel och ansvaret härför

i avsikt att ernå en förenkling av förfarandet och giva detsamma en mera

enhetlig karaktär, allt utan eftersättande av kravet på erforderlig kontroll

och säkerhet.

Riksräkenskapsverket har framhållit, att den av revisorerna ifrågasatta

utredningen komme att bliva mycket tidskrävande, särskilt med hänsyn

därtill, att densamma jämväl, såsom revisorerna ock förutsatt, måste

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens skrivelse Nr 307.

omfatta spörsmålet örn ansvarigheten för verkställda utbetalningar. Ämbetsverket

hade dock intet att erinra mot att sådan utredning verkställdes.

Vidare hava revisorerna under § 41 till behandling upptagit spörsmålet

örn åstadkommandet av vissa tekniska förenklingar i fråga örn utanordnandet

av medel inom statsförvaltningen (Del I sid. 100—102).

Efter att bland annat hava erinrat, att även 1932 års revisorer berört

samma fråga, hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Då även innevarande års revisorer äro av den uppfattningen, att det

mångenstädes tillämpade förfaringssättet att använda särskild blankett

vid tecknande av utanordningsbeslut i de fall, då detta kunnat tecknas å

ingiven räkning eller annat underlag för anordningen, medför obehövliga

kostnader för statsverket samt gör räkenskaperna onödigt skrymmande,

hava revisorerna velat ånyo fästa uppmärksamheten å berörda förhållande.

Örn också denna fråga, såsom riksräkenskapsverket anfört, skulle

kunna anses vara av förhållandevis ringa betydelse, hava revisorerna —

som äro av den uppfattningen, att förenklingar och besparingar inom

statsförvaltningen, även örn de av vederbörande betecknas såsom varande

av ringa betydelse, i allt fall böra vinna beaktande — dock funnit sig

böra ånyo göra framställning örn vidtagandet av sådana åtgärder, att vederbörande

myndigheters uppmärksamhet fästes på denna besparingsmöjlighet.

Jämväl i övriga av revisorerna här ovan berörda hänseenden synes det

önskvärt, att i största möjliga mån enhetligt förfaringssätt vinner tillämpning

inom statsförvaltningen. Ur denna synpunkt sett torde också

dessa frågor förtjäna att uppmärksammas.

Yttranden i frågan hava avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket

(Del III sid. 65—67).

Såsom revisorerna under § 40 framhållit tillämpas vid utanordnandet av

statsmedel inom verk och myndigheter skilda metoder. Det genom hithörande

bestämmelser föreskrivna förfarandet har därjämte i många fall

visat sig vara alltför omständligt. Då de utanordningsärenden, som förekomma

inom statsförvaltningen, oftast äro av enkel beskaffenhet, torde

handläggningen av desamma kunna ske på ett vida mindre tidsödande och

arbetskrävande sätt än som nu i allmänhet är fallet. Riksdagen anser i likhet

med revisorerna, att en förenkling av förfaringssättet vid utanordnandet

av statsmedel är av behovet påkallad samtidigt som större likformighet

på detta område bör åstadkommas. Vid en sådan omläggning av utanordningsväsendet

måste jämväl frågan örn ansvarigheten för verkställda

utbetalningar, som därav beröres, komma under omprövning.

Vidkommande härefter de av revisorerna under § 41 föreslagna åtgärderna

finner riksdagen desamma vara ägnade att medföra förenklingar

och besparingar. Även dessa spörsmål anser riksdagen vara förtjänta av

beaktande.

Under åberopande av det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl.

Majit måtto vidtaga åtgärder för åstadkommande i fråga örn utanordnandet

av statsmedel av större likformighet och ett i möjligaste mån förenklat

förfarande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr 307.

4:o)

Resekostnads- och traktamentsersättning till befattningshavare hos hushållningssällskapen

och skogsvårdsstyrelserna.

Under jordbruksdepartementet, § 52, hava revisorerna gjort vissa erinringar

beträffande storleken av de resekostnads- och traktamentsersättningar,

som utgå till befattningshavare hos hushållningssällskapen (Del

I sid. 149—158).

Efter att hava lämnat en redogörelse för de grunder, efter vilka ifrågavarande

ersättningar utgå, hava revisorerna anfört följande.

Under nuvarande finansiella förhållanden är det av synnerligen stor

vikt, att även för hushållningssällskapens del alla möjligheter för nedbringande

av förvaltningskostnaderna iakttagas. I anslutning till de åtgärder,

som vidtagits för nedbringande av statsverkets kostnader för

tjänsteresor, synes det böra tagas under övervägande, huruvida icke motsvarande

besparingsbestämmelser lämpligen böra vinna tillämpning även

för hushållningssällskapens befattningshavare. Härvid torde man kunna

utgå från att dessa befattningshavare icke böra åtnjuta högre traktamentsersättning

än statens befattningshavare i samma tjänsteställning och

med motsvarande tjänstgöringsförhållanden.

Med denna utgångspunkt lärer en sänkning av traktamentsersättningen

i första hand böra ske i avseende å resor inom eget tjänstgöringsområde

för sekreterare, skattmästare och konsulent. Förslagsvis bör ersättningen

bestämmas till för sekreteraren högst 15 kronor för dygn, varav 9

kronor för dag och 6 kronor för natt, samt för skattmästare och konsulent

högst 13 kronor för dygn, varav 8 kronor för dag och 5 kronor för

natt. Även för andra hushållningssällskapens befattningshavare, vilkas

traktamentsersättning utmätts efter förmånligare grunder, än de, som gälla

för statens befattningshavare i samma tjänsteställning och med likartade

arbetsuppgifter, torde en motsvarande sänkning av traktamentsersättningen

böra vidtagas. I anslutning till vad som gäller för här ovan

uppräknade statsanställda befattningshavare, synes traktamentsersättning

icke böra utgå för dag, varav högst 6 timmar tagits i anspråk för resa eller

förrättning.

Till befattningshavare, som deltager i premiering, bör resekostnads- och

traktamentsersättning även utgå enligt nyss angivna grunder.

Givetvis böra de grunder, efter vilka resekostnads- och traktamentsersättning

skola utgå till hushållningssällskapens befattningshavare, bliva

likartade för samtliga hushållningssällskap.

På grund av vad sålunda anförts synes det revisorerna önskvärt, att riksdagen

såsom villkor för hushållningssällskaps åtnjutande av statsbidrag

föreskriver, att resekostnads- och traktamentsersättning icke må utgå efter

förmånligare grunder till hushållningssällskapens befattningshavare

än till statens befattningshavare i samma tjänsteställning och med motsvarande

tjänstgöringsförhållanden. Den sålunda ifrågasatta förändringen

torde böra snarast möjligt genomföras.

Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, lantbruksstyrelsen

och hushållningssällskapens ombuds förvaltningsutskott

(Del III sid. 102—108).

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 307.

9

Under § 57 hava revisorerna beträffande befattningshavarna bos skogsvårdsstyrelserna

gjort samma erinringar som under § 52 och i sitt uttalande

anslutit sig till vad under sistnämnda paragraf anförts.

Yttranden hava i detta fall avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket

och centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund (Del III sid. 128—

135).

Riksdagen vill fästa uppmärksamheten på, att de av revisorerna behandlade

frågorna varit föremål för behandling vid innevarande års riksdag.

Med anledning av väckta motioner uttalade nämligen jordbruksutskottet i

sitt utlåtande nr 2 under punkt 25, att utskottet hyste den uppfattningen,

att rese- och traktamentsersättning till hushållningssällskapens befattningshavare

liksom även dessa befattningshavares avlöningsförmåner i övrigt

icke borde utgå efter förmånligare grunder än till statens befattningshavare

i enahanda tjänsteställning och med motsvarande tjänstgöringsförhållanden.

Jordbruksutskottet framhöll emellertid vidare, att, då förevarande

spörsmål senare komme under riksdagens bedömande i samband med

behandlingen av statsutskottets utlåtande över statsrevisorernas berättelse

och då med hänsyn till att det för budgetåret 1934/1935 äskade anslaget till

hushållningssällskapen hade avseende å hushållningssällskapens verksamhet

under kalenderåret 1934 det ifrågasatta villkoret icke syntes kunna uppställas

beträffande anslaget för nästa budgetår, utskottet icke ansåge sig

då böra göra någon direkt hemställan i saken. I sitt av riksdagen godkända

utlåtande nr 1, punkt 67, har jordbruksutskottet likaledes med anledning

av väckta motioner gjort enahanda uttalande beträffande skogsvårdsstyrelsernas

befattningshavare.

Riksdagen är av den meningen, att särskilda bestämmelser ifråga örn

rese- och traktamentsersättning böra fastställas för ifrågavarande befattningshavare

på sätt jordbruksutskottet anfört och att föreskrift härom bör

uppställas som villkor för hushållningssällskapens och skogsvårdsstyrelsernas

åtnjutande av statsbidrag. I vad mån även beträffande befattningshavarnas

avlöningsförmåner motsvarande bestämmelser böra meddelas

torde få bero på ytterligare utredning.

Riksdagen får alltså anmäla, att riksdagen beslutat att som villkor

för hushållningssällskapens och skogsvårdsstyrelsernas åtnjutande av

statsbidrag från och med år 1935 föreskriva, att särskilda bestämmelser

skola, på sätt ovan anförts, införas i fråga örn rese- och traktamentsersättuing

åt där anställda befattningshavare.

5:o)

Svenska mejeriernas riksförening u. p. a.

Under jordbruksdepartementet, § 58, hava revisorerna anfört följande:

Från svenska mejeriernas riksförening u. p. a. hava revisorerna under

hand erhållit uppgifter dels örn de arvoden, som tillkomma den hos riks
-

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 14 sami. Nr 307—SOS
-

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Riksdagens skrivelse Nr 307.

föreningen anställda personalen, samt grunderna för till samma personal

.utgående resekostnads- och traktamentsersättningar dels ock å de kostnader

för föreningens verksamhet till och med den 30 juni 1933, som bestritts

av mjölkavgifter. Däremot har man icke ansett sig böra tillmötesgå

revisorernas önskan att erhålla motsvarande uppgifter jämväl beträffande

de till ordföranden och övriga ledamöter i föreningens styrelse utgående

arvoden och reseersättningar, enär kostnaderna härför icke bestridas av

mjölkavgifter utan av föreningens egna medel.

Då det för revisorerna skulle vara av stort intresse att icke blott få kännedom

örn användningen av de till riksföreningen inflytande mjölkavgifterna

utan även att erhålla en överblick av föreningens medelsförvaltning

i dess helhet vilja revisorerna uttala det önskemålet, att åtgärder måtte vidtagas

för att tillförsäkra revisorerna tillgång till föreningens samtliga räkenskaper.

Riksdagen är av den uppfattningen, att föreningens samtliga räkenskaper

med hänsyn till de allmänna uppgifter, som numera anförtrotts föreningen

ifråga, böra tillhandahållas riksdagens revisorer, därest de önska

taga del av dem vid fullgörande av sin granskning. Föreskrift härom

lärer böra meddelas av Kungl. Majit.

I anledning härav får riksdagen anhålla, att Kungl. Majit måtte meddela

föreskrift därom, att Svenska mejeriernas riksförenings u. p. a. räkenskaper

skola vara underkastade granskning av riksdagens revisorer.

6io)

Tjänsteläkare vid de affärsdrivande verken.

i

Under statens affärsverksamhet, § 66, hava revisorerna meddelat, att

de infordrat vissa uppgifter från de affärsdrivande verken angående anställda

tjänsteläkares avlöningsvillkor (Del I sid. 199 och 200).

Härtill hava revisorerna knutit följande uttalande.

Vid granskning av de inkomna uppgifterna hava revisorerna till en

början konstaterat, att arvodena, som i regel utgå med visst belopp per

person och år, variera i rätt avsevärd grad, icke blott verken sinsemellan,

utan även inom ett och samma verk. Det förefaller revisorerna som

örn giltig anledning icke förefunnes att tillämpa så skiftande löneskalor,

som här kunnat konstateras, då fråga är örn ersättning för ett arbete,

som i allmänhet torde vara tämligen ensartat.

Huruvida de utgående arvodena kunna anses skäliga synes revisorerna

kunna ifrågasättas. Nu utgående arvoden torde i allmänhet hava fastställts

vid en tidpunkt med väsentligt lägre penningvärde än det nuvarande.

Detta gäller exempelvis i fråga örn statens järnvägar, där arvodena

utgått med oförändrade belopp alltsedan den 1 juli 1920, alltså vid

en tidpunkt då levnadskostnadsstegringen nådde sin kulmen. Enligt revisorernas

mening kan det icke vara rimligt att medan bland annat statens

befattningshavare år efter år på grund av indextalets fall, men även

av andra skäl fått vidkännas betydande lönereduceringar, den grupp befattningshavare,

varom här är fråga, skall bibehållas vid en oförändrad

löneställning.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Riksdagens skrivelse Nr 307.

Revisorerna hava vidare funnit, att vissa verksläkare av vederbörande

verk uppburit högst avsevärda belopp. Så har under år 1932 en postläkare

i Stockholm uppburit nära 20,000 kronor, en av telegrafverkets

läkare i Stockholm över 17,000 kronor och två järnvägsläkare i Stockholm

vardera 16,585 och 12,255 kronor. Samtidigt har konstaterats, att

andra verksläkare i Stockholm icke uppnått högre inkomsthelopp än omkring

1,700 kronor för samma år. De påvisade variationerna hero visserligen

till en del på den förut omnämnda skiftande arvodesheräkningen,

men givetvis i främsta rummet på klientfördelningen, som i ovan berörda

fall varierar mellan i runda tal 125 och 1,420.

Att inom en stad, där vederbörande verk har flera läkare anställda,

en läkare tilldelas icke mindre än omkring 1,420 klienter synes, i främsta

rummet ur de vårdsökandes synpunkt men givetvis även från verkets

mindre lämpligt. Det kan i detta sammanhang förtjäna framhållas, att

nu framförda mening, åtminstone år 1923, delats av järnvägsstyrelsen. I

en med anledning av ett av 1923 års revisorer gjort uttalande angående

järnvägsläkarnas avlöningsförmåner (§ 18) avgiven förklaring har järnvägsstyrelsen

anfört följande:

Vad angår de järnvägsläkare, vilkas årsinkomster från verket revisorerna

funnit särskilt anmärkningsvärda, så vill styrelsen med hänsyn

till att vart och ett av dessa järnvägsläkares distrikt omfattar ett ovanligt

stort antal personer samt att det fördenskull kan vara för verket

och vederbörande personal förmånligt, att en uppdelning av dessa distrikt

kommer till stånd, taga i övervägande, huruvida åtgärder i sådan riktning

höra vidtagas.

Huruvida järnvägsstyrelsen gjort allvar av sin avsikt att taga saken

under övervägande hava sig revisorerna icke bekant. Däremot hava revisorerna

funnit att de förhållanden, som i nu berörda avseende påtalades

år 1923, alltjämt kvarstå oförändrade.

Revisorerna hava ansett sig böra fästa riksdagens uppmärksamhet å

ovanherörda förhållanden, då dessa synts revisorerna vara av beskaffenhet

att påkalla närmare utredning.

Yttranden hava avgivits av generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen,

vattenfallsstyrelsen och domänstyrelsen, ävensom av styrelsen

för kommunikationsverkens läkareförening (Del III sid. 158—170).

Såsom av revisorernas granskning framgår hava olika grunder vid beräknandet

av arvoden till de vid de affärsdrivande verken anställda läkarna

tillämpats icke blott verken emellan utan även inom ett och samma

verk. Riksdagen anser därför önskvärt, att utredning verkställes i syfte

att åstadkomma större enhetlighet på detta område, i samband varmed

jämväl bör undersökas, huruvida de till dessa läkare utgående arvodena

må anses lämpligt avvägda.

Riksdagen får därför anhålla, att Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder

i syfte att åstadkomma större enhetlighet i fråga örn de vid affärsverken

anställda läkarnas arvoden.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Riksdagens skrivelse Nr 307.

7 :o)

Kraftstationen vid Sillre.

Under statens affärsverksamhet, § 73, hava revisorerna till skärskådan

upptagit vissa av vattenfallsstyrelsen i samband med anläggandet av

en kraftstation vid Sillre vidtagna åtgärder (Del I sid. 224—226).

Efter att hava lämnat en uppgift å de anslag, som av de senaste årens

riksdagar anvisats för ändamålet, hava revisorerna gjort följande uttalande.

Av vattenfallsstyrelsens bokslut för år 1931 finner man att kraftanläggningen

vid Sillre genom en extra avskrivning (»administrationskostnader»)

nedskrivits med 100,000 kronor. Av 1932 års bokslut framgår

vidare, att anläggningen i fråga nedskrivits med ytterligare 132,000 kronor

(»administrationskostnader» 70,000 kronor och »kostnader för förberedande

undersökningar för Sillre» 62,000 kronor).

Vattenfallsstyrelsen har sålunda i detta fall först till fullo utnyttjat

de av riksdagen för byggnadsföretaget anslagna medlen och därefter

genom avskrivningsåtgärden nedskrivit anläggningskapitalet med 232,000

kronor, varigenom av anslagsmedlen frigjorts motsvarande belopp och

möjlighet beretts att å företaget än en gång nedlägga en kostnad motsvarande

beloppet i fråga.

Det torde böra bemärkas att här är fråga örn en nyanläggning, vartill

riksdagen beviljat ett till beloppet bestämt anslag i och för kapitalökning.

Någon genom slitning eller annorledes förklarlig stöpning av anläggning

eller materiel kan sålunda icke hava förekommit. Vid under hand gjord

förfrågan har i vattenfallsstyrelsen inhämtats att förfaringssättet att genom

extra avskrivningar nedskriva en nyanläggning visserligen icke vore

vanligt inom verket, men att man i detta speciella och ett par andra fall

ansett, att driftöverskottet medgåve en dylik nedskrivning. Ett sådant

förfaringssätt innebär att verket använt driftmedel till kapitalinvestering

och sålunda kringgått principen att alla medel för kapitalökning

skola beviljas av riksdagen. Det ligger enligt revisorernas mening i sakens

natur att administrationskostnader och föregående undersökningar

vid kraftverksbyggnader alltid skola inberäknas i byggnadskostnaderna.

Sker avsteg från denna princip bör i varje fall riksdagen därom göras

underkunnig.

Vid undersökning örn anslagets nuvarande ställning hava revisorerna

kunnat konstatera att anslaget ifråga, trots de gjorda nedskrivningarna

å 232,000 kronor, den 30 september detta år överskridits med cirka 110,000

kronor. Örn man till de av riksdagen beviljade anslagsmedlen (2,250,000

+400,000+175,000 =) 2.825,000 kronor lägger ovannämnda avskrivningar

å 232,000 kronor och nyss nämnda 110,000 kronor utgör i verkligheten

kostnaden för anläggningen av kraftstationen vid Sillre den 30 september

i år (232,000+110,000+2,825,000 =) 3,167,000 kronor. Ovanberörda avskrivning

av undersökningskostnader, kronor 62,000, lär emellertid delvis

avse undersökning för ett tidigare förslag till kraftverksbyggnad, vilket

sedermera av tekniska skäl övergivits. Även örn hänsyn tages till nyssberörda

förhållanden och sålunda möjligen någon del av den gjorda avskrivningen

skulle kunna godtagas, kvarstår dock att anslagssumman

överskridits med omkring 300,000 kronor.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 307.

13

Revisorerna kunna icke underlåta att härvid påpeka vad vattenfallsstyrelsen

i ovannämnda hemställan örn anvisande av ytterligare anslagsmedel

å 175,000 kronor framhöll, nämligen att då »överenskommelser örn

samtliga till ifrågavarande anläggning hörande leveranser av större maskiner

voro träffade och arbetena till större delen fullbordade, kunde den

totala kostnaden för hela anläggningen med tillbörlig säkerhet beräknas».

Icke desto mindre har, frånsett nedskrivningen av anläggningskapitalet

under byggnadstiden, anslaget nu överskridits med nyssberörda belopp,

110,000 kronor.

Revisorerna finna vattenfallsstyrelsens ovan påtalade förfaringssätt:

synnerligen anmärkningsvärt.

Förklaring har avgivits av vattenfallsstyrelsen (Del III sid. 194—196),.

som på anförda skäl i fråga örn anmärkningen rörande de centrala administrationskostnaderna

och kostnaderna för de förberedande utredningarna

tillbakavisat densamma såsom icke befogad. Anmärkningen rörande

överskridandet i övrigt av anslag till Sillre kraftstation grundade sig

— enligt vad styrelsen framhållit — på ej avslutade räkenskaper under

löpande bokföringsår, vari sådana omföringar skulle göras, som gåve en

rationell och logisk värdefördelning av de olika objekten. När sådana

omföringar skett enligt de grunder, som av styrelsen angivits, komma det

ej att finnas något överskridande av sådan art, att, enligt styrelsens mening,

det bort föranleda ny framställning till statsmakterna.

Riksdagen har funnit, att olika principer för beräknandet av byggnadsanslagens

storlek kommit till användning icke blott vid olika affärsverk

utan även vid ett och samma verk, såsom nu har visat sig vara fallet i

fråga örn vattenfallsstyrelsen. Det kan icke anses riktigt, att verken

själva skola hava rätt och möjlighet att avgöra i vad mån anslagsmedel

och i vad mån driftmedel må anlitas för statliga byggnadsföretag. Riksdagen

förväntar, att Kungl. Majit vid framläggandet av propositioner örn

anslag till ny- och ombyggnader tillser, att vid byggnadskostnadernas

beräkning enhetliga principer komma till tillämpning.

Riksdagen har velat för Kungl. Majit giva till känna ovan uttaladeuppfattning

i denna fråga.

Stockholm den 5 juni 1934.

Med undersåtlig vördnad.

Bihang till riksdagens protokoll 193i. 1U sami. Nr 307—308.

3-

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.