Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
1934-06-19 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1934:433, Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 433.
1
Nr 433.
Godkänd av lörsta kammaren den 19 juni 1934.
Godkänd av andra kammaren den 19 juni 1934.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till bekämpande av arbetslösheten
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(Statsutskottets utlåtande nr 159 och memorial nr 174.)
Till Konungen.
I den till riksdagen den 3 januari 1934 avlåtna propositionen (nr 1) angående
statsverkets tillstånd och behov under budgetåret 1934/1935 har
Kungl. Majit föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition,
för nämnda budgetår beräkna
dels under femte huvudtiteln, punkt 9, till bekämpande av arbetslösheten
ett extra reservationsanslag av 17,000,000 kronor,
dels ock under utgifter för kapitalökning, Fonden för förlag till statsverket,
till statliga och statskommunala reservarbeten ett reservationsanslag
av 48,000,000 kronor (bil. 3 punkt 2, socialdepartementet).
Sedermera har Kungl. Majit i en till riksdagen avlåten, den 9 mars 1934
dagtecknad proposition, nr 235, under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över socialärenden för sagda dag, föreslagit riksdagen
att
dels under femte huvudtiteln till bekämpande av arbetslösheten för budgetåret
1934/1935 anvisa ett extra reservationsanslag av 9,000,000 kronor;
dels bland utgifter för kapitalökning under rubrik »Fonden för förlag till
statsverket» till statliga och statskommunala reservarbeten för budgetåret
1934/1935 anvisa ett extra reservationsanslag av 46,000,000 kronor, att utgå
av lånemedel;
dels ock godkänna av departementschefen förordade ändringar i grunderna
för ifrågavarande båda anslags användning.
Bihang till riksdagens protokoll 193i. Ii sami. Nr i33.
1
2
Riksdagens skrivelse Nr 433.
1 samband med Kungl. Majlis förenämnda proposition tiar riksdagen till
behandling förehaft, bland andra, följande motioner, nämligen:
dels två likalydande motioner, 1:109 och II: 169, vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla örn föranstaltande
av skärpt kontroll över tillämpningen genom statens och kommunernas
organ av regler gällande för hjälpverksamhet vid arbetslöshet;
dels två likalydande motioner, 1:352 och 11:616, vari hemställts, att
riksdagen i samband med anvisande av anslag dels under femte huvudtiteln
till bekämpande av arbetslösheten, dels ock bland utgifter för kapitalökning
under rubrik »Fonden för förlag till statsverket» till statliga
och statskommunala reservarbeten ville
dels uttala sig i avseende å anvisning av konfliktberört arbete, arbetslöshetshjälp
till i vistelsekommunen icke hemortsberättigade personer,
.ackordsöverskotten vid reservarbetena samt förhöjning av statsbidrag,
dels ock i övrigt besluta sådana direktiv för den statliga och statsunderstödda
hjälpverksamheten vid arbetslöshet, som framgå av ett i motionen
I: 352 intaget förslag till ändrad lydelse i vissa delar av kungörelsen nr
446 år 1933 angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet
;
dels en motion, II: 391, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att 2
och 3 §§ av kungörelsen nr 446 år 1933 skola erhålla följande lydelse:
2 De lokala åtgärderna för verksamheten omhänderhavas inom varje
kommun av en q,rbetslöshetskommitté. Kommunen skall antingen inrätta
särskild dylik kommitté eller också uppdraga åt lämplig ordinarie kommunal
myndighet att vara arbetslöshetskommitté.
Där med hänsyn till lokala förhållanden så prövas lämpligt, må särskild
arbetslöshetskommitté vara gemensam för två eller flera kommuner.
3 §. Arbetslöshetskommittén skall verka för och själv vidtaga åtgärder,
vilka inom området för dess verksamhet kunna tjäna till att förebygga
arbetslöshet eller mildra verkningarna därav, ävensom för sådant ändamål
samarbeta med myndigheter och andra.
Arbetslöshetskommitté bör ----tillgodo;
dels ock en motion, 11:599, vari, bland annat, hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 235 måtte besluta, att
nu gällande bestämmelser angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet
vid arbetslöshet måtte erhålla följande ändrade lydelse:
2 §. De lokala åtgärderna för verksamheten omhänderhavas inom varje
kommun av en arbetslöshetskommitté. Kommunen skall antingen inrätta
särskild dylik kommitté eller också uppdraga åt lämplig ordinarie kommunal
myndighet att vara arbetslöshetskommitté.
Där med hänsyn till lokala förhållanden så prövas lämpligt, må särskild
arbetslöshetskommitté vara gemensam för två eller flera kommuner.
3 §. Arbetslöshetskommittén skall verka för och själv vidtaga åtgärder,
vilka inom området för dess verksamhet kunna tjäna till att förebygga ar
-
3
Riksdagens skrivelse Nr 433.
betslöshet eller mildra verkningarna därav, ävensom för sådant ändamål
samarbeta med myndigheter och andra.
Arbetslöshetskommitté bör---till godo.
Allmänt uttalande.
Såsom av den framlagda finansplanen framgår, förefunnos vid statsverkspropositionens
avlåtande vissa tecken på en gynnsammare konjunkturutveckling
inom näringslivet såväl i utlandet som inom vårt eget land.
Huruvida de tidstecken, som sålunda då förmärktes, och den i vissa hänseenden
förmånliga utveckling, som ägt rum under de senaste månaderna,
tillkännagiva ett verkligt omslag i konjunkturerna och komma att följas
av en stadigvarande förbättring torde ännu vara för tidigt att med större
säkerhet bedöma. Glädjande är dock att konstatera, att en ökning av arbetstillfällena
inom näringslivet nu skett och att den minskade arbetslösheten
inom landet synes vara icke endast en tillfällig säsongföreteelse.
Riksdagen har med sitt ståndpunkttagande till Kungl. Maj:ts särskilda
förslag till åtgärder för arbetslöshetens bekämpande och framför allt vid
sitt bedömande av behovet av dylika åtgärder utgått från vad departementschefen
i detta avseende anfört, varvid riksdagen dock jämväl tagit
hänsyn till den förbättring på arbetsmarknaden, som under den senaste
tiden gjort sig märkbar.
Ifrågasatta ändringar i direktiven.
Gällande författningsbestämmelser angående statlig och statsunderstödd
hjälpverksamhet vid arbetslöshet äro sammanfattade i kungörelsen den 26
juni 1933 (nr 446).
Lokalorgan.
De lokala åtgärderna för den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten
vid oförvållad arbetslöshet omhänderhavas enligt 2 § i hjälpkungörelsen
inom varje kommun av en arbetslöshetskommitté. Kommun
må antingen inrätta särskild dylik kommitté eller ock uppdraga åt lämplig
ordinarie kommunalmyndighet att vara arbetslöshetskommitté. Där
med hänsyn till lokala förhållanden så prövas lämpligt, må särskild arbetslöshetskommitté
vara gemensam för två eller flera kommuner.
Enligt 3 § i samma kungörelse bör arbetslöshetskommitté verka för
och själv vidtaga de åtgärder, vilka inom området för dess verksamhet
kunna tjäna till att förebygga arbetslöshet eller mildra verkningarna
därav, ävensom för sådant ändamål samarbeta med myndigheter och
andra. Arbetslöshetskommitté bör jämväl noga tillse, att hjälpverksam
-
4
Riksdagens skrivelse Nr 433.
heten begränsas till vad som av verkligt behov påkallas, och särskilt iakttaga,
att verksamheten icke kommer arbetsovilliga eller eljest därtill icke
berättigade till godo.
Enligt 5 § bör särskild arbetslöshetskommitté vara sammansatt på sådant
sätt, att den inrymmer representanter dels för de kommunala myndigheter,
vilka äga särskild sakkunskap å ifrågavarande område, dels ock
för arbetsgivarnas och arbetarnas intressen. Finnes inom kommun organ
för den offentliga arbetsförmedlingen, bör ledamot av styrelsen för eller
tjänsteman hos organet vara ledamot av kommittén eller äga tillfälle deltaga
i dess överläggningar. Inom kommun, där sådant organ ej finnes,
har kommittén att bos den offentliga arbetsförmedlingens huvudkontor i
länet begära tillsättande därav.
I motionerna 1:352 och 11:616 bar föreslagits föreskrift, att särskild
arbetslöshetskommitté bör vara sammansatt på sådant sätt, att den inrymmer
representanter, bland annat, för den kommunala fattigvården. Vidare
har i samma motioner föreslagits bestämmelse, enligt vilken avsägelse
av uppdrag att vara ordförande eller ledamot i arbetslöshetskommitté
endast finge äga rum i vissa särskilt angivna fall.
I motionerna 11:391 och 11:599 bar föreslagits, att bestämmelser måtte
meddelas, enligt vilka kommunerna åläggas att välja arbetslöshetskommittéer
eller att uppdraga åt annat lämpligt kommunalt organ att fullgöra
deras funktion i samarbete med arbetslösbetskommissionen.
I motionen 11:618 har föreslagits, att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn tillägg till § 5 av innebörd att ledamotskap
av arbetslöshetskommitté skall likställas med vad i § 15 i lagen
örn kommunalstyrelse på landet finnes stadgat.
Såsom nyss åter givits, har i motionerna 1:352 och 11:616, bland annat,
föreslagits bestämmelse därom, att särskild arbetslösbetskommitté bör
vara sammansatt på sådant sätt, att den inrymmer representanter för den
kommunala fattigvården. Liksom motionärerna hyser riksdagen den
uppfattningen, att det är av stor betydelse, att samarbete på lämpligt
sätt äger rum mellan arbetslösbetskommittéerna och vederbörande fattigvårdsstyrelsen.
Emellertid får riksdagen framhålla, att bland gällande bestämmelser
redan nu finnes en föreskrift, som bör vara ägnad att i väsentlig
grad tillgodose motionärernas syfte, nämligen stadgandet, att särskild
arbetslöshetskommitté bör vara sammansatt på sådant sätt, att den
inrymmer representanter för de kommunala myndigheter, vilka äga särskild
sakkunskap å ifrågavarande område. I detta sammanhang vill riksdagen
fästa uppmärksamheten på vikten av att inom kommunerna upprättas
ett centralregister över hjälpsökande till ledning för såväl de myndigheter,
som handhava hjälpverksamheten för arbetslösa, som fattigvårdsmyndigheterna.
Vidare vill riksdagen erinra, att i enlighet med hem
-
Riksdagens skrivelse Nr 433.
5
ställan av 1933 års riksdag utredning för närvarande pågår rörande
reglering av förhållandet mellan den offentliga arbetslöshetshjälpen i dess
olika former samt den allmänna fattigvården. Med hänsyn härtill har
riksdagen icke ansett sig böra i enlighet med det i motionerna framlagda
förslaget vidtaga ändring av gällande bestämmelser örn sammansättningen
av särskild arhetslöshetskommitté.
Vad beträffar frågan örn skyldighet att mottaga förordnande till ordförande
i eller val till ledamot i arhetslöshetskommitté hör stadgas, har
departementschefen i statsrådsprotokollet, efter redogörelse för en i ämnet
företagen utredning, funnit övervägande skäl tala mot att sådan skyldighet
föreskrives. Departementschefen anser det icke vara riktigt att
fullt jämställa ledamotskap av arhetslöshetskommitté med annat kommunalt
uppdrag, för vilket skyldighet att mottaga val för närvarande finnes
stadgat. Av ledamöterna i en arhetslöshetskommitté krävdes, därest de
på ett tillfredsställande sätt skulle kunna fullgöra sitt uppdrag, stort intresse
för speciellt denna uppgift samt stor initiativförmåga. Ifrågavarande
uppdrag vore synnerligen grannlaga och borde därför icke påtvingas
en person, som ej vore villig att åtaga sig detsamma. Härtill
komme, att de svårigheter, som på sina håll syntes hava framträtt att till
ledamöter i en arhetslöshetskommitté erhålla lämpliga och villiga personer,
icke kunde antagas vara allmänt rådande. Skulle det undantagsvis i
någon kommun visa sig, att arhetslöshetskommitté ej kunde erhålla en
lämplig sammansättning på grund av avsägelser från de till ledamöter
utsedda personerna, återstode alltid möjligheten att låta kommunalnämnden
övertaga arhetslöshetskommitténs bestyr.
Riksdagen delar den uppfattning, varåt departementschefen sålunda givit
uttryck. Härutöver må framhållas, att arbetslöshetskommittéerna
måste vara att anse såsom tillfälliga organ. En föreskrift örn skyldighet
att mottaga förordnande till ordförande eller val till ledamot i dylik
kommitté kan befaras medföra, att organisationen får en mera stadigvarande
karaktär. Riksdagen anser alltså, att de i motionerna i denna
fråga framställda yrkandena icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.
Vad angår den i motionerna II: 391 och 11:599 berörda frågan örn skyldighet
för kommun att även i de fall, då statsbidrag icke sökes, inrätta
arhetslöshetskommitté eller uppdraga åt annat kommunalt organ att vara
arhetslöshetskommitté, Ilar riksdagen icke ansett föreskrift härom erfordras.
Framhållas må, att särskilt i smärre kommuner behov ofta icke förefinnes
att inrätta särskilda arbetslöshetskommittéer, vilka skulle komma
att onödigt tynga den kommunala förvaltningsapparaten.
Revision.
Enligt 7 § i hjälpkungörelsen verkställes revision av särskild arbetslöshetskommittés
verksamhet av revisorer, utsedda för samma tid som
6
Riksdagens skrivelse Nr 433.
kommitténs ledamöter. Minst en av revisorerna utses av länsstyrelsen efter
anmälan av vederbörande kommunala myndighet, övriga revisorer
väljas på samma sätt som kommitténs ledamöter.
Där ordinarie kommunal myndighet utgör arbetslöshetskommitté, skall
i revisionen av denna del av myndighetens verksamhet deltaga minst en
revisor, som efter anmälan av myndigheten utses av länsstyrelsen för
kalenderår.
Enligt 8 § åligger det revisor ej mindre att granska arbetslöshetskommittés
räkenskaper än även att kontrollera, att beviljade statsbidrag använts
på föreskrivet sätt, att verksamheten bedrivits i enlighet med bestämmelserna
i hjälpkungörelsen samt att av arbetslöshetskommissionen
meddelade anvisningar blivit vederbörligen iakttagna.
I propositionen har departementschefen framhållit, att det för vinnande
av överensstämmelse med gällande bestämmelser örn revision av arbetslöshetskommittés
verksamhet syntes vara lämpligt att föreskriva, att
i revisionen av sådant statskommunalt reservarbete, som bedrives av
landsting eller vägdistrikt, skall deltaga minst en revisor, som efter anmälan
av vederbörande myndighet utses av länsstyrelsen för kalenderår.
I motionerna 1:352 och 11:616 har föreslagits bestämmelse, enligt vilken
revisor, som utsetts av länsstyrelsen, kvartalsvis skulle till arbetslöshetskommissionen
insända rapporter angående resultatet av verkställd
kontroll över hjälpverksamhetens bedrivande.
Emot det i propositionen framlagda förslaget, att i revisionen av sådant
statskommunalt reservarbete, som bedrives av landsting eller vägdistrikt,
skall deltaga minst en av länsstyrelsen utsedd revisor, har riksdagen
icke funnit anledning till erinran.
Till stöd för förslaget örn viss rapportskyldighet till arbetslöshetskommissionen
för revisor, som utsetts av länsstyrelsen, har i motionerna I: 352
och II: 616 framhållits, att den kontroll av hjälpverksamheten, som vunnes
genom den lokala revisionen, torde hava stannat vid en rent siffermässig
granskning i efterhand av arbetslöshetskommittéernas verksamhet.
Det vore emellertid, anföres vidare i motionerna, uppenbart att en
mera aktiv kontroll, särskilt genom de revisorer, som utsåges av länsstyrelserna,
skulle utgöra ett välbehövligt komplement till den kontroll, som
arbetslöshetskommissionen utövar.
Riksdagen får beträffande sistberörda förslag framhålla, att enligt gällande
bestämmelser revisor ej blott har att granska arbetslöshetskommittés
räkenskaper. Revisor skall därjämte kontrollera, att beviljade statsbidrag
använts på föreskrivet sätt, att verksamheten bedrivits i enlighet
med bestämmelserna i hjälpkungörelsen samt att av arbetslöshetskommissionen
meddelade anvisningar blivit vederbörligen iakttagna. Med hänsyn
tillika till den kontroll, som utövas av arbetslöshetskommmissionen
7
Riksdagens skrivelse Nr 433.
genom de sociala ombuden, vilka i allmänhet torde äga mera allmän
kännedom örn oell överblick över hjälpverksamheten än de lokala revisorerna
och vilka vid sin kontrollerande verksamhet i första hand samarbeta
med den av länsstyrelsen utsedde revisorn, har riksdagen funnit, att
med tillämpning av gällande bestämmelser en effektiv kontroll kan ut•övas.
Riksdagen har i detta sammanhang ansett sig böra framhålla, att
givetvis hinder icke möter för länsstyrelse att till revisor utse en utom
vederbörande kommun bosatt person, vilket understundom torde vara
lämpligt.
Arbetslinjen.
Hjälpverksamheten bör enligt 11 § i hjälpkungörelsen, så långt ske kan,
inriktas på att bereda arbete åt största möjliga antal arbetslösa. Därvid
böra statskommunala reservarbeten företrädesvis anordnas.
I 20 § föreskrives, bland annat, att statskommunala reservarbeten bedri- ■
vas i landstings, kommuns eller vägstyrelses regi.
I motionerna I: 352 och II: 616 har hemställts, att stadgandet örn företräde
för statskommunala reservarbeten måtte utgå.
I det till 1933 års riksdag avgivna, av riksdagen godkända utlåtandet
nr 17 framhöll särskilda utskottet, att man borde eftersträva att i största
möjliga utsträckning bereda sysselsättning genom statskommunala arbeten.
Enligt särskilda utskottets uppfattning utgjorde de statskommunala
-arbetena en särskilt lämplig form för hjälp åt arbetslösa. De innebure
framför de statliga reservarbetena den fördelen, att arbetarna i större utsträckning
kunde förbliva i sina hemorter och därigenom lättare uppehålla
förbindelsen med den normala arbetsmarknaden; vidare minskades
statens kostnader för hjälpverksamheten, samtidigt som det kommunala
intresset engagerades för arbetenas övervakande och rationella ledning.
Ett starkare anlitande av de statskommunala arbetena innebure tillika en
decentralisation av ledningen, som vid en väsentlig utökning av arbetslinjen
i och för sig vore önskvärd. Ofta vore det också lättare beträffande
de kommunala arbetena att finna arbetsuppgifter av ur olika synpunkter
lämplig beskaffenhet.
Såsom framgår av i förevarande proposition lämnade statistiska uppgifter
angående arbetslöshetskommissionens hjälpverksamhet under år 1933
m. m., har under innevarande budgetår de anställdas antal vid de statliga
reservarbetena betydligt överstigit antalet anställda vid de statskommunala
arbetena. Enligt arbetslöshetskommissionens rapport för april 1934
voro vid nämnda månads slut i statliga reservarbeten anställda i runt tal
23,000 personer, medan motsvarande antal för de statskommunala arbetena
utgjorde 17,000.
Riksdagen anser visserligen, att de statskommunala reservarbetena ut
-
8
Riksdagens skrivelse Nr 433.
göra en lämplig form för beredande av hjälp åt arbetslösa, något som
också kommit till uttryck i gällande författning genom föreskriften, atti
statskommunala reservarbeten företrädesvis böra anordnas. Detta stadgande
får emellertid enligt riksdagens uppfattning icke givas en sådan
tolkning, att hjälpverksamheten på grund därav kommer att bedrivas på.
ett mindre ändamålsenligt sätt. De statskommunala reservarbetena torde
ofta i mindre utsträckning än de statliga vara lämpade att bedrivas vintertid
och komma därför i stor utsträckning till utförande på andra tider
av året. De äro också i mindre grad än de statliga ägnade att främja arbetskraftens
rörlighet och anpassning. Det begränsade hänvisningsområdet
vid statskommunala arbeten kan i tider, då arbetslösheten minskas,
föranleda, att redan påbörjade arbeten måste avvecklas, vilket i sin ordning
bör medföra försiktighet med igångsättande av mera omfattande
statskommunala arbetsföretag, som svårligen kunna anpassas allt efter arbetslöshetens
växlande omfattning. Givetvis har arbetslöshetskommissionen,
innan medgivande lämnas till anordnande av statskommunalt reservarbete,
att beakta dylika synpunkter och att i första hand taga hänsyn till
att den statliga hjälpverksamheten över huvud vid varje särskild tidpunkt
bedrives på det sätt, som för dess syftemål är lämpligast. Vid sådant förhållande
har riksdagen icke ansett erforderligt, att 11 § i hjälpkungörelsen
ändras i enlighet med vad i motionerna I: 352 och II: 616 föreslagits.
Enligt de bestämmelser, som gällde intill ingången av löpande budgetår,
skulle statskommunala reservarbeten alltid utföras i vederbörande kommuns
regi. Jämlikt 1933 års riksdags beslut i ämnet bereddes möjlighet att
utföra allmänna vägarbeten såsom statskommunala reservarbeten jämväl
i vägstyrelses regi. Härom framhöll särskilda utskottet i sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 17, att erfarenheten givit vid handen, att åtskilliga
vägföretag till motverkande av arbetslösheten igångsatts och utförts i vägstyrelsernas
regi samt — i avvaktan å statsbidrag —- med finansiering genom
lån. En av orsakerna härtill syntes vara, att vissa vägföretag, särskilt
sådana som berörde flera kommuner, mindre lämpade sig för utförande
såsom statskommunala enligt dittills gällande grunder. I syfte att
utöka de för statskommunala arbeten tillgängliga arbetsobjekten och då
därjämte praktiska skäl kunde åberopas, hade särskilda utskottet funnit
lämpligt, att möjlighet öppnades för utförande även i vägstyrelses regi av
allmänna vägarbeten såsom statskommunala.
I det föregående har riksdagen påvisat vissa olägenheter, som i vissa
fall äro förenade med de statskommunala reservarbetena. Vad särskilt
angår dylika arbeten i vägstyrelses regi är att märka, att dessa understundom
måste utföras på betydande avstånd från reservarbetarnas bostadsorter.
Enligt vad riksdagens vederbörande utskott inhämtat, har det
förekommit, att särskilda förläggningar måst anordnas för dessa arbetare,.
vilka, ehuru de alltså ej kunnat bo i sina hem, icke kunnat komma i åtnjutande
av sådana särskilda ortstillägg, som i motsvarande fall kunna
9
Riksdagens skrivelse Nr 433.
utgå vid statliga reservarbeten. Härigenom försvåras möjligheterna att
vid dessa arbeten sysselsätta arbetslösa familjeförsörjare. De arbeten, örn
vilka här är fråga, kräva tillika en betydande tid att igångsätta och svårigheter
torde finnas att smidigt anpassa desamma efter arbetslöshetens
växlingar inom de till vägdistriktet hörande kommunerna. Olägenheterna
härav framträda givetvis framför allt i tider, då arbetstillfällena å öppna
arbetsmarknaden ökas. Riksdagen förutsätter, att arbetslöshetskommissionen
har sin uppmärksamhet riktad på nu angivna förhållanden.
Karenstid.
Enligt 13 § i hjälpkungörelsen må arbetslöshetshjälp endast tillkomma:
den, som på grund av arbetslöshet, som varat minst sex arbetsdagar efter
det ansökan örn arbetslöshetshjälp gjorts, befunnits vara i behov därav.
I motionerna I: 352 och 11:616 har föreslagits, att vad sålunda föreskrivits
örn iakttagande av karenstid icke skall äga tillämpning, då någon, som
äger mottaga arbetslöshetshjälp, erhåller tillfälligt arbete för högst 18
(aderton) dagar eller på grund av sjukdom eller värnpliktstjänstgöring
eller särskild av arbetslöshetskommissionen meddelad föreskrift ej kan
komma i åtnjutande av arbetslöshetshjälp samt omedelbart efter arbetetseller
hindrets upphävande ånyo ansöker örn sådan hjälp.
I samma motioner har tillika hemställts, att arbetslöshetskommissionen
skulle, i fråga örn arbetslösa tillhörande yrke, inom vilket arbetslöshet årligen
regelbundet förekommer, och som ej äro föremål för avstängning enligt
14 §, eller då eljest särskilda omständigheter föreligga, äga föreskriva,
att arbetslöshetshjälp ej må utgå förrän efter viss längre karenstid eller
att för viss bestämd tid av året arbetslöshetshjälp överhuvud icke må
utgå.
Enligt av arbetslöshetskommissionen utfärdade råd och anvisningar rörande
hjälpverksamheten för arbetslösa skall vid tillfälliga arbeten, som
infalla under en understödsperiod, dagunderstöd ej utgå för de dagar, under
vilka arbete utförts. Huruvida och i vilken omfattning ny karenstidf
skall påfordras, skall prövas av vederbörande arbetslöshetskommitté från
fall till fall med hänsyn till inkomstens storlek och anställningstidens
längd. Ett dylikt efter de skiftande förhållandena smidigt anpassat förfarande,
som alltså kan äga rum inom ramen av gällande bestämmelser,
synes riksdagen lämpligare än en sådan anordning, som i motionerna
föreslagits och vilken för övrigt lätt torde kunna föranleda till dea
felaktiga uppfattningen, att vederbörande, som erhållit tillfälligt arbete,
äger ovillkorlig rätt att omedelbart efter arbetets avslutande åter erhålla
arbetslöshetshjälp. Riksdagen anser sig emellertid böra understryka, att
vid tillämpningen av den regel i fråga om karenstid efter tillfälligt arbete
i öppna marknaden, som sålunda är angiven i kommissionens råd och an
-
10
Riksdagens skrivelse Nr 433.
"visningar, så förfares, att möjligheterna för de arbetslösa — vare sig dessa
hro sysselsatta i reservarbete eller åtnjuta kontantunderstöd — att mottaga
sådant tillfälligt arbete underlättas.
Vad angår frågan örn längre karenstid för arbetare inom säsongbetonade
yrken m. m., har riksdagen icke i sakens nuvarande läge ansett sig
kunna överblicka konsekvenserna av en föreskrift härom och bar således
icke kunnat ansluta sig till motionerna i denna del. Riksdagen vill erinra
dels att behovsprövning skall i varje fall företagas, dels ock att arbetslöslietskommissionen
med tillämpning av 14 § i hjälpkungörelsen kan, där så
anses påkallat, från arbetslösbetshjälp avstänga sådana yrkesgrupper,
inom vilka arbetslösheten i allmänhet bar en säsongmässig karaktär, med
bibehållen möjlighet för kommissionen att, där så finnes motiverat, meddela
dispens från sådant avstängningsbeslut.
Erbjudet arbetes lämplighet.
I 15 § av gällande kungörelse stadgas, att erbjudet arbete på den öppna
arbetsmarknaden skall anses lämpligt under förutsättning, bland annat,
att det är förenat med avlöning, som prövas vara skälig i förhållande till
å arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete, samt att det icke
hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder. Vad sålunda föreskrivits
angående arbetskonflikt skall icke äga avseende å konflikt, som befunnits
strida mot kollektivavtal eller lagen örn kollektivavtal eller av
arbetslöshetskommissionen förklarats eljest vara av den särskilda beskaffenhet,
att skälig anledning till arbetsvägran icke förelegat, dock att inom
område, där kollektivavtal gäller, sådan förklaring skall äga giltighet allenast
för tid, intill dess arbetsdomstolen eller, där enligt avtal tvisten må
hänskjutas till skiljemän, dessa meddelat beslut angående konflikten. Över
förklaring, som av arbetslöshetskommissionen meddelats angående beskaffenheten
av arbetskonflikt inom område, där kollektivavtal gäller, må klagan
icke föras.
I motionerna I: 352 och II: 616 har hemställts dels örn föreskrift att erbjudet
arbete på den öppna arbetsmarknaden skall anses lämpligt, under
förutsättning att det ej föreligger uppenbart missförhållande mellan de
med arbetet förenade löneförmånerna och å arbetsorten förekommande avlöning
för sådant arbete, dels att riksdagen måtte uttala sig örn innebörden
av gällande bestämmelse angående anvisning av konfliktberört arbete
med beskrivande av olika slags konfliktsituationer, vilka enligt riksdagens
mening i regel måste rubriceras som tillskapade av okynne, dels
ock örn bestämmelse att klagan över arbetslöshetskommissionens beslut
i frågor rörande tillämpningen av förevarande paragraf överhuvud
ej må föras.
Enligt de för arbetslöshetsförsäkringen av årets riksdag antagna bestämmelserna
skall erbjudet arbete anses lämpligt, under förutsättning, bland
11
Riksdagens skrivelse Nr 433.
annat, att det är förenat med avlöning, som prövas vara skälig i förhållande
till i arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete. Denna
föreskrift överensstämmer således belt med motsvarande, för här ifrågavarande
hjälpverksamhet redan gällande bestämmelse. Som det är angeläget,
att likartade bestämmelser i förevarande hänseende gälla för olika
former av arbetslösbetshjälp, har riksdagen avslagit förenämnda motioner
i härovan först angiven del.
Vad sedan angår det i motionerna framställda förslaget, att riksdagen
skulle uttala sig örn innebörden av bestämmelsen angående anvisning av
konfliktberört arbete med beskrivande av olika slags konfliktsituationer,
vilka enligt riksdagens mening i regel måste rubriceras som tillskapade av
okynne, har riksdagen ansett, att större erfarenhet rörande tillämpningen av
gällande bestämmelser i ämnet, vilka trädde i kraft den 1 juli 1933, först
måste avvaktas, innan frågan örn lämpligheten och behövligheten av ett
dylikt uttalande kan upptagas till närmare prövning. Såvitt för riksdagen
är känt, hava hittills icke några svårigheter i nu ifrågavarande hänseende
förekommit.
Ej heller har riksdagen ansett sig böra bifalla det i motionerna föreslagna
fullföljdsförbudet. Riksdagen vill emellertid i detta sammanhang
framhålla följande. Enligt kungörelsen örn hjälpverksamheten vid arbetslöshet
ankommer det på arbetslöshetskommissionen att förklara konflikt
vara av den särskilda beskaffenhet, att skälig anledning till arbetsvägran
icke förelegat. Motsvarande skyldighet skall för arbetslöshetsförsäkringens
del åligga socialstyrelsen såsom tillsynsmyndighet för de erkända arbetslöshetskassorna.
I fråga örn fullföljd av talan över de båda myndigheternas
beslut i dessa frågor gälla olika regler, i det att besvär över
arbetslöshetskommissionens beslut avgöres av Kungl. Majit i statsrådet
och besvär över socialstyrelsens beslut gå till regeringsrätten. Riksdagen
får erinra, att i propositionen nr 38 till innevarande års riksdag med förslag
till förordning örn erkända arbetslöshetskassor departementschefen
framhållit, att det torde få förutsättas, att Kungl. Majit före avgörandet
i statsrådet av dylikt ärende kommer att inhämta regeringsrättens yttrande.
Kon fliktdi rekt iven.
Vad andra lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 37 uttalat
angående konfliktdirektiven, bör enligt riksdagens mening äga tilllämpDing
jämväl beträffande den hjälpverksamhet, varom här är fråga.
Bosättning.
I 17 § av hjälpkungörelsen stadgas, bland annat, att den omständigheten
att sökanden är mantalsskriven inom annan kommun än den, diir ansökan
om arbetslöshetshjälp göres, icke utgör hinder för bifall till ansökningen.
Vägrar arbetslöshetskommitté arbetslöshetshjälp åt någon, som är man
-
12
Riksdagens skrivelse Nr 433.
talsskriven i annan kommun, må enligt 18 § av samma kungörelse kommittén
hänvisa honom att söka dylik hjälp i den kommun, där han är mantalsskriven,
samt, efter av arbetslöshetskommissionen meddelat tillstånd»
tilldela honom understöd till bestridande av kostnaden för hans resa till
mantalsskrivningskommunen. Till sådant understöd utgår statsbidrag till
halva beloppet.
I propositionen har föreslagits dels att ovannämnda bestämmelser i kungörelsen
anknytas till hemortsrätten enligt fattigvårdslagen och ej såsom
för närvarande till mantalsskrivningen, dels ock att arbetslöshetskommissionen
skulle äga att — på grundval av från vederbörande kommuner
lämnade uppgifter örn antalet icke hemortsberättigade hjälpsökande
— vid bestämmandet av det antal arbetslösa, som vid varje tillfälle högst
må sysselsättas vid statliga eller statskommunala reservarbeten eller för
vilka statsbidrag till kontantunderstöd må beräknas, föreskriva, att visst
antal av dessa platser skall förbehållas arbetslösa, som icke äro hemmahörande
i kommunen men vistats där i regel minst sex månader och haft
anställning i kommunen av icke endast tillfällig art. Samtidigt skulle
arbetslöshetskommissionen äga bevilja förhöjt statsbidrag till de arbetslöner
vid statskommunala reservarbeten eller det kontantunderstöd, som
utbetalats till i kommunen icke hemortsberättigade personer.
I motionerna I: 352 och II: 616 har föreslagits, att såsom villkor för erhållande
av hjälp med förhöjt statsbidrag föreskrives uppehåll i vistelsekommunen
under minst ett år. Därjämte har i motionerna förordats, att
särskilda platser för i kommun icke hemmahörande arbetslösa allenast
böra beviljas de kommuner, som gjort framställning därom.
Såsom departementschefen framhållit, äro de föreslagna åtgärderna beträffande
icke hemortsberättigade personer att betrakta såsom en försöksanordning,
och givetvis bör vid åtgärdernas genomförande all nödig
försiktighet iakttagas. Riksdagen anser, att den arbetslöse i regel skall
hava vistats i kommunen under en tid av minst nio månader och tillika
under denna tid hava innehaft anställning av mera stadigvarande beskaffenhet.
Härigenom torde tillräckliga garantier mot missbruk hava skapats.
I fråga örn förslaget att särskilda platser för i kommun icke hemmahörande
allenast skulle beviljas kommuner, som gjort framställning därom,
åberopar riksdagen vad departementschefen anfört beträffande en
dylik föreskrift. Givetvis kommer det, såsom i socialdepartementets promemoria
framhållits, att stå vederbörande kommuner fritt att avgöra, om
de önska begagna sig av det antal platser för i kommunen icke hemmahörande
arbetslösa, som av arbetslöshetskommissionen beviljats.
13
Riksdagens skrivelse Nr 433.
Familjeförsörjare.
Enligt 19 § i hjälpkungörelsen skall såsom familjeförsörjare anses den,
som har försörjningsskyldighet mot make eller barn eller adoptivbarn
under 16 år eller som lever i gemensamt bo med och huvudsakligen underhåller
föräldrar eller adoptant.
I propositionen har föreslagits, att familjeförsörjarbegreppet skulle utformas
på sådant sätt, att den arbetslöse skall, oavsett örn det finnes barn,
anses såsom familjeförsörjare jämväl i förhållande till kvinna, vilken har
gemensam bostad med och sköter hushållet åt honom.
I motionerna 1:352 och 11:616 hava motionärerna uttalat en skiljaktig
uppfattning i fråga örn den sålunda föreslagna utvidgningen av familjeförsörjarbegreppet
och därvid närmare anfört följande:
»Förutom den omständigheten, att den arbetslöse delar bostad med en
kvinna, som sköter hans hushåll, ej behöver vara ett indicium för att
faktisk sammanlevnad föreligger och att mannen sålunda sörjer för, underhåll
åt kvinnan såsom åt en hustru, bör man ej bortse ifrån den skillnad,
som skapas i rättsligt hänseende genom ingående av äktenskap. Genom
äktenskap blir mannen primärt försörjningsskyldig gentemot hustrun.
Att på sätt som föreslagits i viss mån överflytta äktenskapets rättsverkningar
på ett utomäktenskapligt samliv utan att kräva någon som
helst garanti för att det i det särskilda fallet föreligger någon stadga i
fråga örn sammanlevnaden, synes oss ej tillrådligt. För det fall att de
sammanboende hava gemensamma minderåriga barn tillgodoses intresset
av att mannen bibehålies vid ekonomisk förmåga att sammanhålla de
hemmavarande genom möjligheten för den arbetslöse att för barnen uppbära
särskilt ortstillägg och dagunderstödsbelopp. Det må härjämte påpekas,
att det särskilda utskottet vid 1933 års riksdag ansett att betänkligheter
ej behövde hysas emot bestämmelserna örn familjeförsörjarbegreppet,
sådana de då utformades, med hänsyn därtill att den arbetslöse
anses såsom familjeförsörjare i förhållande till barn utom äktenskap.»
Enligt de av riksdagen för arbetslöshetsförsäkringen antagna bestämmelserna
skall såsom familjeförsörjare anses den, som har försörjningsskyldighet
mot make eller mot barn eller adoptivbarn under 16 år eller
som lever i gemensamt bo med och huvudsakligen underhåller föräldrar
eller adoptant.
Föreskrifterna örn vem som skall anses såsom familjeförsörjare böra
enligt riksdagens uppfattning vara likartade för alla former av arbetslöshetshjälp.
Med hänsyn härtill och under åberopande av vad i motionerna
I: 352 och II: 616 anförts samt 1933 års riksdags uttalande i ämnet får
riksdagen anmäla, att riksdagen avslagit de ändringsförslag, som beträffande
familjeförsörjarbegreppet framlagts i propositionen.
Statsbidrag till statskommunala reservarbelen.
Statsbidrag till statskommunalt reservarbete utgår enligt 35 § i hjälpkungörelsen
för varje kalendermånad med högst hälften av det belopp.
14
Riksdagens skrivelse Nr 433.
som under månaden sammanlagt i arbetslöner utbetalats till de arbetslösa,
vilka vid företaget beretts arbete, men må, för varje arbetare och hel
arbetsdag räknat, utgöra högst hälften av den för orten fastställda reservarbetslönen,
dock högst 3 kronor.
Härjämte må statsbidrag beviljas att utgå med högst hälften av det belopp,
vartill kostnaderna för material, transporter och arbetsledning skäligen
kunna uppskattas vid kostnadsberäkningarna. Örn de verkliga kostnaderna
befinnas lägre än de sålunda beräknade, skall statsbidrag utgå
allenast med så stor del av de verkliga kostnaderna, som det beviljade
statsbidraget utgjort av de beräknade kostnaderna.
Till statskommunalt reservarbete, som avser nyanläggning, omläggning
eller förbättring av allmän väg, må, utan hinder av vad i första och andra
styckena stadgas, statsbidrag beviljas att utgå med tre fjärdedelar av det
belopp, vartill kostnaderna för själva vägarbetet skäligen kunna uppskattas
vid kostnadsberäkningarna. Örn de verkliga kostnaderna befinnaslägre
än de sålunda beräknade, skall statsbidrag utgå allenast med så stor
del av de verkliga kostnaderna, som det beviljade statsbidraget utgjort
av de beräknade kostnaderna.
Då särskilda skäl därtill föranleda, må statsbidrag enligt Kungl. Majits
bestämmande utgå med högre belopp än som följer av vad ovan angivits;
är fråga örn sådant företag, som avses i tredje stycket, må bidrag efter
Kungl. Majits prövning jämväl utgå å kostnaden för marklösen m. m.
enligt de grunder, som angivas i § 3 mom. 3 av kungörelsen angående
statsbidrag till allmänna vägars byggande m. m.
I propositionen har föreslagits, att arbetslöshetskommissionen måtte berättigas
att bestämma statsbidragets storlek även i de fall, som för närvarande
prövas av Kungl. Maj:t. Då fråga uppkommer örn statsbidrag
utöver 75 procent till sådana företag, som avse nyanläggning, omläggning
eller förbättring av allmän väg, skall dock enligt propositionen,
därest arbetslöshetskommissionen anser sig ej kunna följa den mening,
som i ärendet uttalats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, frågans avgörande
hänskjutas till Kungl. Majit, Den nuvarande maximeringen av
statsbidraget till reservarbetslönen till 3 kronor, för varje arbetare och
arbetsdag räknat, föreslås skola borttagas. Frågor örn statsbidrag till
marklösen borde enligt propositionen även i fortsättningen ankomma på
Kungl. Majit att avgöra.
Enligt Kungl. Majits förslag skulle, såsom ovan angivits, arbetslöshetskommissionen
i allmänhet berättigas att bestämma statsbidragets storlek
även i sådana fall, som för närvarande prövas av Kungl. Majit. Till stöd
för detta ändringsförslag har departementschefen i statsrådsprotokollet
framhållit, att för närvarande enahanda normer tillämpades av Kungl.
Majit vid behandling av besvär över arhetslöshetskommissionens beslut
15
Riksdagens skrivelse Nr 433.
eller av frågor om högre statsbidrag än de normala och av kommissionen.
Ändringar i av kommissionen föreslagna procentsatser hade företagits av
Kungl. Majit endast i ett fåtal fall. Dessutom skulle det nu framlagda
ändringsförslaget medföra lättnad i administrativt hänseende och ett
snabbare avgörande av bidragsfrågorna.
Riksdagen får i avseende härå framhålla, att prövningen uppenbarligen
är av största vikt, särskilt då fråga är om bestämmande av statsbidrag
till hög procentsats. I dylika fall hör enligt riksdagens uppfattning avgörandet
alltjämt tillkomma Kungl. Majit, som bättre än arbetslöshetskommissionen
kan överblicka bela den av staten för arbetslöshetens motverkande
och för beredande av hjälp åt skattetyngda kommuner utövade
verksamheten. Som ytterligare skäl för denna riksdagens ståndpunkt kan
för övrigt åberopas, att jämväl enligt det i förevarande proposition framlagda
förslaget Kungl. Majit i vissa fall alltjämt skulle hava att pröva
och avgöra frågor örn statsbidrag till statskommunala reservarbeten. På
grund av det sålunda anförda har riksdagen ansett, att avgörandet i frågor
örn statsbidrag utöver 75 procent alltjämt bör tillkomma Kungl.
Majit.
Emot förslaget örn borttagande av den nuvarande maximeringen av
statsbidraget till 3 kronor, för varje arbetare och arbetsdag räknat, har
riksdagen ej funnit anledning till erinran.
Arbetslöshetskommissionens kontroll.
Enligt 38 § i hjälpkungörelsen åligger det arbetslöshetskommissionen att
övervaka verksamheten vid de statskommunala reservarhetena, varvid
särskilt bör tillses, att statsmedel icke användas i större utsträckning än
hjälpbehovet kräver. Kommissionen må, om landsting, kommun eller
vägstyrelse underlåter att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, kommissionen
meddelat, eller anledning eljest därtill föreligger, besluta, att
statsbidrag icke vidare eller endast i minskad omfattning skall utgå.
I 47 § meddelas motsvarande bestämmelser beträffande dagunderstödsverksamheten.
I de likalydande motionerna Ii 109 och lii 169 har hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla örn föranstaltande av
skärpt kontroll över tillämpningen genom statens och kommunernas organ
av regler gällande för hjälpverksamhet vid arbetslöshet.
I motionerna Ii 352 och lii 616 har föreslagits, att i hjälpkungörelsen införes
dels en allmän föreskrift, enligt vilken arbetslöshetskommissionen
äger övervaka att såväl av kommissionen meddelade anvisningar och råd
som hjälpkungörelsens föreskrifter i övrigt efterlevas, dels ock bestämmelser,
enligt vilka arbetslöshetskommissionen skulle hava att i samband med
prövning av fråga örn statsbidrag tillse att av kommunen även utan
statsunderstöd bedriven hjälpverksamhet anordnas på sätt, som överensstämmer
med de i hjälpkungörelsen lämnade anvisningarna.
16
Riksdagen skrivelse Nr 433.
Under åberopande av de i motionerna 1:109 och 352 samt II: 169 och
''816 anförda skälen får riksdagen anhålla örn föranstaltande av skärpt kontroll
över tillämpningen genom statens och kommunernas organ av regler
gällande för hjälpverksamhet vid arbetslöshet. Kiksdagen vill i samband
härmed framhålla angelägenheten av, att de kontrollerande organen jämväl
utöva rådgivande verksamhet.
Vad i motionerna 1:352 och 11:616 i övrigt yrkats i ovan angivna delar
har icke föranlett någon riksdagens åtgärd.
Statsbidrag till under stödsverksamhet.
Enligt 40 § i hjälpkungörelsen utgår statsbidrag till dagunderstöd, där
ej omständigheterna prövas föranleda lägre bidrag, för envar arbetslös
.med hälften av det honom tilldelade understödet, dock högst med
1 krona 50 öre per dag för man och hustru tillhopa;
1 krona per dag för ensam person, som fyllt 18 år;
60 öre per dag för ensam person, som fyllt 16 men ej 18 år; samt
30 öre per dag för varje inom eller utom äktenskap fött barn.
Då särskilda skäl därtill föranleda, äger Kungl. Maj:t medgiva, att
statsbidraget må utgå med större andel av dagunderstödet än nyss sagts.
I propositionen har föreslagits, dels att maximibeloppet 1 krona 50 öre
per dag måtte utgå ej blott för man och hustru tillhopa utan även till en:sam
person, som är att betrakta såsom familjeförsörjare i förhållande till
kvinna, vilken har gemensam bostad med och sköter hushållet åt honom,
• eller som lever i gemensamt bo med och huvudsakligen underhåller föräldrar
eller adoptant, dels ock att arbetslöshetskommissionen berättigas att bestämma
statsbidragets storlek även i fall, som för närvarande prövas av
Kungl. Maj:t.
I motionerna 1:352 och 11:616 har föreslagits, att statsbidrag till dagunderstöd
må utgå med högst 1 krona 50 öre per dag, förutom till man
och hustru, jämväl till ensam person, som lever i gemensamt bo med föräldrar
eller adoptant, vilken eller vilka han huvudsakligen underhåller.
Motionärerna biträda Kungl. Maj:ts förslag örn bemyndigande för arbetslöshetskommissionen
att besluta örn förhöjda statsbidrag men föreslå
samtidigt att en anmärkning måtte göras från riksdagens sida till fromma
för en effektivare gallring av de kommuner, som kunna komma i fråga
med förhöjda statsbidrag.
Under hänvisning till vad riksdagen i det föregående anfört i fråga örn
familjeförsörjarbegreppet får riksdagen anmäla, att riksdagen beslutat,
att maximibeloppet 1 krona 50 öre per dag må, såsom i motionerna I: 352
och 11:616 föreslagits, utgå, förutom till man och hustru, jämväl till ensam
person, som lever i gemensamt bo med och huvudsakligen underhåller
föräldrar eller adoptant.
Riksdagens skrivelse Nr 433.
17
I enlighet med vad riksdagen framhållit i fråga örn statsbidrag till
statskommunala reservarbeten har riksdagen ansett, att avgörandet i
frågor örn statsbidrag utöver 75 procent alltjämt bör tillkomma Kungl.
Maj: t.
Dagunderstöds maximibelopp.
I 44 § av hjälpkungörelsen föreskrives, att dagunderstöd icke må utgå
med högre belopp än som svarar mot två tredjedelar av den lägsta grovarbetarlön,
för vilken arbete i orten kan i avsevärd omfattning beredas,
med beaktande jämväl av löneförhållandena inom jord- och skogsbruk.
Under tid, då arbetslös åtnjuter bidrag från arbetslöshetskassa eller arbetsgivare
eller eljest i anledning av arbetslösheten är lagligen berättigad
till regelbundet utgående understöd, må dagunderstöd till honom utgå
med högst så stort belopp, att detsamma jämte sådant bidrag eller understöd
uppgår till två tredjedelar av grovarbetarlönen.
I överensstämmelse med en av arbetslöshetskommissionen gjord framställning
har i propositionen föreslagits, att uttrycklig bestämmelse införes
i hjälpkungörelsen örn rätt för arbetslöshetskommissionen att begränsa
dagunderstöd till visst maximibelopp, dock högst Vs av ortens
grovarbetarlön. Vidare har i propositionen framhållits, att, därest
arbetslöshetsförsäkring genomföres på grundval av det i propositionen
nr 38 till innevarande års riksdag framlagda förslaget, förbud syntes
böra stadgas mot utgivande av dagunderstöd med statsbidrag under tid,
då den arbetslöse åtnjuter daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa.
Vad i propositionen i förevarande avseende föreslagits har riksdagen
funnit sig böra bifalla.
Anslagsbehovet under budgetåret 1934/1935.
De av Kungl. Maj:t verkställda beräkningarna av de anslag, varom i
förevarande proposition är fråga, hava icke givit riksdagen anledning
till erinran.
Under åberopande av vad sålunda anförts får riksdagen — som i särskild
skrivelse kommer att meddela sitt beslut beträffande sättet för täckande
av det för statliga och statskommunala reservarbeten beslutade
anslaget — anmäla,
I:o) att riksdagen
dels under femte huvudtiteln till bekämpande av arbetslösheten för
Bihang till riksdagens protokoll 193i. 14 sami. Nr 433.
2
18 Riksdagens skrivelse Nr 433.
budgetåret 1934/1935 anvisat ett extra reservationsanslag av 9,000,000 kronor;
dels
ock till statliga oell statskommunala reservarbeten för budgetåret
1934/1935 anvisat ett extra reservationsanslag av 46,000,000 kronor;
II:o) att riksdagen godkänt de i propositionen förordade ändringarna
i grunderna för ifrågavarande båda anslags användning, dock med iakttagande
av vad riksdagen i särskilda hänseenden ovan anfört; samt
lilio) att riksdagen, med bifall till motionerna 1:109 och II: 269 samt
i anledning av motionerna 1:352 och 11:616 i nu ifrågavarande hänseende,
beslutat hos Kungl. Majit anhålla örn föranstaltande av skärpt kontroll
över tillämpningen genom statens och kommunernas organ av regler
gällande för hjälpverksamhet vid arbetslöshet.
Stockholm den 19 juni 1934.
Med undersåtlig vördnad.
841904. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1934.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.