Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933— 30 juni 1934.

1935-06-06 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1935:279, Skrivelse till Konungen, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933— 30 juni 1934.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 279.

1

Nr 279.

Godkänd av första kammaren den G juni 1935.

Godkänd av andra kammaren den 6 juni 1935.

Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av riksdagens år

1934 församlade revisorers berättelse angående verkställd

granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders

tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—

30 juni 1934.

(Statsutskottets utlåtande nr 126.)

Till Konungen.

Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer

rörande verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders

tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—30 juni 1934

uti avgiven berättelse anmält samt vederbörande verk och myndigheter

uti däröver avgivna förklaringar hos Kungl. Maj:t andragit, får riksdagen

i nedan nämnda ärenden anföra följande.

l:o.

Ersättning till vikarie för häradsskrivare under viss ledighet.

Under socialdepartementet, § 10, hava revisorerna till behandling upptagit

frågan örn ersättning till vikarie för häradsskrivare under viss ledighet

(Del I sid. 49—54).

Revisorerna hava erinrat därom, att 1933 års riksdag i skrivelse nr 393

förklarat, bland annat, att riksdagen medgav, att häradsskrivare finge

tillsvidare utan kostnad för statsverket årligen erhålla ledighet för enskilda

angelägenheter under viss angiven tid, med rätt för honom att uppbära

samtliga de med tjänsten förenade inkomsterna med undantag för

den del därav, vilken enligt träffad överenskommelse skulle utgå till vikarien.

Revisorerna hava emellertid påvisat, att utöver nämnda ersättning

i anledning av vissa efter meddelandet av ovanberörda riksdagsbeslut

utfärdade bestämmelser till vikarier utgått jämväl vikariatsersättning

av statsmedel dels från anslaget till befattningshavare vid länsstyrelserna,

dels ock från anslaget till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna.

Revisorerna hava gjort följande uttalande.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 14 sami. Nr 279—280.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 279.

Såsom av den gjorda utredningen framgår, har riksdagens avsikt varit,

att ifrågavarande ledighet icke skulle medföra någon kostnad för statsverket.

Under erinran örn vad sålunda förekommit vilja revisorerna ifrågasätta,

huruvida icke bör tagas under övervägande frågan örn utfärdande

av nya bestämmelser i ämnet, som bättre stå i överensstämmelse med riksdagens

ovanberörda beslut i nämnda hänseende.

yttranden hava avgivits av statskontoret och allmänna civilförvaltningens

lönenämnd samt förklaringar av länsstyrelserna i Stockholms,

Malmöhus och Göteborgs och Bohus län (Del II sid. 51—63). Såväl statskontoret

som allmänna civilförvaltningens lönenämnd hava ansett ändring

eller förtydligande av de i ämnet meddelade bestämmelserna böra

vidtagas.

Såsom revisorerna framhållit, utgår enligt i ämnet utfärdade bestämmelser

i vissa fall av statsmedel ersättning till vikarie för häradsskrivare,

som åtnjuter semester. I riksdagens år 1933 avlåtna skrivelse nr 393 förutsattes

emellertid, att statsverket icke skulle genom beredande åt häradsskrivare

av förmånen av semester åsamkas några kostnader. Riksdagen

finner därför i likhet med revisorerna påkallat, att nya bestämmelser

i ämnet utfärdas, vilka bättre stå i överensstämmelse med riksdagens

ovanberörda beslut i förevarande hänseende.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Maj:t ville taga under övervägande

frågan örn vidtagandet av sådana jämkningar i nu gällande bestämmelser

rörande ersättning till vikarie för häradsskrivare under viss ledighet,

att bestämmelserna komma att stå i bättre överensstämmelse med 1933

års riksdags i dess skrivelse nr 393 meddelade beslut.

2:o.

Stämpelbeläggning av resolutioner jämlikt 54 § 7 st, väglagen.

Under kommunikationsdepartementet, § 16, hava revisorerna meddelat,

att de vid granskning av vägdistriktens räkenskaper uppmärksammat,

att vissa länsstyrelser stämpelbelagt de resolutioner, varigenom fastställelse

meddelas å vägstämmornas beslut rörande årsarvoden åt vissa ledamöter

av vägstyrelserna (Del I sid. 101—103).

Revisorerna hava inledningsvis erinrat därom, att i förordningen den

19 november 1914 angående stämpelavgiften återfinnes i kapitlet »örn

stämpel till statsmyndigheternas expeditioner» under 7 § följande stadgande:
»---Dessutom

äro från stämpelavgift enligt detta kap. befriade:

kommuner och väghållningsdistrikt i mål och ärenden rörande de allmänna

vägarna och deras underhåll, jämväl vintertid;

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 279.

3

Till belysande av stadgandets närmare innebörd hava revisorerna omnämnt,

huru detta tillkommit, samt i anslutning härtill gjort följande allmänna

uttalande.

Av ovanstående utredning torde, såvitt revisorerna kunna finna, med

tydlighet framgå, att författningens mening varit, att kommuner och

väghållningsdistrikt i alla frågor, av vad slag de vara må, rörande vägväsendet,

skola åtnjuta stämpelfrihet. Att denna tolkning är riktig torde

för övrigt vad beträffar resolutioner angående fastställelse å beslut örn

vägstyrelseledamöters arvoden ligga i sakens natur. Bestämmelsen örn

sådan underställning är ju tillkommen i det allmännas intresse som ett

skydd mot alltför rundligt tilltagna arvoden. Härtill kommer vidare att

avgiften för stämpeln i detta fall ingår bland de kostnader, för vilka

distriktet erhåller statsbidrag. Om stämpel i dylikt fall skulle utgå, komme

staten att själv få betala 75—85 procent av den till statsverket inflytande

stämpelavgiften.

Revisorerna hava ansett sig böra fästa riksdagens uppmärksamhet på

vissa länsstyrelsers ovan påtalade förfaringssätt och vilja för sin del

ifrågasätta, huruvida icke stadgandet i 7 § stämpelförordningen till undvikande

av misstolkningar bör förtydligas, förslagsvis på det sätt, att

kommuner och väghållningsdistrikt förklaras befriade från stämpel i alla

mål och ärenden rörande vägväsendet.

Yttranden hava avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket

(Del II sid. 182), vilka båda myndigheter intet haft att erinra mot att

stadgandet i fråga förtydligades, på sätt revisorerna föreslagit.

I likhet med revisorerna anser riksdagen, att meningen med den genom

förordningen den 19 november 1914 under 7 § meddelade bestämmelsen

örn befrielse för kommuner och väghållningsdistrikt från stämpelavgift

i mål och ärenden rörande de allmänna vägarna och deras underhåll

varit den, att kommuner och väghållningsdistrikt i alla frågor, av vad

slag de vara må, rörande vägväsendet, skulle åtnjuta stämpelfrihet. Såsom

emellertid revisorerna påvisat har sagda bestämmelse av vissa länsstyrelser

tolkats annorlunda. Riksdagen finner det därför erforderligt,

att stadgandet i fråga förtydligas på sätt revisorerna föreslagit.

Riksdagen får alltså anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta örn att

ett förtydligande sker av föreskriften i 7 § stämpelförordningen, så att

därav otvetydigt framgår, att kommuner och väghållningsdistrikt skola

vara befriade från stämpelavgift i alla mål och ärenden rörande vägväsendet.

3:o.

Vägförbättringsarbetens utförande på underhållskonto.

Under kommunikationsdepartementet, § 18, hava revisorerna meddelat,

att de vid granskningen av vissa väghållningsdistrikts räkenskaper uppmärksammat,

att förbättringsarbeten i betydande utsträckning utförts på

underhållskontot (Del I sid. 105—107).

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 279.

Revisorerna hava vidare meddelat, att bestämmelserna örn dylika arbetens

utförande på nämnda konto återfinnas i de vid Kungl. Marits kungörelse

den 22 oktober 1927 angående dispositionen av anslag till bidrag

till vägunderhållet på landet m. m. fogade anvisningarna enligt med däri

den 21 maj 1931 (S. F. S. nr 230) vidtagna ändringar.

Enligt dessa anvisningar må vid bestämmandet av de kostnader, som

skola tjäna till underlag för tillmätandet av ifrågavarande bidrag såsom

vägunderhåll icke upptagas förbättringsarbeten; dock att smärre dylika

arbeten, vilkas utförande utan uppskov prövas påkallat av trafiksäkerhetsbänsyn

eller vilkas verkställande av ekonomiska skäl eller eljest

finnas böra lämpligen ske i samband med vissa underhållsarbeten, må

räknas såsom underhåll, under förutsättning, att, där ej fråga är örn förbättringsåtgärd

av belt obetydlig omfattning, före arbetets påbörjande

vederbörande länsstyrelses medgivande till utförande av detsamma inhämtats.

För att kunna bilda sig en uppfattning örn den utsträckning, i vilken

dylika å underhållets konto förda förbättringsarbeten förekomma, hava

revisorerna från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen införskaffat vissa

uppgifter, vilka omfatta samtliga med vederbörligt tillstånd under åren

1932—1934 utförda arbeten av ifrågavarande art. Uppgifterna liava av

revisorerna sammanställts i tabellarisk form, varav framgår, att avsevärda

belopp använts för här ifrågavarande förbättringsarbeten. Tabellen

utvisar vidare, att vissa länsstyrelser, exempelvis länsstyrelserna i

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Jämtlands, Norrbottens och framför allt

Västerbottens län, givit tillstånd till förbättringsarbetens utförande på

underbållskontot i långt större utsträckning än de andra.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Då det enligt väglagen utgående underhållsbidraget (det s. k. 30 procentbidraget)

avdrages från det för fördelning disponibla automobilskattemedelsbeloppet,

innan medlen fördelas å städer och landsbygd, komma städernas

och landsbygdens totala andelar att minskas genom förbättringsarbetens

inräknande bland underhållskostnaderna. Då vidare det av

automobilskattemedel direkt utgående underhållsbidraget (det s. k. 45 procentbidraget)

och det tillfälligt extra tilläggsbidraget avdragas, innan

landsbygdens återstående andel fördelas å de olika länsfonderna, bliva

de till förbättringsarbeten egentligen avsedda medlen ytterligare reducerade.

Ett alltför vidsträckt bruk av länsstyrelsernas rätt att meddela

tillstånd av här ifrågavarande art blir sålunda till direkt förfång förde

övriga länen. Revisorerna finna det därför angeläget, att åtgärder vidtagas

i syfte att åstadkomma en jämnare och mera rättvis avvägning

av länens rätt att få vägförbättringar utförda med för underhåll egentligen

avsedda medel. Detta syfte skulle kunna ernås genom att länsstyrelsernas

ovanberörda befogenhet att meddela tillstånd i angivna hänseende

överflyttades till det centrala ämbetsverket, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

En annan utväg vore, att Kungl. Maj:t vid fördelningen av

till förfogande stående utjämningsandel toge hänsyn till den omfattning,

s. 5 Kontrollera mot PDF

jRiksdagens skrivelse Nr 279. 5

i vilken vederbörande länsstyrelser begagnat sig av ovan berörda befogenhet.

Revisorerna hemställa, att riksdagen måtte vidtaga åtgärder till anvisande

av rättelse i ovan påtalade missförhållanden.

Yttranden hava avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelserna

i Malmöhus, Västerbottens och Norrbottens län (Del II sid.

183—198).

Den av revisorerna verkställda utredningen giver vid handen, att genom

beslut av vissa länsstyrelser vägförbättringsarbeten i betydande utsträckning

utförts på underhållskontot. Då det sålunda tillämpade förfaringssättet

länder till direkt förfång för övriga länsstyrelser i form av

minskade länsfonder av automobilskattemedel, ansluter sig riksdagen till

revisorernas mening, att ändring i påtalade missförhållande bör komma

till stånd. Utan att här ingå på de olika förslag, som av revisorerna och

väg- och byggnadsstyrelsen framlagts för vinnande av rättelse i berörda

avseende, vill riksdagen framhålla angelägenheten av att denna fråga bliver

föremål för utredning i syfte att enhetlighet och likformighet åvägabringas

på förevarande område.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder i syfte

att vid beslut örn utförandet av vägförbättringar med för underhåll

egentligen avsedda medel i möjligaste mån enhetliga grunder vinna tilllämpning.

4:o.

Enskilda vägar intagna till allmänt underhåll.

Under kommunikationsdepartementet, § 20, hava revisorerna gjort vissa

erinringar beträffande de tillämpade principerna för intagandet av enskild

väg till allmänt underhåll (Del I sid. 118 och 119).

I syfte att erhålla närmare kännedom om den utsträckning, i vilken

enskilda vägar intagas till allmänt underhåll, hava revisorerna från länsstyrelserna

infordrat uppgifter i detta hänseende, vilka av revisorerna

sammanställts i en tablå. Av tablån framgår, att under treårsperioden

1931—1933 1,210 kilometer enskilda vägar indömts till allmänt underhåll

ävensom att i fråga örn de olika länen enskilda vägar intagits i högst

olika omfattning.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Såvitt revisorerna kunna finna hava länsstyrelserna i sina beslut örn

intagande av enskild väg till allmänt underhåll tillämpat skilda principer.

Det torde knappast kunna förnekas, att nu gällande bestämmelser

giva länsstyrelserna möjlighet att behandla ärenden av ifrågavarande

art efter mer eller mindre subjektiva grunder. Vid dylika ärendens handläggning

torde sålunda förekomma, att eftergifter göras med tanke på de

enskilda vägintressenternas ekonomi, så att exempelvis fordringarna på

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 279.

vägens ställande i lagligt skick före dess intagande till allmänt underhåll

i viss mån eftergivas. Hänsynstagande till de enskilda vägintressenterna

och vissa lokala förhållanden hava också föranlett, att länen utvisa

skiljaktigheter i nämnda hänseende, vilket framgår av den ovan intagna

tablån.

Det är enligt revisorernas mening nödvändigt, att länsstyrelserna underkasta

frågorna örn intagandet av enskilda vägar till allmänt underhåll det

noggranna övervägande, som påkallas i betraktande av frågornas vikt i

ekonomiskt hänseende och ur allmänna synpunkter. I enlighet med föreskrifterna

i gällande väglag böra givetvis undersökningar verkställas rörande

det trafikbehov, vägen har att fylla. Detta behov bör bedömas efter

samma grunder, som tillämpas vid tillkomsten av ny väg. Även örn

inom skilda delar av landet olika fordringar torde böra uppställas på

vägens byggnadssätt och beskaffenhet och trafikbehovet givetvis ej kan

bedömas efter för hela landet ensartade grunder, måste dock en förutsättning

vara, att vägen skall befinna sig i ett mot trafikbehovet svarande

skick, innan den övertages till allmänt underhåll. Att denna förutsättning

föreligger bör — vilket under nuvarande förhållanden icke alltid lärer

ske — konstateras av vederbörande vägingenjör, som sålunda skall

besiktiga och godkänna vägen, innan länsstyrelsens beslut meddelas örn

dess övertagande till allmänt underhåll.

Med hänsyn till statsverkets intressen är det enligt revisorernas meningangeläget,

att spörsmålet rörande enskild vägs intagande till allmänt

underhåll av Kungl. Majit underkastas en ingående och allsidig prövning.

Yttrande har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstvrelsen (Del II sid.

198 och 199).

Av vad revisorerna anfört synes framgå, att länsstyrelserna i sina beslut

örn intagande av enskild väg till allmänt underhåll tillämpat skilda

förfaringssätt och därvid bedömt dessa frågor efter mer eller mindre

subjektiva grunder. Visserligen kunna med hänsyn till lokala och andra

förhållanden några för hela riket ensartade regler för dessa frågors bedömande

knappast tillämpas, men riksdagen anser det vara ur statsverkets

intresse av vikt, att bestämmelser utfärdas, som angiva de principiella

förutsättningarna för enskild vägs förändring till allmän. Riksdagen

finner detta spörsmål vara av den betydelse, att det bör göras till

föremål för en ingående prövning.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Maj :t ville underkasta frågan örn

förutsättningarna för intagande av enskild väg till allmänt underhåll en

ingående prövning.

5:o.

Provision för stämpelförsäljning.

Under finansdepartementet, § 27, hava revisorerna till behandling upptagit

frågan örn provision för stämpelförsäljning (Del I sid. 138—140).

Efter att hava redogjort för gällande bestämmelser på området även
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens skrivelse Nr 279.

som i en uppgjord sammanställning påvisat, i vilken omfattning provision

för försäljning av stämplar utgått till statens befattningshavare,

hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

En av de grundläggande principerna vid genomförandet av de senaste

löneregleringarna för kommunikationsverken oell den civila statsförvaltningen

i övrigt Ilar varit avskaffandet av sportelsystemet. Bland de

skäl, som anförts för borttagande av sportlerna, må nämnas de misshälligheter,

som skapas av att vissa, eljest likställda tjänstemän komma i

tillfälle att förskaffa sig extra inkomster av sin tjänst, under det att de

övriga få nöjas med sin i stat fastställda avlöning. Förefintligheten av

dylika extra inkomster eller sportler omöjliggör ock genomförandet av

enhetlig löneplan för det verk, det gäller, eller för flera likställda verk.

Det har därför ansetts vara av vikt att genom uttrycklig föreskrift i de

olika avlöningsreglementena förebygga, att så småningom under skilda

former skulle komma att insmyga sig avlöningsförmåner vid sidan av

vad löneregleringen avsett.

Det vill synas revisorerna, att vid införandet av det nya avlöningssystemet

för kommunikationsverken och den civila statsförvaltningen i

övrigt — med undantag av länsstyrelserna — avsikten varit, att jämväl

sportler av nu ifrågavarande natur skulle upphöra att utgå. Ett stöd

för denna uppfattning hava revisorerna funnit i det förhållandet, att 1925

års riksdag i samband med löneregleringen för landshövdingarna och befattningshavare

vid länsstyrelserna m. m. beträffande provision å försålda

stämplar ansett sig böra lämna särskilt medgivande, att dylik inkomst

även efter den nya löneregleringens ikraftträdande finge utgå till

befattningshavare vid landsstaten, med hänsyn bland annat till att stämpelprovisionen

vore mycket ringa och endast i undantagsfall översteg

1,000 kronor. Något dylikt medgivande har, såvitt revisorerna kunnat

finna, däremot icke lämnats andra befattningshavare med nyreglerad

avlöning. På grund härav och då, enligt vad som framgår av vad ovan

anförts, bestyret med stämpelbeläggningen och redovisningen av därför

inflytande medel torde få anses ingå i ifrågavarande befattningshavares

tjänsteåligganden, finna revisorerna, att stämpelprovisionen, som sedan

år 1921 ökats med ungefär 75 procent, i förevarande fall icke vidare bör

utgå, utan omedelbart indragas till statsverket.

Beträffande till befattningshavare vid länsstyrelserna utgående inkomst

av stämpelförsäljning, vilken inkomst sedan år 1924 utvisar en

ökning med över 100 procent, anse revisorerna, att snara åtgärder böra

vidtagas för avveckling av densamma.

Det mäste nämligen enligt revisorernas mening vara ägnat ingiva allvarliga

betänkligheter att, sedan statsmakterna principiellt utdömt sportelsystemet

såsom avlöningsform för statens befattningshavare, ett nytt

sportelsystem växer upp i en omfattning, som vid genomförandet av 1925

års lönereglering för länsstyrelserna icke kunnat förutses.

Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket och

generalpoststyrelsen (Del II sid. 217—220).

Statskontoret har i likhet med revisorerna ansett, att provisionen i

fråga herde beträffande befattningshavare med nyreglerado löner indragas

till statsverket. Vad angår befattningshavare vid länsstyrelserna,

vilka redan tidigare uttryckligen berättigats uppbära provision, ansåge

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr 279.

ämbetsverket, att en maximering, förslagsvis till högst 1,000 kronor, borde

komma till stånd men för övriga befattningshavare vid länsstyrelserna

en indragning av förmånen i fråga borde ske.

Riksräkenskapsverket har med hänsyn till den ändring av stämpelförordningen,

som genomfördes år 1928, varigenom stämpelförsäljningen blev

ett tjänsteåliggande, ävensom till önskvärdheten av att jämväl sportelinkomster

av nu ifrågavarande slag i görligaste mån utmönstrades ur det

statliga avlöningssystemet, funnit sig böra tillstyrka, att åtgärder vidtagas

i syfte att begränsa eller helt avveckla nu utgående stämpelprovision

till befattningshavare med nyreglerad avlöning.

Generalpoststyrelsen har framhållit, att, därest rätten till provision

skulle fråntagas här avsedda befattningshavare, fråga torde komma att

uppstå angående beredandet åt deni av felräkningspenningar för handhavandet

av stämplarna och likviderna för dem.

Under § 28 hava revisorerna vidare uttalat sig i fråga örn provision

till flera hos samma ämbetsverk eller myndighet anställda stämpelförsäljare.

(Del I sid. 140—142.)

Revisorerna hava under sistnämnda paragraf gjort följande allmänna

uttalande.

Såsom av den gjorda utredningen framgår skall, därest samma ämbete

eller tjänst under ett kalenderår uppehållits av flera personer, vilka var

för sig varit stämpelförsäljare, provisionen för de stämplar, som blivit

av dessa personer tillsammans försålda, beräknas såsom örn alla stämplarna

försålts av endast en person, varefter det härvid uppkommande

samfällda provisionsbeloppet fördelas mellan de olika försäljarna efter

förhållandet mellan de belopp, vartill provisionen för en var av dem

skulle hava uppgått, därest den beräknats allenast på hans försäljningssumma.

I de fall, då inom samma ämbetsverk eller myndighet, flera

var för sig självständiga stämpelförsäljare förordnats, har stämpelprovisionen

beräknats för en var av dem i enlighet med bestämmelserna i

42 § första stycket i stämpelförordningen, d. v. s. för stämpelförsäljare

i Stockholm med två procent samt i övriga städer och å landet med tre

procent å en årlig försäljningssumma av 20,000 kronor samt för överskjutande

belopp till och med 200,000 kronor med en procent och för belopp

därutöver med en tiondels procent. En anordning på sätt nu omförmälts

med ett flertal var för sig självständiga stämpelförsäljare inom

samma ämbetsverk måste givetvis för statsverket medföra en icke oväsentlig

merkostnad. En beräkning ger vid handen att statsverket under

år 1933 på så sätt åsamkats en merutgift å i runt tal 40,000 kronor. Då

enligt revisorernas mening stämpelförsäljningen inom samma ämbetsverk

eller myndighet i regel bör kunna utan olägenhet handhavas av allenast

en stämpelförsäljare, anse revisorerna, med hänsyn till angelägenheten

av att statsverkets kostnader för nämnda ändamål nedbringas, att

åtgärder snarast böra vidtagas för åstadkommande av ändring i nu angivna

hänseende.

Yttranden hava avgivits av statskontoret och generalpoststyrelsen (Del

II sid. 217 och 220).

Statskontoret har anslutit sig till revisorernas uttalande i denna fråga,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens skrivelse Nr 279.

under det att generalpoststyrelsen däremot funnit ändring i nuvarande

bestämmelser icke böra ske.

Riksdagen delar den av revisorerna under § 27 uttalade uppfattningen,

vilken jämväl vunnit stöd i statskontorets och riksräkenskapsverkets yttranden,

att bestyret med stämpelbeläggningen och redovisningen av därför

inflytande medel bör ingå i vederbörande befattningshavares uppgifter

i tjänsten, varför en avveckling av nuvarande system bör ske.

Vidkommande den av revisorerna under § 28 upptagna frågan angående

provision till flera hos samma ämbetsverk eller myndighet anställda

stämpelförsäljare torde denna fråga beträffande tjänstinnehavare vid

flertalet nyreglerade verk och myndigheter förlora sin betydelse, därest,

såsom revisorerna ovan föreslagit, provisionen där indrages. Vad beträffar

magistrater och rådhusrätter skulle, såsom statskontoret i

sitt i ärendet avgivna yttrande framhållit, frågan även efter provisionens

indragning alltjämt äga aktualitet. En undersökning rörande

möjligheten att nedbringa antalet stämpelförsäljare jämväl i här angivna

fall torde ur besparingssynpunkt vara påkallad. Även beträffande

länsstyrelserna bör en omprövning ske. Skulle en indragning av provisionen

ej anses lämpligen böra omedelbart genomföras, synes i varje fall

den av statskontoret ifrågasatta maximeringen böra äga rum.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit ville taga under övervägande

vad revisorerna anfört rörande provision vid stämpelförsäljning.

6:o.

Partiella ledigheter.

Under finansdepartementet, § 31, hava revisorerna redogjort för en av

dem företagen undersökning beträffande tillämpningen av bestämmelserna

i gällande avlöningsreglemente angående befattningshavares befrielse

från viss del av sin tjänstgöring samt i fråga om ersättningen till

vikarie under sådan ledighet (Del I sid. 150—170).

Revisorerna hava inledningsvis meddelat, att föreliggande fråga var

föremål för behandling av 1929 års revisorer, som verkställde en undersökning

i ämnet. I två tablåer, avseende den ena överståthållarämbetets

kansli och länsstyrelserna samt den andra övriga av 1929 års revisorer

undersökta verk och myndigheter, hava revisorerna nu framlagt resultatet

av sin förnyade utredning, såvitt rör omfattningen av och anledningen

till här åsyftade ledigheter. I tablåerna hava vidare lämnats uppgift

rörande omfattningen av ifrågavarande ledigheter under budgetåret

1928/1929 enligt den år 1929 verkställda undersökningen, med angivande

tillika för varje verk eller myndighet av det antal dagar, varmed ledig
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 279.

heterna under budgetåret 1933/1934 överstego eller understego under budgetåret

1928/1929 beviljade ledigheter.

Efter att hava redogjort för resultatet av den verkställda utredningen

hava revisorerna erinrat därom, att 1929 års revisorer i anledning av den

av dem företagna undersökningen, bland annat, uttalade, att det med

hänsyn till den stora omfattning, vari ledigheter av ifrågavarande slag

förekomme, syntes kunna ifrågasättas, huruvida icke en viss inskränkning

i ämbetsverkens befogenhet att medgiva befattningshavare befrielse

från viss del av tjänstgöringen borde vidtagas, samt förordade i sådant

avseende — under framhållande av att verken i allmänhet med undantag

av hovrätterna hade möjlighet att genom anlitande av anordningen

med partiella ledigheter förstärka sina arbetskrafter, utan att deras åtgärder

härutinnan underkastades prövning av Kungl. Maj:t eller riksdagen

— införande av föreskrifter liknande dem, som gällde för hovrätterna,

jämväl för statsförvaltningen i övrigt. Dock kunde det, enligt

revisorernas förmenande, därvid möjligen befinnas rimligt att för undvikande

av alltför stark anhopning av ärenden hos Kungl. Majit göra

dessa bestämmelser mindre restriktiva än de föreskrifter, som meddelats

för hovrätterna. Revisorerna slutade med att framhålla angelägenheten

av att de av dem berörda spörsmålen beaktades vid den blivande allmänna

revisionen av gällande avlöningsreglemente.

Med instämmande i revisorernas uttalande anhöll 1930 års riksdag, att

Kungl. Majit måtte vidtaga de åtgärder, som kunde finnas påkallade,

och överlämnade Kungl. Majit sedermera ärendet till 1928 års lönekommitté

för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det åt kommittén

lämnade uppdraget.

Kommittén ansåg sig beträffande den av revisorerna ifrågasatta inskränkningen

i ämbetsverkens befogenhet att medgiva befattningshavare

befrielse från viss del av tjänstgöringen kunna inskränka sig till att

framhålla, att detta spörsmål enligt kommitténs mening icke borde erhålla

sin lösning genom bestämmelser i ett allmänt avlöningsreglemente.

Därest särskilda föreskrifter i förevarande avseende befunnes vara erforderliga

för vissa verk, borde, enligt kommitténs förmenande, dessa

föreskrifter i stället, i likhet med vad som skett beträffande hovrätterna,

intagas i vederbörande verks instruktioner eller arbetsordningar.

Som allmänt uttalande hava 1934 års revisorer anfört följande:

Av den nu verkställda undersökningen framgår, att partiella ledigheter

alltjämt förekomma i synnerligen stor omfattning. Omfattningen

av sådana ledigheter har under det sistförflutna budgetåret till och med

varit något större än under det budgetår, till vilket den av 1929 års resorer

företagna undersökningen hänförde sig. Undersökningen har vidare

givit vid handen, att anordningen med partiella ledigheter i förening

med nuvarande regler angående dispositionen av de till avlöningar

anvisade anslagsmedlen gjort det möjligt för verken och myndigheterna

i allmänhet att utan föregående prövning av Kungl. Majit eller

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 279.

11

riksdagen förskaffa sig förstärkning av sina arbetskrafter i avsevärd

utsträckning ävensom att denna möjlighet i ej ringa omfattning utnyttjats

jämväl i sådana fall, där behovet av ytterligare arbetskrafter

hänfört sig till vederbörande verk och myndigheter normalt tillkommande

arbetsuppgifter eller eljest varit av mera stadigvarande beskaffenhet.

I detta sammanhang förtjänar uppmärksammas, att endast i ett

mycket begränsat antal fall meddelats, att den beviljade partiella ledigheten

grundat sig på föreskrift i verkets instruktion eller tillkommit

efter det frågan underställts Kungl. Maj:ts eller vederbörande departementschefs

prövning.

Revisorerna finna sig därför böra understryka angelägenheten av att

den av 1929 års revisorer väckta frågan om vidtagande av viss inskränkning

i ämbetsverkens befogenhet att medgiva befattningshavare

befrielse från viss del av tjänstgöringen med det snaraste upptages till

fortsatt behandling, samt vilja i fråga örn tänkbara riktlinjer för lösningen

av detta spörsmål erinra örn de uttalanden, som i sådant avseende

gjorts av 1929 års revisorer och 1928 års lönekommitté. Härjämte synes

det revisorerna böra undersökas, i vad mån det kan vara möjligt, att

vid länsstyrelserna, där anordningen med partiella ledigheter är allmännast

förekommande, minska behovet av sådana ledigheter genom ändring

av gällande bestämmelser angående arbetsfördelningen vid dessa myndigheter.

Revisorerna finna det önskvärt, att sistberörda spörsmål tages

i övervägande av statens organisationsnämnd vid fullgörandet av det åt

organisationsnämnden lämnade uppdraget att verkställa utredning rörande

länsstyrelsernas organisation.

Det synes emellertid revisorerna kunna ifrågasättas, huruvida det

icke kan vara påkallat, att, förutom åtgärder i nu angiven riktning, vidtaga

den ändring med avseende å gällande bestämmelser angående anslagsmedlens

disposition, att föreskrift meddelas därom, att då ickeordinarie

befattningshavare i anledning av partiell ledighet förordnats

att uppehålla ordinarie tjänst (eller tjänst å extra stat), honom tillkommande

lön fortfarande skall bestridas av de till avlöningar till ickeordinarie

befattningshavare anvisade anslagsmedlen. Härigenom skulle

det icke längre bliva möjligt för vederbörande verk och myndigheter

att genom anordningen med partiella ledigheter utöka den icke-ordinarie

personalen. Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra om att bestämmelser

av här ifrågasatt innebörd tidigare tillämpats i avsevärt

större utsträckning än vad som nu ifrågasatts skola bliva fallet.

I detta sammanhang hava revisorerna även ansett sig böra något beröra

spörsmålet huruvida, då fråga är örn partiell ledighet, oavkortad

vikariatsersättning bör utgå och örn över huvud taget i dylikt fall

vikariatsersättning kan anses erforderlig. Å ena sidan synes kunna

göras gällande, att, därest vederbörande tjänsteman, som erhåller partiell

ledighet, äger möjlighet att på en underordnad utan kostnad för

statsverket överflytta vissa arbetsuppgifter, detta kan leda till orättvisa,

och ett utnyttjande av denna möjlighet kan förvisso medföra betänkliga

konsekvenser. Å andra sidan är det klart, att vid kortare partiell

ledighet det ingalunda kan anses obefogat att en underordnad befattningshavare

övertager vissa arbetsuppgifter, från vilka den partiellt

ledige tjänstemannen erhållit befrielse. Ofta är ej heller skillnaden mellan

de arbetsuppgifter, som åligga tjänstemän i olika grader särskilt

markerad, och en överflyttning tillfälligtvis av arbetsuppgifter bör ined

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrivelse Nr 279.

stöd av gällande instruktioner för ämbetsverken kunna ske. Utan att

vilja framställa något förslag i nu nämnda hänseende hava emellertid

revisorerna velat fästa uppmärksamheten även å detta förhållande.

Yttrande har avgivits av allmänna civilförvaltningens lönenämnd (Del

II sid. 228—230), som, bland annat, framhållit, att, därest man vill förebygga

en alltför vidsträckt tillämpning av gällande bestämmelser på

förevarande område, detta synes lönenämnden kunna i huvudsak vinnas

därigenom, att frågor örn partiell ledighet för verkschef eller ledamot

av verksstyrelse underställas Kungl. Maj:ts prövning i sådana fall, då

det är avsett, att ersättning skall utgå till vikarie. Däremot bör det

enligt nämndens mening alltjämt få ankomma på vederbörande verksstyrelse

att bevilja dylika ledigheter för andra tjänstemän, dock skulle

verksstyrelserna kunna åläggas att vid budgetårets slut till Kungl.

Maj:t anmäla ledigheter, under vilka vikariatsersättning utgått.

Såsom av revisorerna framhållits, har föreliggande spörsmål med anledning

av en utav 1929 års revisorer gjord utredning varit föremål för

behandling av 1930 års riksdag. Riksdagen fann därvid frågan vara av

den betydelse, att densamma borde av Kungl. Majit tagas under särskilt

övervägande. Vad i ärendet hittills åtgjorts har emellertid icke länt till

något positivt resultat. Då omfattningen av de ledigheter, varom här

är fråga, snarare till- än avtagit — ett förhållande som särskilt i fråga

örn länsstyrelserna är framträdande i flera fall — vill riksdagen under

åberopande av sitt tidigare uttalande i denna fråga betona angelägenheten

av att åtgärder snarast vidtagas i syfte att åvägabringa ändrade förhållanden.

Vad lönenämnden anfört synes därvid böra särskilt beaktas.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit ville taga under omprövning

frågan om åtnjutande av partiell ledighet inom den allmänna civilförvaltningen

samt vad därmed äger samband.

7io.

Statsverkets kostnader för gränskontrollen.

Under finansdepartementet, § 35, hava revisorerna till behandling upptagit

frågan örn statsverkets kostnader för gränskontrollen (Del I sid.

173—180).

Revisorerna hava erinrat örn gällande bestämmelser på området och

framhållit, att gränskontrollen ombesörjes i första hand av vederbörande

polismyndigheter i gränsorterna. Vidare finnas för utövande av kontrollen

anställda vissa polismän för hela rikets behov och särskilda gränspolismän

varjämte tulltjänstemän i stor utsträckning biträda polismyndigheterna

med passkontroll och övervakning av trafiken över rikets

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 279.

13

gränser. De tulltjänsteman, som biträda de lokala polismyndigheterna

vid övervakandet av gränstrafiken i samband med sin ordinarie tjänstgöring

äro emellertid av sin tjänst bundna vid sina bevakningsplatser

och begränsade patrulleringsområden, varför deras kontrollverksamhet i

vanliga fall endast berör de utlänningar, som passera gränsen.

I proposition nr 181 till 1932 års riksdag anförde departementschefen

beträffande gränskontrollen bland annat, att de årliga kostnaderna för

de nuvarande anordningarna för denna kontroll syntes enligt en inom

socialdepartementet företagen undersökning uppgå till ett belopp, överstigande

50,000 kronor. Det ville emellertid synas, som örn vissa åtgärder,

ägnade att minska kostnaderna för gränskontrollen, kunde vidtagas.

En av länsstyrelsen i Norrbottens län på departementschefens anmodan

verkställd förberedande undersökning, vars resultat framlagts i

skrivelse den 11 mars 1932, syntes sålunda giva vid handen, att kostnaderna

för anlitandet inom länet av tullpersonal för gränskontroll kunde

avsevärt nedbringas. Möjligen stöde besparingar att vinna även på

andra håll.

Beträffande anordningarna för gränskontroll inom Norrbottens län

anförde länsstyrelsen i sin förenämnda skrivelse, bland annat, att länsstyrelsen

icke vore absolut övertygad om att utgifter, som härvidlag påkostades

vore oundgängligen av nöden. Tullmännen fyllde givetvis med

sin ifrågavarande verksamhet en ordningsuppgift, men så värst kraftig

hjälp åt polismyndigheten i dess arbete med att hålla undan icke önskvärda

element kunde de knappast sägas lämna. Det syntes länsstyrelsen,

som örn tullpersonalen skulle utan någon särskild ersättning lämna

detta biträde under fullgörande av sin egentliga tjänstgöring.

Revisorerna hava vidare omnämnt, att för budgetåret 1933/1934 hava

till tulltjänstemän för här ifrågavarande uppdrag utbetalts arvoden med

sammanlagt 29,482 kronor 55 öre.

Revisorerna hava sammanfattat sina iakttagelser i följande allmänna

uttalande.

Den ovan omförmälda anordningen med anlitande av tulltjänstemän

för gränskontrollen tillkom år 1918 och föranleddes närmast av under

kristiden rådande särskilda förhållanden. Därest denna kontroll alltjämt

kan anses behövlig — varom meningarna att döma av länsstyrelsens

ovan omförmälda skrivelse synas vara delade — anse revisorerna,

att denna bör kunna fullgöras av tulltjänstemännen utan särskild ersättning.

Ett stöd för denna uppfattning hava revisorerna även funnit i

ett av statskontoret den 6 juni 1929 avgivet utlåtande i anledning av en

framställning örn ersättning till vissa tulltjänstemän för biträde vid

gränskontrollen, i vilket utlåtande ifrågasattes, huruvida icke åtgärder

borde vidtagas för att granskningen av pass och s. k. nordiskt resekort

skulle ingå i tulltjänstemännens å gränsorter vanliga tjänstutövning och

särskild ersättning härför sålunda icke utgå. Revisorerna, som ansluta

sig till vad statskontoret anfört, anse hinder för en dylik anordning icke

föreligga, då flertalet av ifrågavarande tulltjänstemän, på sätt utred
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Riksdagens skrivelse Nr 279.

ningen givit vid handen, synes hava tid övrig för åtskilligt arbete utom

tjänsten.

Yttranden hava avgivits av statskontoret, generaltullstyrelsen och

länsstyrelsen i Norrbottens län (Del II sid. 218, 236 och 244).

Statskontoret har i sitt yttrande åberopat sitt den 6 juni 1929 avgivna

utlåtande i anledning av en framställning från länsstyrelserna i Norrbottens,

Jämtlands och Värmlands län angående ersättning till vissa tulltjänstemän

för biträde vid gränskontroll, i vilket utlåtande ämbetsverket

ifrågasatt, huruvida icke åtgärder borde vidtagas, för att granskningen

av pass och s. k. nordiskt resekort (S. F. nr 106/1929) komme att ingå i tulltjänstemännens

å gränsorter vanliga tjänstutövning och särskild ersättning

härför sålunda icke skulle utgå.

Generaltullstyrelsen har erinrat därom, att förslag vid olika tillfällen

framkommit, att vederbörande tulltjänstemän vid rikets landgränser borde

utan särskild ersättning verkställa den polismyndighet eljest tillkommande

gränskontrollen och har nu ifrågasatt, huruvida icke det föreliggande

förslaget borde göras till föremål för särskild utredning, vilken

i så fall borde omfatta även det inbördes förhållandet mellan tull- och

polispersonalen vid landgränserna beträffande tillsynen å efterlevnaden av

lagen den 8 juni 1923 örn straff för olovlig varuinförsel samt lagen den

20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning

med spritdrycker och vin.

Frågan örn ersättning till tulltjänstemännen för deras bestyr med gränskontrollen

har tidigare varit underkastad prövning av myndigheterna.

Sålunda har statskontoret i ett den 6 juni 1929 avgivet utlåtande i anledning

av en framställning örn ersättning till vissa tulltjänsteman för

biträde vid gränskontrollen ifrågasatt, huruvida icke åtgärder borde

vidtagas för att granskningen av pass och s. k. nordiskt resekort skulle

ingå i tulltjänstemännens å gränsorter vanliga tjänstutövning och särskild

ersättning härför sålunda icke skulle utgå. Riksdagen, som delar

statskontorets mening, till vilken revisorerna anslutit sig, anser det icke

obilligt, att, därest sagda kontroll kan anses fortfarande vara behövlig,

densamma fullgöres av tulltjänstemännen utan särskild ersättning, helst

som uppdraget i fråga icke kan anses vara av någon omfattande beskaffenhet.

På grund av det anförda finner riksdagen, att den föreliggande

frågan bör göras till föremål för förnyad omprövning.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Maj :t ville taga under omprövning

frågan örn indragning av nu utgående ersättning till tulltjänsteman för

deras bestyr med gränskontrollen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 279.

15

S:o.

Ersättning av statsmedel för släckning av skogseld.

Under jordbruksdepartementet, § 56, hava revisorerna framställt vissa

erinringar i fråga örn tillämpade principer vid ersättning av statsmedel

för släckning av skogseld (Del I sid. 249—257).

Revisorerna hava till en början redogjort för bestämmelserna i lagen

den 14 oktober 1914 (nr 281) örn förekommande och släckning av skogseld

ävensom lämnat en sammanställning, utvisande belastningen under

budgetåren 1929—1934 å anslaget till släckning av skogseld.

Efter att hava närmare redogjort för hurusom vid bestämmandet av

ersättning för här ifrågavarande ändamål olika principer tillämpats av

skilda länsstyrelser, hava revisorerna sammanfattat sina iakttagelser i

följande allmänna uttalande.

Den huvudsakliga anledningen till att nu ifrågavarande anslag i så

betydande grad överskridits under budgetåret 1933/1934 är givetvis att

söka i de talrika och förödande skogseldar, vilka sommaren 1933 hemsökte

särskilt det nord- och mellansvenska skogsområdet. En bidragande orsak

till berörda överskridande torde även hava varit, att anslaget i stor utsträckning

kommit att användas till beredande av ersättning i sådana

fall, då gottgörelse av statsmedel icke rimligen bort ifrågakomma.

Revisorerna, som tagit del av ett flertal länsstyrelsers beslut angående

utbetalande av ersättning vid släckning av skogseld, hava härvid iakttagit

att olika principer tillämpats. Vissa länsstyrelser hava sålunda ansett,

att enligt grunderna för 17 § i 1914 års lag stadgandet icke vore

avsett att bereda markägare ersättning för hans kostnader för skyddande

av sin egendom och på grund härav funnit sig icke kunna tillerkänna

gottgörelse åt sådan ägare eller annan, som haft direkt personligt intresse

av eldens släckande, medan däremot andra länsstyrelser i sådana fall

utbetalat full ersättning. Detta förhållande torde, såsom även framhållits

i svenska brandskyddsföreningens ovanberörda betänkande, hava

sin grund i att någon direkt ledning för länsstyrelsernas prövning i fråga

örn ersättning eller belöning av statsmedel icke lämnats genom 1914 års

riksdags beslut i ämnet. Särskilt anmärkningsvärt måste dock revisorerna

finna, att Stockholms stad och Ulricehamns stad kunnat beredas ersättning

för deltagande i släckning av skogsbrand å nämnda städer tillhörig

skog. Enligt revisorernas mening bör ersättning icke utgå till

skogsägare, vars skog antänts eller hotats av skogsbranden, för deras

personliga insatser i släckningsarbetet. Likaså torde anhöriga till nu

nämnda personer, som hava intresse av eldens hämmande, icke böra erhålla

ersättning. Huruvida gottgörelse i övrigt bör beredas skogsägare

för kostnader i anledning av skogsbrand, exempelvis för lejning av manskap,

torde böra göras till föremål för prövning i varje särskilt fall, varvid

hänsyn särskilt bör tagas till vederbörandes förmögenhetsförhållanden

samt huruvida vederbörande driver yrkesmässig skogsrörelse.

Enär deltagande i släckning av skogseld är att anse såsom en allmän

medborgerlig plikt, torde jämväl kunna ifrågasättas, huruvida ersättning

över huvud taget bör utgå till den, som under allenast kortare tid deltagit

i eldsläckningen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens skrivelse Nr 279.

I detta sammanhang må nämnas, att i brandskyddskommitténs ovannämnda

utlåtande framhållits, att, även örn genom riksdagens beslut örn

ersättning vid skogseld någon direkt ledning för länsstyrelsernas prövning

icke lämnades, vid tillämpningen av 17 § i lagen om skogseld dock

borde gälla, att gottgörelse ej skulle utgå till den, som haft personligt intresse

av släckningsarbetet, varjämte länsstyrelserna borde beakta att ej

genom för stor rundhäntbet den grundläggande uppfattningen örn skyldigheten

att deltaga i sådant arbete som en medborgerlig plikt bleve avtrubbad.

Enär numera skogsbrandförsäkring i stor utsträckning förekommer —

sålunda kan nämnas, att i september år 1934 cirka 60,000 eller i runt tal

en fjärdedel av landets skogsägare brandförsäkrat sina skogar — vill det

synas revisorerna att brandförsäkringsbolagen böra deltaga i kostnaderna

för släckning av skogseld, som antänt eller botat antända brandförsäkrad

skog.

Då statsverkets kostnader under senaste budgetår för släckning av

skogseld givit frågan örn grunderna för statens bidrag till dylikt ändamål

ökad aktualitet, hava revisorerna — utan att närmare ingå på vad

sätt ifrågavarande spörsmål bör lösas — ansett sig böra bringa de av

revisorerna gjorda iakttagelserna till riksdagens kännedom.

Yttranden hava ''avgivits av Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser

samt domänstyrelsen oell centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas

förbund (Del II sid. 302—330), vilka i huvudsak anslutit sig till vad

revisorerna anfört.

Av vad revisorerna anfört och de i ärendet börda myndigheterna meddelat

framgår tydligt, att olika principer tillämpats av de skilda länsstyrelserna,

då fråga varit örn utanordnande av ersättning vid bekämpande

av skogsbrand. Fall synas också hava förekommit, då, såvitt riksdagen

kan finna, ersättning uppenbarligen icke bort utgå.

Enligt vad riksdagen erfarit, har en av svenska brandskyddsföreningen

tillsatt skogsbrandkommitté den 13 oktober 1934 avgivit förslag till en

revision av lagen den 14 oktober 1914 örn förekommande och släckning

av skogseld. Över detta förslag, som överlämnats till Kungl. Majit, bar

Kungl. Majit under våren 1935 infordrat yttranden från åtskilliga myndigheter.

I betänkandet hava, bland annat, berörts vissa frågor rörande

ersättning vid deltagande i släckning av skogseld samt i fråga örn bestridandet

av kostnader för bekämpande av skogseld. Enligt riksdagens mening

böra de synpunkter, som i syfte att nedbringa och begränsa statens

utgifter på detta område av revisorerna framförts såväl i fråga örn möjlighet

till ersättning som ock beträffande huru kostnaderna för släckning

av skogseld lämpligen böra fördelas och örn staten fortfarande skall

i huvudsak ensam betala utgifterna härför, göras till föremål för en in-i

gående undersökning. Ersättningsfrågan lärer utan dröjsmål böra upptagas

till prövning, något som måhända kan ske i samband med den ifrågasatta

revisionen av de i nämnda lag örn förekommande och släckning

av skogseld intagna föreskrifterna.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 279.

17

Under åberopande av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att

Kungl. Majit ville taga under övervägande vad revisorerna anfört i fråga

om ersättning vid släckning av skogseld samt beträffande kostnaderna

härför.

9:o.

Utnyttjande av kronans fiskevatten.

Under jordbruksdepartementet, § 57, hava revisorerna till behandling

upptagit frågan örn utnyttjandet av kronans fiskevatten (Del 1 sid. 257

och 258).

Revisorerna hava erinrat därom, att kronan äger ett stort antal fiskevatten,

dels å kronoparker här och var i landet, dels å renbetesfjällen i

Jämtlands län ävensom å områden ovan odlingsgränsen i Västerbottens

och Norrbottens län. Inom de förra områdena äger domänstyrelsen jämlikt

7 § lagen den 27 juni 1896 (nr 42) örn rätt till fiske upplåta fiskerätt,

dock endast till inom häradet eller socknen boende. Inom de senare områdena

är fisket i första hand jämlikt 55 och 56 §§ lagen den 18 juli 1928

(nr 309) örn de svenska lapparnas rätt till renhete i Sverige förbehållet

lapparna, ehuru med rätt för vederbörande länsstyrelse att efter lapparnas

hörande upplåta fiske även till andra.

Enligt vad revisorerna inhämtat är ett stort antal av de förra vattnen

utarrenderade, dock endast — jämlikt lagens bestämmelser — till ortsbor.

Under senare år hava även ett stort antal av kronans inom fjällområdena

belägna, lapparna förbehållna fiskevatten upplåtits på arrende,

i första hand till den bofasta befolkningen men därjämte även till

s. k. sportfiskare, d. v. s. huvudsakligen personer från andra trakter.

Då några enhetliga principer för dessa upplåtelser icke följts, hava,

framhålla revisorerna, i många fall de direkta fiskevårdsintressena icke

blivit i tillräcklig grad tillgodosedda. De rådande förhållandena hava

medfört klagomål såväl från den bofasta befolkningens och sportfiskarnas

sida över lapparnas sätt att bedriva fiske som från lapparnas sida

över den bofasta befolkningens inkräktande på deras rättigheter.

Obestridligt torde vara, fortsätta revisorerna, att fiskbeståndet i många

av kronans ovan odlingsgränsen belägna fiskevatten är mer eller mindre

ödelagt genom ett hänsynslöst fiske. Sålunda finnas många vatten, där

för några tiotal år sedan goda fiskefångster kunde göras, men som nu,

särskilt i samband med de på senare år förbättrade kommunikationerna,

blivit totalt skövlade. Samtidigt finnas åtskilliga, särskilt avlägset belägna

fiskevatten, som aldrig utnyttjas på den grund, att de ej ligga i

''apparnas stråkvägar och för närvarande ej äro kända av andra fisker iintresserade.

I intetdera av nu angivna fall sker ett rationellt utnyttjande

av fiskevattnen i syfte att bereda största möjliga niea samtidigt

fortbestående avkastning samt att förebygga fiskbeståndets minskning.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 14 sami. Nr 279—280.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Riksdagens skrivelse Nr 279.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Såsom av det anförda framgår kunna nu rådande förhållanden i avseende

å kronans fiskevatten icke anses tillfredsställande.

En nödvändig förutsättning för en rationell fiskevård i kronans fiskevatten

är, att olika fiskevatten utlämnas till olika kategorier fiskande,

som var och en kunna och böra ha intresse av att fiskbeståndet förkovras

och vattnen ge en god avkastning. Visserligen torde man ej kunna begära

av lapparna, att de skola direkt syssla med fiskevårdande åtgärder,

inplanteringar etc. Däremot torde från lappfonderna medel kunna utanordnas

för dylika syftemål. Vid fiskeupplåtelser av ifrågavarande vatten

till ortsbefolkningen och sportfiskare böra dock uppställas vissa villkor

i avsikt att skydda fiskbeståndet. Säkerligen skulle genom en uppdelning

på ena eller andra sättet av kronans ovan odlingsgränsen belägna

fiskevatten, genom vattnens upplåtelse efter vissa enhetliga principer

och genom lämplig upplysnings- och propagandaverksamhet dessa vatten

kunna bliva av en mycket större betydelse för lapparna och den bofasta

befolkningen än de för närvarande äro.

Under hänvisning i övrigt till vad revisorerna i sin år 1933 avgivna

berättelse anfört beträffande ifrågavarande spörsmål vilja de förorda,

att en allsidig utredning beträffande möjligheterna att få till stånd ett

rationellt utnyttjande av kronans fiskevatten företages.

Yttranden hava avgivits av domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen samt

länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, vilka bifogat

yttranden av lappfogdarna i länen (Del II sid. 331—341).

Domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen hava därvid tillstyrkt revisorernas

förslag örn utredning i ärendet, likaså länsstyrelsen i Jämtlands

län. Däremot har länsstyrelsen i Västerbottens län avstyrkt förslaget

i fråga, under det att länsstyrelsen i Norrbottens län icke velat motsätta

sig detsamma.

Av vad revisorerna anfört synas rådande förhållanden i avseende å

kronans fiskevatten icke vara tillfredsställande. Genom vidtagandet av

vissa fiskvårdande åtgärder skulle dessa vatten säkerligen kunna bättre

utnyttjas och bliva av långt större betydelse än de för närvarande äro.

Riksdagen finner därför i likhet med flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna

önskvärt, att en utredning i det av revisorerna angivna syftet

kommer till stånd, vilken utredning givetvis bör omfatta samtliga kronan

tillhöriga fiskevatten i riket.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta föranstalta örn utredning

beträffande möjligheterna att åvägabringa ett ändamålsenligt utnyttjande

av kronans fiskevatten.

Stockholm den 6 juni 1935.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.