Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 193A—30 juni 1935.

1936-06-19 · 25 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 19 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1936:339, Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 193A—30 juni 1935.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 339.

1

Nr 339.

Godkänd av första kammaren den 19 juni 1936.

Godkänd av andra kammaren den 19 juni 1936.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år

1935 församlade revisorers berättelse angående verkställd

granskning av statsverkets jämte därtill hörande

fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1

juli 193A—30 juni 1935.

(Statsutskottets utlåtande nr 141.)

Till KONUNGEN.

Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer rörande

verkställd granskning av statsverkets jämte därtill rörande fonders tillstånd,

styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1934—30 juni 1935 uti avgiven

berättelse anmält samt vederbörande verk och myndigheter uti däröver avgivna

förklaringar hos Kungl. Maj:t andraga, får riksdagen i nedan nämnda

ärende anföra följande.

l:o.

Ändring i instruktionen för riksdagens revisorer av stats-, banko- och riks
gäldsverken.

Revisorerna hava under § 1 av sin berättelse till behandling upptagit frågan

om ändring i gällande bestämmelser rörande skyldighet för verk och inrättningar

att i och för deras räkenskapers granskning av riksdagens revisorer

avgiva berättelser och räkenskapssammandrag (Del I sid. 2—12).

Enligt § 12 punkten b) i nu gällande instruktion för riksdagens revisorer,

av Kungl. Majit kungjord den 22 maj 1925 (nr 144), skola revisorerna tillse,

att dem i behörig ordning tillhandahållas de av de statskontoret samt av alla

övriga vederbörande verk, myndigheter och inrättningar, i föreskriven ordning

avgivna årsberättelser över tillståndet och styrelsen av de under deras

förvaltning stående delar av statsverket.

I § 16 av samma instruktion föreskrives, bland annat, att den berättelse,

som revisorerna skola upprätta över revisionen av statsverket, skall åtföljas

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 14 sami. Nr 339. 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 339.

av tabeller till jämförelse mellan statsinkomsternas beräknade och influtna

belopp under revisionsåret samt mellan de i stat uppförda anslagen och de

verkliga utgifterna för samma tid.

Berörda tabeller hava till avsevärd del utarbetats med ledning av från vederbörande

verk och inrättningar inkommande särskilda räkenskapssammandrag.

Frågan om en begränsning av skyldigheten för statsunderstödda verk och

inrättningar att årligen till revisorerna avlämna förvaltningsberättelser har

på senare tid i olika sammanhang varit föremål för övervägande. Revisorerna,

som redogjort för de i ärendet verkställda utredningarna, hava föreslagit,

att ifrågavarande skyldighet bör avskaffas. Emellertid skulle, för den

händelse berättelser avgivits jämlikt särskilt gällande föreskrifter, dessa berättelser

tillhandahållas revisorerna. Revisorerna hava i enlighet härmed uppgjort

förslag till ändring av § 12 i den för revisorerna gällande instruktionen.

Vad härefter angår de i det föregående omförmälda räkenskapssammandragen

har i samband med den år 1934 beslutade omläggningen av riksstatens

uppställning förutsatts, att det genom riksdagens revisorer hittills utarbetade

tabellverket för framtiden skulle upphöra och ersättas av en av riksräkenskapsverket

på grundval av riksbokföringen upprättad systematisk redovisning

av statens utgifter. Även denna fråga har upptagits till behandling

av 1935 års riksdagsrevisorer, varvid revisorerna framlagt förslag om

ändring av § 16 i den för dem gällande instruktionen i syfte att borttaga den

nuvarande skyldigheten för revisorerna att i sin berättelse meddela tabeller

rörande statsverkets tillstånd och förvaltning.

Uti en den 28 februari 1936 avlåten proposition (nr 127) har Kungl. Maj:t

under åberopande av vid propositionen fogat utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för samma dag föreslagit riksdagen antaga ett vid samma

statsrådsprotokoll fogat förslag till ändrad lydelse av §§ 12 och 16 i instruktionen

för riksdagens revisorer av stats-, banko- och riksgäldsverken.

Departementschefen, som erinrat örn vad revisorerna under förenämnda § 1

i sin berättelse anfört rörande ändringar i den för dem gällande instruktionen,

har helt anslutit sig till revisorernas förslag härutinnan.

Riksdagen har icke funnit anledning till erinran mot vad revisorerna under

förevarande paragraf hemställt liksom ej heller mot det av Kungl. Majit i

anledning därav framlagda förslaget till ändring i instruktionen för riksdagens

revisorer.

Riksdagen får anmäla, att riksdagen beslutat, att §§ 12 och 16 instruktionen

för riksdagens revisorer av stats-, banko- och riksgäldsverken skola i härefter

angivna delar hava följande ändrade lydelse:

§ 12.

Revisorerna skola tillse, att dem i behörig ordning tillhandahållas:

a) de för---riket tillflutit;

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 339.

3

b) av verk, myndigheter och inrättningar avgivna årsberättelser, så ock

alla de kungl, brev, protokoll och handlingar på vilka nämnda räkenskaper

och berättelser grunda sig.

§ 16.

Det må ankomma på revisorerna att i den berättelse, som de, jämlikt § 6

här ovan, skola upprätta över revisionen av statsverket, intaga eller vid berättelsen

foga sådana tabeller och finansiella översikter, som revisorerna till

belysande av statsverkets tillstånd och förvaltning finna erforderliga eller

lämpliga.

Finna revisorerna--- — ämnet avgiva.

2:o.

Ersättning för upprättande av vägfyrktalslängd m. m.

Under kommunikationsdepartementet, § 17, hava revisorerna dels påtalat

ett fall, där alltför hög ersättning debiterats för upprättande av vägfyrktalslängd,

dels ock ifrågasatt utfärdande av bestämmelser av innebörd, att

den år 1935 upprättade vägfyrktalslängden måtte få användas vid de vägstämmor,

som komma att hållas år 1937 (Del I sid. 71 och 72).

Revisorerna hava vid granskning av Karlskoga härads vägdistrikts räkenskaper

funnit, att häradsskrivaren i Karlskoga fögderi för upprättande av

1935 års vägfyrktalslängder debiterat två kronor 25 öre per upplägg eller

för 403 upplägg 906 kronor 75 öre. Enligt gällande bestämmelser skulle i

detta fall häradsskrivaren ägt uppbära 1 krona 50 öre per upplägg eller tillhopa

604 kronor 50 öre. Då, enligt de kommunala myndigheternas åsikt,

dessa icke ansett sig medhinna debiteringen, om vägfyrktalslängden överlämnades

till kommunalnämnderna så sent som den 1 december, hade enligt

gammal uppgörelse med kommunerna häradsskrivaren förbundit sig att,

mot ersättning av två kronor 25 öre per upplägg, överlämna vägfyrktalslängden

minst en månad tidigare än ovan angivna i väglagens 59 § stadgade

tiden.

Som allmänt uttalande hava revisorerna anfört följande:

Revisorerna, som icke kunna fästa något avseende vid nämnda överenskommelse,

finna häradsskrivarens ovanberörda debiteringssätt, vilket uppenbarligen

står i strid mot gällande bestämmelser, anmärkningsvärt och vilja

härutöver ytterligare framhålla, att, då kostnaden för upprättande av vägfyrktalslängd

får upptagas bland de av vägdistriktens underhållskostnader,

till vilka statsbidrag utgår, dylikt bidrag i det påtalade fallet utgått med

75 procent å 906 kronor 75 öre i stället för å 604 kronor 50 öre. Det felaktiga

förfaringssättet har fortgått i många år. Såvitt revisorerna kunna finna,

böra de kommunala myndigheterna medhinna vägskattens debitering även

örn vägfyrktalslängderna komma dem tillhanda den 1 december.

Av en häradsskrivaren till revisorerna ingiven förklaring framgår, att enligt

hans mening 1935 års vägfyrktalslängd skulle — på grund av den nya

väglagens ikraftträdande den 1 januari 1937 — vara den sista vägfyrktals
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 339.

längd, som kommer att upprättas. Så är emellertid enligt revisorernas uppfattning

icke förhållandet. De nuvarande väghållningsdistrikten måste nämligen

år 1937 hålla vägstämma för att meddela vägstyrelserna ansvarsfrihet

för 1936 års förvaltning eller besluta örn de åtgärder, som i anledning

av eventuella anmärkningar böra vidtagas. Till grund för utövandet av

rösträtt vid dessa stämmor skulle komma att ligga en år 1936 upprättad vägfyrktalslängd.

Då emellertid kostnaderna för samtliga väghållningsdistrikt

för denna längds upprättande torde komma att uppgå till minst 100,000

kronor, på vilket belopp statsbidrag skulle utgå med minst 80 procent, vilja

revisorerna ifrågasätta, huruvida icke sådana bestämmelser böra utfärdas,

att den år 1935 upprättade vägfyrktalslängden kan få användas vid dessa

stämmor.

Yttranden hava avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och länsstyrelsen

i Örebro län, som bifogat ett från häradsskrivaren i Karlskoga fögderi

införskaffat utlåtande (Del II sid. 74—79).

Vad först beträffar revisorernas förslag, att den år 1935 upprättade vägfyrktalslängden

måtte få användas vid de vägstämmor, som komma att hållas

år 1937, vill riksdagen erinra därom, att Kungl. Maj:t i proposition nr 69 till

innevarande års riksdag hemställt om sådan ändring av 75 § lagen den 7

juni 1934 (nr 242) om vägdistrikt, att revisorernas förslag därigenom skulle

tillgodoses. Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag har antagits av riksdagen

(skrivelse nr 68).

Vidkommande härefter själva anmärkningen delar riksdagen revisorernas

mening, till vilken jämväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelsen

i Örebro län givit sin anslutning, att det av häradsskrivaren tillämpade

debiteringssättet icke står i överensstämmelse med gällande bestämmelser.

Rättelse för framtiden torde emellertid vara att förvänta. Då genom förfarandet

i fråga det allmänna tillskyndats särskilda kostnader, får riksdagen

tillkännagiva sin mening, att åtgärder böra vidtagas i syfte att det av

statsverket för mycket utbetalda beloppet kommer att återbetalas.

Riksdagen får således anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om att

återbäring sker av viss oriktigt uppburen ersättning av häradsskrivaren i

Karlskoga fögderi.

3:o.

Vägdistriktens reseräkningar.

Under kommunikationsdepartementet, § 19, hava revisorerna framställt

erinringar mot avfattningen av vägdistriktens reseräkningar. (Del I sid. 73

och 74.)

Efter att hava redogjort för de bestämmelser, enligt vilka reseersättning i

här föreliggande fall utgår, hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande:
Vid

granskning av ett antal vägdistrikts räkenskaper hava revisorerna

iakttagit, att inom vägförvaltningen reseräkningarna mycket ofta icke upp
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 339.

5

ställas i överensstämmelse med resereglementets föreskrifter. Sålunda inträffar

det i många fall, att resekostnader och traktamentsersättningar sammanföras

i en klumpsumma å en och samma räkning, att uppgift saknas om

resa företagits med järnväg eller bil samt örn resa skett med begagnande av

egen bil ävensom örn flera personer medföljt samma bil.

Av vad ovan anförts torde framgå, att varken vägkassornas egna revisorer

eller riksdagens revisorer äga möjlighet att ingående granska vägdistriktens

förvaltningskostnader, såvida icke reseräkningarna uppställas i enlighet

med resereglementets föreskrifter. Att kontrollmöjligheter skapas är så

mycket mera nödvändigt som revisorerna kommit till den uppfattningen, att

föreskriften, att reseersättning inom vägdistrikt ej må utgå efter förmånligare

grunder än de i resereglementet angivna, i många fall icke efterleves.

Revisorerna finna det angeläget, att uttrycklig bestämmelse meddelas därom,

att räkning å resa, som av vägstyrelses ledamot eller revisor företages

för deltagande i sammanträde eller förrättning i vägdistriktets angelägenhet,

skall avfattas i överensstämmelse med allmänna resereglementets i sådant

avseende meddelade föreskrifter.

Yttrande har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (Del II sid. 83),

som anslutit sig till revisorernas uppfattning i denna fråga.

Vad revisorerna anfört rörande de anmärkningar, de framställt vid av dem

företagen granskning av vissa vägdistrikts reseräkningar, giver vid handen, att

dessa räkningar icke alltid uppställts på ett i kontrollsynpunkt tillfredsställande

sätt. Det förhållandet, att enligt föreskrifterna på området resekostnads-

och traktamentsersättningar skola utgå bland annat enligt bestämmelserna

i allmänna resereglementet, synes riksdagen tala för att reseräkningarna

också avfattas enligt berörda bestämmelser. Riksdagen finner önskvärt,

att föreskrifter i sådant avseende utfärdas.

Riksdagen får därför anhålla, att Kungl. Maj:t ville utfärda föreskrift beträffande

avfattningen av räkningar för resor, företagna för vederbörande

vägdistrikt i enlighet med vad revisorerna föreslagit.

4:o.

För djurgårdskommissionens räkning utförda arbeten samt nämnda kommissions

verksamhet.

Under kommunikationsdepartementet, § 25, hava revisorerna gjort vissa

erinringar mot vissa av för djurgårdskommissionens räkning utförda arbeten.

Beträffande revisorernas uttalanden hänvisas till revisionsberättelsen.

(Del I sid. 85—112.)

Revisorerna hava — under erinran örn att vid 1935 års riksdag viss utredning

beträffande kommissionens mellanhavanden med Stockholms stad

befunnits vara erforderlig — bland annat anfört följande.

Djurgårdskommissionen -— här är fråga örn den äldre kommissionen med

detta namn och icke örn den nu fungerande — har haft att i de mellanhavanden

med staden, varom här är fråga, företräda kronan och därvid bevaka

dess rätt och intressen. Från djurgårdskommissionens sida synes till
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 339.

räcklig uppmärksamhet icke hava ägnats åt fortlöpande kontroll och tillsyn

av gatu- och avloppsarbetena inom exploateringsområdena, varigenom, bland

annat, möjliggjorts den sammanblandning, vilken föreligger i räkenskaperna

beträffande arbeten, som kronan skolat betala, och arbeten, som det ålegat

staden att bekosta.

Icke heller synes från djurgårdskommissionens sida hava vederbörligen

beaktats de föreliggande överenskommelsernas innehåll, då det gällt att avgöra

vad som skulle påföras kronan respektive staden i ena eller andra hänseendet.

Därigenom och genom underlåtenheten att granska de av staden

utfärdade räkningarna har kronan åsamkats kostnader, som det varken enligt

överenskommelserna eller av Kungl. Maj:t meddelat särskilt beslut ålegat

kronan att gälda.

Vad som sålunda förekommit giver revisorerna anledning ifrågasätta, huruvida

icke åtgärder böra vidtagas för återvinning — i den mån gällande

preskriptionsbestämmelser ej lägga hinder i vägen härför — till kronan av

belopp, som på grund av ovan angivna förhållanden felaktigt utbetalats till

staden.

Förklaring har avgivits av djurgårdskommissionen, som bifogat yttranden

av förutvarande verkställande ledamoten i kommissionen överste I. Petersson

samt av Stockholms stads gatunämnd (Del II sid. 90—119).

Stockholms stads gatunämnd har i sin förklaring gjort gällande att enligt

vad gatunämnden trodde sig hava visat den utredning, på vilken statsrevisorerna

grundat sina anmärkningar, i fråga om utgångspunkten, nämligen tolkningen

av 1905 års exploateringsavtal mellan kronan och staden, vore felaktig

och med avseende å redogörelsen för de faktiska förhållandena vid arbetets

utförande och det tekniska bedömandet av desamma i väsentliga hänseenden

missvisande.

Vidare hava revisorerna under § 26 meddelat, att de avlagt besök i djurgårdskommissionen

och därvid gjort vissa iakttagelser beträffande kommissionens

verksamhet vilka iakttagelser revisorerna sammanfört i följande

uttalande (Del I sid. 112 och 113):

Djurgårdskommissionen omhänderhar bland annat exploateringen av Norra

Djurgården. Försäljningen av de för exploatering avsedda områdena hotar

att avstanna dels på grund av att återstående stadsplanelagda delar antingen

tills vidare disponeras för militära ändamål eller ock med hänsyn till stadsplanens

olämpliga utformning och andra därmed sammanhängande orsaker

icke för närvarande lämpligen kunna utbjudas till försäljning dels enär de

för exploatering lämpliga öppna områdena öster örn Värtavägen ännu icke

stadsplanelagts.

Enligt vad vid besöket inhämtats har från djurgårdskommissionens sida

i enlighet med av Kungl. Majit meddelade direktiv hos Stockholms stad

hemställts om dess medverkan till såväl ändringar i redan fastställd stadsplan

som intagande i stadsplanen av ovannämnda öster om Värtavägen belägna

områden, så att exploateringen icke skulle behöva avstanna av brist

på därtill lämpliga tomter.

Vid sagda besök hava revisorerna vidare bemärkt, att i överensstämmelse

med av Kungl. Majit givna direktiv förhandlingar med staden rörande stadsplaneläggning

av kronan tillhöriga områden vid Marieberg och Konradsberg

å Kungsholmen pågå i syfte att jämväl dessa områden skola kunna bliva för

exploatering tillgängliga.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 339.

7

I enlighet med särskilda av riksdagen tagna initiativ ankommer vidare på

djurgårdskommissionen att till förhandling med Stockholms stad upptaga

dels åtskilliga för såväl kronan som Stockholms stad betydelsefulla frågor

rörande reglering av vissa tomtfrågor — exempelvis spörsmålet om stadens

övertagande av sådana kronan tillhöriga områden, som staden för närvarande

tillätes utnyttja såsom park mot ingen eller obetydlig ersättning, varvid

ifrågasatts, att kronan i utbyte skulle förvärva vissa för kronans behov

lämpliga områden — dels ock i övrigt reglering av tvistigheter mellan kronan

och Stockholms stad rörande vissa markområden m. m.

Under sitt besök å redan iordningställda eller för framtida exploatering

avsedda områden å Norra Djurgården hava revisorerna med tillfredsställelse

kunnat konstatera, att som beläggningsmaterial å de färdigställda gatorna

i avsevärd utsträckning huggen sten kommit till användning.

Redan vid igångsättandet av den hittillsvarande exploateringen av Norra

Djurgården har från riksdagens sida med skärpa framhållits vikten av, att

alla erforderliga åtgärder för den avsedda exploateringens genomförande

vidtoges med största skyndsamhet. Statsverkets behov av medel för täckande

av såväl de anslag, vilka redan förutsatts skola slutligt gäldas av medel, vilka

komma att inflyta vid försäljning av mark å Djurgården, som ock för andra

ändamål, gjorde det angeläget, att den länge avsedda exploateringen av Ladugårdsgärdet

komme till stånd utan onödig tidsutdräkt.

Revisorerna vilja för sin del understryka vikten av att de sålunda gjorda

uttalandena beaktas vid ovanberörda nu pågående förhandlingar mellan

kronan och Stockholms stad rörande Ladugårdsgärdets fortsatta exploatering.

Vad från riksdagens sida uttalats angående Norra Djurgården lärer i lika

hög grad böra beaktas i fråga om Mariebergs-Konradsbergsområdena. Jämväl

beträffande dessa är det för kronan synnerligen angeläget, att alla de

för exploateringen av dessa områden erforderliga åtgärderna komma till stånd

snarast möjligt.

Jämväl ovanberörda förhandlingar mellan kronan och staden rörande ömsesidiga

förvärv och regleringar av vissa tvistigheter avse frågor, som det

torde vara av stor betydelse för såväl kronan som staden, att de inom snar

framtid bringas till sin lösning.

Med föranledande av de förhållanden inom stenindustrien, som föranlett

statsmakterna vidtaga understödjande åtgärder av stor omfattning gentemot

denna industri, synes det vara påkallat att framhålla angelägenheten av att då

vid kronans fortsatta exploatering gator iordningställas med permanentbeläggning,

huggen sten kommer till användning i så stor utsträckning som

möjligt, varigenom lättnader kunna beredas sagda industri och däri sysselsatt

personal. Därvid bör tillses, att sådana åtgärder undvikas, som genom

stenbeläggningens fördyrande — exempelvis genom onödigt kostsamt fogfyllningsmaterial

-— kunna leda till val av annat beläggningsmaterial än

huggen sten.

Med hänsyn till de stora intressen, som sålunda i olika hänseenden äro

knutna vid den av djurgårdskommissionen bedrivna verksamheten, vilja revisorerna

framhålla angelägenheten av att riksdagen erhåller vidgad möjlighet

att redan på ett tidigt stadium öva inflytande på kommissionens förhandlingar

med Stockholms stad och riktlinjerna för kommissionens verksamhet

i övrigt.

Yttrande har avgivits av djurgårdskommissionen (Del II sid. 120—125)

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr 339.

Den utredning, som av 1935 års riksdag begärts i avseende å vissa mellanhavanden

mellan djurgårdskommissionen och Stockholms stad och som nu

föreligger i statsrevisorernas berättelse, synes riksdagen giva vid handen, att

åtskilliga missförhållanden kunnat konstateras vid de för den tidigare verksamma

djurgårdskommissionens räkning utförda arbetena och att kronan

av Stockholms stad debiterats och även i viss utsträckning lämnat ersättning

för arbeten, som icke bort av kronan betalas. Riksdagen har icke kunnat

undgå att finna, att de debiteringsmetoder, som här tillämpats av Stockholms

stad, icke stå i god överensstämmelse med vad som kan fordras av

den, som åtagit sig att för annans räkning utföra vissa arbeten. Med utgångspunkt

från vad som numera framkommit måste vad djurgårdskommissionens

förutvarande verkställande ledamot anfört i fråga om svårigheten att

åstadkomma någon kontroll över arbetena och sättet för deras debitering,

då staden — efter att i ärendet hava inhämtat sin ombudsmans yttrande —- under åberopande av gällande avtals ordalydelse icke medgivit, att från kronans

sida granskning finge verkställas rörande debitering av arbetskostnaderna,

framstå i en egendomlig dager.

Riksdagen har sig bekant, att inom djurgårdskommissionen uppmärksammats,

att riktigheten av debiteringen för arbetena från stadens sida kunde

ifrågasättas, men att detta likväl i allmänhet icke föranlett något ingripande

med hänsyn till att staden icke var villig underkasta sig någon närmare

granskning. Då emellertid numera felaktigheter påvisats rörande de av staden

verkställda debiteringarna och dessa anmärkningar i vissa fall av Stockholms

stad även lämnats utan erinran, framgår också härav, att de tidigare

gjorda påpekandena visat sig vara fullt riktiga. Riksdagen kan icke underlåta,

att här särskilt påtala det av revisorerna anmärkta förhållandet, att Stockholms

stad, sedan i visst fall verkställd för hög debitering påvisats från stadens

egna myndigheters sida, dock ansett sig kunna — i stället för att återbetala

den oriktigt uppburna ersättningen — tillgodoföra sig densamma såsom

ränta å i annat sammanhang debiterade belopp, oaktat någon laga skyldighet

för kronan att utgiva sådan ränta synbarligen icke förelegat. I stadens

förklaring över anmärkningarna har sistnämnda fråga icke ens omnämnts.

Av den avgivna förklaringen framgår, att tveksamhet kan råda, huruvida

och i vilken utsträckning vissa av de framställda anmärkningarna kunna föranleda

till av revisorerna ifrågasatt återbetalning från Stockholms stads

sida. Då riksdagen, som finner anmärkningarna i deras mera väsentliga delar

hava fog för sig, emellertid icke anser sig böra påyrka inledande av en

återvinningsprocess mot staden, i synnerhet som det kan förväntas att tvistigheter

av denna art genom att senare träffade avtal undvikits, vill riksdagen

dock giva tillkänna den uppfattningen, att från Kungl. Majlis sida bör tillses

att Stockholms stad till kronan inbetalar åtminstone de belopp, som måste

anses vara orättmätigt uppburna, något som under alla förhållanden synes

vara fallet beträffande ovan nämnda ränta. Riksdagens ställningstagande i

fråga om en återvinningsprocess påverkas i viss mån av den omständigheten,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 339.

9

att de arbeten rörande vilka anmärkningar numera framställts redan för

ganska länge sedan blivit av kronans verkställande myndighet likviderade.

Riksdagen har fäst sig vid, att Stockholms stads gatunämnd i sitt yttrande

över de framställda anmärkningarna funnit lämpligt att göra vissa enligt riksdagens

mening mindre lämpliga uttalanden rörande det arbete, som efter

anmodan av revisorerna och på riksdagens begäran verkställts av de för frågans

utredning tillkallade personerna.

Riksdagen har här ovan nödgats konstatera, att från Stockholms stads sida

gentemot kronan och dess organ vidtagits åtgärder, som icke stå i god överensstämmelse

med vad som kan fordras, då det gäller att i samförstånd söka

genomföra träffade uppgörelser. Även om det icke gärna kan undgås att

vissa intressekonflikter uppstå mellan staden och kronan, då fråga är örn

ett ekonomiskt utnyttjande av kronans markområden i Stockholm och dess

omgivningar, vill riksdagen dock uttala den förväntan, att det skall lyckas

att framdeles undgå åtminstone några mera djupgående konflikter på detta

område och att riksdagen icke skall behöva ingripa till bevakande av kronans

rätt. Riksdagen har därför icke ansett sig nu böra vidtaga särskilda åtgärder

i anledning av vad revisorerna anmärkt i fråga örn vissa ekonomiska mellanhavanden

mellan kronan och staden.

Vad åter beträffar det likaledes av revisorerna berörda spörsmålet örn ändrad

sammansättning av djurgårdskommissionen och vidgad möjlighet för

riksdagen att redan på ett tidigt stadium utöva inflytande på kommissionens

förhandlingar med staden och rörande riktlinjerna för kommissionens verksamhet

i övrigt, sammanhänger detta spörsmål i viss mån med ordnandet av

de två särskilda uppgifter, vilka tillkomma den nuvarande djurgårdskommissionen,

nämligen dels handhavandet av markförsäljningen och vidtagande

av härför erforderliga förberedande åtgärder dels ock vissa underhandlingar

med staden rörande mark- och stadsplanefrågor, vilket uppdrag tidigare handhaft

av kronans fastighetskommission. Riksdagen är av den uppfattningen,

att stor vikt bör ägnas de ekonomiska intressen, som kronan har att här

bevaka, samt att från kommissionens sida särskild uppmärksamhet bör ägnas

den ekonomiska kontrollen. Med hänsyn till ifrågavarande intressen

och betydelsen av huru dessa för framtiden handhavas vill det — icke

minst i betraktande av vad som förekommit under behandlingen av nu ifrågavarande

ärende — förefalla riksdagen befogat, att det tages under övervägande

huruvida och i vad mån förändringar i kommissionens sammansättning

och dess organisation äro av behovet påkallade. Enligt riksdagens mening

bör från Kungl. Maj:ts sida förslag härutinnan snarast möjligt framläggas

för riksdagen, och det synes önskvärt att detta sker redan år 1937.

Med hänvisning till vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Kungl.

Majit ville taga under övervägande de synpunkter, som av riksdagen anförts.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 339.

5:o.

Kassarabatter m. m.

Under finansdepartementet, § 28, hava revisorerna meddelat, att de vid sin

granskning av räkenskaperna för ett flertal förvaltningsinstitutioner kommit

till den uppfattningen, att de olika myndigheterna vid sina inköp av förbrukningsmaterial

ofta uraktlåtit att av vederbörande säljare betinga sig fördelaktiga

betalningsvillkor i form av rabatter m. m. samt stundom även i de

fall, då vissa rabatter stått att erhålla, helt underlåtit att utnyttja desamma

(Del I sid. 117 och 118).

Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket och generalpoststyrelsen

(Del II sid. 126—129).

Statskontoret har, med erinran att en centralisering av uppköp för statens

räkning redan nu i viss omfattning genomförts, ansett frågan huruvida och

inom vilka områden samt på vad sätt inköp av förbrukningsartiklar för statens

räkning bör i vidare mån än nu sker centraliseras vara förtjänt av närmare

övervägande. Däremot ifrågasätter statskontoret lämpligheten av att,

såsom revisorerna föreslagit, något ämbetsverk skulle åläggas att lämna råd

och anvisningar rörande upphandling av förbrukningsartiklar.

Riksräkenskapsverket har funnit revisorernas förslag örn allmän centralisering

till postverket av upphandlingar av ifrågavarande förbrukningsartiklar

knappast kunna medföra några mera avsevärda fördelar. Ämbetsverket har

i stället ansett, att med större skäl kunde ifrågasättas, om icke en centralupphandling

av skriv- och kontorsmaterialier för de till huvudstaden förlagda

ämbetsverken skulle vara till fördel för statsverket.

Generalpoststyrelsen har ställt sig avvisande mot den utav revisorerna ifrågasatta

anordningen.

Vad revisorerna anfört giver vid handen, att ämbetsverkens upphandling

av skrivmaterialier m. m. icke är ordnad på ett ur ekonomisk synpunkt tillfredsställande

sätt. Sålunda förekommer, att statsverket för en och samma

vara får erlägga olika pris. Dessa växlingar hava givetvis sin förklaring i

det tillämpade upphandlingssättet och omfattningen av den verkställda upphandlingen.

Det torde därför framstå som ett önskemål, att åtgärder vidtagas

för att vid upphandlingen av skrivmateriel statsverket skall kunna

erhålla så förmånliga villkor som möjligt. De i ärendet hörda myndigheterna

hava i allmänhet uttalat sig för en på detta område centraliserad, till viss

myndighet anförtrodd upphandling. Utan att här vilja ingå på de framlagda

förslagen finner riksdagen det föreliggande spörsmålet vara av den betydelse,

att det bör göras till föremål för utredning, varvid då även torde böra tagas

i övervägande, huruvida anordningar på detta område böra avse icke allenast

ämbetsverken i Stockholm, vilka revisorerna närmast torde hava åsyftat,

utan även övriga statliga institutioner i riket.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Maj:t ville taga under övervägande frå
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 339.

11

gan om ordnandet av upphandling för statsverkets behov av skrivmaterialier

m. m. på förmånligaste sätt.

6:o.

Anmärkningsarvode till advokatfiskalerna vid hovrätterna.

Under finansdepartementet, § 29, hava revisorerna till behandling upptagit

frågan rörande anmärkningsarvode till advokatfiskalerna vid hovrätterna

(Del I sid. 119—121).

Efter att hava redogjort för gällande bestämmelser, enligt vilka ifrågavarande

anmärkningsarvoden utgå, hava revisorerna erinrat därom, att genom

den år 1921 beslutade löneregleringen för befattningshavare vid statsdepartement

och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen,

advokatfiskalerna vid rikets hovrätter placerades i dåvarande lönegraden

B 15 (nuvarande B 24). I proposition till 1925 års riksdag (Utgifterna. För

flera huvudtitlar gemensamma frågor) framlades bland annat förslag till

uppfattning i lönegrad av vissa tjänster, som tillhört förutvarande andra normalgraden

(15 lgr.). Beträffande frågan huruvida advokatfiskalerna borde

uppflyttas i högre lönegrad anfördes i propositionen bland annat, att allmänna

civilförvaltningens lönenämnd vid framläggandet av sitt förslag rörande

placering i lönegrad av dessa utgått ifrån att anmärkningsarvodet

skulle bortfalla.

Vederbörande departementschef yttrade bland annat, att med hänsyn tagen

till den indragning av anmärkningsprovision, som under senare tid skett

för tjänstemän inom andra grenar av statsförvaltningen, det syntes honom

ock hava legat närmast till hands att i enlighet med lönenämndens förslag

i då förevarande sammanhang även indraga anmärkningsarvodet för advokatfiskalerna

i hovrätterna. Frågan om indragning av inkomst av ifrågavarande

slag hade emellertid, framhöll departementschefen, kommit i ett i

viss mån annat läge. Med hänsyn till storleken av den i riksräkenskapsverket

förefintliga balansen av ogranskade räkenskaper hade nämligen de under

hösten 1924 samlade statsrevisorerna ifrågasatt, huruvida det icke borde tagas

under övervägande att införa rätt för riksräkenskapsverkets reviderande

personal att efter en med hänsyn till vunnen erfarenhet och för handen varande

omständigheter avpassad procentskala uppbära anmärkningsarvode.

Departementschefen, som ansåg den av statsrevisorerna sålunda väckta frågan

icke kunna i dess dåvarande läge underställas Kungl. Maj:ts prövning,

fann för den skull försiktigheten bjuda, att frågan örn anmärkningsarvodets

bibehållande eller avskaffande för hovrätternas advokatfiskaler icke löstes,

förrän det väckta spörsmålet om anmärkningsprovisions införande i riksräkenskapsverket

blivit avgjort. I avvaktan härå syntes departementschefen

advokatfiskalerna i hovrätterna böra bibehållas i innehavande lönegrad.

Statsrevisorernas förslag beträffande återinförande av anmärkningsprovi
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Riksdagens skrivelse Nr 339.

sion vid riksräkenskapsverket föranledde icke någon åtgärd från riksdagens

sida.

Efter att hava i en sammanställning angivit vad som under budgetåren

1930—1935 utgått i anmärkningsarvode till advokatfiskalerna vid rikets hovrätter,

hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande:

En av de grundläggande principerna vid genomförandet av de senaste löneregleringarna

för kommunikationsverken och den civila statsförvaltningen

i övrigt har varit avskaffandet av sportelsystemet. Bland de skäl, som anförts

för borttagande av sportlerna, må nämnas de misshälligheter, som skapas

av att vissa, eljest likställda tjänstemän komma i tillfälle att förskaffa

sig extra inkomster av sin tjänst, under det att de övriga få nöjas med sin i

stat fastställda avlöning. Förefintligheten av dylika extra inkomster eller

sportler omöjliggör ock genomförandet av enhetlig löneplan för det verk,

det gäller, eller för flera likställda verk. Det har därför ansetts vara av vikt

att genom uttrycklig föreskrift i de olika avlöningsreglementena förebygga

eller vidtaga åtgärder till förhindrande av att så småningom under skilda former

skulle komma att insmyga sig avlöningsförmåner vid sidan av dem,

som vid löneregleringen upptagits. Genom kungörelse den 17 december 1920

(nr 834) angående upphävande av den vissa statstjänstemän tillkommande

rätt till anmärkningsarvode föreskrevs även, att, där enligt då gällande avlöningsreglementen

eller eljest meddelade föreskrifter statens tjänsteman ägde

uppbära anmärkningsarvode, sådant arvode icke skulle utgå för belopp, som

återburits eller inbetalats på grund av anmärkningar, vilka till vederbörande

ämbetsverk ingivits efter utgången av år 1920. Nu nämnda bestämmelser hava

emellertid icke ansetts tillämpliga beträffande advokatfiskalernas anmärkningsarvoden.

Såsom av det anförda framgår föranledde den av 1924 års statsrevisorer

väckta frågan örn anmärkningsarvodets återinförande vid riksräkenskapsverket

icke någon riksdagens åtgärd. Ett av en motionär vid 1927 års riksdag

väckt förslag i samma riktning vann ej heller riksdagens bifall. Vidkommande

frågan om anmärkningsarvodet i nu föreliggande fall anse revisorerna,

att, då så lång tid förflutit, sedan berörda spörsmål i avseende å riksräkenskapsverket

varit föremål för statsmakternas prövning och några nya

omständigheter, som böra föranleda ändring i det då gjorda ståndpunktstagandet

sedan dess knappast framkommit, tillräckliga skäl icke föreligga att

längre bibehålla denna förmån åt advokatfiskalerna vid hovrätterna.

Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, Svea hovrätt,

Göta hovrätt samt hovrätten över Skåne och Blekinge (Del II sid. 129

—138).

Riksräkenskapsverket liksom i viss mån statskontoret hava i huvudsak delat

revisorernas mening, att det till advokatfiskalerna i hovrätterna utgående

anmärkningsarvodet vid stämpelgranskning borde avskaffas. Dock borde

frågan om arvodets indragning upptagas till övervägande vid den omprövning

av advokatfiskalernas tjänsteställning och lönegradsplacering, som torde

böra ske i samband med det ifrågasatta införandet i vidgad omfattning av

muntligt förhör inför hovrätt. Utan avvaktan härpå syntes böra övervägas

att revidera de nuvarande grunderna för anmärkningsarvodets bestämmande

i syfte att i vidare mån än som nu vore fallet begränsa den utgående

ersättningen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 339.

13

Svea och Göta hovrätter hava ställt sig avvisande mot revisorernas förslag

och ansett, att, därest indragning av anmärkningsarvodet komme att äga

rum, advokatfiskalsbefattningarna borde uppflyttas i högre lönegrad. Hovrätten

över Skåne och Blekinge har ansett, att anmärkningsarvodet borde

borttagas, men att åt advokatfiskalerna skulle beredas kompensation genom

deras uppflyttande i högre lönegrad.

Såsom revisorerna framhållit hava sportler ansetts i princip olämpliga som

avlöningsform, och har sportelsystemet alltmer utmönstrats ur de statliga avlöningsföreskrifterna.

Ur denna synpunkt hava revisorerna ansett, att jämväl

det till advokatfiskalerna vid hovrätterna utgående anmärkningsarvodet

icke längre bör bibehållas. Då riksdagen med hänsyn till vad som i ärendet

anförts finner lämpligt, att frågan blir föremål för övervägande från

Kungl. Maj:ts sida, får riksdagen anhålla, att Kungl. Majit ville taga under

övervägande frågan örn bibehållande av till advokatfiskalerna vid hovrätterna

utgående anmärkningsarvode.

7:o.

Mantalsskrivningsprovision till städernas tjänstemän.

Under finansdepartementet, § 30, hava revisorerna ifrågasatt indragning

av nu utgående mantalsskrivningsprovision till städernas tjänstemän (Del I

sid. 122).

Revisorerna hava lämnat en kortfattad historik över förhållandena på området

ävensom redogjort för de i ämnet gällande bestämmelserna.

Som allmänt uttalande hava revisorerna anfört följande:

En av revisorerna verkställd utredning har givit vid handen, att ifrågavarande

ersättningsbelopp äro synnerligen växlande och mången gång ytterst

obetydliga. Ersättningsbeloppen utbetalas i regel direkt till vederbörande

mantalsskrivningstjänsteman, oavsett örn de med tjänsten förenade sportlerna

indragits till stadskassan. 1 ett flertal fall har även vederbörande

tjänsteman icke uttagit honom tillkommande provision. I andra fall åter

har provisionen uttagits för flera år på en gång, exempelvis för tio år.

Utan tvivel vöre det därför en tidsenlig och önskvärd reform, om ifrågavarande

ersättning, som såväl för städerna som för den enskilde tjänstemannen

torde sakna ekonomisk betydelse, kunde upphöra att utgå. Detta

synes desto mera motiverat som i de flesta städer mantalsskrivningstjänstemännen

äro anställda i stadens tjänst mot fast lön, varvid provisionen ingår

till stadens kassa.

Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket och svenska

stadsförbundet (Del II sid. 139 och 140).

Statskontoret och riksräkenskapsverket dela revisorernas mening, att ifrågavarande

mantalsskrivningsprovision bör upphöra att utgå, under det att

svenska stadsförbundet visserligen icke motsätter sig den föreslagna indragningen,

men anser att avskrivningen bör genomföras successivt under en tid

av fem år.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens skrivelse Nr 339.

Med hänsyn till de obetydliga belopp, varom här är fråga och då därtill

kommer, att mantalsskrivningstjänstemännen i de flesta städer äro anställda

i vederbörande stads tjänst mot fast lön, varvid provisionen ingår till stadens

kassa, ansluter sig riksdagen till revisorernas uppfattning, vilken jämväl vunnit

stöd i de i ärendet hörda myndigheternas yttranden, att här ifrågavarande

provision lämpligen bör upphöra att utgå. Härigenom skulle, såsom

statskontoret i sitt yttrande i ärendet anfört, det under sjunde huvudtiteln

i riksstaten uppförda anslaget till observations- och uppbördsprocenter

kunna nedsättas med ett av ämbetsverket till i runt tal 10,000 kronor beräknat

belopp.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder i syfte att

mantalsskrivningsprovision till städernas tjänstemän må upphöra att utgå.

8:o.

Redovisning i länsstyrelsernas räkenskaper av vissa ieke statliga medel,

som debiteras och indrivas i samband med kronouppbörden.

Under finansdepartementet, § 31, hava revisorerna framställt vissa erinringar

beträffande redovisningen i länsstyrelsernas räkenskaper av vissa icke

statliga medel (Del I sid. 123 och 124).

Revisorerna hava erinrat därom, att länsstyrelse på därom gjord framställning

ombesörjer, att vissa till uttaxering beslutade icke statliga medel

varda genom vederbörande i sammanhang med kronoskatterna debiterade

och indrivna. För bestyret med detta arbete utgår ersättning, beräknad efter

viss procent å medlen i fråga. Bland de medel, som i förevarande fall

komma i fråga, hava omnämnts landstingsmedel, vägskatt, tingshusmedel

och vissa försäkringsanstalters avgifter.

Revisorerna hava lämnat en redogörelse över bestämmelserna rörande

debitering och uppbörd av dessa medel och härtill knutit följande allmänna

uttalande:

Vid sin granskning av länsstyrelsernas räkenskaper hava revisorerna uppmärksammat,

att utbetalningarna av ifrågavarande medel i regel icke äro

verifierade. Sålunda saknas ofta de till utbetalningsärendena hörande handlingarna,

innefattande bland annat utredning om beräkningen av de statsverket

och vederbörande tjänstemän tillgodoförda provisionsandelarna. Då

statsverket är ansvarigt för redovisningen av de medel, som inflyta i samband

med kronouppbörden och sålunda är ersättningsskyldigt för felaktigt

utbetalda belopp, anse revisorerna, som inhämtat, att fall inträffat, där provisionen

oriktigt beräknats, angeläget, att åtgärder vidtagas för en bättre

verifiering av här omförmälda medel.

Yttranden hava avgivits av riksräkenskapsverket och samtliga länsstyrelser

(Del II sid. 141—169).

Riksräkenskapsverket har anfört, bland annat, att anordningsbesluten rörande

utbetalningar till vederbörande kommunala myndigheter m. fl. av

medel, som uppbäras i sammanhang med kronouppbörden, medfölja icke

s. 15 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 339.

15

länsräkenskaperna vid deras insändande till riksräkenskapsverket, enär desamma

jämlikt kungörelsen den 13 november 1931 (nr 396) § 23 skola bifogas

de redogörelser, som länsstyrelserna före den 15 februari hava att tillställa

ifrågavarande myndigheter. Då dessa myndigheter icke lära hava

något större intresse av att äga tillgång till originalanordningarna, torde

dessa för framtiden, jämte tillhörande uträkningar m. m., lämpligen kunna

biläggas länsräkenskaperna, medan i stället avskrifter av anordningarna

vidfogas nämnda redogörelser.

Revisorerna hava anmärkt, att länsstyrelsernas beslut om utbetalning av

landstings- m. fl. medel i regel icke äro verifierade. Detta förhållande torde

sammanhänga därmed, att handlingarna rörande utbetalning av nu angivna

medel icke åtfölja länsräkenskaperna, enär länsstyrelserna redovisa medlen

direkt till landsting, vägkassor m. fl. Då genom förfaringssättet i fråga

riksräkenskapsverket undandrages möjligheten att underkasta även dessa

anordningsbeslut saklig granskning, synes riksdagen en ändring i berörda

förhållande vara påkallad. Det av revisorerna framförda önskemålet om en

bättre verifiering av här omförmälda medel i länsräkenskaperna skulle lämpligen

kunna vinnas därest, såsom vissa länsstyrelser föreslagit, avskrifter av

verifikationerna och av den anordningshandlingen bifogade uträkningen över

provisionsmedlens fördelning medsändes länsstyrelsernas räkenskaper till

riksräkenskapsverket.

Under åberopande av det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl. Majit

ville vidtaga åtgärder för åstadkommandet av en fullständig verifiering av

vissa icke statliga medel, som debiteras och indrivas i samband med kronouppbörden.

9:o.

Hos Överståthållarämbetet nedsatta fullföljdsavgifter m. m.

Under finansdepartementet, § 34, hava revisorerna framställt vissa anmärkningar

beträffande gällande ordning för nedsättning av fullföljdsavgift

och kostnadsersättning samt för lyftande av sådant nedsatt belopp (Del I sid.

127—130).

Revisorerna hava erinrat därom, att jämlikt 30 kap. 19 § rättegångsbalken

är den, som vill fullfölja talan mot hovrätts utslag eller beslut, pliktig att

med vissa undantag och inskränkningar hos Konungens befallningshavande

nedsätta ej allenast fullföljdsavgift, 150 kronor, utan ock enahanda belopp

till säkerhet för den kostnadsersättning, som kan komma att tillerkännas

motparten.

Enligt gällande bestämmelser må nedsättning av fullföljdsavgift och kostnadsersättning

ske hos vilken som helst av länsstyrelserna. Har Kungl. Majit

i dom eller utslag förordnat, att part äger återbekomma nedsatt fullföljdsavgift

eller lyfta belopp, som nedsatts till säkerhet för kostnadsersättning,

äger han utbekomma beloppet hos den länsstyrelse, där det blivit nedsatt.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens skrivelse Nr 339-

Därest part ej gjort framställning om återbekommande av nedsatt belopp

inom tio år efter nedsättningen, skola medlen uppsägas till lyftning. Medel,

lill vilkas uttagande någon efter viss fastställd tid icke anmält sig, skola

omföras i landskontorets räkenskaper till riksstatstiteln »A III Diverse inkomster»,

varifrån utbetalning sker, när vederbörande gör framställning om

beloppets utfående.

Revisorerna hava uppmärksammat vissa fall, där en advokat i Stockholm

för rättssökande personers räkning, vilka personer berättigats återbekomma

av dem nedsatta avgifter för motparts kostnadsersättningar, mot viss ersättning

uttagit och tillhandahållit vederbörande det deponerade beloppet.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:

Det nuvarande systemet med inbetalning och utbetalning av nu ifrågavarande

medel synes revisorerna synnerligen otidsenligt och otillfredsställande.

Såsom av utredningen framgår, äger part hos Överståthållarämbetet eller hos

vilken länsstyrelse som helst nedsätta fullföljdsavgift och kostnadsersättning.

Detta innebär, att samtliga ifrågavarande myndigheter måste i sina räkenskaper

redovisa dessa medel, vilket medför onödig omgång och tidsutdräkt.

Utan att närmare ingå på frågan, huruvida icke i fall, varom här är fråga,

vanliga preskriptionsbestämmelser böra vinna tillämpning, finna revisorerna

det föga tilltalande, att, på sätt av det ovan anförda framgår, vederbörande

part för utfående av sålunda nedsatt belopp nödgas vidkännas särskilda kostnader.

Enligt revisorernas mening torde bestyret med uppbörden och utbetalningen

av nämnda medel utan olägenhet kunna anförtros åt en enda myndighet,

exempelvis nedre justitierevisionen. Därest en dylik anordning genomfördes,

skulle medlen direkt kunna tillställas vederbörande i samband

med överlämnandet av utslaget eller rättegångshandlingarna i målet.

Yttranden hava avgivits av riksräkenskapsverket och Överståthållarämbetet

(Del II sid. 175—177).

Riksräkenskapsverket har ställt sig helt avvisande mot revisorernas förslag,

under det att Överståthållarämbetet anslutit sig till det av revisorerna

angivna önskemålet, att inbetalning av fullföljdsavgift och kostnadsersättning

må ske i nedre justitierevisionen.

Det nuvarande systemet med nedsättning av fullföljdsavgift och kostnadsersättning

samt angående lyftande av sådant nedsatt belopp måste ur skilda

avseenden betraktas som mindre tillfredsställande. Revisorerna hava nu ifrågasatt

en sådan ändring av gällande bestämmelser, att bestyret med uppbörden

och utbetalningen av nämnda medel anförtros åt en enda myndighet, och

hava i sådant avseende närmast tänkt sig nedre justitierevisionen.

Då riksdagen, som ansluter sig till de av revisorerna anförda synpunkterna,

är av den uppfattningen, att detta spörsmål dock bör bliva föremål för

övervägande från Kungl. Maj:ts sida, får riksdagen anhålla, att Kungl. Majit

ville taga under övervägande frågan om ändrade bestämmelser angående

uppbörd och utbetalning av vid talan mot hovrätts utslag eller beslut nedsatta

fullföljdsavgifter och kostnadsersättningar.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 339.

10:o.

17

Statsverkets provision å uppbörden av landstingsskatt i magistratsstäder.

Under finansdepartementet, § 36, hava revisorerna till behandling upptagit

frågan rörande statsverkets provision å uppbörden av landstingsskatt i

magistratsstäder ävensom framställt vissa erinringar beträffande av lanträntmästare

för mycket uppburen provision (Del I sid. 131—138).

Revisorerna hava inledningsvis erinrat därom, att i § 53 förordningen den

21 mars 1862 (nr 16) om landsting, föreskrevs bland annat, att såsom ersättning

för debitering och uppbörd av landstingsskatt finge innehållas 3 procent

av inlevererade landstingsmedel, varav beräknades l1/2 procent för debiteringen

(häradsskrivare och kronouppbördstjänsteman i stad), 1 procent för

uppbörden (kronofogde och kronouppbördstjänsteman i stad) samt V2 Procent

att lika fördelas emellan landskamreraren och lanträntmästaren. För

debitering och uppbörd av landstingsskatt utgick således ersättning efter

samma procenttal för såväl fögderierna som magistratsstäderna. Enligt 63 §

av lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på

landet stadgades, att provision för debitering och uppbörd av vägskatt utginge

efter samma grunder som beträffande landstingsmedel.

Sedan lanträntmästarna från och med år 1909 uppförts å en särskild övergångsstat

beslöts, att, i den mån lanträntmästare avginge, tjänsten skulle indragas

och till sådan befattningshavare utgående uppbördsprovision å landstingsskatt

eller 1/i procent å hela uppbörden tillgodoföras statsverket. Enahanda

skulle gälla beträffande kronofogdarna sedan de från och med år 1918

uppförts på indragningsstat och genom 1925 års lönereglering även landskamrerare.

Uti en vid 1922 års riksdag med anledning av propositionen nr 204 angående

ersättning för debitering och uppbörd av landstingsskatt m. m., väckt

motion hemställdes, bland annat, att till statsverket indragna provisionsandelar

skulle utgå med hälften av dittills gällande procenttal. Detta innebar

således en sänkning av den statsverket tillkommande provisionen å landstingsmedel

från magistratsstad från 1/4 procent till 118 procent (lanträntmästare^

indragna provisionsandel). Riksdagen biföll motionen.

Emellertid kom i riksdagens skrivelse över berörda motion ett förbiseende

att äga rum, såtillvida, att motionen blev felaktigt refererad såsom avseende

ersättning till 1/2 procent i stället för rätteligen hälften av dittills gällande procenttal.

Vidare hade riksdagen i sin skrivelse beträffande lanträntmästarnas

provisionsandelar ansett, att gällande bestämmelser skulle bibehållas, detta

med den motivering, att, då lanträntmästartjänsterna i det fåtal län, där de

då funnes, efter hand komme att indragas, behov av ändrade bestämmelser ej

förelåg. Att märka är emellertid, framhålla revisorerna, att enligt då gällande

bestämmelser lanträntmästarnas provisionsandelar skulle efter nämnda

befattningshavares avgång från tjänsten tillgodoföras statsverket.

Enligt den i överensstämmelse med de av riksdagen fastställda grunderna

Bihang lill riksdagens protokoll 1936. 14 sand. Nr 339.

1

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Riksdagens skrivelse Nr 339.

av Kungl. Majit utfärdade förordningen den 15 juni 1922 (nr 269) utgingo

sålunda de till statsverket indragna provisionsandelarna med */2 procent såväl

i fögderierna som i magistratsstäderna. Härutöver utgick emellertid

i magistratsstäderna fortfarande ersättning för uppbörden till kronouppbördstjänsteman

i stad med 1/2 procent på uppbörden i staden.

Uti en till 1933 års riksdag avlåten proposition (nr 151) framlade Kungl.

Majit förslag av innehåll, att de till statsverket indragna provisionsandelarna

skulle höjas från 0.5 procent till 0.6 procent. Härom anförde departementschefen,

att ifrågavarande provisionsandelar, nämligen landskamrerarnas, utgående

efter fallande skala samt kronofogdarnas och lanträntmästarnas, vilka

reducerats till V2 procent av uppbörden lämpligen borde sammanslås

och utgå efter en gemensam fix procent. I övergångsbestämmelserna till

den ifrågasatta förordningen föreslog Kungl. Majit intagande, bland annat,

av en föreskrift om att de nya bestämmelserna i ämnet icke skulle inverka

på den rätt till ersättning för debitering eller uppbörd, som tillkom tjänsteman,

vilken kvarstod å äldre stat eller tillhörde sådan stat (lanträntmästare).

Beträffande sistnämnda förslag yttrade riksdagen, att stadgande i sådant avseende

icke borde upptagas i övergångsbestämmelserna.

I överensstämmelse med av riksdagen beslutade grunder fastställde Kungl.

Majit genom förordning den 30 juni 1933 (nr 461) särskilda föreskrifter angående

ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel. Enligt

denna utgå sålunda de till statsverket indragna provisionsandelarna med 0.6

procent å uppbörden. Ersättning för uppbörden till kronouppbördstjänsteman

i stad skulle fortfarande utgå med */2 procent. Någon föreskrift om att

den nya förordningen i ämnet icke skall inverka på den rätt till ersättning

för debitering eller uppbörd, som må tillkomma tjänsteman, vilken kvarstår

å äldre stat (lanträntmästare), finnes icke.

Den enligt nyss anförda bestämmelser utgående uppbördsprovisionen å

landstingsskatt framgår närmare av nedanstående sammanställning.

Å uppbörd från fögderierna.

1) före ikraftträdandet av 1922 års

kungörelse

till statsverket indragen provision,

som förut tillkom

kronofogde ............ 1 %

till statsverket indragen provision,

som förut tillkom

lanträntmästare ........ 0.25 %

Å uppbörd från magistratsstäderna.

1) före ikraftträdandet av 1922 års

kungörelse

provision till kronouppbörds
tjänsteman

i stad........ 1 %

till statsverket indragen provision,

som förut tillkom

lanträntmästare ........ 0.25 %

2) enligt 1922 års kungörelse

till statsverket indragna provisioner

................ 0.5 %

2) enligt 1922 års kungörelse

till statsverket indragna provisioner

................ 0.5 °/o

provision till kronouppbördstjänsteman

i stad

0.5 °/o

s. 19 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 339.

19

3) enligt 1933 års kungörelse 3) enligt 1933 års kungörelse

till statsverket indragna pro- till statsverket indragna provisioner

................ 0.6 °/o visioner ................ 0.6 %

provision till kronoupphörds
tjänsteman

i stad........ 0.5 %

Anni. Dessutom erlade landsting] till landskamrerare före den 1 juli 1925 viss procent på

uppbörden, lika för land och stad, samt i län, där lanträntmästare kvarstod i tjänst, därjämte

0.25 % på hela uppbörden.

Revisorerna hava härefter meddelat, att de vid sin granskning uppmärksammat,

att till lanträntmästaren å övergångsstat i Norrbottens län A. J. Th.

Enequist från landstingsmedel och vägskatt utbetalats provision å under åren

1933 och 1934 hos länsstyrelsen influtna dylika medel med respektive 9,372

kronor 51 öre och 9,221 kronor 77 öre. Av en av revisorerna gjord sammanställning

framgår, att Enequists provisionsandelar under åren från och med

1923 till och med 1935 uppgått till sammanlagt 131,189 kronor 52 öre.

Revisorerna hava meddelat, att Enequist, som är född år 1863, utnämndes

till lanträntmästare i Norrbottens län år 1897 och att han åtnjuter avlöning

enligt 1883 års lönestat för lanträntmästare. Ehuru Enequist överskridit den

ålder, som för befattningshavare inom den civila statsförvaltningen utgör pensionsålder,

har han, då han utnämnts till lanträntmästare redan år 1897,

på grund av särskilda bestämmelser icke ansetts skyldig avgå vid viss ålder.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:

Såsom av det anförda framgår, erlade landstingen före tillkomsten av 1922

års kungörelse procentuellt sett lika stor provision å uppbörden i såväl fögderierna

som i magistratsstäderna. På grund av 1922 års riksdagsbeslut

fingo emellertid landstingen erlägga provision efter en högre procentsats å

den del av uppbörden, som hänförde sig till magistratsstäderna. Sammanlagt

torde landstingen härigenom hava åsamkats en merkostnad av omkring

1,200,000 kronor. Ett dylikt resultat av de föreslagna åtgärder till sänkning

av provisionen lärer icke hava varit avsett. Genom sitt beslut torde riksdagen

väl närmast hava åsyftat en genomgående sänkning av landstingens

utgifter för uppbörden av landstingsskatten. Då några sakliga skäl för en

sådan differentiering av uppbördsprovisionen i fögderierna och magistratsstäderna

icke heller i övrigt föreligga, hava revisorerna ansett sig böra bringa

nämnda förhållande till riksdagens kännedom.

Vad beträffar provision å landstingsskatt m. m. till lanträntmästaren i

Norrbottens län vilja revisorerna framhålla att i kungörelsen den 30 juni

1933 (nr 461) om ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel

icke upptagits något stadgande om skyldighet för landsting att till i tjänst

kvarstående lanträntmästare utbetala provisionsandel å uppbörden av dylika

medel. Då provision för debitering och uppbörd av vägskatt utgår efter samma

grunder som beträffande landstingsmedel följer därav, att lanträntmästare

icke heller äger uppbära provisionsandel å sådana medel. På grund härav

har länsstyrelsen i Norrbottens län icke ägt att under åren 1934 och 1935, på

sätt skett, till Enequist utbetala provisionsandelar å influten uppbörd av

dessa medel.

I detta sammanhang torde böra omnämnas, att genom 1922 års riksdags

beslut att de i tjänst kvarstående lanträntmästarnas provisionsandelar skulle

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Riksdagens skrivelse Nr 339.

utgå efter dittills gällande grunder, landstingen i de län, där lanträntmästare

funnits under tiden från och med år 1923 till och med år 1932 — i motsats

till vad som förut varit gällande — fått vidkännas en extra kostnad för uppbörden

av landstingsmedel med 1U procent å de influtna beloppen, något

som varken det i propositionen eller det i motionen framlagda förslaget avsett.

Samma förhållande gäller även beträffande vägdistrikt i nyssnämnda

län.

Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, samtliga

länsstyrelser samt svenska landstingsförbundet (Del II sid. 141—171 och 179).

I detta sammanhang har riksdagen till behandling förehaft två likalydande

motioner, I: 178 och II: 292, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, dels

att till landstingen måtte återbetalas vad statsverket sedan år 1923 i enlighet

med vad i motionerna anförts erhållit för mycket i provision å uppbörd av

landstingsskatt från magistratsstäder, dels ock att Norrbottens läns landsting

samt respektive vägdistrikt måtte återfå ett belopp motsvarande det, som

under åren 1923—1933 utbetalats i uppbördsprevision till lanträntmästaren i

Norrbottens län A. J. Th. Enequist.

Vidkommande först den av revisorerna påtalade genom beslut av 1922 års

riksdag uppkomna åtskillnaden i uppbördsprovisionen å landstingsmedel i

fögderierna och magistratsstäderna vill riksdagen erinra därom, att denna

fråga varit föremål för behandling av innevarande års riksdag. Sålunda

har 1936 års riksdag med anledning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 19

med bifall till i ämnet väckta motioner beslutat sådan ändrad lydelse av förordningen

den 30 juni 1933 (nr 461) örn ersättning för debitering och uppbörd

av landstingsmedel, att de till statsverket indragna provisionsandelarna

skola utgå med sex tiondels procent å uppbörden, dock att å uppbördsbelopp,

varå skall utgå ersättning för uppbörden till kronouppbördstjänsteman, ifrågavarande

provisionsandelar skola utgå med allenast en tiondels procent.

Det av revisorerna påtalade missförhållandet torde således härigenom från

och med innevarande år komma att bliva tillrättalagt.

I konstitutionsutskottets ovanberörda utlåtande nr 19 har som stöd för

den föreslagna författningsändringen anförts, att den av 1922 års riksdag

beslutade differentieringen av uppbördsprovisionen i fögderierna och magistratsstäderna

icke torde hava varit i verkligheten åsyftad. Den lärer få anses

hava tillkommit på grund av förbiseende. Det kan enligt riksdagens mening

vid sådant förhållande måhända synas billigt, att, såsom av revisorerna ifrågasatts

och av motionärerna påyrkats, åt landstingen beredas gottgörelse av

statsverket för vad de till följd av nämnda riksdagsbeslut för mycket erlagt

i provision å uppbörd av landstingsskatt från magistratsstäderna. Enahanda

gäller jämväl beträffande motionärernas likaledes gjorda hemställan, att

Norrbottens läns landsting samt respektive vägdistrikt böra återfå vad de

under åren 1923—1933 utbetalt i uppbördsprovision till lanträntmästaren

Enequist.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 339.

21

Ehuru riksdagen således finner visst fog föreligga för motionärernas framställningar,

har riksdagen dock icke ansett sig böra nu vidtaga åtgärder i enlighet

därmed, innan en mera ingående utredning i ärendet blivit genom

Kungl. Maj:ts försorg verkställd. Riksdagen vill därför nu inskränka sig till

att hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit måtte föranstalta örn närmare

utredning härutinnan ävensom huruvida jämväl i andra än nu berörda fall

motsvarande felaktigheter uppkommit.

Riksdagen får i anledning av motionerna I: 178 och II: 292 anhålla, att

Kungl. Majit ville föranstalta om närmare utredning rörande de av riksdagen

här ovan behandlade ersättningsfrågorna samt för riksdagen framlägga förslag

i dessa frågor.

Illo.

Avlöningsförmåner å lanträntmästartjänsten i Norrbottens län.

Under finansdepartementet, § 37, hava revisorerna framställt vissa erinringar

beträffande de till lanträntmästaren i Norrbottens län A. J. Th. Enequist

utgående avlöningsförmånerna (Del I sid. 138 och 139).

Revisorerna hava erinrat därom, att nämnde lanträntmästare åtnjuter avlöning

enligt 1883 års lönestat med lön 2,500 kronor, tjänstgöringspenningar

1,300 kronor samt ålderstillägg 500 kronor. Härjämte utgår nu tillfällig löneförbättring

med 800 kronor för år samt dyrtidstillägg enligt för oreglerade

verk gällande grunder. Dessutom uppbär Enequist vissa provisionsandelar,

som under budgetåret 1934/1935 uppgingo till 9,575 kronor 71 öre.

Sammanlagt torde Enequists löneförmåner hava uppgått till omkring 16,000

kronor under budgetåret 1934/1935. Revisorerna hava vidare framhållit,

att Enequist, som är född år 1863, visserligen överskridit den ålder, som

för befattningshavare inom den civila statsförvaltningen utgör pensionsålder

men har på grund av särskilda bestämmelser icke ansetts skyldig att avgå

vid viss ålder.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:

Utan att närmare ingå på spörsmålet huruvida Enequist må anses vara

skyldig att avgå från sin tjänst mot åtnjutande av pension, hava revisorerna

velat fästa uppmärksamheten på att Enequist kommit att intaga en löneställning,

som icke kan anses vara påkallad och ursprungligen icke heller varit

avsedd. Det torde även vara uppenbart, att, därest Kungl. Majit och riksdagen

uppmärksammat nu anförda omständigheter, varken tillfällig löneförbättring

eller dyrtidstillägg skulle hava beviljats Enequist.

Det synes revisorerna, särskilt med hänsyn till Enequists höga levnadsålder,

kunna ifrågasättas, huruvida icke Enequist nu bör överflyttas å indragningsstat.

1 samband härmed torde en reglering av Enequists löneförmåner

böra ske på så sätt, att tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg icke

vidare utgå.

Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket och länsstyrelsen

i Norrbottens län (Del II sid. 169, 180 och 181), vilka i huvudsak

ansluta sig till vad revisorerna i detta ärende anfört.

opaginerad Kontrollera mot PDF

22

Riksdagens skrivelse Nr 339.

Riksdagen finner i likhet med revisorerna, att de avlöningsförmåner, som

ifrågavarande befattningshavare åtnjuter, icke kunna anses vara påkallade

och ej heller från början avsedda för tjänsten. Med hänsyn härtill har

riksdagen, som icke ansett sig böra taga ställning till frågan om Enequists

uppförande på indragningsstat, beslutat, att varken tillfällig löneförbättring

eller dyrtidstillägg skall beviljas honom, så länge han kvarstår i tjänst.

Riksdagen får anmäla, att riksdagen beslutat, att från och med budgetåret

1936/1937 varken tillfällig löneförbättring eller dyrtidstillägg skall utgå

till lanträntmästaren i Norrbottens län A. J. Th. Enequist, så länge denne

kvarstår i tjänst.

12:o.

Anslag till kommittéer och sakkunniga.

Under finansdepartementet, § 38, hava revisorerna meddelat, att de uppmärksammat,

hurusom av riksdagen för budgetåret 1934/1935 beviljade reservationsanslag

till kommittéer och utredningar genom sakkunniga i flera

fall blivit utökade genom överförande av medelsbelopp från andra anslag å

riksstaten (Del I sid. 139—141).

Sålunda har, framhålla revisorerna, riksdagen på därom av Kungl. Majit

gjorda framställningar medgivit, att förslagsanslaget till oförutsedda utgifter

finge tagas i anspråk för bestridande av kommittékostnader. Vidare har före

kommit, att vissa huvudtitlars kommittéanslag blivit förstärkta genom anlitande

av vederbörande huvudtitels anslag till extra utgifter. Fall hava också

inträffat, då innevarande års kommittéanslag fått bära utredningskostnader,

som avse budgetåret 1934/1935.

Efter att hava belyst nu angivna förhållanden med vissa sifferuppgifter

hava revisorerna ifrågasatt, om ej nu omhandlade anslag i riksstaten borde

i den mån så kunde upptagas till belopp, som motsvarade kostnaderna för

därmed avsedda ändamål.

Yttranden hava avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket (Del

II sid. 181—184), vilka myndigheter delat revisorernas uppfattning i den

föreliggande frågan.

I betraktande av det av revisorerna här behandlade spörsmålets stora vikt

och betydelse ur såväl principiell som praktisk synpunkt bär riksdagen, som

i likhet med revisorerna är av den uppfattningen att kommittéanslagen böra

beräknas med hänsyn till de utgifter, som komma att belasta dem åtminstone

i den mån en dylik beräkning i förväg läte sig göra, ansett sig böra

hos Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte upptaga detta spörsmål till

närmare prövning och framlägga eventuellt förslag i saken. För budgetåret

1936/1937 lärer i varje fall någon ändring av anslagsberäkningen ej böra ge
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 339.

23

nomföras. Riksdagen får sålunda anhålla, att Kungl. Maj:t ville upptaga till

behandling frågan om beräkningen av huvudtitlarnas anslag till kommittéer

och utredningar.

13:o.

Traktamentsersättningar till militärassistenter vid statens järnvägar.

Under statens affärsverksamhet, § 64, hava revisorerna till behandling

upptagit frågan om traktamentsersättningar till militärassistenter vid statens

järnvägar (Del I sid. 192—195).

Jämlikt instruktionen den 22 juni 1928 för järnvägsstyrelsen med underlydande

linjebefäl skall vid styrelsen finnas en militärbyrå. Den vid byrån

tjänstgörande personalen med militär utbildning består av en byråchef, kommenderad

från generalstaben, en förste och en andre militärassistent samt

militärassistenten i järnvägsstyrelsen och vid de enskilda järnvägarna, samtliga

de sistnämnda kommenderade från något av arméns truppförband. Därjämte

tjänstgöra under större delen av året å militärbyrån fem distriktsassistenter,

även dessa kommenderade från något av arméns truppförband.

Till byråchefen för militärbyrån utgår utöver hans militära lön jämlikt

kungl, brev den 16 augusti 1918 ett lönetillskott av trafikmedel, utgörande

skillnaden mellan hans militära lön och begynnelselönen för byråchef i styrelsen

samt resekostnads- och traktamentsersättning för av honom i tjänsten

företagna resor enligt vanliga bestämmelser.

Till övriga ovannämnda befattningshavare utgår, förutom lön å militärstat,

därest de tillhöra truppförband, som ej äro förlagda i Stockholm, under

den tid de tjänstgöra i nämnda stad, tjänstgöringstraktamente med belopp,

som jämlikt 8 kap. 1 § av tilläggsbestämmelserna till de militära avlöningsreglementena

(kungl, kungörelsen den 22 juni 1928, nr 260) tillkommer

officer under tjänstgöring utom förläggningsorten från och med sextonde

dygnet till och med tolvte månadens utgång. För i tjänsten företagna

resor utgår resekostnads- och traktamentsersättning enligt allmänt resereglemente

med motsvarande avdrag å tjänstgöringstraktamentet för nämnda

tider. Dylikt tjänstgöringstraktamente utgår emellertid icke för under kommenderingstiden

fullgjord föreskriven trupptjänstgöring eller vid semester.

Att tjänstgöringstraktamenten vid dessa kommenderingar skola utgå synes

grunda sig på två kungl, brev av den 30 juni 1905 och den 4 maj 1906,

och bestridas kostnaderna för traktamentsersättningarna till förste och andre

militärassistenten från till generalstabens förfogande ställt anslag, medan

motsvarande ersättningar till de övriga assistenterna utgå av trafikmedel.

I en den 13 mars 1923 dagtecknad, till chefen för generalstaben ställd skrivelse,

anmodades denne att verkställa utredning rörande militärassistenternas

traktamentsersättningar.

I en den 16 maj 1923 dagtecknad skrivelse inkom generalstabschefen med

utredning och förslag till en reglering av förevarande förhållanden, vilket för
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Riksdagens skrivelse Nr 339.

slag i huvudsak innebar, att systemet med tjänstgöringstraktamenten skulle

borttagas, och att vid beräknandet av officerarnas löner Stockholm under deras

tjänstgöring vid järnvägsstyrelsen skulle betraktas som ordinarie stationsort

i stället för förläggningsorten för det militära förband, officeren

tillhörde, samt att de förutom ersättning för sina flyttningskostnader och

löneförmåner skulle äga uppbära vissa till beloppen fixerade arvoden, varierande

från 1,200 kronor till 600 kronor.

Genom beslut av Kungl. Majit den 25 april 1930 förordnades, att generalstabschefens

ovan angivna hemställan, såsom icke föranledande någon åtgärd,

skulle läggas till handlingarna.

Enligt vad revisorerna inhämtat utgjorde storleken av de under kalenderåret

1934 från generalstabens stat till förste och andre militärassistenten utbetalade

tjänstgöringstraktamentena 2,452 kronor och 2,534 kronor, respektive,

medan ersättningar för i tjänsten företagna resor hava utbetalats av

trafikmedel. I tjänstgöringstraktamenten till övriga militärassistenter hade

för samma tidsperiod utbetalts av trafikmedel sammanlagt 11,652 kronor 40

öre.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:

Utan att ingå på frågan, huruvida all den vid styrelsen och distrikten anställda

militära personalen bör bibehållas, vilja revisorerna framhålla angelägenheten

av att löneförhållandena för ifrågavarande kategori av befattningshavare

få en mera tillfredsställande reglering.

Enligt revisorernas mening torde generalstabschefens år 1923 avgivna förslag

böra tagas under förnyad omprövning. Som tidigare anförts innebar

detta förslag, att systemet med tjänstgöringstraktamenten skulle upphöra och

att i stället de som militärassistenter kommenderande officerarnas avlöning

skulle beräknas med Stockholm som stationsort, varjämte dessa befattningshavare,

förutom eventuell ersättning för flyttningskostnad, skulle komma i

åtnjutande av tilläggsarvoden, av generalstabschefen beräknade till följande

belopp, nämligen till förste militärassistenten 1,200 kronor, till andre militärassistenten

1,020 kronor och till envar av de övriga 600 kronor. Revisorerna

hålla före, att kostnaderna för dessa arvoden — i likhet med vad som för

närvarande sker beträffande lönefyllnaden till byråchefen å militärbyrån —

lämpligen böra kunna bestridas av trafikmedel samt att i likhet med vad för

närvarande är fallet jämväl resekostnads- och traktamentsersättningarna böra

utgå i enahanda ordning.

Då för tjänstgöringstraktamenten av trafikmedel för närvarande utbetalas

cirka 11,650 kronor, men nämnda kostnad vid förslagets genomförande skulle

komma att bortfalla, torde järnvägens utgifter för militärassistenterna med

utgångspunkt från generalstabschefens ovanberörda förslag komma att minska

med (11,650—5,820 =) närmare 6,000 kronor. Någon ökning av utgifterna

under fjärde huvudtiteln lärer icke följa härav, och den av revisorerna

ovan skisserade förändringen i militärassistenternas löneförhållanden

torde fördenskull medföra besparing.

Yttranden hava avgivits av järnvägsstyrelsen och kommunikationsverkens

lönenämnd (Del II sid. 236—239), vilka anslutit sig till revisorernas uppfattning

i här berörda fråga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 339.

25

Riksdagen delar den av revisorerna uttalade uppfattningen, vilken jämväl

vunnit stöd i järnvägsstyrelsens och kommunikationsverkens lönenämnds yttranden,

att löneförhållandena för här ifrågavarande militärassistenter icke

äro ordnade på ett tillfredsställande sätt. Såsom i ärendet framhållits har

en reglering av militärassistenternas ersättning tidigare varit föremål för

särskild utredning och förslag i ämnet har framlagts, vilket dock icke föranlett

till någon åtgärd. Då det är önskvärt, att löneförmånerna för här

ifrågavarande befattningshavare bliva på ett lämpligare och mera rättvist

sätt avvägda än vad som för närvarande torde vara fallet och samtidigt överensstämmelse

bör vinnas med vad som i lönehänseende allmänt tillämpas

inom andra områden av statsförvaltningen, anser riksdagen, att den föreliggande

frågan bör göras till föremål för förnyat övervägande. Någon ändring

i bestämmelserna redan för budgetåret 1936/1937 torde icke böra ifrågakomma.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit ville taga under förnyat övervägande

frågan om reglering av militärassistenternas vid statens järnvägar löneförhållanden.

Stockholm den 19 juni 1936.

Med undersåtlig vördnad.

Bihang till riksdagens protokoll 1936.

14 sami. kr 339.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.