Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 193A—30 juni 1935.
1936-06-19 · 25 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 19 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1936:339, Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 193A—30 juni 1935.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Riksdagens skrivelse Nr 339.
1
Nr 339.
Godkänd av första kammaren den 19 juni 1936.
Godkänd av andra kammaren den 19 juni 1936.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år
1935 församlade revisorers berättelse angående verkställd
granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 193A—30 juni 1935.
(Statsutskottets utlåtande nr 141.)
Till KONUNGEN.
Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer rörande
verkställd granskning av statsverkets jämte därtill rörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1934—30 juni 1935 uti avgiven
berättelse anmält samt vederbörande verk och myndigheter uti däröver avgivna
förklaringar hos Kungl. Maj:t andraga, får riksdagen i nedan nämnda
ärende anföra följande.
l:o.
Ändring i instruktionen för riksdagens revisorer av stats-, banko- och riks
gäldsverken.
Revisorerna hava under § 1 av sin berättelse till behandling upptagit frågan
om ändring i gällande bestämmelser rörande skyldighet för verk och inrättningar
att i och för deras räkenskapers granskning av riksdagens revisorer
avgiva berättelser och räkenskapssammandrag (Del I sid. 2—12).
Enligt § 12 punkten b) i nu gällande instruktion för riksdagens revisorer,
av Kungl. Majit kungjord den 22 maj 1925 (nr 144), skola revisorerna tillse,
att dem i behörig ordning tillhandahållas de av de statskontoret samt av alla
övriga vederbörande verk, myndigheter och inrättningar, i föreskriven ordning
avgivna årsberättelser över tillståndet och styrelsen av de under deras
förvaltning stående delar av statsverket.
I § 16 av samma instruktion föreskrives, bland annat, att den berättelse,
som revisorerna skola upprätta över revisionen av statsverket, skall åtföljas
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 14 sami. Nr 339. 1
opaginerad Kontrollera mot PDF
2
Riksdagens skrivelse Nr 339.
av tabeller till jämförelse mellan statsinkomsternas beräknade och influtna
belopp under revisionsåret samt mellan de i stat uppförda anslagen och de
verkliga utgifterna för samma tid.
Berörda tabeller hava till avsevärd del utarbetats med ledning av från vederbörande
verk och inrättningar inkommande särskilda räkenskapssammandrag.
Frågan om en begränsning av skyldigheten för statsunderstödda verk och
inrättningar att årligen till revisorerna avlämna förvaltningsberättelser har
på senare tid i olika sammanhang varit föremål för övervägande. Revisorerna,
som redogjort för de i ärendet verkställda utredningarna, hava föreslagit,
att ifrågavarande skyldighet bör avskaffas. Emellertid skulle, för den
händelse berättelser avgivits jämlikt särskilt gällande föreskrifter, dessa berättelser
tillhandahållas revisorerna. Revisorerna hava i enlighet härmed uppgjort
förslag till ändring av § 12 i den för revisorerna gällande instruktionen.
Vad härefter angår de i det föregående omförmälda räkenskapssammandragen
har i samband med den år 1934 beslutade omläggningen av riksstatens
uppställning förutsatts, att det genom riksdagens revisorer hittills utarbetade
tabellverket för framtiden skulle upphöra och ersättas av en av riksräkenskapsverket
på grundval av riksbokföringen upprättad systematisk redovisning
av statens utgifter. Även denna fråga har upptagits till behandling
av 1935 års riksdagsrevisorer, varvid revisorerna framlagt förslag om
ändring av § 16 i den för dem gällande instruktionen i syfte att borttaga den
nuvarande skyldigheten för revisorerna att i sin berättelse meddela tabeller
rörande statsverkets tillstånd och förvaltning.
Uti en den 28 februari 1936 avlåten proposition (nr 127) har Kungl. Maj:t
under åberopande av vid propositionen fogat utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag föreslagit riksdagen antaga ett vid samma
statsrådsprotokoll fogat förslag till ändrad lydelse av §§ 12 och 16 i instruktionen
för riksdagens revisorer av stats-, banko- och riksgäldsverken.
Departementschefen, som erinrat örn vad revisorerna under förenämnda § 1
i sin berättelse anfört rörande ändringar i den för dem gällande instruktionen,
har helt anslutit sig till revisorernas förslag härutinnan.
Riksdagen har icke funnit anledning till erinran mot vad revisorerna under
förevarande paragraf hemställt liksom ej heller mot det av Kungl. Majit i
anledning därav framlagda förslaget till ändring i instruktionen för riksdagens
revisorer.
Riksdagen får anmäla, att riksdagen beslutat, att §§ 12 och 16 instruktionen
för riksdagens revisorer av stats-, banko- och riksgäldsverken skola i härefter
angivna delar hava följande ändrade lydelse:
§ 12.
Revisorerna skola tillse, att dem i behörig ordning tillhandahållas:
a) de för---riket tillflutit;
Riksdagens skrivelse Nr 339.
3
b) av verk, myndigheter och inrättningar avgivna årsberättelser, så ock
alla de kungl, brev, protokoll och handlingar på vilka nämnda räkenskaper
och berättelser grunda sig.
§ 16.
Det må ankomma på revisorerna att i den berättelse, som de, jämlikt § 6
här ovan, skola upprätta över revisionen av statsverket, intaga eller vid berättelsen
foga sådana tabeller och finansiella översikter, som revisorerna till
belysande av statsverkets tillstånd och förvaltning finna erforderliga eller
lämpliga.
Finna revisorerna--- — ämnet avgiva.
2:o.
Ersättning för upprättande av vägfyrktalslängd m. m.
Under kommunikationsdepartementet, § 17, hava revisorerna dels påtalat
ett fall, där alltför hög ersättning debiterats för upprättande av vägfyrktalslängd,
dels ock ifrågasatt utfärdande av bestämmelser av innebörd, att
den år 1935 upprättade vägfyrktalslängden måtte få användas vid de vägstämmor,
som komma att hållas år 1937 (Del I sid. 71 och 72).
Revisorerna hava vid granskning av Karlskoga härads vägdistrikts räkenskaper
funnit, att häradsskrivaren i Karlskoga fögderi för upprättande av
1935 års vägfyrktalslängder debiterat två kronor 25 öre per upplägg eller
för 403 upplägg 906 kronor 75 öre. Enligt gällande bestämmelser skulle i
detta fall häradsskrivaren ägt uppbära 1 krona 50 öre per upplägg eller tillhopa
604 kronor 50 öre. Då, enligt de kommunala myndigheternas åsikt,
dessa icke ansett sig medhinna debiteringen, om vägfyrktalslängden överlämnades
till kommunalnämnderna så sent som den 1 december, hade enligt
gammal uppgörelse med kommunerna häradsskrivaren förbundit sig att,
mot ersättning av två kronor 25 öre per upplägg, överlämna vägfyrktalslängden
minst en månad tidigare än ovan angivna i väglagens 59 § stadgade
tiden.
Som allmänt uttalande hava revisorerna anfört följande:
Revisorerna, som icke kunna fästa något avseende vid nämnda överenskommelse,
finna häradsskrivarens ovanberörda debiteringssätt, vilket uppenbarligen
står i strid mot gällande bestämmelser, anmärkningsvärt och vilja
härutöver ytterligare framhålla, att, då kostnaden för upprättande av vägfyrktalslängd
får upptagas bland de av vägdistriktens underhållskostnader,
till vilka statsbidrag utgår, dylikt bidrag i det påtalade fallet utgått med
75 procent å 906 kronor 75 öre i stället för å 604 kronor 50 öre. Det felaktiga
förfaringssättet har fortgått i många år. Såvitt revisorerna kunna finna,
böra de kommunala myndigheterna medhinna vägskattens debitering även
örn vägfyrktalslängderna komma dem tillhanda den 1 december.
Av en häradsskrivaren till revisorerna ingiven förklaring framgår, att enligt
hans mening 1935 års vägfyrktalslängd skulle — på grund av den nya
väglagens ikraftträdande den 1 januari 1937 — vara den sista vägfyrktals
-
4
Riksdagens skrivelse Nr 339.
längd, som kommer att upprättas. Så är emellertid enligt revisorernas uppfattning
icke förhållandet. De nuvarande väghållningsdistrikten måste nämligen
år 1937 hålla vägstämma för att meddela vägstyrelserna ansvarsfrihet
för 1936 års förvaltning eller besluta örn de åtgärder, som i anledning
av eventuella anmärkningar böra vidtagas. Till grund för utövandet av
rösträtt vid dessa stämmor skulle komma att ligga en år 1936 upprättad vägfyrktalslängd.
Då emellertid kostnaderna för samtliga väghållningsdistrikt
för denna längds upprättande torde komma att uppgå till minst 100,000
kronor, på vilket belopp statsbidrag skulle utgå med minst 80 procent, vilja
revisorerna ifrågasätta, huruvida icke sådana bestämmelser böra utfärdas,
att den år 1935 upprättade vägfyrktalslängden kan få användas vid dessa
stämmor.
Yttranden hava avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och länsstyrelsen
i Örebro län, som bifogat ett från häradsskrivaren i Karlskoga fögderi
införskaffat utlåtande (Del II sid. 74—79).
Vad först beträffar revisorernas förslag, att den år 1935 upprättade vägfyrktalslängden
måtte få användas vid de vägstämmor, som komma att hållas
år 1937, vill riksdagen erinra därom, att Kungl. Maj:t i proposition nr 69 till
innevarande års riksdag hemställt om sådan ändring av 75 § lagen den 7
juni 1934 (nr 242) om vägdistrikt, att revisorernas förslag därigenom skulle
tillgodoses. Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag har antagits av riksdagen
(skrivelse nr 68).
Vidkommande härefter själva anmärkningen delar riksdagen revisorernas
mening, till vilken jämväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelsen
i Örebro län givit sin anslutning, att det av häradsskrivaren tillämpade
debiteringssättet icke står i överensstämmelse med gällande bestämmelser.
Rättelse för framtiden torde emellertid vara att förvänta. Då genom förfarandet
i fråga det allmänna tillskyndats särskilda kostnader, får riksdagen
tillkännagiva sin mening, att åtgärder böra vidtagas i syfte att det av
statsverket för mycket utbetalda beloppet kommer att återbetalas.
Riksdagen får således anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om att
återbäring sker av viss oriktigt uppburen ersättning av häradsskrivaren i
Karlskoga fögderi.
3:o.
Vägdistriktens reseräkningar.
Under kommunikationsdepartementet, § 19, hava revisorerna framställt
erinringar mot avfattningen av vägdistriktens reseräkningar. (Del I sid. 73
och 74.)
Efter att hava redogjort för de bestämmelser, enligt vilka reseersättning i
här föreliggande fall utgår, hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande:
Vid
granskning av ett antal vägdistrikts räkenskaper hava revisorerna
iakttagit, att inom vägförvaltningen reseräkningarna mycket ofta icke upp
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Riksdagens skrivelse Nr 339.
5
ställas i överensstämmelse med resereglementets föreskrifter. Sålunda inträffar
det i många fall, att resekostnader och traktamentsersättningar sammanföras
i en klumpsumma å en och samma räkning, att uppgift saknas om
resa företagits med järnväg eller bil samt örn resa skett med begagnande av
egen bil ävensom örn flera personer medföljt samma bil.
Av vad ovan anförts torde framgå, att varken vägkassornas egna revisorer
eller riksdagens revisorer äga möjlighet att ingående granska vägdistriktens
förvaltningskostnader, såvida icke reseräkningarna uppställas i enlighet
med resereglementets föreskrifter. Att kontrollmöjligheter skapas är så
mycket mera nödvändigt som revisorerna kommit till den uppfattningen, att
föreskriften, att reseersättning inom vägdistrikt ej må utgå efter förmånligare
grunder än de i resereglementet angivna, i många fall icke efterleves.
Revisorerna finna det angeläget, att uttrycklig bestämmelse meddelas därom,
att räkning å resa, som av vägstyrelses ledamot eller revisor företages
för deltagande i sammanträde eller förrättning i vägdistriktets angelägenhet,
skall avfattas i överensstämmelse med allmänna resereglementets i sådant
avseende meddelade föreskrifter.
Yttrande har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (Del II sid. 83),
som anslutit sig till revisorernas uppfattning i denna fråga.
Vad revisorerna anfört rörande de anmärkningar, de framställt vid av dem
företagen granskning av vissa vägdistrikts reseräkningar, giver vid handen, att
dessa räkningar icke alltid uppställts på ett i kontrollsynpunkt tillfredsställande
sätt. Det förhållandet, att enligt föreskrifterna på området resekostnads-
och traktamentsersättningar skola utgå bland annat enligt bestämmelserna
i allmänna resereglementet, synes riksdagen tala för att reseräkningarna
också avfattas enligt berörda bestämmelser. Riksdagen finner önskvärt,
att föreskrifter i sådant avseende utfärdas.
Riksdagen får därför anhålla, att Kungl. Maj:t ville utfärda föreskrift beträffande
avfattningen av räkningar för resor, företagna för vederbörande
vägdistrikt i enlighet med vad revisorerna föreslagit.
4:o.
För djurgårdskommissionens räkning utförda arbeten samt nämnda kommissions
verksamhet.
Under kommunikationsdepartementet, § 25, hava revisorerna gjort vissa
erinringar mot vissa av för djurgårdskommissionens räkning utförda arbeten.
Beträffande revisorernas uttalanden hänvisas till revisionsberättelsen.
(Del I sid. 85—112.)
Revisorerna hava — under erinran örn att vid 1935 års riksdag viss utredning
beträffande kommissionens mellanhavanden med Stockholms stad
befunnits vara erforderlig — bland annat anfört följande.
Djurgårdskommissionen -— här är fråga örn den äldre kommissionen med
detta namn och icke örn den nu fungerande — har haft att i de mellanhavanden
med staden, varom här är fråga, företräda kronan och därvid bevaka
dess rätt och intressen. Från djurgårdskommissionens sida synes till
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
6
Riksdagens skrivelse Nr 339.
räcklig uppmärksamhet icke hava ägnats åt fortlöpande kontroll och tillsyn
av gatu- och avloppsarbetena inom exploateringsområdena, varigenom, bland
annat, möjliggjorts den sammanblandning, vilken föreligger i räkenskaperna
beträffande arbeten, som kronan skolat betala, och arbeten, som det ålegat
staden att bekosta.
Icke heller synes från djurgårdskommissionens sida hava vederbörligen
beaktats de föreliggande överenskommelsernas innehåll, då det gällt att avgöra
vad som skulle påföras kronan respektive staden i ena eller andra hänseendet.
Därigenom och genom underlåtenheten att granska de av staden
utfärdade räkningarna har kronan åsamkats kostnader, som det varken enligt
överenskommelserna eller av Kungl. Maj:t meddelat särskilt beslut ålegat
kronan att gälda.
Vad som sålunda förekommit giver revisorerna anledning ifrågasätta, huruvida
icke åtgärder böra vidtagas för återvinning — i den mån gällande
preskriptionsbestämmelser ej lägga hinder i vägen härför — till kronan av
belopp, som på grund av ovan angivna förhållanden felaktigt utbetalats till
staden.
Förklaring har avgivits av djurgårdskommissionen, som bifogat yttranden
av förutvarande verkställande ledamoten i kommissionen överste I. Petersson
samt av Stockholms stads gatunämnd (Del II sid. 90—119).
Stockholms stads gatunämnd har i sin förklaring gjort gällande att enligt
vad gatunämnden trodde sig hava visat den utredning, på vilken statsrevisorerna
grundat sina anmärkningar, i fråga om utgångspunkten, nämligen tolkningen
av 1905 års exploateringsavtal mellan kronan och staden, vore felaktig
och med avseende å redogörelsen för de faktiska förhållandena vid arbetets
utförande och det tekniska bedömandet av desamma i väsentliga hänseenden
missvisande.
Vidare hava revisorerna under § 26 meddelat, att de avlagt besök i djurgårdskommissionen
och därvid gjort vissa iakttagelser beträffande kommissionens
verksamhet vilka iakttagelser revisorerna sammanfört i följande
uttalande (Del I sid. 112 och 113):
Djurgårdskommissionen omhänderhar bland annat exploateringen av Norra
Djurgården. Försäljningen av de för exploatering avsedda områdena hotar
att avstanna dels på grund av att återstående stadsplanelagda delar antingen
tills vidare disponeras för militära ändamål eller ock med hänsyn till stadsplanens
olämpliga utformning och andra därmed sammanhängande orsaker
icke för närvarande lämpligen kunna utbjudas till försäljning dels enär de
för exploatering lämpliga öppna områdena öster örn Värtavägen ännu icke
stadsplanelagts.
Enligt vad vid besöket inhämtats har från djurgårdskommissionens sida
i enlighet med av Kungl. Majit meddelade direktiv hos Stockholms stad
hemställts om dess medverkan till såväl ändringar i redan fastställd stadsplan
som intagande i stadsplanen av ovannämnda öster om Värtavägen belägna
områden, så att exploateringen icke skulle behöva avstanna av brist
på därtill lämpliga tomter.
Vid sagda besök hava revisorerna vidare bemärkt, att i överensstämmelse
med av Kungl. Majit givna direktiv förhandlingar med staden rörande stadsplaneläggning
av kronan tillhöriga områden vid Marieberg och Konradsberg
å Kungsholmen pågå i syfte att jämväl dessa områden skola kunna bliva för
exploatering tillgängliga.
Riksdagens skrivelse Nr 339.
7
I enlighet med särskilda av riksdagen tagna initiativ ankommer vidare på
djurgårdskommissionen att till förhandling med Stockholms stad upptaga
dels åtskilliga för såväl kronan som Stockholms stad betydelsefulla frågor
rörande reglering av vissa tomtfrågor — exempelvis spörsmålet om stadens
övertagande av sådana kronan tillhöriga områden, som staden för närvarande
tillätes utnyttja såsom park mot ingen eller obetydlig ersättning, varvid
ifrågasatts, att kronan i utbyte skulle förvärva vissa för kronans behov
lämpliga områden — dels ock i övrigt reglering av tvistigheter mellan kronan
och Stockholms stad rörande vissa markområden m. m.
Under sitt besök å redan iordningställda eller för framtida exploatering
avsedda områden å Norra Djurgården hava revisorerna med tillfredsställelse
kunnat konstatera, att som beläggningsmaterial å de färdigställda gatorna
i avsevärd utsträckning huggen sten kommit till användning.
Redan vid igångsättandet av den hittillsvarande exploateringen av Norra
Djurgården har från riksdagens sida med skärpa framhållits vikten av, att
alla erforderliga åtgärder för den avsedda exploateringens genomförande
vidtoges med största skyndsamhet. Statsverkets behov av medel för täckande
av såväl de anslag, vilka redan förutsatts skola slutligt gäldas av medel, vilka
komma att inflyta vid försäljning av mark å Djurgården, som ock för andra
ändamål, gjorde det angeläget, att den länge avsedda exploateringen av Ladugårdsgärdet
komme till stånd utan onödig tidsutdräkt.
Revisorerna vilja för sin del understryka vikten av att de sålunda gjorda
uttalandena beaktas vid ovanberörda nu pågående förhandlingar mellan
kronan och Stockholms stad rörande Ladugårdsgärdets fortsatta exploatering.
Vad från riksdagens sida uttalats angående Norra Djurgården lärer i lika
hög grad böra beaktas i fråga om Mariebergs-Konradsbergsområdena. Jämväl
beträffande dessa är det för kronan synnerligen angeläget, att alla de
för exploateringen av dessa områden erforderliga åtgärderna komma till stånd
snarast möjligt.
Jämväl ovanberörda förhandlingar mellan kronan och staden rörande ömsesidiga
förvärv och regleringar av vissa tvistigheter avse frågor, som det
torde vara av stor betydelse för såväl kronan som staden, att de inom snar
framtid bringas till sin lösning.
Med föranledande av de förhållanden inom stenindustrien, som föranlett
statsmakterna vidtaga understödjande åtgärder av stor omfattning gentemot
denna industri, synes det vara påkallat att framhålla angelägenheten av att då
vid kronans fortsatta exploatering gator iordningställas med permanentbeläggning,
huggen sten kommer till användning i så stor utsträckning som
möjligt, varigenom lättnader kunna beredas sagda industri och däri sysselsatt
personal. Därvid bör tillses, att sådana åtgärder undvikas, som genom
stenbeläggningens fördyrande — exempelvis genom onödigt kostsamt fogfyllningsmaterial
-— kunna leda till val av annat beläggningsmaterial än
huggen sten.
Med hänsyn till de stora intressen, som sålunda i olika hänseenden äro
knutna vid den av djurgårdskommissionen bedrivna verksamheten, vilja revisorerna
framhålla angelägenheten av att riksdagen erhåller vidgad möjlighet
att redan på ett tidigt stadium öva inflytande på kommissionens förhandlingar
med Stockholms stad och riktlinjerna för kommissionens verksamhet
i övrigt.
Yttrande har avgivits av djurgårdskommissionen (Del II sid. 120—125)
8
Riksdagens skrivelse Nr 339.
Den utredning, som av 1935 års riksdag begärts i avseende å vissa mellanhavanden
mellan djurgårdskommissionen och Stockholms stad och som nu
föreligger i statsrevisorernas berättelse, synes riksdagen giva vid handen, att
åtskilliga missförhållanden kunnat konstateras vid de för den tidigare verksamma
djurgårdskommissionens räkning utförda arbetena och att kronan
av Stockholms stad debiterats och även i viss utsträckning lämnat ersättning
för arbeten, som icke bort av kronan betalas. Riksdagen har icke kunnat
undgå att finna, att de debiteringsmetoder, som här tillämpats av Stockholms
stad, icke stå i god överensstämmelse med vad som kan fordras av
den, som åtagit sig att för annans räkning utföra vissa arbeten. Med utgångspunkt
från vad som numera framkommit måste vad djurgårdskommissionens
förutvarande verkställande ledamot anfört i fråga om svårigheten att
åstadkomma någon kontroll över arbetena och sättet för deras debitering,
då staden — efter att i ärendet hava inhämtat sin ombudsmans yttrande —- under åberopande av gällande avtals ordalydelse icke medgivit, att från kronans
sida granskning finge verkställas rörande debitering av arbetskostnaderna,
framstå i en egendomlig dager.
Riksdagen har sig bekant, att inom djurgårdskommissionen uppmärksammats,
att riktigheten av debiteringen för arbetena från stadens sida kunde
ifrågasättas, men att detta likväl i allmänhet icke föranlett något ingripande
med hänsyn till att staden icke var villig underkasta sig någon närmare
granskning. Då emellertid numera felaktigheter påvisats rörande de av staden
verkställda debiteringarna och dessa anmärkningar i vissa fall av Stockholms
stad även lämnats utan erinran, framgår också härav, att de tidigare
gjorda påpekandena visat sig vara fullt riktiga. Riksdagen kan icke underlåta,
att här särskilt påtala det av revisorerna anmärkta förhållandet, att Stockholms
stad, sedan i visst fall verkställd för hög debitering påvisats från stadens
egna myndigheters sida, dock ansett sig kunna — i stället för att återbetala
den oriktigt uppburna ersättningen — tillgodoföra sig densamma såsom
ränta å i annat sammanhang debiterade belopp, oaktat någon laga skyldighet
för kronan att utgiva sådan ränta synbarligen icke förelegat. I stadens
förklaring över anmärkningarna har sistnämnda fråga icke ens omnämnts.
Av den avgivna förklaringen framgår, att tveksamhet kan råda, huruvida
och i vilken utsträckning vissa av de framställda anmärkningarna kunna föranleda
till av revisorerna ifrågasatt återbetalning från Stockholms stads
sida. Då riksdagen, som finner anmärkningarna i deras mera väsentliga delar
hava fog för sig, emellertid icke anser sig böra påyrka inledande av en
återvinningsprocess mot staden, i synnerhet som det kan förväntas att tvistigheter
av denna art genom att senare träffade avtal undvikits, vill riksdagen
dock giva tillkänna den uppfattningen, att från Kungl. Majlis sida bör tillses
att Stockholms stad till kronan inbetalar åtminstone de belopp, som måste
anses vara orättmätigt uppburna, något som under alla förhållanden synes
vara fallet beträffande ovan nämnda ränta. Riksdagens ställningstagande i
fråga om en återvinningsprocess påverkas i viss mån av den omständigheten,
Riksdagens skrivelse Nr 339.
9
att de arbeten rörande vilka anmärkningar numera framställts redan för
ganska länge sedan blivit av kronans verkställande myndighet likviderade.
Riksdagen har fäst sig vid, att Stockholms stads gatunämnd i sitt yttrande
över de framställda anmärkningarna funnit lämpligt att göra vissa enligt riksdagens
mening mindre lämpliga uttalanden rörande det arbete, som efter
anmodan av revisorerna och på riksdagens begäran verkställts av de för frågans
utredning tillkallade personerna.
Riksdagen har här ovan nödgats konstatera, att från Stockholms stads sida
gentemot kronan och dess organ vidtagits åtgärder, som icke stå i god överensstämmelse
med vad som kan fordras, då det gäller att i samförstånd söka
genomföra träffade uppgörelser. Även om det icke gärna kan undgås att
vissa intressekonflikter uppstå mellan staden och kronan, då fråga är örn
ett ekonomiskt utnyttjande av kronans markområden i Stockholm och dess
omgivningar, vill riksdagen dock uttala den förväntan, att det skall lyckas
att framdeles undgå åtminstone några mera djupgående konflikter på detta
område och att riksdagen icke skall behöva ingripa till bevakande av kronans
rätt. Riksdagen har därför icke ansett sig nu böra vidtaga särskilda åtgärder
i anledning av vad revisorerna anmärkt i fråga örn vissa ekonomiska mellanhavanden
mellan kronan och staden.
Vad åter beträffar det likaledes av revisorerna berörda spörsmålet örn ändrad
sammansättning av djurgårdskommissionen och vidgad möjlighet för
riksdagen att redan på ett tidigt stadium utöva inflytande på kommissionens
förhandlingar med staden och rörande riktlinjerna för kommissionens verksamhet
i övrigt, sammanhänger detta spörsmål i viss mån med ordnandet av
de två särskilda uppgifter, vilka tillkomma den nuvarande djurgårdskommissionen,
nämligen dels handhavandet av markförsäljningen och vidtagande
av härför erforderliga förberedande åtgärder dels ock vissa underhandlingar
med staden rörande mark- och stadsplanefrågor, vilket uppdrag tidigare handhaft
av kronans fastighetskommission. Riksdagen är av den uppfattningen,
att stor vikt bör ägnas de ekonomiska intressen, som kronan har att här
bevaka, samt att från kommissionens sida särskild uppmärksamhet bör ägnas
den ekonomiska kontrollen. Med hänsyn till ifrågavarande intressen
och betydelsen av huru dessa för framtiden handhavas vill det — icke
minst i betraktande av vad som förekommit under behandlingen av nu ifrågavarande
ärende — förefalla riksdagen befogat, att det tages under övervägande
huruvida och i vad mån förändringar i kommissionens sammansättning
och dess organisation äro av behovet påkallade. Enligt riksdagens mening
bör från Kungl. Maj:ts sida förslag härutinnan snarast möjligt framläggas
för riksdagen, och det synes önskvärt att detta sker redan år 1937.
Med hänvisning till vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Kungl.
Majit ville taga under övervägande de synpunkter, som av riksdagen anförts.
10
Riksdagens skrivelse Nr 339.
5:o.
Kassarabatter m. m.
Under finansdepartementet, § 28, hava revisorerna meddelat, att de vid sin
granskning av räkenskaperna för ett flertal förvaltningsinstitutioner kommit
till den uppfattningen, att de olika myndigheterna vid sina inköp av förbrukningsmaterial
ofta uraktlåtit att av vederbörande säljare betinga sig fördelaktiga
betalningsvillkor i form av rabatter m. m. samt stundom även i de
fall, då vissa rabatter stått att erhålla, helt underlåtit att utnyttja desamma
(Del I sid. 117 och 118).
Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket och generalpoststyrelsen
(Del II sid. 126—129).
Statskontoret har, med erinran att en centralisering av uppköp för statens
räkning redan nu i viss omfattning genomförts, ansett frågan huruvida och
inom vilka områden samt på vad sätt inköp av förbrukningsartiklar för statens
räkning bör i vidare mån än nu sker centraliseras vara förtjänt av närmare
övervägande. Däremot ifrågasätter statskontoret lämpligheten av att,
såsom revisorerna föreslagit, något ämbetsverk skulle åläggas att lämna råd
och anvisningar rörande upphandling av förbrukningsartiklar.
Riksräkenskapsverket har funnit revisorernas förslag örn allmän centralisering
till postverket av upphandlingar av ifrågavarande förbrukningsartiklar
knappast kunna medföra några mera avsevärda fördelar. Ämbetsverket har
i stället ansett, att med större skäl kunde ifrågasättas, om icke en centralupphandling
av skriv- och kontorsmaterialier för de till huvudstaden förlagda
ämbetsverken skulle vara till fördel för statsverket.
Generalpoststyrelsen har ställt sig avvisande mot den utav revisorerna ifrågasatta
anordningen.
Vad revisorerna anfört giver vid handen, att ämbetsverkens upphandling
av skrivmaterialier m. m. icke är ordnad på ett ur ekonomisk synpunkt tillfredsställande
sätt. Sålunda förekommer, att statsverket för en och samma
vara får erlägga olika pris. Dessa växlingar hava givetvis sin förklaring i
det tillämpade upphandlingssättet och omfattningen av den verkställda upphandlingen.
Det torde därför framstå som ett önskemål, att åtgärder vidtagas
för att vid upphandlingen av skrivmateriel statsverket skall kunna
erhålla så förmånliga villkor som möjligt. De i ärendet hörda myndigheterna
hava i allmänhet uttalat sig för en på detta område centraliserad, till viss
myndighet anförtrodd upphandling. Utan att här vilja ingå på de framlagda
förslagen finner riksdagen det föreliggande spörsmålet vara av den betydelse,
att det bör göras till föremål för utredning, varvid då även torde böra tagas
i övervägande, huruvida anordningar på detta område böra avse icke allenast
ämbetsverken i Stockholm, vilka revisorerna närmast torde hava åsyftat,
utan även övriga statliga institutioner i riket.
Riksdagen får anhålla, att Kungl. Maj:t ville taga under övervägande frå
-
Riksdagens skrivelse Nr 339.
11
gan om ordnandet av upphandling för statsverkets behov av skrivmaterialier
m. m. på förmånligaste sätt.
6:o.
Anmärkningsarvode till advokatfiskalerna vid hovrätterna.
Under finansdepartementet, § 29, hava revisorerna till behandling upptagit
frågan rörande anmärkningsarvode till advokatfiskalerna vid hovrätterna
(Del I sid. 119—121).
Efter att hava redogjort för gällande bestämmelser, enligt vilka ifrågavarande
anmärkningsarvoden utgå, hava revisorerna erinrat därom, att genom
den år 1921 beslutade löneregleringen för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen,
advokatfiskalerna vid rikets hovrätter placerades i dåvarande lönegraden
B 15 (nuvarande B 24). I proposition till 1925 års riksdag (Utgifterna. För
flera huvudtitlar gemensamma frågor) framlades bland annat förslag till
uppfattning i lönegrad av vissa tjänster, som tillhört förutvarande andra normalgraden
(15 lgr.). Beträffande frågan huruvida advokatfiskalerna borde
uppflyttas i högre lönegrad anfördes i propositionen bland annat, att allmänna
civilförvaltningens lönenämnd vid framläggandet av sitt förslag rörande
placering i lönegrad av dessa utgått ifrån att anmärkningsarvodet
skulle bortfalla.
Vederbörande departementschef yttrade bland annat, att med hänsyn tagen
till den indragning av anmärkningsprovision, som under senare tid skett
för tjänstemän inom andra grenar av statsförvaltningen, det syntes honom
ock hava legat närmast till hands att i enlighet med lönenämndens förslag
i då förevarande sammanhang även indraga anmärkningsarvodet för advokatfiskalerna
i hovrätterna. Frågan om indragning av inkomst av ifrågavarande
slag hade emellertid, framhöll departementschefen, kommit i ett i
viss mån annat läge. Med hänsyn till storleken av den i riksräkenskapsverket
förefintliga balansen av ogranskade räkenskaper hade nämligen de under
hösten 1924 samlade statsrevisorerna ifrågasatt, huruvida det icke borde tagas
under övervägande att införa rätt för riksräkenskapsverkets reviderande
personal att efter en med hänsyn till vunnen erfarenhet och för handen varande
omständigheter avpassad procentskala uppbära anmärkningsarvode.
Departementschefen, som ansåg den av statsrevisorerna sålunda väckta frågan
icke kunna i dess dåvarande läge underställas Kungl. Maj:ts prövning,
fann för den skull försiktigheten bjuda, att frågan örn anmärkningsarvodets
bibehållande eller avskaffande för hovrätternas advokatfiskaler icke löstes,
förrän det väckta spörsmålet om anmärkningsprovisions införande i riksräkenskapsverket
blivit avgjort. I avvaktan härå syntes departementschefen
advokatfiskalerna i hovrätterna böra bibehållas i innehavande lönegrad.
Statsrevisorernas förslag beträffande återinförande av anmärkningsprovi
-
12 Riksdagens skrivelse Nr 339.
sion vid riksräkenskapsverket föranledde icke någon åtgärd från riksdagens
sida.
Efter att hava i en sammanställning angivit vad som under budgetåren
1930—1935 utgått i anmärkningsarvode till advokatfiskalerna vid rikets hovrätter,
hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande:
En av de grundläggande principerna vid genomförandet av de senaste löneregleringarna
för kommunikationsverken och den civila statsförvaltningen
i övrigt har varit avskaffandet av sportelsystemet. Bland de skäl, som anförts
för borttagande av sportlerna, må nämnas de misshälligheter, som skapas
av att vissa, eljest likställda tjänstemän komma i tillfälle att förskaffa
sig extra inkomster av sin tjänst, under det att de övriga få nöjas med sin i
stat fastställda avlöning. Förefintligheten av dylika extra inkomster eller
sportler omöjliggör ock genomförandet av enhetlig löneplan för det verk,
det gäller, eller för flera likställda verk. Det har därför ansetts vara av vikt
att genom uttrycklig föreskrift i de olika avlöningsreglementena förebygga
eller vidtaga åtgärder till förhindrande av att så småningom under skilda former
skulle komma att insmyga sig avlöningsförmåner vid sidan av dem,
som vid löneregleringen upptagits. Genom kungörelse den 17 december 1920
(nr 834) angående upphävande av den vissa statstjänstemän tillkommande
rätt till anmärkningsarvode föreskrevs även, att, där enligt då gällande avlöningsreglementen
eller eljest meddelade föreskrifter statens tjänsteman ägde
uppbära anmärkningsarvode, sådant arvode icke skulle utgå för belopp, som
återburits eller inbetalats på grund av anmärkningar, vilka till vederbörande
ämbetsverk ingivits efter utgången av år 1920. Nu nämnda bestämmelser hava
emellertid icke ansetts tillämpliga beträffande advokatfiskalernas anmärkningsarvoden.
Såsom av det anförda framgår föranledde den av 1924 års statsrevisorer
väckta frågan örn anmärkningsarvodets återinförande vid riksräkenskapsverket
icke någon riksdagens åtgärd. Ett av en motionär vid 1927 års riksdag
väckt förslag i samma riktning vann ej heller riksdagens bifall. Vidkommande
frågan om anmärkningsarvodet i nu föreliggande fall anse revisorerna,
att, då så lång tid förflutit, sedan berörda spörsmål i avseende å riksräkenskapsverket
varit föremål för statsmakternas prövning och några nya
omständigheter, som böra föranleda ändring i det då gjorda ståndpunktstagandet
sedan dess knappast framkommit, tillräckliga skäl icke föreligga att
längre bibehålla denna förmån åt advokatfiskalerna vid hovrätterna.
Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, Svea hovrätt,
Göta hovrätt samt hovrätten över Skåne och Blekinge (Del II sid. 129
—138).
Riksräkenskapsverket liksom i viss mån statskontoret hava i huvudsak delat
revisorernas mening, att det till advokatfiskalerna i hovrätterna utgående
anmärkningsarvodet vid stämpelgranskning borde avskaffas. Dock borde
frågan om arvodets indragning upptagas till övervägande vid den omprövning
av advokatfiskalernas tjänsteställning och lönegradsplacering, som torde
böra ske i samband med det ifrågasatta införandet i vidgad omfattning av
muntligt förhör inför hovrätt. Utan avvaktan härpå syntes böra övervägas
att revidera de nuvarande grunderna för anmärkningsarvodets bestämmande
i syfte att i vidare mån än som nu vore fallet begränsa den utgående
ersättningen.
Riksdagens skrivelse Nr 339.
13
Svea och Göta hovrätter hava ställt sig avvisande mot revisorernas förslag
och ansett, att, därest indragning av anmärkningsarvodet komme att äga
rum, advokatfiskalsbefattningarna borde uppflyttas i högre lönegrad. Hovrätten
över Skåne och Blekinge har ansett, att anmärkningsarvodet borde
borttagas, men att åt advokatfiskalerna skulle beredas kompensation genom
deras uppflyttande i högre lönegrad.
Såsom revisorerna framhållit hava sportler ansetts i princip olämpliga som
avlöningsform, och har sportelsystemet alltmer utmönstrats ur de statliga avlöningsföreskrifterna.
Ur denna synpunkt hava revisorerna ansett, att jämväl
det till advokatfiskalerna vid hovrätterna utgående anmärkningsarvodet
icke längre bör bibehållas. Då riksdagen med hänsyn till vad som i ärendet
anförts finner lämpligt, att frågan blir föremål för övervägande från
Kungl. Maj:ts sida, får riksdagen anhålla, att Kungl. Majit ville taga under
övervägande frågan örn bibehållande av till advokatfiskalerna vid hovrätterna
utgående anmärkningsarvode.
7:o.
Mantalsskrivningsprovision till städernas tjänstemän.
Under finansdepartementet, § 30, hava revisorerna ifrågasatt indragning
av nu utgående mantalsskrivningsprovision till städernas tjänstemän (Del I
sid. 122).
Revisorerna hava lämnat en kortfattad historik över förhållandena på området
ävensom redogjort för de i ämnet gällande bestämmelserna.
Som allmänt uttalande hava revisorerna anfört följande:
En av revisorerna verkställd utredning har givit vid handen, att ifrågavarande
ersättningsbelopp äro synnerligen växlande och mången gång ytterst
obetydliga. Ersättningsbeloppen utbetalas i regel direkt till vederbörande
mantalsskrivningstjänsteman, oavsett örn de med tjänsten förenade sportlerna
indragits till stadskassan. 1 ett flertal fall har även vederbörande
tjänsteman icke uttagit honom tillkommande provision. I andra fall åter
har provisionen uttagits för flera år på en gång, exempelvis för tio år.
Utan tvivel vöre det därför en tidsenlig och önskvärd reform, om ifrågavarande
ersättning, som såväl för städerna som för den enskilde tjänstemannen
torde sakna ekonomisk betydelse, kunde upphöra att utgå. Detta
synes desto mera motiverat som i de flesta städer mantalsskrivningstjänstemännen
äro anställda i stadens tjänst mot fast lön, varvid provisionen ingår
till stadens kassa.
Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket och svenska
stadsförbundet (Del II sid. 139 och 140).
Statskontoret och riksräkenskapsverket dela revisorernas mening, att ifrågavarande
mantalsskrivningsprovision bör upphöra att utgå, under det att
svenska stadsförbundet visserligen icke motsätter sig den föreslagna indragningen,
men anser att avskrivningen bör genomföras successivt under en tid
av fem år.
14
Riksdagens skrivelse Nr 339.
Med hänsyn till de obetydliga belopp, varom här är fråga och då därtill
kommer, att mantalsskrivningstjänstemännen i de flesta städer äro anställda
i vederbörande stads tjänst mot fast lön, varvid provisionen ingår till stadens
kassa, ansluter sig riksdagen till revisorernas uppfattning, vilken jämväl vunnit
stöd i de i ärendet hörda myndigheternas yttranden, att här ifrågavarande
provision lämpligen bör upphöra att utgå. Härigenom skulle, såsom
statskontoret i sitt yttrande i ärendet anfört, det under sjunde huvudtiteln
i riksstaten uppförda anslaget till observations- och uppbördsprocenter
kunna nedsättas med ett av ämbetsverket till i runt tal 10,000 kronor beräknat
belopp.
Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder i syfte att
mantalsskrivningsprovision till städernas tjänstemän må upphöra att utgå.
8:o.
Redovisning i länsstyrelsernas räkenskaper av vissa ieke statliga medel,
som debiteras och indrivas i samband med kronouppbörden.
Under finansdepartementet, § 31, hava revisorerna framställt vissa erinringar
beträffande redovisningen i länsstyrelsernas räkenskaper av vissa icke
statliga medel (Del I sid. 123 och 124).
Revisorerna hava erinrat därom, att länsstyrelse på därom gjord framställning
ombesörjer, att vissa till uttaxering beslutade icke statliga medel
varda genom vederbörande i sammanhang med kronoskatterna debiterade
och indrivna. För bestyret med detta arbete utgår ersättning, beräknad efter
viss procent å medlen i fråga. Bland de medel, som i förevarande fall
komma i fråga, hava omnämnts landstingsmedel, vägskatt, tingshusmedel
och vissa försäkringsanstalters avgifter.
Revisorerna hava lämnat en redogörelse över bestämmelserna rörande
debitering och uppbörd av dessa medel och härtill knutit följande allmänna
uttalande:
Vid sin granskning av länsstyrelsernas räkenskaper hava revisorerna uppmärksammat,
att utbetalningarna av ifrågavarande medel i regel icke äro
verifierade. Sålunda saknas ofta de till utbetalningsärendena hörande handlingarna,
innefattande bland annat utredning om beräkningen av de statsverket
och vederbörande tjänstemän tillgodoförda provisionsandelarna. Då
statsverket är ansvarigt för redovisningen av de medel, som inflyta i samband
med kronouppbörden och sålunda är ersättningsskyldigt för felaktigt
utbetalda belopp, anse revisorerna, som inhämtat, att fall inträffat, där provisionen
oriktigt beräknats, angeläget, att åtgärder vidtagas för en bättre
verifiering av här omförmälda medel.
Yttranden hava avgivits av riksräkenskapsverket och samtliga länsstyrelser
(Del II sid. 141—169).
Riksräkenskapsverket har anfört, bland annat, att anordningsbesluten rörande
utbetalningar till vederbörande kommunala myndigheter m. fl. av
medel, som uppbäras i sammanhang med kronouppbörden, medfölja icke
Riksdagens skrivelse Nr 339.
15
länsräkenskaperna vid deras insändande till riksräkenskapsverket, enär desamma
jämlikt kungörelsen den 13 november 1931 (nr 396) § 23 skola bifogas
de redogörelser, som länsstyrelserna före den 15 februari hava att tillställa
ifrågavarande myndigheter. Då dessa myndigheter icke lära hava
något större intresse av att äga tillgång till originalanordningarna, torde
dessa för framtiden, jämte tillhörande uträkningar m. m., lämpligen kunna
biläggas länsräkenskaperna, medan i stället avskrifter av anordningarna
vidfogas nämnda redogörelser.
Revisorerna hava anmärkt, att länsstyrelsernas beslut om utbetalning av
landstings- m. fl. medel i regel icke äro verifierade. Detta förhållande torde
sammanhänga därmed, att handlingarna rörande utbetalning av nu angivna
medel icke åtfölja länsräkenskaperna, enär länsstyrelserna redovisa medlen
direkt till landsting, vägkassor m. fl. Då genom förfaringssättet i fråga
riksräkenskapsverket undandrages möjligheten att underkasta även dessa
anordningsbeslut saklig granskning, synes riksdagen en ändring i berörda
förhållande vara påkallad. Det av revisorerna framförda önskemålet om en
bättre verifiering av här omförmälda medel i länsräkenskaperna skulle lämpligen
kunna vinnas därest, såsom vissa länsstyrelser föreslagit, avskrifter av
verifikationerna och av den anordningshandlingen bifogade uträkningen över
provisionsmedlens fördelning medsändes länsstyrelsernas räkenskaper till
riksräkenskapsverket.
Under åberopande av det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl. Majit
ville vidtaga åtgärder för åstadkommandet av en fullständig verifiering av
vissa icke statliga medel, som debiteras och indrivas i samband med kronouppbörden.
9:o.
Hos Överståthållarämbetet nedsatta fullföljdsavgifter m. m.
Under finansdepartementet, § 34, hava revisorerna framställt vissa anmärkningar
beträffande gällande ordning för nedsättning av fullföljdsavgift
och kostnadsersättning samt för lyftande av sådant nedsatt belopp (Del I sid.
127—130).
Revisorerna hava erinrat därom, att jämlikt 30 kap. 19 § rättegångsbalken
är den, som vill fullfölja talan mot hovrätts utslag eller beslut, pliktig att
med vissa undantag och inskränkningar hos Konungens befallningshavande
nedsätta ej allenast fullföljdsavgift, 150 kronor, utan ock enahanda belopp
till säkerhet för den kostnadsersättning, som kan komma att tillerkännas
motparten.
Enligt gällande bestämmelser må nedsättning av fullföljdsavgift och kostnadsersättning
ske hos vilken som helst av länsstyrelserna. Har Kungl. Majit
i dom eller utslag förordnat, att part äger återbekomma nedsatt fullföljdsavgift
eller lyfta belopp, som nedsatts till säkerhet för kostnadsersättning,
äger han utbekomma beloppet hos den länsstyrelse, där det blivit nedsatt.
16
Riksdagens skrivelse Nr 339-
Därest part ej gjort framställning om återbekommande av nedsatt belopp
inom tio år efter nedsättningen, skola medlen uppsägas till lyftning. Medel,
lill vilkas uttagande någon efter viss fastställd tid icke anmält sig, skola
omföras i landskontorets räkenskaper till riksstatstiteln »A III Diverse inkomster»,
varifrån utbetalning sker, när vederbörande gör framställning om
beloppets utfående.
Revisorerna hava uppmärksammat vissa fall, där en advokat i Stockholm
för rättssökande personers räkning, vilka personer berättigats återbekomma
av dem nedsatta avgifter för motparts kostnadsersättningar, mot viss ersättning
uttagit och tillhandahållit vederbörande det deponerade beloppet.
Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:
Det nuvarande systemet med inbetalning och utbetalning av nu ifrågavarande
medel synes revisorerna synnerligen otidsenligt och otillfredsställande.
Såsom av utredningen framgår, äger part hos Överståthållarämbetet eller hos
vilken länsstyrelse som helst nedsätta fullföljdsavgift och kostnadsersättning.
Detta innebär, att samtliga ifrågavarande myndigheter måste i sina räkenskaper
redovisa dessa medel, vilket medför onödig omgång och tidsutdräkt.
Utan att närmare ingå på frågan, huruvida icke i fall, varom här är fråga,
vanliga preskriptionsbestämmelser böra vinna tillämpning, finna revisorerna
det föga tilltalande, att, på sätt av det ovan anförda framgår, vederbörande
part för utfående av sålunda nedsatt belopp nödgas vidkännas särskilda kostnader.
Enligt revisorernas mening torde bestyret med uppbörden och utbetalningen
av nämnda medel utan olägenhet kunna anförtros åt en enda myndighet,
exempelvis nedre justitierevisionen. Därest en dylik anordning genomfördes,
skulle medlen direkt kunna tillställas vederbörande i samband
med överlämnandet av utslaget eller rättegångshandlingarna i målet.
Yttranden hava avgivits av riksräkenskapsverket och Överståthållarämbetet
(Del II sid. 175—177).
Riksräkenskapsverket har ställt sig helt avvisande mot revisorernas förslag,
under det att Överståthållarämbetet anslutit sig till det av revisorerna
angivna önskemålet, att inbetalning av fullföljdsavgift och kostnadsersättning
må ske i nedre justitierevisionen.
Det nuvarande systemet med nedsättning av fullföljdsavgift och kostnadsersättning
samt angående lyftande av sådant nedsatt belopp måste ur skilda
avseenden betraktas som mindre tillfredsställande. Revisorerna hava nu ifrågasatt
en sådan ändring av gällande bestämmelser, att bestyret med uppbörden
och utbetalningen av nämnda medel anförtros åt en enda myndighet, och
hava i sådant avseende närmast tänkt sig nedre justitierevisionen.
Då riksdagen, som ansluter sig till de av revisorerna anförda synpunkterna,
är av den uppfattningen, att detta spörsmål dock bör bliva föremål för
övervägande från Kungl. Maj:ts sida, får riksdagen anhålla, att Kungl. Majit
ville taga under övervägande frågan om ändrade bestämmelser angående
uppbörd och utbetalning av vid talan mot hovrätts utslag eller beslut nedsatta
fullföljdsavgifter och kostnadsersättningar.
Riksdagens skrivelse Nr 339.
10:o.
17
Statsverkets provision å uppbörden av landstingsskatt i magistratsstäder.
Under finansdepartementet, § 36, hava revisorerna till behandling upptagit
frågan rörande statsverkets provision å uppbörden av landstingsskatt i
magistratsstäder ävensom framställt vissa erinringar beträffande av lanträntmästare
för mycket uppburen provision (Del I sid. 131—138).
Revisorerna hava inledningsvis erinrat därom, att i § 53 förordningen den
21 mars 1862 (nr 16) om landsting, föreskrevs bland annat, att såsom ersättning
för debitering och uppbörd av landstingsskatt finge innehållas 3 procent
av inlevererade landstingsmedel, varav beräknades l1/2 procent för debiteringen
(häradsskrivare och kronouppbördstjänsteman i stad), 1 procent för
uppbörden (kronofogde och kronouppbördstjänsteman i stad) samt V2 Procent
att lika fördelas emellan landskamreraren och lanträntmästaren. För
debitering och uppbörd av landstingsskatt utgick således ersättning efter
samma procenttal för såväl fögderierna som magistratsstäderna. Enligt 63 §
av lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på
landet stadgades, att provision för debitering och uppbörd av vägskatt utginge
efter samma grunder som beträffande landstingsmedel.
Sedan lanträntmästarna från och med år 1909 uppförts å en särskild övergångsstat
beslöts, att, i den mån lanträntmästare avginge, tjänsten skulle indragas
och till sådan befattningshavare utgående uppbördsprovision å landstingsskatt
eller 1/i procent å hela uppbörden tillgodoföras statsverket. Enahanda
skulle gälla beträffande kronofogdarna sedan de från och med år 1918
uppförts på indragningsstat och genom 1925 års lönereglering även landskamrerare.
Uti en vid 1922 års riksdag med anledning av propositionen nr 204 angående
ersättning för debitering och uppbörd av landstingsskatt m. m., väckt
motion hemställdes, bland annat, att till statsverket indragna provisionsandelar
skulle utgå med hälften av dittills gällande procenttal. Detta innebar
således en sänkning av den statsverket tillkommande provisionen å landstingsmedel
från magistratsstad från 1/4 procent till 118 procent (lanträntmästare^
indragna provisionsandel). Riksdagen biföll motionen.
Emellertid kom i riksdagens skrivelse över berörda motion ett förbiseende
att äga rum, såtillvida, att motionen blev felaktigt refererad såsom avseende
ersättning till 1/2 procent i stället för rätteligen hälften av dittills gällande procenttal.
Vidare hade riksdagen i sin skrivelse beträffande lanträntmästarnas
provisionsandelar ansett, att gällande bestämmelser skulle bibehållas, detta
med den motivering, att, då lanträntmästartjänsterna i det fåtal län, där de
då funnes, efter hand komme att indragas, behov av ändrade bestämmelser ej
förelåg. Att märka är emellertid, framhålla revisorerna, att enligt då gällande
bestämmelser lanträntmästarnas provisionsandelar skulle efter nämnda
befattningshavares avgång från tjänsten tillgodoföras statsverket.
Enligt den i överensstämmelse med de av riksdagen fastställda grunderna
Bihang lill riksdagens protokoll 1936. 14 sand. Nr 339.
1
18
Riksdagens skrivelse Nr 339.
av Kungl. Majit utfärdade förordningen den 15 juni 1922 (nr 269) utgingo
sålunda de till statsverket indragna provisionsandelarna med */2 procent såväl
i fögderierna som i magistratsstäderna. Härutöver utgick emellertid
i magistratsstäderna fortfarande ersättning för uppbörden till kronouppbördstjänsteman
i stad med 1/2 procent på uppbörden i staden.
Uti en till 1933 års riksdag avlåten proposition (nr 151) framlade Kungl.
Majit förslag av innehåll, att de till statsverket indragna provisionsandelarna
skulle höjas från 0.5 procent till 0.6 procent. Härom anförde departementschefen,
att ifrågavarande provisionsandelar, nämligen landskamrerarnas, utgående
efter fallande skala samt kronofogdarnas och lanträntmästarnas, vilka
reducerats till V2 procent av uppbörden lämpligen borde sammanslås
och utgå efter en gemensam fix procent. I övergångsbestämmelserna till
den ifrågasatta förordningen föreslog Kungl. Majit intagande, bland annat,
av en föreskrift om att de nya bestämmelserna i ämnet icke skulle inverka
på den rätt till ersättning för debitering eller uppbörd, som tillkom tjänsteman,
vilken kvarstod å äldre stat eller tillhörde sådan stat (lanträntmästare).
Beträffande sistnämnda förslag yttrade riksdagen, att stadgande i sådant avseende
icke borde upptagas i övergångsbestämmelserna.
I överensstämmelse med av riksdagen beslutade grunder fastställde Kungl.
Majit genom förordning den 30 juni 1933 (nr 461) särskilda föreskrifter angående
ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel. Enligt
denna utgå sålunda de till statsverket indragna provisionsandelarna med 0.6
procent å uppbörden. Ersättning för uppbörden till kronouppbördstjänsteman
i stad skulle fortfarande utgå med */2 procent. Någon föreskrift om att
den nya förordningen i ämnet icke skall inverka på den rätt till ersättning
för debitering eller uppbörd, som må tillkomma tjänsteman, vilken kvarstår
å äldre stat (lanträntmästare), finnes icke.
Den enligt nyss anförda bestämmelser utgående uppbördsprovisionen å
landstingsskatt framgår närmare av nedanstående sammanställning.
Å uppbörd från fögderierna.
1) före ikraftträdandet av 1922 års
kungörelse
till statsverket indragen provision,
som förut tillkom
kronofogde ............ 1 %
till statsverket indragen provision,
som förut tillkom
lanträntmästare ........ 0.25 %
Å uppbörd från magistratsstäderna.
1) före ikraftträdandet av 1922 års
kungörelse
provision till kronouppbörds
tjänsteman
i stad........ 1 %
till statsverket indragen provision,
som förut tillkom
lanträntmästare ........ 0.25 %
2) enligt 1922 års kungörelse
till statsverket indragna provisioner
................ 0.5 %
2) enligt 1922 års kungörelse
till statsverket indragna provisioner
................ 0.5 °/o
provision till kronouppbördstjänsteman
i stad
0.5 °/o
Riksdagens skrivelse Nr 339.
19
3) enligt 1933 års kungörelse 3) enligt 1933 års kungörelse
till statsverket indragna pro- till statsverket indragna provisioner
................ 0.6 °/o visioner ................ 0.6 %
provision till kronoupphörds
tjänsteman
i stad........ 0.5 %
Anni. Dessutom erlade landsting] till landskamrerare före den 1 juli 1925 viss procent på
uppbörden, lika för land och stad, samt i län, där lanträntmästare kvarstod i tjänst, därjämte
0.25 % på hela uppbörden.
Revisorerna hava härefter meddelat, att de vid sin granskning uppmärksammat,
att till lanträntmästaren å övergångsstat i Norrbottens län A. J. Th.
Enequist från landstingsmedel och vägskatt utbetalats provision å under åren
1933 och 1934 hos länsstyrelsen influtna dylika medel med respektive 9,372
kronor 51 öre och 9,221 kronor 77 öre. Av en av revisorerna gjord sammanställning
framgår, att Enequists provisionsandelar under åren från och med
1923 till och med 1935 uppgått till sammanlagt 131,189 kronor 52 öre.
Revisorerna hava meddelat, att Enequist, som är född år 1863, utnämndes
till lanträntmästare i Norrbottens län år 1897 och att han åtnjuter avlöning
enligt 1883 års lönestat för lanträntmästare. Ehuru Enequist överskridit den
ålder, som för befattningshavare inom den civila statsförvaltningen utgör pensionsålder,
har han, då han utnämnts till lanträntmästare redan år 1897,
på grund av särskilda bestämmelser icke ansetts skyldig avgå vid viss ålder.
Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:
Såsom av det anförda framgår, erlade landstingen före tillkomsten av 1922
års kungörelse procentuellt sett lika stor provision å uppbörden i såväl fögderierna
som i magistratsstäderna. På grund av 1922 års riksdagsbeslut
fingo emellertid landstingen erlägga provision efter en högre procentsats å
den del av uppbörden, som hänförde sig till magistratsstäderna. Sammanlagt
torde landstingen härigenom hava åsamkats en merkostnad av omkring
1,200,000 kronor. Ett dylikt resultat av de föreslagna åtgärder till sänkning
av provisionen lärer icke hava varit avsett. Genom sitt beslut torde riksdagen
väl närmast hava åsyftat en genomgående sänkning av landstingens
utgifter för uppbörden av landstingsskatten. Då några sakliga skäl för en
sådan differentiering av uppbördsprovisionen i fögderierna och magistratsstäderna
icke heller i övrigt föreligga, hava revisorerna ansett sig böra bringa
nämnda förhållande till riksdagens kännedom.
Vad beträffar provision å landstingsskatt m. m. till lanträntmästaren i
Norrbottens län vilja revisorerna framhålla att i kungörelsen den 30 juni
1933 (nr 461) om ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel
icke upptagits något stadgande om skyldighet för landsting att till i tjänst
kvarstående lanträntmästare utbetala provisionsandel å uppbörden av dylika
medel. Då provision för debitering och uppbörd av vägskatt utgår efter samma
grunder som beträffande landstingsmedel följer därav, att lanträntmästare
icke heller äger uppbära provisionsandel å sådana medel. På grund härav
har länsstyrelsen i Norrbottens län icke ägt att under åren 1934 och 1935, på
sätt skett, till Enequist utbetala provisionsandelar å influten uppbörd av
dessa medel.
I detta sammanhang torde böra omnämnas, att genom 1922 års riksdags
beslut att de i tjänst kvarstående lanträntmästarnas provisionsandelar skulle
20
Riksdagens skrivelse Nr 339.
utgå efter dittills gällande grunder, landstingen i de län, där lanträntmästare
funnits under tiden från och med år 1923 till och med år 1932 — i motsats
till vad som förut varit gällande — fått vidkännas en extra kostnad för uppbörden
av landstingsmedel med 1U procent å de influtna beloppen, något
som varken det i propositionen eller det i motionen framlagda förslaget avsett.
Samma förhållande gäller även beträffande vägdistrikt i nyssnämnda
län.
Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, samtliga
länsstyrelser samt svenska landstingsförbundet (Del II sid. 141—171 och 179).
I detta sammanhang har riksdagen till behandling förehaft två likalydande
motioner, I: 178 och II: 292, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, dels
att till landstingen måtte återbetalas vad statsverket sedan år 1923 i enlighet
med vad i motionerna anförts erhållit för mycket i provision å uppbörd av
landstingsskatt från magistratsstäder, dels ock att Norrbottens läns landsting
samt respektive vägdistrikt måtte återfå ett belopp motsvarande det, som
under åren 1923—1933 utbetalats i uppbördsprevision till lanträntmästaren i
Norrbottens län A. J. Th. Enequist.
Vidkommande först den av revisorerna påtalade genom beslut av 1922 års
riksdag uppkomna åtskillnaden i uppbördsprovisionen å landstingsmedel i
fögderierna och magistratsstäderna vill riksdagen erinra därom, att denna
fråga varit föremål för behandling av innevarande års riksdag. Sålunda
har 1936 års riksdag med anledning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 19
med bifall till i ämnet väckta motioner beslutat sådan ändrad lydelse av förordningen
den 30 juni 1933 (nr 461) örn ersättning för debitering och uppbörd
av landstingsmedel, att de till statsverket indragna provisionsandelarna
skola utgå med sex tiondels procent å uppbörden, dock att å uppbördsbelopp,
varå skall utgå ersättning för uppbörden till kronouppbördstjänsteman, ifrågavarande
provisionsandelar skola utgå med allenast en tiondels procent.
Det av revisorerna påtalade missförhållandet torde således härigenom från
och med innevarande år komma att bliva tillrättalagt.
I konstitutionsutskottets ovanberörda utlåtande nr 19 har som stöd för
den föreslagna författningsändringen anförts, att den av 1922 års riksdag
beslutade differentieringen av uppbördsprovisionen i fögderierna och magistratsstäderna
icke torde hava varit i verkligheten åsyftad. Den lärer få anses
hava tillkommit på grund av förbiseende. Det kan enligt riksdagens mening
vid sådant förhållande måhända synas billigt, att, såsom av revisorerna ifrågasatts
och av motionärerna påyrkats, åt landstingen beredas gottgörelse av
statsverket för vad de till följd av nämnda riksdagsbeslut för mycket erlagt
i provision å uppbörd av landstingsskatt från magistratsstäderna. Enahanda
gäller jämväl beträffande motionärernas likaledes gjorda hemställan, att
Norrbottens läns landsting samt respektive vägdistrikt böra återfå vad de
under åren 1923—1933 utbetalt i uppbördsprovision till lanträntmästaren
Enequist.
Riksdagens skrivelse Nr 339.
21
Ehuru riksdagen således finner visst fog föreligga för motionärernas framställningar,
har riksdagen dock icke ansett sig böra nu vidtaga åtgärder i enlighet
därmed, innan en mera ingående utredning i ärendet blivit genom
Kungl. Maj:ts försorg verkställd. Riksdagen vill därför nu inskränka sig till
att hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit måtte föranstalta örn närmare
utredning härutinnan ävensom huruvida jämväl i andra än nu berörda fall
motsvarande felaktigheter uppkommit.
Riksdagen får i anledning av motionerna I: 178 och II: 292 anhålla, att
Kungl. Majit ville föranstalta om närmare utredning rörande de av riksdagen
här ovan behandlade ersättningsfrågorna samt för riksdagen framlägga förslag
i dessa frågor.
Illo.
Avlöningsförmåner å lanträntmästartjänsten i Norrbottens län.
Under finansdepartementet, § 37, hava revisorerna framställt vissa erinringar
beträffande de till lanträntmästaren i Norrbottens län A. J. Th. Enequist
utgående avlöningsförmånerna (Del I sid. 138 och 139).
Revisorerna hava erinrat därom, att nämnde lanträntmästare åtnjuter avlöning
enligt 1883 års lönestat med lön 2,500 kronor, tjänstgöringspenningar
1,300 kronor samt ålderstillägg 500 kronor. Härjämte utgår nu tillfällig löneförbättring
med 800 kronor för år samt dyrtidstillägg enligt för oreglerade
verk gällande grunder. Dessutom uppbär Enequist vissa provisionsandelar,
som under budgetåret 1934/1935 uppgingo till 9,575 kronor 71 öre.
Sammanlagt torde Enequists löneförmåner hava uppgått till omkring 16,000
kronor under budgetåret 1934/1935. Revisorerna hava vidare framhållit,
att Enequist, som är född år 1863, visserligen överskridit den ålder, som
för befattningshavare inom den civila statsförvaltningen utgör pensionsålder
men har på grund av särskilda bestämmelser icke ansetts skyldig att avgå
vid viss ålder.
Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:
Utan att närmare ingå på spörsmålet huruvida Enequist må anses vara
skyldig att avgå från sin tjänst mot åtnjutande av pension, hava revisorerna
velat fästa uppmärksamheten på att Enequist kommit att intaga en löneställning,
som icke kan anses vara påkallad och ursprungligen icke heller varit
avsedd. Det torde även vara uppenbart, att, därest Kungl. Majit och riksdagen
uppmärksammat nu anförda omständigheter, varken tillfällig löneförbättring
eller dyrtidstillägg skulle hava beviljats Enequist.
Det synes revisorerna, särskilt med hänsyn till Enequists höga levnadsålder,
kunna ifrågasättas, huruvida icke Enequist nu bör överflyttas å indragningsstat.
1 samband härmed torde en reglering av Enequists löneförmåner
böra ske på så sätt, att tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg icke
vidare utgå.
Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket och länsstyrelsen
i Norrbottens län (Del II sid. 169, 180 och 181), vilka i huvudsak
ansluta sig till vad revisorerna i detta ärende anfört.
opaginerad Kontrollera mot PDF
22
Riksdagens skrivelse Nr 339.
Riksdagen finner i likhet med revisorerna, att de avlöningsförmåner, som
ifrågavarande befattningshavare åtnjuter, icke kunna anses vara påkallade
och ej heller från början avsedda för tjänsten. Med hänsyn härtill har
riksdagen, som icke ansett sig böra taga ställning till frågan om Enequists
uppförande på indragningsstat, beslutat, att varken tillfällig löneförbättring
eller dyrtidstillägg skall beviljas honom, så länge han kvarstår i tjänst.
Riksdagen får anmäla, att riksdagen beslutat, att från och med budgetåret
1936/1937 varken tillfällig löneförbättring eller dyrtidstillägg skall utgå
till lanträntmästaren i Norrbottens län A. J. Th. Enequist, så länge denne
kvarstår i tjänst.
12:o.
Anslag till kommittéer och sakkunniga.
Under finansdepartementet, § 38, hava revisorerna meddelat, att de uppmärksammat,
hurusom av riksdagen för budgetåret 1934/1935 beviljade reservationsanslag
till kommittéer och utredningar genom sakkunniga i flera
fall blivit utökade genom överförande av medelsbelopp från andra anslag å
riksstaten (Del I sid. 139—141).
Sålunda har, framhålla revisorerna, riksdagen på därom av Kungl. Majit
gjorda framställningar medgivit, att förslagsanslaget till oförutsedda utgifter
finge tagas i anspråk för bestridande av kommittékostnader. Vidare har före
kommit, att vissa huvudtitlars kommittéanslag blivit förstärkta genom anlitande
av vederbörande huvudtitels anslag till extra utgifter. Fall hava också
inträffat, då innevarande års kommittéanslag fått bära utredningskostnader,
som avse budgetåret 1934/1935.
Efter att hava belyst nu angivna förhållanden med vissa sifferuppgifter
hava revisorerna ifrågasatt, om ej nu omhandlade anslag i riksstaten borde
i den mån så kunde upptagas till belopp, som motsvarade kostnaderna för
därmed avsedda ändamål.
Yttranden hava avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket (Del
II sid. 181—184), vilka myndigheter delat revisorernas uppfattning i den
föreliggande frågan.
I betraktande av det av revisorerna här behandlade spörsmålets stora vikt
och betydelse ur såväl principiell som praktisk synpunkt bär riksdagen, som
i likhet med revisorerna är av den uppfattningen att kommittéanslagen böra
beräknas med hänsyn till de utgifter, som komma att belasta dem åtminstone
i den mån en dylik beräkning i förväg läte sig göra, ansett sig böra
hos Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte upptaga detta spörsmål till
närmare prövning och framlägga eventuellt förslag i saken. För budgetåret
1936/1937 lärer i varje fall någon ändring av anslagsberäkningen ej böra ge
-
Riksdagens skrivelse Nr 339.
23
nomföras. Riksdagen får sålunda anhålla, att Kungl. Maj:t ville upptaga till
behandling frågan om beräkningen av huvudtitlarnas anslag till kommittéer
och utredningar.
13:o.
Traktamentsersättningar till militärassistenter vid statens järnvägar.
Under statens affärsverksamhet, § 64, hava revisorerna till behandling
upptagit frågan om traktamentsersättningar till militärassistenter vid statens
järnvägar (Del I sid. 192—195).
Jämlikt instruktionen den 22 juni 1928 för järnvägsstyrelsen med underlydande
linjebefäl skall vid styrelsen finnas en militärbyrå. Den vid byrån
tjänstgörande personalen med militär utbildning består av en byråchef, kommenderad
från generalstaben, en förste och en andre militärassistent samt
militärassistenten i järnvägsstyrelsen och vid de enskilda järnvägarna, samtliga
de sistnämnda kommenderade från något av arméns truppförband. Därjämte
tjänstgöra under större delen av året å militärbyrån fem distriktsassistenter,
även dessa kommenderade från något av arméns truppförband.
Till byråchefen för militärbyrån utgår utöver hans militära lön jämlikt
kungl, brev den 16 augusti 1918 ett lönetillskott av trafikmedel, utgörande
skillnaden mellan hans militära lön och begynnelselönen för byråchef i styrelsen
samt resekostnads- och traktamentsersättning för av honom i tjänsten
företagna resor enligt vanliga bestämmelser.
Till övriga ovannämnda befattningshavare utgår, förutom lön å militärstat,
därest de tillhöra truppförband, som ej äro förlagda i Stockholm, under
den tid de tjänstgöra i nämnda stad, tjänstgöringstraktamente med belopp,
som jämlikt 8 kap. 1 § av tilläggsbestämmelserna till de militära avlöningsreglementena
(kungl, kungörelsen den 22 juni 1928, nr 260) tillkommer
officer under tjänstgöring utom förläggningsorten från och med sextonde
dygnet till och med tolvte månadens utgång. För i tjänsten företagna
resor utgår resekostnads- och traktamentsersättning enligt allmänt resereglemente
med motsvarande avdrag å tjänstgöringstraktamentet för nämnda
tider. Dylikt tjänstgöringstraktamente utgår emellertid icke för under kommenderingstiden
fullgjord föreskriven trupptjänstgöring eller vid semester.
Att tjänstgöringstraktamenten vid dessa kommenderingar skola utgå synes
grunda sig på två kungl, brev av den 30 juni 1905 och den 4 maj 1906,
och bestridas kostnaderna för traktamentsersättningarna till förste och andre
militärassistenten från till generalstabens förfogande ställt anslag, medan
motsvarande ersättningar till de övriga assistenterna utgå av trafikmedel.
I en den 13 mars 1923 dagtecknad, till chefen för generalstaben ställd skrivelse,
anmodades denne att verkställa utredning rörande militärassistenternas
traktamentsersättningar.
I en den 16 maj 1923 dagtecknad skrivelse inkom generalstabschefen med
utredning och förslag till en reglering av förevarande förhållanden, vilket för
-
24
Riksdagens skrivelse Nr 339.
slag i huvudsak innebar, att systemet med tjänstgöringstraktamenten skulle
borttagas, och att vid beräknandet av officerarnas löner Stockholm under deras
tjänstgöring vid järnvägsstyrelsen skulle betraktas som ordinarie stationsort
i stället för förläggningsorten för det militära förband, officeren
tillhörde, samt att de förutom ersättning för sina flyttningskostnader och
löneförmåner skulle äga uppbära vissa till beloppen fixerade arvoden, varierande
från 1,200 kronor till 600 kronor.
Genom beslut av Kungl. Majit den 25 april 1930 förordnades, att generalstabschefens
ovan angivna hemställan, såsom icke föranledande någon åtgärd,
skulle läggas till handlingarna.
Enligt vad revisorerna inhämtat utgjorde storleken av de under kalenderåret
1934 från generalstabens stat till förste och andre militärassistenten utbetalade
tjänstgöringstraktamentena 2,452 kronor och 2,534 kronor, respektive,
medan ersättningar för i tjänsten företagna resor hava utbetalats av
trafikmedel. I tjänstgöringstraktamenten till övriga militärassistenter hade
för samma tidsperiod utbetalts av trafikmedel sammanlagt 11,652 kronor 40
öre.
Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:
Utan att ingå på frågan, huruvida all den vid styrelsen och distrikten anställda
militära personalen bör bibehållas, vilja revisorerna framhålla angelägenheten
av att löneförhållandena för ifrågavarande kategori av befattningshavare
få en mera tillfredsställande reglering.
Enligt revisorernas mening torde generalstabschefens år 1923 avgivna förslag
böra tagas under förnyad omprövning. Som tidigare anförts innebar
detta förslag, att systemet med tjänstgöringstraktamenten skulle upphöra och
att i stället de som militärassistenter kommenderande officerarnas avlöning
skulle beräknas med Stockholm som stationsort, varjämte dessa befattningshavare,
förutom eventuell ersättning för flyttningskostnad, skulle komma i
åtnjutande av tilläggsarvoden, av generalstabschefen beräknade till följande
belopp, nämligen till förste militärassistenten 1,200 kronor, till andre militärassistenten
1,020 kronor och till envar av de övriga 600 kronor. Revisorerna
hålla före, att kostnaderna för dessa arvoden — i likhet med vad som för
närvarande sker beträffande lönefyllnaden till byråchefen å militärbyrån —
lämpligen böra kunna bestridas av trafikmedel samt att i likhet med vad för
närvarande är fallet jämväl resekostnads- och traktamentsersättningarna böra
utgå i enahanda ordning.
Då för tjänstgöringstraktamenten av trafikmedel för närvarande utbetalas
cirka 11,650 kronor, men nämnda kostnad vid förslagets genomförande skulle
komma att bortfalla, torde järnvägens utgifter för militärassistenterna med
utgångspunkt från generalstabschefens ovanberörda förslag komma att minska
med (11,650—5,820 =) närmare 6,000 kronor. Någon ökning av utgifterna
under fjärde huvudtiteln lärer icke följa härav, och den av revisorerna
ovan skisserade förändringen i militärassistenternas löneförhållanden
torde fördenskull medföra besparing.
Yttranden hava avgivits av järnvägsstyrelsen och kommunikationsverkens
lönenämnd (Del II sid. 236—239), vilka anslutit sig till revisorernas uppfattning
i här berörda fråga.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Riksdagens skrivelse Nr 339.
25
Riksdagen delar den av revisorerna uttalade uppfattningen, vilken jämväl
vunnit stöd i järnvägsstyrelsens och kommunikationsverkens lönenämnds yttranden,
att löneförhållandena för här ifrågavarande militärassistenter icke
äro ordnade på ett tillfredsställande sätt. Såsom i ärendet framhållits har
en reglering av militärassistenternas ersättning tidigare varit föremål för
särskild utredning och förslag i ämnet har framlagts, vilket dock icke föranlett
till någon åtgärd. Då det är önskvärt, att löneförmånerna för här
ifrågavarande befattningshavare bliva på ett lämpligare och mera rättvist
sätt avvägda än vad som för närvarande torde vara fallet och samtidigt överensstämmelse
bör vinnas med vad som i lönehänseende allmänt tillämpas
inom andra områden av statsförvaltningen, anser riksdagen, att den föreliggande
frågan bör göras till föremål för förnyat övervägande. Någon ändring
i bestämmelserna redan för budgetåret 1936/1937 torde icke böra ifrågakomma.
Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit ville taga under förnyat övervägande
frågan om reglering av militärassistenternas vid statens järnvägar löneförhållanden.
Stockholm den 19 juni 1936.
Med undersåtlig vördnad.
Bihang till riksdagens protokoll 1936.
14 sami. kr 339.
3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.