Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om befrämjande av skärgårdsområdenas elektrifiering.

1936-06-27 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1936:383, Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om befrämjande av skärgårdsområdenas elektrifiering.

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 383.

Nr 383.

Godkänd av första kammaren den 26 juni 1936.

Godkänd av andra kammaren den 27 juni 1936.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion

om befrämjande av skärgårdsområdenas elektrifiering.

(Statsutskottets utlåtande nr 149.)

Till KONUNGEN.

I en inom riksdagen väckt motion, II: 27, har hemställts, att riksdagen hos

Kungl. Majit måtte anhålla om utredning rörande de åtgärder — eventuellt

med vinstmedel från statens kraftverk — som kunna vidtagas för befrämjande

av elektrifieringen av rikets skärgårdsområden.

Alltifrån världskrigsåren, då rådande brist på brännoljor starkt framhävde

den inhemska kraftförsörjningens betydelse, har landsbygdselektrifieringen

gjort raska framsteg. Ett intresserat arbete, som är värt erkännande,

har av vattenfallsstyrelsen — liksom också av vissa enskilda kraftföretag —

nedlagts på att elektrifiera även sådana bygder, där kraftavsättningen måste

förutses bliva ringa samt också mindre vinstgivande. I detta sammanhang

bör ej heller förbises den tillgång till elektrisk energi, som öppnats genom

ett stort antal lokala, delvis i ganska avsides belägna delar av landet befintliga

kraftverk, tillkomna genom privata eller kommunala initiativ.

Trots allt vad som sålunda åtgjorts är den elektriska kraftens användning

inom landet alltjämt ojämn. Vissa områden, för vilkas elektrifiering rätt

goda naturliga förutsättningar föreligga, stå alltjämt utan tillgång till elektrisk

kraft. Detta gäller såväl Norrland som andra trakter av Sverige. Vad

de i motionen avsedda kusttrakterna beträffar framgår av de upplysningar,

riksdagens vederbörande utskott från vattenfallsstyrelsen inhämtat, att rätt

talrikt befolkade skärgårdsöar ej ännu äro elektrifierade, ehuru kostnaderna

härför, främst avseende kabelanläggningar, måste betraktas som överkomliga.

Bortsett från den kraftdistribution, som sker genom statens vattenfallsverk,

har statens direkta insats för landsbygdselektrifieringen varit inskränkt

dels till utlämnande av lån från vattenkrafts- och kraftledningslånefonderna

— mot 4V2 procents ränta och med ganska stora krav på säkerheten —

dels ock ett anslag under nionde huvudtiteln till rådgivande och planläggande

verksamhet, vilket anslag från att tidigare hava utgått med 50,000—

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 3S3.

7

100,000 kronor för år dock numera — sedan de stora distributionsnäten hunnit

färdigbyggas — nedgått till ett så begränsat belopp som 7,800 kronor för

nästkommande budgetår.

Elektrifieringens allmänna betydelse för landsbygden, enkannerligen för

befolkningens försörjningsmöjligheter, trivsel och kvarhållande därstädes

torde ej behöva närmare utvecklas. Inom de vidsträckta delar av landsbygden,

som redan elektrifierats, torde väl den elektriska kraften betraktas som

nära nog oumbärlig. Starka samhälleliga skäl måste då tala för elektrifiering

även av de mera vanlottade bygderna, där de allmänna livsbetingelserna

äro särskilt hårda. Från sakkunnigt håll har vitsordats, att småindustri

av olika slag visat sig kunna växa fram i eljest karga bygder, i den

mån elektrifiering skett av dessa bygder.

Vissa praktiska vanskligheter måste dock föreligga för elektrifieringens

utsträckning till dylika, mera avlägset belägna eller befolkningsfattiga trakter.

Inom de olika kraftföretagen måste sålunda en viss motsättning uppkomma

mellan å ena sidan önskan att uppvisa en tillfredsställande vinst

eller att tillgodose de större, ofta nog i företaget direkt delaktiga förbrukarna

och å andra sidan det ansvar, som bör följa med den ej sällan praktiskt

taget fullständiga ensamrätt över kraftdistributionen, som den beviljade koncessionen

medför. Och inom de talrikt förekommande elektrifieringsföreningarna

kan av helt naturliga skäl — närmast den ökning i den å

samtliga konsumenter fördelade medelkostnaden, som uppkommer — en

viss obenägenhet förefinnas mot nätets utvidgning utöver en av den mera

centrala bebyggelsen med dess större befolkningstäthet bestämd gräns.

Att kunna i lämpliga former övervinna dessa svårigheter är ett problem,

som i vissa fall kan fordra statens mellankomst. Riksdagen vill erinra därom,

att redan i samband med riksdagens initiativ år 1917 till den allmänna landsbygdselektrifieringen

förutsågs, att denna tillsvidare måste begränsas till de

härför mera gynnsamma bygderna. Samtidigt förutsattes emellertid också,

att, sedan detta första skede avslutats, en undersökning borde komma till

stånd om möjligheterna för den elektriska kraftens fortsatta utnyttjande. I

uppdraget för den under åren 1917—1923 arbetande elektrifieringskommittén

ingick också att utreda i vad mån statsbidrag borde lämnas för elektrifiering

»av vissa, med hänsyn till elektrifieringsmöjligheterna mindre

gynnsamt situerade bygder» och i så fall i vilken omfattning. På grund av

den inträdande lågkonjunkturen ansåg sig kommittén ej böra fullfölja uppdraget

på denna punkt, men uttalade att en utredning i förevarande hänseende

eventuellt framdeles kunde visa sig påkallad. Även vad som sålunda

förekommit anser riksdagen tala för att tidpunkten nu är inne att taga under

förnyat övervägande frågan om möjligheterna till en statlig medverkan för

en fortsatt elektrifiering av landsbygden.

Under åberopande av vad riksdagen sålunda anfört får riksdagen, i anledning

av förevarande motion 11:27, hos Kungl. Maj:t hemställa örn övervägande

av möjligheterna till en statlig medverkan för en fortsatt elektrifiering

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr 383—384.

av landsbygden med särskilt beaktande av att även vissa skärgårdsområden

och mera avlägset belägna eller glest befolkade landsdelar må kunna erhålla

tillgång till elektrisk kraft.

Stockholm den 27 juni 1936.

Med undersåtlig vördnad.

Nr 384.

Godkänd av törsta kammaren den 26 juni 1936.

Godkänd av andra kammaren den 27 juni 1936.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner

om befrämjande av exporten och avsättningen i övrigt

av gatsten m. m.

(Statsutskottets utlåtande nr 159.)

Till KONUNGEN.

I två likalydande motioner, I: 70 och II: 172, har hemställts att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam undersökning angående

orsakerna till den svenska stenexportens nedgång under de senare åren

samt att snara åtgärder vidtagas för en omfattande planläggning av stenindustriens

avsättningsmöjligheter för framtiden enligt de riktlinjer som framförts

i motionerna.

Vidare har i två likalydande motioner, I: 181 och II: 411, hemställts bland

annat, att riksdagen måtte besluta dels att höja den nu till högst 75 procent utgående

exportkreditgarantien vid utförsel av gatsten och kantsten till 85 procent;

dels att medel ur riksdagens anslag till reservarbeten, kontantunderstöd

m. m. må efter Kungl. Maj:ts beprövande få användas till att sätta den svenska

stenindustrien i stånd att genomföra kompensationsaffärer av i motionerna angiven

art, i samband varmed närmare bestämmelser angående kommerskolle

giets kontroll över denna utrikeshandel skola utfärdas av Kungl. Maj:t; dels

ock att åtgärder skola vidtagas att genom uppställande av villkor för statsbidrag

till vägväsendet söka överföra vissa stenarbetare för specialarbeten till

landets vägdistrikt.

Härjämte har i motionen II: 417 hemställts, att riksdagen ville besluta i

skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att vid handläggning av inkommande

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.