Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1936 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1935—30 juni 1936.

1937-05-25 · 17 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1937:311, Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1936 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1935—30 juni 1936.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 311.

1

Nr 311.

Godkänd av lörsta kammaren den 25 maj 1937.

Godkänd av andra kammaren den 25 maj 1937.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år

1936 församlade revisorers berättelse angående verkställd

granskning av statsverkets jämte därtill hörande

fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1

juli 1935—30 juni 1936.

(Statsutskottets utlåtande nr 144).

Till KONUNGEN.

Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer rörande

verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,

styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1935—30 juni 1936 uti avgiven

berättelse anmält samt vederbörande verk och myndigheter uti däröver avgivna

förklaringar hos Kungl. Majit andragit, får riksdagen i nedan nämnda

ärende anföra följande.

Ilo.

Riksdagens revisorers verksamhet.

Under § 1 av sin berättelse hava revisorerna upptagit till behandling åtskilliga

spörsmål, som beröra frågan örn utvidgad granskningsrätt för riksdagens

revisorer (jfr 1931 års riksdags skrivelse nr 342). Därvid hava revisorerna

framhållit önskvärdheten av att fullt tydliga bestämmelser rörande

omfattningen av revisorernas granskningsrätt komme att fastställas, så att

icke någon tvekan kunde uppkomma i fråga örn revisorernas befogenhet, då

det gällde fullgörandet av det dem av riksdagen anförtrodda uppdraget. Revisorerna

hava utgått från att i avseende å de nya områden, till vilka granskningsrätten

skulle utsträckas, revisorerna bereddes en sådan ställning, att

möjlighet lämnades dem att utan omgång taga del av alla de handlingar och

uppgifter, som efter revisorernas bedömande erfordras för en redovisningsfrågas

fullständiga prövning.

I samband härmed hade revisorerna ansett sig redan nu böra hos riksdagen

väcka förslag därom, att riksdagen vid ställandet av medel till förfogande

för vissa ändamål måtte fästa såsom villkor, att riksdagens revisorer skul
Bihang

till riksdagens protokoll 1937. 14 sami. Nr 311—313. 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 311.

le äga granska förvaltningen hos de organisationer och myndigheter, vilka

skulle äga disponera medlen. Revisorerna hade här närmast avsett skogsvårdsstyrelserna

och hushållningssällskapen, vilkas verksamhet kunde anses

vara i huvudsak beroende av statsmedel eller andra allmänna medel, som

genom riksdagens medverkan ställdes till dessa organisationers förfogande.

Riksdagen vill först erinra därom, att Kungl. Majit i propositionen nr 213

till innevarande års riksdag framlagt förslag till viss utvidgning av riksdagens

revisorers granskningsrätt beträffande användningen av statsunderstöd.

Vidkommande därefter frågan om revisorernas förslag i avseende å

granskningen av hushållningssällskaps och skogsvårdsstyrelsers förvaltning

och räkenskaper har riksdagen under åberopande av de skäl, som av revisorerna

anförts till stöd för en utvidgning av deras granskningsrätt i avseende

å dessa organisationer, velat meddela, att riksdagen ansett att såsom

villkor för beviljande av medel till dessa organisationer bör stadgas, att riksdagens

revisorer skola äga granskningsrätt i fråga örn organisationernas förvaltning

och räkenskaper.

Riksdagen får alltså anmäla, att riksdagen såsom villkor för ställande av

medel till förfogande åt hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser beslutat

föreskriva, att riksdagens revisorer må äga granska dessa organisationers

förvaltning och räkenskaper.

2:o.

Ändring i instruktionen för riksdagens revisorer.

Under § 2 hava revisorerna till behandling upptagit frågan örn ändring i

den för dem gällande instruktionen (Del I sid. 9 och 10).

Beträffande denna fråga har riksdagen denna dag i särskild skrivelse (nr

309) meddelat sitt beslut.

3:o.

Vissa kontrollkostnader vid byggandet av jagaren Göteborg.

Under försvarsdepartementet, § 12, hava revisorerna framställt vissa erinringar

beträffande utbetald gottgörelse till marinens byggnadskontrollanter

(Revisionsberättelsen del I sid. 37—41).

Revisorerna hava meddelat, att genom kontrakt den 31 oktober 1933, avslutat

mellan marinförvaltningen å Kungl. Maj :ts och kronans vägnar, å ena

sidan, samt aktiebolaget Götaverken i Göteborg, å andra sidan, nämnda aktiebolag

åtagit sig att på i kontraktet närmare angivna villkor för kronans räkning

utföra byggandet av jagaren Göteborg.

Till kontrollant beträffande vissa av de arbeten m. m. aktiebolaget Götaverken

enligt förenämnda byggnadskontrakt åtagit sig att utföra förordnade

marinförvaltningen mariningenjören E.; samt till kontrollant för det hos

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 311.

3

aktiebolaget de Lavals ångturbin, Saltsjö-Järla, under tillverkning varande,

för nämnda jagare avsedda turbinmaskineriet, mariningenjören av 1 :a graden

vid mariningenjörkåren S.

Förenämnda mariningenjörer hava Stockholm såsom ordinarie tjänstgöringsort

och uppbära följaktligen lön efter dyrortsgrupp G samt provisoriskt

dyrortstillägg.

På därom av marinförvaltningen gjorda framställningar, vari framhölls, att

såväl E:s som S:s tjänstgöring som kontrollanter komme att omfatta en tidrymd

av mer än tolv månader samt att de under nämnda tid komme att å

byggnadsplatserna åtnjuta bostad in natura på kronans bekostnad, beslöt

Kungl. Maj:t, att desamma skulle under hela ifrågavarande tjänstgöring få

åtnjuta tjänstgöringstraktamente. En till S:s förfogande ställd maskinistunderofficer

skulle under enahanda förhållanden jämlikt Kungl. Maj:ts beslut jämväl

äga åtnjuta tjänstgöringstraktamente.

Revisorerna, som lämnat en redogörelse för de i här angivna fall tillämpliga

föreskrifterna i tilläggsbestämmelserna till de militära avlöningsreglementena,

hava gjort följande allmänna uttalande.

Till grund för ovan åberopade föreskrifter i tilläggsbestämmelserna till de

militära avlöningsreglementena synes ligga den tanken, att en beställningshavare

— militär eller civilmilitär — som kommenderats eller förordnats

tjänstgöra utom den ordinarie tjänstgöringsorten allenast under kortare tid,

i allmänhet understigande ett år, bör med bibehållande av sin ordinarie tjänstgöringsort

erhålla ersättning för de av den tillfälliga tjänstgöringen föranledda

merkostnaderna i form av tjänstgöringstraktamente. Under fullgörande

av uppdrag, vilket tager så lång tid i anspråk, att en flyttning till tjänstgöringsorten

är påkallad, har beställningshavaren i regel ansetts böra erhålla

lön efter tjänstgöringsortens ortsgrupp ävensom ersättning för de med flyttning

till nämnda ort förenade kostnaderna. Ehuru de åt nu ifrågavarande

beställningshavare meddelade kontrollantuppdragen varit av årslång varaktighet,

hava kontrollanterna ifråga ansetts böra bibehålla Stockholm såsom

ordinarie tjänstgöringsort, vilket föranlett, att de förutom lön efter Stockholms

ortsgrupp jämte dyrortstillägg kommit i åtnjutande av tjänstgöringstraktamente.

I kraft av det med vederbörande leverantör avslutade kontraktet

hava de därjämte erhållit fri bostad till värde av 3,500 kronor eller bostadsersättning

med samma belopp för år eller det högsta belopp, som enligt marinförvaltningens

härutinnan meddelade föreskrifter kan utgå.

Vad särskilt angår mariningenjören S. hava revisorerna funnit det anmärkningsvärt,

att han icke, såsom i kontraktet förutsatts, anvisats bostad i eller

invid Saltsjö-Järla, varest kontrollen skolat utövas, utan på omkring 10 kilometers

avstånd från arbetsplatsen. Då S. sålunda i allt fall icke varit bosatt

vid leverantörens verkstäder, synes han lika väl kunnat vara bosatt å sin

ordinarie tjänstgöringsort, Stockholm, i vilket fall han haft allenast omkring

7 kilometers väg till verkstäderna, räknat från Stockholms centrala delar.

Därest S. varit bosatt å sistnämnda ort, hade han givetvis icke kunnat göra

anspråk på vare sig tjänstgöringstraktamente eller bostadsersättning. Den

ovan nämnda omständigheten, alt S. i så stor utsträckning befunnit sig på

tjänsteresor, synes även tala för, att han utan större olägenhet ur tjänstesynpunkt

kunnat vara bosatt i Stockholm.

Revisorerna finna även de för kontrollanterna utgivna bostadsersättningarna

i och för sig rikligt tillmätta.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 311.

Särskilt med beaktande av de principer för avlöningsberäkning, som enligt

vad ovan nämnts i allmänhet tillämpas i fråga om militär- och civilmilitär

personal, som på grund av långvariga tjänsteuppdrag fått sig särskild tjänstgöringsort

anvisad, synas nu ifrågavarande kontrollanter få anses intaga en

särskilt gynnad ställning.

Vad sålunda förekommit giva revisorerna anledning förorda, att det måtte

tagas under övervägande, huruvida icke för framtiden marinens byggnadskontrollanter

vid fullgörande av uppdrag av längre varaktighet å annan ort

än egen förläggningsort böra erhålla förändrad tjänstgöringsort, i vilket fall

de i avseende å dem tillkommande lön bliva hänförliga till den ortsgrupp,

som omfattar tjänstgöringsorten, och erhålla flyttningsersättning till sistnämnda

ort.

Revisorerna, som ingalunda bortse från att det kan vara av behovet påkallat

att i kontrakt om fartygsbyggnad intages bestämmelse örn skyldighet

för vederbörande leverantör att tillhandahålla kontrollant bostad, anse emellertid,

att sådana skäl knappast föreligga, som kunna motivera, att statsverket

för framtiden ersätter bostadskostnader av nu angivet slag.

En anordning i den av revisorerna sålunda antydda riktningen skulle medföra

icke oväsentligt minskade utgifter för statsverket, utan att, såvitt revisorerna

kunna finna, statens eller förrättningsmannens berättigade intressen

därigenom trädas för nära.

Förklaring har avgivits av marinförvaltningen (Del II sid. 13—15), som

meddelat, att den av revisorerna behandlade frågan rörande gottgörelse till

marinens byggnadskontrollanter tidigare varit föremål för övervägande inom

ämbetsverket. Marinförvaltningen hade därvid kommit till den uppfattningen,

att uppdraget att vara kontrollant vid fartygsförband icke borde föranleda

placering till ordinarie tjänstgöring å byggnadsorten. Vad anginge det

av revisorerna påtalade förhållandet, att mariningenjör S. icke anvisats bostad

i eller invid Saltsjö-Järla, varest kontrollen skolat utövas vid Aktiebolaget

de Lavals ångturbins verkstäder, framhöll ämbetsverket, att lämplig bostad

icke kunde av leverantören ställas till förfogande vid Saltsjö-Järla, varför han

fick åtnöjas med bostad i Neglinge.

Riksdagen, som icke vill förringa den stora betydelse, som måste tillmätas

kontrollen vid byggandet av krigsfartyg, har dock icke kunnat undgå finna,

att i de av revisorerna påtalade fallen marinens byggnadskontrollanter kommit

att intaga en i ekonomiskt avseende särskilt gynnad ställning. Vad beträffar

mariningenjören S. måste det enligt riksdagens mening betraktas som

synnerligen anmärkningsvärt, att, då, såsom marinförvaltningen i sin förklaring

i ärendet uppgivit, bostad icke kunnat anvisas honom i Saltsjö-Järla, där

kontrollen skolat utövas, han icke i stället fått kvarstanna i Stockholm, i vilket

senare fall han icke kunnat göra anspråk på vare sig tjänstgöringstraktamente

eller bostadsersättning.

Vad av revisorerna i detta ärende anförts har övertygat riksdagen om behovet

av ändrade grunder i fråga om gottgörelse åt marinens byggnadskontrollanter.

Revisorerna hava i sådant hänseende ifrågasatt, huruvida icke för

framtiden nämnda kontrollanter vid fullgörande av uppdrag av längre varaktighet

å annan ort än egen förläggningsort borde erhålla förändrad tjänst
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 311.

5

göringsort, i vilket fall de i avseende å dem tillkommande lön bleve hänförliga

till den ortsgrupp, som omfattade tjänstgöringsorten, och erhölle flyttningsersättning

till sistnämnda ort. En annan tänkbar lösning vore enligt riksdagens

mening, att kontrollant vid tjänstgöring å annan ort än förläggningsorten

tillerkändes särskilt arvode utöver lönen jämte flyttningsersättning.

Även en kombination i någon form av dessa två utvägar syntes riksdagen

vara möjlig.

Då det här gäller icke oväsentliga utgifter för statsverket, synes den föreliggande

frågan böra göras till föremål för övervägande, och har riksdagen

ansett sig böra hos Kungl. Maj :t göra framställning härom.

Riksdagen får i anledning härav anhålla, att Kungl. Majit ville taga under

övervägande frågan örn ändrade grunder för gottgörelse åt marinens byggnadskontrollanter.

4:o.

Ersättning under flygtjänstgöring och i anledning av olycksfall under

sådan tjänstgöring.

Under försvarsdepartementet, § 14, hava revisorerna meddelat, att de verkställt

utredning rörande de ersättningar, som i olika former tillkomma den

i flygtjänst sysselsatta militära personalen ävensom efterlevande efter vid

flygolyckor omkommen militärpersonal (Del I sid. 44—57).

Revisorerna hava till nämnda utredning knutit följande allmänna uttalande:

De föreskrifter angående flygtillägg, vilka meddelades i kungl, brevet den

23 december 1926, hava förklarats vara av provisorisk karaktär, och skulle

flygtilläggen i dess nuvarande form endast utgå, intill dess i samband med

regleringen av de militära pensionsfrågorna prövning ägt rum av frågan

angående beredande av skäligt understöd åt personal, som drabbats av olycksfall

vid flygning eller, där sådant olycksfall medfört döden, åt den avlidnes

efterlevande. Numera hava tjänstepensionsförhållandena för försvarsväsendets

personal ordnats och även frågan örn familjepension blivit i huvudsak

reglerad. Spörsmålet om beredande av särskild ersättning åt vid flygolyckor

skadad personal eller, vid dödsfall, deras efterlevande, har emellertid

icke i samband därmed upptagits till särskild prövning. Det synes för närvarande

icke heller vara avsett att vidtaga ändringar i grunderna för flygtilläggs

utgående. Enligt 1936 års försvarsbeslut har nämligen -— så vitt

framgår av kostnadsberäkningarna för flygvapnets övningar -— förutsatts,

att särskilda förmåner under flygtjänstgöring skulle komma att utgå enligt

nu gällande grunder. Det torde i detta sammanhang få erinras därom, att

enligt flygvapnets räkenskaper för budgetåret 1935/1936 i kostnader för

flygtillägg utgått tillhopa 609,109 kronor 67 öre. Motsvarande kostnader

enligt den nya försvarsorganisationen hava beräknats till 1,630,000 kronor.

Generella grunder efter vilka ersättning bör utgå till omkommen flygpersonals

efterlevande hava emellertid hittills icke fastställts, ehuruväl pensionsförhållandena

för försvarsväsendets personal såsom förut nämnts blivit

reglerade, utan har riksdagen efter framställning från vederbörande prövat

varje särskilt fall med hänsyn till de föreliggande omständigheterna.

Visserligen hava framställningar i sådant syfte hittills av riksdagen bifallits,

men kvar står dock ett visst osäkerhetstillstånd för flygpersonalens anhöriga,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 311.

så länge åtgärder icke äro vidtagna för att i görligaste mån trygga dessas

ställning vid olycksfall med invaliditet eller dödlig utgång till följd under

en verksamhet, vilken innebär avsevärt större olycksfallsrisker än annan

sysselsättning i statens tjänst. Flygvapnets utbyggande enligt 1936 års försvarsbeslut

kommer emellertid att medföra en avsevärd ökning av antalet

flygningar och av den i flygtjänst sysselsatta personalen. Därav kan givetvis

en stegring i antalet olycksfall bliva följden, ett förhållande som i sin tur

kan medföra, att de fall, då framställningar komma att göras till riksdagen

örn särskilt understöd, ävenledes bliva talrikare än hittills varit fallet. De

ekonomiska konsekvenserna för statsverket av dessa förhållanden kunna

därför också bliva betydligt kännbarare än vad de för närvarande äro.

Revisorerna vilja även erinra därom, att riksdagen vid särskilda tillfällen

framhållit önskvärdheten av att enhetliga grunder kunde genomföras

för beviljande av understöd åt genom olyckshändelse under flygtjänstgöring

omkomna militära befattningshavares efterlevande.

I anslutning till vad sålunda anförts vilja revisorerna, utan att närmare

ingå på frågan om de nuvarande flygtilläggen kunna anses väl avvägda med

hänsyn till de med desamma avsedda syftemålen, framhålla, att enligt revisorernas

uppfattning den till flygtjänst kommenderade personalens särskilda

förmåner synas även böra omfatta särskild ersättning i form av livräntor,

avsedda att utgå dels till beställningshavaren själv, därest han till följd av

invaliditet ådragen vid olycksfall under flygtjänstgöring nödgas avgå ur

tjänst, dels till efterlevande, därest sådant olycksfall medfört döden. Frågan

örn denna ersättning sammanhänger givetvis med frågan örn övriga

särskilda förmåner, som kunna anses böra utgå till i flygtjänstgöring sysselsatt

personal. Med hänsyn härtill och ovan angivna förhållanden anse revisorerna,

att bestämmandet av formen för särskild ersättning under flygtjänstgöring

snarast möjligt bör bliva föremål för en allsidig utredning.

Yttrande har avgivits av flygförvaltningen (Del II sid. 16), som tillstyrkt

den av revisorerna begärda utredningen.

Såsom revisorerna erinrat hava några generella grunder, efter vilka ersättning

bör utgå till omkommen flygpersonals efterlevande, icke fastställts,

oaktat pensionsförhållandena för försvarsväsendets personal numera äro

reglerade. Framställningar om utbekommande av dylik ersättning hava i

stället från fall till fall prövats av riksdagen. Att detta för flygpersonalens

anhöriga medfört ett osäkerhetstillstånd torde vara uppenbart. Genomförandet

av enhetliga grunder på ifrågavarande område synes riksdagen — ej

minst ur synpunkten att trygga personalens rekrytering — vara i hög grad

påkallat. Erinras må också därom, att denna fråga tidigare varit föremål

tor riksdagens prövning och att riksdagen då uttalat sig för önskvärdheten,

att en utredning i ärendet skulle komma till stånd.

Riksdagen finner vägande skäl tala för att beträffande den militära flygpersonalen

frågan örn rätt till ersättning åt efterlevande ävensom vid invaliditet

klarlägges och grunderna härför fastställas. Då emellertid detta spörsmål

sammanhänger med frågan om de övriga särskilda löneförmåner, som

utgå till berörda personal, synes utredningen böra omfatta samtliga de ersättningar,

som anses böra tillkomma denna personal.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 311.

7

Under åberopande av det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl. Majit

ville låta verkställa utredning ifråga om bestämmandet av formen för särskild

ersättning till i flygtjänstgöring sysselsatt militär personal.

5: o.

Vissa avskrivningsfrågor.

Under socialdepartementet, § 22, hava revisorerna framställt vissa erinringar

rörande handläggningen av ett ärende inom Överståthållarämbetet angående

av poliskamreraren Arvid Levander i hans tidigare innehavda befattning

såsom andre stadsfogde i Stockholm begångna förskingringar (Del I sid.

76—82).

I anslutning härtill hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande:

Revisorerna vilja erinra därom, att, då det gäller ersättning för förskingrade

medel, däri statsmedel och andra allmänna medel ingå, frågan om ersättning

för de förskingrade medlen — i den mån sådan ersättning på grund av

gällande bestämmelser kan utgå — samt om avskrivning av vissa förskingrade

statsmedel hittills plägat handläggas i samband med frågan, huruvida

fel eller försummelse av någon tjänsteman kunnat giva anledning till eller

möjliggjort förskingringarna. Dylika ärenden avgöras av Kungl. Maj:t efter

framställning från vederbörande myndighet samt efter hörande av statskontoret

och riksräkenskapsverket samt justitiekanslersämbetet. Härigenom har

såväl ersättningsfrågan som ansvarsfrågan kommit under Kungl. Maj:ts bedömande.

I ovan angivna fall har Överståthållarämbetet direkt till justitiekanslersämbetet

anmält de åtgärder, som av Överståthållarämbetet ansetts böra vidtagas

på grund av de Levanderska förskingringarna. Justitiekanslersämbetet

torde i anledning av denna anmälan genom sitt beslut att låta bero vid vad i

ärendet förekommit för sitt vidkommande få anses hava fattat ståndpunkt i

ansvarsfrågan. I föreliggande fall synes — särskilt i betraktande av att enligt

vad revisorerna erfarit en förskingring tidigare skett av medel, som stått

under Levanders kontroll — ett frångående av den i allmänhet i dylika fall

tillämpade regeln icke hava bort ske.

Genom den handläggning, detta förskingringsärende sålunda kommit att

få, kvarstår dock efter justitiekanslersämbetets ovannämnda beslut fortfarande

oreglerad frågan om vilka åtgärder, som skola vidtagas för avskrivning

av det betydande belopp av statsmedel, som av Levander förskingrats i

den mån icke för någon del av beloppet täckning kan beredas.

Revisorerna, som erfarit att riksräkenskapsverket hos Kungl. Maj:t anmält,

att verket under vissa år då dessa förskingringar ägt rum, ej medhunnnit

granskning av överståthållarämbetets räkenskaper, hava emellertid fäst sig

vid vad Överståthållarämbetet anfört till försvar för sin underlåtenhet att

verkställa stadgade inventeringar, innefattande jämväl att ämbetets uppmärksamhet

icke kommit att fästas på frågan örn inventeringar även av det

skälet att det »måste anses som en olycklig tillfällighet att i förevarande fa il

riksräkenskapsverket icke uppmärksammat, att inventeringsprotokoll uteblivit».

För sin del kunna revisorerna icke godkänna en förklaring av denna

art. Revisorerna hava särskilt uppmärksammat det tillvägagångssätt, som

här ägt rum, i all synnerhet som en vidare tillämpning därav kan medföra

betänkliga konsekvenser. För sin del göra revisorerna gällande att, då för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr 311.

slingring av statsmedel äger rum, anmälan härom i varje fall skall göras till

Kungl. Majit, som då — oberoende av huruvida åtal sker — blir satt i tillfälle

att taga ställning till frågan i hela dess omfattning.

Förklaring har avgivits av Överståthållarämbetet (Del II sid. 34—38), som

uttalat, att någon föreskrift att jämväl till Kungl. Majit göra anmälan om

oredlighet med avseende å omhänderhavda medel icke förefinnes i gällande

författningar.

Under finansdepartementet, § 39, hava revisorerna vidare framställt vissa

erinringar rörande gällande bestämmelser angående avskrivning av statens

fordringar (Del I, sid. 150—156).

Revisorerna hava erinrat därom, att i fråga örn avskrivning i statens räkenskaper

gäller ännu ehuru med vissa ändringar en av Kungl. Majit den

11 december 1830 i ämnet utfärdad förordning. Revisorerna, som lämnat

en närmare redogörelse för innebörden av förordningens bestämmelser, hava

i anslutning härtill gjort följande allmänna uttalande:

Såsom av det ovanstående framgår reglerades genom 1830 års förordning

allmänna verks och myndigheters rätt till extra ordinarie avskrivning. Vad

däremot angår Kungl. Majlis befogenhet att bevilja avskrivningar saknas bestämmelser

i ämnet. Detta har vållat en viss osäkerhet vid Kungl. Majits

behandling av avskrivningsfrågor. Nämnda förhållande har vid flera tillfällen

påtalats av vederbörande myndigheter. Sålunda har statskontoret i

utlåtande den 18 juni 1927 i visst ärende angående befrielse från skyldighet

att inbetala vissa anmärkningsbelopp framhållit den brist på enhetlighet som

gjort sig gällande i Kungl. Majits beslut i dylika frågor.

Vad beträffar bestämmelserna i 1830 års förordning synes det revisorerna

uppenbart, att desamma äro föråldrade och i hög grad svårtolkade. Detta

förhållande, ävensom bristen på kompletterande bestämmelser på hithörande

områden, har givit anledning till ytterst olika förfaringssätt i avskrivningsärenden.

I detta sammanhang vilja revisorerna erinra därom, att 1902 års löneregleringskommitté

i sitt den 18 juni 1904 avgivna betänkande med förslag till

reglering av löneförhållandena vid kammarrätten uttalade, att det i 1830 års

författning stadgade omständliga och tyngande förfaringssättet i verkligheten

redan torde hava såsom otidsenligt till stor del kommit ur bruk och myndigheterna

i stället anlita andra utvägar för att få förkomna effekter m. m.

ur sina räkenskaper avförda. Det syntes därför löneregleringskommittén

vara på tiden att även ur lagstiftningen avlägsna stadgandena i detta hänseende.

Revisorerna hava även lagt märke till, att avskrivning verkställts utan att

förutsättningarna därför enligt förordningen varit för handen. Vidare har

konstaterats, att sådan åtgärd vidtagits trots att varken denna förordning

torde hava varit tillämplig eller särskilt medgivande till avskrivning

lämnats.

Revisorerna kunna i detta sammanhang icke heller underlåta att fästa

uppmärksamheten på att enhetliga bestämmelser saknas rörande bokföringen

av penningebalanser, som i förordningen avses. Denna omständighet

har mediört, att vissa verk bokföra sådana balanser såsom fordringar, medan

andra verk upptaga dylika belopp »inom linjen». Ytterligare andra verk

bokföra överhuvud taget icke sådana belopp i sina huvudböcker.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 311.

9

Enligt revisorernas mening stå de nu omhandlade förhållandena icke i god

överensstämmelse med ett välordnat redovisningsväsende. Revisorerna vilja

därför framhålla önskvärdheten av att en omarbetning av hithörande bestämmelser

kommer till stånd, varvid jämväl torde böra övervägas i vad

mån icke ett klarläggande bör ske i fråga om Kungl. Maj:ts rätt att bevilja

avskrivningar.

Yttranden hava avgivits av justitiekanslersämbetet, statskontoret och riksräkenskapsverket

(Del II sid. 93—95).

Justitiekanslersämbetet har uttalat, att ämbetet saknade anledning avstyrka

ifrågasatt omarbetning av gällande avskrivningsbestämmelser eller ett eventuellt

reglerande av Kungl. Maj:ts befogenhet att bevilja avskrivningar.

Statskontoret och riksräkenskapsverket hava tillstyrkt revisorernas förslag.

Såsom revisorerna under § 39 framhållit, äro nuvarande bestämmelser örn

allmänna verks och myndigheters rätt till extra ordinarie avskrivningar fastställda

i 1830 års förordning i ämnet. Dessa bestämmelser äro i flera hänseenden

föråldrade, varjämte bristen på kompletterande föreskrifter haft till

följd, att olika förfaringssätt tillämpats. Vidkommande Kungl. Maj:ts rätt

att göra avskrivningar saknas, såsom revisorerna framhållit, bestämmelser

i ämnet, vilket medfört osäkerhet vid behandlingen av avskrivningsfrågor.

Även i fråga örn bokföringen av avskrivna belopp hava växlande principer

följts. Uppenbart är, att dessa förhållanden äro i hög grad otillfredsställande.

Såväl statskontoret som riksräkenskapsverket hava också ansett en

utredning böra komma till stånd angående de åtgärder, som måste vidtagas

för att åstadkomma en bättre ordning på detta område. Riksdagen, som delar

den sålunda uttalade uppfattningen om önskvärdheten av en utredning

i nämnda hänseende, har ansett sig böra hos Kungl. Maj:t göra framställning

härom. Jämväl frågan örn Kungl. Maj:ts rätt att göra avskrivningar

synes lämpligen böra i samband därmed bliva föremål för närmare övervägande.

Vidkommande revisorernas under § 22 framställda anmärkning vill riksdagen

uttala, att jämväl enligt riksdagens mening det måste ur principiell

synpunkt anses riktigast, att, då det gäller ersättning för förskingrade statsoch

andra allmänna medel, framställning göres av vederbörande myndighet

till Kungl. Maj:t, som därigenom blir satt i tillfälle att fatta ståndpunkt till

såväl ersättningsfrågan som ansvarsfrågan. Vid den utredning rörande omarbetning

av bestämmelserna angående avskrivning av statens fordringar,

som riksdagen ovan begärt, synes jämväl den av revisorerna nu berörda

frågan böra närmare klarläggas.

Under åberopande av det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl. Maj:t

ville låta verkställa utredning rörande omarbetning av bestämmelserna angående

avskrivning av statens fordringar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 311.

6:o.

Formerna för arbetet inom statsförvaltningen.

Under finansdepartementet, § 37, hava revisorerna meddelat, att tidigare

års revisorer vid skilda tillfällen behandlat frågor, som sammanhänga med

formerna för arbetet inom statsförvaltningen, och därvid jämväl uttalat vissa

önskemål, syftande till åtskilliga omläggningar av hittills tillämpade arbetsmetoder.

Av revisorerna i detta hänseende framförda anmärkningar hava

framförallt åsyftat sättet för utanordnande av statsmedel, bokföringen av

vissa utgifter, uppbörd, redovisning och kontroll av inkomster, ordnandet av

blankettväsendet, inköp av skrivmaterialier o. dyl. samt möjligheterna att

härutinnan åstadkomma mera praktiska och tidsbesparande anordningar.

Jämväl 1936 års statsrevisorer hava upptagit dessa ärenden, varvid de omnämnt,

att riksdagen år 1934 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhållit, att Kungl.

Majit måtte vidtaga åtgärder för åstadkommande i fråga om utanordnandet

av statsmedel av större likformighet och ett i möjligaste mån förenklat förfarande

(Del I sid. 139—142).

Revisorerna hava anfört bland annat följande.

Riksdagens revisorer hava, såsom ovan omnämnts, vid upprepade tillfällen

framställt erinringar och uttalat önskemål i syfte att inom statsförvaltningen

åstadkomma enklare och enhetligare samt mera utgiftsbesparande

arbetsmetoder. Även riksdagen har hos Kungl. Majit gjort framställningar

om vidtagande av åtgärder i denna riktning. Ehuru tid efter annan vissa

reformer för vinnande av förenklingar och besparingar på skilda områden

genomförts, hava dock ej några åtgärder av mera allmän räckvidd i stort

sett blivit vidtagna i nämnda hänseende.

Såväl vid sin räkenskapsgranskning som vid besök hos olika statsinstitutioner

hava innevarande års revisorer ägnat jämväl dessa frågor sin uppmärksamhet.

Ehuru arbetet vid den statliga förvaltningen icke alltid kan till

sina grundläggande principer anpassas efter samma former som vid enskild

verksamhet, hysa revisorerna den uppfattningen att, i den mån icke något

allmänt eller enskilt rättssäkerhetsintresse lägger hinder i vägen, jämväl de

statliga förvaltningsmyndigheterna skulle kunna i vissa hänseenden vid fullgörandet

av sina uppgifter rationalisera arbetssättet såsom skett exempelvis

vid vissa kommunala organ, där arbetet till sin natur är mera jämförbart

med det inom statsförvaltningen. De nuvarande arbetsmetoderna inom statsförvaltningen

synas^ i många fall leda till dubbelarbete eller i varje fall

innebära mera omgång än som skulle följa med användande av ändrade

verksamhetsformer.

Vid årets revisionsförrättning hava revisorerna sålunda haft sin uppmärksamhet

fästad på olika detaljer av den statliga verksamheten, av vilka en del

omnämnts av revisorerna vid tidigare verkställda revisioner, medan åter

andra icke förut varit föremål för behandling. Bland dylika detaljer må

här nämnas följande:

användandet av postgiro i vidgad omfattning och utnyttjande av de kontrollmöjligheter,

som betalning över postgiro medför,

kassagöromålens sammanförande till vissa bestämda dagar och i samband

därmed räkningars upptagande i särskilda sammandrag,

vidgad möjlighet för postverket att tillhandahålla skrivmaterialier genom

upphandling därav även för vissa delar av den centrala förvaltningen,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 311.

11

inskränkning av antalet kvittenser för samma utanordnade belopp, där

detta utan eftergivande av säkerhetssynpunkten låter sig göra,

ordnandet av ämbetsverkens inventarieförteckningar så att en tillfredsställande

översikt och kontroll av inventariebeståndet ernås,

minskning av ämbetsverkens kostnader för inbindning, åtminstone i fråga

örn vissa sådana handlingar, som icke kunna anses vara av för framtiden

bestående värde, ävensom

ytterligare kontroll över statstrycket för vinnande av enhetlighet och besparingar.

Det förefaller revisorerna som om en kompletterande undersökning av arbetssättet

och arbetsmetoderna ävensom av de spörsmål, som därmed äga

samband, bör verkställas. Med hänsyn härtill hava revisorerna, utan att närmare

ingå på nyss angivna detaljfrågor, velat ånyo fästa riksdagens uppmärksamhet

på dessa ur flera svnpunkter betydelsefulla spörsmål.

Vid behandlingen av riksdagens revisorers ovannämnda uttalande har riksdagen

jämväl behandlat motionen II: 319 angående undersökning av arbetsorganisationen

och arbetsmetoderna vid statsförvaltningen.

I § 41 av sin berättelse hava revisorerna förordat, att det tages under

övervägande, i vad mån utgivandet av den officiella statistiken kan påskyndas

samt huruvida icke åtgärder böra vidtagas för en omläggning av

denna statistik, innebärande, bland annat, en inskränkning av de administrativa

verkens publicerade statistik. Jämväl motionsvis ha inom riksdagen

påyrkats åtgärder för vinnande av centralisering och rationalisering vid bearbetningen

av rikets officiella statistik åsyftande en snabbare, billigare och

mera aktuell statistik.

Även i §§ 56 och 63 av sin berättelse hava riksdagens revisorer påvisat

vissa förhållanden inom statsförvaltningen, som i fråga om där berörda speciella

områden medföra olägenheter, och vilka syntes böra föranleda vidtagandet

av förändringar i vissa hänseenden. I ena fallet gäller det redovisningen

av vissa uppbördsmedel å nionde huvudtitelns anslag till extra utgifter och

i andra fallet handläggningen av ärenden rörande avsked för personer, som

uppförts å indragningsstat. De åberopade fallen syntes utvisa, att bristande

enhetlighet i fråga om förfaringssättet förelåge.

Vid bedömandet av arbetsförhållandena och arbetsformerna inom statsförvaltningen

kunna givetvis skilda synpunkter göras gällande. Särskilt när

det gäller den ekonomiska förvaltningen och ansvaret för dess handhavande

är det tydligt att stor försiktighet måste iakttagas, då det gäller att vidtaga

reformer. Dock torde man böra utgå från att även på detta område framförallt

bör eftersträvas, att statsförvaltningen utan eftergivande på noggrannhet

och säkerhet utför sitt arbete till det allmännas tjänst med undvikande

av några alltför invecklade och arbetstyngande anordningar. Riksdagen har

icke kunnat undgå att finna att på skilda områden en rationalisering och förenkling

i förfaringssättet i fråga om ärendenas allmänna handläggning

bör kunna ske, utan att någon eftergift av betydelse därför behöver göras i

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrivelse Nr 311.

fråga om arbetets resultat. Det vill ock förefalla, som örn inom vissa områden

av statsförvaltningen en modernisering av arbetsformerna efter förebild

från affärslivet vore önskvärd och skulle kunna icke blott förenkla och förbilliga

arbetet, utan även snabbare föra fram till ett lika värdefullt arbetsresultat,

som vinnes med nuvarande måhända i vissa avseenden något stela

och omständliga arbetsmetoder. Framför allt bör därvid klargöras den nytta

för förvaltningen och landets allmänna liv, som arbetet skall tjäna.

Av vad som i dessa frågor från skilda håll anförts framgår, att vissa delar

av statsförvaltningen — anordningsväsendet, den officiella statistiken, inköpsförhållandena

— särskilt framhållits såsom varande i behov av rationalisering,

men å andra sidan torde, såsom jämväl av revisorerna påpekats, en allmän

översyn för åstadkommande av önskvärda förenklingar inom statsförvaltningen

få anses av behovet påkallad. Beträffande den officiella statistiken

synes riksdagen de motionsvis framförda synpunkterna böra beaktas,

enär därigenom torde kunna vinnas ett bättre framtida utnyttjande av införskaffade

uppgifter samt en rationalisering av arbetsmetoderna vid den

statistiska bearbetningen. Riksdagen saknar möjlighet att närmare ingå på

dessa frågor, men anser dem dock vara av sådan vikt, att riksdagen ansett

sig böra, i anledning av vad revisorerna under ovannämnda paragrafer i sin

berättelse anfört och i motionen II: 319 i vissa hänsenden ytterligare utvecklats,

anhålla hos Kungl. Majit om ett övervägande vad som må kunna vidtagas

för vinnande av förenklingar i fråga om de arbetsformer, vilka nu ofta

tillämpas inom statsförvaltningen, varvid särskilt bör uppmärksammas att

snabbt vinna åsyftat arbetsresultat.

Riksdagen får alltså anhålla, att Kungl. Majit i anledning av vad revisorerna

anfört och motionen lii 319 ville taga under övervägande vilka åtgärder,

som lämpligen låta sig genomföra för åstadkommande av en rationalisering

av arbetsmetoder och arbetsformer inom statsförvaltningen i syfte att

snabbt vinna åsyftat arbetsresultat.

7 :o.

Indrivningen av kronans fordringar i balans- och därmed jämställda

mål.

Under finansdepartemenet, § 38, hava revisorerna framställt vissa erinringar

beträffande indrivningen av kronans fordringar i balans- och därmed

jämställda mål (Del I sid. 142—150).

Revisorerna, som anfört vissa exempel, som belyst de på ifrågavarande område

rådande missförhållandena, hava i anslutning härtill gjort följande allmänna

uttalande:

De nu anförda exemplen ävensom vad revisorerna i övrigt vid sin granskning

på hithörande område funnit giva vid handen, att indrivningen av

kronan i balans- och därmed jämställda mål tilldömda belopp skett efter

mycket växlande principer inom olika förvaltningsområden. Revisorerna

hava heller icke kunnat undgå att få den uppfattningen, att i stort sett in
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 311.

13

drivningen icke varit ordnad på ett tillfredsställande sätt. Särskilt märkliga

hava revisorerna funnit omständigheterna i det först angivna exemplet,

där vederbörande efter avtjänat straff ånyo fått inträda i statstjänst och

under tjugufem år innehaft sådan anställning — därav mer än femton år

som ordinarie tjänsteman — utan att den myndighet, som skolat bevaka

kronans rätt, förskaffat sig kännedom om hans vistelseort för vidtagande

av indrivningsåtgärder. Det omförmälda förfarandet med införandet av

kungörelser i Post- och inrikes tidningar synes allenast hava tjänat det ändamålet

att kronans rätt i formellt hänseende bevarats, men synes ingalunda

kunna utgöra ett försvar för underlåtenheten att vidtaga undersökningar

rörande vederbörandes vistelseort. I sådana fall, där vederbörande

tjänsteman efter straffriförklaring återgått till sin ordinarie tjänst eller på

grund av sjukdom erhållit tjänstledighet från densamma, synes någon återbetalning

av de förskingrade beloppen genom avdrag å lönen merendels

icke hava ägt ruin. I skarp motsats häremot framstå de åtgärder, som utav

postverket i ett av de anförda exemplen vidtagits gentemot en tjänsteman,

som efter förskingring av postmedel blivit avsatt. I detta fall har också

genom smärre återbetalningar kronans fordran kunnat nära nog helt täckas.

Icke blott inom postverket utan även inom vissa av de övriga kommunikationsverken

hava också enligt vad revisorerna funnit i motsvarande

fall tillämpats liknande förfaringssätt.

Enligt revisorernas mening är det angeläget, att åtgärder snarast möjligt

vidtagas för att råda bot på de här ovan påtalade missförhållandena. Även

om det ingalunda är lätt att komma tillrätta med denna fråga, då numera,

såsom av det anförda framgår, något centralt organ icke finnes, som har

till uppgift att övervaka indrivningen av kronan i balans- och därmed jämställda

inål tilldömda ersättningsbelopp, måste det dock vara en oeftergivlig

fordran att en bättre ordning i här berörda hänseenden åstadkommes.

Såsom redan omnämnts upptogs spörsmålet om ett centralt övervakande avindrivningen

utav kronans fordringar av här berörda slag redan år 1925

av vederbörande departementschef i samband med behandlingen av frågan

om upphävande av kammarrättens domsrätt i vissa mål, men någon åtgärd

har sedermera icke blivit vidtagen i detta ärende. Då revisorerna nu upptaga

detta spörsmål, vilja de samtidigt framhålla, att enligt deras mening

förefintligheten av ett dylikt övervakande organ tvivelsutan måste vara ägnad

att bidraga till åstadkommande av ordning och reda på hithörande

område.

En dylik anordning i och för sig synes emellertid icke vara tillfyllest.

Såsom de anförda exemplen utvisa, torde nämligen enligt gällande bestämmelser

med nuvarande exekutionsmedel, som här kunna komma till användning,

en effektiv indrivning av de kronan tilldömda beloppen knappast

vara möjlig. Medan i fråga om en medborgare, som av en eller annan anledning

icke fullgjort eller kunnat i rätt tid fullgöra sin skattebetalning

gentemot stat och kommun, möjlighet till införsel i avlöning föreligger, kan

däremot, då det gäller medel, som tilldömts kronan — måhända på grund

av en av vederbörande utmätningsman gjord förskingring av skattemedel —

införsel icke ske för återfående av det förskingrade och sedermera till återbetalning

utdömda beloppet. Det vill därför förefalla revisorerna vara förtjänt

av att övervägas, huruvida icke vid indrivning av statsverkets fordringar

även av nu berörda slag ett införselförfarande bör kunna tillämpas

och nämnda fordringar i indrivningshänseende jämställas med skattemedel.

Föreliggande spörsmål torde emellertid tarva en ingående utredning, som

utan dröjsmål hör komma lill stånd. På grund härav havn revisorerna

velat påkalla riksdagens särskilda uppmärksamhet å denna fråga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens skrivelse Nr 311.

Yttranden hava avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket (Del

II sid. 92 95), som i alla delar anslutit sig till revisorernas uppfattning i

detta ärende.

Vad av revisorerna under förevarande paragraf anförts synes giva vid

handen, att indrivningen av kronans i balans- och därmed jämställda mål tilldömda

belopp sker efter mycket växlande principer inom olika förvaltningsområden

ävensom att indrivningen i stort sett icke kan anses vara ordnad

på ett tillfredsställande sätt. Riksdagen delar revisorernas uppfattning, till vilken

såväl statskontoret som riksräkenskapsverket anslutit sig, att åtgärder

snarast böra vidtagas för ett avhjälpande av de påtalade missförhållandena.

Riksdagen har därför ansett sig böra hos Kungl. Majit göra framställning örn

närmare utredning i ärendet. I samband med denna utredning synes enligt

riksdagens mening till övervägande böra upptagas jämväl den av revisorerna

berörda fragan, huruvida icke beträffande uttagandet av de fordringar, varom

här är fråga, införselinstitutet lämpligen må kunna begagnas. Därest så

bleve fallet, skulle nämligen i indrivningshänseende nämnda fordringar bliva

jämställda med skattemedel.

Under åberopande av det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl. Majit

ville vidtaga åtgärder för astadkommande av ändrade bestämmelser rörande

indrivning av kronans fordringar i balans- och därmed jämställda mål.

8:o.

Vissa till efterlevande efter prästmän utgående understöd.

Under ecklesiastikdepartementet, § 46, hava revisorerna meddelat, att i de

flesta stift alltjämt utgå avgifter till understöd åt efterlevande efter prästmän

dels i form av prästänkehjälpsavgift, dels ock i form av kronotionde

(Del I sid. 171 och 172).

Efter att hava närmare redogjort för dessa understöd, vilka härröra från

1600-talet, hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

De understöd, för vilka ovan redogjorts, utgöra bidrag av allmänna medel

till pensionering av efterlevande efter prästmän. Då denna pensionering, till

vilken staten lämnar förhållandevis större bidrag än till andra befattningshavares

familjepensionering, numera är ordnad efter tidsenliga grunder, anse

revisorerna en undersökning önskvärd, huruvida ifrågavarande bidrag kunna

upphöra att utgå.

Yttranden hava avgivits av kammarkollegiet och Uppsala domkapitel (Del

II sid. 103—107), vilka anslutit sig till vad revisorerna anfört.

Såsom revisorerna framhållit, är pensioneringen av efterlevande efter prästmän

numera ordnad efter tidsenliga grunder. Det kan vid sådant förhållande

starkt ifrågasättas, om tillräcklig anledning föreligger för att den änkehjälp,

varom här är fråga, skäligen bör i fortsättningen utgå vid sidan av

prästerskapets änke- och pupillkassas verksamhet. Riksdagen finner, i likhet

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 311.

15

med revisorerna och de i ärendet hörda myndigheterna, frågan härom böra

göras till föremål för utredning.

Då, såsom kammarkollegiet i ärendet anfört, inom vissa stift lära förefinnas

fonder eller kassor, avsedda för understöd i vissa fall åt efterlevande

efter prästmän, synes riksdagen lämpligt, att berörda utredning jämväl kommer

att omfatta en undersökning av sättet för dessa fonders och kassors tillkomst

samt i vad mån numera inträdda förhållanden kunna anses böra föranleda

särskilda åtgärder rörande dessa fonder och kassor.

På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Kungl. Maj:t

måtte föranstalta om utredning rörande upphörandet av vissa till efterlevande

efter prästmän utgående särskilda understöd m. m.

9:o.

Vissa till överläkaren vid allmänna barnbördshuset i Stockholm och

dess kvinnoklinik utgående löneförmåner.

Under ecklesiastikdepartementet, § 48, hava revisorerna upptagit till behandling

vissa frågor, som beröra ersättningen till överläkaren vid allmänna

barnbördshuset i Stockholm. Revisorerna hava framlagt förslag därom, att

arvode till överläkaren borde fastställas av Kungl. Maj:t, som redan nu har

att besluta om storleken av legosängsavgifterna vid barnbördshuset (Del I sid.

173—177).

Förklaring har avgivits av sjukhusets direktion (Del II sid. 110—113).

Då barnbördshuset av statsmedel årligen erhåller betydande belopp i form

av anslag under åttonde huvudtiteln, anser riksdagen i likhet med revisorerna

skäl föreligga för att frågan örn storleken av arvodet till överläkaren

vid barnbördshuset underställes Kungl. Maj:ts prövning. Enligt riksdagens

mening bör detta ske i form av villkor för anslagets beviljande.

Riksdagen får anmäla, att riksdagen beslutat att såsom villkor för beviljandet

av statsanslag till allmänna barnbördshuset fastställa, att arvodet till

barnbördshusets överläkare skall underställas Kungl. Maj:ts prövning.

10:o.

Avdrag å förskotterat statsbidrag till avlönande av lärare vid folk- och

småskolor m. fl. läroanstalter.

Under ecklesiastikdepartementet, § 53, hava revisorerna till behandling

upptagit frågan om sänkning av den procentsats, efter vilken skoldistrikten

få vidkännas avdrag å förskotterat statsbidrag till läraravlöningar, ävensom

föreslagit vissa ändringar beträffande redovisningen av ifrågavarande förskott

och avdrag (Del I sid. 181—183).

Enligt kungörelsen den 18 september 1918 angående avlöningen åt lärare

vid folk- och småskolor samt statsbidrag till sådan avlöning skulle rekvisition

av statsbidrag ske en gång örn året, nämligen i oktober. För att icke

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens skrivelse Nr 311.

intill tiden för statsbidrags ^anordnande vara i avsaknad av medel för utbetalning

månadsvis av lönerna ägde skoldistrikten efter januari månads utgång

varje år i förskott erhålla viss del av statsbidraget. För att icke statsverket

genom denna förskottsbetalning skulle åsamkas större utgifter än örn

medlen utanordnades månadsvis, skulle vid den slutliga utbetalningen av

statsbidraget innehållas — förutom de förskotterade medlen — jämväl skälig

ränta å dessa medel, i den mån de icke varit för avsett ändamål använda.

Räntan bestämdes till en och en halv procent. Förskottet jämte nämnda

ränta skulle innehållas vid statsbidragets slutliga utanordning.

Liknande bestämmelser gällde i fråga om rekvisition och utbetalning av

statsbidrag till avlöning åt lärare vid fortsättningsskolor, högre folkskolor

och kommunala mellanskolor.

I samband med budgetårets omläggning från och med den 1 juli 1923 sänktes

räntan å förskottet, som då skulle utbetalas halvårsvis, till en procent.

För rekvisition och utbetalning av statsbidrag åt lärare vid fortsättningsskolor

och högre folkskolor, kommunala mellanskolor samt de enligt beslut

av 1928 års riksdag inrättade kommunala flickskolorna gälla i huvudsak

samma bestämmelser.

Kungörelsen den 16 september 1918 (nr 760) har numera upphört att gälla,

och skall från och med den 1 juli 1936 kungörelsen den 30 juni 1936 (nr

434) angående avlöning åt lärare vid folk- och småskolor samt statsbidrag

till sådan avlöning lända till efterrättelse. Enligt sistnämnda kungörelse

skall staten övertaga hela kostnaden för de författningsenligt utgående kontanta

minimilönerna för lärare vid folk- och småskolor.

Beträffande rekvisition och utbetalning av statsbidrag till här avsedd lärarpersonal

gälla dock i huvudsak samma bestämmelser som förut.

Vid avräkning av här avsedda förskott gottgöres vederbörligt riksstatsanslag

procentavdraget.

Revisorerna hava till ovannämnda redogörelse knutit följande allmänna uttalande:
Såsom

ovan framhållits fastställdes år 1918 med hänsyn till då gällande

giroränta — 3 procent — den procentsats, efter vilken avdrag å ifrågavarande

förskott skulle beräknas, till en och en halv procent. Den år 1923 företagna

sänkningen i avdragsprocenten å förskottet till en procent föranleddes

uteslutande av att förskottsutbetalningarna uppdelades på två terminer.

Utan att närmare ingå på spörsmålet, huruvida numera — sedan staten

övertagit hela kostnaden för minimiavlöningen åt lärarpersonalen vid folkoch

småskolor — något procentavdrag överhuvud taget bör ifrågakomma,

vilja revisorerna med hänsyn till det ändrade ränteläget ifrågasätta, örn icke

en motsvarande sänkning bör vidtagas beträffande procentsatsen å det avdrag,

som skall ske vid avräkning av förskott, varom här är fråga.

Beträffande bokföringen av ifrågavarande avdrag vill det förefalla revisorerna

mindre lämpligt att — därest avdraget skall bibehållas — ett avlöningsanslag

tillgodoföres sådana inkomster. Desamma torde i stället böra

uppdebiteras å inkomsttiteln »Diverse inkomster».

Vidare synes det böra tagas under övervägande, huruvida icke de förskjutna

beloppen omedelbart borde avföras å vederbörlig anslagstitel i riksstaten

i stället för, såsom nu, å förskottstitel.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 311.

17

Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket och skolöverstyrelsen

(Delli sid. 119—121).

Riksdagen anser i likhet med revisorerna, att en sänkning av procentsatsen

å det avdrag, som skall ske vid avräkning av avlöningsförskott, torde med

hänsyn till det ändrade ränteläget få anses fullt motiverat.

Riksräkenskapsverket liksom även statskontoret hava i sina i ärendet avgivna

yttranden till behandling upptagit en fråga, som icke berörts av revisorerna,

nämligen huruvida icke i samband med löneregleringen för folkoch

småskollärarpersonalen en omläggning av det hitintills tillämpade utbetalningssättet

av statsbidrag till nämnda lärarpersonal bör vidtagas. Då

enligt löneregleringen i fråga lönerna skulle komma att utbetalas månadsvis

i efterskott, syntes det påkallat, att för varje månad avpassad del av statsbidraget

även utbetalades månadsvis. Genom en sådan ordning skulle de

skäl bortfalla, som föranlett procentavdrag vid den slutliga utbetalningen av

statsbidrag för redovisningsåret. Riksdagen finner för sin del detta förslag

vara ur flera synpunkter att förorda. Detsamma synes lämpligen kunna genomföras

ej blott för folk- och småskollärarpersonalens vidkommande utan

även beträffande övriga lärarkategorier, i fråga örn vilka enahanda bestämmelser

angående förskottsutbetalningar av statsbidrag gälla. Då vidtagandet

av en dylik reform torde böra föregås av en närmare utredning, har riksdagen

ansett sig böra hos Kungl. Majit göra framställning härom.

Riksdagen får alltså anhålla, att Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder för

åstadkommande av en omläggning av det hittills tillämpade utbetalningssättet

av statsbidrag till avlönande av lärare vid folk- och småskolor m. fl.

läroanstalter.

Stockholm den 25 maj 1937.

Med undersåtlig vördnad.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 14 sami. Nr 311—313.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.