Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till avtal med Luossavaara— Kiirunavaara Aktiebolag och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund jämte motioner.

1938-04-08 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1938:193, Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till avtal med Luossavaara— Kiirunavaara Aktiebolag och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund jämte motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 193.

1

Nr 193.

Godkänd av första kammaren den 8 april 1938.

Godkänd av andra kammaren den 8 april 1938.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till avtal med Luossavaara—

Kiirunavaara Aktiebolag och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund

jämte motioner.

(Statsutskottets utlåtande nr 88.)

Till Konungen.

I en den 28 januari 1938 dagtecknad proposition, nr 74, har Kungl. Majit,

under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över

finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen bemyndiga Kungl. Majit

att å statens vägnar med Luossavaara—Kiirunavaara samt Trafikaktiebolaget

Grängesberg—Oxelösund träffa avtal i enlighet med ett vid propositionen

fogat förslag.

I motionerna 1:243 och 11:362 har hemställts, att riksdagen ville bifalla

Kungl. Majits proposition nr 74 med vissa ändringar och tillägg till malmavtalsförslaget

angående malmleveranser för järntillverkning inom Norrbottens

län.

I två likalydande motioner, I: 244 och lii 360, har hemställts, att riksdagen

vid behandlingen av Kungl. Majits proposition nr 74 ville besluta, att den i

1927 års malmavtal fastställda fördelningen av den totala brytningen av malm

mellan Luossavaara—Kiirunavaara, å ena, samt Gällivare (Malmberget), å

andra sidan, jämväl skall gälla för den ökade kvantitet malm, som i propositionen

föreslås skola få utfraktas.

I två ävenledes likalydande motioner, 1:245 och 11:361, har hemställts,

att riksdagen måtte i samband med ett bifall till Kungl. Maj:ts proposition

nr 74 bos Kungl. Maj:t hemställa, det Kungl. Maj:t söker åstadkomma att

minst en tredjedel av den samlade malmfraktningen från Luossavaara—Kiirunavaara

AB:s malmgruvor i Norrbotten utfraktas över svensk hamn (Luleå)

antingen på så sätt, att detta vid det slutliga avtalets ingående med bolaget

fastställes i nämnda avtal eller på annat sätt, exempelvis genom en särskild

överenskommelse vid sidan av förstnämnda avtal.

I motionen II: 359 bar hemställts, att riksdagen för sin del måtte antaga

det vid Kungl. Maj:ts proposition nr 74 fogade förslaget till avtal med Luossavaara—Kiirunavaara

AB och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund

/lilläng till riksdagens protokoll 1938. 11 sami. Nr 193—196.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 193.

med den ändringen, att — sedan en tredjedel av den å merbrytningen för

året belöpande vinstandelen avsatts till extra avskrivning genom avsättning

till avskrivningsfond — den återstående vinsten fördelas på så sätt mellan

preferens- och stamaktier, att preferensaktierna erhålla två tredjedelar och

stamaktierna en tredjedel.

Slutligen har hemställts i motionen II: 159, att riksdagen i skrivelse till

regeringen måtte anhålla örn preciserade förslag för ett snabbt helförstatligande

av de gruvor och anläggningar, som drivas av Luossavaara—Kiirunavaara

AB.

Redan med de två avtal, som tidigare åren 1922 och 1927 träffats mellan

staten och Grängesbergsbolaget rörande formerna för en fortsatt gemensam

exploatering av de norrländska malmfälten, avsågs att uppnå en lämpligare,

mera på lång sikt inriktad malmförsäljningspolitik. Då sålunda år 1922 från

statens sida gjordes vissa rätt långt gående medgivanden skedde detta bland

annat för att trygga en dylik mera rationell avyttring av malmen i avvaktan

på att frågan örn statens övertagande av malmfälten inemot år 1936 behövde

tagas under övervägande. Malmförsäljningarna hade, enligt vad från

Grängesbergsbolagets sida då anfördes, dittills huvudsakligen skett till Tyskland.

De vunna erfarenheterna under den pågående kristiden visade emellertid

hän mot önskvärdheten av en malmmarknad inom flera olika länder,

däribland England och Amerika, något som emellertid kunde medföra stora

omkostnader, vilka i sin ordning motiverade vissa medgivanden från statens

sida. Även vid de förhandlingar, som föregingo 1927 års avtal, framhölls

vikten av att genom en ny överenskommelse jämna vägen för en mera rationell

försäljningspolitik med ett flertal olika länder som avnämare.

De härefter gångna åren hava emellertid, i viss mån i motsats till vad sålunda

åsyftades, kännetecknats av synnerligen starka växlingar i malmavsättningen.

Dessa omkastningar hava såsom känt är ingalunda varit utan sin

ofördelaktiga inverkan på företagets produktionsförhållanden och ekonomi.

Den ytterligare utökning av exporten, som i nu föreliggande avtalsförslag

föreslås, kan också den medföra vissa vanskligheter. Att märka är att här

avsedda utskeppning upp emot 11 miljoner ton malm per år -— en siffra som

med 2 miljoner ton överstiger nuvarande maximikvantitet av 9 miljoner ton

och som är mer än fem gånger högre än exportsiffrorna under vissa lågkonjunkturår

— ej kan försiggå utan en starkt forcerad brytning med arbete vid

gruvorna i treskift och med transporter på malmbanan upp emot gränsen

av dess transportförmåga.

Enligt vad departementschefen påvisat föreligga emellertid för närvarande

särskilda omständigheter som tala för en ökad svensk malmexport. På senaste

tiden har sålunda en allmän brist på järn och stål samt också på den

härför erforderliga råvaran järnmalm förelegat, och denna brist har ytterligare

skärpts genom att leveranserna från vissa utländska gruvdistrikt varit

hämmade. Det har i detta läge ansetts vara ett svenskt intresse att genom

ökade malmskeppningar söka tillgodose bristen på råvara. Därest så ej

sker kan ökad risk uppkomma för att malmbehoven i stället täckas från hit
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 193.

3

tills icke nyttjade fyndigheter, vilka normalt måste anses som mindre exploaterbara,

men vilka kunna medföra en bestående ny konkurrens sedan

brytningen sålunda en gång kommit i gång.

I betraktande av dessa oell övriga i propositionen anförda förhållanden

samt med hänsyn också till de upplysningar riksdagens vederbörande utskott

därutöver i ärendet inhämtat bar riksdagen kommit till den uppfattningen,

att riksdagen bör genom att godkänna avtalsförslaget möjliggöra den utökning

av malmbrytningen, som ansetts önskvärd. Enligt vad som övertygande

klarlagts kan på grund av malmens mäktighet och gynnsamma belägenhet

här föreslagna merbrytning äga rum utan att kraven på en sund hushållning

med denna nationaltillgång behöva åsidosättas. Som en tämligen självklar

förutsättning för riksdagens medgivande torde dock få uppställas att,

samtidigt som en jämn arbetstillgång eftersträvas, erforderliga förberedelsearbeten

för den fortsatta gruvdriften ej eftersättas.

Vad därefter angår de olika avtalsvillkoren märkas till en början de erinringar,

som motionsvis framställts mot den föreslagna normen för vinstens

fördelning med — kort sammanfattat — till staten som preferensaktieägare,

113 till Grängesbergsbolaget som stamaktieägare och 1/3 till en för

Luossavaarabolaget gemensam avskrivningsfond. I en väckt motion har nu

i stället föreslagits att, efter avsättning av */3 av vinsten på merbrytningen till

nämnda avskrivningsfond, återstoden skulle med 2/3 tillfalla staten och 1/3

stamaktieägarna. Härvid har framhållits, hurusom redan 1927 års malmavtal

förutsätter att efter den 1 oktober 1947 nettovinsten per ton, i vad den

belöper sig å en bortfraktad kvantitet av över 3s/4 miljoner ton, skall fördelas

med 2/3 till staten och V3 till Grängesbergsbolaget. Redan nu utnyttjades

rätten att bortfrakta maximum av den i 1927 års malmavtal medgivna

järnmalmskvantiteten av 9 miljoner ton per år, och stamaktieägarnas

intressen torde väl tillgodoses genom de förtjänster, som kunde göras härav.

Den föreslagna rätten till merbrytning och mervinsten härav betydde ett ytterligare

tillskott till stamaktieägarna, även om vinsten nedsattes till en tredjedel.

Det vore därför, enligt vad motionsvis framhålles, mycket rimligt, att

den vinst, som uppstode å merbrytningen, fördelades enligt den beräkningsgrund,

som läge till grund för vinstfördelningen efter 1947.

För egen del vill riksdagen framhålla, att med hänsyn till såväl de förhållanden,

på vilka statens och Grängesbergsbolagets intressen uti ifrågavararande

norrländska gruvfält ursprungligen grundats, som också innebörden

av de allmänna, efter hand ändrade villkor, varigenom dessa sedermera avtalsmässigt

reglerats, skäl visserligen kunna anföras för en för staten gynnsammare

vinstberäkningsnorm än som genom avtalsförslaget erbjudes. I

frågans läge och för att ej avtalets genomförande skall till eventuell skada

jämväl för mera allmänna intressen äventyras, torde vinstbestämmelsen

emellertid nu böra godtagas i den utformning, den sålunda vid förhandlingarna

erhållit.

I väckta motioner har erinrats, att vid en eventuell framtida statsinlösen

lösesumman skall beräknas efter medelnettovinsten å en viss brytningskvan
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 193-

titet samt att denna medelvinst och därmed inlösningssumman kunde påverkas

i förhöjande riktning vid en utökning av brytningen enligt nya avtalsförslaget.

Av upplysningar som riksdagens vederbörande utskott i detta hänseende

inhämtat synes emellertid framgå, alt den inträdande minskningen

per ton malm räknat i fråga om fasta kostnader (administration, avskrivningar

och skuldräntor) sannolikt blir rätt obetydlig samt att denna minskning

torde komma att motvägas av högre medelkostnader för själva brytningen

och vissa andra faktorer.

Vid exploateringen av ifrågavarande malmtillgångar är, såsom redan i 1907

års proposition i ämnet framhölls, av synnerlig vikt att tillse att möjligheten

att förädla malmen ej uteslutes genom att det malmägande bolaget

finner det »för sig ekonomiskt fördelaktigast att exportera all malm». I

förevarande avtalsförslag hava nu intagits tilläggsbestämmelser till 1927 års

avtal, vilka bland annat innebära vidgad rätt att erhålla malm till visst

lägre pris för järnmalmstillverkning i Norrbotten. Även med erkännande

av att dessa nya bestämmelser äro gynnsammare än de tidigare av år 1927,

kan riksdagen ej finna dem tillfredsställande. Prisberäkningen, innebärande

ett pålägg på 10 % utöver självkostnaden, torde visserligen i jämförelse

med de priser, bolaget kan utfå för exportmalmen, för närvarande ställa sig

fördelaktig, i all synnerhet som ingen royalty behöver erläggas för här avsedda

malm vare sig av Luossavaarabolaget till staten eller av ett blivande

järnverk till bolaget. Prisberäkningen kan dock ej betraktas som ett tillräckligt

långt gående tillmötesgående för det nationellt betydelsefulla och

samtidigt behjärtansvärda ändamål, det här gäller att främja, nämligen användning

för malmförädling i Norrbotten av en mycket blygsam del i jämförelse

med de värdefulla malmtillgångar, som obearbetade bortföras därifrån.

Frågan om hithörande bestämmelsers innehåll har aktualiserats genom

den pågående tack järnsutredningen, vilken har att särskilt taga sikte

på möjligheterna för anläggning av ett järnverk i Luleå.

Men förutom av prisfrågan äro möjligheterna för en malmförädling i

Norrbotten i hög grad beroende av malmens beskaffenhet. På sätt i väckta

motioner utvecklas synes i detta hänseende tarvas ett förtydligande av avtalets

bestämmelser så att även vid brytningen fallande malmmull ävensom

slig från anrikningsverket i Gällivare kunna få uttagas. För att underlätta

landets försörjning med fosforsyrehaltiga gödningsmedel är det också i högsta

grad angeläget att genom avtal säkerställes den erforderliga tillgången till

apatithaltig råvara, något som likaledes torde kunna ske utan nämnvärda

olägenheter för gruvbrytningen.

De uppoffringar, som här förutsatta jämkning i avtalet kunna innebära

för Luossavaarabolaget, enkannerligen för dess stamaktieägare, torde få betraktas

som obetydliga. Erinras må, att Luossavaarabolagets ändamål, sådant

detta sedan gammalt angivits i bolagsordningen, är ej endast att idka

gruvdrift utan ock att bedriva malmförädlingsverksamhet. Om bolaget ej

självt ser sig i stånd att förverkliga sistnämnda ur nationella synpunkter

betydelsefulla del av bolagets syfte, synes den fordran dock kunna uppstäl
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 193.

5

las, att bolaget gör vissa begränsade utfästelser, varigenom bolaget åtminstone

indirekt kan främja den inhemska järnhanteringen och i sin mån bana

vägen för ett järnverk i Norrbotten. Ett ytterligare skäl till eftergift i detta

avseende från Grängesbergsbolagets sida är den lättnad i nuvarande, av

hänsyn till inhemska järnförädlingen tillkomna restriktioner beträffande

exporten från Grängesberg, som bolaget skulle vinna genom nu föreslagna

tilläggsavtal. Utöver nu medgivna årskvantitet av 1 miljon ton skulle från

gruvorna i Grängesberg få exporteras sammanlagt ytterligare högst 600,000

ton intill utgången av år 1940.

Det synes riksdagen önskligt, att i samband med behandlingen av nu föreliggande

förslag till överenskommelse också avtalsmässigt klarläggas Luossavaarabolagets

skyldigheter i här förevarande avseende så, att denna fråga

i möjligaste mån kan hållas oberoende av ytterligare framtida förhandlingar

med bolaget under 1927 års avtals fortsatta giltighetstid.

Beträffande de väckta motionerna om garantier för dels ökad skeppning av

malm över Luleå dels ock utökning av brytningen i Gällivare må erinras, att

Kungl. Majit i proposition nr 248 framlagt förslag om särskilda stödåtgärder

åt malmkommunerna. Såsom av sistnämnda proposition framgår, torde

Luleå, så länge malmbrytningen pågår i nuvarande utsträckning, kunna påräkna

en betydande malmutskeppning. Även i Gällivare är sysselsättningen

för närvarande god. De motionsvis gjorda yrkandena synas emellertid riksdagen

förtjäna uppmärksamhet. Gällivare kommuns stora beroende av

gruvdriften synes tarva alldeles särskilt beaktande, då enligt tidigare erfarenheter

en nedgång i malmkonjunkturen med därav följande minskning

av malmbrytningen plägar i första hand och synnerligen hårt drabba nämnda

samhälle. Ur sagda synpunkter vore det önskvärt, att brytningen av den

utökade kvantiteten malm fördelades mellan de två gruvsamhällena efter

samma grunder, som bestämts i 1927 års avtal, förutsatt, att detta låter sig

förena med en rationell försäljning av malmen. Härigenom skulle också i

viss utsträckning kravet på ökad malmskeppning över Luleå kunna tillgodoses,

då ju Gällivaremalmen tämligen undantagslöst skeppas över sistnämnda

hamn.

Riksdagen vill även erinra därom, att 1935 års riksdag avlät skrivelse till

Kungl. Majit ifråga om ökad skeppning över Luleå ävensom att i proposition

nr 248 upplysts, att de i ovannämnda båda motioner I: 245 och lii 361

avsedda spörsmålen skola bli föremål för utredning inom finansdepartementet.

Kungl. Majit lärer icke underlåta att vidtaga de åtgärder, som av utredningen

kunna befinnas påkallade.

En ytterligare förbättring av arbetstillgången i såväl Gällivare som Luleå

och länet i övrigt bör också kunna förväntas, om ökad och stadigvarande

framställning av järnmalmsslig och apatitslig jämte järnförädling och eventuellt

även framställning av fosforsyrelialtiga gödningsmedel kommer till

stånd inom länet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får riksdagen

dels anmäla, atl riksdagen bemyndigat Kungl. Majit alt å statens vägnar

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 193.

med Luossavaara—Kiirunavaara Aktiebolag samt Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund

träffa avtal i huvudsaklig överensstämmelse med det för

riksdagen framlagda förslaget;

dels ock i anledning av motionerna I: 243 och II: 362 anhålla om övervägande

av möjligheterna till en jämkning utav avtalets bestämmelser, så att

behovet av inhemsk råvara för järnförädling samt för tillverkning av fosforsyrehaltiga

gödningsmedel bättre säkerställes.

Stockholm den 8 april 1938.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.