Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt till jakt m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
1938-05-03 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1938:232, Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt till jakt m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 232.
1
Nr 232.
Godkänd av första kammaren den 3 maj 1938.
Godkänd av andra kammaren den 3 maj 1938.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om rätt till jakt m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.
(Jordbruksutskottets utlåtande nr 53 och memorial nr 68.)
Till Konungen.
I en till riksdagen den 14 januari 1938 avlåten proposition, nr 46, har Eders
Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga förslag till
1) lag örn rått till jakt;
2) lag angående tillägg till 7 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) örn servitut;
samt
3) lag örn ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7) angående
nationalparker.
I sammanhang med berörda proposition har riksdagen till behandling förehaft
åtskilliga med anledning av densamma väckta motioner.
I ärendet har jordbruksutskottet avgivit bifogade utlåtande nr 53, vilket av
riksdagen godkänts med undantag av 10 § 3 mom. och 26 § lagen örn rätt till
jakt. Förstnämnda lagrum har riksdagen godkänt i den lydelse, som föreslagits
i en vid utlåtandet angående samma lagrum avgiven reservation. 26 §
lagen örn rätt till jakt har riksdagen godkänt i den lydelse, som föreslagits av
utskottet i dess likaledes härvid fogade memorial nr 68.
Riksdagen har sålunda i anledning av förevarande proposition
1) med förklarande att Kungl. Maj:ts förslag till lag örn rätt till jakt icke
kunnat oförändrat antagas, för sin del antagit följande förslag till lag i ämnet:
Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 14 sami. Nr 232.
1
2
Riksdagens skrivelse Nr 232.
Lag om rätt till jakt.
Härigenom förordnas som följer:
1 §■
Den som har rätt till jakt äger att, med de undantag och inskränkningar
som äro stadgade i denna lag eller annan författning, å det område jakträtten
omfattar utan intrång av annan jaga samt döda eller fånga vilda däggdjur
och fåglar samt deras ungar ävensom tillägna sig sådana fåglars bon och ägg.
Jakträttsinnehavaren bör genom ändamålsenlig och efter tillgången på villebråd
lämpad jakt ävensom, där så lämpligen kan ske, genom åtgärder för
villebrådets skydd och förkovran sörja för bevarandet av ett artrikt och livskraftigt
villebrådsbestånd (jaktvård).
Jaktvården skall städse bedrivas under hänsynstagande till jordbrukets
och skogsskötselns ävensom andra näringars intressen.
2 §•
Jakträtt tillkomme, där ej annorledes stadgas i denna lag, en var jordägare
å honom tillhörigt område.
3 §•
Å häradsallmänning tillgodogöres jakträtten i enlighet med vad i lagen
örn häradsallmänningar är stadgat rörande delägares rätt till sådan allmänning.
4 §•
Å sockenallmänning, byaskog eller annan dylik samfällighet må delägarna,
där de ej annorledes åsämjas, allenast för egna behov utöva jakträtt.
Äro särskilda föreskrifter gällande om allmänningens eller samfällighetens
förvaltning, äga delägarna i enlighet därmed fatta beslut om jakträttens
tillgodogörande för gemensam räkning. I annat fall må bestämmelse om
jakträtten träffas efter ty är stadgat i lagen om förvaltning av bysamfälligheter
och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter.
Avgärda by havé jakträtt allenast å sina ägor inom hank och stör.
5 §•
1 mom. Den som äger väg havé icke jakträtt därå, med mindre han
äger mark därintill.
Den som äger marken å bägge sidor av väg havé, ändock han icke äger
vägen, jakträtt därå.
Går väg i gränsen mellan skilda ägares mark och äger ingen av dem vägen,
havé var och en av dem jakträtt å vägen.
2 mom. Å område, hörande till järnväg, spårväg eller kanalverk, må ej
idkas jakt, med mindre fråga är om åtgärder, som erfordras för trafikanläggningens
skyddande mot skada av villebråd.
Riksdagens skrivelse Nr 232.
3
6 §•
Å mark vilken såsom tvistig blivit ställd under förbud må icke någon av
de tvistande utan överenskommelse jaga.
7 §•
Boställshavare, kronohemmans åbo och, inom de sex nordligaste länen,
innehavare av kronotorp, skogstorp eller odlingslägenhet å kronomark samt
den som med nyttjanderätt innehar å sådan mark upplåtet kolonat ävensom
innehavare av fjällägenhet ovan odlingsgränsen inom Norrbottens och Västerbottens
län åge jakträtt å fastighetens ägor; dock skall den innehavare av
kronotorp, skogstorp, odlingslägenhet, kolonat eller fjällägenhet sålunda medgivna
jakträtten icke innefatta rätt till jakt efter älg.
Är eljest mark för jordbruk genom arrendeavtal eller annorledes åt någon
upplåten, åge brukaren, där ej annat avtalats, nyttja den jakt som hör till
marken.
Innehavare eller brukare av fastighet varom är fråga i denna paragraf må
icke utan särskilt bemyndigande av ägaren tala för fastigheten i frågor rörande
bildande av jaktvårdsområde varom sägs i 10 §.
8 §•
Är genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgande, avtal, dom eller
skattläggning eller på annat lagligt sätt än här ovan sägs bestämt om någons
rätt till jakt, vare det gällande.
Servitut, som innefattar jakträtten å viss fastighet, må dock, sedan femtio
år förflutit från servitutets tillkomst, ändå att sådana omständigheter icke
visas föreligga som avses i 7 § första stycket lagen örn servitut, på yrkande
av ägaren till den fastighet som besväras av servitutet av domstol förklaras
förfallet, såvida ej ägaren till den fastighet till vars förmån det gäller bestrider
yrkandet och servitutet finnes böra i jaktvårdens intresse bestå. Har
yrkande som nyss sagts avslagits, må förnyad prövning av frågan påkallas,
sedan tio år förflutit efter utgången av förstnämnda tid, och sedermera efter
utgången av varje ny tid av tio år.
9 §.
Jakträtt, som åt någon upplåtes annorledes än i samband med markens
upplåtande till brukande, må icke utan upplåtarens eller hans rättsinnehavares
samtycke överlåtas å annan.
10 §.
1 mom. Ägare av särskilda fastigheter, vilkas ägor bilda ett sammanhängande
område, må i ändamål att befrämja jaktvården å området besluta,
att ägorna skola utgöra jaktvårdsområde. För beslutets giltighet fordras fastställelse
av länsstyrelsen.
Jaktvårdsområde skall, efter vad fastighetsägarna besluta, bildas för visst
antal år, lägst tio år och högst tjugufem. Beslut örn bildande av jaktvårdsområde
skall tillika innehålla de huvudsakliga grunderna i fråga örn huru
å området jakten må utövas och viltvården handhavas ävensom fastighets
-
4
Riksdagens skrivelse Nr 232.
ägares skyldighet att å sin mark tåla, anlägga eller underhålla inrättning för
jaktvårdens tillgodoseende.
2 mom. Väckes förslag om bildande av jaktvårdsområde och enas icke
samtliga fastighetsägare härom eller angående tiden för jaktvårdsområdets
bestånd eller övriga frågor som avses i 1 mom. andra stycket, skall förslaget
företagas till prövning vid förrättning på stället. Sådan förrättning skall hållas
av förrättningsman som länsstyrelsen förordnar. Närmare föreskrifter
rörande förrättningen utfärdas av Konungen.
3 mom. Beslut om bildande av jaktvårdsområde vare ej giltigt med mindre
de vilka biträda beslutet utgöra minst fyra femtedelar av antalet fastighetsägare
och tillika äga minst fyra femtedelar av den mark varom fråga är.
Härvid må ägare av mark, som i avseende å läge, form och övrig beskaffenhet
finnes lämpligen böra bestå såsom eget jaktvårdsområde, icke mot sitt
bestridande kunna tvingas ansluta sig till jaktvårdsområde varom nu är
fråga.
11 §•
1 mom. Beslut om bildande av jaktvårdsområde, varom sägs i 10 §, skall
underställas länsstyrelsen, som har att tillse huruvida beslutet tillkommit i
laga ordning samt överensstämmer med lag och författning, så ock att det
är tjänligt för jaktvårdens främjande och icke kränker enskild rätt.
Beslutet skall av länsstyrelsen antingen oförändrat fastställas eller ogillas.
Vägras fastställelse, skall skäl därför uppgivas.
2 mom. Beslut som länsstyrelsen meddelar jämlikt denna paragraf skall
införas i länskungörelserna och tidning inom orten samt uppläsas i kyrkan
i den eller de socknar, där jaktvårdsområdet är beläget.
Mot länsstyrelsens beslut må talan föras hos Konungen genom besvär,
som skola ingivas till jordbruksdepartementet före klockan tolv å sextionde
dagen från den dag då beslutet upplästes i kyrkan eller, där beslutet upplästs
å olika dagar i särskilda socknars kyrkor, från den dag då det sist
blev uppläst.
3 mom. För beslut örn ändring av jaktvårdsområdes omfattning eller i
annan fråga, beträffande vilken jämlikt 10 § 1 mom. andra stycket bestämmelser
skola meddelas i beslutet om områdets bildande, skall vad ovan
stadgats om bildande av jaktvårdsområde samt örn länsstyrelsens prövning
av dylikt beslut äga motsvarande tillämpning.
12 §.
1 mom. Sedan beslut örn bildande av jaktvårdsområde, varom sägs i 10 §.
blivit fastställt, gälle det mot ny fastighetsägare.
2 mom. Tillkommer på grund av stadgande i 7 § jakträtten å fastighet
varom i 10 § är fråga annan än fastighetens ägare, skall den omständigheten
att ägaren biträder beslut örn bildande av jaktvårdsområde icke lända lill
inskränkning i den jakträtt som sålunda tillkommer fastighetens innehavare
eller brukare under besittnings- eller brukningstiden.
Riksdagens skrivelse Nr 232.
5
Vad nu stadgats skall ock i tillämpliga delar gälla om jakträtt varom är
bestämt på sätt i 8 § sägs.
Har jakträtten å fastighet som varder intagen i jaktvårdsområde eljest
upplåtits till någon, som icke besitter eller brukar fastigheten, åge han
uppsäga jakträttsavtalet till omedelbart upphörande.
3 mom. Ej må å jaktvårdsområde rätten till all jakt eller till jakt efter
särskild villebrådsart upplåtas till annan, med mindre samtliga fastighetsägare
äro därom ense.
13 §.
A öppna havet ävensom i skärgård på holmar, klippor och skär, som ej
höra till visst hemman, må utan tillstånd av kronan icke idkas annan jakt
än sådan som den bofasta kustbefolkningen av ålder bedrivit efter säl eller
sjöfågel.
14 §.
1 mom. Uppehåller sig varg eller järv bevisligen i trakten, åge en var
företaga jakt å sådant djur å annans jaktområde samt behålla de djur av
nämnda slag han därvid fäller.
2 mom. Påträffar någon tillfälligtvis säl, evar det vara må, då må han
döda och behålla djuret. Enahanda rätt havé ock den som påträffar djur,
tillhörande någon av följande arter, nämligen mullvadar, näbbmöss, fladdermöss,
hasselmöss, sorkdjur (sorkar och lämlar), råttor och möss.
15 §.
1 mom. Inkommer räv, grävling, iller, mink, mård, hermelin, vessla,
ekorre, vildkanin, igelkott, berguv, duvhök, sparvhök, korp, kråka, råka, kaja,
skata, nötskrika, pilfink eller gråsparv i gård eller trädgård, havé den som
där bor eller innehar trädgården så ock dennes folk rätt att döda och behålla
djuret, ändock att jakträtten där tillkommer annan.
Likaledes må björn eller lo, som inkommer i gård eller trädgård, av
nämnda personer dödas.
2 mom. Har jämlikt särskilda bestämmelser rätt tillagts jakträttsinnehavaren
att utan hinder av stadgat förbud döda vissa eljest fridlysta fåglar, då
sådant erfordras till förekommande av avsevärd skada i trädgård, eller att,
oberoende av stadgad fridlysning, avlägsna eller förstöra sådana fågelbon,
som blivit byggda i eller på byggnad eller i gård och därigenom förorsaka
olägenhet eller skada, ävensom i dylika bon varande ägg, skall enahanda rätt
tillkomma jämväl de i 1 mom. omförmälda personerna i fråga örn där avsedd
gård eller trädgård.
Innehavare av trädgård, anläggning för fruktodling eller plantskola skall,
ändock att han där icke äger jakträtt, hava samma rätt att inom anläggningen
fälla eljest fridlyst hare, som enligt vad därom må vara stadgat är
jakträttsinnehavaren medgiven. Sålunda fälld hare tillkomme jakträttsinnehavaren.
6
Riksdagens skrivelse Nr 232.
16 §.
1 morn. Den som under idkande av lovlig jakt sårar villebråd så, att det
faller å annans jaktområde inom ett hundra meter från gränsen av den
jagandes jaktområde, må tillvarataga och behålla villebrådet. Är det älg,
hjort eller rådjur, må den jagande dock ej från stället bortföra djuret utan
i närvaro av två ojäviga vittnen och vare han dessutom pliktig att sist å
andra dagen, sedan djuret fälldes, om förhållandet underrätta jakträttsinnehavaren
eller den som innehar marken eller någon av deras folk. Försummar
den jagande något härav, varde ansedd såsom den där olovligt jagat å
annans jaktområde.
2 mom. Har i annat fall än i 1 mom. avses älg, hjort eller rådjur, som
sårats vid lovlig jakt, tagit sin tillflykt till annans jaktområde, vare den
jagande pliktig att därom skyndsamt underrätta jakträttsinnehavaren eller
den som innehar marken eller någon av deras folk.
17 §.
Utan särskilt tillstånd av den som innehar marken må jakträttsinnehavaren
icke söka efter vilt eller eljest idka jakt i gård eller trädgård.
Vad i första stycket stadgas skall ock, så vitt avser tiden från och med den
1 maj till dess grödan är avmejad, äga tillämpning beträffande åker som är
besådd med säd eller gräs; dock att jakt som äger rum efter föreläggande
eller förordnande enligt 24 § 1 mom. må företagas jämväl å dylik åker, då
länsstyrelsen finner sådant nödvändigt för det med jakten avsedda ändamålet.
18 §.
1 mom. Dödar eller fångar man björn, lo eller örn, eller anträffar man
sådant djur såsom fallvilt, tillfälle djuret kronan, oberoende av vem jakträtten
tillkommer, där ej Konungen annorledes förordnar.
2 mom. Beträffande rätten till fallvilt av annat djur än björn, lo och örn
gäde följande:
Älg, hjort, rådjur och bäver, som anträffas såsom fallvilt under tid då
sådant djur är fridlyst, tillfälle kronan.
I övrigt tillkomme rätten till fallvilt jakträttsinnehavaren.
19 §.
Ej må någon utan lov skrämma eller mota, ej heller genom anstalter för
utfodring eller annorledes locka villebråd från annans jaktområde; dock
vare ej hinder för den som innehar marken att därifrån bortskrämma eller
bortdriva villebråd, i den mån sådant erfordras för avvärjande av skada
eller olägenhet.
Bulvan för fågelskytte ävensom redskap för fångst av levande nyttigt
vilt må ej utan lov uppsättas närmare annans jaktområde än två hundra
meter.
Riksdagens skrivelse Nr 232.
7
Idkas jakt med drivande hund å område som är av sådan beskaffenhet,
att drevet måste antagas komma att huvudsakligen framgå över annans
jaktområde, och framgår av omständigheterna uppenbarligen, att syftet är
att åtkomma villebråd från sistsagda område, vare ansett som om olovlig
jakt ägt rum.
20 §.
Med skjutvapen eller fångstredskap må icke någon utan tillstånd av jakträttsinnehavaren
färdas å annans jaktområde annorstädes än å väg som är
upplåten till allmänt begagnande, med mindre av omständigheterna framgår
att det sker i lovliga ärenden och hund, om sådan medföres, hålles kopplad.
21 §.
Lös hund må ej medtagas eller insläppas i annans hägnade jaktpark eller
djurgård; sker det, vare hunden förverkad.
22 §.
Löper hund lös i mark där villebråd finnes, åge jakträttsinnehavaren eller
hans folk rätt att upptaga hunden. Det åligger den som sålunda upptagit
hund att därom ofördröjligen tillsäga hundens ägare eller innehavare eller,
därest denne ej är känd eller icke kan träffas, låta kungöra det i tidning
inom orten. Den som vill återfå upptagen hund löse den med tio kronor
eller, där inom ett år före upptagandet av samma person innehavd hund
blivit hos samma jakträttsinnehavare löst, tjugu kronor jämte för varje
gång ersättning för hundens föda och övriga kostnader. Har ej ägaren eller
innehavaren löst hunden inom åtta dagar efter erhållen tillsägelse om upptagandet
eller inom trettio dagar från det kungörelsen därom blivit införd i
tidningen, vare hunden förverkad. Vill jakträttsinnehavaren hellre taga lösen,
vare hundens ägare eller innehavare skyldig att utgiva sådan enligt förut
angivna grunder, därest talan därom instämmes inom trettio dagar från det
hunden varit att anse såsom förverkad.
Jagar eller ofredar hund, som löper lös, villebråd, vare hundens ägare eller
innehavare skyldig ersätta jakträttsinnehavaren skada som därigenom må
anses hava skett å villebrådsbeståndet.
Låter hund, som löper lös och jagar eller ofredar villebråd, sig icke upptagas
och framgår av omständigheterna uppenbarligen, att hundens löslöpande
beror på ägarens eller innehavarens vårdslöshet, må under tiden från
och med den 1 mars till och med den 20 augusti jakträttsinnehavaren eller
hans folk döda hunden. Den som sålunda dödat hund skall därom ofördröjligen
göra anmälan till polisman i orten vid äventyr att eljest icke äga till
sitt fredande åberopa förhållande som nyss sagts.
23 §
Katt som anträffas utanför gård eller trädgård må av jakträttsinnehavaren
eller hans folk saklöst dödas.
8
Riksdagens skrivelse Nr 232.
24 §.
1 mom. Orsakas till följd av viss villebrådsarts utveckling avsevärd skada
å gröda, skog eller plantering och kan skadan icke genom rimliga åtgärder
från markinnehavarens sida förebyggas, förelägge länsstyrelsen jakträttsinnehavaren
att vidtaga de åtgärder som må finnas erforderliga i sådant avseende.
Föreläggande varom nu är sagt må dock ej givas, där anledning
föreligger till antagande att skadan varder markinnehavaren i huvudsak
gottgjord. Underlåter jakträttsinnehavaren att ställa sig föreläggandet till
efterrättelse, förordne länsstyrelsen, att jakt å området skall genom därtill
särskilt utsedd jägare äga rum i ändamål att åstadkomma erforderlig minskning
av villebrådsstammen.
Villebråd som efter föreläggande varom sägs i första stycket fälles eiler
fångas genom jakträttsinnehavarens försorg tillfälle honom. Villebråd som
fälles eller fångas vid jakt, företagen efter i samma stycke omförmält förordnande
och å tid då jakt efter sådant villebråd är i allmänhet tillåten, tillfälle
även jakträttsinnehavaren, därest han gäldar av saken föranledda kostnader.
Vill han det ej eller skedde jakten under stadgad fridlysningstid, skall
med villebrådet förfaras på sätt Konungen förordnar. Konungen bestämine
ock angående ordningen för meddelande av föreläggande och förordnande,
som avses i första stycket.
2 mom. Orsakas å gröda avsevärd skada av vildkaniner, må markinnehavaren,
ändå att jakträtten å marken tillkommer annan, så ock hans folk
där anställa fångst av vildkanin. Vid sådan fångst må icke medföras skjutvapen
eller hund. Fångad vildkanin tillfälle markinnehavaren.
25 §.
Vid jakt å område som innehaves av annan vare jakträttsinnehavaren
skyldig ersätta all skada, som å mark, hägnad eller annan egendom förorsakas
vare sig av honom själv eller av annan, vilken han givit lov att jaga,
eller av de vid jakten använda biträden eller hundar.
26 §.
1 mom. Den som vill utöva jakt å annan mark än den han äger eller till
vilken han har i 7 § omförmäld brukningsrätt vare pliktig erlägga jaktvårdsavgift.
Till bevis om att den jagande fullgjort vad honom enligt första stycket
åligger skall han vid jakten medföra ett för honom utfärdat jaktkort; och
vare han pliktig att vid anfordran uppvisa kortet för polisman eller med
polismans befogenhet utrustad ordningsvakt för jaktbevakning, befattningshavare
vid domänverket, lappfogde eller lapptillsyningsman, stiftsjägmästare
eller dennes biträden ävensom för den som äger, innehar eller vårdar marken
eller den eljest där äger jakträtt; skolande den befattningshavare vid
domänverket, lappväsendet och stiftsnämnd sålunda tillkommande befogen
-
Riksdagens skrivelse Nr 232.
9
heten att påfordra uppvisande av jaktkort hava avseende allenast å mark
som står under hans förvaltning eller uppsikt.
2 mom. Från skyldighet att erlägga jaktvårdsavgift äro befriade:
Konungen och medlemmar av det kungliga huset;
chefen för Konungens hovjägeristat i avseende å jakt som av honom på
Konungens uppdrag utövas å kronans områden;
personal vid domänverket samt lärare och elever vid skogshögskolan och
skogsläroverken i avseende å jakt som enligt gällande bestämmelser av dem
i deras nämnda egenskap utövas å kronans områden;
svensk eller norsk lapp vid utövning av den rättighet att jaga, som enligt
vad särskilt är stadgat må tillkomma honom i vissa delar av riket;
i trakterna ovan odlingsgränsen inom Norrbottens och Västerbottens län
samt skyddsskogsgränsen i Jämtlands län bofast person vid jakt med snara;
person, tillhörande den bofasta kustbefolkningen, vid den jakt efter säl eller
sjöfågel, som nämnda befolkning jämlikt 13 § må idka utan tillstånd; samt
person som enligt 27 § är skyldig utlösa jaktpass.
I övrigt äge bestämmelserna om jaktvårdsavgift icke tillämplighet i fråga
om:
jakt efter varg eller järv eller
rätten att under omständigheter, som angivas i 14 § 2 mom. och 15 §, döda
i nämnda lagrum omförmälda djur.
3 mom. Av influtna jaktvårdsavgifter skall bildas en fond (jaktvårdsfonden),
vilken efter Konungens bestämmande användes till främjande av
jaktvården inom riket. För sådant ändamål skola ock användas de övriga
medel som enligt vad därom må vara särskilt stadgat skola tillföras nämnda
fond.
4 mom. Konungen äger bestämma jaktvårdsavgifts belopp samt ordningen
för uppbörd, redovisning och fördelning av dylika avgifter ävensom för
utfärdande av jaktkort.
27 §.
Ä utrikes ort bosatt person må icke inom riket idka jakt, med mindre han
är försedd med ett för honom utfärdat jaktpass. Svensk undersåte vare
dock berättigad jaga å egen fastighet utan att innehava jaktpass; och skall
sådan rätt även tillkomma utländsk undersåte i fråga om fastighet, som han
förvärvat med Konungens tillstånd eller genom bodelning, arv eller testamente.
Jaktpass vare ej heller erforderligt för medlem av främmande makts
beskickning eller för norsk lapp vid utövning av den rättighet att jaga, som
enligt vad särskilt är stadgat må tillkomma honom i vissa delar av riket.
Jaktpass utfärdas i den ordning och mot den avgift till jaktvårdsfonden
Konungen bestämmer. Passet skall av den jagande vid jakten medföras
samt av honom vid anfordran uppvisas för den som enligt 26 § 1 mom.
äger påfordra uppvisande av jaktkort.
10
Riksdagens skrivelse Nr 232.
28 §.
Jagar någon olovligt å annans jaktområde, dinnes till dagsböter.
Har han därvid fällt, fångat, sårat eller påskjutit älg, hjort, rådjur, bäver,
björn eller lo, eller har jakten bedrivits vanemässigt eller i större omfattning,
eller har vid jakten i strid mot vad därom finnes stadgat använts motorfordon,
motorbåt, maskindrivet fartyg eller bogserad farkost, vare straffet
dagsböter, lägst tjugu, eller fängelse i högst sex månader.
Har olovlig jakt ägt rum inom annans fågeldamm eller har vid dylik jakt
inom annans hägnade jaktpark eller djurgård fällts, fångats, sårats eller påskjuta
villebråd som i andra stycket sägs eller ren eller svan, dömes den
jagande till fängelse eller vid synnerligen förmildrande omständigheter till
dagsböter, dock ej under tjugu.
29 §.
1 mom. Såsom olovlig jakt å annans jaktområde skall anses om någon
överträder det i 5 § 2 mom. stadgade förbudet, så ock örn någon olovligt utövar
jakt efter älg varom sägs i 7 §.
Har någon å annans jaktområde eller eljest olovligt tillvaratagit fallvilt
eller, där björn, lo eller örn dödats eller fångats, olovligt tillägnat sig djuret,
straffes såsom för olovlig jakt enligt vad i 28 § första stycket sägs.
2 mom. Utövar delägare i allmänning eller annan samfällighet, varom
sägs i 4 §, å området jakt, som strider mot vad enligt första stycket av nämnda
paragraf är tillåtet eller mot beslut som avses i andra stycket första punkten
av samma paragraf, vare ansedd som hade han, såsom avses i 24 kap. 6 §
strafflagen, missbrukat sin rätt i samfälligheten.
överträder ägare av mark, som ingår i jaktvårdsområde varom förmäles
i 10 §, eller å sådant område eljest jaktberättigad person de angående jaktutövningen
å området gällande reglerna, straffes med dagsböter.
30 §.
Fälles någon till ansvar för förbrytelse varom sägs i 28 eller 29 §, vare villebråd
som han olovligt dödat, fångat eller tillägnat sig eller fallvilt som han
tillvaratagit eller, därest det icke kan tillrättaskaffas eller det undergått förskämning,
dess värde förverkat.
Var det annat villebråd än björn, lo eller örn och skedde jakten å annat
område än i 5 § 2 mom. sägs samt med användande av tillåtet jakt- eller
fångstredskap och under tid, då jakt efter sådant villebråd är tillåten, eller
var fallviltet sådant som enligt bestämmelserna i 18 § tillkommer jakträttsinnehavaren,
tillfälle det förverkade denne eller, i fall varom förmäles i
29 § 2 mom. första stycket, övriga delägare i allmänningen eller samfälligheten
och, i fall varom sägs i samma moments andra stycke, övriga å jaktvårdsområdet
jaktberättigade personer.
Med björn, lo eller örn, som är förverkad, så ock med annat förverkat villebråd,
som dödats eller fångats medelst annat jakt- eller fångstredskap eller
Riksdagens skrivelse Nr 232-
11
under annan tid än i andra stycket sägs, ävensom med annat än där omförmält
förverkat fallvilt förfares på sätt stadgas i 36 §. Lag samma vare
beträffande förverkat villebråd, som dödats eller fångats å område som sägs
i 5 § 2 mom.
31 §.
1 mom. Anträffas å bar gärning någon som olovligt jagar å annans jaktområde,
må jakträttsinnehavaren eller den som äger, innehar eller vårdar
marken så ock deras folk av den jagande taga förverkat jaktbyte ävensom,
till vedermäle och pant, skjutvapen, annan jaktredskap och hundar. Vad
sålunda tagits till vedermäle och pant må behållas, till dess den jagande
bjuder rätt för sig.
Å område där jakträtt tillkommer kronan liksom å de till lapparnas uteslutande
begagnande anvisade områdena tillkomme enahanda rätt polisman
och med polismans befogenhet utrustad ordningsvakt för jaktbevakning ävensom
personal vid domänverket samt lappfogde och lapptillsyningsman.
Har den som blivit dömd till ansvar för olovlig jakt å annans jaktområde
inom två år därefter ånyo gjort sig skyldig till sådan förseelse, vare skjutvapen,
annan jaktredskap och hundar förbrutna; och skall därmed förfaras
på sätt föreskrives i 36 §.
Vad i detta moment är stadgat om den som olovligt jagar å annans jaktområde
gäde ock i fråga om den som å bar gärning beträdes med sådant
jagande, tillvaratagande, bortförande eller tillägnande, som enligt 16 § 1
mom. eller 29 § 1 mom. första stycket är att anse såsom olovlig jakt eller
för vilket åtgörande han enligt 29 § 1 mom. andra stycket skall straffas
såsom för olovlig jakt; och skola, där fråga är om olovligt tillvaratagande
av sådant fallvilt som jämlikt bestämmelserna i 18 § tillkommer kronan
eller olovligt tillägnande av björn, lo eller örn, de i andra stycket här ovan
omförmälda personerna äga att utöva där avsedd rätt jämväl å område,
där jakträtten tillkommer annan än kronan.
2 mom. Sätter i fall varom sägs i 1 mom. den brottslige sig till motvärn
mot jakträttsinnehavaren, den som äger, innehar eller vårdar marken eller
deras folk eller mot i andra stycket av samma moment omförmäld befattningshavare,
då någon av dem vill hindra honom från gärningen eller av
honom taga vad han åtkommit eller ock fråntaga honom det som må kvarhållas
till vedermäle och pant, dömes till fängelse i högst sex månader eller
straffarbete i högst två år.
32 §.
Idkar någon, som enligt bestämmelserna i 26 eller 27 § är skyldig att erlägga
jaktvårdsavgift eller utlösa jaktpass, jakt utan att hava fullgjort vad
sålunda åligger honom, straffes med böter från och med tio till och med
tre hundra kronor och vare dessutom pliktig erlägga högsta fastställda jaktvårdsavgift
eller avgift för jaktpass.
För avgifternas erläggande svare, lika med den skyldige, jämväl den som
12
Riksdagens skrivelse Nr 232.
tillåtit honom deltaga i jakten ävensom, i fråga om avgiften för jaktpass,
den som upplåtit jakträtt till honom, med rätt likväl att av den skyldige
söka åter vad sålunda erlagts.
För underlåtenhet att vid jakt medföra gällande jaktkort eller jaktpass
eller vägran att på anmodan av den det vederbör framvisa detsamma vare
straffet böter från och med fem till och med tre hundra kronor.
Visar den som blivit angiven för underlåtenhet, varom sägs i nästföregående
stycke, sist under tredje dagen från det angivelsen blev honom kunnig
hos åklagaren, att han vid tiden för förseelsen innehade gällande jaktkort
eller jaktpass, och giva omständigheterna vid handen, att förseelsen
haft sin grund i förbiseende, vare fri från ansvar.
33 §.
Uraktlåter någon i fall som avses i 16 § 2 mom. att fullgöra där stadgad
underrättelseplikt, straffes med dagsböter, där ej å förseelsen följer straff
enligt allmänna strafflagen.
Bryter någon mot vad i 17 § är föreskrivet, bote från och med fem till
och med tre hundra kronor.
överträder någon förbud som är stadgat i 19 första eller andra stycket
eller 20 § och är ej förseelsen att anse såsom olovlig jakt å annans jaktområde,
straffes med böter från och med tio till och med tre hundra kronor.
Var det i fall som avses i 19 § första stycket älg, hjort eller rådjur som
skrämdes, motades eller lockades, må böterna ej sättas lägre än femtio
kronor.
34 §.
Allmän åklagare åge föra talan i fråga örn olovlig jakt å område som avses
i 5 § 2 mom. så ock å förbrytelser örn vilka förmäles i 31 § 2 mom.
samt 33 § första stycket denna lag.
Sker intrång i kronans, menighets eller allmän inrättnings rätt eller överträdelse
av de angående jaktkort eller jaktpass meddelade föreskrifterna,
åge allmän åklagare att föra talan därom; och skall i fråga om mark som
står under domänverkets förvaltning rätt att föra talan om sådant intrång
tillkomma jämväl revirförvaltare vid detta verk.
I övrigt må förbrytelse mot denna lag ej åtalas av allmän åklagare, där
den ej av målsägande angives till sådant åtal.
Såsom målsägande enligt denna lag skall jämväl anses ägaren av marken
eller innehavare som avses i 7 § eller brukare vilken enligt samma lagrum
äger jakträtt, ändå att jakträtten av honom upplåtits åt annan, så ock, i
fråga om allmänning eller samfällighet, varom förmäles i 4 §, delägare i
allmänningen eller samfälligheten samt, beträffande jaktvårdsområde varom
sägs i 10 §, ägare av i området ingående mark eller å området eljest jaktberättigad
person.
Innefatta föreskrifter rörande förvaltningen av allmänning, samfällighet
eller jaktvårdsområde tillika bestämmelse enligt vilken rätten att beivra in
-
Riksdagens skrivelse Nr 232.
13
trång i jakträtten eller överträdelser i fråga om jaktutövningen skall tillkomma
viss person, vare sådan bestämmelse gällande.
35 §.
Vad i 17 kap. 11 § rättegångsbalken förordnas om dem som gå rättens
eller Konungens befallningshavandes bud och ärende, gäde ock om befattningshavare,
som har att öva tillsyn å efterlevnaden av denna lag.
36 §.
1 mom. Av böter som ådömas enligt denna lag ävensom av behållna försäljningssumman
av förverkat villebråd eller fallvilt, varom sägs i 30 § tredje
stycket, eller av belopp som jämlikt första stycket i sagda paragraf utgives
i stället för dylik egendom tillfälle hälften jaktvårdsfonden och återstoden
kronan.
Efter enahanda grund skall fördelas vad som må finnas i behåll av försäljningssumman
för egendom som jämlikt bestämmelserna i 31 § 1 mom.
tredje stycket är förbruten, sedan panthavare njutit tillgodo sin panträtt enligt
samma paragraf.
Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
lag.
2 mom. Där i beslag taget djur som avses i denna paragraf är underkastat
förskämning må det, sedan syn och värdering hållits av två ojäviga män, av
beslagaren försäljas på lämpligt sätt.
Annan förverkad eller förbruten egendom som avses i denna paragraf
skall försäljas å offentlig auktion; dock att, där förbrutet redskap utgöres
av skjutvapen eller är sådant som icke må användas till jakt eller fångst,
med detsamma skall förfaras på sätt Konungen bestämmer.
37 §.
Vad enligt bestämmelserna i 18, 29, 30, 31 och 36 §§ gäller om örn skall
i tillämpliga delar avse jämväl olovlig tillägnelse eller förstörelse av örns ägg
eller bo.
38 §.
Örn jakt a område som är avsatt till nationalpark så ock beträffande
svenska och norska lappars rättighet att jaga i vissa delar av riket gäde vad
särskilt är stadgat.
39 §.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938, dock att
dels vad i 8 § andra stycket stadgas skall tillämpas jämväl å servitut, som
uppkommit före den dag lagen trätt i kraft; skolande i nämnda lagrum föreskrivna
tid av femtio år räknas från sagda dag,
14
Riksdagens skrivelse Nr 232.
dels vad lagen inehåller om skyldighet att för rätten att utöva jakt hava
erlagt jaktvårdsavgift ej skall tillämpas förrän från och med den 1 maj 1939,
dels ock att under tiden till och med den 31 mars 1939 vid bekämpande
av vildkanin må tillämpas lagen den 15 juni 1935 örn rätt i vissa fall till jakt
å vildkanin; skolande sistnämnda lag upphöra att gälla från och med den 1
april 1939.
Genom denna lag upphävas i övrigt
lagen den 8 november 1912 om rätt till jakt,
24 kap. 12 och 13 §§ strafflagen så ock vad samma kapitel i övrigt innehåller
med avseende å olovligt jagande.
2) antagit Kungl. Maj:ts följande förslag till lag angående tillägg till 7 §
lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om servitut:
Lag angående tillägg till 7 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36
s. 25) om servitut.
Härigenom förordnas, att till 7 § lagen den 14 juni 1907 örn servitut skall
fogas ett nytt stycke av följande lydelse:
Huru i visst fall servitut, innefattande rätt till jakt, må förklaras förfallet,
ändå att sådana omständigheter icke visas föreligga som avses i första stycket,
därom skils i lagen om rätt till jakt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938.
3) antagit Kungl. Maj:ts följande förslag till lag om ändrad lydelse av 2 §
lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7) angående nationalparker:
Lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 (nr
56 s. 7) angående nationalparker.
Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 25 juni 1909 angående nationalparker1
skall erhålla följande ändrade lydelse:
2 §.
Vad i 1 § stadgats skall ej leda till inskränkning i enskild rätt, som må
vara uppkommen, då området avsättes till nationalpark, eller i de rättig
-
1 Senaste lydelse se 1927:435.
Riksdagens skrivelse Nr 232.
15
heter till bete, skogsfång, jakt och fiske, som äro lapparna medgivna, dock
att jakt efter björn, lo, älg eller örn ej må äga rum. Ej heller vare lapparna
förvägrat att medföra de för deras renhjordars bevakning nödiga hundar.
Förorsakas inom nationalparks område av björn, lo eller örn skada å
renar, vilka där må föras på bete, och är skadan icke att tillskriva uppenbar
vårdslöshet vid renarnas bevakning, skall sådan skada ersättas av statsverket.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938.
Stockholm den 3 maj 1938.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.