Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1937 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning.

1938-05-27 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1938:308, Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1937 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 308.

1

Nr 308.

Godkänd av första kammaren den 27 maj 1938.

Godkänd av andra kammaren den 27 maj 1938.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år

1937 församlade revisorers berättelse angående verkställd

granskning av statsverkets jämte därtill hörande

fonders tillstånd, styrelse och förvaltning.

(Statsutskottets utlåtande nr 147.)

Till Konungen.

Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer rörande

verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,

styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1936—30 juni 1937 i vissa fall för

kalenderåret 1937 uti avgiven berättelse anmält samt vederbörande verk och

myndigheter uti däröver avgivna förklaringar hos Kungl. Maj:t andragit, får

riksdagen i nedan nämnda ärenden anföra följande.

l:o.

Kostnader för arméns, marinens och flygets personalrullor.

Under försvarsdepartementet, § 5, hava revisorerna gjort vissa erinringar

rörande försvarsväsendets rullor (Del I sid. 12 och 13).

Revisorerna hava meddelat, att de med tryckningen och utgivningen av

försvarsväsendets personalrullor, nämligen svenska arméns rulla, svenska

marinens rulla och svenska flygvapnets rulla förenade kostnaderna täckas

i första hand genom inflytande medel av försäljning utav dessa rullor till

myndigheter och enskilda. Härutöver lämnas årligen av statsmedel bidrag

till rullornas tryckning och utgivning. Sålunda har Kungl. Maj:t år 1936 an

visat för arméns rulla högst 3,500 kronor, för marinens rulla högst 2,300

kronor och för flygvapnets rulla högst 500 kronor eller tillhopa högst 6,300

kronor. Enligt vad räkenskaperna utvisade plägade största delen av de årligen

anvisade beloppen tagas i anspråk.

Revisorerna hava gjort följande uttalande i frågan:

Bihang till riksdagens protokoll 19.‘I8. 14 sami. Nr 308.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 308.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår anvisas årligen icke oväsentliga

belopp av statsmedel för bestridande av kostnaderna för tryckning och

utgivning av ifrågavarande milor. Med hänsyn härtill synes det revisorerna

önskvärt, att rudorna uppställas på sådant sätt, att statens utgifter i görligaste

mån begränsas. Enligt revisorernas uppfattning torde statens kostnader

för rudorna kunna nedbringas, därest vid tryckning samma sättning

användes för de olika rudorna, i den mån dessa skola innehålla samma uppgifter.

Revisorerna vilja jämväl ifrågasätta, huruvida icke en gemensam

ruda för hela försvarsväsendet, innefattande den personal, som nu upptages

i de skilda rudorna, kan utgivas, och särtryck göras ur denna mila för

de olika försvarsgrenarna, i den mån så befinnes erforderligt.

Yttranden hava avgivits av flygstaben, lantförsvarets kommandoexpedition

och sjöförsvarets kommandoexpedition (Del II sid. 49—53).

Såsom av revisorerna framhållits uppgöras för de olika försvarsgrenarna

skilda milor, för vilkas tryckning och utgivning icke oväsentliga belopp av

statsmedel årligen anvisas. I likhet med revisorerna finner riksdagen, att ett

nedbringande av dessa kostnader skulle kunna ske, därest en för hela försvarsväsendet

gemensam rulla trycktes, ur vilken sedan erforderliga särtryck

för de olika försvarsgrenarna kunde göras. Det synes riksdagen vidare lämpligt,

att den sålunda ifrågasatta gemensamma milan uppgöres under överinseende

av en och samma befattningshavare. Härigenom skulle erforderlig enhetlighet

i rullans redigering kunna åstadkommas.

Under åberopande av det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl. Maj:t

ville vidtaga åtgärder för upprättande av en för hela försvarsväsendet gemensam

personalrulla.

2:o.

Ersättning till statsverket vid anlitande av statspolis.

Under socialdepartementet, § 19, hava revisorerna framställt vissa erinringar

i fråga om ersättning till statsverket vid anlitande av statspolis (Del I

sid. 51—55).

Revisorerna hava lämnat en redogörelse för förfaringssättet vid rekvisition

av statspolis för tjänstgöring vid tävlingar och dylika tillställningar, varav

framgår, att det ankommer på vederbörande polischef att avgöra, huruvida

kostnaden för polisbevakningen vid tillställningen skall gäldas av arrangören

eller ej. Därest gottgörelsen för bevakningen skall gäldas av arrangören,

upprättas räkningar å ersättningen av statspolisen, till vilken ersättningen

inbetalas. Statsverket tillkommande belopp insättas på länsstyrelsens

checkräkning i riksbanken.

En av revisorerna upprättad tablå, utvisande av enskilda under budgetåret

1936/37 till statsverket inbetalda ersättningar för anlitande av statspolis,

giver vid handen, att stora variationer förefinnas i de belopp, som inflyta till

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 308.

3

de olika länen för här ifrågavarande ändamål. En bidragande orsak härtill

hava revisorerna funnit vara att söka i den omständigheten, att hos vederbörande

myndigheter olika uppfattning är rådande, huruvida kostnaden för

anlitande i sådana fall av statspolis bör gäldas av den enskilde arrangören

eller stanna å statsverket. Såsom skäl för att kostnaden skall stanna å statsverket

har, bland annat, anförts, att polispersonalen ansetts behövlig endast

för ordnande av trafiken å vägar och bevakning av områden gränsande intill

platsen för tillställningen.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:

Enligt revisorernas mening måste det anses mindre lämpligt, att ersättning

i fall, varom här är fråga, utbetalas av arrangören direkt till vederbörande

polispersonal. Med hänsyn till denna personals ömtåliga ställning finna revisorerna

det angeläget, att nu angiven gottgörelse i första hand inlevereras

till länsstyrelsen för att därefter tillhandahållas polispersonalen. Vad nu anförts

gäller jämväl ersättning för bevakning fullgjord under fritid.

Den av revisorerna verkställda granskningen har givit vid handen, att stor

osäkerhet synes råda i fråga örn tillämpningen av gällande bestämmelser rörande

ersättning till statsverket vid anlitande av statspolis. I vissa län har

i samband med lämnande av tillstånd att anordna tillställningar vederbörande

arrangör ålagts att utgiva ersättning för därvid anlitad polispersonal.

I andra län åter har dylik ersättningsskyldighet icke ansetts böra åvila

arrangörerna, utan hava kostnaderna i stället fått stanna på statsverket. Revisorerna,

som anse detta förhållande otillfredsställande, finna det angeläget,

att åtgärder vidtagas för ernående av en i möjligaste mån enhetlig tilllämpning

av bestämmelserna på detta område.

Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, statspolisintendenten

samt länsstyrelserna (Del II sid. 156—205). Förstnämnda tre

myndigheter samt flertalet länsstyrelser hava icke haft något att erinra mot

vad revisorerna föreslagit.

Riksdagen ansluter sig till revisorernas åsikt om det mindre tillfredsställande

däri, att ersättning i de fall, varom här är fråga, utbetalas av tillställnings

anordnare direkt till vederbörande polispersonal. Riksdagen, som anser ändring

härutinnan böra ske, anser i likhet med revisorerna, att dylik ersättning

bör inbetalas till länsstyrelsen för att därefter tillhandahållas polispersonalen.

Revisorerna hava vidare anmärkt på rådande osäkerhet vid tillämpningen

av gällande bestämmelser rörande ersättning till statsverket vid anlitande av

statspolis. Riksdagen finner med anledning av vad revisorerna anfört påkallat,

att utförligare föreskrifter rörande kostnadernas bestridande komma till

stånd, så att en i möjligaste mån enhetlig tillämpning av bestämmelserna på

området kan vinnas.

Under åberopande av det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl. Majit

ville vidtaga åtgärder i syfte att åstadkomma en i möjligaste mån enhetlig tilllämpning

av bestämmelserna rörande ersättning till statsverket vid anlitande

av statspolis.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 308.

3:o.

Vissa entreprenadförfaranden.

Under kommunikationsdepartemenet, § 22, hava revisorerna framställt vissa

erinringar beträffande sättet för infordrande av entreprenadanbud vid vägdistrikten

(Del I sid. 63 och 64).

Revisorerna hava meddelat, att de vid sin granskning av vägdistriktens

räkenskaper observerat, att distrikten vid infordrandet av entreprenadanbud

i allt större utsträckning icke utfärda inbjudning till allmän tävlan, utan

allenast infordra anbud från vissa firmor. Revisorerna hava funnit, att den

i § 18 av entreprenadförordningen angivna undantagsbestämmelsen i många

distrikt rent av blivit huvudregel. I nämnda paragraf är föreskrivet, att anbud

i stället för genom offentlig kungörelse får infordras genom särskilda

skrivelser, när endast ett begränsat antal leverantörer eller entreprenörer

anses förfoga över den insikt eller yrkesskicklighet eller de hjälpmedel, som

erfordras för avtalets behöriga fullgörande, eller finnas äga den pålitlighet,

som lämnar garanti för ett sådant fullgörande.

Revisorerna hava gjort följande uttalande:

Revisorerna finna den praxis som sålunda synes utveckla sig olämplig.

Det torde vara ofrånkomligt att missförhållanden lätt kunna insmyga sig,

om ej samtliga firmor, som syssla med ifrågakommande slag av arbeten,

beredes möjlighet att deltaga i konkurrensen örn dylika arbeten. Entreprenadförordningen

åsyftar ju å ena sidan att garanti skall vinnas för att

billigast möjliga priser skola kunna ernås och å andra sidan att varje leverantör

skall i vederbörlig ordning beredas tillfälle att — örn han så önskar

— åtaga sig arbeten för det allmänna. En uraktlåtenhet att genom allmän

kungörelse utlysa ett vägarbete på entreprenad kan lätteligen medföra —

förutom alltför höga priser — gynnandet av vissa firmor, varjämte risken

för kartellbildning torde i hög grad ökas.

Revisorerna, som ansett sig böra fästa riksdagens uppmärksamhet på ovan

påtalade förfaringssätt, anse det angeläget, att sådana åtgärder vidtagas att

entreprenadförordningens föreskrifter bliva ovillkorligen bindande för vägdistrikten

och att därvid jämväl tillses att det i 18 § av sagda förordning

medgivna mera summariska förfaringssättet tillämpas endast undantagsvis

och i sådana fall, för vilka sagda paragraf uttryckligen är avsedd.

Yttrande har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (Del II sid. 217

—219), som bifogat yttrande av svenska vägstyrelsernas förbund.

Vidare hava revisorerna under § 24 anmärkt på förfarandet i ett entreprenadärende

i Tjörns härads vägdistrikt (Del I sid. 68—70).

Revisorerna hava meddelat, att inom Tjörns härads vägdistrikt ett väganläggningsföretag

utlysts på entreprenad. Sedan anbuden öppnats, visade

det sig att lägsta anbudet, som inlämnats av civilingenjören A. Berne, Hälsingborg,

lydde på 129,700 kronor, under det att det näst lägsta var 142,955

kronor. Av handlingarna framgår, att det lägsta anbudet icke blev av vägstyrelsen

antaget. Styrelsens beslut syntes vara grundat därpå, att anbudet

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 308.

5

icke omfattade viss husflyttning och att en av Berne, enligt uppgift något

för sent, avgiven borgensförbindelse ansågs till sin omfattning otillfredsställande.

På sätt av vägstyrelsens protokoll framgår, var Berne okänd av

styrelsen och vägingenjören.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:

Enligt revisorernas mening har denna entreprenadfråga icke skötts på ett

tillfredsställande sätt. Redan den ovan påtalade underlåtenheten att söka

vinna en överenskommelse med den entreprenör, som inkommit med det

lägsta anbudet, synes revisorerna anmärkningsvärd. Därest emellertid den

i vägstyrelsens protokoll den 9 oktober 1936 omförmälda omständigheten, att

nämnda entreprenör »var okänd både av styrelsen och vägingenjören», spelat

in vid valet av entreprenör, lärer vägstyrelsens förfaringssätt få betecknas

som än mer anmärkningsvärt. Om ett dylikt skäl finge bliva utslagsgivande

vid val av entreprenör, skulle lätteligen den konsekvensen kunna inträda,

att de av vägstyrelsen och vägingenjören kända entreprenörerna erhölle ett

slags monopolställning, som säkerligen komme att ofördelaktigt inverka på

kostnaderna för vägbyggen här i landet.

Yttranden hava avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län samt vägingenjören i sistnämnda län (Del

II sid. 224—229).

Det av revisorerna under § 22 anmärkta sättet för infordrande av entreprenadanbud

vid vägdistrikten utvisar, att förhållandena på ifrågavarande

område icke äro fullt tillfredsställande. Då det, såsom här ofta är fallet,

gäller företag, för vilkas utförande avsevärda bidrag av allmänna medel

lämnas, är det också en angelägenhet av vikt, att garanti vinnes för att

upphandlingen sker på bästa och billigaste sätt. Starka skäl synas riksdagen

därför tala för att jämväl på förevarande område den statliga upphandlingens

principer tillämpas. Riksdagen finner sig därför böra ansluta sig till revisorernas

förslag, att sådana åtgärder vidtagas, att, då det gäller utförande av

med statsmedel understödda arbeten, med vilka medel automobilskattemedel

äro att likställa, föreskrifterna i nämnda förordning bliva bindande för vägdistrikten.

Vad beträffar det av revisorerna under § 24 påtalade entreprenadförfarandet

anser sig riksdagen böra framhålla, att riksdagen i likhet med revisorerna

funnit vad i ärendet förekommit anmärkningsvärt.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Maj:t ville beträffande upphandlingsförordningen

låta vidtaga åtgärder i av riksdagen ovan angivet hänseende.

4:o.

Ersättning enligt allmänna resereglemente!.

Under finansdepartementet, § 33, hava revisorerna till behandling upptagit

frågan rörande statsverkets utgifter för reseersättningar och därvid ifrågasatt

vissa ändringar i allmänna resereglemente! (Del I sid. 77—83).

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 308.

Revisorerna hava framhållit, att under senare år en avsevärd ökning av

statsverkets utgifter för reseersättningar skett. Denna ökning vore enligt revisorernas

mening att hänföra till en förändring i fråga om antalet befattningshavare,

ändrad tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i bestämmelserna

örn för vilka resor ersättning utginge. En annan mera bidragande orsak

till kostnadsökningen syntes revisorerna emellertid vara att söka i den ändring

av färdsättet, som skett genom den alltmera tilltagande automobiliseringen,

vilken möjliggjort företagandet av tjänsteresor i större omfattning än

vad förut kunnat ske.

Vad beträffar användandet av omnibus hava revisorerna erinrat därom,

att i allmänna resereglementet finnas upptagna vissa inskränkningar i skyldigheten

att använda detta fortskaffningsmedel. Sålunda stadgas under 4 §

i berörda reglemente, bland annat:

»I fall, där järnväg kan användas i stället för omnibus, är förrättningsmannen

berättigad att begagna sig av förstnämnda färdsätt, därest icke härigenom

traktamentsersättningen blir högre än örn omnibus använts.

Därest av vederbörande myndighet för viss resa eller särskilda slags resor

icke annorlunda föreskrives, är förrättningsman icke skyldig att färdas med

omnibus i annat fall än då han samma dag, han avreser från en ort, dit återkommer.

»

Revisorerna hava vid sin granskning uppmärksammat, att omnibus användes

i ringa utsträckning vid tjänsteresor i statens ärenden. Dylika resor

hava i regel endast förekommit på kortare sträckor samt då skyldighet därtill

förelegat.

Revisorerna hava vidare framhållit, att den av dem verkställda granskningen

givit vid handen, att användandet av egen bil såsom fortskaffningsmedel

vid tjänsteresor under de senare åren betydligt ökats.

Ersättning för färd med s. k. annan automobil, vilken ersättning bestämdes

i 1927 och 1929 års resereglementen till 40 öre per kilometer, sänktes år

1931 till 35 öre och år 1933 till 30 öre per kilometer.

På grund av bestämmelserna i allmänna resereglementet erhåller förrättningsman

ofta endast ersättning såsom örn resan helt eller delvis företagits å

järnväg, oaktat han använt sig av egen bil (s. k. fingerad resa). Vid uppgörandet

av reseräkning för en dylik resa har därför förrätlningsmannen att

beräkna kostnaden för färdsätt och färdväg, som icke använts utan helt fingerats.

För att kunna avgöra, vilken ersättning han är berättigad till, måste

förrättningsmannen upprätta dels en räkning på den fingerade resan, dels en

räkning avseende den i verkligheten företagna resan. Det ligger i sakens

natur, framhålla revisorerna, att upprättande och granskning av dylika räkningar

måste bliva avsevärt tidsödande. Lika självfallet är, att därvid kunna

uppkomma svåra bedömningsfall.

Revisorerna hava slutligen erinrat därom, att vid gemensam färd i bil, som

tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen, äger denne enligt

allmänna resereglementet för bilens användande åtnjuta gottgörelse enligt

för taxebil gällande taxa. Vid gemensam färd äger dessutom envar förrätt
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 308.

7

ningsman uppbära ersättning med 5 öre per kilometer. Revisorerna hava

med några exempel påvisat, vilka avsevärda utgifter som dylik s. k. samåkning

medfört för statsverket.

Såsom allmänt uttalande i dessa frågor hava revisorerna anfört följande:

Såsom av det föregående framgår, har allmänna resereglementet tid efter

annan varit föremål för ändringar på olika områden. Det torde också ligga

i sakens natur, att en författning, som i så hög grad som allmänna reseloglementet

är underkastad utvecklingens lag, måste för att vara tidsenlig

undergå en fortlöpande komplettering. De av revisorerna nu gjorda iakttagelserna

utvisa även, att under de senaste åren åtskilliga omständigheter

tillkommit, som i vissa hänseenden göra en ändring av allmänna resereglementet

ånyo påkallad.

I första hand torde härvid en utvidgning av skyldigheten att vid tjänsteresor

använda omnibus böra komma till stånd. Såsom förut framhållits,

har omnibustrafiken under senaste åren i synnerligen hög grad utvecklats.

Sedan tillkomsten av 1929 års allmänna resereglemente hava sålunda de

koncessionerade busslinjerna i såväl antal som längd nära fördubblats, varjämte

trafiksystemet i olika avseenden förbättrats. Härtill har statsverket

avsevärt bidragit dels genom inrättande av nya linjer, dels ock genom inköp

av privata sådana. Med den bekvämlighet, som numera utmärker detta

färdsätt, har det i allt mera ökad omfattning kommit att utnyttjas av allmänheten.

Under sådana förhållanden kan det knappast längre anses försvarligt

att undantaga statens befattningshavare från skyldigheten att vid

tjänsteresor, då det lämpligen låter sig göra, använda sig av nämnda färdsätt.

Därest denna skyldighet införes, synas kilometerpenningar lika litet

böra utgå vid bussresa som exempelvis vid järnvägsresa.

Revisorerna hava i sin redogörelse vidare framhållit, hurusom användandet

av egen bil i viss mån kommit att dominera vid företagandet av tjänsteresor.

Detta har sin grund i de praktiska fördelar, som användandet av ett

dylikt färdsätt ofta medför ur såväl statens som den enskilde förrättningsmannens

synpunkt. Det torde emellertid icke kunna förnekas, att gällande

bestämmelser örn ersättning vid sådana resor till följd av den snabba utvecklingen

på ifrågavarande område, numera, såsom redan framhållits, torde

få anses opraktiska och otidsenliga. Det synes med hänsyn härtill^ revisorerna,

som örn tidpunkten nu vore inne för en omarbetning av ifrågavarande

bestämmelser för åstadkommande av enklare och klarare beräkningsgrunder.

Därvid lärer man för att i största möjliga utsträckning kunna

borteliminera med s. k. fingerade resor förenade olägenheter böra taga

under övervägande att medgiva användandet av egen bil i större utsträckning

än vad som för närvarande är fallet.

Revisorerna anse sig även böra ifrågasätta, huruvida icke en nedsättning

av ersättningen för användningen av egen automobil bör komma till stånd.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, torde åtskilliga invändningar

även kunna göras mot de nuvarande föreskrifterna om ersättning vid samåkning.

Vad först angår den extra ersättning, som innehavare av automobil

vid sådan resa herodes genom rätten till gottgörelse enligt för taxeautomobil

gällande taxa jämte kilometerpenningar, torde den vara väl högt tilltagen.

Revisorerna vilja erinra därom, att i de i anledning av riksdagens beslut

utfärdade bestämmelserna örn ersättning åt befattningshavare vid skogsvårdsstyrelserna

och hushållningssällskapen rätten till dylik extra ersättning

reducerats så att ägaren endast erhåller 5 öre per kilometer för värjo medresande.

Enligt revisorernas uppfattning föreligger icke något skäl att i

detta hänseende ställa statens befattningshavare i en gynnsammare ställning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr 308.

Vad beträffar kilometerpenningar till inedresande förrättningsmän vid

samåkning, har denna ersättning motiverats med att förrättningsmännen

därigenom skulle bliva mera benägna att använda sig av detta färdsätt. Då

emellertid staten vid samåkning i själva verket avgiftsfritt tillhandahåller

förrättningsmännen fortskaffningsmedel — vid resa med taxeautomobil genom

ersättning till den främste av förrättningsmännen för vad han verkligen

utgivit jämte kilometerpenningar och vid resa med annan automobil

genom ersättning till den, som äger eller disponerar bilen — lärer i överensstämmelse

med vad som gäller, då förrättningsmän använder kronan tillhörigt

fordon, några kilometerpenningar till de medresande överhuvud taget

icke böra utgå.

Sina beträffande allmänna resereglementet gjorda iakttagelser hava revisorerna

velat bringa till riksdagens kännedom.

Yttranden hava avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket (Del

II sid. 274—277), vilka båda myndigheter anslutit sig till vad revisorerna

anfört.

De av revisorerna under förevarande paragraf berörda spörsmålen avse

vidtagandet av vissa ändringar i allmänna resereglementet med avseende å

skyldigheten att vid tjänsteresor begagna omnibus samt frågorna rörande dels

användandet av egen bil, dels ock ersättning vid s. k. samåkning.

Revisorernas iakttagelser hava givit riksdagen den uppfattningen, att med

hänsyn till automobilväsendets snabba utveckling och statsverkets under senare

år avsevärt ökade utgifter för reseersättningar vissa kompletteringar i

allmänna resereglementets bestämmelser äro påkallade. Vad särskilt beträffar

de delar av resereglementet, varom revisorerna ovan uttalat sig, synes en

ändring vara av förhållandena motiverad. I likhet med de i ärendet hörda

myndigheterna finner riksdagen det föreliggande spörsmålet vara av den betydelse,

att detsamma bör av Kungl. Majit i lämpligt sammanhang upptagas

till närmare övervägande i syfte att på ifrågavarande område åstadkomma

tydligare och mera tidsenliga bestämmelser.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit ville taga under övervägande vad

revisorerna anfört i fråga om ändringar i allmänna resereglementets bestämmelser.

5:o.

Räntor å vissa restituerade utskylder.

Under finansdepartementet, § 34, hava revisorerna gjort vissa erinringar i

fråga örn tillämpningen av kungl, förordningen den 2 maj 1919 angående rätt

till ränta vid restitution av utskylder m. m. (Del. I sid. 83—85).

Enligt nämnda förordning skall envar, som efter besvär över taxering

eller debitering vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförd utskyld

eller avgift till stat eller kommun eller från annan allmän utskyld eller

avgift, vid återbekommandet av det belopp, han för mycket erlagt, tillika

äga erhålla ränta därå efter fem för hundra om året från och med den dag,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 308.

9

beloppet visas vara av honom guldet, till den dag, detsamma återbekommes.

Dock må ränta ej utgå för längre tid än till dess trettio dagar förflutit, efter

det Kungl. Maj:ts beslut i besvärsmålet meddelats eller underordnad myndighets

beslut däri tagit åt sig laga kraft.

Revisorerna hava påvisat, hurusom i vissa fall skattskyldig uppburit ränta

å restituerade skattebelopp, där den överordnade myndighetens beslut

icke inneburit någon ändring av den skattskyldiges taxeringar utan endast

att fördelningen av den skattepliktiga inkomsten mellan olika taxeringsdistrikt

eller kommuner ändrats.

Revisorerna hava sammanfattat sina iakttagelser i följande allmänna yttrande:
Förarbetena

till 1919 års förordning angående rätt till ränta vid restitution

av utskylder m. m. utvisa, att man vid förordningens tillkomst närmast

haft uppmärksamheten på sådana fall, där en skattskyldig erhållit en verklig

nedsättning av eller befrielse från erlagda utskylder. Däremot innehålla

förarbetena icke något uttalande om de fall, där befrielsen från eller nedsättningen

av de erlagda skattebeloppen endast berott på ändrad fördelning av

det beskattningsbara beloppet mellan olika kommuner eller taxeringsdistrikt.

På grund av nu gällande bestämmelser i ämnet har därför skattskyldig kunnat

uppbära ränta å restituerade skattebelopp, som endast överflyttats från

en kommun till en annan eller från ett taxeringsdistrikt till ett annat inom

samma kommun.

De av revisorerna nu gjorda iakttagelserna synas emellertid otvetydigt

giva vid handen, att ett reglerande av rätten till räntegottgörelse i fall, varom

nu är fråga, måste verkställas. Föreliggande spörsmål tarvar emellertid

en utredning, som utan dröjsmål bör komma till stånd. Revisorerna vilja

med hänsyn till vad sålunda förekommit påkalla åtgärder från riksdagens

sida i detta ärende.

Vad revisorerna under förevarande paragraf anfört synes riksdagen giva

vid handen, att nuvarande bestämmelser angående rätt till ränta vid restitution

av utskylder m. m. icke äro i alla avseenden fullt tillfredsställande.

Revisorerna hava för sin del ansett, att ett reglerande av rätten till räntegottgörelse

i fall, varom här är fråga, bör komma till stånd.

Då riksdagen, som således helt ansluter sig till de av revisorerna anförda

synpunkterna, är av den uppfattningen, att detta spörsmål bör bliva föremål

för närmare utredning, får riksdagen anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta

verkställa utredning i syfte att i av revisorerna anmärkta avseenden åvägabringa

ändring i gällande bestämmelser rörande rätt till räntegottgörelse.

6:o.

Brandförsäkring av statsverket tillhörande byggnader lii. ni.

Under finansdepartementet, § 40, hava revisorerna till behandling upptagit

frågan rörande brandförsäkring av kronans byggnader (Del 1 sid. 96—98).

Revisorerna hava meddelat, att det nu föreliggande spörsmålet varit föremål

för granskning av 1913 års revisorer. Nämnda års revisorer, som på
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 308.

visade, hurusom man i ett flertal fall frångått regeln, att staten vore sin egen

assuradör, uttalade önskvärdheten därav, att bestämda föreskrifter blevo

meddelade till lösande av frågan beträffande försäkring av statsverkets fasta

och lösa egedom.

Efter att nu hava erinrat därom, att några bestämmelser i ämnet icke blivit

utfärdade, hava revisorerna gjort följande uttalande:

Även innevarande års revisorer hava uppmärksammat, att försäkring av

fast egendom förekommit även i sådana fall, där Kungl. Majrts medgivande

därtill icke förelegat. Jämväl försäkring av lös egendom har skett, liksom

stöldförsäkring m. m.

Enligt vad revisorerna inhämtat, hava i flera fall inom riksräkenskapsverket

anmärkningar framställts angående utbetalning av försäkringsavgifter

för ändamål, varom här är fråga.

Berörda utbetalningar torde hava haft sin grund i att vederbörande redogörare

saknat kännedom om bestämmelserna i ämnet. Dessutom tillkommer,

alt dessa bestämmelser endast avsett brandförsäkring av fast egendom. Det

synes revisorerna angeläget, att föreskrifter i ämnet utfärdas, som äro bättre

avpassade efter de tidsförhållanden, som för närvarande råda.

Yttrande har avgivits av byggnadsstyrelsen (Del II sid. 291 och 292), som

funnit önskvärt, att särskilda, enhetliga bestämmelser utfärdas rörande försäkring

av kronan tillhörig egendom.

Av vad revisorerna anfört synes framgå, att förhållandena på ifrågavarande

område icke äro fullt tillfredsställande. Med hänsyn till den föreliggande

frågans vikt och betydelse ur såväl principiell som praktisk synpunkt,

har riksdagen i likhet med revisorerna och byggnadsstyrelsen funnit önskvärt,

att enhetliga och bestämda föreskrifter utfärdas rörande försäkring av

kronan tillhörig egendom.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder för åstadkommande

av enhetliga föreskrifter rörande försäkring av kronan tillhörig

egendom.

7 :o.

Statsbidrag till Söderköpings stads skolor för yrkesundervisning.

Under ecklesiastikdepartementet, § 46, hava revisorerna framställt vissa

anmärkningar beträffande till Söderköpings stads skolor för yrkesundervisning

utbetalat statsbidrag. (Del I sid. 109—lil.)

Revisorerna, som inledningsvis redogjort för bestämmelserna i gällande

kungörelse angående statsunderstöd till kommunala och enskilda anstalter

för yrkesundervisning, hava meddelat, att de vid sin granskning uppmärksammat,

att vissa lärare enligt särskilda »donationsbrev» skänkt till Söderköpings

stads skolor för yrkesundervisning i det närmaste hela den del av

deras blivande löner, som icke skulle komma att utgå av statsbidrag. Av

handlingarna i ärendet hade vidare framgått, att ifrågavarande lärare efter

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 308.

11

donationsbrevens utfärdande antagits till lärare vid skolorna. Riksräkenskapsverket,

som tidigare påtalat ifrågavarande förhållanden, hade inhämtat

yttrande i frågan från skolöverstyrelsen, som ansett, att den omständigheten,

att visst bidrag i form av donationer lämnats av lärare, som varit anställda

vid skolorna, icke kunde lagligen lända till inskränkning i skolornas rätt till

statsunderstöd och att någon jämkning i statsbidraget, då vid dettas beräknande

hänsyn tagits till lärarnas avlöning, icke kunde anses befogad.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:

Avsikten med bestämmelserna i förenämnda kungörelse är uppenbarligen,

att vederbörande kommun, landsting, annan kommunal samfällighet eller

förening av flera dylika skall omhänderhava skolornas förvaltning samt

också ekonomiskt stödja skolornas verksamhet. I här relaterade fall har

icke kommunens ekonomiska biträde till skolans verksamhet ifrågakommit,

då det gällt lärarpersonalens avlöning. Tillvägagångssättet att lärarna genom

s. k. donationsbrev avstå från den del av sin avlöning, som icke utgår av

statsmedel, anse revisorerna anmärkningsvärt, och skulle denna praxis vinna

efterföljd, skulle konsekvenserna kunna bli ganska omfattande. Skolöverstyrelsen

har, som förut nämnts, endast framhållit, att det påtalade förfarandet

icke kunde lagligen föranleda någon beskärning av statsbidraget. Ej

heller har skolöverstyrelsen gjort någon erinran mot det principiellt olämpliga

i förfaringssättet.

Särskilt med hänsyn till den ståndpunkt, som skolöverstyrelsen intagit,

finna revisorerna ofrånkomligt, att sådan ändring sker av föreskrifterna i

ovannämnda kungörelse örn statsunderstöd till kommunala och enskilda anstalter

för yrkesundervisning, att nu påtalade tillvägagångssätt i fråga om

lärarpersonalens avlöning för framtiden omöjliggöres. Det synes även önskvärt,

att därvid tillses, att statsbidrag icke må utgå, med mindre vederbörande

kommun eller annan i författningen avsedd samfällighet reellt bidrager

till lärarnas avlöning.

Yttrande i ärendet har avgivits av statskontoret, varjämte förklaring inhämtats

av skolöverstyrelsen, som införskaffat yttrande från styrelsen för

Söderköpings lärlingsskolor, (Del II sid. 306—309).

Statskontoret har helt anslutit sig till de av revisorerna anförda synpunkterna.

Skolöverstyrelsen har framhållit, att ifrågavarande lärare förklarades behöriga

till lärarbefattningarna efter det de utfärdat ifrågavarande donationsbrev.

De vore sålunda, framhåller skolöverstyrelsen, icke att anse som lärare,

när de utfäste de bidrag, som donationsbreven avsågo. överstyrelsen

har vidare gjort gällande, att ett utfäst bidrag till en planerad skola icke

kan återkallas med motivering, att bidragsgivaren senare anställes som lärare

vid skolan, överstyrelsen har vidare framhållit, att överstyrelsen i sitt

ovanberörda yttrande till riksräkenskapsverket icke ansåg sig böra yttra sig

örn annat än det då föreliggande fallet, vilket överstyrelsen allt fortfarande

icke ansåge äga den principiella innebörd, som av statsrevisorerna förutsatts.

I likhet med revisorerna måste riksdagen såsom anmärkningsvärt beteckna

det av revisorerna påtalade tillvägagångssättet, vilket enligt riksdagens me
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrivelse Nr 308-

ning knappast kan anses stå i god överensstämmelse med innebörden i gällande

bestämmelser. Vad i ärendet förekommit har riksdagen funnit vara

av den art, att det nödvändiggör en författningsändring, så att det anmärkta

förfarandet för framtiden omöjliggöres. I likhet med revisorerna synes riksdagen

därjämte angeläget, att kravet på effektivt bidrag från vederbörande

kommunala samfälligheter till lärarpersonalens avlöning icke eftergives.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Maj:t ville i av revisorerna angivet syfte

låta vidtaga ändring av gällande bestämmelser i kungörelsen om statsunderstöd

till kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning.

8:o.

Vissa fondmedel m. m.

Under rubriken Statens fondförvaltning hava revisorerna under §§ 70—81

lämnat en redogörelse för användningen av de statliga fonderna och vissa

andra medel, som förvaltas av statliga myndigheter. Revisorerna hava i

främsta rummet behandlat fondmedel, som redovisas av statskontoret, och

som ingå i den medelsredovisning, den s. k. fondpublikationen, som årligen

utgives av detta ämbetsverk. I samband härmed hava revisorerna även behandlat

frågor örn avskrivning av fonderade medel samt örn placering av

vissa statliga kapitaltillgångar (Del I sid. 208—255).

De fonder, rörande vilka revisorerna här meddelat närmare uppgifter, äro

följande:

arméns musikfond,

beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond,

indelningsverkets besparingsfond,

invalidhusfonden,

förenade mötespassevolanskassornas fond,

Norrbottens hästjägarskvadrons fond,

fonden för minstation till skyddande av inloppet till Gävle,

lantförsvarets fonderade arrendemedel,

garnisonsskolans i Landskrona fond,

Stockholms varvs byggnadsfond,

jämtländska renbetesfjällens skogsfond,

jämtländska lappväsendets fond,

Västerbottens lappfond,

Norrbottens lappfond,

Drottningholms broars arrendemedels fond,

Almare Stäkets bros arrendemedels fond,

Djurgårdsfonden,

Gripsholms slotts försäljningsmedels fond,

Ulriksdals slotts försäljningsmedels fond,

Haga slotts försäljningsmedels fond,

allmänna nödhjälpsfonden och

undsättningsf onden.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 308.

13

Dessutom hava revisorerna under rubriken jordbruksdepartementet, § 49,

behandlat frågan örn redovisningen och fonderingen av fiskeavgifter samt

under samma departement, § 50, avgifter enligt 4 kap. 14 § vattenlagen (Del

I sid. 117—120).

Revisorerna hava i fråga örn de för försvarsändamål avsedda fondtillgångarna

gjort följande uttalande:

Av de lämnade redogörelserna för ifrågavarande fonder framgår, att vissa

av dessa fonders, exempelvis invalidhusfondens, tillgångar i enlighet med

mångårig praxis disponeras för utdelande av understöd och invalidpensioner

åt manskap vid försvarsväsendet, varjämte f. d. officerare och f. d. underofficerare

kunna tilldelas smärre gratifikationer av fondens medel. Vissa

andra fonder åter såsom beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond

samt indelningsverkets besparingsfond tagas numera i huvudsak i anspråk

för likartade ändamål, i främsta rummet understöd åt indelt manskap, varvid

beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond delvis bestrider kostnader,

som skola utgå i enlighet med föreskrifterna i 1909 och 1927 års förordningar

örn ersättning i anledning av skada, ådragen under militärtjänstgöring.

Såväl beträffande beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond

som arméns musikfond gäller, att fondmedlen tagas i anspråk för täckande

av sådana ändamål, vilka eljest skolat tillgodoses och i viss utsträckning även

fyllas av medel, anvisade å särskilda riksstatsanslag (jfr uttalande vid 1921

års riksdag angående arméns musikfond). Detsamma är förhållandet med

förenade mötespassevolanskassornas fond, vilken disponeras av Kungl. Majit

till utgifter för underhåll av för militära ändamål speciellt avsedda bryggor

och broar m. m., kostnader, som givetvis eljest skolat i sedvanlig ordning

upptagas under fjärde huvudtiteln. I den mån fondernas tillgångar icke

förslå för angivna ändamål, måste i varje fall bristen täckas med anvisning

å riksstaten eller genom disponerandet av medel under vissa i riksstaten upptagna

anslag, ett förhållande, som givetvis icke bidrager till att skapa önskvärd

ordning och reda inom här berörda delar av förvaltningen.

Vad slutligen beträffar Norrbottens hästjägarskvadrons fond och fonden

för minstation till skyddande av inloppet till Gävle hava fondtillgångarna

under en följd av år överhuvud taget icke kommit till användning. Det vill

emellertid förefalla revisorerna, som örn förstnämnda fonds kapital borde

kunna tagas i anspråk för något lämpligt ändamål för lantförsvarets del, medan

åter sistnämnda fond — i samförstånd med stadsfullmäktige i Gävle —

synes kunna nyttiggöras för sjöförsvarets behov.

Utan att vilja närmare ingå på hur fonderna lämpligen böra komma till

användning, anse sig revisorna dock höra framhålla det mindre tillfredsställande

däruti, att statliga fondtillgångar — i här ovan angivna fall uppgående

till något över 10 miljoner kronor —- skola hållas räntebärande och

förvaltas allenast för fyllande av sådana ändamål, vilka i regel pläga tillgodoses

genom särskilda riksstatsanslag. Därtill kommer, att vissa av ifrågavarande

fondtillgångar överhuvud taget icke komma till praktisk användning.

Uppmärksammas må, att genom de meddelade föreskrifterna, att

fondtillgångarna skola göras räntebärande, kostnader åsamkas statsverket

icke blott direkt för placeringen av fondmedlen utan även i form av allmänna

förvaltningskostnader. Jämväl genom den årliga publiceringen av även relativt

obetydliga fondtillgångars inkomster och utgifter m. m. förorsakas statsverket

vissa kostnader. Revisorerna hava därför kommit till den uppfattningen,

att i fråga örn här nämnda fonder en närmare undersökning bör

verkställas i vad mån dessa för framtiden kunna anses behövliga för tillgodoseende

av de ändamål, för vilka de ursprungligen varit avsedda eller

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens skrivelse Nr 308.

numera kommit att tagas i anspråk. Då det är fråga om egentliga statsmedel,

lärer därjämte böra undersökas, huruvida fondmedlen -—i den mån

de fortfarande böra såsom sådana redovisas — verkligen behöva hållas räntebärande.

I detta hänseende vilja revisorerna erinra därom, att under de

senaste åren i flera fall beslut meddelats, att åtskilliga statliga fonder, som

tidigare skolat göras räntebärande — exempelvis ämbetslokalfonden och

lantförsvarets fond för byggnader och andra försvarsändamål — numera, intill

dess medlen behöva tagas i anspråk, innestå å statsverkets checkräkning

i riksbanken. Någon placering i obligationer, inteckningar eller andra värdepapper

ifrågakommer här alltså icke vidare.

Revisorerna vilja i detta sammanhang framhålla, att även riksdagen vid

ett tillfälle fäst uppmärksamheten på, att en av de ovan behandlade fonderna

icke framdeles borde bestå såsom självständig fond.

Då revisorerna — som senare komma att för sig behandla vissa andra

särskilda fonder — anse det här upptagna spörsmålet vara av betydelse, särskilt

som onödiga förvaltningskostnader böra undvikas, hava de velat fästa

riksdagens uppmärksamhet härå under uttalande av att en utredning i ärendet

synes böra komma till stånd i avsikt att skapa större ordning och reda

på detta område.

Beträffande lantförsvarets fonderade arrendemedel och Stockholms varvs

byggnadsfond ifrågasätta revisorerna dessutom, huruvida medlen framdeles

skola behöva göras räntebärande.

I fråga örn avskrivning av fondmedel hava revisorerna föreslagit, att i

samband med bokslutet uppgift om verkställda avskrivningar skall av vederbörande

förvaltningsmyndigheter lämnas till Kungl. Majit.

Rörande spörsmålet örn placeringen av vissa kapitaltillgångar hava revisorerna

gjort följande allmänna uttalande:

Såväl pensionsfonden för civila tjänsteinnehavare och militära pensionsfonden

som även allmänna familjepensionsfonden redovisas för närvarande

i statskontorets räkenskaper och skola av ämbetsverket genom placering av

kapitalet hållas räntebärande. Över dessa fonderade kapitaltillgångar måste

staten numera såsom av den lämnade redogörelsen framgår få anses äga

fri dispositionsrätt. Då man sålunda kan utgå från att dessa kapitaltillgångar

äro statens egendom, lärer därav följa, att staten jämväl bör äga rätt att

besluta om fondtillgångarnas placering och förvaltning.

Enligt revisorernas uppfattning uppstår då frågan, huruvida icke staten

för tillgodoseende av sitt lånebehov i första rummet bör taga i anspråk de

kapitalmedel, över vilka staten sålunda redan nu disponerar. Det måste

nämligen framstå som en onödig och besvärlig omgång, att staten med dessa

stora kapitaltillgångar i sin hand låter riksgäldskontoret på annat håll verkställa

upplåning av medel för statens räkning.

Ett överlämnande till riksgäldskontoret av disponibla kapitalmedel från

dessa fonder för täckandet av statens lånebehov skulle, såsom 1924 och 1926

års statsrevisorer även framhållit, medföra avsevärda fördelar för staten. A

ena sidan skulle förvaltningen av dessa kapitalfonder kunna förenklas, och

å andra sidan skulle för riksgäldskontorets vidkommande en sådan anordning

även innebära avsevärd lättnad och förenkling i arbetet. I detta sammanhang

må även framhållas, att den nuvarande konkurrensen från statens

sida med enskilda kapitalinnehavare om önskvärda placeringsobjekt

för disponibelt kapital lämpligen torde böra begränsas. Statliga kapitaltillgångar

synas därför i första hand böra investeras i statlig verksamhet i syfte

att göra denna verksamhet så litet beroende som möjligt av kapitalmarkna
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 308.

15

den i övrigt. Med hänsyn till omfattningen av de kapitalmedel, vilka staten

äger i dessa fonder, bör givetvis en omplacering till riksgäldskontoret av till

enskilda nu utlånat kapital ske på sådant sätt, att icke därigenom menliga

inverkningar på kapitalmarknaden i övrigt uppstå.

Vad beträffar de poster statsobligationer, vilka ingå i dessa fonder, torde

det kunna ifrågasättas, huruvida icke ett utbyte av dessa obligationer mot

av riksgäldskontoret utställd revers å dessa obligationers sammanlagda belopp

bör utan svårighet kunna genomföras. Visserligen uppstår vid sådant

utbyte spörsmålet om efter vilka grunder ränta å de deponerade medlen skall

utgå. För statens vidkommande synes detta dock sakna praktisk betydelse,

då mot en minskad ränteinkomst för fonderna samtidigt svarar en minskad

utgift för staten till räntornas erläggande. Den av revisorerna föreslagna

anordningen kommer icke att utgöra hinder för att de fonder, varom här är

fråga, allt framgent komma att redovisas såsom fullt självständiga kapital''

fonder.

På grund av vad ovan anförts få revisorerna föreslå, att frågan örn placeringen

av ovannämnda statliga tjänstepensions- och familjepensionsfonders

kapitaltillgångar snarast måtte bliva föremål för en närmare undersökning.

Slutligen hava revisorerna under § 81 ifrågasatt, huruvida icke de statliga

myndigheternas befogenhet att till förvaltning mottaga donationer borde

regleras på det sätt, att mottagandet därav för framtida förvaltning i varje

särskilt fall underställes Kungl. Maj:ts prövning. Härigenom skulle nämligen

bland annat kunna förhindras, att donationer med övervägande enskilt

syftemål finge av statsmyndighet för förvaltning mottagas. Revisorerna hava

även framhållit, att statsverket genom mottagandet av sådana donationer ansetts

åtaga sig vissa förpliktelser, såsom exempelvis ersättning i de fall, där

fondens tillgångar genom förskingring eller eljest förminskats. I samband

härmed syntes det revisorerna böra övervägas, om icke ersättning i vissa fall

borde utgå från fonderna för myndigheternas förvaltningsbestyr.

Yttranden beträffande de av revisorerna behandlade frågorna hava avgivits

av arméförvaltningen, statskontoret och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

samt av vissa länsstyrelser (Del II sid. 370—382). Myndigheterna hava i

allmänhet icke haft några erinringar av mera principiell art att framställa

mot de av revisorerna framförda synpunkterna.

Den av revisorerna behandlade frågan örn placeringen av pensionsfondernas

tillgångar har, såsom framgår av statsverkspropositionen till innevarande

års riksdag (Inkomsterna, sid. 71 och 72), även berörts av chefen för finansdepartementet.

Riksdagen, som i likhet med revisorerna är av den uppfattningen att de

förenklingar, som äro möjliga att ernå i fråga örn den statliga fondförvaltningen,

också böra genomföras samt att en undersökning bör ske rörande

den framtida användningen av sådana fondmedel, vilka icke nu kunna komma

tilt avsedd användning, ansluter sig till de allmänna synpunkter, som av

revisorerna framförts.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens skrivelse Nr 308.

Riksdagen vill erinra om, att innevarande års riksdag i fråga om de lappväsendet

berörande fonderna redan på Kungl. Maj:ts förslag vidtagit åtgärder

i sistnämnda hänseende.

Riksdagen anser önskvärt att Kungl. Majit tager under övervägande vad

revisorerna anfört rörande fondmedlens användning och förvaltning ävensom

spörsmålet örn vissa kapitaltillgångars placering. Riksdagen anser sig

böra göra framställning i sådant syfte.

Beträffande vissa av de av revisorerna gjorda särskilda erinringarna har

riksdagen icke ansett sig böra nu uttala sig annat än i följande hänseenden.

I anslutning till tidigare av statsmakterna hävdad uppfattning lärer kravet

på att sådana fonderade medel, vilka icke hava något produktivt syfte, skola

hållas räntebärande icke böra för framtiden upprätthållas. Den från lantförsvarets

fonderade arrendemedel utgående pensionen synes snarast möjligt

böra överflyttas att bestridas från anslag under pensionshuvudtiteln.

Vad vederbörande departementschef i statsverkspropositionen till 1936 års

riksdag under första huvudtiteln anfört rörande önskvärdheten av en undersökning

örn den framtida användningen av djurgårdsfonden samt dispositionen

av medel, som ingå i djurgårdskassan, vill riksdagen ytterligare understryka

under framhållande av att undersökningen jämväl bör avse de

fonderade försäljningsmedlen för de kungliga lustslotten. Riksdagen ansluter

sig till revisorernas uttalande beträffande årliga uppgifter angående avskrivningar

av fondmedel av här berörd art.

Slutligen anser sig riksdagen böra framhålla vikten av att, på sätt revisorerna

föreslagit, föreskrifter meddelas rörande befogenheten för myndigheterna

att till förvaltning mottaga donationer och andra fondmedel. Enligt

riksdagens uppfattning lärer det få anses befogat att av skäl, som revisorerna

anfört, frågan om mottagandet och den framtida förvaltningen av sådana

medel underställes Kungl. Majit.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Kungl.

Maj :t må taga under övervägande vad revisorerna och riksdagen anfört i fråga

örn statens fondförvaltning.

Stockholm den 27 maj 1938.

Med undersåtlig vördnad.

388166. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1938.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.