Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1937 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning.
1938-05-27 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1938:308, Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1937 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning.
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 308.
1
Nr 308.
Godkänd av första kammaren den 27 maj 1938.
Godkänd av andra kammaren den 27 maj 1938.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år
1937 församlade revisorers berättelse angående verkställd
granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning.
(Statsutskottets utlåtande nr 147.)
Till Konungen.
Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer rörande
verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1936—30 juni 1937 i vissa fall för
kalenderåret 1937 uti avgiven berättelse anmält samt vederbörande verk och
myndigheter uti däröver avgivna förklaringar hos Kungl. Maj:t andragit, får
riksdagen i nedan nämnda ärenden anföra följande.
l:o.
Kostnader för arméns, marinens och flygets personalrullor.
Under försvarsdepartementet, § 5, hava revisorerna gjort vissa erinringar
rörande försvarsväsendets rullor (Del I sid. 12 och 13).
Revisorerna hava meddelat, att de med tryckningen och utgivningen av
försvarsväsendets personalrullor, nämligen svenska arméns rulla, svenska
marinens rulla och svenska flygvapnets rulla förenade kostnaderna täckas
i första hand genom inflytande medel av försäljning utav dessa rullor till
myndigheter och enskilda. Härutöver lämnas årligen av statsmedel bidrag
till rullornas tryckning och utgivning. Sålunda har Kungl. Maj:t år 1936 an
visat för arméns rulla högst 3,500 kronor, för marinens rulla högst 2,300
kronor och för flygvapnets rulla högst 500 kronor eller tillhopa högst 6,300
kronor. Enligt vad räkenskaperna utvisade plägade största delen av de årligen
anvisade beloppen tagas i anspråk.
Revisorerna hava gjort följande uttalande i frågan:
Bihang till riksdagens protokoll 19.‘I8. 14 sami. Nr 308.
1
2
Riksdagens skrivelse Nr 308.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår anvisas årligen icke oväsentliga
belopp av statsmedel för bestridande av kostnaderna för tryckning och
utgivning av ifrågavarande milor. Med hänsyn härtill synes det revisorerna
önskvärt, att rudorna uppställas på sådant sätt, att statens utgifter i görligaste
mån begränsas. Enligt revisorernas uppfattning torde statens kostnader
för rudorna kunna nedbringas, därest vid tryckning samma sättning
användes för de olika rudorna, i den mån dessa skola innehålla samma uppgifter.
Revisorerna vilja jämväl ifrågasätta, huruvida icke en gemensam
ruda för hela försvarsväsendet, innefattande den personal, som nu upptages
i de skilda rudorna, kan utgivas, och särtryck göras ur denna mila för
de olika försvarsgrenarna, i den mån så befinnes erforderligt.
Yttranden hava avgivits av flygstaben, lantförsvarets kommandoexpedition
och sjöförsvarets kommandoexpedition (Del II sid. 49—53).
Såsom av revisorerna framhållits uppgöras för de olika försvarsgrenarna
skilda milor, för vilkas tryckning och utgivning icke oväsentliga belopp av
statsmedel årligen anvisas. I likhet med revisorerna finner riksdagen, att ett
nedbringande av dessa kostnader skulle kunna ske, därest en för hela försvarsväsendet
gemensam rulla trycktes, ur vilken sedan erforderliga särtryck
för de olika försvarsgrenarna kunde göras. Det synes riksdagen vidare lämpligt,
att den sålunda ifrågasatta gemensamma milan uppgöres under överinseende
av en och samma befattningshavare. Härigenom skulle erforderlig enhetlighet
i rullans redigering kunna åstadkommas.
Under åberopande av det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl. Maj:t
ville vidtaga åtgärder för upprättande av en för hela försvarsväsendet gemensam
personalrulla.
2:o.
Ersättning till statsverket vid anlitande av statspolis.
Under socialdepartementet, § 19, hava revisorerna framställt vissa erinringar
i fråga om ersättning till statsverket vid anlitande av statspolis (Del I
sid. 51—55).
Revisorerna hava lämnat en redogörelse för förfaringssättet vid rekvisition
av statspolis för tjänstgöring vid tävlingar och dylika tillställningar, varav
framgår, att det ankommer på vederbörande polischef att avgöra, huruvida
kostnaden för polisbevakningen vid tillställningen skall gäldas av arrangören
eller ej. Därest gottgörelsen för bevakningen skall gäldas av arrangören,
upprättas räkningar å ersättningen av statspolisen, till vilken ersättningen
inbetalas. Statsverket tillkommande belopp insättas på länsstyrelsens
checkräkning i riksbanken.
En av revisorerna upprättad tablå, utvisande av enskilda under budgetåret
1936/37 till statsverket inbetalda ersättningar för anlitande av statspolis,
giver vid handen, att stora variationer förefinnas i de belopp, som inflyta till
Riksdagens skrivelse Nr 308.
3
de olika länen för här ifrågavarande ändamål. En bidragande orsak härtill
hava revisorerna funnit vara att söka i den omständigheten, att hos vederbörande
myndigheter olika uppfattning är rådande, huruvida kostnaden för
anlitande i sådana fall av statspolis bör gäldas av den enskilde arrangören
eller stanna å statsverket. Såsom skäl för att kostnaden skall stanna å statsverket
har, bland annat, anförts, att polispersonalen ansetts behövlig endast
för ordnande av trafiken å vägar och bevakning av områden gränsande intill
platsen för tillställningen.
Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:
Enligt revisorernas mening måste det anses mindre lämpligt, att ersättning
i fall, varom här är fråga, utbetalas av arrangören direkt till vederbörande
polispersonal. Med hänsyn till denna personals ömtåliga ställning finna revisorerna
det angeläget, att nu angiven gottgörelse i första hand inlevereras
till länsstyrelsen för att därefter tillhandahållas polispersonalen. Vad nu anförts
gäller jämväl ersättning för bevakning fullgjord under fritid.
Den av revisorerna verkställda granskningen har givit vid handen, att stor
osäkerhet synes råda i fråga örn tillämpningen av gällande bestämmelser rörande
ersättning till statsverket vid anlitande av statspolis. I vissa län har
i samband med lämnande av tillstånd att anordna tillställningar vederbörande
arrangör ålagts att utgiva ersättning för därvid anlitad polispersonal.
I andra län åter har dylik ersättningsskyldighet icke ansetts böra åvila
arrangörerna, utan hava kostnaderna i stället fått stanna på statsverket. Revisorerna,
som anse detta förhållande otillfredsställande, finna det angeläget,
att åtgärder vidtagas för ernående av en i möjligaste mån enhetlig tilllämpning
av bestämmelserna på detta område.
Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, statspolisintendenten
samt länsstyrelserna (Del II sid. 156—205). Förstnämnda tre
myndigheter samt flertalet länsstyrelser hava icke haft något att erinra mot
vad revisorerna föreslagit.
Riksdagen ansluter sig till revisorernas åsikt om det mindre tillfredsställande
däri, att ersättning i de fall, varom här är fråga, utbetalas av tillställnings
anordnare direkt till vederbörande polispersonal. Riksdagen, som anser ändring
härutinnan böra ske, anser i likhet med revisorerna, att dylik ersättning
bör inbetalas till länsstyrelsen för att därefter tillhandahållas polispersonalen.
Revisorerna hava vidare anmärkt på rådande osäkerhet vid tillämpningen
av gällande bestämmelser rörande ersättning till statsverket vid anlitande av
statspolis. Riksdagen finner med anledning av vad revisorerna anfört påkallat,
att utförligare föreskrifter rörande kostnadernas bestridande komma till
stånd, så att en i möjligaste mån enhetlig tillämpning av bestämmelserna på
området kan vinnas.
Under åberopande av det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl. Majit
ville vidtaga åtgärder i syfte att åstadkomma en i möjligaste mån enhetlig tilllämpning
av bestämmelserna rörande ersättning till statsverket vid anlitande
av statspolis.
4
Riksdagens skrivelse Nr 308.
3:o.
Vissa entreprenadförfaranden.
Under kommunikationsdepartemenet, § 22, hava revisorerna framställt vissa
erinringar beträffande sättet för infordrande av entreprenadanbud vid vägdistrikten
(Del I sid. 63 och 64).
Revisorerna hava meddelat, att de vid sin granskning av vägdistriktens
räkenskaper observerat, att distrikten vid infordrandet av entreprenadanbud
i allt större utsträckning icke utfärda inbjudning till allmän tävlan, utan
allenast infordra anbud från vissa firmor. Revisorerna hava funnit, att den
i § 18 av entreprenadförordningen angivna undantagsbestämmelsen i många
distrikt rent av blivit huvudregel. I nämnda paragraf är föreskrivet, att anbud
i stället för genom offentlig kungörelse får infordras genom särskilda
skrivelser, när endast ett begränsat antal leverantörer eller entreprenörer
anses förfoga över den insikt eller yrkesskicklighet eller de hjälpmedel, som
erfordras för avtalets behöriga fullgörande, eller finnas äga den pålitlighet,
som lämnar garanti för ett sådant fullgörande.
Revisorerna hava gjort följande uttalande:
Revisorerna finna den praxis som sålunda synes utveckla sig olämplig.
Det torde vara ofrånkomligt att missförhållanden lätt kunna insmyga sig,
om ej samtliga firmor, som syssla med ifrågakommande slag av arbeten,
beredes möjlighet att deltaga i konkurrensen örn dylika arbeten. Entreprenadförordningen
åsyftar ju å ena sidan att garanti skall vinnas för att
billigast möjliga priser skola kunna ernås och å andra sidan att varje leverantör
skall i vederbörlig ordning beredas tillfälle att — örn han så önskar
— åtaga sig arbeten för det allmänna. En uraktlåtenhet att genom allmän
kungörelse utlysa ett vägarbete på entreprenad kan lätteligen medföra —
förutom alltför höga priser — gynnandet av vissa firmor, varjämte risken
för kartellbildning torde i hög grad ökas.
Revisorerna, som ansett sig böra fästa riksdagens uppmärksamhet på ovan
påtalade förfaringssätt, anse det angeläget, att sådana åtgärder vidtagas att
entreprenadförordningens föreskrifter bliva ovillkorligen bindande för vägdistrikten
och att därvid jämväl tillses att det i 18 § av sagda förordning
medgivna mera summariska förfaringssättet tillämpas endast undantagsvis
och i sådana fall, för vilka sagda paragraf uttryckligen är avsedd.
Yttrande har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (Del II sid. 217
—219), som bifogat yttrande av svenska vägstyrelsernas förbund.
Vidare hava revisorerna under § 24 anmärkt på förfarandet i ett entreprenadärende
i Tjörns härads vägdistrikt (Del I sid. 68—70).
Revisorerna hava meddelat, att inom Tjörns härads vägdistrikt ett väganläggningsföretag
utlysts på entreprenad. Sedan anbuden öppnats, visade
det sig att lägsta anbudet, som inlämnats av civilingenjören A. Berne, Hälsingborg,
lydde på 129,700 kronor, under det att det näst lägsta var 142,955
kronor. Av handlingarna framgår, att det lägsta anbudet icke blev av vägstyrelsen
antaget. Styrelsens beslut syntes vara grundat därpå, att anbudet
Riksdagens skrivelse Nr 308.
5
icke omfattade viss husflyttning och att en av Berne, enligt uppgift något
för sent, avgiven borgensförbindelse ansågs till sin omfattning otillfredsställande.
På sätt av vägstyrelsens protokoll framgår, var Berne okänd av
styrelsen och vägingenjören.
Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:
Enligt revisorernas mening har denna entreprenadfråga icke skötts på ett
tillfredsställande sätt. Redan den ovan påtalade underlåtenheten att söka
vinna en överenskommelse med den entreprenör, som inkommit med det
lägsta anbudet, synes revisorerna anmärkningsvärd. Därest emellertid den
i vägstyrelsens protokoll den 9 oktober 1936 omförmälda omständigheten, att
nämnda entreprenör »var okänd både av styrelsen och vägingenjören», spelat
in vid valet av entreprenör, lärer vägstyrelsens förfaringssätt få betecknas
som än mer anmärkningsvärt. Om ett dylikt skäl finge bliva utslagsgivande
vid val av entreprenör, skulle lätteligen den konsekvensen kunna inträda,
att de av vägstyrelsen och vägingenjören kända entreprenörerna erhölle ett
slags monopolställning, som säkerligen komme att ofördelaktigt inverka på
kostnaderna för vägbyggen här i landet.
Yttranden hava avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län samt vägingenjören i sistnämnda län (Del
II sid. 224—229).
Det av revisorerna under § 22 anmärkta sättet för infordrande av entreprenadanbud
vid vägdistrikten utvisar, att förhållandena på ifrågavarande
område icke äro fullt tillfredsställande. Då det, såsom här ofta är fallet,
gäller företag, för vilkas utförande avsevärda bidrag av allmänna medel
lämnas, är det också en angelägenhet av vikt, att garanti vinnes för att
upphandlingen sker på bästa och billigaste sätt. Starka skäl synas riksdagen
därför tala för att jämväl på förevarande område den statliga upphandlingens
principer tillämpas. Riksdagen finner sig därför böra ansluta sig till revisorernas
förslag, att sådana åtgärder vidtagas, att, då det gäller utförande av
med statsmedel understödda arbeten, med vilka medel automobilskattemedel
äro att likställa, föreskrifterna i nämnda förordning bliva bindande för vägdistrikten.
Vad beträffar det av revisorerna under § 24 påtalade entreprenadförfarandet
anser sig riksdagen böra framhålla, att riksdagen i likhet med revisorerna
funnit vad i ärendet förekommit anmärkningsvärt.
Riksdagen får anhålla, att Kungl. Maj:t ville beträffande upphandlingsförordningen
låta vidtaga åtgärder i av riksdagen ovan angivet hänseende.
4:o.
Ersättning enligt allmänna resereglemente!.
Under finansdepartementet, § 33, hava revisorerna till behandling upptagit
frågan rörande statsverkets utgifter för reseersättningar och därvid ifrågasatt
vissa ändringar i allmänna resereglemente! (Del I sid. 77—83).
6
Riksdagens skrivelse Nr 308.
Revisorerna hava framhållit, att under senare år en avsevärd ökning av
statsverkets utgifter för reseersättningar skett. Denna ökning vore enligt revisorernas
mening att hänföra till en förändring i fråga om antalet befattningshavare,
ändrad tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i bestämmelserna
örn för vilka resor ersättning utginge. En annan mera bidragande orsak
till kostnadsökningen syntes revisorerna emellertid vara att söka i den ändring
av färdsättet, som skett genom den alltmera tilltagande automobiliseringen,
vilken möjliggjort företagandet av tjänsteresor i större omfattning än
vad förut kunnat ske.
Vad beträffar användandet av omnibus hava revisorerna erinrat därom,
att i allmänna resereglementet finnas upptagna vissa inskränkningar i skyldigheten
att använda detta fortskaffningsmedel. Sålunda stadgas under 4 §
i berörda reglemente, bland annat:
»I fall, där järnväg kan användas i stället för omnibus, är förrättningsmannen
berättigad att begagna sig av förstnämnda färdsätt, därest icke härigenom
traktamentsersättningen blir högre än örn omnibus använts.
Därest av vederbörande myndighet för viss resa eller särskilda slags resor
icke annorlunda föreskrives, är förrättningsman icke skyldig att färdas med
omnibus i annat fall än då han samma dag, han avreser från en ort, dit återkommer.
»
Revisorerna hava vid sin granskning uppmärksammat, att omnibus användes
i ringa utsträckning vid tjänsteresor i statens ärenden. Dylika resor
hava i regel endast förekommit på kortare sträckor samt då skyldighet därtill
förelegat.
Revisorerna hava vidare framhållit, att den av dem verkställda granskningen
givit vid handen, att användandet av egen bil såsom fortskaffningsmedel
vid tjänsteresor under de senare åren betydligt ökats.
Ersättning för färd med s. k. annan automobil, vilken ersättning bestämdes
i 1927 och 1929 års resereglementen till 40 öre per kilometer, sänktes år
1931 till 35 öre och år 1933 till 30 öre per kilometer.
På grund av bestämmelserna i allmänna resereglementet erhåller förrättningsman
ofta endast ersättning såsom örn resan helt eller delvis företagits å
järnväg, oaktat han använt sig av egen bil (s. k. fingerad resa). Vid uppgörandet
av reseräkning för en dylik resa har därför förrätlningsmannen att
beräkna kostnaden för färdsätt och färdväg, som icke använts utan helt fingerats.
För att kunna avgöra, vilken ersättning han är berättigad till, måste
förrättningsmannen upprätta dels en räkning på den fingerade resan, dels en
räkning avseende den i verkligheten företagna resan. Det ligger i sakens
natur, framhålla revisorerna, att upprättande och granskning av dylika räkningar
måste bliva avsevärt tidsödande. Lika självfallet är, att därvid kunna
uppkomma svåra bedömningsfall.
Revisorerna hava slutligen erinrat därom, att vid gemensam färd i bil, som
tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen, äger denne enligt
allmänna resereglementet för bilens användande åtnjuta gottgörelse enligt
för taxebil gällande taxa. Vid gemensam färd äger dessutom envar förrätt
-
Riksdagens skrivelse Nr 308.
7
ningsman uppbära ersättning med 5 öre per kilometer. Revisorerna hava
med några exempel påvisat, vilka avsevärda utgifter som dylik s. k. samåkning
medfört för statsverket.
Såsom allmänt uttalande i dessa frågor hava revisorerna anfört följande:
Såsom av det föregående framgår, har allmänna resereglementet tid efter
annan varit föremål för ändringar på olika områden. Det torde också ligga
i sakens natur, att en författning, som i så hög grad som allmänna reseloglementet
är underkastad utvecklingens lag, måste för att vara tidsenlig
undergå en fortlöpande komplettering. De av revisorerna nu gjorda iakttagelserna
utvisa även, att under de senaste åren åtskilliga omständigheter
tillkommit, som i vissa hänseenden göra en ändring av allmänna resereglementet
ånyo påkallad.
I första hand torde härvid en utvidgning av skyldigheten att vid tjänsteresor
använda omnibus böra komma till stånd. Såsom förut framhållits,
har omnibustrafiken under senaste åren i synnerligen hög grad utvecklats.
Sedan tillkomsten av 1929 års allmänna resereglemente hava sålunda de
koncessionerade busslinjerna i såväl antal som längd nära fördubblats, varjämte
trafiksystemet i olika avseenden förbättrats. Härtill har statsverket
avsevärt bidragit dels genom inrättande av nya linjer, dels ock genom inköp
av privata sådana. Med den bekvämlighet, som numera utmärker detta
färdsätt, har det i allt mera ökad omfattning kommit att utnyttjas av allmänheten.
Under sådana förhållanden kan det knappast längre anses försvarligt
att undantaga statens befattningshavare från skyldigheten att vid
tjänsteresor, då det lämpligen låter sig göra, använda sig av nämnda färdsätt.
Därest denna skyldighet införes, synas kilometerpenningar lika litet
böra utgå vid bussresa som exempelvis vid järnvägsresa.
Revisorerna hava i sin redogörelse vidare framhållit, hurusom användandet
av egen bil i viss mån kommit att dominera vid företagandet av tjänsteresor.
Detta har sin grund i de praktiska fördelar, som användandet av ett
dylikt färdsätt ofta medför ur såväl statens som den enskilde förrättningsmannens
synpunkt. Det torde emellertid icke kunna förnekas, att gällande
bestämmelser örn ersättning vid sådana resor till följd av den snabba utvecklingen
på ifrågavarande område, numera, såsom redan framhållits, torde
få anses opraktiska och otidsenliga. Det synes med hänsyn härtill^ revisorerna,
som örn tidpunkten nu vore inne för en omarbetning av ifrågavarande
bestämmelser för åstadkommande av enklare och klarare beräkningsgrunder.
Därvid lärer man för att i största möjliga utsträckning kunna
borteliminera med s. k. fingerade resor förenade olägenheter böra taga
under övervägande att medgiva användandet av egen bil i större utsträckning
än vad som för närvarande är fallet.
Revisorerna anse sig även böra ifrågasätta, huruvida icke en nedsättning
av ersättningen för användningen av egen automobil bör komma till stånd.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, torde åtskilliga invändningar
även kunna göras mot de nuvarande föreskrifterna om ersättning vid samåkning.
Vad först angår den extra ersättning, som innehavare av automobil
vid sådan resa herodes genom rätten till gottgörelse enligt för taxeautomobil
gällande taxa jämte kilometerpenningar, torde den vara väl högt tilltagen.
Revisorerna vilja erinra därom, att i de i anledning av riksdagens beslut
utfärdade bestämmelserna örn ersättning åt befattningshavare vid skogsvårdsstyrelserna
och hushållningssällskapen rätten till dylik extra ersättning
reducerats så att ägaren endast erhåller 5 öre per kilometer för värjo medresande.
Enligt revisorernas uppfattning föreligger icke något skäl att i
detta hänseende ställa statens befattningshavare i en gynnsammare ställning.
8
Riksdagens skrivelse Nr 308.
Vad beträffar kilometerpenningar till inedresande förrättningsmän vid
samåkning, har denna ersättning motiverats med att förrättningsmännen
därigenom skulle bliva mera benägna att använda sig av detta färdsätt. Då
emellertid staten vid samåkning i själva verket avgiftsfritt tillhandahåller
förrättningsmännen fortskaffningsmedel — vid resa med taxeautomobil genom
ersättning till den främste av förrättningsmännen för vad han verkligen
utgivit jämte kilometerpenningar och vid resa med annan automobil
genom ersättning till den, som äger eller disponerar bilen — lärer i överensstämmelse
med vad som gäller, då förrättningsmän använder kronan tillhörigt
fordon, några kilometerpenningar till de medresande överhuvud taget
icke böra utgå.
Sina beträffande allmänna resereglementet gjorda iakttagelser hava revisorerna
velat bringa till riksdagens kännedom.
Yttranden hava avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket (Del
II sid. 274—277), vilka båda myndigheter anslutit sig till vad revisorerna
anfört.
De av revisorerna under förevarande paragraf berörda spörsmålen avse
vidtagandet av vissa ändringar i allmänna resereglementet med avseende å
skyldigheten att vid tjänsteresor begagna omnibus samt frågorna rörande dels
användandet av egen bil, dels ock ersättning vid s. k. samåkning.
Revisorernas iakttagelser hava givit riksdagen den uppfattningen, att med
hänsyn till automobilväsendets snabba utveckling och statsverkets under senare
år avsevärt ökade utgifter för reseersättningar vissa kompletteringar i
allmänna resereglementets bestämmelser äro påkallade. Vad särskilt beträffar
de delar av resereglementet, varom revisorerna ovan uttalat sig, synes en
ändring vara av förhållandena motiverad. I likhet med de i ärendet hörda
myndigheterna finner riksdagen det föreliggande spörsmålet vara av den betydelse,
att detsamma bör av Kungl. Majit i lämpligt sammanhang upptagas
till närmare övervägande i syfte att på ifrågavarande område åstadkomma
tydligare och mera tidsenliga bestämmelser.
Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit ville taga under övervägande vad
revisorerna anfört i fråga om ändringar i allmänna resereglementets bestämmelser.
5:o.
Räntor å vissa restituerade utskylder.
Under finansdepartementet, § 34, hava revisorerna gjort vissa erinringar i
fråga örn tillämpningen av kungl, förordningen den 2 maj 1919 angående rätt
till ränta vid restitution av utskylder m. m. (Del. I sid. 83—85).
Enligt nämnda förordning skall envar, som efter besvär över taxering
eller debitering vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförd utskyld
eller avgift till stat eller kommun eller från annan allmän utskyld eller
avgift, vid återbekommandet av det belopp, han för mycket erlagt, tillika
äga erhålla ränta därå efter fem för hundra om året från och med den dag,
Riksdagens skrivelse Nr 308.
9
beloppet visas vara av honom guldet, till den dag, detsamma återbekommes.
Dock må ränta ej utgå för längre tid än till dess trettio dagar förflutit, efter
det Kungl. Maj:ts beslut i besvärsmålet meddelats eller underordnad myndighets
beslut däri tagit åt sig laga kraft.
Revisorerna hava påvisat, hurusom i vissa fall skattskyldig uppburit ränta
å restituerade skattebelopp, där den överordnade myndighetens beslut
icke inneburit någon ändring av den skattskyldiges taxeringar utan endast
att fördelningen av den skattepliktiga inkomsten mellan olika taxeringsdistrikt
eller kommuner ändrats.
Revisorerna hava sammanfattat sina iakttagelser i följande allmänna yttrande:
Förarbetena
till 1919 års förordning angående rätt till ränta vid restitution
av utskylder m. m. utvisa, att man vid förordningens tillkomst närmast
haft uppmärksamheten på sådana fall, där en skattskyldig erhållit en verklig
nedsättning av eller befrielse från erlagda utskylder. Däremot innehålla
förarbetena icke något uttalande om de fall, där befrielsen från eller nedsättningen
av de erlagda skattebeloppen endast berott på ändrad fördelning av
det beskattningsbara beloppet mellan olika kommuner eller taxeringsdistrikt.
På grund av nu gällande bestämmelser i ämnet har därför skattskyldig kunnat
uppbära ränta å restituerade skattebelopp, som endast överflyttats från
en kommun till en annan eller från ett taxeringsdistrikt till ett annat inom
samma kommun.
De av revisorerna nu gjorda iakttagelserna synas emellertid otvetydigt
giva vid handen, att ett reglerande av rätten till räntegottgörelse i fall, varom
nu är fråga, måste verkställas. Föreliggande spörsmål tarvar emellertid
en utredning, som utan dröjsmål bör komma till stånd. Revisorerna vilja
med hänsyn till vad sålunda förekommit påkalla åtgärder från riksdagens
sida i detta ärende.
Vad revisorerna under förevarande paragraf anfört synes riksdagen giva
vid handen, att nuvarande bestämmelser angående rätt till ränta vid restitution
av utskylder m. m. icke äro i alla avseenden fullt tillfredsställande.
Revisorerna hava för sin del ansett, att ett reglerande av rätten till räntegottgörelse
i fall, varom här är fråga, bör komma till stånd.
Då riksdagen, som således helt ansluter sig till de av revisorerna anförda
synpunkterna, är av den uppfattningen, att detta spörsmål bör bliva föremål
för närmare utredning, får riksdagen anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta
verkställa utredning i syfte att i av revisorerna anmärkta avseenden åvägabringa
ändring i gällande bestämmelser rörande rätt till räntegottgörelse.
6:o.
Brandförsäkring av statsverket tillhörande byggnader lii. ni.
Under finansdepartementet, § 40, hava revisorerna till behandling upptagit
frågan rörande brandförsäkring av kronans byggnader (Del 1 sid. 96—98).
Revisorerna hava meddelat, att det nu föreliggande spörsmålet varit föremål
för granskning av 1913 års revisorer. Nämnda års revisorer, som på
-
10
Riksdagens skrivelse Nr 308.
visade, hurusom man i ett flertal fall frångått regeln, att staten vore sin egen
assuradör, uttalade önskvärdheten därav, att bestämda föreskrifter blevo
meddelade till lösande av frågan beträffande försäkring av statsverkets fasta
och lösa egedom.
Efter att nu hava erinrat därom, att några bestämmelser i ämnet icke blivit
utfärdade, hava revisorerna gjort följande uttalande:
Även innevarande års revisorer hava uppmärksammat, att försäkring av
fast egendom förekommit även i sådana fall, där Kungl. Majrts medgivande
därtill icke förelegat. Jämväl försäkring av lös egendom har skett, liksom
stöldförsäkring m. m.
Enligt vad revisorerna inhämtat, hava i flera fall inom riksräkenskapsverket
anmärkningar framställts angående utbetalning av försäkringsavgifter
för ändamål, varom här är fråga.
Berörda utbetalningar torde hava haft sin grund i att vederbörande redogörare
saknat kännedom om bestämmelserna i ämnet. Dessutom tillkommer,
alt dessa bestämmelser endast avsett brandförsäkring av fast egendom. Det
synes revisorerna angeläget, att föreskrifter i ämnet utfärdas, som äro bättre
avpassade efter de tidsförhållanden, som för närvarande råda.
Yttrande har avgivits av byggnadsstyrelsen (Del II sid. 291 och 292), som
funnit önskvärt, att särskilda, enhetliga bestämmelser utfärdas rörande försäkring
av kronan tillhörig egendom.
Av vad revisorerna anfört synes framgå, att förhållandena på ifrågavarande
område icke äro fullt tillfredsställande. Med hänsyn till den föreliggande
frågans vikt och betydelse ur såväl principiell som praktisk synpunkt,
har riksdagen i likhet med revisorerna och byggnadsstyrelsen funnit önskvärt,
att enhetliga och bestämda föreskrifter utfärdas rörande försäkring av
kronan tillhörig egendom.
Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder för åstadkommande
av enhetliga föreskrifter rörande försäkring av kronan tillhörig
egendom.
7 :o.
Statsbidrag till Söderköpings stads skolor för yrkesundervisning.
Under ecklesiastikdepartementet, § 46, hava revisorerna framställt vissa
anmärkningar beträffande till Söderköpings stads skolor för yrkesundervisning
utbetalat statsbidrag. (Del I sid. 109—lil.)
Revisorerna, som inledningsvis redogjort för bestämmelserna i gällande
kungörelse angående statsunderstöd till kommunala och enskilda anstalter
för yrkesundervisning, hava meddelat, att de vid sin granskning uppmärksammat,
att vissa lärare enligt särskilda »donationsbrev» skänkt till Söderköpings
stads skolor för yrkesundervisning i det närmaste hela den del av
deras blivande löner, som icke skulle komma att utgå av statsbidrag. Av
handlingarna i ärendet hade vidare framgått, att ifrågavarande lärare efter
Riksdagens skrivelse Nr 308.
11
donationsbrevens utfärdande antagits till lärare vid skolorna. Riksräkenskapsverket,
som tidigare påtalat ifrågavarande förhållanden, hade inhämtat
yttrande i frågan från skolöverstyrelsen, som ansett, att den omständigheten,
att visst bidrag i form av donationer lämnats av lärare, som varit anställda
vid skolorna, icke kunde lagligen lända till inskränkning i skolornas rätt till
statsunderstöd och att någon jämkning i statsbidraget, då vid dettas beräknande
hänsyn tagits till lärarnas avlöning, icke kunde anses befogad.
Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:
Avsikten med bestämmelserna i förenämnda kungörelse är uppenbarligen,
att vederbörande kommun, landsting, annan kommunal samfällighet eller
förening av flera dylika skall omhänderhava skolornas förvaltning samt
också ekonomiskt stödja skolornas verksamhet. I här relaterade fall har
icke kommunens ekonomiska biträde till skolans verksamhet ifrågakommit,
då det gällt lärarpersonalens avlöning. Tillvägagångssättet att lärarna genom
s. k. donationsbrev avstå från den del av sin avlöning, som icke utgår av
statsmedel, anse revisorerna anmärkningsvärt, och skulle denna praxis vinna
efterföljd, skulle konsekvenserna kunna bli ganska omfattande. Skolöverstyrelsen
har, som förut nämnts, endast framhållit, att det påtalade förfarandet
icke kunde lagligen föranleda någon beskärning av statsbidraget. Ej
heller har skolöverstyrelsen gjort någon erinran mot det principiellt olämpliga
i förfaringssättet.
Särskilt med hänsyn till den ståndpunkt, som skolöverstyrelsen intagit,
finna revisorerna ofrånkomligt, att sådan ändring sker av föreskrifterna i
ovannämnda kungörelse örn statsunderstöd till kommunala och enskilda anstalter
för yrkesundervisning, att nu påtalade tillvägagångssätt i fråga om
lärarpersonalens avlöning för framtiden omöjliggöres. Det synes även önskvärt,
att därvid tillses, att statsbidrag icke må utgå, med mindre vederbörande
kommun eller annan i författningen avsedd samfällighet reellt bidrager
till lärarnas avlöning.
Yttrande i ärendet har avgivits av statskontoret, varjämte förklaring inhämtats
av skolöverstyrelsen, som införskaffat yttrande från styrelsen för
Söderköpings lärlingsskolor, (Del II sid. 306—309).
Statskontoret har helt anslutit sig till de av revisorerna anförda synpunkterna.
Skolöverstyrelsen har framhållit, att ifrågavarande lärare förklarades behöriga
till lärarbefattningarna efter det de utfärdat ifrågavarande donationsbrev.
De vore sålunda, framhåller skolöverstyrelsen, icke att anse som lärare,
när de utfäste de bidrag, som donationsbreven avsågo. överstyrelsen
har vidare gjort gällande, att ett utfäst bidrag till en planerad skola icke
kan återkallas med motivering, att bidragsgivaren senare anställes som lärare
vid skolan, överstyrelsen har vidare framhållit, att överstyrelsen i sitt
ovanberörda yttrande till riksräkenskapsverket icke ansåg sig böra yttra sig
örn annat än det då föreliggande fallet, vilket överstyrelsen allt fortfarande
icke ansåge äga den principiella innebörd, som av statsrevisorerna förutsatts.
I likhet med revisorerna måste riksdagen såsom anmärkningsvärt beteckna
det av revisorerna påtalade tillvägagångssättet, vilket enligt riksdagens me
-
12
Riksdagens skrivelse Nr 308-
ning knappast kan anses stå i god överensstämmelse med innebörden i gällande
bestämmelser. Vad i ärendet förekommit har riksdagen funnit vara
av den art, att det nödvändiggör en författningsändring, så att det anmärkta
förfarandet för framtiden omöjliggöres. I likhet med revisorerna synes riksdagen
därjämte angeläget, att kravet på effektivt bidrag från vederbörande
kommunala samfälligheter till lärarpersonalens avlöning icke eftergives.
Riksdagen får anhålla, att Kungl. Maj:t ville i av revisorerna angivet syfte
låta vidtaga ändring av gällande bestämmelser i kungörelsen om statsunderstöd
till kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning.
8:o.
Vissa fondmedel m. m.
Under rubriken Statens fondförvaltning hava revisorerna under §§ 70—81
lämnat en redogörelse för användningen av de statliga fonderna och vissa
andra medel, som förvaltas av statliga myndigheter. Revisorerna hava i
främsta rummet behandlat fondmedel, som redovisas av statskontoret, och
som ingå i den medelsredovisning, den s. k. fondpublikationen, som årligen
utgives av detta ämbetsverk. I samband härmed hava revisorerna även behandlat
frågor örn avskrivning av fonderade medel samt örn placering av
vissa statliga kapitaltillgångar (Del I sid. 208—255).
De fonder, rörande vilka revisorerna här meddelat närmare uppgifter, äro
följande:
arméns musikfond,
beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond,
indelningsverkets besparingsfond,
invalidhusfonden,
förenade mötespassevolanskassornas fond,
Norrbottens hästjägarskvadrons fond,
fonden för minstation till skyddande av inloppet till Gävle,
lantförsvarets fonderade arrendemedel,
garnisonsskolans i Landskrona fond,
Stockholms varvs byggnadsfond,
jämtländska renbetesfjällens skogsfond,
jämtländska lappväsendets fond,
Västerbottens lappfond,
Norrbottens lappfond,
Drottningholms broars arrendemedels fond,
Almare Stäkets bros arrendemedels fond,
Djurgårdsfonden,
Gripsholms slotts försäljningsmedels fond,
Ulriksdals slotts försäljningsmedels fond,
Haga slotts försäljningsmedels fond,
allmänna nödhjälpsfonden och
undsättningsf onden.
Riksdagens skrivelse Nr 308.
13
Dessutom hava revisorerna under rubriken jordbruksdepartementet, § 49,
behandlat frågan örn redovisningen och fonderingen av fiskeavgifter samt
under samma departement, § 50, avgifter enligt 4 kap. 14 § vattenlagen (Del
I sid. 117—120).
Revisorerna hava i fråga örn de för försvarsändamål avsedda fondtillgångarna
gjort följande uttalande:
Av de lämnade redogörelserna för ifrågavarande fonder framgår, att vissa
av dessa fonders, exempelvis invalidhusfondens, tillgångar i enlighet med
mångårig praxis disponeras för utdelande av understöd och invalidpensioner
åt manskap vid försvarsväsendet, varjämte f. d. officerare och f. d. underofficerare
kunna tilldelas smärre gratifikationer av fondens medel. Vissa
andra fonder åter såsom beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond
samt indelningsverkets besparingsfond tagas numera i huvudsak i anspråk
för likartade ändamål, i främsta rummet understöd åt indelt manskap, varvid
beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond delvis bestrider kostnader,
som skola utgå i enlighet med föreskrifterna i 1909 och 1927 års förordningar
örn ersättning i anledning av skada, ådragen under militärtjänstgöring.
Såväl beträffande beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond
som arméns musikfond gäller, att fondmedlen tagas i anspråk för täckande
av sådana ändamål, vilka eljest skolat tillgodoses och i viss utsträckning även
fyllas av medel, anvisade å särskilda riksstatsanslag (jfr uttalande vid 1921
års riksdag angående arméns musikfond). Detsamma är förhållandet med
förenade mötespassevolanskassornas fond, vilken disponeras av Kungl. Majit
till utgifter för underhåll av för militära ändamål speciellt avsedda bryggor
och broar m. m., kostnader, som givetvis eljest skolat i sedvanlig ordning
upptagas under fjärde huvudtiteln. I den mån fondernas tillgångar icke
förslå för angivna ändamål, måste i varje fall bristen täckas med anvisning
å riksstaten eller genom disponerandet av medel under vissa i riksstaten upptagna
anslag, ett förhållande, som givetvis icke bidrager till att skapa önskvärd
ordning och reda inom här berörda delar av förvaltningen.
Vad slutligen beträffar Norrbottens hästjägarskvadrons fond och fonden
för minstation till skyddande av inloppet till Gävle hava fondtillgångarna
under en följd av år överhuvud taget icke kommit till användning. Det vill
emellertid förefalla revisorerna, som örn förstnämnda fonds kapital borde
kunna tagas i anspråk för något lämpligt ändamål för lantförsvarets del, medan
åter sistnämnda fond — i samförstånd med stadsfullmäktige i Gävle —
synes kunna nyttiggöras för sjöförsvarets behov.
Utan att vilja närmare ingå på hur fonderna lämpligen böra komma till
användning, anse sig revisorna dock höra framhålla det mindre tillfredsställande
däruti, att statliga fondtillgångar — i här ovan angivna fall uppgående
till något över 10 miljoner kronor —- skola hållas räntebärande och
förvaltas allenast för fyllande av sådana ändamål, vilka i regel pläga tillgodoses
genom särskilda riksstatsanslag. Därtill kommer, att vissa av ifrågavarande
fondtillgångar överhuvud taget icke komma till praktisk användning.
Uppmärksammas må, att genom de meddelade föreskrifterna, att
fondtillgångarna skola göras räntebärande, kostnader åsamkas statsverket
icke blott direkt för placeringen av fondmedlen utan även i form av allmänna
förvaltningskostnader. Jämväl genom den årliga publiceringen av även relativt
obetydliga fondtillgångars inkomster och utgifter m. m. förorsakas statsverket
vissa kostnader. Revisorerna hava därför kommit till den uppfattningen,
att i fråga örn här nämnda fonder en närmare undersökning bör
verkställas i vad mån dessa för framtiden kunna anses behövliga för tillgodoseende
av de ändamål, för vilka de ursprungligen varit avsedda eller
14
Riksdagens skrivelse Nr 308.
numera kommit att tagas i anspråk. Då det är fråga om egentliga statsmedel,
lärer därjämte böra undersökas, huruvida fondmedlen -—i den mån
de fortfarande böra såsom sådana redovisas — verkligen behöva hållas räntebärande.
I detta hänseende vilja revisorerna erinra därom, att under de
senaste åren i flera fall beslut meddelats, att åtskilliga statliga fonder, som
tidigare skolat göras räntebärande — exempelvis ämbetslokalfonden och
lantförsvarets fond för byggnader och andra försvarsändamål — numera, intill
dess medlen behöva tagas i anspråk, innestå å statsverkets checkräkning
i riksbanken. Någon placering i obligationer, inteckningar eller andra värdepapper
ifrågakommer här alltså icke vidare.
Revisorerna vilja i detta sammanhang framhålla, att även riksdagen vid
ett tillfälle fäst uppmärksamheten på, att en av de ovan behandlade fonderna
icke framdeles borde bestå såsom självständig fond.
Då revisorerna — som senare komma att för sig behandla vissa andra
särskilda fonder — anse det här upptagna spörsmålet vara av betydelse, särskilt
som onödiga förvaltningskostnader böra undvikas, hava de velat fästa
riksdagens uppmärksamhet härå under uttalande av att en utredning i ärendet
synes böra komma till stånd i avsikt att skapa större ordning och reda
på detta område.
Beträffande lantförsvarets fonderade arrendemedel och Stockholms varvs
byggnadsfond ifrågasätta revisorerna dessutom, huruvida medlen framdeles
skola behöva göras räntebärande.
I fråga örn avskrivning av fondmedel hava revisorerna föreslagit, att i
samband med bokslutet uppgift om verkställda avskrivningar skall av vederbörande
förvaltningsmyndigheter lämnas till Kungl. Majit.
Rörande spörsmålet örn placeringen av vissa kapitaltillgångar hava revisorerna
gjort följande allmänna uttalande:
Såväl pensionsfonden för civila tjänsteinnehavare och militära pensionsfonden
som även allmänna familjepensionsfonden redovisas för närvarande
i statskontorets räkenskaper och skola av ämbetsverket genom placering av
kapitalet hållas räntebärande. Över dessa fonderade kapitaltillgångar måste
staten numera såsom av den lämnade redogörelsen framgår få anses äga
fri dispositionsrätt. Då man sålunda kan utgå från att dessa kapitaltillgångar
äro statens egendom, lärer därav följa, att staten jämväl bör äga rätt att
besluta om fondtillgångarnas placering och förvaltning.
Enligt revisorernas uppfattning uppstår då frågan, huruvida icke staten
för tillgodoseende av sitt lånebehov i första rummet bör taga i anspråk de
kapitalmedel, över vilka staten sålunda redan nu disponerar. Det måste
nämligen framstå som en onödig och besvärlig omgång, att staten med dessa
stora kapitaltillgångar i sin hand låter riksgäldskontoret på annat håll verkställa
upplåning av medel för statens räkning.
Ett överlämnande till riksgäldskontoret av disponibla kapitalmedel från
dessa fonder för täckandet av statens lånebehov skulle, såsom 1924 och 1926
års statsrevisorer även framhållit, medföra avsevärda fördelar för staten. A
ena sidan skulle förvaltningen av dessa kapitalfonder kunna förenklas, och
å andra sidan skulle för riksgäldskontorets vidkommande en sådan anordning
även innebära avsevärd lättnad och förenkling i arbetet. I detta sammanhang
må även framhållas, att den nuvarande konkurrensen från statens
sida med enskilda kapitalinnehavare om önskvärda placeringsobjekt
för disponibelt kapital lämpligen torde böra begränsas. Statliga kapitaltillgångar
synas därför i första hand böra investeras i statlig verksamhet i syfte
att göra denna verksamhet så litet beroende som möjligt av kapitalmarkna
-
Riksdagens skrivelse Nr 308.
15
den i övrigt. Med hänsyn till omfattningen av de kapitalmedel, vilka staten
äger i dessa fonder, bör givetvis en omplacering till riksgäldskontoret av till
enskilda nu utlånat kapital ske på sådant sätt, att icke därigenom menliga
inverkningar på kapitalmarknaden i övrigt uppstå.
Vad beträffar de poster statsobligationer, vilka ingå i dessa fonder, torde
det kunna ifrågasättas, huruvida icke ett utbyte av dessa obligationer mot
av riksgäldskontoret utställd revers å dessa obligationers sammanlagda belopp
bör utan svårighet kunna genomföras. Visserligen uppstår vid sådant
utbyte spörsmålet om efter vilka grunder ränta å de deponerade medlen skall
utgå. För statens vidkommande synes detta dock sakna praktisk betydelse,
då mot en minskad ränteinkomst för fonderna samtidigt svarar en minskad
utgift för staten till räntornas erläggande. Den av revisorerna föreslagna
anordningen kommer icke att utgöra hinder för att de fonder, varom här är
fråga, allt framgent komma att redovisas såsom fullt självständiga kapital''
fonder.
På grund av vad ovan anförts få revisorerna föreslå, att frågan örn placeringen
av ovannämnda statliga tjänstepensions- och familjepensionsfonders
kapitaltillgångar snarast måtte bliva föremål för en närmare undersökning.
Slutligen hava revisorerna under § 81 ifrågasatt, huruvida icke de statliga
myndigheternas befogenhet att till förvaltning mottaga donationer borde
regleras på det sätt, att mottagandet därav för framtida förvaltning i varje
särskilt fall underställes Kungl. Maj:ts prövning. Härigenom skulle nämligen
bland annat kunna förhindras, att donationer med övervägande enskilt
syftemål finge av statsmyndighet för förvaltning mottagas. Revisorerna hava
även framhållit, att statsverket genom mottagandet av sådana donationer ansetts
åtaga sig vissa förpliktelser, såsom exempelvis ersättning i de fall, där
fondens tillgångar genom förskingring eller eljest förminskats. I samband
härmed syntes det revisorerna böra övervägas, om icke ersättning i vissa fall
borde utgå från fonderna för myndigheternas förvaltningsbestyr.
Yttranden beträffande de av revisorerna behandlade frågorna hava avgivits
av arméförvaltningen, statskontoret och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt av vissa länsstyrelser (Del II sid. 370—382). Myndigheterna hava i
allmänhet icke haft några erinringar av mera principiell art att framställa
mot de av revisorerna framförda synpunkterna.
Den av revisorerna behandlade frågan örn placeringen av pensionsfondernas
tillgångar har, såsom framgår av statsverkspropositionen till innevarande
års riksdag (Inkomsterna, sid. 71 och 72), även berörts av chefen för finansdepartementet.
Riksdagen, som i likhet med revisorerna är av den uppfattningen att de
förenklingar, som äro möjliga att ernå i fråga örn den statliga fondförvaltningen,
också böra genomföras samt att en undersökning bör ske rörande
den framtida användningen av sådana fondmedel, vilka icke nu kunna komma
tilt avsedd användning, ansluter sig till de allmänna synpunkter, som av
revisorerna framförts.
16
Riksdagens skrivelse Nr 308.
Riksdagen vill erinra om, att innevarande års riksdag i fråga om de lappväsendet
berörande fonderna redan på Kungl. Maj:ts förslag vidtagit åtgärder
i sistnämnda hänseende.
Riksdagen anser önskvärt att Kungl. Majit tager under övervägande vad
revisorerna anfört rörande fondmedlens användning och förvaltning ävensom
spörsmålet örn vissa kapitaltillgångars placering. Riksdagen anser sig
böra göra framställning i sådant syfte.
Beträffande vissa av de av revisorerna gjorda särskilda erinringarna har
riksdagen icke ansett sig böra nu uttala sig annat än i följande hänseenden.
I anslutning till tidigare av statsmakterna hävdad uppfattning lärer kravet
på att sådana fonderade medel, vilka icke hava något produktivt syfte, skola
hållas räntebärande icke böra för framtiden upprätthållas. Den från lantförsvarets
fonderade arrendemedel utgående pensionen synes snarast möjligt
böra överflyttas att bestridas från anslag under pensionshuvudtiteln.
Vad vederbörande departementschef i statsverkspropositionen till 1936 års
riksdag under första huvudtiteln anfört rörande önskvärdheten av en undersökning
örn den framtida användningen av djurgårdsfonden samt dispositionen
av medel, som ingå i djurgårdskassan, vill riksdagen ytterligare understryka
under framhållande av att undersökningen jämväl bör avse de
fonderade försäljningsmedlen för de kungliga lustslotten. Riksdagen ansluter
sig till revisorernas uttalande beträffande årliga uppgifter angående avskrivningar
av fondmedel av här berörd art.
Slutligen anser sig riksdagen böra framhålla vikten av att, på sätt revisorerna
föreslagit, föreskrifter meddelas rörande befogenheten för myndigheterna
att till förvaltning mottaga donationer och andra fondmedel. Enligt
riksdagens uppfattning lärer det få anses befogat att av skäl, som revisorerna
anfört, frågan om mottagandet och den framtida förvaltningen av sådana
medel underställes Kungl. Majit.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Kungl.
Maj :t må taga under övervägande vad revisorerna och riksdagen anfört i fråga
örn statens fondförvaltning.
Stockholm den 27 maj 1938.
Med undersåtlig vördnad.
388166. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1938.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.