Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1938 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1937—30 juni 1938.

1939-04-29 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1939:219, Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1938 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1937—30 juni 1938.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 219.

1

Nr 219.

Godkänd av första kammaren den 29 april 1939.

Godkänd av andra kammaren den 29 april 1939.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år

1938 församlade revisorers berättelse angående verkställd

granskning av statsverkets jämte därtill hörande

fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden

1 juli 1937—30 juni 1938.

(Statsutskottets utlåtande nr 117.)

Till KONUNGEN.

Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer rörande

verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,

styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1937—30 juni 1938 i vissa fall för

kalenderåret 1938 uti avgiven berättelse anmält samt vederbörande verk och

myndigheter uti däröver avgivna förklaringar hos Kungl. Maj:t andragit, får

riksdagen i nedan nämnda ärenden anföra följande.

l:o.

Avlöning till befattningshavare vid fångvårdsstaten under vissa

förordnanden av längre varaktighet.

Under justitiedepartementet, § 1, hava revisorerna behandlat frågan örn

avlöningsförmåner till ordinarie befattningshavare vid fångvårdsstaten under

förordnande att under längre tid uppehålla tjänst å annan ort än den för

ordinarie tjänsten gällande stationeringsorten.

Placeringen å olika anstalter av ordinarie befattningar vid fångvårdsstaten

i högre lönegrad än B 10 (numera A 10) är bestämd i den för fångvårdsstaten

fastställda personalförteckningen.

Av den av revisorerna förebragta utredningen framgår, att innehavare

av dylik befattning vid förordnande att under längre tid uppehålla befattning

vid anstalt å annan ort uppburit lön med belopp, som gäller för den

ortsgrupp, till vilken den ordinarie tjänstens stationeringsort blivit hänförd,

oaktat formlig flyttning ägt rum till den nya tjänstgöringsorten och ersättning

för flyttningskostnader utgått. Därjämte har, därest förordnandet fullgjorts

å dyrare ort än den ordinarie stationeringsorten, till tjänstemannen

utgivits tjänstgöringstraktamente i enlighet med bestämmelserna i 5 § 6 st.

Bihang till riksdagens protokoll 1039. 14 sami. Nr 219. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 219.

2 p. kungörelsen den 26 juni 1925 (nr 357) nied tilläggsbestämmelser till civila

avlöningsreglementet.

Revisorernas utredning visar bland annat, att befattningshavare vid fångvårdsstaten

med sådant förordnande, varom här är fråga, under avsevärd

tidrymd, i vissa fall upp till fem år, fått uppbära lön med belopp, som betydligt

överstigit vad som skulle hava utgått, därest den verkliga tjänstgöringsorten

ansetts som stationeringsort.

Revisorerna hava i ärendet uttalat, bland annat, följande

Utan att ingå på frågan örn det av fångvårdsstyrelsen tillämpade förfarandet

vid bestämmandet av löneförmånerna åt ifrågavarande befattningshavare

varit i överensstämmelse med gällande författningar, vilja revisorerna

likväl framhålla, att lönebeloppen till dessa befattningshavare kommit

att bestämmas på ett sätt, som icke kan anses stå i god överensstämmelse

med vad som vid löneregleringens genomförande åsyftades, då olika lönebelopp

fastställdes för samma befattning å olika orter. Syftet med dvrortsgrupperingen

måste nämligen få anses hava varit att avpassa löneförmånerna

så, att de komme att svara mot levnadskostnaderna å de olika orterna.

Med hänsyn härtill synes enligt revisorernas uppfattning rätten att uppbära

lön enligt viss ortsgrupp böra bestämmas främst på grundval av den faktiska

tjänstgöringsorten, så snart i förekommande fall befattningshavaren även

företagit flyttning dit.

Revisorerna anse sig jämväl böra framhålla, att avlöningen, i den mån

densamma, på sätt som skett, utgått i form av tjänstgöringstraktamente, icke

kunnat bliva föremål för beskattning. Härtill kommer att tjänstgöringstraktamente,

vilket i förevarande fall måste betraktas såsom en faktisk avlöningskostnad,

belastar omkostnadsanslag i stället för av''öningsanslag.

I anslutning till vad sålunda anförts vilja revisorerna framhålla angelägenheten

av att bestämmelser utfärdas av sådant innehåll, att lönen vid förordnanden

av längre varaktighet och efter i förekommande fall företagen

flyttning kommer att utgå enligt den ortsgrupp, till vilken den faktiska

tjänstgöringsorten blivit hänförd.

Förklaring har avgivits av fångvårdsstyrelsen.

Enligt vad riksdagens vederbörande utskott inhämtat har statskontoret i

utlåtande den 31 oktober 1938 med förslag till tilläggsbestämmelser till civila

avlöningsreglementet angående tjänstgöringstraktamente för tjänstemän,

tillhörande den allmänna civilförvaltningen, samt angående felräkningspenningar

— vilket utlåtande jämväl omnämnts av revisorerna — med anslutning

till ett uttalande av 1928 års lönekommitté yttrat, att under långförordnande,

som föranleder flyttning, tjänstemannens lön efter flyttningen

bör beräknas efter den ortsgrupp, till vilken den nya tjänstgöringsorten är

att hänföra, och att i anslutning härtill tjänstgöringstraktamente givetvis

icke bör utgå efter flyttningen. Statskontoret ifrågasatte dock om icke -— då

åtminstone för allmänna civilförvaltningens del en ny praxis härigenom skulle

komma att tillämpas — förtydligande bestämmelser i förevarande avseende

borde meddelas.

I likhet med revisorerna anser riksdagen angeläget, att särskilda bestämmelser

meddelas om stationeringsort för ordinarie tjänsteman vid förord
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 219.

3

nande att uppehålla tjänst å annan ort än den, till vilken lians tjänstgöring

å den ordinarie tjänsten varit förlagd. Den av revisorerna föreslagna bestämmelsen,

att lönen vid förordnande av längre varaktighet och efter i förekommande

fall företagen flyttning bör utgå enligt den ortsgrupp, till vilken

den faktiska tjänstgöringsorten blivit hänförd, förefaller riksdagen lämplig.

Riksdagen vill emellertid framhålla, att ifrågavarande bestämmelser även

böra såvitt möjligt angiva vad i detta sammanhang bör förstås med förordnande

av längre varaktighet och så avfattas, att lönens storlek icke göres

helt beroende av att flyttning till den nya tjänstgöringsorten äger rum.

Det synes riksdagen även lämpligt, att likformighet i här ifrågavarande hänseende

eftersträvas för samtliga statens befattningshavare med lön enligt

dyrortsgrupperad löneplan.

Då här berörda frågor torde böra göras till föremål för närmare utredning

och med hänsyn till att bestämmelser i ämnet synas böra intagas i det

civila avlöningsreglementet, får riksdagen, under åberopande av vad ovan

anförts, anhålla, att Kungl. Majit må föranstalta om utredning och till riksdagen

inkomma med förslag till bestämmelser rörande stationeringsort för

ordinarie tjänsteman vid förordnande att uppehålla tjänst å annan ort än

den, till vilken hans tjänstgöring å den ordinarie befattningen varit förlagd.

2:o.

Undersökningarna av för brott tilltalade personers sinnesbeskaffenhet.

Under justitiedepartementet, § 3, hava revisorerna behandlat vissa frågor

beträffande undersökningarna av för brott tilltalade personers sinnesbeskaffenhet.

Revisorerna hava erinrat om att genom sinnessjuklagen av den 19 september

1929, som trädde i kraft den 1 januari 1931, nya bestämmelser införts

angående huru undersökning av för brott tilltalade personers sinnesbeskaffenhet

skall ske, och att genom de i samma lag meddelade föreskrifterna örn

skyldighet för domstol att i vissa fall besluta örn dylik undersökning dessa

rättspsykiatriska undersökningar betydligt ökat i antal.

Undersökning skall företagas försåvitt det finnes anledning till antagande,

att den tilltalade vid tiden för brottets begående varit av sinnesbeskaffenhet,

som utesluter eller minskar straffbarheten, d. v. s. att strafflagen 5: 5

eller 5: 6 är tillämplig. Sådan rättspsykiatrisk undersökning är obligatorisk

vid mord och vid mordbrand eller annat eldsåsättande, som icke förövats i

uppsåt att bedraga försäkringsgivare eller i annan sådan sviklig avsikt, samt

vid försök till dessa brott, såvida straffet ej understiger ett år. Vidare är undersökning

obligatorisk vid ifrågasatt intagning å interneringsanstalt för

återfallsförbrytare.

Förklaringar hava avgivits av fångvårdsstyrelsen och medicinalstyrelsen.

Innan riksdagen närmare ingår på bedömandet av vad revisorerna anfört

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 219.

och myndigheternas i anledning därav avgivna förklaringar, vill riksdagen

omnämna, att chefen för justitiedepartementet numera uppdragit åt den enligt

beslut den 6 oktober 1938 tillsatta strafflagberedningen att omedelbart

upptaga till prövning frågan om den rättsliga behandlingen av förbrytare,

vilka begått brott under inflytande av rubbad själsverksamhet, samt om revision

av strafflagens tillräknelighetsbestämmelser. Enligt vad riksdagen erfarit

har strafflagberedningen redan igångsatt utredningar härutinnan och

påbörjat behandlingen av vissa utav de frågor, som hava samband med

riksdagens revisorers uttalanden.

Revisorerna hava i sitt ovan intagna allmänna uttalande framhållit, att

utvecklingen i fråga örn det rättspsykiatriska undersökningsväsendet icke

kommit att följa de linjer, som från början uppdragits. De hava även konstaterat,

att brister i olika avseenden förefinnas i organisatoriskt hänseende

och att dessa kunna anses hava sin egentliga grund i det förhållandet, att

förutsättningarna, varpå bestämmelserna i 1929 års sinnessjuklag bygga —

nämligen i främsta rummet tillräckligt antal platser på fångvårdens sinnessjukavdelningar

och ordinarie läkare, rättspsykiatrisk! utbildade för undersökningarna

— icke blivit förverkligad ävensom däri, att undersökningarnas

omfattning i en icke förutsedd omfattning ökats under senare år.

Vidare hava revisorerna framställt åtskilliga erinringar beträffande särskilda

detaljer i fråga om det rättspsykiatriska undersökningsväsendet samt

anfört, att den ojämnhet, som kunnat konstateras beträffande undersökningsresultaten,

ej eliminerats genom medicinalstyrelsens eftergranskning av

de utav sinnessjukläkarna avgivna utlåtandena. Revisorerna hava för sin

del ifrågasatt, huruvida denna omfattande eftergranskning från medicinalstyrelsens

sida fortfarande kunde anses ändamålsenlig i synnerhet som en

viss svaghet läge däruti, att avgörandena i medicinalstyrelsen icke skedde

med stöd av gjorda iakttagelser angående den tilltalade utan endast på

grundval av föreliggande handlingar och undersökningsjournaler. De av

medicinalstyrelsen i detta hänseende gjorda erinringarna mot vad revisorerna

anfört kan riksdagen icke tillmäta avgörande betydelse. Riksdagen vill i

sammanhang härmed också omnämna, att riksdagen erfarit, att just under

de senaste åren en tydligt märkbar ändring i förutvarande praxis hos medicinalstyrelsen

kommit till synes vid styrelsens handläggning av tillräknelighetsfrågorna

och att såsom följd härav det procenttal stigit, med vilket på

grund av medicinalstyrelsens efterprövning av sinnessjukläkarnas utlåtanden

personer förklarats vara i behov av sjukhusvård. Ännu betänkligare

måste det förefalla riksdagen, att det nuvarande systemet kan leda till och

enligt vad riksdagens vederbörande utskott inhämtat i åtskilliga fall även

föranlett att personer intagits på sinnessjukhus utan att någon sinnessjukläkare

dessförinnan fått tillfälle att vid verkställd undersökning rörande vederbörandes

sinnessbeskaffenhet konstatera att behov av vård förelegat.

Riksdagen måste finna medicinalstyrelsens förklaringar i flera hänseenden

otillfredsställande och måste i likhet med revisorerna hävda, att ojämnhe
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 219.

5

ten vid bedömningen av tillräknelighetsfrågor måste anses betänklig ej minst

med hänsyn till de vittgående konsekvenserna för den tilltalade. Dock må

framhållas, att även medicinalstyrelsen ansett sig böra tillstyrka en allmän

utredning av frågan om det rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation

och att alltså även styrelsen — under hänvisning till att vissa av

de utav revisorerna anförda omständigheterna utgjorde starka skäl härför

-— funnit en dylik utredning numera vara av behovet påkallad.

Revisorerna hava uttalat, att man på flera håll syntes känna en viss oro

inför den utveckling som skett, i det att medicinalstyrelsen syntes vara på

väg att få ställningen av specialdomstol i tillräknelighetsfrågor, samt att en

dylik utveckling aldrig varit avsedd. Särskilt syntes allmänheten ej sällan

hava svårt att känna sig övertygad örn värdet av en sträf friförklaring av en

åtalad, då vederbörande en synnerligen kort tid därefter kan under åberopande

av friskintyg återinträda i sitt arbete. Revisorerna hava understrukit

den synpunkten, att å ena sidan den medicinska utredningens betydelse

måste beaktas, men att å andra sidan ej bör förbises den personkännedom

och allmänna erfarenhet som lekmännen i underdomstolarna ofta representera

och vilken syntes äga ett väsentligt praktiskt värde även vid behandlingen

av tillräknelighetsfrågor. Till vad revisorerna sålunda framhållit giver

riksdagen sin anslutning.

Riksdagen anser sig även i full överensstämmelse med de av revisorerna

anförda synpunkterna böra framhålla nödvändigheten av att organisationen

av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet ej får motverka, att praxis i

tillräknelighetsfrågor utbildas genom domstolarnas obundna avgöranden på

grundval av det material, som av den medicinska sakkunskapen ställes till

deras förfogande.

Med hänsyn till betydelsen av de rättspsykiatriska undersökningarna ur

rättsskipningens synpunkt måste dessa ske under former, som enligt riksdagens

uppfattning garantera grundlighet och sakkunskap, samtidigt som de

ske utan onödig frihetsinskränkning och annan olägenhet för den tilltalade.

Något stöd får heller icke lämnas för den misstanken, att straffriförklaringar

och andra avgöranden i tillräknelighetsfrågor skulle ske på grundval av en

vacklande bedömning.

Riksdagen, som måste finna det av revisorerna behandlade spörsmålet vara

en samhällsangelägenhet av största vikt, anser i likhet med revisorerna, att

det bör tagas under övervägande vilka åtgärder, som böra vidtagas för en

mera ändamålsenlig organisation av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet,

i avsikt, bland annat, att det allmänna rättsmedvetandets ovan berörda

krav bättre tillgodoses. Den redan genom vederbörande departementschefs

försorg igångsatta utredningen torde böra fullföljas oell avse en allmän

och allsidig undersökning av spörsmålet i hela dess vidd.

Riksdagen får alltså anhålla, att de synpunkter, som av revisorerna och

bär ovan av riksdagen blivit anförda, må beaktas vid den pågående utredningen

rörande vissa med det rättspsykiatriska undersökningsväsendet .sammanhängande

spörsmål.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 219.

3:o.

Vård av civila patienter å vissa garnisonssjukhus.

Under försvarsdepartementet, § 6, hava revisorerna behandlat vissa frågor

rörande vård av civila patienter å vissa garnisonssjukhus.

Vid garnisonssjukhusen i Stockholm, Boden, Linköping, Skövde och Karlsborg

samt militärsjukhusen i Eksjö och Sollefteå emottagas enligt med Stockholms

stad och vissa landsting samt beträffande garnisonssjukhuset i Boden

även med pensionsstyrelsen träffade överenskommelser civila patienter för

vård å nämnda sjukvårdsinrättningar. Vidare finnes överenskommelse träffad

därom, att Västerbottens läns landsting skall äga disponera Västerbottens

regementes Röda sjukbarack såsom tillfällig sjukvårdslokal.

Efter en ingående redogörelse av vissa förhållanden, som äga samband

med vård av civila patienter vid berörda sjukhus, varav framgår, bland

annat, att till dessa sjukhus inlevererad ersättning för civila patienter under

budgetåret 1937/38 uppgått till kr. 1,094,883:05, hava revisorerna gjort följande

uttalande:

Revisorerna hava under sina innevarande år företagna resor avlagt besök

vid garnisonssjukhusen i Boden, Karlsborg och Skövde, varvid revisorerna

iakttagit, att beträffande det sistnämnda sjukhuset vissa bristfälligheter,

särskilt med hänsyn till det trånga utrymmet i sjukhusbyggnaden, förelågo.

Dessa brister torde enligt revisorernas mening vid lämpligt tillfälle böra avhjälpas.

Med anledning av iakttagelserna under nämnda besök samt med

hänsyn till den omfattning, vari garnisons- och militärsjukhusen numera

tagas i anspråk för vård av civila patienter, hava revisorerna velat lämna

en relativt fullständig redogörelse för såväl innehållet i de avtal, som ligga

till grund för uppgörelserna rörande vården av civila patienter vid de militära

sjukhusen, som ock beträffande vissa ekonomiska förhållanden, som

därmed äga samband.

Av de ovan i sammandrag intagna avtalsbestämmelserna framgår, att en

betydande olikformighet förefinnes beträffande avtalets innehåll såväl ifråga

om föreskrifterna rörande ersättningen för vården av patienterna som beträffande

ordnandet av sjukhusens ledning och formerna för samarbetet med

vederbörande landsting. Sålunda har särskilt uppmärksammats, att ersättningen

för de civila patienternas vård vid de flesta sjukhusen beräknas med

hänsyn till sjukhusets kostnader under närmast föregående budgetår, medan

åter vid några av sjukhusen grunden för ersättningen är vederbörande landstings

utgifter vid eget närbeläget sjukhus, en beräkningsgrund som tillämpas

exempelvis vid uppgörelsen mellan staten samt Stockholms stad och Stockholms

läns landsting rörande Karolinska sjukhuset. Även ifråga örn gottgörelsen

till sjukhusens läkare förefinnas skilda beräkningssätt, i det att

ofta ersättningen här utgår i förhållande till antalet underhållsdagar för de

civila patienterna, medan åter i andra fall gottgörelse lämnas för av de civila

patienternas vård föranlett merarbete och utmätes efter viss skälighetsprövning.

I regel lämnas gottgörelse till läkarna av de uppbördsmedel, som tillföras

det riksstatsanslag under fjärde huvudtiteln, från vilket kostnaderna

för driften vid sjukhusen bestridas. Det synes revisorerna önskvärt att, i

den mån så låter sig göra, vid framtida avtalsuppgörelser eftersträvas att

genomföra enhetliga föreskrifter på detta område.

Även ifråga om sjukhusbyggnadernas uppförande är att märka, att lands
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 219.

7

tingen i allmänhet icke hava någon äganderätt till sjukhusbyggnaderna men

att dem tillförsäkras ersättning, för den händelse ett sjukhus nedlägges, till

vilket landstinget betalat viss del av byggnadskostnaden.

Numera uppgå — såsom ovan meddelats — de ersättningsbelopp, som inbetalas

för de civila patienternas vård å garnisons- och militärsjukhus, till

ungefär 1,000,000 kronor för budgetår. Med hänsyn till beloppets storlek

anse revisorerna önskvärt, att föreskrifter lämnas om ifrågavarande belopps

redovisning i riksstaten, samt att, i den mån så låter sig göra, reglerande

bestämmelser rörande beloppets användning samtidigt utfärdas.

I betraktande av de fördelar, som ett fortsatt samarbete mellan försvarsväsendets

myndigheter å ena sidan samt landstingen och pensionsstyrelsen

å andra sidan utan tvivel å ömse sidor medför och vilket torde böra ytterligare

utvecklas, hava revisorerna velat fästa uppmärksamheten på dessa förhållanden

i avsikt att större stabilitet vid förvaltningen av de militära sjukhus,

som numera stå till förfogande för civila patienter, skall kunna ernås.

Den av revisorerna lämnade redogörelsen för innehållet i de avtal, som

ligga till grund för uppgörelserna rörande vården av civila patienter vid de

militära sjukhusen, har givit vid handen, att en betydande olikformighet

förefinnes såväl rörande ersättningen för vården av patienterna som beträffande

ordnandet av sjukhusens ledning och formerna för samarbetet

med vederbörande landsting. Enligt riksdagens mening vore bestämda

fördelar att vinna, därest enhetlighet i avtalen kunde åstadkommas. Ifrågasättas

må, om icke på grundval av hittills vunnen erfarenhet en allmän

översyn över hithörande förhållanden borde vidtagas, önskvärt är emellertid,

att vid framtida avtalsuppgörelser enhetliga föreskrifter på detta område

såvitt möjligt genomföras i syfte att ernå en större stabilitet vid förvaltningen

av de militära sjukhus, som numera stå till förfogande för civila

patienter.

Såsom revisorerna meddelat, uppgå de ersättningsbelopp, som inbetalas

för de civila patienternas vård å garnisons- och militärsjukhus, till ungefär

1,000,000 kronor för budgetår. Riksdagen finner i likhet med revisorerna det

vara med hänsyn till beloppets storlek önskvärt, att föreskrifter lämnas om

ifrågavarande belopps redovisning i riksstaten samt att om möjligt reglerande

bestämmelser rörande beloppets användning samtidigt utfärdas. Härigenom

synes riksdagen vidgad överskådlighet i bokföringen kunna vinnas.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit må låta utfärda föreskrifter rörande

redovisningen och användningen av de ersättningsbelopp, som inbetalas

för civila patienters vård å garnisons- och militärsjukhus.

4:o.

Gratifikationer till viss personal vid örlogsvarven i Karlskrona

och Stockholm.

Under försvarsdepartementet, § 11, hava revisorerna framställt vissa erinringar

rörande dispositionen av till vederbörande varvschefers förfogande

stående anslagsmedel för gratifikationer, uppgående flir Karlskrona örlogsvarv

till ö,000 kronor och för Stockholms örlogsvarv till 2,000 kronor.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr 219.

Vad revisorerna anfört har givit vid handen, att det sätt, på vilket gratifikationsanvisningarna

utdelats vid örlogsvarven, icke står i överensstämmelse

med syftet med dessa gratifikationer. Vad i ärendet förekommit har

riksdagen funnit vara av den art, att förtydligande direktiv böra utfärdas

till vinnande av att medlen framdeles användas i enlighet med önskvärda

och fullt godtagbara principer.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit må utfärda förtydligande bestämmelser

rörande användningen av de till vederbörande varvschefers förfogande

ställda gratifikationsbelopp.

5:o.

Marklösen vid vägbyggnad.

Under kommunikationsdepartementet, § 25, hava revisorerna omnämnt

vissa av dem gjorda iakttagelser rörande marklösen vid vägbyggnad.

Efter en historisk översikt av bestämmelserna rörande statsbidrag till ersättning

för mark, som tages i anspråk för allmän väg, hava revisorerna

sammanfattat nu gällande bestämmelser härom sålunda:

1. Markägare är berättigad till ersättning för upplåten mark — respektive

lösen för byggnad — samt för skada och intrång, som förorsakas av vägföretag.

2. Statsbidrag utgår till kostnader av nyssnämnda slag med samma procent

som till företaget i övrigt vid anläggning av väg, dock med viss inskränkning

med hänsyn till markvärdet.

3. Skäligheten av kostnaderna prövas av Kungl. Majit, respektive länsstyrelsen.

Revisorerna hava framhållit, att, bortsett från frivillig överenskommelse

mellan vägdistrikt och markägare, ersättningsfrågor av här ifrågavarande

art kunna regleras på tre olika sätt nämligen genom rättegångsförfarande,

expropriationsförfarande och skiljemannaförfarande, beträffande vilka olika

förfaranden revisorerna gjort vissa erinringar.

Mot rättegångsförfarandet torde kunna invändas — framhålla revisorerna

— att förfaringssättet i fråga är tidsödande och att särskilt vid överklaganden

den slutgiltiga domen kan komma att dröja flera år. Därigenom kunna

räntekostnaderna, i all synnerhet örn markersättningen uppgår till större

belopp, stiga till högst avsevärda belopp. Även expropriationsförfarandet

anses allmänt vara omständligt, dyrt och långvarigt. Beträffande skiljemannaförfarandet

slutligen föreligga vissa risker, vilka revisorerna belyst

med ett exempel från ett av de sydliga länen.

Av de siffror revisorerna i detta sammanhang anfört framgår, att statsbidrag

till lösen av jord för vägmark under budgetåren 1935/36—1937,38 i

runt tal uppgått tillhopa till 4.1 miljoner kronor och att de kostnader för

huvudvägarnas ombyggnad, som avse marklösen, vid den inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

pågående utredningen i denna fråga uppskattats till 60

miljoner kronor.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 219.

9

Revisorerna hava uttalat, att undersökning angående möjligheten att få

till stånd ett förenklat och förbilligat tillvägagångssätt för bestämmande av

marklösen synes höra tagas under övervägande.

Såsom revisorerna framhållit uppgå statsbidragen till kostnader för ersättning

av till vägföretag upplåten mark till avsevärda belopp. Riksdagen

är av den uppfattningen, att dylika kostnader skulle kunna begränsas, därest

förhandlingar för åstadkommande av frivillig överenskommelse med jordägarna

regelmässigt inleddes, innan ännu det planerade vägarbetet blivit beslutat.

Vidkommande förfarandet vid bestämmande på icke frivillig väg av lösenbeloppet

delar riksdagen revisorernas uppfattning om att systemet med rättegång

och expropriation är såväl tidskrävande som dyrbart. Att erinringar

även kunna göras mot skiljemannaförfarandet torde i viss mån kunna förklaras

därmed, att skiljedomen ofta anses böra utgöra en kompromiss mellan

de av parterna intagna ståndpunkterna, vilket kan medföra, att löseskillingen

i skiljedomen bestämmes till ett förhållandevis högt belopp.

Riksdagen, som delar revisorernas uppfattning, att möjligheten att få till

stånd ett enklare och billigare tillvägagångssätt för bestämmande av marklösen

bör bliva föremål för närmare utredning, får anhålla, att Kungl. Majit

må föranstalta om utredning i syfte att åvägabringa sådana metoder vid bestämmandet

av ersättning för upplåtelse av mark till allmän väg, att detta

kan ske på ett enklare och mindre kostsamt sätt.

6:o.

Tillsättning av tjänster inom den civila statsförvaltningen.

Under finansdepartementet, § 33, hava revisorerna företagit granskning

av förfarandet vid tillsättning av tjänster inom den civila statsförvaltningen.

Revisorerna hava lämnat följande redogörelse för förfarandet:

Med undantag för vissa högre befattningar, vilka utan ansökning tillsättas

av Kungl. Maj:t, skall ledig befattning kungöras i allmänna tidningarna och

medelst anslag i vederbörande myndighets lokal. Ansökningstiden är vanligen

fastställd till trettio dagar från dagen för kungörandet. I vissa undantagsfall

förekommer dock en kortare ansökningstid exempelvis vid tullverket,

där den är fastställd till tjugu dagar. Efter ansökningstidens utgång

skall myndigheten beträffande sådan befattning, som myndigheten själv äger

tillsätta, fatta beslut örn befattningens tillsättande, samt i fall, där Kungl.

Majit äger tillsätta tjänsten, till Kungl. Majit insända ansökningshandlingarna

samt tillika avgiva förord för den bland de sökande, som myndigheten

anser företrädesvis böra komma i fråga till befattningen, eller anmäla, att

sådant förord icke kan lämnas någon av de sökande, över beslut örn tillsättning

eller förord kan ändring sökas hos Kungl. Majit genom besvär, vilka

skola hava inkommit till vederbörande departement före kl. 12 å trettionde

dagen efter den, då klaganden erhållit del av beslutet. Över anförda besvär

brukar genom remiss yttrande inhämtas från vederbörande myndighet,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse AV 219.

som jämväl plägar bereda den tjänsteman, vilken erhållit verkets förord till

tjänsten, tillfälle att häröver yttra sig. Innan ärendet slutligen företages till

avgörande brukar även medgivande lämnas klaganden att inkomma med påminnelse

i anledning av ämbetsverkets yttrande.

I de fall, då tjänst blir ledig på grund av att skyldighet att avgå från densamma

jämlikt civila tjänstepensionsreglementet inträder för innehavaren,

vidtagas nu omförmälda åtgärder för tjänstens tillsättande i regel först, sedan

denne erhållit avsked. Tidpunkten härför växlar högst betydligt beroende

på när vederbörande befattningshavare ingiver sin ansökan om avsked.

Några generella bestämmelser, huru lång tid före inträdet av dylik skyldighet

ansökning skall vara ingiven till myndighet inom den centrala statsförvaltningen,

finnas, såvitt revisorerna hava sig bekant, icke.

Revisorerna erinra om, att det beträffande vissa grupper av befattningshavare

finnas speciella bestämmelser för tjänsts återbesättande samt tjänstemans

skyldighet att söka pension, och framhålla att enligt läroverksstadgan

ansökan örn ålderspension av lärare skall ingivas senast tre månader före

den tid, då pensionsåldern för honom skall anses inträda, och åtgärder för

tillsättande av lektors- eller adjunktstjänst inledas nio månader före samma

tidpunkt. Beträffande rektorsförordnande föreskrives, att skolöverstyrelsen

senast fem månader, innan rektorsförordnande löper till ända, har att därom

hos Kungl. Maj:t göra anmälan.

Efter att hava givit exempel på den tidsutdräkt med tillsättande av tjänster,

som förfaringssättet kan föranleda, hava revisorerna gjort följande allmänna

uttalande:

De nuvarande förhållandena i avseende å tillsättning av tjänster inom den

civila statsförvaltningen kunna knappast anses tillfredsställande. Redan för

den händelse, att besvär över ämbetsverkets eller myndighets beslut i fråga om

tillsättning av tjänst eller förord till densamma, icke anförts, åtgår i de flesta

fall en tid av minst två månader för återbesättande av den ledigblivna tjänsten.

Givetvis utsträckes denna tid än längre, därest myndighetens beslut i

nu nämnt hänseende överklagas. Särskilt där fråga är örn tillsättning av

befattning i högre lönegrad, kan, såsom de anförda exemplen utvisa, högst

avsevärd tidsrymd förflyta, innan samtliga tjänster i succession inom ämbetsverket

blivit tillsatta. Det torde vara uppenbart, att ett dylikt förhållande,

då tjänster under långvariga vakanser uppehållas av tillförordnade tjänstemän,

är ägnat att menligt inverka på kontinuiteten i arbetet ävensom tjänsteverksamheten

i övrigt inom ämbetsverket. Revisorerna anse därför angeläget,

att åtgärder vidtagas för avhjälpande av dessa olägenheter. Enligt revisorernas

mening torde i första hand en ändring i nu gällande bestämmelser

örn ansöknings- och besvärsförfarandena vid tjänstetillsättningar böra

komma till stånd. Den nu i vederbörande instruktioner föreskrivna tiden av

validera trettio dagar för ingivande av ansökning och för anförande av besvär

över myndighets beslut synes kunna högst väsentligt avkortas, exempelvis

till femton dagar, vilket med hänsyn till nutida kommunikationer även

utan olägenhet torde kunna ske, då fråga är örn tjänster hos myndigheter i

landsorten.

För undvikande av onödigt dröjsmål vid återbesättande av tjänster torde

vidare, i likhet med vad som — på sätt framgår av ovanstående redogörelse

— är stadgat beträffande lärare vid de allmänna läroverken m. fl, böra

utfärdas en allmän föreskrift därom, att tjänsteman vid pensionsålderns in
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 219.

11

trädande skall till vederbörande myndighet inom viss föreskriven, icke alltför

kort tid, exempelvis 6 månader, före avgången inkomma med ansökning

om såväl avsked som pension. Härigenom skulle möjliggöras för vederbörande

myndighet, som äger att meddela avsked från tjänsten, att, sedan

beslut fattats i pensionsfrågan, på ett tidigare stadium än vad nu är fallet,

till prövning och avgörande upptaga frågan om avsked för tjänstemannen

samt i anslutning därtill vidtaga åtgärder för tjänstens återbesättande. En

dylik bestämmelse torde lämpligen kunna införas i civila tjänstepensionsreglementet.

Yttranden hava avgivits av justitiekanslersämbetet samt allmänna civilförvaltningens,

försvarsväsendets och kommunikationsverkens lönenämnder.

Riksdagen anser i likhet med revisorerna angeläget, att åtgärder vidtagas

för undvikande av onödigt dröjsmål vid återbesättande av tjänster inom den

civila statsförvaltningen. Denna fråga torde emellertid böra göras till föremål

för närmare utredning. Utan att vilja i detta sammanhang intaga någon

bestämd ståndpunkt till de av revisorerna framlagda förslagen får riksdagen

anhålla, att Kungl. Maj:t må föranstalta örn utredning i syfte att avhjälpa

de olägenheter, som inträda i anledning av ofta uppkommande dröjsmål

vid tillsättandet av tjänster inom den civila statsförvaltningen.

7 :o.

Centralupphandling för statsmyndigheternas behov.

Under finansdepartementet, § 34, hava revisorerna till behandling upptagit

frågan om en centralisering av statens upphandlingsväsende.

Revisorerna erinra om, att ifrågavarande spörsmål redan vid åtskilliga tilltillfällen

varit föremål för uppmärksamhet från statsmakternas sida. Av den

av revisorerna framlagda utredningen inhämtas, bland annat, att 1932 års

riksdag i anledning av ett uttalande av 1931 års revisorer anhållit, att Kungl.

Majit måtte taga under övervägande på vad sätt upphandlingen för statsverkets

behov av skriv- och räknemaskiner borde på det för statsverket lämpligaste

och förmånligaste sätt ordnas. Sedan ärendet överlämnats till statens

organisationsnämnd har nämnden i skrivelse den 30 september 1932 rörande

centraliseringen av upphandlingen för statens behov gjort ett av revisorerna

återgivet uttalande.

Revisorerna hava i ärendet gjort föjande uttalande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har frågan örn en centraliserad

upphandling för statens räkning av skrivmaterialier och dylika förbrukningsartiklar

sedan lång tid tillbaka vid olika tillfällen varit föremål

för statsmakternas uppmärksamhet. Hittills har resultatet emellertid blivit,

att allenast upphandlingen av statens behov av skrivpapper, kuvert och läskpapper

sker centralt, nämligen genom postverkets försorg. Genom denna anordning

har, såsom utredningen utvisar, för statsverket betydande belopp årligen

besparats. Uppköp av kontorsutensilier i övrigt, såsom skriv- och räk
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrivelse Nr 219.

liemaskiner med tillbehör, pennor, bläck m. m., göras däremot, såsom 1927

års revisorer framhållit, i regel av varje ämbetsverk eller myndighet för sig.

Statens utgifter för sådana ändamål uppgå årligen till avsevärda belopp, som

visa tendens att år från år ökas. Jämväl innevarande års revisorer hava

uppmärksammat, att de priser, som de olika myndigheterna fått erlägga vid

inköp av dylika materialier, varit synnerligen växlande. Dessa växlingar hava

givetvis sin förklaring i det tillämpade upphandlingssättet. Det synes

revisorerna angeläget, att åtgärder utan dröjsmål vidtagas för åstadkommande

av en centraliserad upphandling av ifrågavarande förbrukningsartiklar,

varvid jämväl bör undersökas i vilken omfattning distributionen av vissa varor

lämpligen kan ske direkt från leverantörerna.

Yttrande har avgivits av generalpoststyrelsen.

Såsom av revisorernas anförande framgår äger för närvarande centraliserad

upphandling av förbrukningsartiklar för myndigheternas räkning rum

i en förhållandevis ringa utsträckning. Ehuru riksdagen icke förbiser, att en

långt gången centralisering kan medföra vissa olägenheter, synes en viss utvidgning

av den nuvarande centralupphandlingsverksamheten böra övervägas.

Frågorna om vilka varor, som lämpligen böra ifrågakomma vid central

upphandling, och vilka myndigheter, den centrala upphandlingen bör gälla,

torde fördenskull böra göras till föremål för närmare utredning, vilken synes

kunna anförtros åt generalpoststyrelsen.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit må föranstalta om utredning och

förslag rörande vilka varuslag, som lämpligen böra omfattas av en utökad

centralupphandling, och vilka myndigheter, den centrala upphandlingsverksamheten

bör avse.

8:o.

Arkiveringen av statsmyndigheternas handlingar.

Under ecklesiastikdepartementet, § 43, hava revisorerna lämnat en fullständig

redogörelse för den arkivvårdande verksamheten hos förvaltningsmyndigheterna

samt ifråga om denna verksamhet och de bestämmelser, som

reglera densamma.

Beträffande arkiveringen av handlingar hava revioserna gjort följande uttalande.

De nuvarande förhållandena i avseende å arkiveringen av handlingar inom

statsförvaltningen måste anses synnerligen otillfredsställande. Såsom av den

lämnade redogörelsen framgår hava de statliga myndigheternas arkivaliebestånd

under senare tid vuxit i en omfattning, som icke tidigare kunnat förutses.

Alltmera ökade svårigheter hava härigenom uppstått att bereda plats

för de växande arkivaliemassorna.

Riksarkivets utrymmen för ändamålet äro sålunda sedan flera år tillbaka

så utnyttjade, att leveranser av arkivalier från ämbetsverk och myndigheter

icke i erforderlig utsträckning kunnat emottagas. Frågan om nybyggnad för

riksarkivet, som sedan länge stått på dagordningen, har därför blivit i hög

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 219-

13

grad aktuell. Liknande svårigheter att emottaga arkivalier föreligga jämväl

beträffande vissa landsarkiv. Även för flertalet ämbetsverks och övriga arkivbildande

myndigheters vidkommande har den år efter år växande arkivalieanhopningen

framkallat krav på ökade utrymmen. På många håll måste

arkivalierna förvaras nedpackade i lärår eller uppställas i lokaler, som äro

föga tjänliga för ändamålet, såsom ämbetsverkens tjänsterum och korridorer

samt i lokaler i avsaknad av värme och belysning. Situationen måste

enligt revisorernas mening inom en nära framtid bliva fullständigt ohållbar,

därest icke åtgärder snarast vidtagas för lösande av de svårigheter, som

uppstått i anledning av arkivmaterialets tillväxt. I första hand torde vara

uppenbart att, i synnerhet nied det växande material, som genom statens

på olika områden utvidgade verksamhet år från år tillföres de arkivbildande

institutionerna, helt andra och strängare principer måste tillämpas i fråga

om gallring än vad som för närvarande sker. Revisorerna hava genom besök

vid olika arkiv ävensom genom infordrade uppgifter kommit till den

bestämda uppfattningen, att arkivering för närvarande sker i större omfattning

än som är nödvändigt. Detta torde främst hava sin orsak däruti, att

gallringsföreskrifter i många fall helt saknas samt, där sådana föreskrifter

finnas, desamma icke äro enhetliga och effektiva.

Vad först beträffar räkenskapshandlingar, som torde utgöra det mest arkivbildande

materialet och som alltmera synas tendera att öka, finnas visserligen

gallringsplaner uppgjorda för fångvårdens, flottans, länsstyrelsernas,

postverkets, telegrafverkets, järnvägsstyrelsens och lotsverkets räkenskaper,

men däremot icke för övriga myndigheters räkenskaper. På grund härav

utgallras efter viss tid ett stort antal räkenskapshandlingar ur flottans räkenskaper,

medan liknande gallring icke förekommer vid arméns räkenskaper.

Inom kommunikationsverken utgallras vid postverket, telegrafverket

och järnvägsstyrelsen efter tio år verifikationer till huvudböckerna. För domänstyrelsen

och vattenfallsstyrelsen hava några motsvarande gallringsföreskrifter

icke utfärdats. Beträffande länsstyrelserna utgallras efter tjugo år

räkenskapshandlingar tillhörande den s. k. B-serien, såsom verifikationer

avseende utbetalning av avlöningar, statsbidrag till undervisningsväsendet

under åttonde huvudtiteln samt expenser vid länsstyrelserna. Några motsvarande

gallringsbestämmelser finnas däremot icke för statskontoret, medicinalstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens

pensionanstalt m. fl.

Revisorerna hava vid sin granskning funnit, att mycket av det, som enligt

nu gällande gallringsföreskrifter för all framtid skall bevaras, bör kunna

utgallras. Såsom närmare framgår av ovan intagna exemplifierade sammanställning

över i länsstyrelsernas A-serie ingående verifikationer utgöras dessa

handlingar till stor del av anordningar av reseersättningar, restitutioner och

ersättningar i övrigt med därtill hörande avskrifter av dagböcker, förordnanden,

intyg, protokollsutdrag samt kvitton m. m. Revisorerna vilja som

sin mening framhålla, att en stor del av dylika handlingar, som nu upptaga

ett avsevärt utrymme bland arkivalierna, skulle kunna utgallras.

Det synes sålunda revisorerna .skäligen meningslöst att leir evärdelig tid

från varje år förvara sådana i nämnda räkenskaper förekommande verifikationer

sorn tusentals folier med uppklistrade telefonkvitton, eller avskrifter

av polisprotokoll i mål av mer eller mindre vikt. Av lika litet värde för

framtiden synas revisorerna .sådana i samma räkenskaper ingående handlingar

som ett stort antal kvitton å annonskostnader för kungörelser, intyg

från varje valnämndsordförande i riket angående antalet sidor och räder

i röstlängderna, kvitton å utspisning av fångar vid fångtransporter, ansökningar

örn restitution av automohilskalt, vilka torde omfatta (iver 30,000 ve
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens skrivelse Nr 219.

rifikationer per år, eller till andra slag av skatterestitutionsärenden hörande

handlingar såsom debetsedlar och länsstyrelseresolutioner, vilka handlingar

jämväl torde uppgå till cirka 30,000 verifikationer för år.

Vad som nu sagts om länsräkenskaperna gäller även beträffande åtskilliga

andra myndigheters räkenskaper. Av vad som ur sistnämnda räkenskaper

otvivelaktigt bör kunna utgallras må särskilt nämnas av pensionsstyrelsen

och riksförsäkringsanstalten över utbetalningskort uppgjorda förteckningar,

omfattande sammanlagt cirka 32,000 folier (= cirka 4 hyllmeter)

per år, till arméförvaltningens räkenskaper hörande rekvisitioner å järnvägsbiljetter

för militära beställningshavares och värnpliktigas resor, vilka

rekvisitioner uppgå till 50,000 å 60,000 stycken (= 37 band omfattande cirka

4 hyllmeter) per år samt av olika myndigheter och tjänstemän verkställda

rekvisitioner å svensk författningssamling, som ingå i statskontorets räkenskaper

och torde kunna uppskattas till ungefär 8,000 stycken för år.

Revisorerna hava med det nu anförda velat giva exempel å sådana handlingar,

som enligt revisorernas mening utan vidare kunna utgallras ur räkenskaperna.

Det är emellertid revisorernas uppfattning, att utan olägenhet

för den framtida forskningen en ännu strängare gallring överhuvud taget

bör kunna ske, särskilt örn noggrannare och fullständigare anteckningar

än som för närvarande är fallet göras i räkenskapsböckerna (inkomst- och

utgiftsböckerna). Det torde därvid böra erinras örn, att vid ovannämnda

kommunikationsverk, för vilka gallringsföreskrifter utfärdats, samtliga räkenskapshandlingar

med undantag av dem, som röra avlöningar och pensioner,

förstöras efter viss lid. Därest det emellertid för den framtida forskningen

skulle anses vara av intresse att i ett eller annat hänseende erhålla

en bild av den statliga verksamheten under viss tidsperiod, synes revisorerna

den utvägen vara förtjänt att tagas under övervägande, att exempelvis vart

femte eller tionde år vissa slag av handlingar genomgående sparades för arkivering

för all framtid. I anslutning härtill vilja revisorerna även såsom

sin uppfattning framhålla, att den tid, som enligt vissa gallringsbestämmelser

eljest gallringsbara handlingar skola förvaras, innan de förstöras, exempelvis

i länsstyrelsernas B-serie ingående verifikationer m. fl., synes vara

onödigt långt tilltagen. Såvitt revisorerna kunna finna, torde en tid av

tio år, eller samma tid, som gäller för preskription av fordringar, i dylika

fall vara tillräcklig. Revisorerna vilja även framhålla vilkten av att utfärdade

gallringsföreskrifter tid efter annan bliva föremål för revidering, så att

de anpassa sig efter de ändrade arbetsuppgifter, som kunna komma att åvila

vederbörande ämbetsverk eller myndighet.

Av den här ovan intagna sammanställningen rörande de räkenskapshandlingar,

som från länsstyrelserna levereras till riksräkenskapsverket, framgår,

att taxerings- och mantalslängder upptaga ett avsevärt utrymme. Såsom

den föregående redogörelsen även visar, arkiveras av mantalslängderna originalet

i riksarkivet och en avskrift i vederbörande landsarkiv samt av laxeringslängderna

originalet i riksarkivet och två avskrifter i vederbörande

landsarkiv. Jämväl mantalsuppgifterna hava intill senaste år arkiverats i

riksarkivet.

Revisorerna, som icke finna en sådan arkivering av såväl original som avskrifter

påkallad, vilja ifrågasätta, huruvida icke av nämnda längder allenast

originalen böra arkiveras för all framtid och i så fall lämpligen förvaras

i vederbörande landsarkiv. I detta sammanhang må erinras örn, att

genom kungl, brev den 4 november 1859 pastorsämbetena anbefallts att till

statistiska centralbyrån insända utdrag ur vigsel-, födelse- och dopböcker

samt husförhörslängder och församlingsböcker. Dessa uppgifter äro rik
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 219.

15

lialtigare och framför allt tillförlitligare än mantalslängden^ och erbjuda

därför ur personliistorisk forskningssynpunkt ett värdefullare material.

Vad beträffar mantalsuppgifterna må framhållas, att det knappast kan

föreligga anledning att arkivera dessa uppgifter, som ju allenast avse en del

av landets befolkning och utgöras av vissa utav de mantalsskrivningsskyldige

själva lämnade uppgifter. Revisorerna hava sig visserligen bekant, att

1936 års uppbördskommitté föreslagit vissa förenklingar i folkbokföringen,

som skulle medfölja åtskilliga fördelar vid arkiveringen av folkboksurkunder

och andra folkboksföringshandlingar, men revisorerna hålla likväl före, att

en retroaktiv gallring bör komma till stånd beträffande hittills arkiverat material

på detta område. Genom en dylik gallring av mantalsuppgifter, mantalslängder

och taxeringslängder skulle en icke oväsentlig lättnad beredas såväl

riksräkenskapsverket som riksarkivet i deras nuvarande svårigheter att

anskaffa erforderliga arkivutrymmen.

Beträffande andra handlingar än räkenskapshandlingar hava gallringsföreskrifter

utfärdats i ett stort antal fall. Dessa bestämmelser, som sinsemellan

äro av synnerligen olikartad beskaffenhet — helt naturligt beroende

på arten av varje ämbetsverks eller myndighets förvaltningsuppgifter — innefatta

i regel dock icke någon fullständig gallringsplan i förevarande hänseende

för den myndighet, varom fråga är, utan avse allenast visst slag eller

vissa slag av handlingar. Sådana föreskrifter rörande utgallring av olika

handlingar hava, bland annat, fastställts för hovrätterna, kammarkollegium,

kommerskollegium, kammarrätten, arméförvaltningen, domänstyrelsen m. fl.

För länsstyrelserna har dock genom ovan omförmälda cirkulär den 7 december

1934 utfärdats bestämmelser, som synas innefatta en mera fullständig

gallringsplan även för andra handlingar än räkenskapshandlingar.

Revisorerna hava även uppmärksammat, att kristidskommissionernas omfattande

handlingar ansetts böra bevaras för all framtid. Revisorerna kunna

ej finna, att hela denna väldiga samling av deklarationer, ansökningar

av olika slag, korrespondenser mellan olika kristidsinstitutioner och dylikt

äro av den betydelse för forskningen, att de för all framtid böra bevaras.

Beträffande nämnda handlingar synes en avsevärd beskärning kunna ske.

Samma förhållande torde även gälla andra institutioner, såsom arbetslöshetskommissionen,

clearingnämnden m. fl.

Vad revisorerna nu framhållit har närmast avsett vidtagande av åtgärder

för nedbringande av arkivbeståndet i syfte att förbilliga arkivväsendet. Revisorerna

vilja emellertid i detta sammanhang beröra även ett annat spörsmål,

som torde vara av särskild betydelse för statens utgifter för nu ifrågavarande

ändamål, nämligen frågan om decentralisering eller överflyttning

av vissa arkivhandlingar från riksarkivet till landsarkiven eller till reservdepå

i landsorten. Det har ifrågasatts, att till vederbörande landsarkiv skulle

överlämnas de reviderade länsräkenskaperna retroaktivt från mitten av

1800-talet samt att för förvaltningen och forskningen i övrigt mindre behövliga

handlingar skulle överflyttas till någon reservdepå i landsorten, där

arkiveringskostnaderna visa sig vara avsevärt billigare än i huvudstaden.

Utan alt taga ställning till denna sida av spörsmålet finna revisorerna det

dock vara av vikt, att denna fråga blir föremål för en snar omprövning.

Som av det föregående framgått, är frågan om riksarkivets lokalul.vidgningar

för närvarande aktuell. Skulle en utredning visa, att en överflyttning

av arkivalier från huvudstaden till landsorten med fördel låter sig göra,

mäste frågan örn riksarkivets lokalbehov såväl i huvudstaden som i landsorten

behandlas i ett sammanhang. Då den av revisorerna nu gjorda utredningen

tydligt giver vid handen, alt effektivare gallringsgrunder kunna

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens skrivelse Nr 219.

införas, måste detta få en avgörande betydelse för riksarkivets lokalfrågor

överhuvud taget och innebära avsevärda besparingar.

Revisorerna anse därför, att frågorna om nya utgallringsprinciper, decentralisering

av vissa arkivalier och lokalutrymmena för riksarkivet icke kunna

skiljas från varandra, utan böra snarast möjligt bliva föremål för en undersökning.

Med hänsyn till vad nu anförts hava revisorerna velat påkalla riksdagens

särskilda uppmärksamhet å frågan om arkivering av statsmyndigheternas

handlingar.

Förklaring har avgivits av riksarkivet, där en i vissa hänseenden från majoriteten

skiljaktig mening uttalats av arkivrådet Forssell.

Revisorerna hava genom sin här verkställda utredning påvisat behovet av

en fullständigare utgallring av nu på olika håll förvarade arkivalier, och enligt

riksdagens mening måste starka skäl tala för att omedelbara åtgärder

vidtagas för genomförandet av en fullt rationell dylik utgallring. För detta

ändamål och den framtida vidgade gallringen i syfte att förbilliga arkivväsendet

erfordras emellertid ändringar i de på området gällande författningsföreskrifterna,

vilka ändringar synas böra vidtagas av Kungl. Maj:t.

Riksdagen ansluter sig alltså till de synpunkter, som av revisorerna anförts.

Vidkommande frågan örn en flyttning av vissa arkivalier, som anses böra

behållas, anser riksdagen i likhet med revisorerna lämpligt, att denna fråga

bör bliva föremål för en snar omprövning.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Maj:t må vidtaga åtgärder för genomförandet

av en utsträckt gallring av arkivalier samt därjämte till omprövning

upptaga de spörsmål, som därmed äga samband.

9:o.

Iakttagelser vid granskning av Sveriges olympiska kommittés

räkenskaper.

Under handelsdepartementet, § 53, hava revisorerna meddelat, att de i

anslutning till en under år 1937 verkställd granskning av olympiska kommitténs

då ännu icke färdigställda räkenskaper under 1938 års revisionsförrättning

fortsatt granskningen av nämnda räkenskaper.

Revisorerna hava — efter anförande av vissa sifferuppgifter och återgivande

av den utav kommitténs egna revisorer avgivna berättelsen — sammanfattningsvis

anfört, bland annat, följande.

Revisorerna äro av den uppfattningen, att allt fortfaxande allvarliga erinringar

kunna göras mot de för olympiska kommittén avgivna redovisningarna

samt att önskvärd ordning och reda icke föx-efunnits, när det gällt att

redovisa allmänna medel av denna art. De anse sig därför böra för framliden

yrka på, att en fortlöpande kontroll på lämpligt sätt ordnas, när det

gäller att disponera och redovisa anslag av den storleksordning, varom

här är fråga. Det torde nämligen icke 1''å anses tillfredsställande och lämp
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 219.

17

ligt att överlämna dylika av tipsmedel utgående anslag till fri disposition av

organisationer, vilka med nuvarande sammansättning och styrelseformer —

även om man givetvis icke i detta fall bör tillämpa alltför byråkratiska

och stränga normer för redovisningen — knappast kunna anses vara i besittning

av tillräcklig insikt om och erfarenhet av huru förvaltningen av allmänna

medel bör ordnas.

Förklaring har avgivits av svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas

riksförbund.

Riksdagen är i likhet med revisorerna av den uppfattningen att, då det gäller

beviljande av medel av här ifrågavarande slag till mera avsevärda belopp

eller till fortlöpande understödsverksamhet, det måste anses önskvärt att genom

Kungl. Maj:ts försorg i samband med understödsbeviljandet föreskrift

meddelas örn att den myndighet, som har hand om den ekonomiska förvaltningen,

skall vara skyldig underkasta sig fortlöpande granskning av en lämpligen

av Kungl. Majit utsedd person, som torde böra få deltaga i förvaltningsmyndighetens

överläggningar och sammanträden med rätt att, då det

gäller handhavandet av understödsmedlen och kontrollen därav, anteckna

sin mening till myndighetens protokoll. Denna anordning synes böra vidtagas

vid sidan av den granskning, som verkställes genom myndigheten i vanlig

ordning eller särskilt utsedda revisorer, och den torde utgöra en säkrare

garanti för ordning och reda i förvaltningen än vad som synes bliva följden

av nu tillämpat förfaringssätt.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Maj :t må föranstalta därom, att en mera

ingående kontroll framdeles genomföres, då det gäller användningen av till

förfogande ställda understödsmedel av mera betydande belopp eller av fortlöpande

karaktär.

Vissa andra av riksdagens revisorer berörda spörsmål behandlas av riksdagen

samtidigt med i annat sammanhang upptagna frågor.

Stockholm den 29 april 1939.

Med undersåtlig vördnad.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 14 sami. Nr 219.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.