Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1938 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1937—30 juni 1938.
1939-04-29 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1939:219, Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1938 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1937—30 juni 1938.
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 219.
1
Nr 219.
Godkänd av första kammaren den 29 april 1939.
Godkänd av andra kammaren den 29 april 1939.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år
1938 församlade revisorers berättelse angående verkställd
granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden
1 juli 1937—30 juni 1938.
(Statsutskottets utlåtande nr 117.)
Till KONUNGEN.
Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer rörande
verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1937—30 juni 1938 i vissa fall för
kalenderåret 1938 uti avgiven berättelse anmält samt vederbörande verk och
myndigheter uti däröver avgivna förklaringar hos Kungl. Maj:t andragit, får
riksdagen i nedan nämnda ärenden anföra följande.
l:o.
Avlöning till befattningshavare vid fångvårdsstaten under vissa
förordnanden av längre varaktighet.
Under justitiedepartementet, § 1, hava revisorerna behandlat frågan örn
avlöningsförmåner till ordinarie befattningshavare vid fångvårdsstaten under
förordnande att under längre tid uppehålla tjänst å annan ort än den för
ordinarie tjänsten gällande stationeringsorten.
Placeringen å olika anstalter av ordinarie befattningar vid fångvårdsstaten
i högre lönegrad än B 10 (numera A 10) är bestämd i den för fångvårdsstaten
fastställda personalförteckningen.
Av den av revisorerna förebragta utredningen framgår, att innehavare
av dylik befattning vid förordnande att under längre tid uppehålla befattning
vid anstalt å annan ort uppburit lön med belopp, som gäller för den
ortsgrupp, till vilken den ordinarie tjänstens stationeringsort blivit hänförd,
oaktat formlig flyttning ägt rum till den nya tjänstgöringsorten och ersättning
för flyttningskostnader utgått. Därjämte har, därest förordnandet fullgjorts
å dyrare ort än den ordinarie stationeringsorten, till tjänstemannen
utgivits tjänstgöringstraktamente i enlighet med bestämmelserna i 5 § 6 st.
Bihang till riksdagens protokoll 1039. 14 sami. Nr 219. 1
2
Riksdagens skrivelse Nr 219.
2 p. kungörelsen den 26 juni 1925 (nr 357) nied tilläggsbestämmelser till civila
avlöningsreglementet.
Revisorernas utredning visar bland annat, att befattningshavare vid fångvårdsstaten
med sådant förordnande, varom här är fråga, under avsevärd
tidrymd, i vissa fall upp till fem år, fått uppbära lön med belopp, som betydligt
överstigit vad som skulle hava utgått, därest den verkliga tjänstgöringsorten
ansetts som stationeringsort.
Revisorerna hava i ärendet uttalat, bland annat, följande
Utan att ingå på frågan örn det av fångvårdsstyrelsen tillämpade förfarandet
vid bestämmandet av löneförmånerna åt ifrågavarande befattningshavare
varit i överensstämmelse med gällande författningar, vilja revisorerna
likväl framhålla, att lönebeloppen till dessa befattningshavare kommit
att bestämmas på ett sätt, som icke kan anses stå i god överensstämmelse
med vad som vid löneregleringens genomförande åsyftades, då olika lönebelopp
fastställdes för samma befattning å olika orter. Syftet med dvrortsgrupperingen
måste nämligen få anses hava varit att avpassa löneförmånerna
så, att de komme att svara mot levnadskostnaderna å de olika orterna.
Med hänsyn härtill synes enligt revisorernas uppfattning rätten att uppbära
lön enligt viss ortsgrupp böra bestämmas främst på grundval av den faktiska
tjänstgöringsorten, så snart i förekommande fall befattningshavaren även
företagit flyttning dit.
Revisorerna anse sig jämväl böra framhålla, att avlöningen, i den mån
densamma, på sätt som skett, utgått i form av tjänstgöringstraktamente, icke
kunnat bliva föremål för beskattning. Härtill kommer att tjänstgöringstraktamente,
vilket i förevarande fall måste betraktas såsom en faktisk avlöningskostnad,
belastar omkostnadsanslag i stället för av''öningsanslag.
I anslutning till vad sålunda anförts vilja revisorerna framhålla angelägenheten
av att bestämmelser utfärdas av sådant innehåll, att lönen vid förordnanden
av längre varaktighet och efter i förekommande fall företagen
flyttning kommer att utgå enligt den ortsgrupp, till vilken den faktiska
tjänstgöringsorten blivit hänförd.
Förklaring har avgivits av fångvårdsstyrelsen.
Enligt vad riksdagens vederbörande utskott inhämtat har statskontoret i
utlåtande den 31 oktober 1938 med förslag till tilläggsbestämmelser till civila
avlöningsreglementet angående tjänstgöringstraktamente för tjänstemän,
tillhörande den allmänna civilförvaltningen, samt angående felräkningspenningar
— vilket utlåtande jämväl omnämnts av revisorerna — med anslutning
till ett uttalande av 1928 års lönekommitté yttrat, att under långförordnande,
som föranleder flyttning, tjänstemannens lön efter flyttningen
bör beräknas efter den ortsgrupp, till vilken den nya tjänstgöringsorten är
att hänföra, och att i anslutning härtill tjänstgöringstraktamente givetvis
icke bör utgå efter flyttningen. Statskontoret ifrågasatte dock om icke -— då
åtminstone för allmänna civilförvaltningens del en ny praxis härigenom skulle
komma att tillämpas — förtydligande bestämmelser i förevarande avseende
borde meddelas.
I likhet med revisorerna anser riksdagen angeläget, att särskilda bestämmelser
meddelas om stationeringsort för ordinarie tjänsteman vid förord
-
Riksdagens skrivelse Nr 219.
3
nande att uppehålla tjänst å annan ort än den, till vilken lians tjänstgöring
å den ordinarie tjänsten varit förlagd. Den av revisorerna föreslagna bestämmelsen,
att lönen vid förordnande av längre varaktighet och efter i förekommande
fall företagen flyttning bör utgå enligt den ortsgrupp, till vilken
den faktiska tjänstgöringsorten blivit hänförd, förefaller riksdagen lämplig.
Riksdagen vill emellertid framhålla, att ifrågavarande bestämmelser även
böra såvitt möjligt angiva vad i detta sammanhang bör förstås med förordnande
av längre varaktighet och så avfattas, att lönens storlek icke göres
helt beroende av att flyttning till den nya tjänstgöringsorten äger rum.
Det synes riksdagen även lämpligt, att likformighet i här ifrågavarande hänseende
eftersträvas för samtliga statens befattningshavare med lön enligt
dyrortsgrupperad löneplan.
Då här berörda frågor torde böra göras till föremål för närmare utredning
och med hänsyn till att bestämmelser i ämnet synas böra intagas i det
civila avlöningsreglementet, får riksdagen, under åberopande av vad ovan
anförts, anhålla, att Kungl. Majit må föranstalta om utredning och till riksdagen
inkomma med förslag till bestämmelser rörande stationeringsort för
ordinarie tjänsteman vid förordnande att uppehålla tjänst å annan ort än
den, till vilken hans tjänstgöring å den ordinarie befattningen varit förlagd.
2:o.
Undersökningarna av för brott tilltalade personers sinnesbeskaffenhet.
Under justitiedepartementet, § 3, hava revisorerna behandlat vissa frågor
beträffande undersökningarna av för brott tilltalade personers sinnesbeskaffenhet.
Revisorerna hava erinrat om att genom sinnessjuklagen av den 19 september
1929, som trädde i kraft den 1 januari 1931, nya bestämmelser införts
angående huru undersökning av för brott tilltalade personers sinnesbeskaffenhet
skall ske, och att genom de i samma lag meddelade föreskrifterna örn
skyldighet för domstol att i vissa fall besluta örn dylik undersökning dessa
rättspsykiatriska undersökningar betydligt ökat i antal.
Undersökning skall företagas försåvitt det finnes anledning till antagande,
att den tilltalade vid tiden för brottets begående varit av sinnesbeskaffenhet,
som utesluter eller minskar straffbarheten, d. v. s. att strafflagen 5: 5
eller 5: 6 är tillämplig. Sådan rättspsykiatrisk undersökning är obligatorisk
vid mord och vid mordbrand eller annat eldsåsättande, som icke förövats i
uppsåt att bedraga försäkringsgivare eller i annan sådan sviklig avsikt, samt
vid försök till dessa brott, såvida straffet ej understiger ett år. Vidare är undersökning
obligatorisk vid ifrågasatt intagning å interneringsanstalt för
återfallsförbrytare.
Förklaringar hava avgivits av fångvårdsstyrelsen och medicinalstyrelsen.
Innan riksdagen närmare ingår på bedömandet av vad revisorerna anfört
4
Riksdagens skrivelse Nr 219.
och myndigheternas i anledning därav avgivna förklaringar, vill riksdagen
omnämna, att chefen för justitiedepartementet numera uppdragit åt den enligt
beslut den 6 oktober 1938 tillsatta strafflagberedningen att omedelbart
upptaga till prövning frågan om den rättsliga behandlingen av förbrytare,
vilka begått brott under inflytande av rubbad själsverksamhet, samt om revision
av strafflagens tillräknelighetsbestämmelser. Enligt vad riksdagen erfarit
har strafflagberedningen redan igångsatt utredningar härutinnan och
påbörjat behandlingen av vissa utav de frågor, som hava samband med
riksdagens revisorers uttalanden.
Revisorerna hava i sitt ovan intagna allmänna uttalande framhållit, att
utvecklingen i fråga örn det rättspsykiatriska undersökningsväsendet icke
kommit att följa de linjer, som från början uppdragits. De hava även konstaterat,
att brister i olika avseenden förefinnas i organisatoriskt hänseende
och att dessa kunna anses hava sin egentliga grund i det förhållandet, att
förutsättningarna, varpå bestämmelserna i 1929 års sinnessjuklag bygga —
nämligen i främsta rummet tillräckligt antal platser på fångvårdens sinnessjukavdelningar
och ordinarie läkare, rättspsykiatrisk! utbildade för undersökningarna
— icke blivit förverkligad ävensom däri, att undersökningarnas
omfattning i en icke förutsedd omfattning ökats under senare år.
Vidare hava revisorerna framställt åtskilliga erinringar beträffande särskilda
detaljer i fråga om det rättspsykiatriska undersökningsväsendet samt
anfört, att den ojämnhet, som kunnat konstateras beträffande undersökningsresultaten,
ej eliminerats genom medicinalstyrelsens eftergranskning av
de utav sinnessjukläkarna avgivna utlåtandena. Revisorerna hava för sin
del ifrågasatt, huruvida denna omfattande eftergranskning från medicinalstyrelsens
sida fortfarande kunde anses ändamålsenlig i synnerhet som en
viss svaghet läge däruti, att avgörandena i medicinalstyrelsen icke skedde
med stöd av gjorda iakttagelser angående den tilltalade utan endast på
grundval av föreliggande handlingar och undersökningsjournaler. De av
medicinalstyrelsen i detta hänseende gjorda erinringarna mot vad revisorerna
anfört kan riksdagen icke tillmäta avgörande betydelse. Riksdagen vill i
sammanhang härmed också omnämna, att riksdagen erfarit, att just under
de senaste åren en tydligt märkbar ändring i förutvarande praxis hos medicinalstyrelsen
kommit till synes vid styrelsens handläggning av tillräknelighetsfrågorna
och att såsom följd härav det procenttal stigit, med vilket på
grund av medicinalstyrelsens efterprövning av sinnessjukläkarnas utlåtanden
personer förklarats vara i behov av sjukhusvård. Ännu betänkligare
måste det förefalla riksdagen, att det nuvarande systemet kan leda till och
enligt vad riksdagens vederbörande utskott inhämtat i åtskilliga fall även
föranlett att personer intagits på sinnessjukhus utan att någon sinnessjukläkare
dessförinnan fått tillfälle att vid verkställd undersökning rörande vederbörandes
sinnessbeskaffenhet konstatera att behov av vård förelegat.
Riksdagen måste finna medicinalstyrelsens förklaringar i flera hänseenden
otillfredsställande och måste i likhet med revisorerna hävda, att ojämnhe
-
Riksdagens skrivelse Nr 219.
5
ten vid bedömningen av tillräknelighetsfrågor måste anses betänklig ej minst
med hänsyn till de vittgående konsekvenserna för den tilltalade. Dock må
framhållas, att även medicinalstyrelsen ansett sig böra tillstyrka en allmän
utredning av frågan om det rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation
och att alltså även styrelsen — under hänvisning till att vissa av
de utav revisorerna anförda omständigheterna utgjorde starka skäl härför
-— funnit en dylik utredning numera vara av behovet påkallad.
Revisorerna hava uttalat, att man på flera håll syntes känna en viss oro
inför den utveckling som skett, i det att medicinalstyrelsen syntes vara på
väg att få ställningen av specialdomstol i tillräknelighetsfrågor, samt att en
dylik utveckling aldrig varit avsedd. Särskilt syntes allmänheten ej sällan
hava svårt att känna sig övertygad örn värdet av en sträf friförklaring av en
åtalad, då vederbörande en synnerligen kort tid därefter kan under åberopande
av friskintyg återinträda i sitt arbete. Revisorerna hava understrukit
den synpunkten, att å ena sidan den medicinska utredningens betydelse
måste beaktas, men att å andra sidan ej bör förbises den personkännedom
och allmänna erfarenhet som lekmännen i underdomstolarna ofta representera
och vilken syntes äga ett väsentligt praktiskt värde även vid behandlingen
av tillräknelighetsfrågor. Till vad revisorerna sålunda framhållit giver
riksdagen sin anslutning.
Riksdagen anser sig även i full överensstämmelse med de av revisorerna
anförda synpunkterna böra framhålla nödvändigheten av att organisationen
av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet ej får motverka, att praxis i
tillräknelighetsfrågor utbildas genom domstolarnas obundna avgöranden på
grundval av det material, som av den medicinska sakkunskapen ställes till
deras förfogande.
Med hänsyn till betydelsen av de rättspsykiatriska undersökningarna ur
rättsskipningens synpunkt måste dessa ske under former, som enligt riksdagens
uppfattning garantera grundlighet och sakkunskap, samtidigt som de
ske utan onödig frihetsinskränkning och annan olägenhet för den tilltalade.
Något stöd får heller icke lämnas för den misstanken, att straffriförklaringar
och andra avgöranden i tillräknelighetsfrågor skulle ske på grundval av en
vacklande bedömning.
Riksdagen, som måste finna det av revisorerna behandlade spörsmålet vara
en samhällsangelägenhet av största vikt, anser i likhet med revisorerna, att
det bör tagas under övervägande vilka åtgärder, som böra vidtagas för en
mera ändamålsenlig organisation av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet,
i avsikt, bland annat, att det allmänna rättsmedvetandets ovan berörda
krav bättre tillgodoses. Den redan genom vederbörande departementschefs
försorg igångsatta utredningen torde böra fullföljas oell avse en allmän
och allsidig undersökning av spörsmålet i hela dess vidd.
Riksdagen får alltså anhålla, att de synpunkter, som av revisorerna och
bär ovan av riksdagen blivit anförda, må beaktas vid den pågående utredningen
rörande vissa med det rättspsykiatriska undersökningsväsendet .sammanhängande
spörsmål.
6
Riksdagens skrivelse Nr 219.
3:o.
Vård av civila patienter å vissa garnisonssjukhus.
Under försvarsdepartementet, § 6, hava revisorerna behandlat vissa frågor
rörande vård av civila patienter å vissa garnisonssjukhus.
Vid garnisonssjukhusen i Stockholm, Boden, Linköping, Skövde och Karlsborg
samt militärsjukhusen i Eksjö och Sollefteå emottagas enligt med Stockholms
stad och vissa landsting samt beträffande garnisonssjukhuset i Boden
även med pensionsstyrelsen träffade överenskommelser civila patienter för
vård å nämnda sjukvårdsinrättningar. Vidare finnes överenskommelse träffad
därom, att Västerbottens läns landsting skall äga disponera Västerbottens
regementes Röda sjukbarack såsom tillfällig sjukvårdslokal.
Efter en ingående redogörelse av vissa förhållanden, som äga samband
med vård av civila patienter vid berörda sjukhus, varav framgår, bland
annat, att till dessa sjukhus inlevererad ersättning för civila patienter under
budgetåret 1937/38 uppgått till kr. 1,094,883:05, hava revisorerna gjort följande
uttalande:
Revisorerna hava under sina innevarande år företagna resor avlagt besök
vid garnisonssjukhusen i Boden, Karlsborg och Skövde, varvid revisorerna
iakttagit, att beträffande det sistnämnda sjukhuset vissa bristfälligheter,
särskilt med hänsyn till det trånga utrymmet i sjukhusbyggnaden, förelågo.
Dessa brister torde enligt revisorernas mening vid lämpligt tillfälle böra avhjälpas.
Med anledning av iakttagelserna under nämnda besök samt med
hänsyn till den omfattning, vari garnisons- och militärsjukhusen numera
tagas i anspråk för vård av civila patienter, hava revisorerna velat lämna
en relativt fullständig redogörelse för såväl innehållet i de avtal, som ligga
till grund för uppgörelserna rörande vården av civila patienter vid de militära
sjukhusen, som ock beträffande vissa ekonomiska förhållanden, som
därmed äga samband.
Av de ovan i sammandrag intagna avtalsbestämmelserna framgår, att en
betydande olikformighet förefinnes beträffande avtalets innehåll såväl ifråga
om föreskrifterna rörande ersättningen för vården av patienterna som beträffande
ordnandet av sjukhusens ledning och formerna för samarbetet med
vederbörande landsting. Sålunda har särskilt uppmärksammats, att ersättningen
för de civila patienternas vård vid de flesta sjukhusen beräknas med
hänsyn till sjukhusets kostnader under närmast föregående budgetår, medan
åter vid några av sjukhusen grunden för ersättningen är vederbörande landstings
utgifter vid eget närbeläget sjukhus, en beräkningsgrund som tillämpas
exempelvis vid uppgörelsen mellan staten samt Stockholms stad och Stockholms
läns landsting rörande Karolinska sjukhuset. Även ifråga örn gottgörelsen
till sjukhusens läkare förefinnas skilda beräkningssätt, i det att
ofta ersättningen här utgår i förhållande till antalet underhållsdagar för de
civila patienterna, medan åter i andra fall gottgörelse lämnas för av de civila
patienternas vård föranlett merarbete och utmätes efter viss skälighetsprövning.
I regel lämnas gottgörelse till läkarna av de uppbördsmedel, som tillföras
det riksstatsanslag under fjärde huvudtiteln, från vilket kostnaderna
för driften vid sjukhusen bestridas. Det synes revisorerna önskvärt att, i
den mån så låter sig göra, vid framtida avtalsuppgörelser eftersträvas att
genomföra enhetliga föreskrifter på detta område.
Även ifråga om sjukhusbyggnadernas uppförande är att märka, att lands
-
Riksdagens skrivelse Nr 219.
7
tingen i allmänhet icke hava någon äganderätt till sjukhusbyggnaderna men
att dem tillförsäkras ersättning, för den händelse ett sjukhus nedlägges, till
vilket landstinget betalat viss del av byggnadskostnaden.
Numera uppgå — såsom ovan meddelats — de ersättningsbelopp, som inbetalas
för de civila patienternas vård å garnisons- och militärsjukhus, till
ungefär 1,000,000 kronor för budgetår. Med hänsyn till beloppets storlek
anse revisorerna önskvärt, att föreskrifter lämnas om ifrågavarande belopps
redovisning i riksstaten, samt att, i den mån så låter sig göra, reglerande
bestämmelser rörande beloppets användning samtidigt utfärdas.
I betraktande av de fördelar, som ett fortsatt samarbete mellan försvarsväsendets
myndigheter å ena sidan samt landstingen och pensionsstyrelsen
å andra sidan utan tvivel å ömse sidor medför och vilket torde böra ytterligare
utvecklas, hava revisorerna velat fästa uppmärksamheten på dessa förhållanden
i avsikt att större stabilitet vid förvaltningen av de militära sjukhus,
som numera stå till förfogande för civila patienter, skall kunna ernås.
Den av revisorerna lämnade redogörelsen för innehållet i de avtal, som
ligga till grund för uppgörelserna rörande vården av civila patienter vid de
militära sjukhusen, har givit vid handen, att en betydande olikformighet
förefinnes såväl rörande ersättningen för vården av patienterna som beträffande
ordnandet av sjukhusens ledning och formerna för samarbetet
med vederbörande landsting. Enligt riksdagens mening vore bestämda
fördelar att vinna, därest enhetlighet i avtalen kunde åstadkommas. Ifrågasättas
må, om icke på grundval av hittills vunnen erfarenhet en allmän
översyn över hithörande förhållanden borde vidtagas, önskvärt är emellertid,
att vid framtida avtalsuppgörelser enhetliga föreskrifter på detta område
såvitt möjligt genomföras i syfte att ernå en större stabilitet vid förvaltningen
av de militära sjukhus, som numera stå till förfogande för civila
patienter.
Såsom revisorerna meddelat, uppgå de ersättningsbelopp, som inbetalas
för de civila patienternas vård å garnisons- och militärsjukhus, till ungefär
1,000,000 kronor för budgetår. Riksdagen finner i likhet med revisorerna det
vara med hänsyn till beloppets storlek önskvärt, att föreskrifter lämnas om
ifrågavarande belopps redovisning i riksstaten samt att om möjligt reglerande
bestämmelser rörande beloppets användning samtidigt utfärdas. Härigenom
synes riksdagen vidgad överskådlighet i bokföringen kunna vinnas.
Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit må låta utfärda föreskrifter rörande
redovisningen och användningen av de ersättningsbelopp, som inbetalas
för civila patienters vård å garnisons- och militärsjukhus.
4:o.
Gratifikationer till viss personal vid örlogsvarven i Karlskrona
och Stockholm.
Under försvarsdepartementet, § 11, hava revisorerna framställt vissa erinringar
rörande dispositionen av till vederbörande varvschefers förfogande
stående anslagsmedel för gratifikationer, uppgående flir Karlskrona örlogsvarv
till ö,000 kronor och för Stockholms örlogsvarv till 2,000 kronor.
8
Riksdagens skrivelse Nr 219.
Vad revisorerna anfört har givit vid handen, att det sätt, på vilket gratifikationsanvisningarna
utdelats vid örlogsvarven, icke står i överensstämmelse
med syftet med dessa gratifikationer. Vad i ärendet förekommit har
riksdagen funnit vara av den art, att förtydligande direktiv böra utfärdas
till vinnande av att medlen framdeles användas i enlighet med önskvärda
och fullt godtagbara principer.
Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit må utfärda förtydligande bestämmelser
rörande användningen av de till vederbörande varvschefers förfogande
ställda gratifikationsbelopp.
5:o.
Marklösen vid vägbyggnad.
Under kommunikationsdepartementet, § 25, hava revisorerna omnämnt
vissa av dem gjorda iakttagelser rörande marklösen vid vägbyggnad.
Efter en historisk översikt av bestämmelserna rörande statsbidrag till ersättning
för mark, som tages i anspråk för allmän väg, hava revisorerna
sammanfattat nu gällande bestämmelser härom sålunda:
1. Markägare är berättigad till ersättning för upplåten mark — respektive
lösen för byggnad — samt för skada och intrång, som förorsakas av vägföretag.
2. Statsbidrag utgår till kostnader av nyssnämnda slag med samma procent
som till företaget i övrigt vid anläggning av väg, dock med viss inskränkning
med hänsyn till markvärdet.
3. Skäligheten av kostnaderna prövas av Kungl. Majit, respektive länsstyrelsen.
Revisorerna hava framhållit, att, bortsett från frivillig överenskommelse
mellan vägdistrikt och markägare, ersättningsfrågor av här ifrågavarande
art kunna regleras på tre olika sätt nämligen genom rättegångsförfarande,
expropriationsförfarande och skiljemannaförfarande, beträffande vilka olika
förfaranden revisorerna gjort vissa erinringar.
Mot rättegångsförfarandet torde kunna invändas — framhålla revisorerna
— att förfaringssättet i fråga är tidsödande och att särskilt vid överklaganden
den slutgiltiga domen kan komma att dröja flera år. Därigenom kunna
räntekostnaderna, i all synnerhet örn markersättningen uppgår till större
belopp, stiga till högst avsevärda belopp. Även expropriationsförfarandet
anses allmänt vara omständligt, dyrt och långvarigt. Beträffande skiljemannaförfarandet
slutligen föreligga vissa risker, vilka revisorerna belyst
med ett exempel från ett av de sydliga länen.
Av de siffror revisorerna i detta sammanhang anfört framgår, att statsbidrag
till lösen av jord för vägmark under budgetåren 1935/36—1937,38 i
runt tal uppgått tillhopa till 4.1 miljoner kronor och att de kostnader för
huvudvägarnas ombyggnad, som avse marklösen, vid den inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
pågående utredningen i denna fråga uppskattats till 60
miljoner kronor.
Riksdagens skrivelse Nr 219.
9
Revisorerna hava uttalat, att undersökning angående möjligheten att få
till stånd ett förenklat och förbilligat tillvägagångssätt för bestämmande av
marklösen synes höra tagas under övervägande.
Såsom revisorerna framhållit uppgå statsbidragen till kostnader för ersättning
av till vägföretag upplåten mark till avsevärda belopp. Riksdagen
är av den uppfattningen, att dylika kostnader skulle kunna begränsas, därest
förhandlingar för åstadkommande av frivillig överenskommelse med jordägarna
regelmässigt inleddes, innan ännu det planerade vägarbetet blivit beslutat.
Vidkommande förfarandet vid bestämmande på icke frivillig väg av lösenbeloppet
delar riksdagen revisorernas uppfattning om att systemet med rättegång
och expropriation är såväl tidskrävande som dyrbart. Att erinringar
även kunna göras mot skiljemannaförfarandet torde i viss mån kunna förklaras
därmed, att skiljedomen ofta anses böra utgöra en kompromiss mellan
de av parterna intagna ståndpunkterna, vilket kan medföra, att löseskillingen
i skiljedomen bestämmes till ett förhållandevis högt belopp.
Riksdagen, som delar revisorernas uppfattning, att möjligheten att få till
stånd ett enklare och billigare tillvägagångssätt för bestämmande av marklösen
bör bliva föremål för närmare utredning, får anhålla, att Kungl. Majit
må föranstalta om utredning i syfte att åvägabringa sådana metoder vid bestämmandet
av ersättning för upplåtelse av mark till allmän väg, att detta
kan ske på ett enklare och mindre kostsamt sätt.
6:o.
Tillsättning av tjänster inom den civila statsförvaltningen.
Under finansdepartementet, § 33, hava revisorerna företagit granskning
av förfarandet vid tillsättning av tjänster inom den civila statsförvaltningen.
Revisorerna hava lämnat följande redogörelse för förfarandet:
Med undantag för vissa högre befattningar, vilka utan ansökning tillsättas
av Kungl. Maj:t, skall ledig befattning kungöras i allmänna tidningarna och
medelst anslag i vederbörande myndighets lokal. Ansökningstiden är vanligen
fastställd till trettio dagar från dagen för kungörandet. I vissa undantagsfall
förekommer dock en kortare ansökningstid exempelvis vid tullverket,
där den är fastställd till tjugu dagar. Efter ansökningstidens utgång
skall myndigheten beträffande sådan befattning, som myndigheten själv äger
tillsätta, fatta beslut örn befattningens tillsättande, samt i fall, där Kungl.
Majit äger tillsätta tjänsten, till Kungl. Majit insända ansökningshandlingarna
samt tillika avgiva förord för den bland de sökande, som myndigheten
anser företrädesvis böra komma i fråga till befattningen, eller anmäla, att
sådant förord icke kan lämnas någon av de sökande, över beslut örn tillsättning
eller förord kan ändring sökas hos Kungl. Majit genom besvär, vilka
skola hava inkommit till vederbörande departement före kl. 12 å trettionde
dagen efter den, då klaganden erhållit del av beslutet. Över anförda besvär
brukar genom remiss yttrande inhämtas från vederbörande myndighet,
10
Riksdagens skrivelse AV 219.
som jämväl plägar bereda den tjänsteman, vilken erhållit verkets förord till
tjänsten, tillfälle att häröver yttra sig. Innan ärendet slutligen företages till
avgörande brukar även medgivande lämnas klaganden att inkomma med påminnelse
i anledning av ämbetsverkets yttrande.
I de fall, då tjänst blir ledig på grund av att skyldighet att avgå från densamma
jämlikt civila tjänstepensionsreglementet inträder för innehavaren,
vidtagas nu omförmälda åtgärder för tjänstens tillsättande i regel först, sedan
denne erhållit avsked. Tidpunkten härför växlar högst betydligt beroende
på när vederbörande befattningshavare ingiver sin ansökan om avsked.
Några generella bestämmelser, huru lång tid före inträdet av dylik skyldighet
ansökning skall vara ingiven till myndighet inom den centrala statsförvaltningen,
finnas, såvitt revisorerna hava sig bekant, icke.
Revisorerna erinra om, att det beträffande vissa grupper av befattningshavare
finnas speciella bestämmelser för tjänsts återbesättande samt tjänstemans
skyldighet att söka pension, och framhålla att enligt läroverksstadgan
ansökan örn ålderspension av lärare skall ingivas senast tre månader före
den tid, då pensionsåldern för honom skall anses inträda, och åtgärder för
tillsättande av lektors- eller adjunktstjänst inledas nio månader före samma
tidpunkt. Beträffande rektorsförordnande föreskrives, att skolöverstyrelsen
senast fem månader, innan rektorsförordnande löper till ända, har att därom
hos Kungl. Maj:t göra anmälan.
Efter att hava givit exempel på den tidsutdräkt med tillsättande av tjänster,
som förfaringssättet kan föranleda, hava revisorerna gjort följande allmänna
uttalande:
De nuvarande förhållandena i avseende å tillsättning av tjänster inom den
civila statsförvaltningen kunna knappast anses tillfredsställande. Redan för
den händelse, att besvär över ämbetsverkets eller myndighets beslut i fråga om
tillsättning av tjänst eller förord till densamma, icke anförts, åtgår i de flesta
fall en tid av minst två månader för återbesättande av den ledigblivna tjänsten.
Givetvis utsträckes denna tid än längre, därest myndighetens beslut i
nu nämnt hänseende överklagas. Särskilt där fråga är örn tillsättning av
befattning i högre lönegrad, kan, såsom de anförda exemplen utvisa, högst
avsevärd tidsrymd förflyta, innan samtliga tjänster i succession inom ämbetsverket
blivit tillsatta. Det torde vara uppenbart, att ett dylikt förhållande,
då tjänster under långvariga vakanser uppehållas av tillförordnade tjänstemän,
är ägnat att menligt inverka på kontinuiteten i arbetet ävensom tjänsteverksamheten
i övrigt inom ämbetsverket. Revisorerna anse därför angeläget,
att åtgärder vidtagas för avhjälpande av dessa olägenheter. Enligt revisorernas
mening torde i första hand en ändring i nu gällande bestämmelser
örn ansöknings- och besvärsförfarandena vid tjänstetillsättningar böra
komma till stånd. Den nu i vederbörande instruktioner föreskrivna tiden av
validera trettio dagar för ingivande av ansökning och för anförande av besvär
över myndighets beslut synes kunna högst väsentligt avkortas, exempelvis
till femton dagar, vilket med hänsyn till nutida kommunikationer även
utan olägenhet torde kunna ske, då fråga är örn tjänster hos myndigheter i
landsorten.
För undvikande av onödigt dröjsmål vid återbesättande av tjänster torde
vidare, i likhet med vad som — på sätt framgår av ovanstående redogörelse
— är stadgat beträffande lärare vid de allmänna läroverken m. fl, böra
utfärdas en allmän föreskrift därom, att tjänsteman vid pensionsålderns in
-
Riksdagens skrivelse Nr 219.
11
trädande skall till vederbörande myndighet inom viss föreskriven, icke alltför
kort tid, exempelvis 6 månader, före avgången inkomma med ansökning
om såväl avsked som pension. Härigenom skulle möjliggöras för vederbörande
myndighet, som äger att meddela avsked från tjänsten, att, sedan
beslut fattats i pensionsfrågan, på ett tidigare stadium än vad nu är fallet,
till prövning och avgörande upptaga frågan om avsked för tjänstemannen
samt i anslutning därtill vidtaga åtgärder för tjänstens återbesättande. En
dylik bestämmelse torde lämpligen kunna införas i civila tjänstepensionsreglementet.
Yttranden hava avgivits av justitiekanslersämbetet samt allmänna civilförvaltningens,
försvarsväsendets och kommunikationsverkens lönenämnder.
Riksdagen anser i likhet med revisorerna angeläget, att åtgärder vidtagas
för undvikande av onödigt dröjsmål vid återbesättande av tjänster inom den
civila statsförvaltningen. Denna fråga torde emellertid böra göras till föremål
för närmare utredning. Utan att vilja i detta sammanhang intaga någon
bestämd ståndpunkt till de av revisorerna framlagda förslagen får riksdagen
anhålla, att Kungl. Maj:t må föranstalta örn utredning i syfte att avhjälpa
de olägenheter, som inträda i anledning av ofta uppkommande dröjsmål
vid tillsättandet av tjänster inom den civila statsförvaltningen.
7 :o.
Centralupphandling för statsmyndigheternas behov.
Under finansdepartementet, § 34, hava revisorerna till behandling upptagit
frågan om en centralisering av statens upphandlingsväsende.
Revisorerna erinra om, att ifrågavarande spörsmål redan vid åtskilliga tilltillfällen
varit föremål för uppmärksamhet från statsmakternas sida. Av den
av revisorerna framlagda utredningen inhämtas, bland annat, att 1932 års
riksdag i anledning av ett uttalande av 1931 års revisorer anhållit, att Kungl.
Majit måtte taga under övervägande på vad sätt upphandlingen för statsverkets
behov av skriv- och räknemaskiner borde på det för statsverket lämpligaste
och förmånligaste sätt ordnas. Sedan ärendet överlämnats till statens
organisationsnämnd har nämnden i skrivelse den 30 september 1932 rörande
centraliseringen av upphandlingen för statens behov gjort ett av revisorerna
återgivet uttalande.
Revisorerna hava i ärendet gjort föjande uttalande.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har frågan örn en centraliserad
upphandling för statens räkning av skrivmaterialier och dylika förbrukningsartiklar
sedan lång tid tillbaka vid olika tillfällen varit föremål
för statsmakternas uppmärksamhet. Hittills har resultatet emellertid blivit,
att allenast upphandlingen av statens behov av skrivpapper, kuvert och läskpapper
sker centralt, nämligen genom postverkets försorg. Genom denna anordning
har, såsom utredningen utvisar, för statsverket betydande belopp årligen
besparats. Uppköp av kontorsutensilier i övrigt, såsom skriv- och räk
-
12
Riksdagens skrivelse Nr 219.
liemaskiner med tillbehör, pennor, bläck m. m., göras däremot, såsom 1927
års revisorer framhållit, i regel av varje ämbetsverk eller myndighet för sig.
Statens utgifter för sådana ändamål uppgå årligen till avsevärda belopp, som
visa tendens att år från år ökas. Jämväl innevarande års revisorer hava
uppmärksammat, att de priser, som de olika myndigheterna fått erlägga vid
inköp av dylika materialier, varit synnerligen växlande. Dessa växlingar hava
givetvis sin förklaring i det tillämpade upphandlingssättet. Det synes
revisorerna angeläget, att åtgärder utan dröjsmål vidtagas för åstadkommande
av en centraliserad upphandling av ifrågavarande förbrukningsartiklar,
varvid jämväl bör undersökas i vilken omfattning distributionen av vissa varor
lämpligen kan ske direkt från leverantörerna.
Yttrande har avgivits av generalpoststyrelsen.
Såsom av revisorernas anförande framgår äger för närvarande centraliserad
upphandling av förbrukningsartiklar för myndigheternas räkning rum
i en förhållandevis ringa utsträckning. Ehuru riksdagen icke förbiser, att en
långt gången centralisering kan medföra vissa olägenheter, synes en viss utvidgning
av den nuvarande centralupphandlingsverksamheten böra övervägas.
Frågorna om vilka varor, som lämpligen böra ifrågakomma vid central
upphandling, och vilka myndigheter, den centrala upphandlingen bör gälla,
torde fördenskull böra göras till föremål för närmare utredning, vilken synes
kunna anförtros åt generalpoststyrelsen.
Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit må föranstalta om utredning och
förslag rörande vilka varuslag, som lämpligen böra omfattas av en utökad
centralupphandling, och vilka myndigheter, den centrala upphandlingsverksamheten
bör avse.
8:o.
Arkiveringen av statsmyndigheternas handlingar.
Under ecklesiastikdepartementet, § 43, hava revisorerna lämnat en fullständig
redogörelse för den arkivvårdande verksamheten hos förvaltningsmyndigheterna
samt ifråga om denna verksamhet och de bestämmelser, som
reglera densamma.
Beträffande arkiveringen av handlingar hava revioserna gjort följande uttalande.
De nuvarande förhållandena i avseende å arkiveringen av handlingar inom
statsförvaltningen måste anses synnerligen otillfredsställande. Såsom av den
lämnade redogörelsen framgår hava de statliga myndigheternas arkivaliebestånd
under senare tid vuxit i en omfattning, som icke tidigare kunnat förutses.
Alltmera ökade svårigheter hava härigenom uppstått att bereda plats
för de växande arkivaliemassorna.
Riksarkivets utrymmen för ändamålet äro sålunda sedan flera år tillbaka
så utnyttjade, att leveranser av arkivalier från ämbetsverk och myndigheter
icke i erforderlig utsträckning kunnat emottagas. Frågan om nybyggnad för
riksarkivet, som sedan länge stått på dagordningen, har därför blivit i hög
Riksdagens skrivelse Nr 219-
13
grad aktuell. Liknande svårigheter att emottaga arkivalier föreligga jämväl
beträffande vissa landsarkiv. Även för flertalet ämbetsverks och övriga arkivbildande
myndigheters vidkommande har den år efter år växande arkivalieanhopningen
framkallat krav på ökade utrymmen. På många håll måste
arkivalierna förvaras nedpackade i lärår eller uppställas i lokaler, som äro
föga tjänliga för ändamålet, såsom ämbetsverkens tjänsterum och korridorer
samt i lokaler i avsaknad av värme och belysning. Situationen måste
enligt revisorernas mening inom en nära framtid bliva fullständigt ohållbar,
därest icke åtgärder snarast vidtagas för lösande av de svårigheter, som
uppstått i anledning av arkivmaterialets tillväxt. I första hand torde vara
uppenbart att, i synnerhet nied det växande material, som genom statens
på olika områden utvidgade verksamhet år från år tillföres de arkivbildande
institutionerna, helt andra och strängare principer måste tillämpas i fråga
om gallring än vad som för närvarande sker. Revisorerna hava genom besök
vid olika arkiv ävensom genom infordrade uppgifter kommit till den
bestämda uppfattningen, att arkivering för närvarande sker i större omfattning
än som är nödvändigt. Detta torde främst hava sin orsak däruti, att
gallringsföreskrifter i många fall helt saknas samt, där sådana föreskrifter
finnas, desamma icke äro enhetliga och effektiva.
Vad först beträffar räkenskapshandlingar, som torde utgöra det mest arkivbildande
materialet och som alltmera synas tendera att öka, finnas visserligen
gallringsplaner uppgjorda för fångvårdens, flottans, länsstyrelsernas,
postverkets, telegrafverkets, järnvägsstyrelsens och lotsverkets räkenskaper,
men däremot icke för övriga myndigheters räkenskaper. På grund härav
utgallras efter viss tid ett stort antal räkenskapshandlingar ur flottans räkenskaper,
medan liknande gallring icke förekommer vid arméns räkenskaper.
Inom kommunikationsverken utgallras vid postverket, telegrafverket
och järnvägsstyrelsen efter tio år verifikationer till huvudböckerna. För domänstyrelsen
och vattenfallsstyrelsen hava några motsvarande gallringsföreskrifter
icke utfärdats. Beträffande länsstyrelserna utgallras efter tjugo år
räkenskapshandlingar tillhörande den s. k. B-serien, såsom verifikationer
avseende utbetalning av avlöningar, statsbidrag till undervisningsväsendet
under åttonde huvudtiteln samt expenser vid länsstyrelserna. Några motsvarande
gallringsbestämmelser finnas däremot icke för statskontoret, medicinalstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens
pensionanstalt m. fl.
Revisorerna hava vid sin granskning funnit, att mycket av det, som enligt
nu gällande gallringsföreskrifter för all framtid skall bevaras, bör kunna
utgallras. Såsom närmare framgår av ovan intagna exemplifierade sammanställning
över i länsstyrelsernas A-serie ingående verifikationer utgöras dessa
handlingar till stor del av anordningar av reseersättningar, restitutioner och
ersättningar i övrigt med därtill hörande avskrifter av dagböcker, förordnanden,
intyg, protokollsutdrag samt kvitton m. m. Revisorerna vilja som
sin mening framhålla, att en stor del av dylika handlingar, som nu upptaga
ett avsevärt utrymme bland arkivalierna, skulle kunna utgallras.
Det synes sålunda revisorerna .skäligen meningslöst att leir evärdelig tid
från varje år förvara sådana i nämnda räkenskaper förekommande verifikationer
sorn tusentals folier med uppklistrade telefonkvitton, eller avskrifter
av polisprotokoll i mål av mer eller mindre vikt. Av lika litet värde för
framtiden synas revisorerna .sådana i samma räkenskaper ingående handlingar
som ett stort antal kvitton å annonskostnader för kungörelser, intyg
från varje valnämndsordförande i riket angående antalet sidor och räder
i röstlängderna, kvitton å utspisning av fångar vid fångtransporter, ansökningar
örn restitution av automohilskalt, vilka torde omfatta (iver 30,000 ve
-
14
Riksdagens skrivelse Nr 219.
rifikationer per år, eller till andra slag av skatterestitutionsärenden hörande
handlingar såsom debetsedlar och länsstyrelseresolutioner, vilka handlingar
jämväl torde uppgå till cirka 30,000 verifikationer för år.
Vad som nu sagts om länsräkenskaperna gäller även beträffande åtskilliga
andra myndigheters räkenskaper. Av vad som ur sistnämnda räkenskaper
otvivelaktigt bör kunna utgallras må särskilt nämnas av pensionsstyrelsen
och riksförsäkringsanstalten över utbetalningskort uppgjorda förteckningar,
omfattande sammanlagt cirka 32,000 folier (= cirka 4 hyllmeter)
per år, till arméförvaltningens räkenskaper hörande rekvisitioner å järnvägsbiljetter
för militära beställningshavares och värnpliktigas resor, vilka
rekvisitioner uppgå till 50,000 å 60,000 stycken (= 37 band omfattande cirka
4 hyllmeter) per år samt av olika myndigheter och tjänstemän verkställda
rekvisitioner å svensk författningssamling, som ingå i statskontorets räkenskaper
och torde kunna uppskattas till ungefär 8,000 stycken för år.
Revisorerna hava med det nu anförda velat giva exempel å sådana handlingar,
som enligt revisorernas mening utan vidare kunna utgallras ur räkenskaperna.
Det är emellertid revisorernas uppfattning, att utan olägenhet
för den framtida forskningen en ännu strängare gallring överhuvud taget
bör kunna ske, särskilt örn noggrannare och fullständigare anteckningar
än som för närvarande är fallet göras i räkenskapsböckerna (inkomst- och
utgiftsböckerna). Det torde därvid böra erinras örn, att vid ovannämnda
kommunikationsverk, för vilka gallringsföreskrifter utfärdats, samtliga räkenskapshandlingar
med undantag av dem, som röra avlöningar och pensioner,
förstöras efter viss lid. Därest det emellertid för den framtida forskningen
skulle anses vara av intresse att i ett eller annat hänseende erhålla
en bild av den statliga verksamheten under viss tidsperiod, synes revisorerna
den utvägen vara förtjänt att tagas under övervägande, att exempelvis vart
femte eller tionde år vissa slag av handlingar genomgående sparades för arkivering
för all framtid. I anslutning härtill vilja revisorerna även såsom
sin uppfattning framhålla, att den tid, som enligt vissa gallringsbestämmelser
eljest gallringsbara handlingar skola förvaras, innan de förstöras, exempelvis
i länsstyrelsernas B-serie ingående verifikationer m. fl., synes vara
onödigt långt tilltagen. Såvitt revisorerna kunna finna, torde en tid av
tio år, eller samma tid, som gäller för preskription av fordringar, i dylika
fall vara tillräcklig. Revisorerna vilja även framhålla vilkten av att utfärdade
gallringsföreskrifter tid efter annan bliva föremål för revidering, så att
de anpassa sig efter de ändrade arbetsuppgifter, som kunna komma att åvila
vederbörande ämbetsverk eller myndighet.
Av den här ovan intagna sammanställningen rörande de räkenskapshandlingar,
som från länsstyrelserna levereras till riksräkenskapsverket, framgår,
att taxerings- och mantalslängder upptaga ett avsevärt utrymme. Såsom
den föregående redogörelsen även visar, arkiveras av mantalslängderna originalet
i riksarkivet och en avskrift i vederbörande landsarkiv samt av laxeringslängderna
originalet i riksarkivet och två avskrifter i vederbörande
landsarkiv. Jämväl mantalsuppgifterna hava intill senaste år arkiverats i
riksarkivet.
Revisorerna, som icke finna en sådan arkivering av såväl original som avskrifter
påkallad, vilja ifrågasätta, huruvida icke av nämnda längder allenast
originalen böra arkiveras för all framtid och i så fall lämpligen förvaras
i vederbörande landsarkiv. I detta sammanhang må erinras örn, att
genom kungl, brev den 4 november 1859 pastorsämbetena anbefallts att till
statistiska centralbyrån insända utdrag ur vigsel-, födelse- och dopböcker
samt husförhörslängder och församlingsböcker. Dessa uppgifter äro rik
-
Riksdagens skrivelse Nr 219.
15
lialtigare och framför allt tillförlitligare än mantalslängden^ och erbjuda
därför ur personliistorisk forskningssynpunkt ett värdefullare material.
Vad beträffar mantalsuppgifterna må framhållas, att det knappast kan
föreligga anledning att arkivera dessa uppgifter, som ju allenast avse en del
av landets befolkning och utgöras av vissa utav de mantalsskrivningsskyldige
själva lämnade uppgifter. Revisorerna hava sig visserligen bekant, att
1936 års uppbördskommitté föreslagit vissa förenklingar i folkbokföringen,
som skulle medfölja åtskilliga fördelar vid arkiveringen av folkboksurkunder
och andra folkboksföringshandlingar, men revisorerna hålla likväl före, att
en retroaktiv gallring bör komma till stånd beträffande hittills arkiverat material
på detta område. Genom en dylik gallring av mantalsuppgifter, mantalslängder
och taxeringslängder skulle en icke oväsentlig lättnad beredas såväl
riksräkenskapsverket som riksarkivet i deras nuvarande svårigheter att
anskaffa erforderliga arkivutrymmen.
Beträffande andra handlingar än räkenskapshandlingar hava gallringsföreskrifter
utfärdats i ett stort antal fall. Dessa bestämmelser, som sinsemellan
äro av synnerligen olikartad beskaffenhet — helt naturligt beroende
på arten av varje ämbetsverks eller myndighets förvaltningsuppgifter — innefatta
i regel dock icke någon fullständig gallringsplan i förevarande hänseende
för den myndighet, varom fråga är, utan avse allenast visst slag eller
vissa slag av handlingar. Sådana föreskrifter rörande utgallring av olika
handlingar hava, bland annat, fastställts för hovrätterna, kammarkollegium,
kommerskollegium, kammarrätten, arméförvaltningen, domänstyrelsen m. fl.
För länsstyrelserna har dock genom ovan omförmälda cirkulär den 7 december
1934 utfärdats bestämmelser, som synas innefatta en mera fullständig
gallringsplan även för andra handlingar än räkenskapshandlingar.
Revisorerna hava även uppmärksammat, att kristidskommissionernas omfattande
handlingar ansetts böra bevaras för all framtid. Revisorerna kunna
ej finna, att hela denna väldiga samling av deklarationer, ansökningar
av olika slag, korrespondenser mellan olika kristidsinstitutioner och dylikt
äro av den betydelse för forskningen, att de för all framtid böra bevaras.
Beträffande nämnda handlingar synes en avsevärd beskärning kunna ske.
Samma förhållande torde även gälla andra institutioner, såsom arbetslöshetskommissionen,
clearingnämnden m. fl.
Vad revisorerna nu framhållit har närmast avsett vidtagande av åtgärder
för nedbringande av arkivbeståndet i syfte att förbilliga arkivväsendet. Revisorerna
vilja emellertid i detta sammanhang beröra även ett annat spörsmål,
som torde vara av särskild betydelse för statens utgifter för nu ifrågavarande
ändamål, nämligen frågan om decentralisering eller överflyttning
av vissa arkivhandlingar från riksarkivet till landsarkiven eller till reservdepå
i landsorten. Det har ifrågasatts, att till vederbörande landsarkiv skulle
överlämnas de reviderade länsräkenskaperna retroaktivt från mitten av
1800-talet samt att för förvaltningen och forskningen i övrigt mindre behövliga
handlingar skulle överflyttas till någon reservdepå i landsorten, där
arkiveringskostnaderna visa sig vara avsevärt billigare än i huvudstaden.
Utan alt taga ställning till denna sida av spörsmålet finna revisorerna det
dock vara av vikt, att denna fråga blir föremål för en snar omprövning.
Som av det föregående framgått, är frågan om riksarkivets lokalul.vidgningar
för närvarande aktuell. Skulle en utredning visa, att en överflyttning
av arkivalier från huvudstaden till landsorten med fördel låter sig göra,
mäste frågan örn riksarkivets lokalbehov såväl i huvudstaden som i landsorten
behandlas i ett sammanhang. Då den av revisorerna nu gjorda utredningen
tydligt giver vid handen, alt effektivare gallringsgrunder kunna
16
Riksdagens skrivelse Nr 219.
införas, måste detta få en avgörande betydelse för riksarkivets lokalfrågor
överhuvud taget och innebära avsevärda besparingar.
Revisorerna anse därför, att frågorna om nya utgallringsprinciper, decentralisering
av vissa arkivalier och lokalutrymmena för riksarkivet icke kunna
skiljas från varandra, utan böra snarast möjligt bliva föremål för en undersökning.
Med hänsyn till vad nu anförts hava revisorerna velat påkalla riksdagens
särskilda uppmärksamhet å frågan om arkivering av statsmyndigheternas
handlingar.
Förklaring har avgivits av riksarkivet, där en i vissa hänseenden från majoriteten
skiljaktig mening uttalats av arkivrådet Forssell.
Revisorerna hava genom sin här verkställda utredning påvisat behovet av
en fullständigare utgallring av nu på olika håll förvarade arkivalier, och enligt
riksdagens mening måste starka skäl tala för att omedelbara åtgärder
vidtagas för genomförandet av en fullt rationell dylik utgallring. För detta
ändamål och den framtida vidgade gallringen i syfte att förbilliga arkivväsendet
erfordras emellertid ändringar i de på området gällande författningsföreskrifterna,
vilka ändringar synas böra vidtagas av Kungl. Maj:t.
Riksdagen ansluter sig alltså till de synpunkter, som av revisorerna anförts.
Vidkommande frågan örn en flyttning av vissa arkivalier, som anses böra
behållas, anser riksdagen i likhet med revisorerna lämpligt, att denna fråga
bör bliva föremål för en snar omprövning.
Riksdagen får anhålla, att Kungl. Maj:t må vidtaga åtgärder för genomförandet
av en utsträckt gallring av arkivalier samt därjämte till omprövning
upptaga de spörsmål, som därmed äga samband.
9:o.
Iakttagelser vid granskning av Sveriges olympiska kommittés
räkenskaper.
Under handelsdepartementet, § 53, hava revisorerna meddelat, att de i
anslutning till en under år 1937 verkställd granskning av olympiska kommitténs
då ännu icke färdigställda räkenskaper under 1938 års revisionsförrättning
fortsatt granskningen av nämnda räkenskaper.
Revisorerna hava — efter anförande av vissa sifferuppgifter och återgivande
av den utav kommitténs egna revisorer avgivna berättelsen — sammanfattningsvis
anfört, bland annat, följande.
Revisorerna äro av den uppfattningen, att allt fortfaxande allvarliga erinringar
kunna göras mot de för olympiska kommittén avgivna redovisningarna
samt att önskvärd ordning och reda icke föx-efunnits, när det gällt att
redovisa allmänna medel av denna art. De anse sig därför böra för framliden
yrka på, att en fortlöpande kontroll på lämpligt sätt ordnas, när det
gäller att disponera och redovisa anslag av den storleksordning, varom
här är fråga. Det torde nämligen icke 1''å anses tillfredsställande och lämp
-
Riksdagens skrivelse Nr 219.
17
ligt att överlämna dylika av tipsmedel utgående anslag till fri disposition av
organisationer, vilka med nuvarande sammansättning och styrelseformer —
även om man givetvis icke i detta fall bör tillämpa alltför byråkratiska
och stränga normer för redovisningen — knappast kunna anses vara i besittning
av tillräcklig insikt om och erfarenhet av huru förvaltningen av allmänna
medel bör ordnas.
Förklaring har avgivits av svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas
riksförbund.
Riksdagen är i likhet med revisorerna av den uppfattningen att, då det gäller
beviljande av medel av här ifrågavarande slag till mera avsevärda belopp
eller till fortlöpande understödsverksamhet, det måste anses önskvärt att genom
Kungl. Maj:ts försorg i samband med understödsbeviljandet föreskrift
meddelas örn att den myndighet, som har hand om den ekonomiska förvaltningen,
skall vara skyldig underkasta sig fortlöpande granskning av en lämpligen
av Kungl. Majit utsedd person, som torde böra få deltaga i förvaltningsmyndighetens
överläggningar och sammanträden med rätt att, då det
gäller handhavandet av understödsmedlen och kontrollen därav, anteckna
sin mening till myndighetens protokoll. Denna anordning synes böra vidtagas
vid sidan av den granskning, som verkställes genom myndigheten i vanlig
ordning eller särskilt utsedda revisorer, och den torde utgöra en säkrare
garanti för ordning och reda i förvaltningen än vad som synes bliva följden
av nu tillämpat förfaringssätt.
Riksdagen får anhålla, att Kungl. Maj :t må föranstalta därom, att en mera
ingående kontroll framdeles genomföres, då det gäller användningen av till
förfogande ställda understödsmedel av mera betydande belopp eller av fortlöpande
karaktär.
Vissa andra av riksdagens revisorer berörda spörsmål behandlas av riksdagen
samtidigt med i annat sammanhang upptagna frågor.
Stockholm den 29 april 1939.
Med undersåtlig vördnad.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 14 sami. Nr 219.
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.