Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående åtgärder för enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet jämte i ämnet väckta motioner.

1939-05-31 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1939:318, Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående åtgärder för enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 318.

1

Nr 318.

Godkänd av första kammaren den 31 maj 1939.

Godkänd av andra kammaren den 31 maj 1939.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts

proposition angående åtgärder för enhetliggörande av

det svenska järnvägsnätet jämte i ämnet väckta motioner.

(Statsutskottets utlåtande nr 172.)

Till KONUNGEN.

I en den 3 mars 1939 dagtecknad proposition, nr 207, har Kungl. Maj:t,

under åberopande aV statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för

samma dag, dels lämnat riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående

av departementschefen angivna åtgärder för enhetliggörande av det svenska

järnvägsnätet, dels ock föreslagit riksdagen att ej mindre medgiva, att enskild

järnväg, som försäljes å exekutiv auktion, därvid må förvärvas av

staten, än även besluta, att fullmäktige i riksgäldskontoret skola i fall som

nyss sagts tillhandahålla medel för ändamålet.

I två motioner, I: 280 och II: 420, har hemställts, att riksdagen måtte uttala

sig för att vissa av motionärerna framförda synpunkter skola tillämpas.

Järnvägsstyrelsen borde sålunda få i uppdrag att efter skyndsamt verkställd

undersökning utarbeta en plan över den ordning, i vilken förstatligandet

bör ske, vilken plan borde underställas 1940 års riksdag. En permanent

institution borde skapas i form av en opartisk inköpsnämnd, till

vilken parterna skulle äga rätt att vädja vid olika uppfattning örn inlösningsvärdet.

Denna nämnd borde vid sina värderingar följa de värderingsgrunder,

kommittén angivit, med hänsyn tagen emellertid också till kostnaderna

för rationaliseringsåtgärder, som de enskilda järnvägarna i avvaktan

på det förestående förstatligandet funnit nödigt vidtaga.

I två likalydande motioner, 1:281 och 11:435, har vidare hemställts, att

riksdagen ville uttala, att enligt dess mening en tvångsinlösen av enskilda

järnvägar, i den mån en sådan anses påkallad, i varje fall icke böra äga rum

i strid med koncessionernas inlösningsbestämmelser.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 14 sami. Nr 318—319.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 318.

I två likalydande motioner, 1:283 och II: 437, har hemställts, att

riksdagen måtte uttala, att förstatligandet av de enskilda järnvägarna icke

bör ges en vidare omfattning än som för en nödig rationalisering av landets

järnvägsväsen är påkallad, att förstatligandet bör bedrivas efter en för varje

särskilt trafikområde på förhand uppgjord plan, att denna planläggning bör

överlämnas åt ett särskilt av Kungl. Maj:t för ändamålet tillsatt organ, som

jämväl skall erhålla i uppdrag att förhandla och träffa preliminära köpeavtal

med de till statsinlösen ifrågakommande järnvägarna, vilka avtal sedan skola

föreläggas riksdagen för godkännande.

Slutligen har i motionen II: 390 hemställts, att riksdagen i sitt yttrande

ville uttala, att enhetliggörandet av det svenska jämvägsväsendet även bör

omfatta åtgärder, syftande till att hålla ägarna och de anställda i »Enskilda

järnvägars milkontor» skadeslösa.

1933 års riksdag framhöll i anledning av väckta motioner örn förstatligande

av hela det svenska järnvägsnätet, att i ett stort antal utländska stater

ett dylikt förstatligande redan vore genomfört. I ett fleral länder hade

statsbanesystemet därvid uppkommit på så sätt, att staten under förekommande

kriser nödgats understödja de privata företagen därhän, att deras

banor slutligen tillfallit staten. I vissa andra länder såsom England och

Amerika, där järnvägarna i huvudsak äro i enskilda företagares hand, kännetecknades

den senaste tidens utveckling av en delvis genom statliga tvångsåtgärder

genomförd koncentration. Genom redan tidigare verkställda utredningar

hade även vad Sverige beträffar klarlagts, att stora jämvägsekonomiska

och därmed också samhällsekonomiska besparingar stöde att vinna

på denna väg, ej endast i form av bättre utnyttjande av materiel och trafikpersonal

utan ock genom centralisering av det speciellt inom järnvägsdriften

tyngande arbetet med kassarörelse, redovisning och statistik samt också

genom bortfallandet av en del överflödig förvaltningsledning.

De nu verkställda utredningarna hava bekräftat, att en rätt genomgripande

samordning erfordras av det nu på över ett femtiotal förvaltningar splittrade

svenska järnvägssystemet. Bekräftats har emellertid också, att förhoppningar

ej längre kunna ställas om en dylik samordning genom de privata förvaltningarnas

egna åtgöranden, utan att statens ingrepp härvidlag snarast bölske

i form av de enskilda banornas införlivning med statsbanenätet.

Statsfinansiellt sett är tidpunkten för planens genomförande såtillvida fördelaktig,

som de härmed förknippade finansieringsåtgärderna synas — åtminstone

efter den senaste tidens låga ränteläge att döma — kunna försiggå

under gynnsamma förhållanden. Å andra sidan bör ej förbises, att den allmänna

högkonjunktur, som de senaste åren rått här i landet, återverkat även

på järnvägarna och kommit åtminstone vissa av dessa för konjunkturerna i

hög grad känsliga företag att nu kunna förete relativt höga avkastningssiffror.

Av kommerskollegium liksom för övrigt ett antal privata sammanslutningar,

representerande det enskilda näringslivet, hava framförts betänkligheter

mot att banor, varmed de nuvarande ägarna äro starkt förbundna och som

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 318.

3

kanske i huvudsak uppkommit genom enskilda uppoffringar och närmast

för att tillgodose speciella trafikändamål, nu helt undanryckas de hittillsvarande

intressenternas kontroll. Riksdagen underskattar icke vad sålunda anförts.

Dessa och andra liknande lokala eller måhända rent personliga intressesynpunkter

torde dock få vika, eftersom fråga är om allmänna trafikinrättningar,

varpå koncession lämnats för att de skola betjäna allmänhetens

och det allmännas intressen. Bland alla dem, både kommuner och andra,

som satsat kapital i ett järnvägsföretag —- kanske i allmänhet utan förhoppningar

örn någon större direkt avkastning utan främst med tanke på att

gagna bygdens eller en orts utveckling — lärer det väl betraktas som en förmån

att erhålla den ofta nog ganska tyngande omsorgen för att ej säga förpliktelsen

att sörja för banans fortbestånd överflyttad på staten samtidigt som

trafikmöjligheterna förbättras. Riksdagen förutsätter härvid, att skälig hänsyn

tages till samhällen, som berövas skatteunderlag eller tillskyndas andra

olägenheter genom förflyttning av järn vägspersonal, nedlagd drift vid lokoch

vagnverkstäder o. s. v. Särskilt med avseende å verkstäder och andra

liknande fasta anläggningar kan förtjäna ytterligare övervägas hur långt en

blivande centralisering och driftkoncentration bör drivas.

Då i väckta motioner framhållits, att en lagstiftning efter de riktlinjer, som

föreslagits av 1936 års järnvägskommitté, skulle »innebära ett allvarligt hot

mot rättssäkerheten genom att legalisera obehöriga ingrepp i enskild rätt»,

anser riksdagen angeläget framhålla, att den uppfattning, som sålunda motionsvis

kommit till uttryck, får anses ganska ingående och för övrigt också

enhälligt vederlagd av de för denna frågas utredning tillkallade sakkunniga.

I anslutning till de sakkunnigas och myndigheternas i detta avseende gjorda

uttalanden må erinras örn, att kommunikationernas och då i första hand

landsvägs- och järnvägsnätens utbyggnad och förbättring varit ett av de

mest elementära ändamål i fråga om vilket enskild rätt ansetts böra få vika

för allmän. Redan i 1910 års kommittébetänkande angående lag örn expropriation

antyddes också behovet av den allmänna expropriationslagstiftningens

komplettering genom lagar begränsade till specialområden. På samma

rättsgrund som denna allmänna sedan länge gällande expropriationslagstiltning

är de sakkunnigas lagutkast uppbyggt. I förhoppning att de behövliga

inlösningsåtgärderna skola på frivillighetens väg kunna genomföras, har

emellertid departementschefen ej framlagt något lagförslag i ämnet. Vid sådant

förhållande torde det ej nu vara erforderligt med något närmare ställningstagande

till frågan örn en eventuell inlösningslagstiftnings berättigande

och än mindre örn de här berörda lagstiftningsbestämmelsemas närmare

innehåll.

Beträffande frågan örn den omfattning vari förstatligandet bör ske, synes

den uppfattningen alltmer göra sig gällande, att järnvägsekonomiskt samt

också ur trafikanternas synpunkt tillvaron av skilda driftsenheter ej är till

gagn vare sig då fråga är örn lill varandra anslutande järnvägslinjer eller

beträffande banor, vilka äro jämnlöpande eller som konkurrera örn belt

eller delvis gemensamma trafikområden.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 318.

Från militärt håll har i det över de sakkunnigas betänkande avgivna yttrandet

uttalats, att det med hänsyn till förhållanden i krig knappast vöre

fördelaktigt att förstatliga väl skötta trafikstarka enskilda järnvägar. I

anledning härav vill riksdagen framhålla, att åtminstone tidigare ett genom

förstatligandet enhetliggjort bansystem alltid ansetts medföra ett —

såsom järnvägsstyrelsen år 1918 angivit — avsevärt stärkande i många viktiga

avseenden av vår militära beredskap. Nuvarande uppdelning på skilda

järnvägsenheter kan visserligen medföra en ur beredskapssynpunkt nyttig

»överdimensionering» av transportapparaten, enkannerligen den rullande

materielen. Härmed må dock ställas den för krigstransporterna ytterst värdefulla

kvalitativa förstärkning av en banas tekniska kapacitet, som dess

uppgång i statens järnvägar väl alltjämt kommer att medföra. Ej heller hör

förbises, att under de nu närmast föregående övergångsåren, innan standardiseringen

hunnit genomföras, vagnmaterielen torde bli ovanligt stor liksom

ock att genom ett rätt omfattande försvarsberedskapsprogram statens järnvägar

tillförsäkrats bland annat en betydande extraordinär reserv av ånglok.

Ett rätt påtagligt bevis om nyttan ur beredskapssynpunkt av ett alltigenom

enhetliggjort järnvägsväsen äro väl också de åtgärder i sådan riktning, som

inom vissa länder exempelvis England och Amerika vidtogos under senaste

världskrig. Ganska känt är också, att strategiska skäl starkt bidrogo till besluten

örn tyska järnvägsnätets förstatligande.

I anslutning till de sakkunnigas uppfattning anser riksdagen, att det blivande

förstatligandet bör omfatta samtliga rikets järnvägsenheter, såväl normalspåriga

som smalspåriga, vilka ej äro att betrakta som spårvägar eller hava

liknande lokal karaktär och som överhuvud äro av den allmänna betydelse,

att de böra fortbestå. I yttrande över de sakkunnigas förslag har järnvägsstyrelsen

förordat, att en plan uppgjordes, och anförde därvid, att huvudavsnitten

i en dylik plan vore tämligen självfallna, nämligen Skånes enskilda

järnvägar, övriga normalspårsbanor i Götaland, bergslagsnätet och

smalspårsnäten. I likhet med järnvägsstyrelsen anser riksdagen att förvärven

bör ske successivt och planmässigt. Det torde dock i verkligheten visa sig, att

vissa undantag från den utstakade ordningsföljden kunna bliva erforderliga.

Detta gäller exempelvis i fråga om en smalspårig bana, som står i nära beroende

av en bredspårig, om vars inlösen avtal skall träffas. I överensstämmelse

med såväl den allmänna transporthushållningens som också de enskilda

järnvägarnas intressen torde stå, att förstatligandet kan ske så snabbt

som möjligt. Under övergångstiden med då rådande ovissa läge måste nämligen

vissa svårigheter alltid lättare uppkomma för en rationell skötsel av

banorna. Utan att underskatta omfattningen av alla åtgärder, som äro förknippade

med förstatligandet — och detta gäller lika mycket försäljningsförliandlingarna

som själva överflyttningen — vill riksdagen alltså uttala

den förhoppningen, att för införlivningen med statsbanesystemet ej skall behöva

åtgå längre tid än den i betänkandet angivna tidrymden av fem år.

1 anslutning till väckta motioner har riksdagen funnit en permanent institution

höra skapas i form av en opartisk nämnd, bestående av förslagsvis

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 318.

5

tre personer och i övrigt så sammansatt, att den kan med tillbörlig auktoritet

behandla uppkommande tvistefrågor om järnvägsegendomens värde m. m.

I de sakkunnigas lagutkast finnas detaljerade normer utarbetade för värderingen

av de till inlösen ifrågasatta järnvägsföretagen. I likhet med departementschefen

måste emellertid riksdagen ifrågasätta lämpligheten av att

genom dylika till sina blivande verkningar ovissa ersättningsnormer binda

de blivande förhandlingarna, vid vilka väl dock torde komma att tillfyllest

beaktas sådana av de sakkunniga angivna huvudfaktorer som järnvägsföretagets

avkastning, verkställt underhåll, realisationsvärde samt värde i

övrigt, varvid väl också hänsyn kommer att tagas till verkställda tekniska

förbättringar, särskilt sådana, som vidtagits i rationaliseringssyfte. Såsom

departementschefen antytt böra liknande värderingsgrunder, som tillämpats

vid statens senaste järnvägsförvärv, också kunna tjäna till ledning. Riksdagen

utgår från som självfallet, att ingen otillbörlig pressning å inlösningsprisen

får ifrågakomma exempelvis genom omotiverade uppskov från statens sida

med förvärven. I detta sammanhang vill emellertid riksdagen framhålla

önskvärdheten av att förvärven ej — såsom hittills emellanåt skett — genomföras

allenast indirekt genom förvärv av en aktiemajoritet utan i den mera

direkta och också mera betryggande form, som ett inköp av själva järnvägsanläggningen

innebär.

Med avseende å de enskilda järnvägarnas personal har från svenska järnvägsföreningen

och föreningen enskilda järnvägars förvaltningstjänstemän

uttalats, att några realskäl icke syntes föreligga för lönereducering vid övergången

till statens järnvägars tjänst. I anledning härav vill riksdagen erinra

örn att en av de orsaker, som kraftigast bidragit att framtvinga ett förstatligande,

varit de enskilda järnvägarnas ekonomiska svårigheter, varom

bland annat vittnar ett stort antal beslut, som stat, kommuner och enskilda

under årens lopp nödgats fatta örn avskrivning av tidigare utlånat respektive

insättande av nytt järnvägskapital. Ej minst de statliga uppoffringarna hava

härvidlag varit av en betydande storleksordning. Vid dessa hjälpaktioner

hava de höga förvaltningskostnaderna — med åtminstone vad de högre förvaltningstjänstemännens

löner beträffar avlöningar ej .sällan liggande över

statens järnvägars nivå — särskilt uppmärksammats. Den allmänna sanering,

som framstått som en tvingande nödvändighet, hava emellertid vederbörande

banförvaltningar ej själva mäktat genomföra, utan i detta avseende har gång

efter annan påkallats .statens bistånd och ingrep]». Åtminstone beträffande

de här närmast avsedda mera svaga järnvägsenheterna lärer väl införlivningen

med statens järnvägar innebära ett betydligt ökat mått av trygghet för

banföretagets personal, i all .synnerhet som en garanti helt allmänt skulle

lämnas örn fortsatt anställning med i stort sett bibehållna avlöningsförmåner

jämte pension i vanlig ordning eller ock ersättning för förlust av tjänsten. I

de undantagsfall, då vederbörande ej kan beredas fortsatt anställning, skulle

han genom förtidspensionering på skäligt säll hållas skadeslös eller ock erhålla

en annan skälig, av billighetshänsyn förestavad ersättning. Vad .särskilt

förvaltningstjänstcmännen betril tiar har — även om det i vissa fall

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 318.

kan stöta på svårigheter att finna lämplig sysselsättning åt dem — det dock

enligt departementschefen uttalanden räknats med, att de så gott som

undantagslöst komma att beredas fortsatt anställning.

Även ur personalens synpunkter sett borde dessa normer, sådana de nu

närmare av de sakkunniga och departementschefen utformats, kunna godtagas

såsom ej obilliga. Örn det närmare genomförandet är, enligt vad riksdagens

vederbörande utskott förvissat sig örn, statens järnvägars ledning

villig överlägga med de olika härav berörda personalgrupperna. Härvid lärer

också bliva tillfälle till en möjligast rättvis avvägning av den hittillsvarande

statsbanepersonalens och den nya personalens i vissa avseenden mot

varandra stående intressen. Detta gäller alldeles särskilt frågan örn rätten

att för befordran och turberäkning vid statens järnvägar tillgodoräkna anställningstiden

vid enskild järnväg. Även i detta avseende måste väl grundsatsen

örn förtjänst och skicklighet bliva normerande, och i varje fall kan

den ej få sättas ur kraft genom vissa antagna procentuella normer.

Ett område, som i detta sammanhang också måste beaktas, är de enskilda

järnvägarnas pensionskassor. Det statliga övertagande av dessa kassor, som

sannolikt måste äga rum, förutsätter emellertid ytterligare utredningar. Ytterligare

överväganden tarvar även, på sätt departementschefen framhållit,

frågan örn pensioneringen av svenska järnvägsföreningens och vissa andra

institutioners personal. Härvid bör också tillses, att Enskilda järnvägarnas

milkontors ägare och anställda i lämplig form och omfattning hållas skadeslösa.

Detta kontor fullgör en del statistiska och kamerala uppgifter, som

ligga till grund för beräkning av användningen av de enskilda järnvägarnas

vagnar och lok m. m., ehuru denna särorganisation formellt är att betrakta

som ett enskilt företag, kunna — på sätt i motionen II: 390 närmare

utvecklas — vissa skäl åberopas för att detta kontors intressen ej heller förbises

i samband med de till kontoret anslutna banornas förstatligande.

Under hänvisning i övrigt till vad sålunda ovan anförts vill riksdagen nu

här till sist sammanfattningsvis erinra hurusom vad det svenska järnvägsväsendet

beträffar det ingalunda lärer kunna göras gällande att statsdriften

visat sig underlägsen privatdriften. I detta hänseende sammanfalla de

svenska erfarenheterna med de från Tyskland, Nederländerna, Belgien, Italien,

för att nu endast nämna ett fåtal av de länder, där järnvägarna efter

hand förstatligats. I själva verket är det alltjämt rådande svenska systemet

med en mängd på olika förvaltningsenheter splittrade, delvis jämnlöpande

och sinsemellan konkurrerande banlinjer att betrakta som otillfredsställande

och representerande ett stadium, som eljest så gott som överallt

i världen övervunnits.

Såväl ur den allmänna samfärdselns synpunkter som kanske främst rent

nationellt måste det därför vara att hälsa med den största tillfredsställelse, att

nu —■ med utgångspunkt från ett av 1933 års riksdag taget initiativ och på

grundval av förslag, utarbetat av en allsidigt sammansatt kommitté — proposition

kunnat framläggas örn det svenska järnvägsnätets enhetliggörande.

I stort sett efter de riktlinjer, som i propositionen framlagts, har riksdagen

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 318.

7

funnit sig böra uttala sig för en allmän införlivning med statsbanesystemet

av landets enskilda banor, såväl de normalspåriga som smalspåriga. Angeläget

är, att detta förstatligande kan snarast genomföras. Detta gäller ej

minst av hänsyn till de av inlösningen berörda enskilda banornas egna intressen.

Riksdagen får dels såsom sitt yttrande angående de i propositionen nr 207

angivna åtgärderna för enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet åberopa

ovan anförda synpunkter, dels ock anmäla, att riksdagen medgivit,

att enskild järnväg, som försäljes å exekutiv auktion, må förvärvas av staten,

ävensom besluta, att fullmäktige i riksgäldskontoret skola i fall som

nyss sagts tillhandahålla medel för ändamålet.

Stockholm den 31 maj 1939.

Med undersåtlig vördnad.

,, , ;.i- i-:- : rf <.< ■

..; . ;; •• i l .1: • t ; ) i il i i Jim

m.ÅAUn-.: M''*-/;.- • ii'' • • • r u..1 Ii*. I Vll-lij/JtflJ

Hl"

lif/ r iol • j:

: i!; t

.1''..!

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.