Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om utredning rörande höjd pensionsålder för statsanställda m. fl.

1940-04-23 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1940:158, Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om utredning rörande höjd pensionsålder för statsanställda m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 158.

1

Nr 158.

Godkänd av första kammaren den 23 april 1940.

Godkänd av andra kammaren den 23 april 1940.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om

utredning rörande höjd pensionsålder för statsanställda

m. fl.

(Bankoutskottets utlåtande nr 19.)

Till Konungen.

I två likalydande motioner, 1 75 och II : 134, har hemställts, att riksdagen

ville besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit ville åt 1938

års pensionssakkunniga uppdraga att skyndsamt utreda frågan örn höjd pensionsålder

för statsanställda och vissa med dem likställda grupper av ''befattningshavare

samt till nästa års riksdag framlägga det förslag, vartill utredningen

kan föranleda.

Vidare har i två ävenledes likalydande motioner, I: 113 och II: 17*9, hemställts,

gtt riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl.

Majit skyt^samt måtte verkställa en omprövning av frågan om pensionsåldern

för statens befattningshavare samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill

omprövningen må föranleda.

Föreliggande förslag till utredning av frågan örn höjning av pensionsåldern

för statsanställda m. fl. motiveras huvudsakligen därmed, att de förhållanden,

som rådde vid genomförandet år 1934 av en allmän sänkning av pensionsåldrarna,

numera så väsentligt ändrats, att en omprövning av hithörande spörsmål

vöre påkallad. I motionerna framhålles, att 1934 års beslut fattades under

intryck av en då rådande stark ungdomsarbetslöshet, som ansågs sammanhänga

med den starka ökning av de arbetsföra åldrarna inom befolkningen,

vilken ägt rum under de senaste årtiondena och som i samband med en förskjutning

av åldersfördelningen kunde emotses även under de närmaste decennierna.

Ur sociala synpunkter hade det då framstått såsom önskvärt att

ernå en tidigare avkoppling av de äldsta åldersgrupperna i syfte att därigenom

bereda ökade försörjningsmöjligheter för den yngre arbetskraften. Förhållandena

ha emellertid, framhålla motionärerna, utvecklats i en annan riktning

än man år 1934 kunde förutse. En tendens till minskning av de yngre årsklasserna

har redan börjat göra sig märkbar. Ungdomsarbetslösheten har

praktiskt taget försvunnit och i stället eftertriitts av brist på yngre arbetskraft.

Samtidigt försiggår en ökning av antalet åldringar, vilken kan förutses

komma att starkt .stegra försörjningsbördan för de produktiva åldersgrupperna.

Med hänsyn härtill och då vidare de nuvarande utomordentliga förhållandena

kräva en anspänning av nationens alla krafter, måste enligt motionärernas

mening åtgärder vidtagas för att utnyttja den äldre, partiellt arbetsföra

arbetskraften. Särskilt ur statsfinansiell synpunkt är det av vikt, att de

möjligheter till avsevärda besparingar tillvaratagas, som på pensionsväsendets

område stå att vinna genom att de anställda bibehållas i tjänst till högre ålder

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 14 sami. Nr 158—164.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 158.

än för närvarande. Med hänsyn till vårt folks ökade vitalitet även vid högre

åldrar synes detta kunna ske utan att effektiviteten i statsverksamheten behöver

eftersättas. På i huvudsak nu angivna skäl förorda motionärerna, att

frågan örn en höjning av pensionsåldrarna snarast göres till föremål för utredning

genom Kungl. Maj:ts försorg.

För egen del vill riksdagen framhålla följande. Då de nuvarande pensionsåldrarna

för de statsanställda fastställdes år 1934, skedde detta efter en ingående

omprövning av Kungl. Maj :ts förslag från bankoutskottets och riksdagens

sida. Huruvida det då fattade beslutet på lång sikt var det ur alla synpunkter

bästa, är enligt riksdagens förmenande ännu för tidigt att avgöra. I

varje fall lärer man näppeligen med stöd av erfarenheterna rörande befolkningsutvecklingen

under de senare åren kunna med fog göra gällande, att beslutet

byggde på ett tillfälligt konjunkturförhållande och därför utgick från

felaktiga förutsättningar. I själva verket befinna vi oss alltjämt i samma utvecklingsskede

av befolkningsfördelningen, som utgjorde bakgrunden till de

överväganden, vilka år 1934 i väsentlig mån föranledde sänkningen av pensionsåldern,

särskilt för de lägre befattningarna. Enligt riksdagens mening

bör man icke draga alltför vittgående slutsatser av det nuvarande läget, vilket

i hög grad präglas av extraordinära förhållanden. Redan med hänsyn till

ovissheten, hur arbetsmarknaden kan komma att gestalta sig under mera normala

förhållanden, måste riksdagen ställa sig betänksam till den i motionerna

framförda tanken på en generell höjning av pensionsåldrarna för de statsanställda,

I detta sammanhang må emellertid erinras, att 1934 års beslut örn sänkning

av pensionsåldrarna motiverades icke blott av sociala hänsyn utan även av

kravet på ökad effektivitet i statsförvaltningen. I sistnämnda avseende framhölls,

att den fortskridande rationaliseringen av statsverksamheten numera

oftast torde ställa större krav på befattningshavarnas kroppsliga och andliga

vigor än vad fallet varit under tidigare rådande förhållanden. Detta uttalande

har under de gångna åren ingalunda förlorat sin giltighet utan förtjänar alltjämt

beaktande. 1938 års pensionssakkunniga hava i ett den 27 februari 1940

avgivet utlåtande påvisat, hurusom ur effektivitetssynpunkt en generell höjning

av pensionsåldrarna särskilt beträffande tjänstemän i de högre lönegraderna

skulle för statens vidkommande kunna medföra olägenheter därigenom,

att staten nödgades i sin tjänst bibehålla även mindre arbetsdugliga befattningshavare.

Enligt riksdagens mening bör frågan om en höjning av pensionsåldrarna

icke upptagas till övervägande, förrän en längre tids erfarenhet vunnits

rörande verkningarna i olika avseenden av 1934 års reform. Det synes

desto mer önskvärt att härutinnan intaga en avvaktande ståndpunkt som de

sänkta pensionsåldrarna på grund av vissa övergångsbestämmelser ännu ej

börjat tillämpas i full utsträckning. Härtill kommer, att alltför ofta återkommande

ändringar av pensionsåldrarna böra undvikas. Av det anförda framgår,

att riksdagen för sin del icke är beredd att fatta beslut örn ens åtgärder av den

förberedande art, som en utredning örn pensionsåldrarnas höjning utgör. Med

hänsyn härtill har riksdagen icke biträtt motionärernas förslag om riksdagsskrivelse

i ämnet till Kungl. Maj :t.

Den ståndpunkt, riksdagen sålunda intager till frågan örn en generell höjning

av pensionsåldrarna, bör emellertid icke föranleda, att det väckta spörsmålet

örn ett utnyttjande i ökad omfattning av äldre statstjänstemäns arbetskraft

undanskjutes. I anslutning till vad 1938 års pensionssakkunniga yttrat

anser riksdagen en lämplig lösning härvidlag vara, att tjänstedugliga befattningshavare

medgivas kvarstå i tjänst efter pensionsålderns inträde.

Härigenom möjliggöres en smidig anpassning efter det förändrade tidsläget

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 158.

3

utan att statsmakterna fördenskull behöva binda sig för en höjning av pensionsåldrarna,

som måhända framdeles kan komma att visa sig förhastad. Enligt

gällande föreskrifter har den myndighet, som äger att från tjänsten avskeda,

befogenhet att medgiva anstånd med avskedet, därest och så länge befattningshavaren

prövas kunna på tillfredsställande sätt gagna det allmänna,

dock icke i något fall längre tid än sammanlagt två år. Såsom pensionssakkunniga

framhållit, har enligt särskilda direktiv till myndigheterna möjligheten

att medgiva anstånd med avsked hittills begagnats med stor varsamhet,

ehuru undantag från denna regel i vissa fall — t. ex. i fråga örn i statens tjänst

anställd sjuksköterskepersonal — befunnits påkallade. Möjligheten att bevilja

anstånd med avsked synes kunna utnyttjas såsom en provisorisk åtgärd för

att under nuvarande läge tillförsäkra staten erforderlig arbetskraft och samtidigt

nedbringa statsutgifterna. Härvid böra emellertid statsnyttans synpunkter

vara avgörande och sålunda anstånd med avsked medgivas endast i

den mån vederbörande prövas kunna effektivt fullgöra sina arbetsuppgifter.

Möjligheten att medgiva anstånd med avsked ur tjänst är såsom nyss erinrats

begränsad till högst två år. Denna anståndstid tolde i vissa fall särskilt för

personal med låg pensionsålder kunna visa sig vara väl knapp. En förlängning

av nämnda tid till förslagvis tre år synes riksdagen fördenskull böra övervägas.

Härför erfordras emellertid vissa ändringar i pensionsförfattningarna.

Riksdagen anser det vara lämpligt, att här berörda spörsmål tages under omprövning

i samband med den revision av gällande lagstiftning örn statstjänstemannens

pensionsförhållanden som 1938 års pensionssakkunniga hava att verkställa.

Åberopande det anförda får riksdagen dels uttala sig för en vidgad tilllämpning

av bestämmelserna örn anstånd med avsked ur tjänst efter uppnådd

pensionsålder i huvudsaklig överensstämmelse med vad riksdagen ovan förordat,

dels ock anhålla, att Eders Kungl. Maj :t ville ej mindre uppdraga åt

1938 års pensionssakkunniga att utreda frågan örn en förlängning av gällande

anståndstid för avsked ur tjänst vid uppnådd pensionsålder än även för riksdagen

framlägga det förelag, vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 23 april 1940.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.