Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående statsförvärv av Göteborg—Bords med flera järnvägar.

1940-05-18 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1940:243, Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående statsförvärv av Göteborg—Bords med flera järnvägar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 243.

1

Nr 243.

Godkänd av första kammaren den 18 maj 1940.

Godkänd av andra kammaren den 18 maj 1940.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts

proposition angående statsförvärv av Göteborg—Bords

med flera järnvägar.

(Statsutskottets utlåtande nr 137.)

Till KONUNGEN.

I en den 8 mars 1940 dagtecknad proposition, nr 101, har Kungl. Maj:t,

under åberopande av propositionen bifogat utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för samma dag, framlagt förslag angående

statsförvärv av Göteborg—Borås med flera järnvägar.

Med bifall till ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag beslöt 1939 års lagtima

riksdag att det svenska järnvägsnätet skulle genom statsinköp av de enskilda

banorna enhetliggöras. Det alltjämt rådande systemet med en mängd på

olika förvaltningsenheter uppdelade, delvis jämnlöpande och sinsemellan

konkurrerande banlinjer representerade — framhöll riksdagen — ett stadium

i trafikutvecklingen, som eljest så gott som överallt i världen övervunnits.

Den förhoppningen uttalades, att arbetet med statsinköpen skulle kunna slutföras

inom den av 1936 års jämvägskommitté angivna tidrymden av fem år.

Då ett uppskov med inlösningsåtgärdema ifrågasatts, vill riksdagen erinra

därom, att nuvarande kritiska läge tvärtom kan sägas utgöra en anledning

att påskynda dem. Framhållas må, att huvudmotivet för tillkomsten av 1918

års jämvägskommitté — vars på sin tid beslutade tillsättning kan betraktas

som upptakten till de olika på varandra följande utredningar, som slutligen

år 1939 ledde till ett principbeslut i frågan — var de under världskriget

gjorda erfarenheterna om det svenska järnvägssystemets svagheter

och dess oförmåga att i sin säregna splittring fylla transportuppgifterna

under de ej minst för järnvägarna påfrestande världskrigsåren.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 14 sami. Nr 243—246.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 243.

Samma olägenheter hava även i nu rådande allvarliga avspärrningsläge

gjort sig gällande. Den utjämning av godsvagnsbeståndet, som påkallats av

vagnsbristen, har endast ofullständigt kunnat genomföras, medan man på

vissa bansträckor måst gå så långt som till trafikens ransonering genom

lastningsförbud, hava vissa enskilda förvaltningar i stället haft överskott på

vagnar. Banornas uppdelning på olika ägare och gällande föreskrifter om

vagnars framdragning över vissa fastslagna samtrafiksvägar hava också försvårat

en särskilt av bränslebristen betingad intensivare utnyttjning av de

även i övrigt trafikstarkare elektriska banlinjerna.

All utländsk erfarenhet bekräftar behovet av starka statsingrepp för järnvägsväsendets

samordning, en samordning som vid krigstillfälle växer till

ett oavvisligt krav. Vid krigsutbrottet år 1914 ställdes sålunda alla engelska

järnvägar under statens förvaltning. Detsamma skedde i Amerikas förenta

stater vid dessas inträde i kriget. Efter världskrigsåren — och med ledning

av de då vunna erfarenheterna — har arbetet på järnvägssystemens förening

ytterligare flerstädes fortgått, även om man i England och Förenta

staterna därvid ej gått så långt som till förstatligande. Vid senaste krigsutbrottet

övertog emellertid engelska staten ånyo driften av landets järnvägar.

Örn bansystem i statsdrift föreligga gynnsamma erfarenheter från

Tyskland, Nederländerna, Italien och Belgien, för att nu endast nämna ett

fåtal av de länder, där järnvägarna efter hand förstatligats.

Har inom ett land föreningen av olika järnvägsenheter redan under fredstid

genomförts, kan detta även rent statsfinansiellt betraktas som värdefullt.

Härigenom undvikas tvångsingrepp i form av militära rekvisitionsförfaranden

och därmed förbundna ersättningsanspråk, som förr eller senare

måste regleras, och som även de kunna medföra statsfinansiellt rätt

vittgående konsekvenser.

Från ledande ansvarigt håll har starkt betonats, att behovet av att det

svenska järnvägsväsendet snarast enhetliggöres numera — i belysning av erfarenheterna

under nu rådande avspärrningsläge — framträder väsentligt

klarare än vid tidpunkten för 1939 års riksdagsbeslut. Ett mycket påtagligt

missförhållande har härvid angetts vara eftersatt förnyelse främst av den

rullande materielen, men även av banans överbyggnad samt underlåten rationalisering.

Det har påvisats, att de enskilda järnvägarnas godsvagnsbestånd

— med några framträdande undantag — i betydande utsträckning utgöres

av sådana vagnstyper eller är så föråldrat, att vagnarna ej kunna

inkopplas i statsbanornas fjärrgodståg utan att äventyra trafiksäkerheten.

Särskilt under en krisperiod sådan som den nuvarande med dess abnorma

omkastningar i trafikförhållandena äro dessa olägenheter framträdande. Än

mer kännbara måste de bli vid ett krigsläge.

Riksdagen anser alltså, att arbetet med de privata järnvägarnas inlösen bör

fortgå efter de riktlinjer, som statsmakterna angåvo vid 1939 års lagtima

riksdag. Den starka förändring i det allmänna tidsläget, som tvivelsutan

sedan dess inträffat, torde så långt ifrån motivera uppskov, att densamma i

stället kommer järnvägsnätens förening i statens hand att framstå som än

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 243.

3

mer angelägen. Ej endast för den allmänna transporthushållningen utan

även för de enskilda järnvägarna och deras trafikanter är det av intresse,

att nuvarande övergångstid med dess ofördelaktiga återverkan på banornas

skötsel ej onödigt förlänges. På olika håll och särskilt genom 1936 års

järnvägskommitlé hava utförts omfattande värderingar och annat utredningsarbete.

Dessa förberedelser måste uppenbarligen förlora väsentligt i värde,

i den mån inlösningsarbetena nu avbrytas för att eventuellt ånyo framdeles

upptagas vid någon oviss tidpunkt.

Det bör visserligen ej förbises, att tidsförhållandena göra all ekonomisk

planläggning vansklig, lika litet som att ifrågavarande järnvägsförvärv kunna

te sig rätt vittutseende. Som en antydan om storleksordningen må nämnas,

att 1936 års järnvägskommitté räknat med en sammanlagd inlösningskostnad

av cirka 330,000,000 kronor. Härav utgöras emellertid cirka 180,000,000

kronor av i huvudsak bundna lån, vilka förutsättas övertagna av staten. Ej

heller återstoden skulle behöva utges kontant, utan förutsättes kunna likvideras

genom statsobligationer, förfallande till betalning först örn 10 år. Genom

denna betalningsform undvikes alltså varje omedelbar statlig upplåning

för banornas likvidering, och härigenom mildras väsentligt återverkningarna

på lånemarknaden. I stor utsträckning innehas aktierna i de privata järnvägsföretagen

av kommunala korporationer, och för dessa torde en avyttring

av eller annan spekulation med de i utbyte erhållna statsobligationerna vara

rätt främmande.

Sammanfattningsvis må erinras örn järnvägarnas utomordentliga betydelse

för samfärdsel och folkförsörjning samt också ej minst för den militära försvarsberedskapen.

Under de förra världskrigsåren framträdde tydligt svagheten

av det svenska järnvägsväsendets redan då såsom otidsenlig ansedda

splittring på en mångfald skilda bansystem, i stor utsträckning ekonomiskt

svaga och mindre rationellt skötta. Sedan med utgångspunkt från dessa erfarenheter

1918 års järnvägskommitté tillsatts och sedan förhoppningarna örn

privata fusioner genom de enskilda järnvägarna själva ej infriats samt sedan

därefter 1933 års riksdag tagit nytt initiativ i frågan åstadkoms slutligen vid

nästlidna års lagtima riksdag efter ytterligare vittomfattande utredningar

principbeslut örn det privatägda järnvägsnätets övergång på staten. Det synes

angeläget, att detta statsmakternas beslut ej nu frånträdes. Kraven på

en snar verkställighet av den sedan länge förberedda samordningen av det

svenska järnvägsnätet genom statsförvärv av de enskilda järnvägarna måste

tvärtom stegras i den mån som trafiksvårigheterna skärpas.

Vad nu närmast angår de i förevarande proposition avhandlade järnvägsinköpen,

har riksdagen funnit sig böra lämna sitt medgivande till dessa. I

viss mån höra de betraktas som för staten förpliktande konsekvenser av tidigare

gjorda förvärv. Trafiken på den nu till inköp föreslagna järnvägslinjen

Göteborg—Borås—Alvesta påverkas sålunda av att Kalmar järnvägar numera

övergått i statens hand. Så anses jämväl vara fallet med sagda linjes fortsättning

på andra sidan Alvesta, alltså järnvägen Karlskrona—Växjö—■

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 243.

Alvesta, beträffande vilken förhandlingar pågå, men ännu ej kunnat slutföras.

Vad åter angår Varberg—Borås—Herrljunga järnväg är det den nya

statsbanelinjen Borås—Ulricehamn—Jönköping — vilken öppnats för trafik

från och med den 1 mars 1940 — som främst kommer i betraktande. I

fråga om den nu till inköp föreslagna Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga

järnväg hava de önskemål, vilka statens transportkommission framfört i fråga

örn transportmöjligheter över Uddevalla hamn, påskyndat försäljningsfrågan.

För ett statsförvärv av Uddevalla—Lelångens järnväg talar att den

förvaltas gemensamt med sistnämnda Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga

järnväg.

I samband med ifrågavarande banors övergång till statens järnvägar förutsättes

enligt uppgörelserna, att personalen likaledes övergår i statsbanornas

tjänst. Såsom departementschefen framhållit, erfordras ej härutinnan

något särskilt beslut av riksdagen, då personalens löneställning regleras i och

med att statsmakterna godkänna uppgörelserna. Vid själva övergången torde

dock uppkomma en del detaljspörsmål örn inplacering i löneklass, blivande

arbetsuppgifter, tjänsteställning o. s. v., vilka spörsmål måste ordnas. Rörande

dylika och andra personalen berörande frågor torde emellertid, som

1939 års riksdag redan uttalat, statens järnvägars ledning visa sig villig överlägga

med olika härav berörda personalgrupper.

Med bifall till propositionen har riksdagen ej mindre beslutat, att Göteborg—Borås,

Borås—Alvesta, Varberg—Borås, Borås—Herrljunga, Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga

och Uddevalla—Lelångens järnvägar må på

avtalade villkor förvärvas av staten och införlivas med statens järnvägar,

än även för budgetåret 1940/41 såsom kapitalinvestering i statens affärsverksfonder

under rubrik Statens järnvägar anvisat dels till statsförvärv av

Göteborg—Borås och Borås—Alvesta järnvägar ett reservationsanslag av

11,537,000 kronor, dels till statsförvärv av Varberg—Borås och Borås—Herrljunga

järnvägar ett reservationsanslag av 7,241,000 kronor, dels ock till

statsförvärv av Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga och Uddevalla—Lelångens

järnvägar ett reservationsanslag av 1,053,000 kronor.

Stockholm den 18 maj 1940.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.