Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ■proposition angående godkännande av avtal mellan kronan och Stockholms stad rörande vissa markfrågor i Stockholm m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

1940-06-07 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1940:344, Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ■proposition angående godkännande av avtal mellan kronan och Stockholms stad rörande vissa markfrågor i Stockholm m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 344.

1

tfr 344.

Godkänd av första kammaren den 7 juni 1940.

Godkänd av andra kammaren den 7 juni 1940.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl.

Maj:ts ■proposition angående godkännande av avtal

mellan kronan och Stockholms stad rörande vissa

markfrågor i Stockholm m. m. jämte i ämnet väckta

motioner.

(Statsutskottets utlåtande nr 199.)

Till Konungen.

1 en den 12 april 1940 dagtecknad proposition, nr 234, har Kungl. Maj:t,

under åberopande av vid propositionen fogat utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för samma dag, framlagt förslag angående godkännande

av avtal mellan kronan och Stockholms stad rörande vissa markfrågor

i Stockholm m. m.

I förevarande sammanhang har utskottet behandlat följande motioner, nämligen
dels

två likalydande motioner, I: 209 och II: 265, i vilka hemställts, att

riksdagen i anledning av innehållet i proposition 234 och därvid fogade 1939

års markkommissions betänkande ville, i anslutning till vad riksdagens år

1939 församlade revisorer uttalat, i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn påskyndande

av stadsplaneläggningen av de delar av Ladugårdsgärdet, vilka

avses i Kungl. Maj :ts i motionerna omnämnda beslut 1933, ävensom att därvid

hinder ej må möta i planer på skelettplan, friläggning eller avsättande av mark

för allmänna byggnader utav viss del av Ladugårdsgärdet;

dels ock motionen II: 266, däri hemställts, att riksdagen vid bifall till

Kungl. Maj:ts proposition nr 234 måtte uttala, att frågan om Tegelbackens

estetiska och trafiktekniska utformning och möjligheterna för gatutrafikens

ledande under järnvägen underkastas förnyad prövning, innan Kungl. Majit

för kronans räkning fattar definitivt beslut i ärendet.

Själva utgångspunkten för de inom markkommissionen genomförda förhandlingarna

har varit behovet av en nyordning av trafikförhållandena vid

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 14 sami. Nr 344—347.

13*9 40

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 344.

Tegelbacken. Härutinnan har nu uppgörelse nåtts i princip. I avseende å

själva den tekniska planläggningen av den blivande trafikkorsningen har markkommissionen

föreslagit att den blivande nya gatuleden skulle genom en överbyggnad

dragas över järnvägen. Inom kommissionen har emellertid reservationsvis

påyrkats övervägande huruvida ej en vanlig trafiktunnel under järnvägen

erbjöde en utväg för frågans lösning. På sätt framgår av motionen

II: 266 har sistnämnda alternativ vunnit visst stöd inom stadsförvaltningen.

Såsom departementschefen framhållit torde det ur kronans eller närmast

statens järnvägars synpunkt vara utan större betydelse vilket alternativ som

väljes. Också för att ej försvåra och fördröja avgörandet torde ej från riksdagens

sida i frågans nuvarande läge ställning böra tagas därtill.

Uppgörelse har också kunnat nås örn vissa rätt vidsträckta markområden

kring Centralstationen liksom ock örn mark för framdragning av nord-sydliga

trafikleder förbi Riddarholmen. Även i denna del har riksdagen funnit sig

böra godkänna överenskommelsen.

Enligt överenskommelsen skulle kronan avhända sig Karolinska institutets

intill Stadshuset belägna fastighet, varvid i stället skulle från staden förvärvas

gamla rådhuset och kvartersman intill kanslihuset ävensom vissa fastigheter

på Riddarholmen. I denna del föranleder avtalet erinran endast i följande

mindre detaljavseenden.

Riksdagen har uppmärksammat att enligt § 40 av överenskommelsen »vid

avtalets ingående förutsatts» att gamla rådhuset (mellan kanslihuset och

riddarhuset) samt arkivbyggnaden, tornbyggnaden och gymnasiehuset på

Riddarholmen skola »såsom kulturhistoriskt värdefulla för framtiden bibehållas».

Ganska klart är visserligen, att gamla rådhuset bör bibehållas som en

byggnad av stort arkitektoniskt värde. Liknande synpunkter kunna måhända,

örn än i en betydligt mindre grad, anföras beträffande arkivbyggnaden och

gymnasiehuset på Riddarholmen. Tornbyggnaden på Riddarholmen (mitt emot

nya stadshuset och intill arkivbyggnaden) uppges hava tillhört huvudstadens

medeltida befästningsverk, något som starkt motiverar dess bevarande såsom

ett historiskt monument.

Ovannämnda bestämmelse örn nuvarande bebyggelsens ständiga bibehållande

kan dock i en framtid komma att mer än rimligt förhindra en rationell

användning av ifrågavarande fastigheter. Markkommissionen har sålunda påpekat

att en förändring i läget kan uppkomma »genom eldsvådor eller förstörelse

av annat slag». Men även i övrigt kunna sådana förhållanden i en

framtid tänkas inträda att den i avtalet angivna förutsättningen uppenbarligen

måste anses vara förfallen. Riksdagen har funnit angeläget framhålla detta.

Riksdagen förutsätter också, att, på sätt Djurgårdskommissionen framhållit,

bestämmelserna i § 40 tolkas så att i där avsedda byggnaders inre må vidtagas

sådana förändringar, som må finnas nödiga och ej spoliera väsentliga

kulturvärden.

I anledning av förvärvet av gamla rådhuset är det emellertid önskvärt, att i

avtalet intages en tillförsäkran örn rätt för kronan att utan särskild kostnad

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 344. 3

för upplåtelsen med en passage mellan kanslihuset och rådhuset överbygga

Rådhusgränden.

Ett annat led i föreliggande markavtal är upplåtelserna till staden av Kungsträdgården

och Humlegården för parkändamål. Upplåtelsetiden är satt så lång

som till 50 år, och gottgörelsen har bestämts till —■ förutom ett formellt årligt

avgäldsbelopp av 100 kronor för vardera området — en engångssumma av

800,000 kronor.

Med tillfredsställelse bör visserligen fastslås, att såväl Humlegården som

Kungsträdgården sålunda alltjämt skulle förbli i kronans ägo. Villkoren för

nyttjanderättsupplåtelsen måste dock betraktas vara för staten mindre fördelaktiga,

örn man tar i betraktande de båda markområdenas omfång och deras

belägenhet mitt i eller alldeles intill huvudstadens centrum, samt dessutom

deras karaktär av tomtmark.

Då nu med allt större skärpa såsom något självklart börjat hävdas kraven

på Humlegårdens och Kungsträdgårdens bibehållande för all framtid såsom

orörda parker, fridlysta från all bebyggelse, må häremot erinras att på denna

punkt meningarna åtminstone tidfgare — och i ett läge då bristen på byggnadsmark

för statliga ändamål ej alls var så kännbar som nu — varit delade. Uttalanden,

som tidigare av tillkallade sakkunniga gjorts, kunna åberopas för

en motsatt uppfattning.

Vad Humlegården beträffar framförde sålunda visserligen på sin tid byggnadssakunniga

den förhoppningen att därvarande utomordentligt vackra och

rikt utvecklade trädbestånd icke skulle behöva tagas i anspråk för något

statens byggnadsändamål under mänskligt att döma mycket lång tid framåt.

De ansågo dock, att Humlegården borde bibehållas såsom kronan tillhörig

tomtmark, varvid påvisades att norra hälften av Humlegården (den längst

bort från Kungl. Biblioteket belägna) kunde uppdelas för bebyggelse i mindre

kvarter genom utdragande av befintliga omgivande gator.

I avseende å Kungsträdgården framhöllo de sakkunniga vikten av att

åtminstone norra delen därav (mot Hamngatan) bibehölles som tomtmark och

att några väsentliga eller dyrbarare förändringar av anläggningarna icke verkställdes,

förrän i samband med uppförande av en monumentalbyggnad i dess

fond. Innebörden av detta uttalande lärer enligt riksdagens mening ej förringas

av att staden numera anser sig — mot viss särskild gatumarksersättning

till kronan — behöva disponera en del av det hittillsvarande parkområdet

för Arsenalsgatans samt också framdeles för Hamngatans breddning.

Det är alltså endast med tvekan som riksdagen ansett sig böra godkänna

förslaget örn en avhändelse av förfoganderätten över dessa båda värdefulla

markområden för en så lång tid som 50 år. Riksdagen anser sig hava all anledning

ytterligare understryka att upplåtelsen icke får anses vara prejudicerando

för de båda områdenas användning och värdesättning i en kommando framtid.

Departementschefen har beträffande Kungsträdgården i § 37 av avtalet

påyrkat ett tillägg om rätt för kronan till temporära markupplåtelser för

serveringsändamål m. m. Även i en annan detalj har riksdagen funnit en jämk
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 344.

liing av avtalet på delina punkt erforderlig. I nämnda § 37 av avtalsförslaget

stadgas, att upplåtelsen av Kungsträdgården icke skall innebära hinder för

kronan att vidtaga de »jämkningar» i bebyggelsen utmed Kungsträdgårdens

västra sida, vilka må befinnas påkallade. Därvarande bebyggelse omfattar

som bekant för närvarande bland annat opera-, lantmäteri- och blanchateljebyggnaderna.

Även om kronan avhänder sig förfoganderätten till själva Kungsträdgården

under 50 år, lärer detta ej behöva medföra en avsägelse av rätten

att under en lika avsevärd tid på vanligt sätt för en mera modern bebyggelse

tillgodogöra sig byggnadsmarken utmed Kungsträdgårdens västra

sida. Någon sådan inskränkning lärer ej heller vara genom avtalet avsedd.

Enligt riksdagens mening tarvas emellertid på denna punkt ett ytterligare förtydligande

så att avtalet ej framdeles må till äventyrs kunna åberopas som

ett hinder för ett ändamålsenligt nyttiggörande av denna redan nu delvis

bebyggda tomtmark.

Yad angår dispositionen av den ännu obebyggda delen av Ladugårdsgärdet

har från stadens sida uttalats önskvärdheten av att i huvudstadens omedelbara

närhet erhålla frilagt ett område, som kunde upplåtas för utställningar

eller begagnas såsom mötesplats vid utomordentliga tillfällen m. m. Därjämte

vore, enligt vad som från stadens representanter uttalats, ett bevarande

av vad som återstode av denna vackra och säregna hednatur ur naturskyddsoch

kulturhistoriskt synpunkt av stort allmänt intresse.

I anledning härav vill riksdagen erinra därom, att Ladugårdsgärdet tidigare

utgjort vanlig ängs- och betesmark, vilken efterhand avröjts och iordningställts

till övningsplats för huvudstadens garnison.

Alltsedan sekelskiftet har genom olika sakkunnigutredningar, där naturskyddets

intressen tillmätts en ganska avgörande betydelse, övervägts formerna

för den fortsatta exploateringen av Djurgården. Därvid har också — och ej

minst med tanke på huvudstadens befolkning — övervägts hur man skulle

kunna förebygga en olämplig exploatering av Södra Djurgården (med Skansen

och Rosendal) samt de stora skogs- och lövparksområdena på Norra Djurgården

mellan Djurgårdsbrunnsviken och Brunnsviken där den jämväl kronan

tillhöriga men också för allmänheten upplåtna Hagaparken ansluter. Det

förtjänar i detta sammanhang hållas i minnet, att vid förvaltningen av all

denna kronomark exploateringssynpunkterna hållits rätt strängt tillbaka medan

huvudvikten lagts på huvudstadens växande behov av närbelägna parkreservat.

Yad beträffar själva det nu närmast avsedda Ladugårdsgärdesområdet

har däremot vid ovannämnda utredningar dettas bebyggelse — och bebyggelse

med slutet byggnadssätt — betraktats som ett fullt naturligt led i huvudstadens

fortsatta utveckling och dessutom som en rätt given form för att

finansiera de stora kapitalutlägg, varmed anskaffningen av nytt övningsfält

och förflyttningen av de militära anläggningarna kring Gärdet väntades bli

förbundna. Det må omnämnas, att sakkunniga för Djurgårdens bevarande

som park i sitt år 1917 avgivna betänkande ansågo att som stadsområde

skulle av Gärdet kunna enligt då gjorda beräkningar försäljas en yta av

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 344. 5

omkring 2,747,600 kvadratmeter med cn nettobehållning av 137,380,000

kronor.

Den del av Gärdet som nu närmast skulle bebyggas omslutes av de enligt

1928 och 1931 års Ladugårdsgärdesavtal stadsplanelagda områdena. Att märka

är, att Ladugårdsgärdet och särskilt denna del, örn vars bebyggelse nu närmast

är fråga, ej tidigare i någon mera avsevärd utsträckning tagits i anspråk för

andra ändamål än de militära. Riksdagen underskattar icke betydelsen av att

intill huvudstadens mera centrala delar hava tillgång till utrymme för friluftsmöten

även med större anslutning. Även efter en fortsatt bebyggelse av denna

del — en bebyggelse som först kan äga rum sedan garnisonen flyttats —

skulle — på sätt av handlingarna framgår — plats för dylika möten kunna

tillsvidare beredas på annan del av Gärdet, exempelvis öster om Gärdesgatan.

Också andra platser synas härför stå till förfogande.

När det gällt andra tillfälliga markbehov av olika slag har stort tillmötesgående

visats från kronan, och staden har också i detta avseende intagit en

stark förmånsställning i förhållande till andra kommuner inom riket. Större

utställningar äro på grund av kostnaderna mera sällan återkommande evenemang.

Utställningen år 1897 försiggick på Lejonslätten (vid Djursgårdsbron

och Nordiska museet), utställningen år 1909 i Friesens park intill Valdemars

udde (på Södra Djurgården) och utställningen år 1930 vid Djurgårdsbrundviken

å Norra Djurgården, i samtliga fall alltså på kronomark men på annan

mark än det egentliga Gärdet.

Kronan har för närvarande stora behov av tomtmark för offentliga byggnader,

vilka lämpligen skulle kunna förläggas till Ladugårdsgärdet. Även

bristen på tomter för bostadsändamål är stor och måste tillgodoses med tanke

på huvudstadsbefolkningens behov. Överhuvud synes denna på Gärdet befintliga

välbelägna och högst värdefulla tomtmark få en lämpligare användning

genom en sluten bebyggelse än som ett öppet markreservat med huvudsaklig

uppgift allenast att användas för eventuella utställningar och andra tillfälliga

anordningar. I den mån behov av ett dylikt mera bestående reservat för staden

föreligger, torde utrymme härför lämpligare böra säkras på annan plats av

Gärdet. Skulle staden det oaktat hava intresse av att ett markreservat kommer

till stånd torde, på sätt departementschefen angivit, det böra ankomma på

staden att genom inledande av förhandlingar med Djurgårdskommissionen

taga initiativ i detta spörsmål.

Med det anförda har riksdagen — i anslutning också till motionerna I: 209

och II: 265 — velat ytterligare understryka vad riksdagens revisorer uttalat

örn önskvärdheten av att den fortsatta stadsplaneringen av Ladugårdsgärdet

påskyndas. På sätt markkommissionen antytt bör självfallet härvid också

beaktas statliga och kommunala behov av tomtmark. Uppmärksammas måste

också, att möjligheterna till själva bebyggelsen av Gärdet — men ej den föregående

stadsplaneringen —- har ett oskiljaktigt sammanhang med förflyttningen

av de militära förband, för vilka Gärdet nu utgör övningsterräng.

Riksdagen, som alltså funnit det framlagda avtalet böra från kronans sida

godtagas med de ändringar, som av departementschefen förutsatts, och med do

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagen skrivelse Nr 344.

jämkningar beträffande Rådhuset och Kungsträdgården, som av riksdagen

ovan angivits, får anmäla, att riksdagen bemyndigat Kungl. Majit att med de

ändringar, som i statsrådsprotokollet den 12 april 1940 förordats, å kronans

vägnar godkänna vid propositionen fogat förslag till avtal mellan Kungl. Maj:t

och kronan samt Stockholms stad rörande vissa markfrågor m. m. i Stockholm;

Kungl. Majit obetaget att dels under den i propositionen angivna förutsättningen

förklara avtalet för kronan bindande, ändock att lagakraftägande beslut

av vederbörande vattendomstol beträffande de i avtalet avsedda arbetena icke

föreligger, dels medgiva förlängning av den tid, under vilken frågan örn avtalets

bestånd är svävande samt i samband med dylik förlängning företaga

därav betingade ändringar i fråga om de i avtalet bestämda tillträdes- och

likviddagarna m. m., dels och vidtaga de smärre jämkningar i avtalet, som vid

dess tillämpning kunna visa sig erforderliga och varom överenskommelse kan

komma att träffas.

Stockholm den 7 juni 1940.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.