Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1939 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1938—30 juni 1939 m. m.

1940-06-14 · 15 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1940:388, Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1939 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1938—30 juni 1939 m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 388.

1

Nr 388.

Godkänd av första kammaren den 14 juni 1940.

Godkänd av andra kammaren den 14 juni 1940.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år

1939 församlade revisorers berättelse angående verkställd

granskning av statsverkets jämte därtill hörande

fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1

juli 1938—30 juni 1939 m. m.

(Statsutskottets utlåtande nr 196.)

Till KONUNGEN.

Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer rörande

verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,

styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1938—30 juni 1939 och i vissa fall

för kalenderåret 1939 uti avgiven berättelse anmält samt vederbörande verk

och myndigheter uti däröver avgivna förklaringar hos Kungl. Maj :t andragit,

får riksdagen i nedan nämnda ärenden anföra följande.

l:o.

Vissa upphandlingsärenden.

Under socialdepartementet, § 9, hava revisorerna behandlat visst upphandlingsärende

vid statens arbetslöshetskommission.

Enligt § 17 i förordningen den 16 januari 1920 angående upphandling

och arbeten för statens behov samt försäljning av staten tillhörig lös egendom

skall infordrande av anbud å gods för upphandling och å arbete ske

genom offentlig kungörelse. I § 18 av samma förordning är vidare föreskrivet,

att anbud i stället för genom offentlig kungörelse får infordras genom

särskilda skrivelser, när endast ett begränsat antal leverantörer eller entreprenörer

anses förfoga över den insikt eller yrkesskicklighet eller de hjälpmedel,

som erfordras för avtalets behöriga fullgörande eller finnas äga den

pålitlighet, som lämnar garanti för elt sådant fullgörande.

Vid sin granskning av statens arbetslöshetskommissions protokoll den 14

juni 1939 rörande inköp av cementrör m. m. till arbetsplatsen nr 775 Twing
Bihang

till riksdagens protokoll 19i0. 14 sami. Nr 388. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 388.

vägen, Alnaryd, Blekinge, hava revisorerna observerat, att platsledaren den

30 mars 1939 infordrat offert å vissa cementvaror från sex olika företag, att

fem av dem inkommit med anbud, dagtecknade den 24 mars, den 14 april,

den 19 april, den 5 maj resp. den 10 maj 1939, att någon dag ej utsatts, då

anbuden skulle vara ingivna, att protokoll vid anbudets öppnande, såvitt revisorerna

kunnat finna, ej förts och att ej heller tre man närvarit vid öppnandet.

Revisorerna hava uttalat följande.

Entreprenadförordningen åsyftar å ena sidan att garanti skall vinnas för

att billigast möjliga priser skola kunna ernås och å andra sidan att varje

leverantör skall i vederbörlig ordning beredas tillfälle att — örn han så

önskar — leverera varor till det allmänna. En uraktlåtenhet att genom

allmän kungörelse infordra anbud kan lätteligen medföra — förutom alltför

höga priser — gynnandet av vissa firmor. Det är därför av största vikt,

att de för entreprenadförfarandet föreskrivna formerna noggrant iakttagas.

Så bar uppenbarligen ej skett i det fall, som ovan relaterats. Sålunda har

exempelvis någon viss dag för inlämnandet av anbuden icke angivits och

brytandet av anbuden har ej vederbörligen kontrollerats. Härigenom har

uppstått möjlighet för arbetsledaren att successivt taga del av anbuden med

de konsekvenser, som detta kunnat medföra. Huruvida arbetsledaren också

begagnat sig av nyssberörda möjlighet är emellertid icke möjligt att på

grundval av tillgängliga handlingar bedöma. Tillvägagångssättet vid entreprenadfrågans

behandling kan i varje fall icke försvaras. Belysande härutinnan

är, bland annat, det faktum, att en av de anbudsgivande firmorna

inkommit med sitt anbud redan sex dagar innan platsledaren officiellt infordrat

offert från firman ifråga.

Revisorerna finna det vid ifrågavarande inköp tillämpade förfaringssättet

synnerligen anmärkningsvärt.

Yttranden hava avgivits av statens arbetslöshetskommission, som bifogat

en å dess tekniska avdelning utarbetad promemoria, samt av statskontoret

och riksräkenskapsverket.

Av promemorian framgår, bland annat, att offerterna förvarats oöppnade i

arbetsplatsens kassaskåp till dess de den 10 maj 1939 öppnats av platsledaren i

närvaro av vågmästaren samt att protokoll förts vid anbudens öppnande.

Statskontoret, som vid avgivande av sitt utlåtande under hand erhållit del

av kommissionens förklaring och den därvid fogade promemorian, har yttrat,

bland annat, följande.

På grund av den av arbetslöshetskommissionen sålunda förebragta utredningen

synes ådagalagt, att vissa felaktigheter begåtts i fråga om handläggningen

av förevarande upphandlingsärende. Statskontoret vill för sin del

till förebyggande av en upprepning härav förorda, att leveransanbud även i

sådana fall, då deras infordrande anförtrotts åt platsledare, insändas direkt

till kommissionen och brytas hos denna. Garanti skulle på detta sätt vinnas

för att de beträffande öppningsförfarandet föreskrivna formerna bleve

vederbörligen iakttagna och kommissionen omedelbart erhölle kännedom,

örn vid infordrandet angivits tid för anbudens avlämnande och i övrigt

tillämpats i upphandlingsförordningen med avseende å anbudsinfordrande

givna bestämmelser.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 388.

3

Riksdagen vill erinra därom, att riksdagens revisorer vid upprepade tillfällen

under gångna år funnit skäl föreligga till anmärkning mot skilda myndigheters

sätt att förfara i uppliandlingsärenden. Utredningen i nu föreliggande

fråga giver vid handen, att — även om revisorernas anmärkningar i

vissa stycken få anses förklarade genom vad myndigheterna i ärendet anfört

— de erinringar, som tidigare gjorts från revisorernas sida för åstadkommande

av en riktig tillämpning av uppliandlingsförordningens bestämmelser, icke

på alla håll fått avsedd verkan. I anledning härav ifrågasätter riksdagen, som

i likhet med revisorerna finner det vara av största vikt att sagda bestämmelser

noggrant iakttagas, huruvida icke särskilda åtgärder i angivna syfte böra

vidtagas. Vad angår de ärenden, som handläggas av arbetsmarknadskommissionen

(tidigare arbetslöshetskommissionen) underordnade myndigheter,

synes det av statskontoret framställda förslaget böra närmare prövas. Riksdagen

får därför anhålla, att Kungl. Majit må taga under övervägande de synpunkter,

åt vilka riksdagen sålunda givit uttryck beträffande upphandlingsförordningens

tillämpning.

2:o.

Mark- och stadsplaneförhandlingarna mellan kronan och Stockholms stad.

Under kommunikationsdepartementet, § 14, hava revisorerna framställt

vissa erinringar avseende mark- och stadsplaneförhandlingarna mellan kronan

och Stockholms stad.

1925 års riksdag anhöll i skrivelse nr 264, att Kungl. Majit måtte vidtaga

åtgärder för att få då svävande frågor rörande äganderätten till och användningen

av kronans inom Stockholms stads område belägna markområden

definitivt lösta och för att åstadkomma en revision av gällande avtal och

uppgörelser av ekonomisk innebörd mellan kronan och staden, i den mån

en sådan revision efter närmare utredning befunnes ur kronans intressesynpunkt

vara önskvärd. I anledning av denna framställning tillsatte Kungl.

Majit den 12 juni 1925 en särskild kommission — kronans fastighetskommission

av år 1925 — vars uppgifter senare övertogs av djurgårdskommissionen.

Revisorerna hava framhållit, att riksdagen tagit initiativ även ifråga om

djurgårdskommissionens sammansättning och organisation. Sålunda bär

1936 års riksdag anhållit om förslag från Kungl. Majit om vissa förändringar

i dessa avseenden. Ett av Kungl. Majit i anledning härav framlagt dylikt

förslag blev sedermera godkänt av 1937 års riksdag.

Den 31 mars 1939 tillsatte Kungl. Majit på förslag av Stockholms stadskollegium

en särskild kommission med närmaste uppgift, att efter en allmän

inventering av mellan staten och staden föreliggande markfrågor undersöka

möjligheterna att åvägabringa en plan för lösning av de svävande markfrågorna,

på vars grundval de aktuella spörsmålen kunna vinna en så snabb

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Riksdagens skrivelse Nr 388.

lösning som möjligt utan att sammanhanget med den på längre sikt lagda

planen bry tes.

Kommissionen skulle bestå av, förutom överståthållaren såsom ordförande,

två representanter för kronan och två för staden.

Revisorerna hava i ämnet uttalat följande.

På sätt framgår av det anförda har genom statsmakternas gemensamma

beslut och i anslutning till de initiativ och direktiv, som riksdagen framfört,

på sin tid upprättats ett särskilt statligt organ — kronans fastighetskommission

av år 1925, vilkens uppgifter numera övertagits av djurgårdskommissionen

— för dels översikt över alla statliga markfrågor rörande Stockholm

och dess omgivningar, dels ock förhandlingar med Stockholms stad i

mark- och därmed sammanhängande stadsplane- samt exploateringsfrågor.

Genom att behandlingen av dessa frågor samlats hos ett enda organ, har

vunnits den av riksdagen redan 1925 såsom önskvärd framhållna garantien

för en enhetlig behandling av dessa frågor och detta organ har förvärvat

speciell erfarenhet och kunnat samla ett avsevärt utredningsmaterial inom

området.

Av redogörelsen framgår vidare, att detta organ, djurgårdskommissionen,

som med hänsyn till initiativet vid dess tillsättande och organisationen därav

i särskild grad blivit anknutet till riksdagen, tillsammans med stadens

vederbörande förhandlingsorgan genomfört ett flertal avtal mellan kronan

och staden, vilka godkänts av såväl statsmakterna som Stockholms stad.

Åtskilliga av dessa avtal äro av synnerligen betydande ekonomisk omfattning.

I enlighet med vad djurgårdskommissionen meddelat i sin senaste arbetsredogörelse,

har kommissionen i samråd med stadens förhandlingsdelegerade

avsett alt, sedan övriga mark- och sladsplanefrågor nu bringats till slutlig

lösning, koncentrera sig på de två återstående uppgifter, vilka riksdagen

vid upprepade tillfällen framhållit borde snarast möjligt slutföras, nämligen

stadsplaneläggningen av ovan angivna ytterligare delar av Ladugårdsgärdet

samt regleringen av kronans och stadens svävande markmellanhavanden

m. m. Såväl inom kommissionen som å stadens sida hava vidlyftiga

förarbeten fullgjorts för dessa båda frågors slutliga avgörande.

På sätt likaledes ovan refererats har emellertid numera för behandling av

frågor rörande kronan och Stockholms stad tillsatts ytterligare en kommission,

som antagit benämningen 1939 års markkommission. I för denna nya

kommission utfärdad instruktion saknas gränsdragning mellan å ena sidan

de uppgifter djurgårdskommissionen instruktionsenligt skall fullfölja och å

andra sidan den tillsatta markkommissionens arbetsuppgifter. Härigenom

har uppkommit en oklarhet om de båda kommissionernas kompetens, som

icke kan vara till fördel för statens intressen. Det av riksdagen uttalade

önskemålet, att berörda ärenden från statens sida böra handläggas enhetligt,

synes genom markkommissionens tillkomst hava blivit åsidosatt.

Enligt vad revisorerna erfarit har inom 1939 års markkommission ifrågasatts,

att det av djurgårdskommissionen i enlighet med statsmakternas direktiv

bedrivna arbetet rörande stadsplaneläggning skulle undanskjutas på

obestämd tid i avbidan på utredning — genom 1939 års markkommissions

försorg — om undantagande från bebyggelse av sådan ej ännu exploaterad

mark å Ladugårdsgärdet, som ej erfordrades för statliga byggnadsändamål,

preliminärt angiven till cirka 300,000 kvadratmeter, eller kommunala anläggningar,

preliminärt angiven till cirka 280,000 kvadratmeter. För den

händelse 1939 års markkommission skulle själv få avgöra, vilka mark
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 388.

5

m. fl. frågor den skulle äga upptaga kunde markkommissionen komma att

övertaga även de av djurgårdskommissionen nu utövade allmänna funktioner

såsom kronans förhandlingsorgan med Stockholms stad.

Den redogörelse, som ovan lämnats rörande hittills uppnådda resultat

i fråga om överenskommelser på detta område, torde icke utvisa behov av

något nytt förhandlingsorgan för kronan. Med hänsyn härtill och till sättet

för djurgårdskommissionens tillkomst och till formerna för lämnandet av

direktiven för kommissionens arbete, bör icke, utan riksdagens hörande, ske

någon ändring, i vad statsmakterna i detta ämne enats om och som för

närvarande gäller.

Med hänsyn till denna frågas synnerliga betydelse hava revisorerna ansett

sig förpliktigade att för riksdagen anmäla vad här förekommit.

Yttranden hava avgivits av djurgårdskommissionen den 18 januari 1940

och av 1939 års markkommission den 19 i samma månad.

Riksdagen har beaktat vad revisorerna under förevarande paragraf anfört

och finner i likhet med revisorerna, att det för åstadkommande av en enhetlig

handläggning av här ifrågavarande ärenden är önskvärt, att ärendena

anförtros allenast en kommission. Riksdagen vill emellertid icke förneka,

att praktiska fördelar kunna stå att vinna, därest lösningen av vissa särskilda

mellan staten och Stockholms stad föreliggande markfrågor anförtros ett

organ, som till skillnad från djurgårdskommissionen är sammansatt av ett

fåtal representanter från båda de förhandlande parterna. Det synes dock

riksdagen i så fall vara ofrånkomligt, att en gränsdragning kommer till stånd

mellan kommissionernas uppgifter och kompetensområden.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit må taga under övervägande vad

riksdagen sålunda anfört rörande mark- och stadsplaneförhandlingarna mellan

kronan och Stockholms stad.

3:o.

Tiden för redovisning av utskylder, erlagda genom införsel.

Under finansdepartementet, § 31, hava revisorerna behandlat gällande

bestämmelser rörande den tid, inom vilken utskylder, som erlagts genom införsel,

skola redovisas.

Enligt bestämmelserna i lagen örn införsel i avlöning, pension eller livränta

åligger det arbetsgivare, där utmätningsman så föreskrivit, att å bestämd tid,

dock högst en gång i månaden, till utmätningsmannen med posten översända

innehållet belopp. Är sådan föreskrift ej meddelad, skall utmätningsmannen

hos arbetsgivaren låta lyfta vad som innehållits. Lagen innehåller således

väl bestämmelse om att arbetsgivare ej kan åläggas redovisning mer

än högst en gång i månaden, men däremot icke någon bestämmelse örn,

när redovisning senast skall avgivas.

Enligt vad som kommit till revisorernas kännedom har det i åtskilliga fall

inträffat, att så lång tid fått förflyta mellan den tidpunkt, då beloppen inne
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 388.

hållits, och den, då redovisning ägt rum, att arbetsgivaren under tiden hunnit

komma på obestånd och icke längre förmått redovisa de innehållna beloppen.

Stat och kommun hava då måst vidkännas förluster, som åtminstone i vissa

fall kunnat undgås, ifall tidigare redovisning föreskrivits.

Även i annat hänseende hava olägenheter av försenad redovisning framkommit.

Den, som inom kommun har att uppbära eller bokföra kommunalutskylder,

skall årligen meddela uppgift å de personer, vilka den 10 juni i

avseende å dem påförda utskylder, vilka förfallit till betalning under de tre

sistförflutna kalenderåren, häfta för utskylder för flera än två av dessa år.

Då redovisning föreskrivits skola äga rum vid halvårsskiftet, komma de, som

visserligen genom införsel erlagt sina utskylder till arbetsgivaren, men för

vilka utskylder arbetsgivaren ej redovisat till utmätningsmannen, att bliva

upptagna i denna uppgift. De kunna i följd härav bliva upptagna i röstlängden

såsom icke röstberättigade vid kommunala val. De, som veta med

sig att utskylderna till fullo erlagts, underlåta av förståeliga skäl oftast att

granska den framlagda röstlängden och anföra besvär samt gå sin rösträtt

förlustiga.

Revisorerna hava gjort följande uttalande.

Enligt revisorernas mening är den ovan nämnda ordningen icke tillfredsställande.

Bristerna synas åtminstone delvis kunna avhjälpas, exempelvis

därigenom att i lagen örn införsel införes bestämmelse att redovisning skall

ske minst en gång i kvartalet och att denna redovisning under årets andra

kvartal skall ske senast före den 10 juni.

Yttranden hava avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket. Av

statskontorets yttrande framgår, att ämbetsverket delar revisorernas uppfattning,

att åtgärder böra vidtagas för säkerställande av en snabbare redovisning

av utskylder, som erlagts genom införsel. Därest en föreskrift med detta

syfte anses böra inflyta i lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta,

torde, enligt statskontorets mening, 11 § nämnda lag böra erhålla sådan ändrad

lydelse, att arbetsgivaren förpliktas att å vissa angivna tider, eller oftare,

där utmätningsmannen så föreskrivit, dock högst en gång i månaden, till utmätningsmannen

med posten översända innehållet belopp.

Riksräkenskapsverket har i sitt yttrande anfört, att redovisning kvartalsvis

givetvis skulle minska möjligheterna till förlust i de fall då arbetsgivare kommit

på obestånd. En dylik redovisning skulle även underlätta utmätningsmännens

kontroll, att arbetsgivaren fullgör sitt åliggande enligt införselbeslulet.

Med hänsyn härtill hade riksräkenskapsverket intet att erinra mot

förslaget om införandet av en bestämmelse, att redovisning från arbetsgivarens

sida skall ske minst en gång i kvartalet. Ämbetsverket ville emellertid

förorda, att till nämnda bestämmelse göres det tillägget, att arbetsgivaren, så

snart införselbeloppet blivit i sin helhet guldet, skall leverera innehållet belopp

snarast möjligt och senast under påföljande månad.

Vidkommande revisorernas förslag att arbetsgivarens redovisning under

årets andra kvartal skall ske senast före den 10 juni har riksräkenskapsverket

anfört, att en dylik bestämmelse icke torde få åsyftad verkan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 388.

7

Det är enligt riksdagens mening angeläget, att de av revisorerna påtalade

bristerna i gällande bestämmelser rörande den tid, inom vilken arbetsgivare

skall hava att redovisa på grund av införselbeslut innehållna belopp, snarast

bliva avhjälpta. Frågan om på vad sätt detta skall ske synes emellertid böra

bliva föremål för särskild utredning, varvid de av statskontoret och riksräkenskapsverket

anförda synpunkterna böra beaktas.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Kungl.

Maj:t må föranstalta om utredning och till riksdagen inkomma med förslag

örn ändrade bestämmelser i fråga om den tid, inom vilken skola redovisas

sådana utskylder, som erlagts genom införsel.

4:o.

Kammarrättens arbetsbalans m. m.

Under finansdepartementet, § 32, hava revisorerna berört frågan örn kammarrättens

arbetsbalans samt lämnat vissa statistiska uppgifter rörande balansens

omfattning vid skilda tillfällen under senare år.

Vidare hava revisorerna under § 33 påpekat fall, då besvär i taxeringsmål

för sent insänts till vederbörande besvärsinstanser.

Revisorerna hava i förstnämnda fråga anfört följande.

»Den lämnade redogörelsen utvisar, att de av 1934 och 1936 års riksdagar

beslutade ökningarna av antalet assessorstjänster i så måtto lett till åsyftat

resultat — ett successivt avarbetande av kammarrättens balans — att antalet

avgjorda mål ökats och balansen väsentligt nedgått. Balansen måste

dock alltjämt anses för stor, och därtill kommer, att ett avsevärt antal mål

för sitt avgörande kräva en tid, som måste anses alltför lång.

På vad sätt sistnämnda missförhållande snabbt skall kunna undanröjas

är en fråga, som för sitt besvarande kräver närmare utredning. Revisorerna

hava likväl fått den uppfattningen, att den endast i mindre grad sammanhänger

med antalet ledamöter i kammarrätten. Snarare lärer den vara att

hänföra till vissa brister som sammanhänga med formen och organisationen

av arbetet såväl i kammarrätten som hos andra myndigheter, vilka hava att

taga befattning med målen, i första hand då länsstyrelserna, vilka stundom

synas använda en orimligt lång tid för på dem ankommande åtgärder och

vilkas befattningshavare i stor utsträckning också tagas i anspråk hos prövningsnämnderna.

I sistnämnda hänseende vilja revisorerna erinra om det av

1938 års revisorer under § 40 i deras berättelse anförda exemplet på försenat

insändande av besvär i taxeringsmål från länsstyrelse.

Kammarrätten har i avsevärd utsträckning att avgöra mål, som äro av

största ekonomiska betydelse för både de iättssökande och det allmänna,

som årligen har att vidkännas betydande räntekostnader å restituerade skattebelopp.

På grund härav är det enligt revisorernas mening angeläget, att

den redan av 1936 års riksdag begärda utredningen ofördröjligen kommer

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr 388.

till stånd. Densamma synes böra omfatta icke blott frågan om organisationen

och formen för arbetet i kammarrätten och hos länsstyrelserna, utan även

förhållanden utom dessa ämbetsverk, vilka kunna verka fördröjande på

processen i kammarrätten.»

I den senare frågan hava revisorerna ifrågasatt åtgärder i en eller annan

form för ernående av en snabbare handläggning av taxeringsärenden.

Yttranden i dessa frågor hava avgivits av kammarrätten.

Riksdagen vill här understryka nödvändigheten av att den redan av 1936

års riksdag begärda utredningen i fråga om kammarrättens organisation och

formerna för arbetet med prövningen av taxeringsmål ofördröjligen kommer

till stånd. Även om riksdagen utgår från att, sedan med hänsyn till

de svårigheter, som för närvarande på detta område otvivelaktigt äro för

handen, behovet av en utredning ånyo understrukits, förslag snabbt kommer

att föreläggas riksdagen, har riksdagen i allt fall med hänsyn till ärendets

stora allmänna betydelse och det dröjsmål, som här ägt rum, ansett

sig böra framhålla vikten av att den redan av 1936 års riksdag ifrågasatta

utredningen rörande organisationen och formen för arbetet i kammarrätten

kommer till stånd samt att denna må omfatta även länsstyrelserna och förhållanden

utom dessa ämbetsverk, i den mån dessa förhållanden kunna

verka fördröjande på processen i kammarrätten.

5:o.

Tillgodoräkning av ickc-ordinarie anställning för uppflyttning i högre

löneklass.

Under finansdepartementet, § 35, hava revisorerna behandlat frågan om

tillgodoräkning av icke-ordinarie anställning för uppflyttning i högre löneklass.

Revisorerna erinra om att i de nya avlöningsbestämmelsema, som

trätt i kraft från och med den 1 juli 1939, föreskrifterna angående tillgodoräkning

av föregående anställning för löneklassuppflyttning i huvudsak

uteslutits. Emellertid har i kungörelsen den 15 juni 1939 (nr 274) under

rubrik »VII. Föreskrift angående viss begränsning av tidigare löneställnings

återverkan efter övergången» stadgats, att sådan ändring av tjänstemannens

löneställning före övergången till det nya avlöningsreglementet, som vidtages

på grund av yrkande framställt senare än två år efter nämnda övergång,

icke skall inverka på tjänstemannens löneställning efter övergången. Däremot

har — framhålla revisorerna — icke någon begränsning gjorts i

tjänstemannens rätt att med stöd av tidigare gällande tillgodoräkningsregler

på framställning erhålla förmånligare löneställning för tiden före övergången

till det nya avlöningsreglementet. För befattningshavarens lönean
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 388.

9

språk rörande tiden före övergången gälla alltså de allmänna föreskrifterna

örn tioårig preskription.

Revisorerna hava i ärendet gjort följande uttalande.

Den år 1922 genomförda ändringen i bestämmelserna örn rätt för befattningshavare

att för uppflyttning i högre löneklass få tillgodoräkna anställning

före tillträdet av ordinarie tjänst innebar en avsevärd skärpning av de

tidigare i ämnet gällande föreskrifterna. Under de närmast följande åren

efter denna skärpning tillämpades tillgodoräkningsbestämmelserna mycket

restriktivt. Under de senaste åren synas dock dessa bestämmelser hava tilllämpats

på ett sätt, som knappast varit avsett. Sålunda har i stor omfattning

tillgodoräknats sådan anställning, som under inga förhållanden skulle

hava fått tillgodoräknas enligt de före den 1 juli 1922 gällande bestämmelserna.

Enligt vad revisorerna iakttagit har också till följd härav befattningshavare,

som förut icke fått eller ens ifrågasatt att få tillgodoräkna icke-ordinarie

anställning för uppflyttning i högre löneklass, numera framställt anspråk

på dylikt tillgodoräknande. Såsom förut nämnts hava sålunda 1,521

tulltjänstemän, under åberopande av ett år 1936 meddelat kammarrättsutslag

angående löneklassuppflyttning, inkommit med framställningar om att

generaltullstyrelsens alltsedan 1923 meddelade beslut angående deras löneklassplacering

måtte ändras i enlighet med den förmånligare tolkning av tillgodoräkningsbestämmelserna,

som gjort sig gällande i kammarrättens utslag.

Som förut framhållits äga myndigheterna möjlighet att, därest tvekan

uppstår, vända sig till statskontoret med förfrågan angående den rätta tilllämpningen

av tillgodoräkningsbestämmelserna. De av revisorerna infordrade

uppgifterna, i vilken omfattning myndigheterna använt sig av denna

möjlighet, utvisa dock, att dylika förfrågningar förekommit i ytterst ringa

omfattning, vilket i synnerhet gäller länsstyrelserna. Att myndigheterna i så

obetydlig utsträckning inhämtat statskontorets yttrande torde ofta kunna

förklaras av den restriktiva ståndpunkt, som statskontoret med rätta intagit

i förevarande spörsmål. Den omständigheten att kammarrätten i vissa fall

ogillat den uppfattning statskontoret givit uttryck åt i sina yttranden torde

också hava bidragit till att myndigheterna icke ansett sig hava anledning att

anlita statskontorets sakkunskap på området.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att hos myndigheterna vitt skilda

uppfattningar gjort sig gällande beträffande tillämpningen av ifrågavarande

tillgodoräkningsbestämmelser. Med all sannolikhet torde man även under

de närmaste åren kunna påräkna ett stort antal ansökningar angående rätt

att få tillgodoräkna sådan anställning, som förut icke fått tillgodoräknas.

För vinnande av enhetlighet och reda på hithörande område vilja revisorerna

ifrågasätta, att frågor angående tillgodoräkning enligt före den 1 juli

1939 gällande avlöningsbestämmelser för befattningshavare vid statsdepartement

och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, böra

avgöras av Kungl. Majit.

Vad sålunda förekommit hava revisorerna ansett vara av den synnerliga

vikt, att de velat därå fästa riksdagens uppmärksamhet.

Yttranden hava avgivits av riksräkenskapsverket och allmänna lönenämnden.

Vid nämndens utlåtande har fogats ett särskilt yttrande av tre av

nämndens ledamöter.

Riksräkenskapsverket har i sill yttrande omnämnt vissa av revisorerna

ej nämnda fall ur kammarrättens praxis i frågor örn löneklassplacering

och därefter anfört följande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 388.

I likhet med statsrevisorerna anser riksräkenskapsverket det önskvärt att

för vinnande av enhetlighet vid tillämpning av ifrågavarande tillgodoräkningsbestämmelser

beslutanderätten i dylika frågor återflyttas till Kungl.

Majit. Då det synes angeläget, att en dylik överflyttning med det snaraste

kommer till stånd, vill riksräkenskapsverket förorda utfärdande av föreskrift,

att, därest befattningshavare efter utgången av januari månad år

1940 till vederbörande myndighet inkommer med ansökan att jämlikt 11

eller 12 § i avlöningsreglementet för allmänna civilförvaltningen den 22

juni 1921 (nr 451) för uppflyttning i löneklass få tillgodoräkna före den 1

juli 1939 fullgjord tjänstgöring, sådan ansökan skall underställas Kungl.

Maj :ts prövning. Detsamma bör gälla ifråga om tillgodoräkning enligt de

bestämmelser, som — bortsett från avlöningsreglementet för kommunikationsverken

— i anslutning till föreskrifterna i kungörelsen den 15 juni

1922 (nr 367) meddelats för andra befattningshavare i statens tjänst.

Lönenämnden har uttalat, bland annat, följande.

Den av revisorerna lämnade redogörelsen rörande tillämpningen av de

ifrågavarande tillgodoräkningsbestämmelserna synes lönenämnden giva vid

handen, att dessa under de senaste åren givits en tolkning, som knappast

kan anses överensstämma med vad som avsetts vid tillkomsten av desamma.

Likaledes framgår av revisorernas redogörelse, att myndigheterna i åtskilliga

fall av principiell betydelse givit uttryck åt helt olika uppfattningar rörande

bestämmelsernas innebörd. Sålunda har kammarrätten i mål av betydande

praktisk räckvidd funnit sig böra frångå den uppfattning, som statskontoret

hävdat i utlåtanden, som statskontoret jämlikt föreskrifterna i Kungl. Maj:ts

cirkulär den 22 december 1922 haft att avgiva till myndigheternas ledning

vid bestämmelsernas tolkning. Sistnämnda förhållande har enligt lönenämndens

mening uppenbarligen varit ägnat att motverka en konsekvent och enhetlig

tillämpning av tillgodoräkningsbestämmelserna, då vissa myndigheter

i överensstämmelse med föreskrifterna i cirkuläret i tveksamma fall inhämtat

utlåtande från statskontoret, medan andra myndigheter följt den uppfattning,

som kommit till uttryck i kammarrättens utslag.

Med hänsyn till det anförda synas lönenämnden skäl tala för, att särskilda

åtgärder vidtagas för åstadkommande av enhetlighet och reda på förevarande

område. Den av revisorerna i dylikt syfte ifrågasatta anordningen, att

frågor angående tillgodoräkning enligt före den 1 juli 1939 gällande avlöningsbestämmelser

för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra

verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, böra avgöras av Kungl.

Maj:t, synes jämväl lönenämnden vara den utväg, som härvid närmast bör

komma i fråga. En dylik åtgärd skulle sålunda innebära en återflyttning till

Kungl. Maj:t av den beslutanderätt i tillgodoräkningsfrågor, som genom kungörelsen

1921: 685 delegerades till vederbörande verk eller myndighet. Lönenämnden

vill framhålla, att därest den ifrågasatta anordningen anses böra

genomföras, jämväl frågor om tillgodoräkning för lärarpersonalen vid statens

undervisningsväsende böra avgöras av Kungl. Maj:t.

Den i ärendet förebragta utredningen giver vid handen, att särskilda

åtgärder äro erforderliga för åstadkommande av en enhetlig tillämpning

av bestämmelserna örn tillgodoräkning av icke-ordinarie anställning för

uppflyttning i högre löneklass. Såsom allmänna lönenämnden framhållit

har den omständigheten, att kammarrätten i mål av betydande praktisk räckvidd

funnit sig böra frångå den uppfattning, som statskontoret hävdat i utlåtanden,

som detta ämbetsverk haft att jämlikt cirkuläret den 22 december

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 388-

11

1922 avgiva till myndigheternas ledning vid tolkningen av ifrågavarande

bestämmelser, uppenbarligen varit ägnad att motverka en dylik enhetlig

tillämpning.

Då de av revisorerna föreslagna åtgärderna synas vara ändamålsenliga,

anser riksdagen, att frågor angående tillgodoräkning enligt före den 1 juli

1939 gällande avlöningsbestämmelser för befattningshavare vid statsdepartement

och vissa andra verk, tillhörande den allmänna statsförvaltningen,

böra avgöras av Kungl. Majit. Vid ställningstagande till denna fråga torde

jämväl de av riksräkenskapsverket och lönenämnden framställda synpunkterna

böra beaktas.

Med hänvisning till vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Kungl.

Majit må vidtaga omedelbara åtgärder i det av riksdagen angivna syftet

i fråga örn tillgodoräkning av icke-ordinaries anställning för uppfattning

i löneklass.

6:o.

Ersättning till vissa vikarier å landsfiskalstjänster.

Under finansdepartementet, § 38, hava revisorerna behandlat frågan om

ersättning till vissa vikarier å landsfiskalstjänster.

Enligt kungl, cirkulär den 30 december 1926 och den 11 november 1927

skall avlöning till vikarie å landsfiskalstjänst utgå med belopp, motsvarande

dels lön med s. k. B-avdrag å egen befattning dels ock vissa till landsfiskalstjänsten

hörande förmåner, varom nu ej är fråga. Därvid skall,

i fråga om vikarie, som icke är befattningshavare vid länsstyrelse, så anses,

som om han vore extra befattningshavare vid den länsstyrelse, som meddelat

förordnandet, med avlöning enligt 12 löneklassen.

Enligt vad revisorerna inhämtat har i tillämpningen en viss tvekan uppkommit

rörande tolkningen av sistnämnda föreskrift. Vid beräknandet av

avlöningen hava nämligen några länsstyrelser ansett densamma böra utgå

efter den dyrortsgrupp, tjänstgöringsorten för den uppehållna tjänsten tillhör,

medan flertalet länsstyrelser låtit lönen utgå efter residensortens dyrortsgrupp.

Riksräkenskapsverkets revision har, enligt vad revisorerna uppgivit, under

budgetåret 1938/39 framställt sammanlagt 127 anmärkningar, avseende

tillhopa ett belopp om 27,836 kronor, i anledning av att ersättning till vikarie

å landsfiskalstjänst beräknats efter residensstadens dyrortsgrupp i stället

för tjänstgöringsortens.

Revisorerna hava i ämnet uttalat följande.

Revisorerna vilja erinra om, att enligt föreskrift i kungörelsen den 15 juni

1935, nr 397 (numera 1939:273) med avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie

befattningshavare vid nyreglerade verk inom allmänna civilförvaltningen

extra tjänsteman utan fast stationeringsort skall åtnjuta lön enligt

den ortsgrupp tjänstgöringsorten tillhör. Nu ifrågavarande vikarier utgöras

i regel av biträden anställda hos vederbörande landsfiskal, vilka, ehuru sor
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrivelse Nr 388.

terande under länsstyrelsen, dock icke äro extra befattningshavare därstädes

i avlöningsreglementets mening och för vilka residensstaden således icke kan

anses såsom stationeringsort i annat fall än då residensstaden sammanfaller

med tjänstgöringsorten. Under sin tjänstgöring hos landsfiskalen åtnjuta

dessa biträden endast arvode och äro ej placerade i lönegrad enligt 26 §

ovannämnda kungörelse. Det torde under sådana förhållanden enligt revisorernas

mening ej böra råda någon som helst tvekan om att avlöningen till

nämnda vikarier skall beräknas enligt den ortsgrupp, vartill den verkliga

tjänstgöringsorten hör.

Med hänsyn till den tolkning som, enligt vad nu anförts, givits åt bestämmelserna

i omförmälda cirkulär den 11 november 1927, vill det synas revisorerna

att ett förtydligande av dessa föreskrifter snarast möjligt bör komma

till stånd.

Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket och allmänna

lönenämnden.

Statskontoret har framhållit, bland annat, att numera — sedan civila avlöningsreglementet

trätt i kraft — gällande bestämmelser om löneförmåner

vid vikariat å icke reglerade tjänster vid fögderiförvaltningarna överhuvud

äro föråldrade. Vad revisorerna anfört borde enligt statskontorets mening

tagas under övervägande vid den omarbetning av dessa bestämmelser, som i

anledning härav blivit erforderlig.

Beträffande sådan vikarie å landsfiskalstjänst, som icke är befattningshavare

i länsstyrelse, kan det enligt riksdagens mening icke vara befogat

att bestämma vikariatsersättningen efter residensstadens ortsgrupp, som i

regel innefattar högre avlöning än tjänstgöringsortens. Av såväl revisorernas

utredning som inkomna yttranden framgår emellertid, att innebörden

av gällande bestämmelser i detta avseende är omstridd. I anledning härav

anser riksdagen i likhet med revisorerna, att ett förtydligande av bestämmelserna

snarast möjligt bör komma till stånd.

Såsom statskontoret i sitt yttrande framhållit äro överhuvud taget gällande

bestämmelser om löneförmåner vid vikariat å icke reglerade tjänster

vid fögderiförvaltningama numera i behov av omarbetning. Riksdagen förutsätter,

att Kungl. Maj:t ägnar denna fråga sin uppmärksamhet.

Riksdagen får under åberopande av vad sålunda anförts anhålla, att

Kungl. Majit må med beaktande av vad riksdagen anfört beträffande ersättning

till vissa vikarier å landsfiskalstjänster vidtaga erforderliga åtgärder

i avseende å detta spörsmåls ordnande.

7 :o.

överåriga depositioner.

Under finansdepartementet, § 42, hava revisorerna meddelat, att de gjort

vissa iakttagelser angående utbetalningar av överåriga depositioner.

För enskildas räkning hos länsstyrelserna gjorda depositioner — vilka icke

äro underkastade tioårig preskription — skola enligt kungl, brev den 2 ok
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 388.

13

tober 1828, när de bliva tio år gamla, uppsägas till återlyftning genom kungörelse

i post- och inrikes tidningar samt från predikstolarna i länet. I

kungörelsen skall vederbörande uppfordras att inom natt och år ifrån kungörelsens

datum anmäla sig hos länsstyrelsen och därvid ej mindre förete de

utfärdade depositionsbevisen än även med domar och utslag m. m. styrka sin

äganderätt till de nedsatta medlen. Efter fordringsanspråkens prövning och

godkännande utbetalas beloppen av länsstyrelsen.

Depositioner, som icke inom den i kungörelsen föreskrivna tid återlyfts av

vederbörande, skulle enligt föreskrift i sagda kungl, brev ursprungligen insändas

till statskontoret. Rättsägare, som av gällande orsaker överskridit

den utsatta terminen, hade att anmäla sig hos statskontoret och behörigen

styrka sin rätt till de deposilionsmedel, han önskade återfå, vilka, då anspråket

befanns grundat, till honom anordnades.

Numera insändas deponerade medel i regel ej till statskontoret, utan dylika

medel, som icke inom föreskriven tid lyfts, omföras i stället i länsräkenskaperna

till riksstatstiteln »A. IV. Diverse inkomster» under beteckningen

»Överåriga depositioner». Från sagda titel sker utbetalning, när vederbörande

sedermera gör framställning örn beloppets utfående.

Revisorerna hava meddelat, att de uppmärksammat åtskilliga fall, då synnerligen

lång tid förflutit mellan depositionens nedsättande och dess lyftande.

Efter en redogörelse för vissa dylika fall hava revisorerna anfört följande.

Utan att närmare ingå på frågan, huruvida i praxis vederbörligen beaktats

föreskriften, att rättsägaren för att utfå deponerade belopp skall »av

gällande orsaker» hava överskridit den utsatta terminen, finna revisorerna

det otillfredsställande, att enskilda personer utan varje tidsbegränsning kunna

utfå deponerade belopp. Enligt revisorernas mening synes det visserligen

tveksamt, om rättsägares anspråk på att utfå i allmän vård deponerade

penningar bör vara underkastat de regler, som gälla om preskription av

fordringar i allmänhet. Å andra sidan kan hänsyn till den enskildes intresse

icke rimligen kräva, att staten skall åtaga sig en till obegränsad tid utsträckt

förvaringsskyldighet.

Då reglerna på förevarande område jämväl i övrigt äro föråldrade, anse

revisorerna, att de böra ersättas med mera tidsenliga föreskrifter, bland annat

åsyftande en skälig begränsning av den tidsperiod, under vilken staten

skall vara ansvarig för de nedsalta beloppen.

Yttranden hava avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket. Statskontoret

har erinrat örn bestämmelserna i 7 § lagen den 24 mars 1927 om

gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar och 43 §

gruvlagen, enligt vilka — för vissa särskilda fall — i allmänt förvar nedsatta

penningbelopp efter en viss tid, 21 respektive 11 år, kunna tillfalla

kronan örn de ej återlyftas. Statskontoret har i likhet med revisorerna ansett

önskvärt, att de av revisorerna omnämnda generella reglerna rörande

i allmänt förvar nedsatta penningbelopp ersättas med mera tidsenliga föreskrifter.

Dessa borde enligt ämbetsverkets mening lämpligen utformas i

nära anslutning lill de i förenämnda lag den 24 mars 1927 meddelade be
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens skrivelse Nr 388.

stämmelserna. Riksräkenskapsverket har i sitt yttrande tillstyrkt, att nuvarande

bestämmelser på förevarande område omarbetas i syfte att ernå ett

mindre tids- och arbetskrävande redovisningssystem.

I likhet med revisorerna finner riksdagen, att bestämmelserna rörande utbetalning

av överåriga depositioner i allmänt förvar böra ersättas med mera

tidsenliga föreskrifter, åsyftande bland annat en skälig begränsning av den

tidsperiod, under vilken staten skall vara ansvarig för de deponerade beloppen.

En dylik omarbetning har även tillstyrkts av statskontoret och riksräkenskapsverket.

Statskontorets förslag, att bestämmelserna böra utformas

i nära anslutning till de föreskrifter, som för vissa fall meddelats i lagen om

gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar, finner riksdagen

förtjäna beaktande.

Under åberopande av vad riksdagen här ovan anfört får riksdagen anhålla

örn åtgärder för ersättande av gällande generella bestämmelser rörande

i allmänt förvar nedsatta penningbelopp med mera tidsenliga föreskrifter.

8:o.

Länsstyrelsernas disposition av anslagen till folkskoleväsendet.

Under ecklesiastikdepartementet, § 50, hava revisorerna meddelat vissa

iakttagelser angående länsstyrelsernas disposition av anslagen till folkskoleväsendet.

Av redogörelsen framgår, att vissa länsstyrelser icke följt gällande föreskrifter

rörande utbetalning av förskott å provisorisk avlöningsförstärkning,

att förskott å dyrtidstillägg med tillhopa omkring 5,000,000 kronor utanordnats

för tid efter det sådant tillägg på grund av lönereglering upphört att

utgå, att byggnadsbidrag samt underhålls- och materielbidrag utanordnats

mot vederbörande folkskolinspektörs avstyrkande utan att — såvitt anordningshandlingarna

utvisat — ställning tagits till folkskolinspektörens yttrande

och att — i ett fall — anordnade medel till rektor vid ett folkskoleseminarium

avförts å anslag till tekniska läroverk.

Revisorerna hava i ärendet anfört följande.

Linder § 44 i sin berättelse anförde 1938 års revisorer, bland annat, att revisorerna

erhållit ett bestämt intryck av att utbetalandet och redovisandet

av anslag till folkskoleväsendet skedde efter mycket oenhetliga grunder. De

nu gjorda iakttagelserna synas bekräfta, att länsstyrelserna icke alltid ägna

spörsmålen rörande anslagen till folkskoleväsendet tillbörlig uppmärksamhet.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har till följd härav statsverket

fått vidkännas högst betydande utbetalningar. Svårigheterna för länsstyrelserna

att bemästra granskningen och redovisningen av utgifterna för

folkskoleväsendet torde komma att ökas under nuvarade kristid, vilken

medfört en avsevärd och måhända under lång tid bestående ökning i länsstyrelsernas

arbetsbörda inom olika områden.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 388.

15

Då det genom en rationellt ordnad och enhetligt genomförd handläggning

av utbetalningsärenden rörande de mycket betydande anslagen till folkskoleväsendet

kan undvikas, att statsverket åsamkas onödiga utgifter, synes, särskilt

med hänsyn till de inträdda krisförhållandena, det av de sakkunniga

för skolöverstyrelsens organisation framlagda förslaget att inrätta en särskild

kameralbyrå vid skolöverstyrelsen, dit utbetalningsärenden rörande,

bland annat, folkskoleväsendet skulle centraliseras, böra snarast möjligt genomföras.

En skyndsam behandling av frågan angående nämnda centralisering

synes så mycket mer nödvändig, som enligt vad som framgår av de sakkunnigas

utredning genomförandet av reformen måste taga viss tid i anspråk.

Yttranden hava avgivits av skolöverstyrelsen, statskontoret och riksräkenskapsverket.

I likhet med revisorerna anser riksdagen att centralisationen till skolöverstyrelsen

av utbetalningsärenden rörande folkskoleväsendet snarast möjligt

bör genomföras. Även om det av revisorerna omnämnda sakkunnigförslaget

rörande överstyrelsens omorganisation anses tills vidare icke kunna

i sin helhet genomföras, bör dock enligt riksdagens mening frågan om

en partiell reform i det av revisorerna angivna syftet nu upptagas till allvarligt

övervägande.

Riksdagen får därför anhålla, att Kungl. Maj:t må vidtaga åtgärder för

en centralisation till skolöverstyrelsen av anordningsärenden rörande folkskoleväsendet.

Vissa andra av riksdagens revisorer berörda spörsmål behandlas i samband

med i annat sammanhang upptagna frågor.

Stockholm den 14 juni 1940.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.