Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1940 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1939—30 juni 1940 m. m.

1941-06-26 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1941:405, Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1940 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1939—30 juni 1940 m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 405.

1

Sr 405.

Godkänd av lörsta kammaren den 26 juni 1941.

Godkänd av andra kammaren den 26 juni 1941.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år

1940 församlade revisorers berättelse angående verkställd

granskning av statsverkets jämte därtill hörande

fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1

juli 1939—30 juni 1940 m. m.

(Statsutskottets utlåtande nr 181.)

Till KONUNGEN.

Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer rörande

verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,

styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1939—30 juni 1940 uti avgiven berättelse

anmält samt vederbörande verk och myndigheter uti däröver avgivna

förklaringar hos Kungl. Majit andragit, får riksdagen i nedan nämnda ärenden

anföra följande.

1 :o.

Ersättningar till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott.

Under socialdepartementet, § 14, hava revisorerna till behandling upptagit

frågan om tillämpningen av gällande bestämmelser rörande ersättningar till

barnavårdsnämnderna för bidragsförskott.

Enligt lagen den 18 juni 1937 (nr 383) om förskottering av underhållsbidrag

till barn, vilken trädde i kraft den 1 januari 1938, äger barn, vars fader

enligt rättens beslut eller skriftligt avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad

underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till barnet, av allmänna

medel erhålla förskott å bidraget.

Efter att hava lämnat en närmare redogörelse för lagens föreskrifter hava

revisorerna erinrat därom, att på förslag av Kungl. Majit 1938 års riksdag för

budgetåret 1938/39 anvisade ett förslagsanslag av 2,500,000 kronor till ersättning

till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott, samt att beloppet för budgetåret

1939/40 höjdes till 4,800,000 kronor och i riksstaten för innevarande

budgetår upptagits till 4,500,000 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll Idit. 14 sami. Nr 405.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 405.

Revisorerna hava underkastat användningen av ifrågavarande anslag en

granskning och lämnat en redogörelse för resultatet av denna.

Revisorerna hava därefter gjort följande uttalande.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att bidragsförskott hittills utgått

i betydligt mindre omfattning än vad som beräknats vid tillskapandet av

denna hjälpform. Detta torde emellertid vara ett övergående förhållande,

vilket till stor del har sin grund i att en viss tid måste förflyta, innan en ny

hjälpform kunnat ingå i det allmänna medvetandet. En starkt bidragande

orsak till att bidragsförskotten utgått i så relativt obetydlig omfattning torde

även vara att söka i den omständigheten, att en typisk högkonjunktur varit

rådande under den tid, som revisorernas granskning omfattat. Det torde

därför enligt revisorernas uppfattning kunna antagas, att statsverkets kostnader

för bidragsförskott under numera rådande ekonomiska och sociala

förhållanden komma att stiga. På grund härav finna revisorerna det vara

särskilt önskvärt att regler utformas, vilka åstadkomma en riktig och ändamålsenlig

användning av denna värdefulla sociala hjälpform.

Av redogörelsen framgår vidare att brister vidlåda handläggningen från

både länsstyrelsernas och barnavårdsnämndernas sida av ärenden angående

bidragsförskott. Att så är fallet torde i första hand bero därpå, att närmare

föreskrifter angående ifrågavarande myndigheters skyldigheter och befogenheter

i förevarande avseende saknas.

Vad länsstyrelserna beträffar torde till en början föreskrifter angående

redovisningen av bidragsförskotten vara erforderliga. Viktigare är emellertid

att en närmare reglering av länsstyrelsernas befogenheter och skyldigheter

beträffande övervakandet av barnavårdsnämndernas verksamhet inom

detta område kommer till stånd. Med den nuvarande bristen på föreskrifter

synes nämligen länsstyrelsernas befattning med bidragsförskott i många

fall inskränka sig till en rent formell granskning av inkomna ansökningar.

Vad därefter angår barnavårdsnämndernas befattning med bidragsförskotten,

så visar den av revisorerna förebragta utredningen att allvarliga brister

härutinnan på många håll föreligga. Särskilt då det gäller åtgärder för återkrävande

av utgivna bidragsförskott samt i fråga om barnavårdsnämndernas

befogenhet att eftergiva återkravsrätten måste det betecknas såsom ofrånkomligt

att föreskrifter utfärdas för att åstadkomma en bättre ordning.

Yttranden hava avgivits av socialstyrelsen, Överståthållarämbetet och samtliga

länsstyrelser. I åtskilliga av dessa yttranden har framhållits, att vissa ytterligare

föreskrifter äro erforderliga rörande de ifrågavarande anslagsmedlens

användning m. m. Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit, bland

annat, att erfarenheterna visat, att 1937 års lag vore behäftad med väsentliga

brister, vilka gjort tillämpningen av lagen i många avseenden osäker och

ojämn samt vållat stort arbete för barnavårdsnämnderna och olägenheter för

både hjälpklientelet och de underhållsskyldiga. Då härtill bomme, att bidragsförskotten

representera betydande belopp för både stat och kommuner,

ansåge länsstyrelsen, att lagen snarast möjligt borde undergå revision.

Den av revisorerna i ärendet förebragta utredningen synes giva vid handen,

att länsstyrelsernas och barnavårdsnämndernas handläggning av ärenden

rörande bidragsförskott icke sker på fullt tillfredsställande sätt. Anledningen

härtill torde närmast vara att söka däri, att 1937 års lag örn förskottering

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 405.

3

av underhållsbidrag till barn är behäftad med vissa brister, vilket försvårat

tillämpningen av densamma. Det synes riksdagen därför angeläget, att författningen

i fråga förtydligas och kompletteras i syfte att åstadkomma en riktig

och ändamålsenlig användning av bidragsförskotten och reglering av barnavårdsnämndernas

och länsstyrelsernas skyldigheter och befogenheter på

förevarande område.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Maj :t ville i syfte att ernå klarare författningsföreskrifter

låta föranstalta om översyn av 1937 års lag örn förskottering

av underhållsbidrag till barn.

2:o.

Gemensam administration för vissa statliga laboratorier.

Under socialdepartementet, § 15, hava revisorerna till behandling upptagit

frågan örn gemensam administration för vissa statliga laboratorier nämligen

statens bakteriologiska laboratorium, statens farmaceutiska laboratorium,

statens rättskemiska laboratorium samt statens institut för folkhälsan.

Revisorerna hava redogjort för nämnda laboratoriers tillkomst och uppgifter

samt den utveckling laboratorierna undergått ävensom för vissa av

revisorerna gjorda iakttagelser rörande laboratoriernas förvaltning. Revisorerna

hava vidare erinrat örn att olika myndigheter vid skilda tillfällen framhållit

önskvärdheten av en utredning om införandet av en gemensam styrelse

för vissa av nämnda laboratorier. Revisorerna hava uttalat att ifrågavarande

spörsmål ofördröjligen borde upptagas till behandling, varvid i första

hand syntes böra övervägas, huruvida icke ifrågavarande institutioner borde

erhålla en gemensam styrelse direkt underställd vederbörande departement.

Utlåtanden i ärendet hava avgivits av medicinalstyrelsen, statens institut

för folkhälsan och statskontoret. Vid medicinalstyrelsens utlåtande hava fogats

yttranden från föreståndarna för statens bakteriologiska laboratorium,

statens farmaceutiska laboratorium och statens rättskemiska laboratorium.

Såväl medicinalstyrelsen som statens institut för folkhälsan och statskontoret

hava tillstyrkt utredning rörande laboratoriernas förvaltning, varvid

samtliga nämnda myndigheter jämväl framhållit, att utredningen även borde

omfatta statens veterinärbakteriologiska anstalt.

I likhet med revisorerna anser riksdagen, att en utredning rörande de under

medicinalstyrelsen lydande laboratoriernas administration utan dröjsmål

bör komma till stånd. En sådan utredning bör lämpligen, såsom av i

ärendet hörda myndigheter framhållits, jämväl omfatta statens veterinärbakteriologiska

anstalt.

Under åberopande av det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl. Majit

ville föranstalta örn utredning och förslag rörande de under medicinalstyrelsen

lydande laboratoriernas administration.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 405.

3:o.

Länskungörelserna.

Under socialdepartementet, § 19, hava Tevisorerna behandlat frågan om

statsverkets kostnader för länskungörelserna.

Enligt 1 § kungörelsen den 23 oktober 1915 (nr 421) angående länskungörelser

skola i varje län genom länsstyrelsens försorg utgivas länskungörelser.

I samma kungörelse hava meddelats närmare bestämmelser beträffande länskungörelsernas

innehåll, tryckningskostnader, distribution m. m.

Till nedbringande av kostnaderna för länskungörelserna har Kungl. Majit

i brev den 23 oktober 1915 föreskrivit, att meddelanden av vissa närmare

angivna slag icke skola införas i länskungörelserna, såvida icke särskilda förhållanden

göra detta nödvändigt.

Från och med budgetåret 1935/36 uppfördes i riksstaten ett särskilt förslagsanslag

för bestridande av kostnaderna för länsstyrelsernas publikationstryck,

vilka huvudsakligen utgöras av utgifter för tryckning av länskungörelserna.

Utgifterna å detta anslag under de senaste budgetåren framgå av

följande i revisorernas berättelse intagna sammanställning:

Budgetår

Anslag

Netto-

utgifter

1935/36 .............

............. 85,000

76,912

1936/37 .............

............. 85,000

83,721

1937/38 .............

............. 85,000

99,881

1938/39 .............

............. 85,000

137,217

1939/40 .............

............. 100,000

144,426.

Revisorerna, som ansett det vara av intresse att något närmare undersöka

tryckningskostnadernas fördelning mellan statsverket och den enskilde, länskungörelsernas

innehåll samt deras distribution, hava lämnat en redogörelse

för resultatet av den gjorda undersökningen, och i anslutning härtill hava

revisorerna gjort följande uttalande.

I det föregående har påvisats, hurusom mindre enhetliga principer tilllämpas

hos skilda länsstyrelser, när det gäller att avgöra, om kostnaderna för

vissa meddelandens införande i länskungörelserna skola bestridas av enskilda

eller stanna å statsverket. Revisorerna hava uppmärksammat, att det i vissa

fall även inom en och samma länsstyrelse brustit i enhetlig tillämpning härvidlag.

I många fall hava meddelanden införts på statsverkets bekostnad,

ehuru det enligt bestämmelserna i 1915 års kungörelse ålegat enskilda att gälda

kostnaden för införandet. Revisorerna hava vidare funnit det uppenbart,

att meddelanden på statsverkets bekostnad, i strid mot de i förenämnda

kungl, brev anbefallda sparsamhetsreglerna, införts i länskungörelserna i sådana

fall, då införande icke bort ske. Det vill även förefalla revisorerna, som

om nödig sparsamhet med statens medel icke alltid iakttagits i det att skilda

kungörelser icke sammanförts i en följd, där detta likväl bort låta sig

göra. Granskningen av länskungörelsernas redigering har givit vid handen,

att även i andra avseenden visst slöseri med utrymme föreligger. Det sagda

gäller även i fråga örn registren till kungörelserna.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 405.

5

Revisorerna vilja ifrågasätta, om icke den nuvarande uppdelningen av

länskungörelserna i skilda serier av sparsamhetsskäl borde slopas. Det i och

för sig önskvärda särskiljandet av de kungörelser, som skola bekostas av

enskilda, och de kungörelser, för vilka kostnaderna skola stanna å statsverket,

torde lika väl kunna ernås genom att å kungörelser av det förra slaget

utsättes, att de skola bekostas av sökanden. Under alla förhållanden synes en

förenkling av registren böra vidtagas.

Ersättning för kungörelsens postbefordran torde icke böra av länsstyrelserna

utbetalas.

Slutligen må framhållas, att möjligheterna till en begränsning av upplagans

storlek ej minst i nuvarande läge synas böra undersökas.

Det sagda torde giva vid handen, att statsverket av olika anledningar får

vidkännas onödiga kostnader för länskungörelserna. Till en del får detta

emellertid enligt revisorernas mening ses mot bakgrunden av att gällande

föreskrifter på ifrågavarande område äro oklara och föråldrade. En omedelbar

översyn av hithörande bestämmelser synes revisorerna därför vara av

behovet påkallad.

Yttranden hava avgivits av Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser

och statskontoret. (Del II, sid. 168—194.) I sina yttranden hava de hörda

myndigheterna i allmänhet bestyrkt revisorernas uttalanden därom, att gällande

föreskrifter angående länskungörelserna äro oklara och föråldrade

och att de för den skull äro i behov av översyn.

Av den av revisorerna verkställda utredningen framgår, att hos skilda

länsstyrelser olika principer tillämpats, då det gällt att avgöra, om kostnaderna

för vissa meddelandens införande i länskungörelserna borde bestridas

av enskilda eller stanna å statsverket. Såsom revisorerna framhållit torde anledningen

härtill till stor del få anses vara, att nuvarande föreskrifter på

området äro oklara och föråldrade. Den bristande enhetligheten härutinnan

synes hava medfört, att statsverket fått vidkännas kostnader, som rätteligen

icke bort bestridas av statsverket. Vad revisorerna vidare uttalat i fråga

örn kungörelsernas förenklande och förbilligande, synes riksdagen även vara

förtjänt av beaktande. Riksdagen delar revisorernas mening, att en översyn

av ifrågavarande föreskrifter är av behovet påkallad.

Under åberopande av det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl. Majit

ville låta verkställa översyn av gällande föreskrifter angående länskungörelserna.

4:o.

Kommissionärsväsendet hos länsstyrelserna.

Under socialdepartementet, § 20, hava revisorerna upptagit frågan örn kommissionärsväsendet

hos länsstyrelserna.

Enligt kungörelsen den 30 juni 1933 (nr 477) angående kommissionärer

hos statens förvaltningsmyndigheter skall hos länsstyrelse samt hos ett antal

uppräknade andra myndigheter vara anställd kommissionär med åliggande

att under tjänstemannaansvar tillhandagå den, som anlitar honom, i de av
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 405.

seenden, denna kungörelse bestämmer. Örn annan än någon av de uppräknade

förvaltningsmyndigheterna finner, att kommissionär bör anställas, skall

myndigheten därom göra framställning hos Kungl. Majit.

Revisorerna hava verkställt en undersökning rörande kommissionärsväsendet

vid Överståthållarämbetet och länsstyrelserna. Av den gjorda undersökningen,

för vilken redogörelse intagits i berättelsen, framgår, bland annat,

att sammanlagda antalet uppgivna kommissionärsuppdrag under år 1939

uppgått till 219,336. Vidare utvisar undersökningen, trots att uppgifter om

influtna belopp av flera kommissionärer ej lämnats, en penningförmedling

genom kommissionärerna på närmare 1,500,000 kronor samt att kommissionärsarvodenas

bruttobelopp uppgått till mer än 320,000 kronor.

Revisorerna hava i ärendet gjort följande uttalande.

Av den verkställda utredningen framgår, att kommissionärerna vid länsstyrelserna

anlitats i betydande omfattning och att allmänheten för anlitandet

av dessa kommissionärer måst utgiva ersättning med belopp, som i ett

stort antal fall varit högre än vad kommissionären i sin egenskap av tjänsteman

hos länsstyrelsen ägt uppbära av statsmedel. Vid en närmare undersökning

av kommissionärsuppdragens beskaffenhet hava revisorerna kunnat

konstatera, att övervägande flertalet ärenden eller inemot 90 procent av dem

varit av synnerligen enkel beskaffenhet och väsentligen avsett ingivande och

uttagande av ansökningar och andra handlingar, inbetalande av medel, vilka

av enskilda insänts till länsstyrelsen, ävensom enklare kompletteringar avärenden.

De återstående ärendena, uppgående till omkring 10 procent, hava

varit av mera komplicerad natur och förutsatt visst utredningsarbete från

kommissionärens sida.

Vad först angår de ärenden, vilka avse ingivandet av enkla ansökningar,

t. ex. om tillstånd att inköpa bensin, om avregistrering av bil och dylikt, så

anse revisorerna det onödigt och olämpligt att dylika ansökningar över huvud

taget överlämnas till kommissionär för handläggning. Det måste nämligen

enligt revisorernas uppfattning anses innebära ett obehövligt påläggande

av kostnader å den enskilde medborgaren, därest en till länsstyrelsen

ställd ansökan, som insändes med post eller avlämnas direkt, omhändertages

av kommissionär för att ingivas till länsstyrelsen. En dylik ansökan bör enligt

revisorernas uppfattning utan förmedling av kommissionär direkt införas

i diariet samt i behörig ordning behandlas och avgöras av länsstyrelsen,

som därefter å tjänstens vägnar och utan förmedling av kommissionär

bör underrätta sökanden örn det beslut, vartill länsstyrelsen kommit. Vad nu

sagts örn ingivande av ansökningar till länsstyrelse gäller även örn inbetalning

av medel, vilka skola uppbäras av länsstyrelsen, t. ex. automobilskatt.

Såsom av utredningen framgår inbetalas nu genom förmedling av kommissionärerna

högst betydande belopp. Revisorerna vilja i anledning härav uttala,

att inbetalning över huvud taget icke synes böra ske till tjänsteman hos

länsstyrelsen, utan genom insättning direkt å länsstyrelsens postgirokonto

eller det postgirokonto, som kan finnas öppnat för visst slag av inbetalningar.

Ur kontrollsynpunkt måste det nämligen anses oriktigt, att allmänheten

i större omfattning tillätes att verkställa inbetalningar kontant till någon

länsstyrelsens tjänsteman. Mottagandet av penningar måste enligt revisorernas

uppfattning under alla omständigheter anses såsom tjänsteåliggande för

den tjänsteman, vilken i övrigt anförtrotts redogörargöromålen hos länsstyrelsen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 405.

7

Av det anförda framgår, att enligt revisorernas uppfattning en omarbetning

av kommissionärskungörelsen ofördröjligen bör verkställas, varigenom

handläggningen av de i fjärde paragrafens fem första moment avsedda slag

av ärenden, eller de som innebära ingivande och uttagande av handlingar,

inbetalning och översändande av medel, anskaffande av avskrifter och bevis,

smärre kompletteringar, delgivning och därmed jämförlig åtgärd samt underrättelse

örn fortgången av mål eller ärende, ävensom lämnande av uppgift

från hos myndigheten förvarade handlingar, undantagas från kommissionärs

befogenhet och direkt läggas på vederbörande befattningshavare såsom

ett tjänsteåliggande.

Vad åter angår de ärenden, som avses i fjärde paragrafens sjätte till och

med åttonde moment, nämligen uppsättande av anmälningar o. dyl., verkställande

av utredningar och biträde med råd och anvisningar, synes det revisorerna,

som örn kommissionärsinstitutionen i dessa fall fyller ett förefintligt

behov. Revisorerna vilja emellertid ifrågasätta, om det icke också

då det gäller dem borde tagas under övervägande en omläggning av det nuvarande

systemet, så att allmänheten utan kostnad ägde hänvända sig till

länsstyrelsens tjänstemän eller vissa av dem, vilka därtill särskilt förordnats.

Med hänsyn till den relativt sett obetydliga förekomsten av nu ifrågavarande

slag av ärenden torde en sådan omläggning under alla förhållanden icke

medföra några avsevärda kostnader för statsverket.

Ehuru revisorernas undersökning innevarande år avsett kommissionärsväsendet

endast hos länsstyrelserna, torde motsvarande förhållanden i viss

mån råda även hos en del andra verk och myndigheter. De av revisorerna

uttalade önskemålen torde alltså böra beaktas även då det gäller sådana verk

och myndigheter.

Yttranden hava avgivits av Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser

och statskontoret. I vissa av dessa yttranden hava revisorernas förslag helt

avstyrkts, i andra hava desamma delvis tillstyrkts, och i återigen andra har

med anledning av revisorernas förslag ifrågasatts att helt avskaffa kommissionärsväsendet

genom att inrätta nya befattningar, vars innehavare skulle

övertaga kommissionärernas uppgifter.

De av revisorerna gjorda iakttagelserna hava givit vid handen, att förhållandena

på förevarande område icke äro tillfredsställande. Sålunda framgår

det av den av revisorerna gjorda undersökningen, att inkomsterna i

kommissionärsverksamheten få anses väl höga, allra helst som flertalet av

inkomna ärenden äro av synnerligen enkel beskaffenhet. Vidare synes viss

ojämnhet råda med avseende å de för kommissionärerna fastställda taxorna.

Revisorernas förslag att all inbetalning till länsstyrelserna bör ske genom

anlitande av postgiro synes riksdagen vara värt att närmare övervägas. Riksdagen

finner med anledning av vad revisorerna under förevarande paragraf

anfört, att frågan örn en omarbetning av kommissionärskungörelsen bör bliva

föremål för utredning, vilken bör omfatta även sådana verk och myndigheter

diir motsvarande förhållanden som de nu påtalade råda, varvid de

av revisorna anförda synpunkterna böra beaktas.

Under åberopande av det anförda lår riksdagen anhålla, att Kungl. Majit

vilh'' låta föranstalta en omarbetning av kungörelsen den 30 juni 1933 (nr

477) angående kommissionärer hos statens förvaltningsmyndigheter.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr 405.

5:o.

Vissa arvodestjänster i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Revisorerna hava under kommunikationsdepartementet, § 21, framställt

erinringar mot att vissa av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens egna ordinarie

och extra ordinarie tjänstemän genom tilldelade förordnanden å särskilda

arvodesbefattningar beretts väsentlig ökning i avlöningsförmånerna.

Vid granskningen av de centrala förvaltningsmyndigheternas räkenskaper

för budgetåret 1939/40 hava revisorerna uppmärksammat det stora antalet

arvodestjänster vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Efter att hava lämnat

en redogörelse för de gjorda iakttagelserna hava revisorerna uttalat följande.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen bär Kungl. Majit bemyndigat

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att anställa den personal, som

kunde erfordras för genomförande av vissa byggnadsföretag. Med stöd av

detta bemyndigande har styrelsen utsett, bland andra, vissa av styrelsens

egna tjänstemän i ordinarie och extra ordinarie tjänsteställning att mot ersättning,

som i många fall väsentligt överstigit de avlöningsförmåner, som

eljest tillkomma dem inom ämbetsverket, utföra med vissa byggnadsföretag

sammanhängande arbetsuppgifter samt för detta ändamål beviljat dem erforderlig

tjänstledighet. Under den tid ifrågavarande befattningshavare fullgöra

nämnda uppdrag erhålla de sålunda betydande lönetillägg. Utan att

ingå på frågan, huruvida i förevarande fall de åligganden, som nu nämnda

tjänstemän fått sig anförtrodda, kunna motivera de högre löneförmåner,

som sålunda tillerkänts dem, vilja revisorerna framhålla, att ordinarie och

extra ordinarie befattningar äro förenade med så betydande förmåner utöver

den kontanta avlöningen, såsom pensionsrätt m. m., att särskild ersättning

till tjänsteman, som fullgör andra arbetsuppgifter än som eljest åvilar honom,

såsom regel bör kunna hållas inom en mycket begränsad ram. I förevarande

sammanhang vilja revisorerna erinra örn att tjänsteman, å vilken

civila avlöningsreglementet är tillämpligt vid förordnande att bestrida göromål,

som eljest ankomma på tjänsteman tillhörande högre lönegrad, härför

endast äger uppbära en viss lägre, till beloppet i avlöningsreglementet

fixerad, ersättning per dag. Det torde enligt revisorernas mening med hänsyn

härtill kunna ifrågasättas, huruvida icke föreskrifter av liknande art

borde meddelas för att närmare reglera avlöningsvillkoren för ordinarie och

extra ordinarie tjänstemän, vilka erhålla sådana arbetsuppgifter, varom nu

är fråga. Vederbörande myndighet bör dock i så fall äga möjlighet att, då

så av särskilda förhållanden kan anses påkallat, efter Kungl. Maj:ts medgivande

besluta högre ersättning än enligt de sålunda utfärdade föreskrifterna.

Yttrande i ärendet har avgivits av väg- och vattcnbyggnadsstyrelsen, som

framhållit, bland annat, att styrelsen — i avsaknad av en fast personalorganisation

för sin byggnadsverksamhet — funne det oundgängligen nödvändigt,

att styrelsen med anlitande av byggnadsmedel finge på sätt hittills

skett och efter omständigheterna utbygga en organisation av tillfälliga befattningar,

på vilka även styrelsens fast anställda tjänstemän kunna placeras.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 405.

9

Såsom revisorerna framhållit hava ordinarie och extra ordinarie tjänstemän

hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen överflyttats till arvodesbefattningar

å styrelsens byggnadsavdelningar och därvid tillerkänts ersättningar,

som i många fall väsentligt överstigit de avlöningsförmåner, som eljest tillkomma

dem inom ämbetsverket. Riksdagen finner det anmärkta lörhållandet

icke vara tillfredsställande. Med hänsyn till att tjänsteman, å vilken civila

avlöningsreglementet är tillämpligt, vid förordnande att bestrida göromål,

som eljest ankomma på tjänsteman tillhörande högre lönegrad, härför endast

äger uppbära vikariatsersättning, finner riksdagen i likhet med revisorerna

skäl tala för att föreskrifter av liknande art meddelas för att närmare

reglera avlöningsvillkoren för ordinarie och extra ordinarie tjänstemän,

vilka anförtrotts arbetsuppgifter, varom här är fråga.

Under åberopande av det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl. Maj:t

ville med beaktande av vad riksdagen och revisorerna anfört beträffande

ersättning till vissa arvodesinnehavare hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

vidtaga erforderliga åtgärder i avseende å detta spörsmåls ordnande.

6:o.

Det statliga revisionsväsendet. Vissa iakttagelser beträffande myndigheternas

inventarieförteckningar.

Under finansdepartementet, § 27, hava revisorerna uttalat önskemål, att

beträffande den statliga revisionsverksamheten omedelbara åtgärder måtte

vidtagas för ernående av en reform efter grunder, som i huvudsak angivas

av revisorerna.

Vidare hava revisorerna under § 30 framhållit behovet av nya bestämmelser

rörande statliga myndigheters skyldighet att föra särskilda inventarieförteckningar.

I förstnämnda fråga hava revisorerna inledningsvis lämnat vissa uppgifter

till belysande av den omfattning, i vilken statsverkets inkomster och utgifter

ökats sedan början av 1900-talet, samt framhållit, att den oerhörda ökningen

givetvis åstadkommit en ansvällning av det räkenskapsmaterial, som skall

granskas av de statliga revisionsmyndigheterna. I anslutning härtill framhålles,

att, då revisionsmyndigheterna under nuvarande förhållanden ej gärna

kunna utökas i en omfattning, som svarar mot ansvällningen av räkenskapsmaterialet,

den frågan måste inställa sig, huruvida man genom en

rationalisering av själva granskningsförfarandet kan komma till rätta med

rådande olägenheter.

Efter att hava lämnat en redogörelse för huvuddragen av det nuvarande

statliga revisionsförfarandet, uttala revisorerna följande.

Anmärkningsprocessen i dess hävdvunna former innebär uppenbarligen

fördelar i form av garantier för grundlig utredning och en noggrann prov
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 405.

ning av det enskilda fallet. Men nackdelarna av densamma träda starkt i

dagen vid en granskning av revisionsväsendet ur synpunkten av det önskvärda

i att granskningsförfarandet verkställes och leder till resultat så snabbt

som möjligt. Det är att märka, att det med gällande ordning för anmärkningsprocessen

-— uppbyggd som den är efter i huvudsak samma schema

som det allmänna domstolsförfarandet — uppkommer ett ovisshetstillstånd

under tiden från det en anmärkning utställts, intill dess det slutliga avgörandet

kommer genom ett utslag av den högsta instansen. Detta kan ofta

dröja högst avsevärd tiel. Enligt vad revisorerna inhämtat är det sålunda ej

ovanligt, alt flera år förgå från det en anmärkning framställes, till dess

målet blivit slutligen avdömt. Då det här stundom gäller frågor av stor

principiell räckvidd, kommer den granskande myndighetens verksamhet härigenom

med nödvändighet att till en del Eliva bunden. För redogörare, som

under tiden hava att upprepade gånger, ofta månadsvis, fatta beslut av samma

art som det påtalade, uppkommer ett betänkligt osäkerhetstillstånd. Med

hänsyn till vad förut nämnts om regressrätten drabbar detta givetvis även

dem, till vilka utbetalningar ske.

Såsom nyss framhållits, kan den prövning, som sker i anmärkningsprocessens

tungrodda former, vara motiverad ur synpunkten av att garantier

vinnas för noggrann utredning och grundlig prövning i fall, då utgångsläget

är att bedöma väsentligen ur principiella synpunkter. Ett förhållande,

sorn revisorerna hava uppmärksammat, är emellertid att, sedan genom ett

utslag av principiell räckvidd hållpunkterna för viss frågas bedömande hava

fastslagits, konsekvenserna härav ej utnyttjas på ett mera rationellt och tidsbesparande

sätt än som för närvarande sker. Förhållandet synes snarast vara

det, att sedan en anmärkning av principiell innebörd framställts och klarhet

i det ifrågavarande spörsmålet vunnits genom tillgripande av den för

anmärkningsprocessen fastslagna gången, rättelse i alla de konkreta fall,

som genom det principavgörande utslaget i fråga så att säga automatiskt avgjorts,

ej ernås med mindre i varje enskilt fall utställes en särskild anmärkning.

En undersökning av beskaffenheten av de revisionsanmärkningar, som

under de senaste åren hava utställts av riksräkenskapsverkets revision, bär

stärkt revisorernas uppfattning av att det formella anmärkningsförfarandet

numerärt sett i övervägande grad tillämpas i fall, då den till grund för anmärkningens

oomtvistlighet liggande principfrågan redan blivit löst. Detta

torde sammanhänga med, att med nuvarande ordning skyldighet att återbetala

ett anmärkt belopp ej föreligger med mindre ett lagakraftvunnet utslag

finnes. Ett tillgripande av det omständiga skriftliga anmärkningsförfarandet

i dessa fall synes revisorerna vara mindre rationellt. Ett frigörande

av arbetskraft för angripande av nya, olösta spörsmål skulle med största

sannolikhet kunna ernås, om samtliga så att säga sekundära anmärkningsanledningar

kunde behandlas i betydligt enklare former än för närvarande.

Det synes härvidlag ligga nära till hands att tillvarataga möjligheten av att

genom utsändande av cirkulär eller dylikt fästa uppmärksamheten på att

ett visst principspörsmål blivit löst och anmoda vederbörande förvaltningsmyndigheter

att med beaktande av detta förhållande själva föranstalta om

att erforderlig rättelse vidtages i samtliga av det principiella avgörandet påverkade

fall. Kontrollen över att så verkligen sker, borde sedan kunna överantvardas

åt mindre kvalificerade arbetskrafter.

Som av det föregående framgått är det revisorernas uppfattning, att det nu

tillämpade anmärkningsförfarandet i ett förhållandevis mycket stort antal

fall borde kunna inbesparas och ersättas med ett mindre omständigt förfarande.

Ett spörsmål, som i och för sig synes vara värt en undersökning, är enligt

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 405.

11

revisorernas mening frågan, i vilken utsträckning mindre kvalificerad arbetskraft

över huvud taget skall kunna utnyttjas för tillgodoseende av uppgifter,

som enligt vad nyss berörts för närvarande handhavas av mera kvalificerad

revisionspersonal.

Vissa förhandsundersökningar, som revisorerna ur denna synpunkt hava

verkställt, synas giva vid handen, att mindre kvalificerad arbetskraft sannolikt

skulle kunna utnyttjas för granskningsarbetet i en större utsträckning

än som i det föregående direkt har åsyftats. Sålunda vill det förefalla revisorerna,

att mycket av det granskningsarbete, som nu förehaves av personal

i revisors ställning, är av den art, att detsamma, behörigen systematiserat,

skulle kunna lika väl och till mindre kostnader för det allmänna under

lämplig handledning utföras av mindre kvalificerad arbetskraft. Detta torde

i all synnerhet gälla i fråga örn granskningen av exempelvis befattningshavares

avlöningsförmåner. Det synes revisorerna i detta sammanhang kunna

ifrågasättas örn icke granskningen i detta avseende skulle kunna rationaliseras

genom införandet av effektivare arbetsmetoder såsom uppställande av

systematiska översiktsregister och andra liknande anordningar.

I detta sammanhang må framhållas, att det ur revisionens synpunkt

ytterst värdefulla material, som är att söka i själva bokföringen, torde kunna

vid eftergranskningen å revisionsbyråerna utnyttjas effektivare än för

närvarande. Att erforderliga kunskaper i fråga örn statsbokföringens grunder

såväl som ett uppmärksamt följande av förändringarna i densamma

måste vara en förutsättning härför, torde vara uppenbart. Ett intimare samarbete

mellan den med bokföringsgranskningen närmast förtrogna budgetbvrån

och revisionsbyråerna skulle därför med all sannolikhet vara av

värde. Vad beträffar den nyss avsedda rationaliseringen av själva granskningsarbetets

bedrivande, hava revisorerna inhämtat, att till följd av den

genom militärinkallelser föranledda bristen pa manliga tjänstemän cindel

senaste året prövats ett system, varigenom kvinnlig arbetskraft med fördel

under lämplig handledning utnyttjats för utredningar m. m. av teknisk och

mera rutinmässig karaktär.

Med det hittills anförda hava revisorerna i någon mån velat belysa Dagan,

huruvida formerna för gransknings- och anmårkningstörfarandct böra kunna

något uppmjukas och rationaliseras.

Revisorerna vilja härefter övergå till att något närmare skärskåda Dagan,

i vad mån de nuvarande tungrodda formerna för anmärkningsprocessen

kommit att sätta sin prägel på granskningsförfarandets allmänna inriktning.

Härvid torde det till en början böra fasthållas, att enligt gällande instruktioner

den rent kamerala granskningen, d. v. s. granskningen av att samtliga

utanordningar skett i behörig ordning och med iakttagandet av gällande

författningsföreskrifter, framstår såsom den för revisionen väsentliga

uppgiften. Från det i och för sig värdefulla i en räkenskapsgranskning ur

denna synpunkt vilja revisorerna givetvis ej bortse. Emellertid framgår avgällande

instruktioner, att granskningen även skall medgiva plats åt ett kontrollerande

av att statens bästa i allmänhet har iakttagits och att framställningar

göras örn att erforderliga författningsändringar bliva vidtagna, i

den mån gällande författningsföreskrifter visa sig vara mindre ägnade att

tillgodose erforderliga krav på ändamålsenlighet och överskådlighet ur ekonomisk

synpunkt.

En undersökning av i vilken utsträckning revisionsanmärkningar i hävdvunna

lonner förekomma i förhållande till exempelvis antalet vidtagna

framställningar örn ernående av rättelse i författningslöreskrifter, som visat

sig vara otydliga eller svårtillämpade, synes emellertid giva vid handen, att

anmärkningsförfarandet i gängse former dominerar hela revisionsverksam
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdayens skrivelse Nr 405.

heten i en icke önskvärd omfattning. Någon granskning nr mera allmänna

ekonomiska synpunkter torde, som i det följande skall närmare belysas,

överhuvud taget icke förekomma. Revisorerna kunna ej undgå att flista uppmärksamheten

på det faktum, att granskningen av utgifterna — vilken synes

vara mera tillrättalagd för det vedertagna anmärkningsförfarandet — kommit

att spela en helt dominerande roll jämfört med den enligt revisorernas

mening minst lika betydelsefulla kontrollen över att statsverkets inkomster,

varmed då avses ej enbart skatter och andra egentliga statsinkomster utan

även de inkomster, som i form av särskilda uppbördsmedel upptagas till

redovisning under olika riksstatsanslag, i behörig ordning inflyta och redovisas.

I detta sammanhang vilja revisorerna framhålla de påpekanden, som

riksdagens revisorer under senare år vid ett flertal tillfällen gjort angående

vikten av att övervakandet av skatteuppbördens behöriga bedrivande ej

eftersattes och angående betydelsen av en i allmänhet skärpt inkomstkontroll.

Särskilt må papekas, att vad riksdagens föregående år församlade revisorer i

sådant avseende påpekat föranlett Kungl. Hajd att vidtaga åtgärder för en

modernisering och effektivisering av skattekontrollen.

Tidigare har, delvis ur andra synpunkter, framhållits önskvärdheten av

att granskningen sker i nära anslutning till räkenskapernas avlämnande.

Därest genom de ifrågasatta rationaliseringsåtgärderna kunde så ordnas, att

granskningen inom de reviderande verken bleve mera fortlöpande än för

närvarande, skulle sannolikt utsikterna till ett mera positivt utnyttjande

av de iakttagelser, som göras vid räkenskapsgranskningen, betydligt okas.

Att detta skulle vara av största värde för det allmänna torde vara uppenbart.

Till en början må framhållas de påtagliga fördelarna av att begångna misstag

på grund av feltolkningar av gällande författningar bliva påpekade och

rättade redan från början. Värdet härav framträder särskilt tydligt under

nu rådande förhållanden, då författningar på det administrativa och ekonomiska

området av ofta svårtolkad art med nödvändighet måste träda i kraft

i nära anslutning till att de utkommit av trycket. Betydelsen av en från början

såvitt möjligt enhetlig och riktig tillämpning härvidlag är påtaglig. Ju

mera möjligheterna ökas för de granskande myndigheterna att på ett tidigt

stadium följa verkningarna i de avseenden, varom nu är fråga, av nytillskapade

bestämmelser, desto större värde böra samma myndigheter kunna få,

då det gäller att lämna medverkan vid utarbetandet av nya författningsbestämmelser,

som beröra deras verksamhetsområden.

Det ligger nära till hands att här något beröra frågan, huruvida icke revisionsverken

borde i betydligt större utsträckning än för närvarande är fallet,

bedriva en förebyggande verksamhet, inriktad på åtgärder till förhindrande

av att felaktigheter uppkomma. Av intresse är, att genom en nyligen företagen

ändring i riksräkenskapsverkets instruktion nämnda ämbetsverk erhållit

befogenhet att på förfrågan meddela erforderliga upplysningar beträffande

tolkning av författningsföreskrifter m. m. Enligt vad revisorerna inhämtat

har den härmed avsedda frågeverksamheten numera kommit i gång

och direkt kontakt mellan ämbetsverket och redogörarna härigenom i många

fall vunnits. Revisorerna vilja understryka önskvärdheten av att den direkta

kontakten mellan redogörarna och revisionsmyndigheterna vidgas och ytterligare

fördjupas. Härigenom måste anmärkningsanledningarna komma att

minskas. Särskilt betydelselullt synes det emellertid revisorerna vara att en

effektiv övervakning kommer till stånd däröver att nya författningar och erforderliga

tillämpningsföreskrifter omedelbart komma till vederbörandes

kännedom och från början efterlevas. Revisorerna vilja ifrågasätta, örn icke

de reviderande verken genom periodiska meddelanden i lämplig publikationsform

borde sörja härför.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 40ö.

13

Av särskilt stort värde skulle det enligt revisorernas åsikt vara, om genom

en rationalisering av revisionsverksamheten ökat utrymme kunde beredas för

en granskning även ur allmänt ekonomiska synpunkter.

Enligt gällande instruktion för riksräkenskapsverket skall granskningen

inom nämnda verk avse att kontrollera, förutom redogörelsernas överenstämmelse

med fastställda formulär samt deras riktighet till siffran, att inkomsterna

uppbäras och redovisas samt att utgifterna verkställas och bokföras i

enlighet med riksstat, specialstater, utfärdade författningar och eljest givna

stadganden ävensom att i övrigt vid förvaltningen av kronans medel och

andra tillgångar gällande föreskrifter följas samt nödig sparsamhet och

statens bästa iakttages. Sistnämnda tämligen vagt avfattade föreskrift skulle

sålunda medgiva en mera allmän granskning ur den synpunkten att nödig

sparsamhet och statens bästa iakttagits, ehuru denna synpunkt satts^i andra

hand. Att den egentliga räkenskapsgranskningen leder till åtgärder på grundval

härav, torde också enligt vad revisorerna inhämtat höra till sällsyntheterna.

Revisorerna hava kommit till den uppfattningen, att den granskning

ur ekonomisk synpunkt av olika myndigheters medelsförvaltning, vartill

instruktionen såsom nämnts medger viss möjlighet, kommit att ställas i

skymundan för den rent kamerala kontrollen av gällande författningars efterlevnad.

Detta förhållande synes emellertid icke kunna läggas ämbetsverket

lill last. Det torde få betraktas som en konsekvens av gällande regler för

anmärkningsprocessen. Helt naturligt kan det betraktelsesättet hava uppkommit,

att den ur revisionssynpunkt »idealiska» anmärkningen är den, som

är så utformad och byggd på sådana grunder, att dess riktighet erkännes och

det anmärkta beloppet inlevereras eller att den med utsikt att stå sig kan

genomgå anmärkningsprocessens olika stadier. Revisionsanmärkningen i

denna form kan sägas vara revisionens av ålder vedertagna uttrycksmedel.

För de kritiska iakttagelser av mera allmän ekonomisk natur, som borde

kunna utvinnas ur granskningen, saknas däremot en vedertagen uttrycksform

lika väl som erforderliga medel att åvägabringa rättelse. I detta sammanhang

må nämnas, att i fall, då riksräkenskapsverkets revision i anmärkningsform

påtalat slöseri eller mindre ändamålsenliga anordningar inom ramen av gällande

författningsföreskrifter, kammarrätten regelmässigt avslagit anmärkningarna

med hänvisning till att vederbörande redogörare ej överskridit sin

befogenhet.

Mot bakgrunden av det nu anförda, ter sig revisionsverksamhetens formella

karaktär förklarlig. Icke desto mindre skulle det enligt revisorernas

uppfattning med all sannolikhet medföra betydande fördelar för det allmänna,

om revisionsverksamheten erhölle en mera allsidig inriktning än vad för

närvarande synes vara fallet. Genom en dylik utvidgning av revisionsverksamheten

till en granskning även ur allmänna ekonomiska synpunkter —

varvid möjlighet givetvis bör beredas att i särskilda fall av betydelse anlita

även speciell expertis — skulle revisionsmyndigheten efter hand erhålla allt

större erfarenhet och därigenom ökad möjlighet att bedöma olika myndigheters

ekonomiska förvaltning. I förevarande sammanhang är det av betydelse

att påpeka, att statsförvaltningens skiftande organisationsformer medföra,

att redogörarna inom förvaltningen kunna hava mycket olika kvalifikationer.

I många fall skulle sannolikt betydande besparingar för det allmänna

kunna göras, därest vederbörande redogörare hade möjlighet att inhämta

stöd av en kunnig, rådgivande revisionsmyndighet.

Örn granskningen på sätt förut antytts skulle utvidgas till sin innebörd,

uppkommer frågan på vilket sätt rättelse lämpligen skall åvägabringas i

uppmärksammade fall av slöseri, mindre ändamålsenliga anordningar m. m.

Uppenbarligen bör i många fall rättelse kunna ernås genom en direkt llän
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens skrivelse Nr 405.

vändelsö från den granskande myndighetens sida. I fall, då det påtalade förhållandets

felaktighet bestrides, synes det få ankomma på vederbörande ämbetsverk

att efter verkställd utredning i någon form anmäla förhållandet för

Kungl. Majit.

Revisorerna vilja understryka önskvärdheten av att de iakttagelser, som

göras vid granskningen inom samtliga de reviderande verken, systematiseras

och sammanföras i revisionsberättelser, som upprättas för varje år och överlämnas

även till riksdagens revisorer. För revisorernas arbete och allmänna

verksamhet måste det nämligen vara av stor betydelse att få del av de erfarenheter

och iakttagelser, som gjorts av de statliga revisionsmyndigheterna,

vartill kommer att dubbelarbete härigenom kan undvikas. Härjämte må

uppmärksammas, att en av riksdagens revisorerers viktigaste uppgifter torde

vara att tillse, att de statliga granskningsmyndigheternas verksamhet bedrives

på ett effektivt och i övrigt ändamålsenligt sätt. Örn de granskande myndigheterna

årligen lämnade riksdagens revisorer en utförlig redogörelse för

sitt arbete under året och för de iakttagelser, som därvid gjorts, skulle revisorernas

uppgift i nyssberörda hänseende betydligt underlättas. I detta

sammanhang vilja revisorerna framhålla, att den redogörelse för revisionsverksamheten,

som ingår i riksräkenskapsverkets årsbok, med åren synes

hava blivit alltmera knapphändig. För närvarande är huvudvikten helt lagd

på en uppgift om antalet på de olika revisionskontoren framställda anmärkningar.

De uppgifter, som skulle lämnas riksdagens revisorer, synas böra

innehålla, förutom en systematiskt ordnad sammanställning över verkställda

anmärkningar och av vederbörande ämbetsverk vidtagna åtgärder i fråga

om förslag till ändringar i författningar och föreskrifter, även en framställning

av de iakttagelser, som vid granskningen gjorts i avseende på eventuella

brister i organisatoriskt avseende eller i allmänhet i fråga om handhavandet

av den ekonomiska förvaltningen. En sådan redogörelse borde enligt

revisorernas mening, därest särskilt avseende fästades vid förhållanden

av principiell innebörd, kunna bliva högst instruktiv även för myndigheter

och redogörare. Den skulle dessutom erbjuda den naturliga form, i vilken

sådana vid granskningen iakttagna förhållanden bringades till statsrevisorernas

kännedom, som företrädesvis syntes böra av dessa göras till föremål för

utredning rörande av riksdagen beviljade anslagsmedels disponerande av förvaltningsmyndigheterna

och eventuella därav påkallade åtgärder. Sålunda

skulle vägen öppnas för ett ur många synpunkter önskvärt och för det allmänna

med all sannolikhet värdefullt vidgat samarbete mellan de reviderande

verken och riksdagens revisorer.

De önskemål beträffande den statliga revisionsverksamheten m. m., åt vilka

revisorerna i det föregående hava givit uttryck, äro av den allmänna vikt

och betydelse, att revisorerna anse, att omedelbara åtgärder för ernående av

en reform efter i huvudsak ovan angivna grunder böra vidtagas.

I ärendet rörande de statliga myndigheternas inventarieförteckningar hava

revisorerna, efter att hava lämnat en redogörelse för bestämmelserna i kungörelsen

den 20 maj 1881 (nr 28) angående upprättande av förteckningar

över statsverket tillhöriga möbler och därmed jämförliga värdefullare inventarier,

anmält vissa iakttagelser rörande kungörelsens tillämpning. I anslutning

härtill hava revisorerna uttalat följande.

Såsom av ovan lämnade redogörelse framgår, är tillämpningen av kungörelsens

bestämmelser synnerligen skiftande, vilket torde kunna förklaras av

s. 15 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 405.

15

att kungörelsen, som givetvis var avsedd att ordna de vid tiden för dess tillkomst

rådande förhållandena, sedermera ej reviderats.

Då kungörelsen ifråga måste anses föråldrad och numera icke utan stora

olägenheter kan praktiskt tillämpas särskilt med hänsyn till de vidlyftiga

utredningar beträffande inköps- och försäljningspris, som vad angår de affärsdrivande

verken med deras stora årliga omsättning av inventarier måste

åtfölja inventarieförteckningen, samt till de skiftande begrepp, som råda örn

vad som bör hänföras till inventarier och medtagas i förteckningen, finna

revisorerna det angeläget, att nya bestämmelser å detta område utfärdas.

I ärendet rörande det statliga revisionsväsendet har yttrande avgivits av

riksräkenskapsverket, som ifrågasätter, förutom vissa partiella reformer i

fråga om anmärkningsprocessen och det skriftliga anmärkningsförfarandet,

viss omläggning i syfte att mera än för närvarande inrikta revisionsverksamheten

på rent förebyggande åtgärder för att minska anledningarna till revisionsanmärkningar

vid efterhandsgranskningen. Vidare angivas vissa förutsättningar

för en utvidgning av granskningsverksamheten till att avse även

andra synpunkter än de rent kamerala ävensom vissa möjligheter till utvidgat

samarbete mellan de olika revisionsverken inbördes samt till ett bättre

utnyttjande från riksdagens revisorers sida av det statliga revisionsarbetets

resultat. För reformernas genomförande fordras emellertid, framhåller ämbetsverket,

en förstärkning av dess personalorganisation.

Riksräkenskapsverket har jämväl avgivit yttrande i anledning av revisorernas

uttalande rörande vissa iakttagelser beträffande myndigheternas inventarieförteckningar

och har därvid förklarat sig icke hava något att erinra

mot förslaget örn en översyn av i ämnet gällande bestämmelser.

De av revisorerna framförda önskemålen beträffande den statliga revisionsverksamhetens

effektivisering innefatta flera beaktansvärda uppslag.

Detta gäller i första hand önskemålet, att vid revisionen av de statliga räkenskaperna

granskningen måtte erhålla en mera allsidig inriktning än vad som

för närvarande är fallet. Tydligt är att vid revisionsarbetet för närvarande

endast de kamerala synpunkterna kunna i önskvärd utsträckning tillgodoses,

medan tillräckligt organisatoriskt underlag för sakrevision i egentlig mening

saknas. Att detta innebär en kännbar svaghet beträffande medelskontrollen

torde stå i öppen dager. Det synes riksdagen därför önskvärt, att den

statliga revisionen mera än hittills inriktas på en dylik granskning och att

frågan om de härför erforderliga organisationsåtgärderna blir föremål för

närmare utredning.

Revisorerna hava vidare påtalat vissa nackdelar, som äro förenade med

anmärkningsprocessen och det på anmärkningsprocessen grundade skriftliga

anmärkningsförfarandet. Sålunda framhålles att genom gällande ordning för

anmärkningsprocessen — uppbyggd sorn den är efter i huvudsak samma schema

som det allmänna domstolsförfarandet — uppkommer ett ovisshetstillstånd

under tiden från det en anmärkning framställts, intill dess det slutliga

avgörandet kommer genom ett utslag av den högsta instansen, vilket ofta

kan draga högst avsevärd tid. Då det här stundom gäller frågor av stor prin
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens skrivelse Nr 405.

cipiell räckvidd, kommer den granskande myndighetens verksamhet härigenom

med nödvändighet att till en del bliva bunden. Det synes riksdagen uppenbart,

att den nu tillämpade anmärkningsprocessen är både omständlig

och tidsödande och att en reform i syfte att åstadkomma ett snabbare och

mera förenklat anmärkningsförfarande är av behovet påkallad. Riksräkenskapsverket

har framhållit, att en väsentlig ändring till det bättre skulle kunna

ernås därigenom, att kammarrätten med förtursrätt prövade besvär i anmärkningsmål

av mera allmän och prejudicerande betydelse. Riksdagen finner

även den nu föreliggande frågan vara av den allmänna betydelse, att

den bör göras till föremål för utredning.

Under förevarande paragraf hava revisorerna även framställt vissa andra

anmärkningar i syfte att åstadkomma en effektivisering av nuvarande revisionsförfarande.

De av revisorerna i sådant avseende ifrågasatta åtgärderna,

vilka synas riksdagen ändamålsenliga, torde dock vara av den beskaffenhet,

att de kunna utan särskild utredning och organisatoriska ändringar genomföras.

Sålunda har framförts önskemålet, huruvida icke revisionsverken borde

i betydligt större utsträckning än för närvarande är fallet bedriva en förebyggande

verksamhet, inriktad på åtgärder till förhindrande av att felaktigheter

uppkomma. Sålunda synes riksräkenskapsverkets upplysningsverksamhet

böra utsträckas till att avse jämväl förfrågningar från det kommunala,

statsunderstödda undervisningsväsendet. Ett medgivande för medelsförvaltare

vid dylika undervisningsanstalter — inom riket finnas över 2,300 skoldistrikt

—• att vid tolkningen av avlöningsbestämmelser m. m. rådfråga riksräkenskapsverket

skulle även medföra en väsentlig lättnad och ett värdefullt

stöd i deras ax-bete.

Riksdagen vill vidare understryka angelägenheten av det av revisorerna

framförda önskemålet att erhålla en utförlig årlig redogörelse över granskningsvex-ksamhetens

bedrivande i avseende å framställda anmärkningar, vidtagna

åtgärder samt gjorda iakttagelser i övrigt. Riksräkenskapsverket har i

detta sammanhang uttalat, att utarbetandet av en sådan redogörelse otvivelaktigt

skulle vara av betydelse även för arbetet inom verket. Med hänsyn

till ämbetsverkets ställning som överrevision och i syfte att underlätta därmed

sammanhängande ai''betsuppgifter borde emellertid såsom riksräkenskapsverket

även framhållit redogörelsen för verkets eget granskningsarbete

kompletteras på så sätt, att specialrevisionerna åläggas att i sin tur till riksräkenskapsverket

ingiva motsvarande berättelser över sin verksamhet. För

att tillgodose det av revisorerna uttalade önskemålet synes det riksdagen lämpligt,

att en sammanfattande redogörelse för det statliga revisionsarbetet under

varje räkenskapsår utarbetas av riksräkenskapsverket, vilken redogörelse

skulle överlämnas till Kungl. Maj:t för att ställas till statsrevisorernas förfogande.

En sådan redogörelse torde kunna lämnas redan år 1942 till riksdagens

då församlade revisorer.

Vissa av de av revisorerna framförda förslagen i syfte att åstadkomma en

effektivisering av nuvarande revisionsförfarande torde utan ytterligare utredningar

kunna omedelbart genomföras. Riksdagen förutsätter därför, att dessa

s. 17 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 405.

17

spörsmål av Kungl. Maj:t tagas under övervägande. Andra av statsrevisorerna

berörda frågor torde däremot vara av beskaffenhet att böra bliva föremål

för utredning, vilken lämpligen bör utsträckas till att omfatta en allmän

och allsidig översyn av det nuvarande statliga revisionsväsendet. Riksdagen

vill dock redan nu som sin mening uttala, att en reform på förevarande

område icke bör rubba statsrevisorernas konstitutionella ställning

eller påkalla ändring i deras granskningsratt.

I detta sammanhang vill riksdagen med anledning av vad revisorerna under

§ 30 i sin berättelse anfört beträffande vissa iakttagelser i fråga om

myndigheternas inventarieförteckningar uttala önskvärdheten av att nuvarande

föråldrade bestämmelser på området ersättas med nya.

Under åberopande av det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl. Maj:t

ville låta verkställa utredning i fråga om det statliga revisionsväsendet.

7 :o.

Vissa iakttagelser angående statsverkets expensutgifter.

Under finansdepartementet, § 28, hava revisorerna till behandling upptagit

frågan angående möjligheterna att nedbringa statsmyndigheternas expenskostnader.

Efter att hava erinrat därom, att spörsmålet om vidtagande av åtgärder till

expensutgifternas nedbringande vid skilda tillfällen varit föremål för behandling,

samt att vissa åtgärder i besparingssyfte vidtagits, hava revisorerna

framhållit, att en mera ingående behandling tidigare dock endast ägnats

statsverkets utgifter för skrivpapper, läskpapper, kuvert, skrivmaterialier i

övrigt såsom bläck, pennor, skriv- och räknemaskiner, bränsle och glödlampor

samt frågan om centraliserad upphandling av förenämnda artiklar.

Revisorerna hava nu verkställt en undersökning rörande kostnader för tvätt,

elektrisk energi och bokbinderi vid ett flertal statliga verk och myndigheter

i huvudstaden. För de iakttagelser revisorerna härvid gjort, lämnas en redogörelse

i berättelsen, och i anslutning härtill behandlas jämväl frågan om

möjligheten att åstadkomma besparingar genom en minskning av skrivpappersförbrukningen.

Revisorerna hava i ärendet gjort följande uttalande.

Då det gällt att pröva möjligheterna för nedbringande av statsmyndigheternas

expenskostnader, hava revisorerna i första hand velat undersöka,

huruvida Kungl. Maj:ts ovanberörda cirkulär till statsmyndigheterna den 1

december 1939 varit av åsyftad verkan. I nämnda cirkulär angåvos vissa

allmänna riktlinjer till ledning för besparingsarbctet, varjämte myndigheterna

anbefalldes att noggrant undersöka möjligheterna att nedbringa utgifterna

för omkostnader samt skyndsamt vidtaga de besparingsåtgärder, vartill

undersökningen kunde föranleda. Revisorerna hava i många fall konstaterat,

att cirkulärets anvisningar vunnit beaktande. Ett flertal myndigheter

hava sålunda snabbt vidtagit undersökning för åstadkommande av bespa
II

i hang till riksdagens protokoll 1951. H saini. Nr 405.

‘2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Riksdagens skrivelse Nr 405.

ringar samt utfärdat föreskrifter och vidtagit i övrigt erforderliga åtgärder i

sådant hänseende.

De iakttagelser beträffande vissa myndigheters kostnader för tvätt, elektrisk

energi och bokbindning, för vilka revisorerna ovan redogjort, giva emellertid

vid handen, att ytterligare besparingar kunna göras.

I det föregående har påvisats, att kostnaderna för tvätt variera högst väsentligt.

Revisorerna hava med hänsyn härtill under hand från fångvårdsstyrelsens

arbetskontor inhämtat, att genom dess förmedling utan större svårighet

skulle kunna uppbyggas en organisation, avseende en centralisering av

tvätten för de statliga institutionerna i Stockholm. Eventuellt kunde centraliseringen

ske i sådan form, att arbetskontoret övertoge förefintliga handduksförråd

samt förbunde sig att tillhandahålla rena handdukar i mån av

behov. En dylik anordning skulle sannolikt kunna medföra väsentliga besparingar.

Vidkommande kostnaderna för elektrisk energi vilja revisorerna ifrågasätta,

huruvida icke ett nedbringande av dessa skulle kunna åstadkommas

genom att gemensam mätare över lag införes för myndigheter, som äro

inrymda i en och samma fastighet. De svårigheter, som därvid skulle uppstå

i fråga örn fördelningen av kostnaderna på de skilda myndigheterna, torde

kunna undanröjas genom att utöver den gemensamma huvudmätaren låta

uppsätta s. k. sekundärmätare.

Kostnaderna för bokbindning torde kunna avsevärt nedbringas. BeträD

tande inbindningen av verifikationer må ifrågasättas, huruvida icke bestämmelser

böra utfärdas till åstadkommande av likformig bindning i kartongpärmar.

Revisorerna vilja framhålla, att möjligheterna till önskvärd gallring

av verifikationerna helt åsidosättas genom handlingarnas inbindning i

fasta band. Förutom den betydligt högre kostnaden för bindningen har man

i sistnämnda fall att räkna med kostnader för ökat arkivutrymme. Bindning

av huvudböcker, protokoll, koncept och övriga handlingar bör enligt

revisorernas mening ske i ett så enkelt utförande som möjligt. Endast då

särskilda omständigheter kunna föranleda därtill böra skinnband, guldtryck

och dylikt få komma till användning. Revisorerna vilja ifrågasätta, huruvida

icke åt riksräkenskapsverket bör uppdragas att utöva kontroll över hithörande

förhållanden och kostnader.

Vidare synes det revisorerna angeläget, att undersökning utan dröjsmål

verkställes angående obligatoriskt införande inom statsförvaltningen av det

s. k. internationella normalformatet å papper. Det torde få anses uppenbart,

att pappersförbrukningen härigenom skulle väsentligt nedbringas.

Ett spörsmål, som revisorerna slutligen vilja något ingå på, är frågan huruvida

det allmänt kända användandet inom den statliga förvaltningen av ett

mycket stort antal olika blanketter skulle kunna på något sätt motverkas genom

åtgärder i standardiserande riktning. Enligt vad revisorerna under

hand erfarit hava vissa åtgärder av sådant slag med framgång kunnat genomföras

i fråga om Stockholms stads förvaltning. Revisorerna hava kommit

till den uppfattningen att liknande åtgärder inom statsförvaltningen förutom

en besparing av papper ävensom fördelar ur arkiveringssynpunkt i

många fall skulle komma att medföra en för såväl de statliga befattningshavarna

som för enskilda önskvärd förenkling.

Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket och fångvårdsstyrelsen

och hava de hörda myndigheterna i huvudsak biträtt revisorernas

förslag.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 405.

19

Riksdagen vill erinra därom, att riksdagens revisorer vid upprepade tillfällen

under gångna år till behandling upptagit frågan om nedbringande av

statsverkets expensutgifter. I cirkulär den 1 december 1939 har, såsom revisorerna

framhållit, Kungl. Maj:t anbefallt vissa besparingsåtgärder i angivna

hänseende. Under förevarande paragraf hava revisorerna undersökt

möjligheterna att åstadkomma ytterligare besparingar på området. De uppslag,

som framkommit vid den av revisorerna verkställda undersökningen,

synas riksdagen vara förtjänta av beaktande och riksdagen anser därför en

utredning av hithörande spörsmål böra komma till stånd.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta undersöka möjligheterna

till ytterligare besparingar i fråga om statsverkets expensutgifter.

8:o.

Särskilda kostnader för handels- m. fl. register.

Under handelsdepartementet, § 43, hava revisorerna föreslagit en höjning

av gällande avgifter till statliga registreringsmyndigheter.

Revisorerna hava lämnat en redogörelse för gällande bestämmelser angående

handelsregisters förande hos vissa statliga myndigheter, rörande de avgifter,

som skola erläggas i samband med registrering, samt angående utgifter,

som skola bestridas med ifrågavarande inkomstmedel. I anslutning till

den lämnade redogörelsen och till vissa uppgifter rörande uppbördens och

utgifternas fördelning mellan registreringsmyndigheterna under vissa räkenskapsår

hava revisorerna uttalat följande.

Ifrågavarande registreringsavgifter hava varit avsedda att täcka registreringsmyndigheternas

utgifter för annonsering av anmälningar till registren.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, hava emellertid annonseringskostnaderna

väsentligt överstigit de erlagda avgifterna, på grund varav statsverkets

nettoutgifter för de statliga registreringsmyndigheternas annonskostnader

ökats år från år. Detta lärer i huvudsak bero på, att, sedan avgifternas

belopp för tjugo år sedan fastställdes, priserna för annonsering avsevärt

stigit. Då statsverket icke bör åsamkas några kostnader för ifrågavarande

Annonsering, synes det angeläget, att en sådan höjning av nu gällande avgifter

kommer till stånd att dessa täcka annonskostnaderna. Därjämte hör

tagas under övervägande, huruvida icke gällande bestämmelser angående

anmälans kungörande i tidningarna böra ändras på sätt att i de särskilda

fall, då det av en eller annan orsak kan befinnas nödvändigt att kungöra

anmälan till registren i mer än en ortstidning, detta även må äga rum. Givetvis

hör dock icke härigenom någon särskild kostnad förorsakas statsverket.

Yttrande i ärendet har avgivits av riksräkenskapsverket, som med åberopande

av en av ämbetsverket under år 1927 i ämnet avlåten skrivelse uttalat,

att därest en sådan förenkling genomföres, att anmälningarna till registren

ifråga införas endast i en tidning, någon höjning av avgifterna med all sannolikhet

icke skulle bliva erforderlig.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Riksdagens skrivelse Nr 405.

Med hänsyn till de stegrade annonskostnaderna hava, såsom revisorerna

påvisat, statsverkets utgifter för annonsering av anmälningar till handelsm.

fl. register väsentligt överstigit registreringsavgifterna, vilka däremot icke

undergått någon förändring under de senaste tjugo åren. Riksdagen finner

det i hög grad påkallat, att sådana åtgärder vidtagas, att, såsom ursprungligen

varit avsett, staten icke åsamkas några kostnader för ifrågavarande annonser.

Närmast torde då ligga till hands att höja anmälningsavgiftema, så att de

täcka annonskostnaderna. En annan utväg vore att åstadkomma sådan förenkling

i kungörelseförfarandet, att anmälningarna införas i allenast en tidning

i stället för, på sätt nu är föreskrivet, dels i allmänna tidningarna, dels

ock i en ortstidning. Riksdagen finner i likhet med revisorerna denna fråga

böra göras till föremål för närmare övervägande.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit ville taga under övervägande, vad

riksdagen anfört i fråga om de statliga registreringsmyndigheternas annonskostnader.

Stockholm den 26 juni 1941.

Med undersåtlig vördnad.

418119. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1941.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.