Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juni 1936
1942-05-19 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1942:229, Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juni 1936
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 229.
3
Nr 229.
Godkänd av första kammaren den 19 maj 1942.
Godkänd av andra kammaren den 19 maj 1942.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl.
Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse
av 1 § lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa
bestämmelser örn centralkassor för jordbrukskredit, m.
m., dels ock en i ämnet väckt motion, utom i vad angår
anslag till jordbrukets kreditkassor.
(Bankoutskottets utlåtande nr 41.)
Till KONUNGEN.
I en till riksdagen avlåten, den 6 februari 1942 dagtecknad proposition, nr
41, har Eders Kungl. Maj:t framlagt förslag till lag om ändrad lydelse av 1 §
lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser om centralkassor för
jordbrukskredit m. m.
I samband med Kungl. Maj:ts förslag har riksdagen till behandling förehaft
en inom riksdagen väckt motion 11:255.
Riksdagen får härmed för Eders Kungl. Maj:t anmäla sina beslut i anledning
av förenämnda proposition och motion, utom i vad angår anslag till jordbrukets
kreditkassor.
Det i propositionen framlagda förslaget innefattar icke någon genomgripande
organisatorisk omläggning av jordbrukets kreditkassor utan bygger i
väsentlig mån på nuvarande grund. De tre olika leden inom kasseorganisationen,
Svenska jordbrukskreditkassan, centralkassorna för jordbrukskredit och
jordbrukskassorna, skola sålunda bibehållas med i stort sett oförändrade uppgifter.
Förslaget åsyftar i huvudsak att omreglera verksamheten på de punkter,
där enligt vad erfarenheten visat mera trängande behov av ändrade föreskrifter
föreligga.
Såsom departementschefen framhållit, har kasserörelsen i stort sett fyllt sin
uppgift på ett tillfredsställande sätt och tillvunnit sig ökat förtroende hos jordbruksnäringens
utövare. Vissa erinringar ha emellertid särskilt från tillsynsmyndighetens
sida gjorts mot att rörelsen under de senare åren utvecklats
efter linjer, som ansetts icke stå i överensstämmelse med gällande lagstiftning.
Dessa erinringar ha främst riktat sig mot att verksamheten, vars ursprungliga
syfte varit att tillgodose det mindre jordbrukets behov av driftkredit, i allt
större omfattning — för närvarande till omkring hälften av utlåningen —
4
Riksdagens skrivelse Nr 229.
kommit att vid sidan av driftkrediten ställa till förfogande primärlån, samtidigt
som verksamheten utvidgats till att omfatta även större jordbruk. I andra
hänseenden ha de av statsmakterna uppdragna gränserna för verksamheten
visat sig vara alltför snäva eller mindre ändamålsenliga. Till följd av inlåningens
och kreditgivningens ökning har behov framträtt av vissa ytterligare
föreskrifter, vilka till insättarnas trygghet pläga meddelas beträffande banker
och sparbanker. De viktigaste av de spörsmål, som upptagits vid författningsrevisionen,
ha varit en noggrannare avgränsning av rörelsens uppgifter, reglering
av inlåningsrätten och kreditgivningen samt rationalisering av bestämmelserna
örn andelsteckning. En fastare ledning av och ett ökat inflytande på
rörelsen från topporganets sida ha ävenledes eftersträvats i syfte att ernå
större enhetlighet och stadga i verksamheten.
Den överarbetning av den nu gällande jordbrukskasselagstiftningen, som
sålunda kommit till stånd, gör, såsom i propositionen framhålles, icke anspråk
på att vara en slutgiltig lösning av grunderna för jordbrukskasserörelsen. Den
föreslagna lagstiftningen innebär dock enligt riksdagens mening ett framsteg
och synes även skapa lämpliga gränser för rörelsens verksamhet med hänsyn
till numera inträdda förhållanden. Då ett genomförande av förslaget säkerligen
är ägnat att befordra en sund utveckling av rörelsen, synes förslaget böra
läggas till grund för lagstiftning. Ehuru riksdagen i huvudsak godkänt författningsförslagen,
har riksdagen dock i en del hänseenden ansett sig böra
göra vissa uttalanden av huvudsakligen principiell innebörd, vilka enligt riksdagens
mening böra vara vägledande vid tillämpningen av de olika föreskrifterna.
Vad först beträffar jordbrukskasserörelsens allmänna uppgifter
innebär förslaget till § 1 i förordningen örn jordbrukets kreditkassor,
att dessa skola ha till ändamål att tillgodose jordbrukets kreditbehov, i
första hand dess behov av driftkredit. Den nuvarande begränsningen till att
avse mindre jordbruk skulle sålunda slopas, varigenom det faktiskt inträdda
läget skulle godtagas. Riksdagen finner ej anledning motsätta sig den härutinnan
föreslagna ändringen. Inom bankoutskottet har ifrågasatts, huruvida
icke i lagtexten borde direkt utsägas, att kredit skall utlämnas för jordbruksändamål.
Därigenom skulle ett tydligare uttryck givas åt arten av de krediter,
som rörelsen har att tillhandahålla. Då föreskriftens avfattning enligt Kungl.
Maj:ts förslag måste anses utesluta, att jordbrukskassa tillhandahåller krediter
för affärsverksamhet, har emellertid något förtydligande av ifrågavarande
stadgande icke ansetts erforderligt.
Med föreskriften att rörelsen i sin kreditgivning skall i första hand tillgodose
behovet av driftkredit har avsetts att understryka rörelsens huvuduppgift.
Anledningarna till att kasserörelsen så avsevärt ökat sin primärlånegivning
under de senare åren ha av jordbrukskasseutredningen uppgivits vara att det
i vissa fall ansetts önskvärt, att en och samma långivare tillgodoser låntagarens
hela kreditbehov, såväl den primära som driftkrediten, att innehav av
botteninteckningar ansetts utgöra en god grundval för kassornas inlåning
samt att jordbrukarna själva ofta funnit förmånligast att placera sina botten
-
Riksdagens skrivelse Nr 229.
5
lån hos rörelsen. De sålunda anförda skälen lia motiverat den i propositionen
intagna ståndpunkten, att hinder ej bör möta för kasserörelsen att tillhandahålla
även primärkredit. Departementschefen har emellertid ansett sig
böra erinra örn de möjligheter att tillgodose jordbrukets behov av dylik kredit,
som erbjudas av andra kreditinrättningar, samt betonat angelägenheten
av att kasserörelsen inriktar sig på sin huvuduppgift och sålunda ej ger alltför
stort utrymme åt primärlånegivningen. Riksdagen, som biträder denna
uppfattning, vill — särskilt med hänsyn till de betänkligheter, rörelsens starka
intresse för primärkreditgivningen måste väcka ur likviditetssynpunkt -— tilllägga,
att rörelsen måste iakttaga stor aktsamhet i fråga örn krediter, som
kunna väntas utestå under lång tid. I detta sammanhang må erinras, att
hypoteksföreningarna under statens medverkan bildats särskilt för att tillhandahålla
jordbrukarna på lång sikt bundna primärlån, vilka stå till
förfogande under lånetiden utan risk för uppsägning och löpa med oförändrad
ränta oavsett de räntehöjningar, som kunna inträffa. Enligt riksdagens
mening är en begränsning av rörelsens befattning med primärkrediten naturlig
med hänsyn till rörelsens organisation och kapitalanskaffning samt
ägnad att förhindra en onödig belastning av rörelsens resurser. Det torde
vara i hög grad önskvärt att förebygga, att rörelsen i fortsättningen utvecklas
till att bli väsentligen ett primärlåneinstitut vid sidan av de redan för
detta ändamål verksamma inrättningarna. Rörelsen bör i stället inriktas på
att fylla den uppgift, statsmakterna i första hand anförtrott densamma, nämligen
att sörja för de kreditbehov för jordbruket, vilkas tillgodoseende icke
särskilt ankommer på andra kreditinrättningar, d. v. s. närmast behovet av
driftkredit för jordbruksändamål.
Främst bland de organisationsfrågor, som upptagits i propositionen,
står den ovan delvis berörda frågan örn en rationell reglering av verksamhetsområdena
för de olika kreditinrättningar, som väsentligen tillgodose
jordbrukets kreditbehov, nämligen jordbrukskasserörelsen, landshypoteksinstitutionen,
aktiebolaget Jordbrukarbanken och sparbankerna. En lösning
av denna fråga torde enligt riksdagens mening svårligen kunna ske lagstiftningsvägen.
Då en sammanslagning av ifrågavarande kreditinrättningar icke,
såvitt nu kan bedömas, torde kunna genomföras, synes en tillfredsställande
avvägning mellan olika intressen knappast kunna ernås på annan väg
än genom en samverkan dem emellan till utjämnande av onödiga konkurrensförhållanden
på marknaden. Jordbrukskasseutredningen har i sådant avseende
uttalat såsom önskvärt, att hypoteksinstitutionen och jordbrukskasserörelsen
var för sig lämna lånesökande uppgifter angående de lånemöjligheter,
som erbjudas av den andra institutionen. Enligt riksdagens mening är
det över huvud taget ett önskemål av vikt, att jordbrukets kreditmöjligheter
genom lämplig upplysningsverksamhet klargöras för jordbrukarna. Riksdagen
får därför ansluta sig till lanken på en sådan utredning rörande möjligheterna
alt i kreditförbilligande syfte åstadkomma ett lastare samarbete mellan
jordbrukskasserörelsen och övriga kreditinrättningar med mera betydande
utlåning till jordbruket, som i propositionen förordats.
6
Riksdagens skrivelse Nr 229.
Ärenden rörande jordbrukskasseväsendet handläggas för närvarande inom
jordbruksdepartementet. Sedan av flera myndigheter ifrågasatts, att dessa
ärenden borde överflyttas till finansdepartementet, varest ärenden rörande
övriga penninginrättningar handläggas, har chefen för jordbruksdepartementet
i propositionen förklarat, att detta spörsmål synts böra göras till föremål
för ytterligare överväganden. Då frågan ankommer på Kungl. Maj:ts avgörande,
vill riksdagen här endast framhålla, att de skäl, som tala för en överflyttning,
torde framträda desto starkare, när kasserörelsen efter den nya
författningens tillkomst kommer att få en mer utpräglat bankmässig karaktär
än tidigare.
Från olika håll har framhållits, alt inom kasserörelsen behov föreligger av
en översiktlig sammanfattning av de för rörelsen gällande författningarna, i
annan ordning meddelade föreskrifter, instruktioner och anvisningar m. m.
En dylik sammanfattning (handbok) skulle bliva till stor praktisk nytta för
styrelseledamöter, revisorer och funktionärer i den omfattande organisationen
och i betydande mån kunna medverka till att bestämmelserna bleve tillämpade
på ett riktigt och inom olika delar av landet enhetligt sätt. Givetvis
böra i handboken, i den mån så anses erforderligt, intagas förtydligande kommentarer
till föreskrifterna. Bland annat torde däri inflyta de utlåtanden rörande
tillämpningen av författningarna, som departementschefen gjort i den
föreliggande propositionen och som riksdagen därutöver ansett sig böra göra
i anledning av densamma. Det torde böra ankomma på jordbrukskreditkassans
styrelse att låta upprätta och utgiva en handbok med här antytt innehåll,
vilken till undvikande av skiljaktigheter i tolkningen lämpligen bör utarbetas
i samförstånd med bank- och fondinspektionen.
Vad angår övriga i propositionen berörda organisatoriska spörsmål, har
riksdagen särskilt upmärksammat bestämmelsen om vissa befogenheter för
jordbrukskreditkassans styrelse med avseende å tillsättning och entledigande
av verkställande direktör hos centralkassa. Då denna bestämmelse möjliggör
en viss förstärkning av jordbrukskreditkassans inflytande över centralkassornas
ledning, har riksdagen funnit densamma vara väl motiverad såsom
en åtgärd i centraliserande syfte.
Såsom framgår av propositionen har under utredningens gång diskuterats
frågan om en koncentration av ledningen för kasserörelsen till jordbrukskreditkassan.
Centralkassorna skulle då upphöra såsom självständiga organ
och i stället ombildas till avdelningskontor under jordbrukskreditkassan.
Sedan jordbrukskasseutredningen icke funnit skäl förorda en dylik ombildning
av centralkassorna, har något initiativ i frågan icke heller tagits från
departementschefens sida. I propositionen ha emellertid föreslagits vissa
enligt riksdagens mening välbetänkta åtgärder —- av vilka en berörts i föregående
stycke — i riktning mot ökade befogenheter för jordbrukskreditkassan
för att möjliggöra ett fastare grepp över rörelsens utveckling. Såsom ett
ytterligare steg i samma riktning har i motionen II: 255 yrkats, att avdelningskontor
till centralkassa med viss omslutning skulle kunna på särskild
framställning och med Kungl. Maj:ts medgivande jämställas med central
-
Riksdagens skrivelse Nr 229.
7
kassor. Riksdagen har för sin del svårt att förstå, vilka fördelar en sådan anordning
skulle kunna medföra i det med motionen avsedda syftet. Bortsett
härifrån torde enligt riksdagens mening något behov ej föreligga av den föreslagna
nya organisationsformen inom rörelsen. Därest verksamhetsområdet
för en centralkassa befinnes vara för stort eller eljest mindre lämpligt avgränsat,
torde rättelse härutinnan böra ske genom ändring av området, eventuellt
genom dess uppdelning på flera centralkassor. På grund av det anförda
har riksdagen lämnat ifrågavarande motion utan bifall.
Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle styrelsen för jordbrukskreditkassan liksom
hittills bestå av fem ledamöter, av vilka en skulle utses av Kungl. Majit
och en av fullmäktige i riksgäldskontoret samt övriga tre väljas av centralkassorna.
Såsom framgår av det föregående, anser riksdagen önskvärt, att den
högsta ledningen inom kasserörelsen erhåller en i möjligaste mån stark och
självständig ställning. I sådant syfte skulle det givetvis vara till fördel, örn
jordbrukskreditkassan kunde tillföras ytterligare sakkunskap, särskilt på det
penningpolitiska området, och riksdagen är för sin del av den uppfattningen,
att detta lämpligast bör ske genom att styrelsen utökas nied en ledamot, utsedd
av bankofullmäktige. I syfte att undvika att rörelsens kooperativa karaktär
skulle försvagas genom en dylik utökning, bör emellertid samtidigt
antalet av centralkassorna valda styrelseledamöter ökas till fyra. Styrelsen
skulle alltså bestå av sju ledamöter. Härav betingad ändring av 15 § i förslaget
till förordning örn jordbrukets kreditkassor har vidtagits.
Enligt förslaget (3 § andra stycket) skulle till medlem av centralkassa
jämväl kunna antagas aktiebolag av lokal karaktär, som bildats med samma
syfte som de jordbruksekonomiska föreningarna. Dylikt bolag bör givetvis
utgöra organ för en kooperativ sammanslutning. Ovan berörda föreskrift
bar ändrats i överensstämmelse härmed.
Inom riksdagen har viss tveksamhet yppats örn lämpligheten av den i 3 §
första stycket meddelade bestämmelsen, att med jordbruk skulle likställas,
bland annat, fiske, även om det bedrives såsom självständig näring. Innebörden
av denna bestämmelse är, att jämväl förening, som bildats av utövare av
fiske, skulle betraktas såsom jordbruksekonomisk förening och sålunda kunna
anslutas till centralkassa. Tveksamheten bar närmast rört frågan, huruvida
fiske såsom huvudnäring, i främsta rummet västkustfisket, bör i förevarande
hänseende jämställas med fiske (fiskodling), som utövas såsom binäring
till jordbruket. Ehuru förslaget härutinnan innefattar en utvidgning
av kasserörelsens verksamhetsområde till att omfatta en näringsgren, som
tidigare saknat möjlighet att tillgodose sitt kreditbehov bos rörelsen, vill riksdagen
— i betraktande av dels svårigheten att uppdraga klara gränser på
förevarande område och dels det nära samband, som i vissa fall förefinnes
mellan fiskets och jordbrukets utövare — likväl ej ifrågasätta en ändring på
förevarande punkt.
Några delade meningar torde icke råda därom, all de bestämmelser, som
för niirvarande reglera jordbr ukskasseröre Isens kapitalans
k a f f n i n g, äro i starkt behov av revision. Särskilt gäller detta nuvarande
8
Riksdagens skrivelse Nr 229.
begränsningsregel för centralkassornas inlåningsrätt, enligt vilken denna rätt
bestämmes med hänsyn till de anslutna jordbrukskassornas ansvarighet för
centralkassans förbindelser. Denna regel har ur olika synpunkter visat sig
vara olämplig. Den har alltför starkt begränsat inlåningsrätten och därigenom
hindrat rörelsen att bli självförsörjande. Ansvarigheten utgör dessutom icke
någon särskilt tillförlitlig grund för bedömande av en centralkassas möjligheter
att kunna fullgöra sina förbindelser gentemot insättarna. Med utgångspunkt
från att restriklionerna i fråga om inlåningen — med vilken i förevarande
hänseende upplåning jämställes — endast böra åsyfta att skydda insättarnas
intressen innebär Kungl. Maj:ts förslag, att centralkassas in- och
upplåningsrätt i princip bestämmes i anslutning till vad som gäller för sparbankerna.
Vad härutinnan föreslagits kan riksdagen i alla delar biträda.
Enligt förslaget skulle några särskilda bestämmelser icke meddelas om
kassareserv för jordbrukskreditkassans upplåning. I likhet med departementschefen
finner riksdagen icke för närvarande behov föreligga av dylik reserv.
De kassareserver, som centralkassorna skola hålla, skola nämligen avse
jämväl de av jordbrukskreditkassan upplånade, av centralkassorna disponerade
medlen. I sammanhang med behandlingen av denna fråga har bankoutskottet
övervägt att komplettera de i 13 § meddelade bestämmelserna om jordbrukskreditkassans
utlåning till centralkassorna med en föreskrift av innehåll,
att det skall åligga förstnämnda kassas styrelse att övervaka, att krediter,
som kunna antagas bliva för längre tid bestående, icke av jordbrukskassorna
och centralkassorna utlämnas i större omfattning än som är förenligt
med jordbrukskasseorganisationens likviditet. Syftet med denna föreskrift
skulle — i likhet med en bestämmelse om kassareserv — vara att söka förhindra
uppkomsten av sådana svårigheter, som under senare hälften av år
1939 drabbade kassan på den grund att medel, som upplånats på kort sikt,
utlånats för att täcka mera långvariga kreditbehov. I 13 § andra stycket stadgas
emellertid, att jordbrukskreditkassan skall vid beviljande av kredit uppställa
sådana villkor med avseende å tiden för låns återgäldande, som betingas
av villkoren för återgäldande av det av kassan upplånade kapitalet. Då
man torde kunna utgå från att detta stadgande skall visa sig tillfyllest för
här avsedda ändamål, har anledning icke ansetts föreligga till införande av
det ifrågasatta tillägget till nämnda paragraf.
Enligt nuvarande bestämmelser örn andelsteckning är delaktigheten
i jordbrukskassa maximerad i förhållande till värdet å den fastighet,
för vilken delaktighet sökes. Medlems låneräll är — frånsett primärlånen,
som äro fritagna från andelsteckning — begränsad till visst belopp för
varje andel. Det minsta antalet andelar, som medlem kan teckna, blir därför
beroende av i vad mån han behöver taga kredit i anspråk hos jordbrukskassan.
Grunderna för andelsteckningen komplicera i hög grad kassornas låneutgivning.
Efter övervägande av olika på frågan inverkande omständigheter
har departementschefen föreslagit, att varje medlem skall, oavsett lånebeloppet,
vid inträdet i kassan teckna minst en andel i kassan och för varje andel
erlägga en insats av 25 kronor, varvid viss lättnad i betalningen skulle med
-
Riksdagens skrivelse Nr 229.
9
givas de minst bemedlade jordbrukarna. Detta förslag har den fördelen, att
det innebär en enkel lösning. Huruvida de föreslagna insatserna äro tillräckliga
för att möjliggöra den för rörelsens fortsatta utveckling nödvändiga kapitalbildningen,
kan emellertid ej på förhand bedömas, enär man för närvarande
ej vet, i vad mån omläggningen av andelsteckningen kommer att
medföra avgång från kassorna. Riksdagen är därför i viss mån tveksam, huruvida
det föreslagna systemet i längden kommer att visa sig ändamålsenligt.
Då emellertid systemet synes vara att föredraga framför övriga i propositionen
diskuterade förslag, har riksdagen icke velat motsätta sig dess genomförande.
Mot vad i propositionen föreslagits i fråga om andels teckning och insatsbetalning
i centralkassorna och jordbrukskreditkassan samt beträffande ansvarighet
och uttaxering har riksdagen icke något att erinra.
De i författningsförslaget intagna föreskrifterna om kreditgivning
åsyfta väsentligen att begränsa de risker, som i allmänhet äro förenade med
en utlåningsrörelse. Reglerna härutinnan ansluta sig i stort sett till vad som
gäller för andra kreditinrättningar, dock med vissa avvikelser, som betingas
av rörelsens speciella art. Medlems lånemaximum skulle motsvaras av värdet
å hans fastighet. Kredit skulle få beviljas endast mot fullt betryggande
säkerhet. För utlåningen från de olika kreditkassorna skulle enligt förslaget
gälla vissa föreskrifter till begränsande av utlåningen på en hand, varvid
särskilda regler skulle gälla för jordbruksekonomisk förening. Mot de föreslagna
bestämmelserna har riksdagen icke haft något att erinra, även om den
föreslagna direkta utlåningen från jordbrukskreditkassan till jordbruksekonomiska
föreningar i form av fyllnadskredit ur organisatorisk synpunkt kan
förefalla mindre tillfredsställande. En viss tvekan har dock inom riksdagen
gjort sig gällande i fråga om bestämmelserna angående de jordbruksekonomiska
föreningarnas och med dem jämställda aktiebolags lånerätt. Kredit till
dylik förening skulle enligt förslaget få uppgå till högst fyra gånger föreningens
eget kapital. Då det här rör sig om jämförelsevis stora samt affärsbetonade
och därför i allmänhet svårbedömliga krediter, kunde ett lägre
relationstal ha varit väl motiverat, helst som det ej sällan lärer förekomma,
att sådan kredittagare som här avses åtnjuter kredit även utanför jordbrukskasserörelsen.
Erinras må, att lagberedningen i sitt förslag till ny aktiebolagslag
uttalat, att från företagsekonomisk synpunkt ett bolag i princip ej
bör arbeta med mindre eget kapital än som motsvarar hälften av dess omslutning.
Örn denna princip kommer till uttryck i den blivande nya aktiebolagslagen,
torde i varje fall en ändring bliva erforderlig i jordbrukskasseförordningens
nu omliandlade bestämmelser i vad de avse aktiebolag. Med
hänsyn lill den inom rörelsen gällande ansvarigheten torde det emellertid
kunna förväntas, att centralkassorna iakttaga försiktighet vid ifrågavarande
kreditgivning. Vad särskilt angår finansieringen av de större föreningarna
bör man dessutom utgå från att denna liksom hittills i väsentlig mån kommer
att ombesörjas av, bland andra, aktiebolaget Jordbrukarbanken, som inriktat
sig på långivning till jordbruksekonomiska föreningar. Riksdagen har
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 14 sami. Nr 226 —233. 2
10
Riksdagens skrivelse Nr 229.
därför icke ansett sig böra ifrågasätta någon ändring i det föreslagna relationstalet
utan förlitar sig på att rörelsen skall — även i tider som de nuvarande
med stark inlåningsökning — kunna rätt använda den stora rörelsefrihet,
förslaget medgiver.
Enligt 52 § andra stycket i författningsförslaget likställes med jordbrukare
»hantverkare eller annan arbetare, som beredes sin väsentliga sysselsättning
av idkare av jordbruk eller därmed jämförlig verksamhet». Bank- och fondinspektionen
har påpekat, att denna föreskrift, som överensstämmer med
nu gällande stadgande i ämnet, ofta tolkats så vidsträckt, att densamma
skulle kunna tillämpas på de flesta hantverkare och arbetare på landsbygden.
Enligt inspektionens mening innebär bestämmelsen, rätt tolkad, att
medlemskap och lån hos jordbrukskassa endast må lämnas hantverkare eller
annan arbetare, som är anställd hos idkare av jordbruk eller därmed jämförlig
verksamhet, eller vilkens arbetskraft eljest utnyttjas för jordbruksändamål.
Departementschefen har icke ansett erforderligt att begränsa tillämpligheten
av ifrågavarande bestämmelse i den av bank- och fondinspektionen
föreslagna riktningen. Riksdagen kan för sin del icke finna annat än att en
rimlig tolkning av den i propositionen upptagna lydelsen i stort sett leder
till samma resultat, som avsetts av bank- och fondinspektionen Riksdagen vill
i detta sammanhang erinra om vad riksdagen förut anfört därom, att jordbrukskassa
ej har rätt att tillhandahålla krediter för affärsverksamhet.
Den i 59 § sista stycket intagna bestämmelsen, att lån i särskild ordning
må beviljas till uppförande av bygdegård, har icke givit riksdagen anledning
till annat uttalande än att riksdagen förutsätter, att dylika lån endast beviljas
i sådana fall, då fråga är om anordnande av samlingslokaler, som fylla ett
för bygden gemensamt behov. Föreskrift härom torde lämpligen böra införas
i de grunder för ifrågavarande långivning, som jordbrukskreditkassan har
att utfärda.
Jordbrukskreditkassans styrelse skulle enligt 43 och 65 §§ få befogenhet
att meddela anvisningar rörande räntesättningen vid kasserörelsens in- och
utlåning. I likhet med departementschefen finner riksdagen önskvärt, att
inom rörelsen såvitt möjligt tillämpas enhetliga räntesatser.
Med avseende å de statliga grundfonderna till centralkassorna
innebär Kungl. Maj.ts förslag, att centralkassa skall erhålla dylik grundfond
i statsobligationer till belopp, som bestämmes i viss relation till kassans
upp- och inlåning, dock lägst 100,000 kronor och högst 1,000,000 kronor.
Obligationerna skola löpa med minst 4 procents ränta. För närvarande löpa
de till centralkassorna överlämnade grundfonderna, tillhopa utgörande 9
milj. kronor, med ränta varierande mellan högst 5 procent och lägst 3 procent.
Av obligationerna äro sammanlagt 5 milj. kronor utställda att löpa
med en lägre ränta än 4 procent. Riksdagen har icke funnit anledning till erinran
mot Kungl. Maj :ts förslag. I anslutning härtill böra respektive kassor deh
1 juli 1942 till riksgäldskontoret återlämna kontorets förbindelser rörande
grundfondsobligationer med lägre ränta än 4 procent i utbyte mot förbindelser
å samma belopp i nya obligationer löpande med 4 procents ränta.
Riksdagens skrivelse Nr 229—230.
11
Vad i övrigt föreslagits i de delar av propositionen, som nu varit föremål
för behandling, har icke givit riksdagen anledning till erinran eller särskilt
uttalande.
Under åberopande av det anförda får riksdagen anmäla, att riksdagen
dels antagit vid propositionen fogat förslag till lag om ändrad lydelse av 1
§ lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser örn centralkassor
för jordbrukskredit;
dels med förklarande att det i propositionen framlagda författningsförslaget
ej kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, för sin del antagit vid
bankoutskottets utlåtande nr 41 fogat, såsom utskottets förslag betecknat förslag
till förordning örn jordbrukets kreditkassor;
dels antagit vid propositionen fogat förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 35 § förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända
sjukkassor;
dels ock medgivit, att tiden för återställandet till riksgäldskontoret av de
svenska statens obligationer till nominellt belopp av sammanlagt 20,000,000
kronor, vilka enligt riksdagens medgivande överlämnats till svenska jordbrukskreditkassan
för pantförskrivning såsom säkerhet för lån hos riksbanken,
må utsträckas beträffande hälften av obligationerna till den 1 juli 1946
och beträffande återstående hälften till den 1 juli 1951.
Stockholm den 19 maj 1942.
Med undersåtlig vördnad.
Nr 230.
Godkänd av första kammaren den 19 maj 1942.
Godkänd av andra kammaren den 19 maj 1942.
Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner
om höjda årliga gratifikationer åt vissa f. d. verkstads-
och banarbetare vid två av staten övertagna enskilda
järnvägar.
(Bankoutskottets utlåtande nr 43.)
Till KONUNGEN.
Under åberopande av innehållet i bankoutskottets av riksdagen godkända
utlåtande nr 43, varav tryckt exemplar härvid fogas, får riksdagen anmäla,
att riksdagen bifallit vad utskottet i nämnda utlåtande hemställt.
Stockholm den 19 maj 1942.
*
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.