Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juni 1936

1942-05-19 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1942:229, Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juni 1936

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 229.

3

Nr 229.

Godkänd av första kammaren den 19 maj 1942.

Godkänd av andra kammaren den 19 maj 1942.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl.

Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse

av 1 § lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa

bestämmelser örn centralkassor för jordbrukskredit, m.

m., dels ock en i ämnet väckt motion, utom i vad angår

anslag till jordbrukets kreditkassor.

(Bankoutskottets utlåtande nr 41.)

Till KONUNGEN.

I en till riksdagen avlåten, den 6 februari 1942 dagtecknad proposition, nr

41, har Eders Kungl. Maj:t framlagt förslag till lag om ändrad lydelse av 1 §

lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser om centralkassor för

jordbrukskredit m. m.

I samband med Kungl. Maj:ts förslag har riksdagen till behandling förehaft

en inom riksdagen väckt motion 11:255.

Riksdagen får härmed för Eders Kungl. Maj:t anmäla sina beslut i anledning

av förenämnda proposition och motion, utom i vad angår anslag till jordbrukets

kreditkassor.

Det i propositionen framlagda förslaget innefattar icke någon genomgripande

organisatorisk omläggning av jordbrukets kreditkassor utan bygger i

väsentlig mån på nuvarande grund. De tre olika leden inom kasseorganisationen,

Svenska jordbrukskreditkassan, centralkassorna för jordbrukskredit och

jordbrukskassorna, skola sålunda bibehållas med i stort sett oförändrade uppgifter.

Förslaget åsyftar i huvudsak att omreglera verksamheten på de punkter,

där enligt vad erfarenheten visat mera trängande behov av ändrade föreskrifter

föreligga.

Såsom departementschefen framhållit, har kasserörelsen i stort sett fyllt sin

uppgift på ett tillfredsställande sätt och tillvunnit sig ökat förtroende hos jordbruksnäringens

utövare. Vissa erinringar ha emellertid särskilt från tillsynsmyndighetens

sida gjorts mot att rörelsen under de senare åren utvecklats

efter linjer, som ansetts icke stå i överensstämmelse med gällande lagstiftning.

Dessa erinringar ha främst riktat sig mot att verksamheten, vars ursprungliga

syfte varit att tillgodose det mindre jordbrukets behov av driftkredit, i allt

större omfattning — för närvarande till omkring hälften av utlåningen —

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 229.

kommit att vid sidan av driftkrediten ställa till förfogande primärlån, samtidigt

som verksamheten utvidgats till att omfatta även större jordbruk. I andra

hänseenden ha de av statsmakterna uppdragna gränserna för verksamheten

visat sig vara alltför snäva eller mindre ändamålsenliga. Till följd av inlåningens

och kreditgivningens ökning har behov framträtt av vissa ytterligare

föreskrifter, vilka till insättarnas trygghet pläga meddelas beträffande banker

och sparbanker. De viktigaste av de spörsmål, som upptagits vid författningsrevisionen,

ha varit en noggrannare avgränsning av rörelsens uppgifter, reglering

av inlåningsrätten och kreditgivningen samt rationalisering av bestämmelserna

örn andelsteckning. En fastare ledning av och ett ökat inflytande på

rörelsen från topporganets sida ha ävenledes eftersträvats i syfte att ernå

större enhetlighet och stadga i verksamheten.

Den överarbetning av den nu gällande jordbrukskasselagstiftningen, som

sålunda kommit till stånd, gör, såsom i propositionen framhålles, icke anspråk

på att vara en slutgiltig lösning av grunderna för jordbrukskasserörelsen. Den

föreslagna lagstiftningen innebär dock enligt riksdagens mening ett framsteg

och synes även skapa lämpliga gränser för rörelsens verksamhet med hänsyn

till numera inträdda förhållanden. Då ett genomförande av förslaget säkerligen

är ägnat att befordra en sund utveckling av rörelsen, synes förslaget böra

läggas till grund för lagstiftning. Ehuru riksdagen i huvudsak godkänt författningsförslagen,

har riksdagen dock i en del hänseenden ansett sig böra

göra vissa uttalanden av huvudsakligen principiell innebörd, vilka enligt riksdagens

mening böra vara vägledande vid tillämpningen av de olika föreskrifterna.

Vad först beträffar jordbrukskasserörelsens allmänna uppgifter

innebär förslaget till § 1 i förordningen örn jordbrukets kreditkassor,

att dessa skola ha till ändamål att tillgodose jordbrukets kreditbehov, i

första hand dess behov av driftkredit. Den nuvarande begränsningen till att

avse mindre jordbruk skulle sålunda slopas, varigenom det faktiskt inträdda

läget skulle godtagas. Riksdagen finner ej anledning motsätta sig den härutinnan

föreslagna ändringen. Inom bankoutskottet har ifrågasatts, huruvida

icke i lagtexten borde direkt utsägas, att kredit skall utlämnas för jordbruksändamål.

Därigenom skulle ett tydligare uttryck givas åt arten av de krediter,

som rörelsen har att tillhandahålla. Då föreskriftens avfattning enligt Kungl.

Maj:ts förslag måste anses utesluta, att jordbrukskassa tillhandahåller krediter

för affärsverksamhet, har emellertid något förtydligande av ifrågavarande

stadgande icke ansetts erforderligt.

Med föreskriften att rörelsen i sin kreditgivning skall i första hand tillgodose

behovet av driftkredit har avsetts att understryka rörelsens huvuduppgift.

Anledningarna till att kasserörelsen så avsevärt ökat sin primärlånegivning

under de senare åren ha av jordbrukskasseutredningen uppgivits vara att det

i vissa fall ansetts önskvärt, att en och samma långivare tillgodoser låntagarens

hela kreditbehov, såväl den primära som driftkrediten, att innehav av

botteninteckningar ansetts utgöra en god grundval för kassornas inlåning

samt att jordbrukarna själva ofta funnit förmånligast att placera sina botten
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 229.

5

lån hos rörelsen. De sålunda anförda skälen lia motiverat den i propositionen

intagna ståndpunkten, att hinder ej bör möta för kasserörelsen att tillhandahålla

även primärkredit. Departementschefen har emellertid ansett sig

böra erinra örn de möjligheter att tillgodose jordbrukets behov av dylik kredit,

som erbjudas av andra kreditinrättningar, samt betonat angelägenheten

av att kasserörelsen inriktar sig på sin huvuduppgift och sålunda ej ger alltför

stort utrymme åt primärlånegivningen. Riksdagen, som biträder denna

uppfattning, vill — särskilt med hänsyn till de betänkligheter, rörelsens starka

intresse för primärkreditgivningen måste väcka ur likviditetssynpunkt -— tilllägga,

att rörelsen måste iakttaga stor aktsamhet i fråga örn krediter, som

kunna väntas utestå under lång tid. I detta sammanhang må erinras, att

hypoteksföreningarna under statens medverkan bildats särskilt för att tillhandahålla

jordbrukarna på lång sikt bundna primärlån, vilka stå till

förfogande under lånetiden utan risk för uppsägning och löpa med oförändrad

ränta oavsett de räntehöjningar, som kunna inträffa. Enligt riksdagens

mening är en begränsning av rörelsens befattning med primärkrediten naturlig

med hänsyn till rörelsens organisation och kapitalanskaffning samt

ägnad att förhindra en onödig belastning av rörelsens resurser. Det torde

vara i hög grad önskvärt att förebygga, att rörelsen i fortsättningen utvecklas

till att bli väsentligen ett primärlåneinstitut vid sidan av de redan för

detta ändamål verksamma inrättningarna. Rörelsen bör i stället inriktas på

att fylla den uppgift, statsmakterna i första hand anförtrott densamma, nämligen

att sörja för de kreditbehov för jordbruket, vilkas tillgodoseende icke

särskilt ankommer på andra kreditinrättningar, d. v. s. närmast behovet av

driftkredit för jordbruksändamål.

Främst bland de organisationsfrågor, som upptagits i propositionen,

står den ovan delvis berörda frågan örn en rationell reglering av verksamhetsområdena

för de olika kreditinrättningar, som väsentligen tillgodose

jordbrukets kreditbehov, nämligen jordbrukskasserörelsen, landshypoteksinstitutionen,

aktiebolaget Jordbrukarbanken och sparbankerna. En lösning

av denna fråga torde enligt riksdagens mening svårligen kunna ske lagstiftningsvägen.

Då en sammanslagning av ifrågavarande kreditinrättningar icke,

såvitt nu kan bedömas, torde kunna genomföras, synes en tillfredsställande

avvägning mellan olika intressen knappast kunna ernås på annan väg

än genom en samverkan dem emellan till utjämnande av onödiga konkurrensförhållanden

på marknaden. Jordbrukskasseutredningen har i sådant avseende

uttalat såsom önskvärt, att hypoteksinstitutionen och jordbrukskasserörelsen

var för sig lämna lånesökande uppgifter angående de lånemöjligheter,

som erbjudas av den andra institutionen. Enligt riksdagens mening är

det över huvud taget ett önskemål av vikt, att jordbrukets kreditmöjligheter

genom lämplig upplysningsverksamhet klargöras för jordbrukarna. Riksdagen

får därför ansluta sig till lanken på en sådan utredning rörande möjligheterna

alt i kreditförbilligande syfte åstadkomma ett lastare samarbete mellan

jordbrukskasserörelsen och övriga kreditinrättningar med mera betydande

utlåning till jordbruket, som i propositionen förordats.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 229.

Ärenden rörande jordbrukskasseväsendet handläggas för närvarande inom

jordbruksdepartementet. Sedan av flera myndigheter ifrågasatts, att dessa

ärenden borde överflyttas till finansdepartementet, varest ärenden rörande

övriga penninginrättningar handläggas, har chefen för jordbruksdepartementet

i propositionen förklarat, att detta spörsmål synts böra göras till föremål

för ytterligare överväganden. Då frågan ankommer på Kungl. Maj:ts avgörande,

vill riksdagen här endast framhålla, att de skäl, som tala för en överflyttning,

torde framträda desto starkare, när kasserörelsen efter den nya

författningens tillkomst kommer att få en mer utpräglat bankmässig karaktär

än tidigare.

Från olika håll har framhållits, alt inom kasserörelsen behov föreligger av

en översiktlig sammanfattning av de för rörelsen gällande författningarna, i

annan ordning meddelade föreskrifter, instruktioner och anvisningar m. m.

En dylik sammanfattning (handbok) skulle bliva till stor praktisk nytta för

styrelseledamöter, revisorer och funktionärer i den omfattande organisationen

och i betydande mån kunna medverka till att bestämmelserna bleve tillämpade

på ett riktigt och inom olika delar av landet enhetligt sätt. Givetvis

böra i handboken, i den mån så anses erforderligt, intagas förtydligande kommentarer

till föreskrifterna. Bland annat torde däri inflyta de utlåtanden rörande

tillämpningen av författningarna, som departementschefen gjort i den

föreliggande propositionen och som riksdagen därutöver ansett sig böra göra

i anledning av densamma. Det torde böra ankomma på jordbrukskreditkassans

styrelse att låta upprätta och utgiva en handbok med här antytt innehåll,

vilken till undvikande av skiljaktigheter i tolkningen lämpligen bör utarbetas

i samförstånd med bank- och fondinspektionen.

Vad angår övriga i propositionen berörda organisatoriska spörsmål, har

riksdagen särskilt upmärksammat bestämmelsen om vissa befogenheter för

jordbrukskreditkassans styrelse med avseende å tillsättning och entledigande

av verkställande direktör hos centralkassa. Då denna bestämmelse möjliggör

en viss förstärkning av jordbrukskreditkassans inflytande över centralkassornas

ledning, har riksdagen funnit densamma vara väl motiverad såsom

en åtgärd i centraliserande syfte.

Såsom framgår av propositionen har under utredningens gång diskuterats

frågan om en koncentration av ledningen för kasserörelsen till jordbrukskreditkassan.

Centralkassorna skulle då upphöra såsom självständiga organ

och i stället ombildas till avdelningskontor under jordbrukskreditkassan.

Sedan jordbrukskasseutredningen icke funnit skäl förorda en dylik ombildning

av centralkassorna, har något initiativ i frågan icke heller tagits från

departementschefens sida. I propositionen ha emellertid föreslagits vissa

enligt riksdagens mening välbetänkta åtgärder —- av vilka en berörts i föregående

stycke — i riktning mot ökade befogenheter för jordbrukskreditkassan

för att möjliggöra ett fastare grepp över rörelsens utveckling. Såsom ett

ytterligare steg i samma riktning har i motionen II: 255 yrkats, att avdelningskontor

till centralkassa med viss omslutning skulle kunna på särskild

framställning och med Kungl. Maj:ts medgivande jämställas med central
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 229.

7

kassor. Riksdagen har för sin del svårt att förstå, vilka fördelar en sådan anordning

skulle kunna medföra i det med motionen avsedda syftet. Bortsett

härifrån torde enligt riksdagens mening något behov ej föreligga av den föreslagna

nya organisationsformen inom rörelsen. Därest verksamhetsområdet

för en centralkassa befinnes vara för stort eller eljest mindre lämpligt avgränsat,

torde rättelse härutinnan böra ske genom ändring av området, eventuellt

genom dess uppdelning på flera centralkassor. På grund av det anförda

har riksdagen lämnat ifrågavarande motion utan bifall.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle styrelsen för jordbrukskreditkassan liksom

hittills bestå av fem ledamöter, av vilka en skulle utses av Kungl. Majit

och en av fullmäktige i riksgäldskontoret samt övriga tre väljas av centralkassorna.

Såsom framgår av det föregående, anser riksdagen önskvärt, att den

högsta ledningen inom kasserörelsen erhåller en i möjligaste mån stark och

självständig ställning. I sådant syfte skulle det givetvis vara till fördel, örn

jordbrukskreditkassan kunde tillföras ytterligare sakkunskap, särskilt på det

penningpolitiska området, och riksdagen är för sin del av den uppfattningen,

att detta lämpligast bör ske genom att styrelsen utökas nied en ledamot, utsedd

av bankofullmäktige. I syfte att undvika att rörelsens kooperativa karaktär

skulle försvagas genom en dylik utökning, bör emellertid samtidigt

antalet av centralkassorna valda styrelseledamöter ökas till fyra. Styrelsen

skulle alltså bestå av sju ledamöter. Härav betingad ändring av 15 § i förslaget

till förordning örn jordbrukets kreditkassor har vidtagits.

Enligt förslaget (3 § andra stycket) skulle till medlem av centralkassa

jämväl kunna antagas aktiebolag av lokal karaktär, som bildats med samma

syfte som de jordbruksekonomiska föreningarna. Dylikt bolag bör givetvis

utgöra organ för en kooperativ sammanslutning. Ovan berörda föreskrift

bar ändrats i överensstämmelse härmed.

Inom riksdagen har viss tveksamhet yppats örn lämpligheten av den i 3 §

första stycket meddelade bestämmelsen, att med jordbruk skulle likställas,

bland annat, fiske, även om det bedrives såsom självständig näring. Innebörden

av denna bestämmelse är, att jämväl förening, som bildats av utövare av

fiske, skulle betraktas såsom jordbruksekonomisk förening och sålunda kunna

anslutas till centralkassa. Tveksamheten bar närmast rört frågan, huruvida

fiske såsom huvudnäring, i främsta rummet västkustfisket, bör i förevarande

hänseende jämställas med fiske (fiskodling), som utövas såsom binäring

till jordbruket. Ehuru förslaget härutinnan innefattar en utvidgning

av kasserörelsens verksamhetsområde till att omfatta en näringsgren, som

tidigare saknat möjlighet att tillgodose sitt kreditbehov bos rörelsen, vill riksdagen

— i betraktande av dels svårigheten att uppdraga klara gränser på

förevarande område och dels det nära samband, som i vissa fall förefinnes

mellan fiskets och jordbrukets utövare — likväl ej ifrågasätta en ändring på

förevarande punkt.

Några delade meningar torde icke råda därom, all de bestämmelser, som

för niirvarande reglera jordbr ukskasseröre Isens kapitalans

k a f f n i n g, äro i starkt behov av revision. Särskilt gäller detta nuvarande

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr 229.

begränsningsregel för centralkassornas inlåningsrätt, enligt vilken denna rätt

bestämmes med hänsyn till de anslutna jordbrukskassornas ansvarighet för

centralkassans förbindelser. Denna regel har ur olika synpunkter visat sig

vara olämplig. Den har alltför starkt begränsat inlåningsrätten och därigenom

hindrat rörelsen att bli självförsörjande. Ansvarigheten utgör dessutom icke

någon särskilt tillförlitlig grund för bedömande av en centralkassas möjligheter

att kunna fullgöra sina förbindelser gentemot insättarna. Med utgångspunkt

från att restriklionerna i fråga om inlåningen — med vilken i förevarande

hänseende upplåning jämställes — endast böra åsyfta att skydda insättarnas

intressen innebär Kungl. Maj:ts förslag, att centralkassas in- och

upplåningsrätt i princip bestämmes i anslutning till vad som gäller för sparbankerna.

Vad härutinnan föreslagits kan riksdagen i alla delar biträda.

Enligt förslaget skulle några särskilda bestämmelser icke meddelas om

kassareserv för jordbrukskreditkassans upplåning. I likhet med departementschefen

finner riksdagen icke för närvarande behov föreligga av dylik reserv.

De kassareserver, som centralkassorna skola hålla, skola nämligen avse

jämväl de av jordbrukskreditkassan upplånade, av centralkassorna disponerade

medlen. I sammanhang med behandlingen av denna fråga har bankoutskottet

övervägt att komplettera de i 13 § meddelade bestämmelserna om jordbrukskreditkassans

utlåning till centralkassorna med en föreskrift av innehåll,

att det skall åligga förstnämnda kassas styrelse att övervaka, att krediter,

som kunna antagas bliva för längre tid bestående, icke av jordbrukskassorna

och centralkassorna utlämnas i större omfattning än som är förenligt

med jordbrukskasseorganisationens likviditet. Syftet med denna föreskrift

skulle — i likhet med en bestämmelse om kassareserv — vara att söka förhindra

uppkomsten av sådana svårigheter, som under senare hälften av år

1939 drabbade kassan på den grund att medel, som upplånats på kort sikt,

utlånats för att täcka mera långvariga kreditbehov. I 13 § andra stycket stadgas

emellertid, att jordbrukskreditkassan skall vid beviljande av kredit uppställa

sådana villkor med avseende å tiden för låns återgäldande, som betingas

av villkoren för återgäldande av det av kassan upplånade kapitalet. Då

man torde kunna utgå från att detta stadgande skall visa sig tillfyllest för

här avsedda ändamål, har anledning icke ansetts föreligga till införande av

det ifrågasatta tillägget till nämnda paragraf.

Enligt nuvarande bestämmelser örn andelsteckning är delaktigheten

i jordbrukskassa maximerad i förhållande till värdet å den fastighet,

för vilken delaktighet sökes. Medlems låneräll är — frånsett primärlånen,

som äro fritagna från andelsteckning — begränsad till visst belopp för

varje andel. Det minsta antalet andelar, som medlem kan teckna, blir därför

beroende av i vad mån han behöver taga kredit i anspråk hos jordbrukskassan.

Grunderna för andelsteckningen komplicera i hög grad kassornas låneutgivning.

Efter övervägande av olika på frågan inverkande omständigheter

har departementschefen föreslagit, att varje medlem skall, oavsett lånebeloppet,

vid inträdet i kassan teckna minst en andel i kassan och för varje andel

erlägga en insats av 25 kronor, varvid viss lättnad i betalningen skulle med
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 229.

9

givas de minst bemedlade jordbrukarna. Detta förslag har den fördelen, att

det innebär en enkel lösning. Huruvida de föreslagna insatserna äro tillräckliga

för att möjliggöra den för rörelsens fortsatta utveckling nödvändiga kapitalbildningen,

kan emellertid ej på förhand bedömas, enär man för närvarande

ej vet, i vad mån omläggningen av andelsteckningen kommer att

medföra avgång från kassorna. Riksdagen är därför i viss mån tveksam, huruvida

det föreslagna systemet i längden kommer att visa sig ändamålsenligt.

Då emellertid systemet synes vara att föredraga framför övriga i propositionen

diskuterade förslag, har riksdagen icke velat motsätta sig dess genomförande.

Mot vad i propositionen föreslagits i fråga om andels teckning och insatsbetalning

i centralkassorna och jordbrukskreditkassan samt beträffande ansvarighet

och uttaxering har riksdagen icke något att erinra.

De i författningsförslaget intagna föreskrifterna om kreditgivning

åsyfta väsentligen att begränsa de risker, som i allmänhet äro förenade med

en utlåningsrörelse. Reglerna härutinnan ansluta sig i stort sett till vad som

gäller för andra kreditinrättningar, dock med vissa avvikelser, som betingas

av rörelsens speciella art. Medlems lånemaximum skulle motsvaras av värdet

å hans fastighet. Kredit skulle få beviljas endast mot fullt betryggande

säkerhet. För utlåningen från de olika kreditkassorna skulle enligt förslaget

gälla vissa föreskrifter till begränsande av utlåningen på en hand, varvid

särskilda regler skulle gälla för jordbruksekonomisk förening. Mot de föreslagna

bestämmelserna har riksdagen icke haft något att erinra, även om den

föreslagna direkta utlåningen från jordbrukskreditkassan till jordbruksekonomiska

föreningar i form av fyllnadskredit ur organisatorisk synpunkt kan

förefalla mindre tillfredsställande. En viss tvekan har dock inom riksdagen

gjort sig gällande i fråga om bestämmelserna angående de jordbruksekonomiska

föreningarnas och med dem jämställda aktiebolags lånerätt. Kredit till

dylik förening skulle enligt förslaget få uppgå till högst fyra gånger föreningens

eget kapital. Då det här rör sig om jämförelsevis stora samt affärsbetonade

och därför i allmänhet svårbedömliga krediter, kunde ett lägre

relationstal ha varit väl motiverat, helst som det ej sällan lärer förekomma,

att sådan kredittagare som här avses åtnjuter kredit även utanför jordbrukskasserörelsen.

Erinras må, att lagberedningen i sitt förslag till ny aktiebolagslag

uttalat, att från företagsekonomisk synpunkt ett bolag i princip ej

bör arbeta med mindre eget kapital än som motsvarar hälften av dess omslutning.

Örn denna princip kommer till uttryck i den blivande nya aktiebolagslagen,

torde i varje fall en ändring bliva erforderlig i jordbrukskasseförordningens

nu omliandlade bestämmelser i vad de avse aktiebolag. Med

hänsyn lill den inom rörelsen gällande ansvarigheten torde det emellertid

kunna förväntas, att centralkassorna iakttaga försiktighet vid ifrågavarande

kreditgivning. Vad särskilt angår finansieringen av de större föreningarna

bör man dessutom utgå från att denna liksom hittills i väsentlig mån kommer

att ombesörjas av, bland andra, aktiebolaget Jordbrukarbanken, som inriktat

sig på långivning till jordbruksekonomiska föreningar. Riksdagen har

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 14 sami. Nr 226 —233. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 229.

därför icke ansett sig böra ifrågasätta någon ändring i det föreslagna relationstalet

utan förlitar sig på att rörelsen skall — även i tider som de nuvarande

med stark inlåningsökning — kunna rätt använda den stora rörelsefrihet,

förslaget medgiver.

Enligt 52 § andra stycket i författningsförslaget likställes med jordbrukare

»hantverkare eller annan arbetare, som beredes sin väsentliga sysselsättning

av idkare av jordbruk eller därmed jämförlig verksamhet». Bank- och fondinspektionen

har påpekat, att denna föreskrift, som överensstämmer med

nu gällande stadgande i ämnet, ofta tolkats så vidsträckt, att densamma

skulle kunna tillämpas på de flesta hantverkare och arbetare på landsbygden.

Enligt inspektionens mening innebär bestämmelsen, rätt tolkad, att

medlemskap och lån hos jordbrukskassa endast må lämnas hantverkare eller

annan arbetare, som är anställd hos idkare av jordbruk eller därmed jämförlig

verksamhet, eller vilkens arbetskraft eljest utnyttjas för jordbruksändamål.

Departementschefen har icke ansett erforderligt att begränsa tillämpligheten

av ifrågavarande bestämmelse i den av bank- och fondinspektionen

föreslagna riktningen. Riksdagen kan för sin del icke finna annat än att en

rimlig tolkning av den i propositionen upptagna lydelsen i stort sett leder

till samma resultat, som avsetts av bank- och fondinspektionen Riksdagen vill

i detta sammanhang erinra om vad riksdagen förut anfört därom, att jordbrukskassa

ej har rätt att tillhandahålla krediter för affärsverksamhet.

Den i 59 § sista stycket intagna bestämmelsen, att lån i särskild ordning

må beviljas till uppförande av bygdegård, har icke givit riksdagen anledning

till annat uttalande än att riksdagen förutsätter, att dylika lån endast beviljas

i sådana fall, då fråga är om anordnande av samlingslokaler, som fylla ett

för bygden gemensamt behov. Föreskrift härom torde lämpligen böra införas

i de grunder för ifrågavarande långivning, som jordbrukskreditkassan har

att utfärda.

Jordbrukskreditkassans styrelse skulle enligt 43 och 65 §§ få befogenhet

att meddela anvisningar rörande räntesättningen vid kasserörelsens in- och

utlåning. I likhet med departementschefen finner riksdagen önskvärt, att

inom rörelsen såvitt möjligt tillämpas enhetliga räntesatser.

Med avseende å de statliga grundfonderna till centralkassorna

innebär Kungl. Maj.ts förslag, att centralkassa skall erhålla dylik grundfond

i statsobligationer till belopp, som bestämmes i viss relation till kassans

upp- och inlåning, dock lägst 100,000 kronor och högst 1,000,000 kronor.

Obligationerna skola löpa med minst 4 procents ränta. För närvarande löpa

de till centralkassorna överlämnade grundfonderna, tillhopa utgörande 9

milj. kronor, med ränta varierande mellan högst 5 procent och lägst 3 procent.

Av obligationerna äro sammanlagt 5 milj. kronor utställda att löpa

med en lägre ränta än 4 procent. Riksdagen har icke funnit anledning till erinran

mot Kungl. Maj :ts förslag. I anslutning härtill böra respektive kassor deh

1 juli 1942 till riksgäldskontoret återlämna kontorets förbindelser rörande

grundfondsobligationer med lägre ränta än 4 procent i utbyte mot förbindelser

å samma belopp i nya obligationer löpande med 4 procents ränta.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 229—230.

11

Vad i övrigt föreslagits i de delar av propositionen, som nu varit föremål

för behandling, har icke givit riksdagen anledning till erinran eller särskilt

uttalande.

Under åberopande av det anförda får riksdagen anmäla, att riksdagen

dels antagit vid propositionen fogat förslag till lag om ändrad lydelse av 1

§ lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser örn centralkassor

för jordbrukskredit;

dels med förklarande att det i propositionen framlagda författningsförslaget

ej kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, för sin del antagit vid

bankoutskottets utlåtande nr 41 fogat, såsom utskottets förslag betecknat förslag

till förordning örn jordbrukets kreditkassor;

dels antagit vid propositionen fogat förslag till förordning angående ändrad

lydelse av 35 § förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända

sjukkassor;

dels ock medgivit, att tiden för återställandet till riksgäldskontoret av de

svenska statens obligationer till nominellt belopp av sammanlagt 20,000,000

kronor, vilka enligt riksdagens medgivande överlämnats till svenska jordbrukskreditkassan

för pantförskrivning såsom säkerhet för lån hos riksbanken,

må utsträckas beträffande hälften av obligationerna till den 1 juli 1946

och beträffande återstående hälften till den 1 juli 1951.

Stockholm den 19 maj 1942.

Med undersåtlig vördnad.

Nr 230.

Godkänd av första kammaren den 19 maj 1942.

Godkänd av andra kammaren den 19 maj 1942.

Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner

om höjda årliga gratifikationer åt vissa f. d. verkstads-

och banarbetare vid två av staten övertagna enskilda

järnvägar.

(Bankoutskottets utlåtande nr 43.)

Till KONUNGEN.

Under åberopande av innehållet i bankoutskottets av riksdagen godkända

utlåtande nr 43, varav tryckt exemplar härvid fogas, får riksdagen anmäla,

att riksdagen bifallit vad utskottet i nämnda utlåtande hemställt.

Stockholm den 19 maj 1942.

*

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.