Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens dr 1941 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1940—30 juni 1941.

1942-07-08 · 22 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 21 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1942:423, Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens dr 1941 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1940—30 juni 1941.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 423.

1

Nr 423.

Godkänd av första kammaren den 8 juli 1942.

Godkänd av andra kammaren den 8 juli 1942.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens dr

1941 församlade revisorers berättelse angående verkställd

granskning av statsverkets jämte därtill hörande

fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1

juli 1940—30 juni 1941.

(Statsutskottets utlåtande nr 174.)

Till KONUNGEN.

Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer rörande

verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,

styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1940—30 juni 1941 uti avgiven berättelse

anmält samt vederbörande verk och myndigheter uti däröver avgivna

förklaringar hos Kungl. Majit andragit, får riksdagen i nedan nämnda ärenden

anföra följande.

1 slutbetalning

av sjukpenning m. m. till värnpliktiga.

Under försvarsdepartementet, § 6, hava revisorerna framställt vissa erinringar

beträffande dröjsmål med utbetalning av sjukpenning m. m. till

värnpliktiga.

Värnpliktig, å vilken krigsavlöningsreglementet är tillämpligt, är enligt

gällande bestämmelser berättigad att — förutom krigslön och i förekommande

fall familjebidrag — på statens bekostnad åtnjuta sjukvård för

kroppsskada, som inträffat under eller föranletts av krigstjänstgöring. Under

kroppsskada inbegripes varje slag av sjukdom eller skada. Har den värnpliktige

på grund av kroppsskada varit sjukskriven i tre månader skall han

omedelbart hemförlovas men må ej utan eget medgivande hemförlovas dessförinnan.

Sedan hemförlovning på grund av kroppsskada ägt rum, är den

Bihang till riksdagens protokoll li)i2. 14 sami. Nr 423.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 423.

värnpliktige berättigad att enligt bestämmelserna i militärersättningsförordningen

under sjukdomstiden åtnjuta erforderlig läkarvård jämte läkemedel

samt sjukpenning m. m. Härtill kommer i förekommande fall familjebidrag.

Har kroppsskada under militärtjänstgöring uppkommit, som medfört eller

skäligen kan antagas medföra påföljd som föranleder ersättning enligt gällande

bestämmelser, skall vederbörande militära befälhavare, personalchef

eller militärläkare om skadan ofördröjligen avgiva skriftlig anmälan till riksförsäkringsanstalten.

Sedan riksförsäkringsanstalten erhållit kännedom om

skadan, skall anstalten, så snart ske kan, ändå att ansökan örn ersättning

icke blivit gjord, besluta om de åtgärder, som för den skadades vård må

vara av nöden, samt bestämma den ersättning, som skall utgivas.

Revisorerna hava uppmärksammat, att värnpliktiga, vilka på grund av

under militärtjänstgöring ådragna kroppsskador hemförlovats, i ett flertal

fall — på grund av att riksförsäkringsanstalten dröjt med meddelande av

beslut i ersättningsfrågan — råkat i ekonomiska svårigheter. Efter att hava

anfört några exempel härå hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Genom de ifrågavarande ersättningsreglerna har man velat sörja för att

den som under militärtjänstgöring drabbats av kroppsskada — varmed såsom

förut nämnts förstås varje slag av sjukdom eller skada —- erhåller

såväl nödig vård som erforderliga medel för nödtorftig försörjning för sig

och sin familj.

Av vad ovan anförts framgår, att riksförsäkringsanstaltens handläggning

av dessa ärenden tagit lång tid i anspråk. Revisorerna, som väl äro medvetna

om att riksförsäkringsanstaltens arbetsbörda i fråga örn militära ersättningsärenden

under nu rådande förhållanden mångdubblats, vilja emellertid framhålla,

att de värnpliktiga, såsom framgår av den förebragta utredningen i

ärendet, på grund av den långa tid som förflutit innan riksförsäkringsanstalten

meddelat beslut i ersättningsärendet, försatts i ekonomiska svårigheter.

Med hänsyn härtill vilja revisorerna framhålla betydelsen av att ifrågavarande

ärenden handläggas i sådan ordning, att de ersättningsberättigade

utan dröjsmål erhålla dem tillkommande ersättning.

Förklaring har avgivits av riksförsäkringsanstalten.

Revisorerna hava uppmärksammat, att värnpliktiga, vilka på grund av

under militärtjänstgöringen ådragna kroppsskador hemförlovats, råkat i ekonomiska

svårigheter till följd av riksförsäkringsanstaltens dröjsmål med meddelande

av beslut i ersättningsfrågan. Den närmaste anledningen till detta

dröjsmål torde vara att söka främst däri, att riksförsäkringsanstaltens arbetsbörda

vad angår militärersättningsärendena till följd av den förstärkta försvarsberedskapen

avsevärt ökats.

Med hänsyn till angelägenheten av att de ersättningsberättigade utan större

tidsutdräkt erhålla dem tillkommande ersättningar anser riksdagen omedelbara

åtgärder vara påkallade för avhjälpande av de av revisorerna anmärkta

bristerna med avseende å handläggningen av dessa ärenden. Därvid synes

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 423.

3

riksdagen böra uppmärksammas icke blott frågan örn formen för arbetet i

riksförsäkringsanstalten utan även förhållanden utom detta ämbetsverk, vilka

kunna verka fördröjande på processen i riksförsäkringsanstalten.

Under hänvisning till det anförda får riksdagen alltså anhålla, att Kungl.

Majit ville vidtaga omedelbara åtgärder i syfte att påskynda handläggningen

av frågor rörande utbetalning av sjukpenning m. m. till värnpliktiga.

2:o).

Samordnandet av civila och militära intressen i fråga örn sjukhus på

Gotland.

Under försvarsdepartementet, § 7, hava revisorerna till behandling upptagit

frågan rörande samarbetet mellan civila och militära intressen i fråga

om sjukhus på Gotland.

Revisorerna hava meddelat, att sedan 1940 års militära byggnadsordning

anmodats avgiva yttrande i anledning av medelsframställningar beträffande

vissa sjukhusbyggnader på Gotland, utredningen under hänvisning till att

en allmän plan borde uppläggas för ett slutligt ordnande av frågan om sjukvårdsplatser

för försvarsväsendets olika truppförband och formationer på

Gotland hemställt, att Kungl. Majit måtte uppdraga åt utredningen att

i samråd med cheferna för armén, marinen och flygvapnet snarast möjligt

utarbeta och till Kungl. Majit inkomma med förslag jämte kostnadsberäkning

å sjukhuslokaler utöver redan befintliga för olika truppförband och formationer

på Gotland. Denna framställning bifölls av Kungl. Majit den 25

april 1940. Utredningen har genom underdånig skrivelse den 21 juli 1941

framlagt plan för militära sjukhusbyggnader på Gotland.

Representanter för utredningen jämte representanter för cheferna för

armén och marinen samt medicinalstyrelsen besökte den 20 och 21 maj 1941

de olika militära sjukhusinrättningarna på Gotland. Vid besöket avhandlades

hithörande frågor med dåvarande landshövdingen, vilken framförde vissa

önskemål sammanfallande med den civila befolkningens intressen i samband

med dessa frågor, och med militärbefälhavaren, vilken då bereddes tillfälle

att framföra sina synpunkter i ämnet och ävenledes sedermera delgivits utredningens

yttrande och förslag.

Enligt vad revisorerna inhämtat föreligga inom Gotlands läns landsting

planer på att, örn den ekonomiska frågan kan ordnas på ett tillfredsställande

sätt, antingen kring det nuvarande lasarettet i Visby som kärna utbygga ett

centrallasarett för länet eller ock nybygga ett centrallasarett i närheten av

Visby. Örn ett visst antal för den militära krigssjukvården erforderliga platser

utöver dem, som redan finnas i det nuvarande beredskapssjukhuset i

Visby, kunde beredas i anslutning till det planerade centrallasarettet, exempelvis

i baracker att användas för militär sjukvård under krig, kunde detta

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 423.

enligt vad som framhållits i 1940 års militära byggnadsutrednings ovanberörda

plan, vara till fördel för både de civila och de militära myndigheterna.

Jämväl denna fråga behandlades vid ovannämnda överläggning mellan utredningen

och dåvarande landshövdingen. Även landshövdingen framhöll

härvid de fördelar, som kunde vinnas för tillgodoseende av såväl den militära

som civila sjukvården på Gotland genom ett samarbete av antytt slag.

Landshövdingen påpekade de icke oväsentliga ekonomiska fördelarna härav.

Frågan är emellertid enligt 1940 års militära byggnadsordning bland

annat beroende av de militära anvisningar, överbefälhavaren äger att lämna.

Utredningen har i sin plan framhållit, att ett närmare ingående härå skulle

föranleda betydande utredningsarbete i samarbete med representanter för

landstinget med flera. På grund härav har utredningen icke ansett sig böra

avgiva något förslag i frågan utan har endast framhållit, att en eventuell

prövning borde ske i annat sammanhang.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Revisorerna vilja framhålla betydelsen av att det samarbete mellan vederbörande

civila och militära myndigheter i fråga om planläggningen av sjukvården

på Gotland, som i viss mån inletts, fullföljes i samband med Gotlands

läns landstings blivande beslut om anordnande av ett centrallasarett för

länet. Med hänsyn till Gotlands isolerade läge synes det vara av stor betydelse,

att man vid planläggningen av detta lasarett tager hänsyn till behovet

av att i största möjliga utsträckning kunna meddela specialvård inom olika

sjukvårdsområden. Revisorerna förutsätta, att vid det åsyftade samarbetet

hänsyn tages jämväl till det ökade vårdbehov, vartill 1941 års försvarsutrednings

förslag till lagstiftning rörande de värnpliktigas tjänstgöringstid m. m.

kan föranleda.

I detta sammanhang bör jämväl beaktas möjligheten att för den civila

sjukvårdens behov i fredstid utnyttja förefintliga krigssjufthus på Gotland.

Yttranden hava avgivits av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse och medicinalstyrelsen.

Medicinalstyrelsen har erinrat örn sin skrivelse till Kungl.

Majit den 23 mars 1939 angående statsbidrag till viss utbyggnad av lasarettet

i Visby m. m. Av nämnda skrivelse framgår, att medicinalstyrelsen föreslagit,

att ett samgående i stor utsträckning mellan civil och militär sjukvård skulle

anordnas på Gotland. Detta styrelsens förslag har emellertid, fortsätter styrelsen,

icke vunnit anslutning från varken landstinget därstädes eller de militära

myndigheterna, varför styrelsen för närvarande icke ser någon möjlighet

till frågans lösning i enlighet med de av statsrevisorerna angivna riktlinjerna.

Riksdagen delar den av 1940 års statsrevisorer uttalade uppfattningen örn

vikten av att allvarliga ansträngningar göras för att skapa ett för hela landets

sjukvårdsberedskap önskvärt ytterligare utvidgat samarbete mellan statliga

myndigheter, landsting och kommuner samt frivilliga organisationer.

Kraven på vårt lands allmänna sjukvårdsberedskap och den tillgängliga sjukvårdspersonalens

mest ändamålsenliga utnyttjande ävensom nödvändigheten

av kostnadernas begränsning skulle härigenom bäst tillgodoses.

Vad nu närmast beträffar planläggningen av sjukvården på Gotland hava

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 423.

5

revisorerna under förevarande paragraf framhållit angelägenheten av att ett

samordnande sker mellan vederbörande civila och militära myndigheter i

samband med Gotlands läns landstings blivande beslut örn anordnande av

ett centrallasarett för länet. Då såsom i ärendet upplysts vissa divergenser

härvidlag synas föreligga mellan landstinget och de militära myndigheterna,

finner sig riksdagen, med hänsyn till betydelsen av att denna fråga löses på

ett tilfredsställande sätt, böra underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning.

Under åberopande av det anförda får riksdagen alltså anhålla, att Kungl.

Majit måtte taga under övervägande frågan om samordnandet av de civila

och militära intressena beträffande sjukhus på Gotland.

3:o).

Användning inom marinen av tullverkets kustbevakningspersonal m. m.

Under försvarsdepartementet, § 8, hava revisorerna till behandling upptagit

frågan örn beredande av utvidgade arbetsuppgifter för tullverkets kustbevakning.

I skrivelse den 12 november 1940 hemställde generaltullstyrelsen, att Kungl.

Majit måtte förordna om verkställande av utredning rörande utvidgade

arbetsuppgifter för tullverkets kustbevakning vid krig eller krigsfara eller

eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. Anledningen

härtill var att arbetsuppgifterna för tullverkets kustbevakningspersonal icke

vore tillräckliga för att bereda personalen full sysselsättning. Sedan utredning

genom särskilt tillsatta sakkunniga verkställts och detta spörsmål varit

föremål för riksdagens prövning, utfärdade Kungl. Majit den 20 juni 1941

författningar i ämnet (nr 497 och 498). Enligt dessa författningar skall vid

mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap tullverkets kustbevakning från

och med den dag och i den omfattning Kungl. Majit bestämmer stå till marinens

förfogande och ingå i marinens krigspolis.

Revisorerna hava funnit det vara av intresse att undersöka, i vad mån

bestämmelserna i berörda författningar för krigspolisen vid marinen satts i

tillämpning och sålunda medfört utvidgade arbetsuppgifter för tullverkets

kustbevakning.

Enligt vad som inhämtats har, framhålla revisorerna, den i ifrågavarande

författningar reglerade organisationen ännu icke trätt i tillämpning. Organisationen

i fråga är därjämte icke fullständigt genomförd. Sålunda hava vederbörande

marindistriktschefer ännu icke utsett marinpolischefer. I anledning

härav är frågan örn möjligheterna att bereda personalen vid tullverkets

kustbevakning utvidgade arbetsuppgifter alltjämt olöst.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, bar personalen vid tullverkets

kustbevakning hittills icke — såsom avsetts — tagits i anspråk för arbets
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 423.

uppgifter inom marinens krigspolis. En väsentlig orsak härtill synes vara, att

den avsedda organisationen icke blivit helt genomförd, närmast beroende

därpå, att det varit förenat med svårigheter att besätta befattningarna såsom

marinpolischefer. Med hänsyn därtill att såsom kompetensvillkor för erhållande

av sådan befattning uppställts juridisk utbildning, har det visat sig

omöjligt att på erbjudna villkor erhålla lämpliga personer till dessa befattningar.

Med beaktande av de arbetsuppgifter, som åligga marinpolischefer, vilja

revisorerna ifrågasätta, huruvida kravet på juridisk utbildning för innehavare

av ifrågavarande befattningar bör under alla förhållanden vidhållas.

Erinras må, att enligt nämnda av chefen för marinen utfärdade bestämmelser

för krigspolistjänsten vid marinen skall till marinpolischef om möjligt

utses juridiskt utbildad person. Ur effektivitetssynpunkt synes det revisorerna

önskvärt, att de med dessa befattningar förenade göromålen bestridas

av tjänstemän tillhörande tullverkets kustbevakning, förslagsvis av kustdistriktschefer.

Genom den nu ifrågasatta föreningen av befattningar kan givetvis

en besparing i statsverkets utgifter för ändamålet ernås.

Revisorerna vilja slutligen särskilt framhålla olämpligheten av att personal

och båtar tillhörande tullverkets kustbevakning i den omfattning som

varit fallet fått ligga overksamma, under det alt personal och förhyrda båtar

tillhörande sjövämskåren tagits i anspråk för sådana uppgifter — bland

annat sjöfartskontrollen — som enligt revisorernas mening lika väl kunnat

utföras av kustbevakningspersonalen.

Revisorerna anse, att åtgärder snarast böra vidtagas för vinnande av ändring

i nu berörda hänseende.

Förklaringar hava avgivits av chefen för marinen och generaltullstyrelsen.

Chefen för marinen har framhållit såsom oundgängligt, att på marinpolischef

uppställes kravet på förtrogenhet med uppgifter av polisiär karaktär. Då

dylik personal emellertid icke har kunnat anskaffas bland krigsmaktens

personal, har underdånig framställning gjorts i fråga om fastställande av

lön för marinpolischefer. Avsikten är att, sedan lönefrågan lösts, utlysa befattningarna

för ansökan lediga. Grundade skäl föreligga att förmoda, att befattningarna,

därest lönefrågan blir löst på föreslaget sätt, inom kort tid kunna

tillsättas. I avvaktan på beslut i detta ärende har marinpolisorganisationen,

som i övrigt är förberedd, icke kunnat igångsättas. Detta är också, framhåller

chefen för marinen, orsaken till att kustbevakningspersonalen ännu icke i

avsedd utsträckning tagits i anspråk för tjänst vid marinen.

Generaltullstyrelsen har uttalat angelägenheten av att tullverkets kustbevakning

så snart ske kan tages i anspråk för de avsedda arbetsuppgifterna

inom marinens krigspolis. Därest det även i fortsättningen skulle vara

förenat med svårigheter att besätta marinpolischefsbefattningama, synes det

generaltullstyrelsen kunna tagas under övervägande, huruvida icke åt kustdistriktschefema

skulle, utan att de förordnades till marinpolischefer, kunna

tills vidare uppdragas att utöva befäl över krigspolispersonalen inom vederbörande

distrikt med rättighet och skyldighet att till civila polismyndigheter

överlämna ärenden, i vilka polisutredning erfordras.

I syfte att utvidga arbetsuppgifterna för tullverkets kustbevakning skall enligt

av Kungl. Majit den 20 juni 1941 utfärdade författningar vid mobilisering

eller förstärkt försvarsberedskap nämnda kustbevakning från och med

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 423.

1

dag och i den omfattning Kungl. Majit bestämmer stå till marinens förfogande

och ingå i marinens krigspolis. Av vad revisorerna under förevarande

paragraf anfört synes framgå, att tullverkets kustbevakning det oaktat hittills

icke tagits i anspråk för arbetsuppgifter inom nämnda krigspolis. Anledningen

härtill synes vara, att de bestämmelser, som enligt ovannämnda kungörelse

den 20 juni 1941 generaltullstyrelsen haft att efter samråd med chefen

för marinen utfärda angående tillämpning av kungörelsen, ännu icke

blivit meddelade, vilket i sin tur beror på svårigheter att besätta befattningarna

såsom marinpolischefer. Det synes riksdagen mindre tillfredsställande,

att frågan om kustbevakningens ianspråktagande för de avsedda arbetsuppgifterna

inom marinens krigspolis ännu icke lösts, med påföljd att personal

och båtar tillhörande nämnda bevakning måst i stor omfattning ligga overksamma.

Riksdagen finner omhandlade spörsmål vara av beskaffenhet att böra

påkalla snara åtgärder från Kungl. Majits sida.

Riksdagen får alltså anhålla, att Kungl. Majit måtte snarast möjligt vidtaga

åtgärder för lösning av frågan rörande kustbevakningens användning i

marinens tjänst.

4:o).

Kontant ersättning för fri inkvartering till vissa värnpliktiga. Utbetalning

av viss månadslön enligt krigsavlöningsreglementet.

Under försvarsdepartementet, § 9, hava revisorerna anmärkt på att vissa

värnpliktiga erhållit dubbelersättning för sina bostadskostnader.

Vad beträffar rätt för personal, å vilken krigsavlöningsreglementet tillämpas,

att åtnjuta inkvartering gälla härutinnan enligt krigsavlöningsreglementet

de föreskrifter, som meddelas i särskild ordning. Genom brev den 23

februari 1940 har Kungl. Majit meddelat föreskrifter i angivet hänseende.

Jämlikt föreskrifterna i detta brev äger envar, å vilken krigsavlöningsreglementet

är tillämpligt, å tjänstgöringsorten (krigsförläggningsorten) eller

vid färd eller förrättning med trupp åtnjuta fri inkvartering eller förläggning

genom kronans försorg. Vad sålunda är stadgat skall dock ej äga tilllämpning

beträffande personal, som icke i fredstid åtnjuter fri inkvartering

å tjänstgöringsorten och som finnes kunna under tjänstgöringen bibehålla

sitt vanliga kvarter. Kan ovan angivna inkvartering eller förläggning icke

lämpligen anordnas genom kronans försorg, eller anses personalen böra medgivas

att själv sörja härför, må personalen i stället för dylik förmån in natura

uppbära kontant ersättning enligt vissa närmare angivna belopp.

Revisorerna hava vid sin granskning uppmärksammat, att vissa värnpliktiga

på grund av lokalförhållanden icke kunnat beredas inkvartering in

natura. Dessa värnpliktiga hava på grund härav med uppbärande av kontant

ersättning enligt föreskrifterna i ovan berörda brev den 23 februari 1940

medgivits att nattetid vistas i sina hem. Enligt vad revisorerna inhämtat hava

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr 423.

vissa av ifrågavarande värnpliktiga jämväl tillerkänts bostadsbidrag enligt

bestämmelserna i förordningen den 17 april 1940 (nr 223) om familjebidrag

åt värnpliktiga under krigstjänstgöring m. m. (krigsfamiljebidragsförordningen)

sådan densamma lyder enligt förordningen den 16 maj 1941 (nr 288).

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen hava värnpliktiga, som på

grund av bristande kasernutrymmen medgivits att nattetid vistas i sina hem,

samtidigt kommit i åtnjutande av dels kontant ersättning för inkvartering

in natura dels ock bostadsbidrag. Här synes sålunda en form av dubbelutbetalning

föreligga.

Beträffande möjligheten att undvika dubbelutbetalningar av detta slag må

erinras, att enligt krigsfamiljebidragsförordningen vid behovsprövningen i

fråga om bostadsbidrag hänsyn icke skall tagas till utgående kontant ersättning

för inkvartering in natura. Ett dylikt hänsynstagande synes medföra

svårigheter just av den art, som av arbetsmarknadskommissionen påtalats i

fråga örn månadslön.

Det lämpligaste sättet för vinnande av rättelse i berörda hänseende synes

revisorerna vara, att föreskrifterna i nämnda kungl, brev den 23 februari

1940 ändras därhän, att värnpliktiga, som äga uppbära bostadsbidrag, icke

må komma i åtnjutande av kontant ersättning för inkvartering in natura för

sådan tid, då de på grund av förläggningsförhållandena medgivas att nattetid

vistas i sina hem.

Yttranden hava avgivits av tjf. ställföreträdaren för chefen för försvarsstaben,

cheferna för armén, marinen och flygvapnet, försvcirsväsendets lönenämnd

och statens arbetsmarknadskommission. Samtliga hörda myndigheter

hava intet haft att erinra mot revisorernas förslag.

Under § 10 i sin berättelse hava revisorerna till behandling upptagit frågan

rörande utbetalning av viss månadslön enligt krigsavlöningsreglementet.

Under nu rådande förstärkta försvarsberedskap tillämpas å militär och

civilmilitär personal bestämmelserna i avlöningsreglementet den 15 juni 1939

(nr 278) för personal vid försvarsväsendet under krigstjänstgöring (krigsavlöningsreglementet).

Enligt bestämmelserna i 9 § 6 mom. samma reglemente

är avliden löntagares dödsbo berättigat till månadslön till och med kalendermånaden

näst efter den, varunder dödsfallet inträffat. Sker begravningen

genom dödsboets försorg, skola förefintliga för fredstid gällande bestämmelser

örn begravningshjälp äga tillämpning. Med stöd av nämnda bestämmelser

äger dödsboet efter en beställningshavare, som avlider exempelvis den

1 oktober, uppbära dels begravningshjälp med 400 kronor jämte eventuellt

skillnadsbelopp, dels familjepension från och med dagen näst efter den. då

beställningshavaren avlidit, dels ock månadslön för oktober och november

månader. Enligt i fredstid gällande bestämmelser hade avlöning endast utgått

till och med dagen för frånfället.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande

Såsom av det ovan anförda framgår medför den nuvarande tillämpningen

av krigsavlöningsreglementet en förlängning — i visst fall uppgående ända

till 2 månader -— av den tid, varunder avlöning jämlikt det i fredstid gällande

militära avlöningsreglementet må åtnjutas. Enligt revisorernas mening

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 423.

9

föreligga icke tillräckliga skäl för att under förhållanden, då krigstillstånd

icke är rådande och då gällande pensionsbestämmelser i vanlig ordning

kunna träda i tillämpning, medgiva en dylik förmån

Yttranden hava avgivits av chefen för armén, armé förvaltningens civila

departement, chefen för marinen, marinförvaltningen, chefen för flygvapnet,

flygförvaltningen och försvarsväsendets lönenämnd. Chefen för marinen och

marinförvaltningen hava ställt sig tveksamma mot revisorernas förslag, under

det att de övriga hörda myndigheterna tillstyrkt detsamma.

Under § 9 hava revisorerna framhållit, hurusom gällande bestämmelser

möjliggöra, att värnpliktig, som på grund av bristande kasernutrymme medgivits

att nattetid vistas i sitt hem, samtidigt kan komma i åtnjutande av dels

kontant ersättning för inkvartering in natura dels ock bostadsbidrag. Då detta

innebär dubbelutbetalning av ersättning för värnpliktigs hyreskostnader, vilket

icke kan anses motiverat, finner riksdagen liksom revisorerna erforderligt

att åtgärder vidtagas för vinnande av rättelse i berörda hänseende.

Under § 10 hava revisorerna anmärkt på det förhållandet, att den nuvarande

tillämpningen av krigsavlöningsreglementet medför en förlängning —

i visst fall uppgående ända till 2 månader — av den tid, varunder avlöning

jämlikt det i fredstid gällande militära avlöningsreglementet må åtnjutas. I

likhet med revisorerna, med vilka bland andra försvarsväsendets lönenämnd

instämt, finner riksdagen den i krigsavlöningsreglementet medgivna förmånen

för avliden löntagares dödsbo att uppbära månadslön till och med kalendermånaden

näst efter den, varunder dödsfallet inträffar, principiellt icke

böra utgå under tid, då krigstillstånd i egentlig mening icke är rådande.

Med anledning av vad sålunda anförts har riksdagen funnit påkallat, att

de av revisorerna ovan under §§ 9 och 10 behandlade frågorna göras till

föremål för närmare utredning, vilken lämpligen bör verkställas av försvarsväsendets

lönenämnd.

Under åberopande av det anförda får riksdagen alltså anhålla, att Kungl.

Maj:t ville uppdraga åt försvarsväsendets lönenämnd att verkställa utredning

i ovan berörda frågor rörande kontant ersättning för fri inkvartering till vissa

värnpliktiga och utbetalning av viss månadslön enligt krigsavlöningsreglementet.

5:o).

Avlöning till elever vid flygkrigshögskolan.

Under försvarsdepartementet, § 11, hava revisorerna framställt erinringar

beträffande elevernas vid flygkrigshögskolan avlöningsförhållanden.

Jämlikt särskilt stadgande i kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 479) med

tilläggsbestämmelser till militära avlöningsreglementet skall Stockholm anses

utgöra förläggningsort bland annat för officer, som kommenderats såsom elev

vid någon av de militära högskolorna, under tiden till kommenderingens upp
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 423.

hörande. Sådan officer är enligt föreskrift i militära avlöningsreglementet

jämväl berättigad till ersättning för flyttningskostnad till och från Stockholm

i anledning av ifrågavarande kommendering.

Syftet med ifrågavarande bestämmelser har varit att bereda möjlighet för

utom kommenderingsorten förlagd personal att utan ekonomiska uppoffringar

mottaga här omförmälda kommenderingar, vilka i allmänhet förutsatts

äga en varaktighet av 2 år eller därutöver.

I och med att flygkrigshögskolan inrättades blevo ovan anförda bestämmelser

i militära avlöningsreglementet jämte tilläggsbestämmelser tillämpliga

å beställningshavare, som kommenderats såsom elev vid nämnda högskola.

Revisorerna hava bland annat erinrat, att flertalet av eleverna vid flygkrigshögskolan

beräknas komma att uppehålla sig i Stockholm endast under

den omkring sex månader pågående allmänna kursen och att för dem, som

komma att fortsätta vid den högre kursen, ett avbrott om minst sex månader

med tjänstgöring vid flygförband utom Stockholm beräknades uppstå.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Med hänsyn till att flertalet av eleverna vid flygkrigshögskolan beräknas

komma att uppehålla sig i Stockholm endast under den omkring 6 månader

pågående allmänna kursen och då för dem, som komma att fortsätta vid

den högre kursen, ett avbrott om minst 6 månader med tjänstgöring vid

flygförband utom Stockholm beräknas uppstå, synes skäl icke föreligga, att

här avsedda elever under vistelsen i Stockholm komma i åtnjutande av lön

efter Stockholms ortsgrupp samt ersättning för flyttningskostnader. I sistnämnda

hänseende må särskilt erinras örn de merkostnader för hyra, som

kunna uppstå i samband med flyttningen.

I anslutning till den ovan lämnade redogörelsen vilja revisorerna ifrågasätta,

huruvida icke föreskriften i tilläggsbestämmelserna till militära avlöningsreglementet

om att Stockholm skall anses utgöra förläggningSort för

elev vid någon av de militära högskolorna bör ändras beträffande elever vid

flygkrigshögskolan.

Yttrande har avgivits av försvarsvcisendets lönenämnd, som instämt i revisorernas

uppfattning i berörda fråga. Lönenämnden har emellertid samtidigt

erinrat därom, att beträffande eleverna vid den allmänna kursen å kustartillerilinjen

vid sjökrigshögskolan gällde likartade förhållanden som de, vilka

vore förhanden i fråga om eleverna vid flygkrigshögskolan. Med hänsyn härtill

syntes lönenämnden bestämmelserna angående ortsgruppsplaceringen för

eleverna vid de militära högskolorna böra tagas under förnyad omprövning.

Den korta tid av sex månader, under vilken utbildningen av flertalet elever

vid flygkrigshögskolan är förlagd till Stockholm, anser riksdagen icke motivera,

att eleverna under uppehållet i Stockholm komma i åtnjutande avlön

efter Stockholms ortsgrupp samt ersättning för flyttningskostnad. Framhållas

må att syftet med gällande bestämmelser på området varit att bereda

möjlighet för utom kommenderingsorten förlagd personal att utan ekonomiska

uppoffringar mottaga här omförmälda kommenderingar, vilka i allmänhet

förutsatts äga en varaktighet av två år eller därutöver. Riksdagen

finner därför en ändring i anmärkta avseende påkallad.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 423.

11

Såsom försvarsväsendets lönenämnd i ärendet erinrat, gälla beträffande

eleverna vid den allmänna kursen å kustartillerilinjen vid sjökrigshögskolan

likartade förhållanden, som de, vilka äro för handen i fråga om eleverna

vid flygkrigshögskolan.

På grund av det anförda anser riksdagen i likhet med lönenämnden, att

frågan om bestämmelserna angående ortsgruppsplaceringen för eleverna vid

de militära högskolorna bör tagas under förnyad omprövning.

Riksdagen får alltså anhålla, att Kungl. Majit måtte taga frågan örn bestämmelserna

angående ortsgruppsplaceringen för eleverna vid de militära

högskolorna under förnyad omprövning.

6:o).

Borttagande av öretalen från kronodebetsedlarna.

Under finansdepartementet, § 26, hava revisorerna meddelat, att de undersökt

möjligheterna för ett bortarbetande av öretalen från kronodebetsedlarna.

Revisorerna hava erinrat, att det stora flertalet av de i kronouppbörden

ingående olika utskyldstitlarna uträknas och påföras i öretal. Revisorerna

hava härefter ingått på konsekvenserna härav och framlagt vissa förslag till

rationalisering och i sådant avseende framhållit följande.

Antalet kronodebetsedlar närmar sig numera 4 miljoner. De till postverket

inbetalade kronoskattepostanvisningama inklusive värnskatteanvisningar

uppgingo för budgetåret 1940/41 till omkring 4,350,000.

Innan skattebeloppen blivit slutligt redovisade, hava de passerat ett stort

antal led i redovisningen. Det första uträknandet sker i fråga om inkomstoch

förmögenhetsskatten i inkomstlängden, i fråga om vissa andra utskyldstitlar

i särskilda förteckningar eller längder. De uträknade beloppen

å samtliga titlar införas i uppbördsboken och påföras debetsedlarna. De fördelas

därefter enligt särskilda regler på två betalningstillfällen. I den mån

inbetalning sker genom postverkets försorg, utskrivas därvid särskilda

journalkvitton. De inbetalda beloppen summeras, redovisas vidare till vederbörande

uppbördsmyndighet, avstämmas, underkastas revision m. m. I

fråga om belopp, som ej inbetalas i tid, sker restföring med specifikt angivande

av beloppet å varje särskild utskyldstitel. Nästa led blir i många fall

att restlängdsutdrag utskrivas. Belopp, som indrivas eller som avkortas och

avskrivas, redovisas av landsfiskal specifikt med angivande av exakta beloppet

för varje ifrågakommande utskyldstitel. Samma princip gäller i viss

utsträckning vid utskrivandet av balanslängder över utestående oredovisade

utskylder o. s. v.

Det förefaller revisorerna uppenbart, att en högst väsentlig rationalisering

skulle ernås, örn utskyldstitlarna över huvud taget påfördes endast i

helt krontal. Revisorerna hava icke förbisett, att genomförandet av en sådan

ordning kan stöta på svårigheter, som ej enbart äro av teknisk art. I fråga

om flertalet egentliga skattetitlar torde emellertid syftet kunna — utan någon

minskning av inkomsterna — ernås genom lämplig omläggning av skatteskalorna.

Vad beträffar vissa utskylder och avgifter, som uppbäras vid

kronouppbörden, torde det, som tidigare berörts, redan av andra skäl vara

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrivelse Nr 423.

önskvärt, att uppbörden sker annorledes än i sammanhang med kronouppbörden.

Ersättning för debiteringen torde kunna uttagas på annat sätt än

genom debetsedelslösen.

Därest det icke lämpligen låter sig göra att gå så långt i förenkling som

ovan ifrågasattts, återstår likväl att undersöka möjligheten av en sådan

teknisk förenkling, att debetsedelns slutsumma avjämnas till helt krontal.

Härigenom skulle i varje fall de direkta uppbördskostnaderna minskas.

Enligt en inom generalpoststyrelsen verkställd, till synes försiktigt hållen

beräkning torde redan i avseende på den genom postverkets försorg verkställda

kronouppbörden öresbeloppens slopande kunna beräknas medföra

en tidsvinst i kassatjänst, motsvarande omkring 2,000 arbetsdagar. Summeringsarbetet

beräknas minska med cirka 40 procent, vilket approximativt

räknat skulle motsvara sammanlagt cirka 1,400 arbetsdagar för år. En

uppskattning av den totala arbetsminskningen har lett till en beräknad kostnadsbesparing

av i runt tal 30,000 kronor per år. Detta är naturligt nog endast

en liten del av den besparing som ett slopande av öretalen å debetsedlarna

bör kunna förväntas medföra.

För den skattskyldige skulle det uppenbarligen medföra påtagliga fördelar,

om debetsedeln slutade på helt krontal, i varje fall skulle inbetalningen

underlättas.

Revisorerna inse väl, att även en sådan till synes blygsam reform som

den nu senast föreslagna kan vara förknippad med vissa svårigheter, men

hålla för sannolikt, att dessa låta sig lösas.

Med hänsyn till det ovan anförda finna revisorerna synnerligen önskvärt,

att frågan örn öretalens slopande från kronodebetsedlarna göres till föremål

för utredning.

Yttranden hava avgivits av statskontoret och riksträkenskapsverket, vilka

båda myndigheter anslutit sig till revisorernas förslag. Riksräkenskapsverket

bär därjämte gjort de olika i kronouppbörden ingående utskyldstitlarna till

föremål för granskning i syfte att utröna, i vad mån gällande bestämmelser

lägga hinder i vägen för reformens genomförande.

Riksräkenskapsverket har framhållit, att därest man vill ernå en verklig

rationalisering man bör inrikta sig på en reform av det slag revisorerna

i första hand ifrågasatt, av den innebörd alltså att de utskyldstitlar, som

ingå i kronouppbörden, redan vid debiteringen påföras endast i helt krontal.

Detta innebure, att i kronouppbörden skulle ingå allenast sådana utskyldstitlar,

som lämpligen läte sig påföras uteslutande i helt krontal. Från

angivna utgångspunkt har ämbetsverket gjort de olika utskyldstitlarna till

föremål för en ingående granskning. Beträffande inkomst- och förmögenhetsskatt,

värnskatt och särskild skatt å förmögenhet har ämbetsverket härvid

föreslagit, att öretalen redan vid debiteringen skulle borttagas, utan ingrepp

i skatteskalorna, på det sätt att, om det uträknade skattebeloppet

skulle sluta på öretal, som uppgår till eller överstiger 50, skattebeloppet

skulle jämkas till närmast högre hela krontal men i motsatt fall till närmast

lägre hela krontal, dock att lägsta skatt skulle vara en krona. En sådan

reform borde enligt verkets mening genomföras redan i avseende på de

skatter, som komme att grunda sig på 1942 års taxering. I samband med

förenämnda granskning har riksräkenskapsverket påyrkat, att vissa nu i

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 423.

13

kronouppbörden ingående utskyldstitlar skulle bliva föremål för uppbörd i

annan ordning och att vissa andra, som sällan förekomma och som bruka

utgå med små belopp, skulle helt avskrivas. I fråga om de kommunala

skatter, som ingå i kronouppbörden, liksom beträffande olycksfallsförsäkringsavgifter

m. m. borde förutsättningarna för reformens genomförande närmare

utredas. Härvid borde även möjligheten att avskaffa debetsedelslösen i

dess nuvarande form undersökas. Kostnaderna för debiteringen kunde — i

varje fall som ett provisorium — uppföras på riksstaten.

Beträffande innebörden av de fördelar, som skulle vinnas genom den

ifrågasatta reformen, har riksräkenskapsverket framhållit, att debiteringen

skulle väsentligt förenklas och skatteinbetalningen underlättas. De största*

fördelarna skulle likväl vinnas i fråga örn restindrivningen och dess redovisning.

Verket har erinrat, att inemot 30 procent av hela antalet debetsedlar

å 1940 års kronoutskylder uppförts å restlängd. Varje restförd debetsedel

torde, innan den blivit slutligt redovisad, i genomsnitt hava föranlett, att ett

40-tal belopp — i vilka öretal normalt ingå — utskrivits och blivit föremål

för summeringsåtgärder. Fel vid avstämning och redovisning hänförde sig

vanligen just till öretalen, framhåller ämbetsverket vidare.

Revisorerna hava under förevarande paragraf undersökt möjligheterna

för ett bortarbetande av öretalen från kronodebetsedlarna. En förenkling i

sådant avseende hava synts revisorerna kunna ske därigenom, att de utskyldstitlar,

som ingå i kronouppbörden, redan vid debiteringen påföras endast

i helt krontal. Därest detta icke läte sig göra syntes revisorerna den utvägen

föreligga, att debetsedelns slutsumma avjämnas till helt krontal.

Det synes riksdagen som om genomförandet av en reform särskilt av det

slag, revisorerna i första hand ifrågasatt, skulle innebära en högst väsentlig

rationalisering på ifrågavarande område, varigenom personalminskningar

och kostnadsbesparingar kunde ernås. Såväl statskontoret som riksräkenskapsverket

hava anslutit sig till det av revisorerna framförda uppslaget.

Även riksdagen finner detsamma vara förtjänt av beaktande och att

omhandlade fråga bör göras till föremål för närmare utredning.

Under åberopande av det anförda får riksdagen alltså anhålla, att Kungl.

Majit ville låta verkställa utredning rörande frågan om bortarbetande av öretalen

från kronodebetsedlarna.

7 :o).

Avlöningsförmåner för icke-ordinarie personal.

Under finansdepartementet, § 30, hava revisorerna behandlat den icke-ordinarie

personalens inom statsförvaltningen anställnings- och avlöningsförhållanden.

Revisorerna hava inledningsvis redogjort för'' gällande bestämmelser och

tidigare framlagda förslag rörande anställningsformer och avlöning till den

icke-ordinarie personalen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens skrivelse Nr 423.

Revisorerna hava ansett det vara av intresse att närmare undersöka den

icke-ordinarie personalens anställnings- och avlöningsförhållanden samt därmed

sammanhängande spörsmål inom skilda delar av den civila statsförvaltningen.

Undersökningen har emellertid begränsats till att omfatta huvudsakligen

de två stora personalgrupper, som utgöras av administrativa amanuenser

och därmed jämställd personal inom den allmänna civilförvaltningen

— som regel rekryteringspersonal till befattningar i 18 och högre

lönegrad — samt skriv- och kontorsbiträden inom civilförvaltningen i sin

helhet. Revisorerna hava dock ansett sig böra utsträcka undersökningen att

omfatta motsvarande befattningshavare vid vissa militära förvaltningsmyn’

digheter.

Revisorerna hava för den skull med ledning dels av infordrade uppgifter

angående ifrågavarande personals arvode eller lön vid anställningens början,

de tider, under vilka begynnelselönen eller arvodet utgått, samt tidpunkten

för vederbörandes antagande till extra och extra ordinarie befattningshavare

ävensom placeringen i lönegrad därvid, dels ock av vederbörande myndigheters

tjänstematriklar eller avlöningsliggare uppgjort en i berättelsen intagen

sammanställning. Beträffande kommunikationsverken samt vissa större centrala

ämbetsverk hava allenast summariska uppgifter infordrats. Undersökningen

har företrädesvis avsett under femårsperioden den 1 juli 1936—den

30 juni 1941 nyanställd personal, som sistnämnda dag kvarstått i tjänst.

Revisorerna, som lämnat en redogörelse för de iakttagelser revisorerna

gjort vid granskningen av uppgifterna för de olika verken och myndigheterna,

hava sammanknutit dessa sina iakttagelser i följande allmänna uttalande.

Av den inledningsvis lämnade redogörelsen framgår, att behovet av reglerande

föreskrifter i fråga om anställningsformer och avlöning till ickeordinarie

personal redan tidigt uppmärksammats och att frågan härom därefter

vid ett flertal tillfällen varit föremål för behandling. Hittills utfärdade

föreskrifter synas emellertid icke reglera förhållandena inom ifrågavarande

område på ett tillfredsställande sätt.

Revisorernas utredning visar, att såväl anställningsformerna som avlöningsförhållandena

för den icke-ordinarie personalen inom olika verk förete mycket

stora ojämnheter. Personal med amanuensgöromål finnes sålunda placerad

i alla lönegrader från 10 till 18 och kvinnlig biträdespersonal i alla lönegrader

från 1 till 4 samt i vissa fall även i högre lönegrader. Medan befattningshavare

i vissa verk anställas såsom tillfälligt anställd personal och kvarstå

i denna anställningsform under lång tid, antages redan från början personalen

i andra verk till extra tjänstemän och i ytterligare andra verk till

extra ordinarie tjänstemän. Att dessa förhållanden i och för sig äro otillfredsställande

ligger i öppen dag. Personalen vid vissa verk kan under sådana

omständigheter anse sig mindre väl tillgodosedd, medan vid andra verk personalen

synes alltför väl tillgodosedd. I vissa fall, som kommit till revisorernas

kännedom, hava ifrågavarande ojämnheter medfört, att personal, som

under en tids tjänstgöring i visst verk inhämtat någon förtrogenhet och vana

vid göromålen inom detta, därefter övergått till befattning med i stort sett

enahanda arbetsuppgifter vid annat verk, men med bättre avlöningsvillkor

och förmånligare befordringsmöjligheter.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 423.

15

Visserligen föreligga åtskilliga svårigheter att i detalj reglera den ickeordinarie

personalens anställningsformer och avlöningsförhållanden gemensamt

för samtliga verk med deras skiftande arbetsuppgifter och organisation.

En sådan reglering kan givetvis mötas av gensagor från olika verk — framför

allt från dem som nu utmäta de största förmånerna •— under uppgift att

det arbete, som av de nyanställda kräves, både till omfattning och kvalitet

ligger över genomsnittet och därför motiverar större förmåner än de genomsnittliga.

Revisorerna, som icke bortse från att sådana förhållanden kunna

föreligga och ej heller förbise den betydelse tjänstemannens individuella egenskaper

har för hans arbete, anse emellertid att dylika omständigheter icke böra

utgöra hinder för att större likformighet åstadkommes de olika verken emellan

i fråga örn förmånerna till nyanställd personal. Med hänsyn härtill och

till de av revisorerna gjorda iakttagelserna anse revisorerna behov av reglerande

föreskrifter på förevarande område föreligga.

Vid utformandet av de föreskrifter, som enligt revisorernas mening sålunda

äro erforderliga, torde till en början böra beaktas spörsmålet om kompetensföreskrifter

för icke-ordinarie personal. Redan 1902 års löneregleringskommitté

ansåg sig såsom nämnts kunna fastslå, att av tvenne examina, av vilka

den lägre icke för sig medför tillräcklig kompetens för viss befattning, den

högre har benägenhet att undantränga den lägre. Revisorerna vilja på grund

av sina iakttagelser icke blott vitsorda, att denna tendens alltjämt äger bestånd,

utan hava även konstaterat, att tendensen i många fall förorsakat, att

högre kvalifikationer krävas än som motiveras av göromålens art. En följd

härav blir ofta, att sedan den högre kompetensen blivit regel befattningshavarna

under åberopande av just sin högre kompetens kräva en högre löneställning.

I detta sammanhang vilja revisorerna omnämna en uppgift, som

lämnats av Stockholms stads arbetsförmedling. Enligt denna uppgift har vid

förfrågningar från de statliga verken angående vikarierande skriv- och konlorsbiträden

så gott som undantagslöst uttryckts önskemål, att vederbörande

skulle hava avlagt studentexamen eller innehava normalskolekompetens. I

och för sig är härom ingenting att säga. Det bör emellertid nämnas, att arbetsförmedlingen

upplyser, att ersättningen till personer med den önskade

kompetensen under sommaren 1941 i allmänhet utgick med omkring 200

kronor för månad, medan ersättningen till skrivbiträden med folkskoleutbildning,

skrivmaskinskurs och någon praktik vid samma tid ej sällan stannade

vid 150 kronor för månad.

Det torde icke få anses uteslutet, att nu berörda förhållanden i någon mån

påverka tillströmningen till högre undervisningsanstalter. Är det känt, att

högre examensmeriter giva ökade möjligheter att vinna anställning i de statliga

verken, kan det nämligen för den enskilde medborgaren ofta te sig

förmånligare att förlänga studietiden med några år för att med större utsikter

till framgång därefter kunna söka sådan anställning. Nu berörda förhållanden

och den tidigare nämnda omständigheten att högre kompetens framkallar

krav på högre lön torde ofta samverka till att i det långa loppet skruva

ui>]) lönerna till högre belo])]) än som med hänsyn till arbetets art vore påkallat.

Härtill kommer, att arbetsglädjen hos en befattningshavare, som nödgas

syssla med enklare göromål än som motsvarar hans kompetens, ofta torde

menligt påverkas av känslan härav.

Med de anförda synpunkterna på frågan örn kompetensföreskrifter hava

revisorerna endast velat understryka angelägenheten av att spörsmålet örn

lönens anpassande efter arbetets art och därför erforderlig kompetens agnäs

den största uppmärksamhet.

Vad härefter angår den form, sorn bör väljas vid en befattningshavares

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens skrivelse Nr 423.

första anställning i verket, anse revisorerna, att vederbörande icke i andra

fall än då särskilda omständigheter därtill föranleda omedelbart bör antagas

till extra ordinarie tjänstemän.

Då anställning sker av rekryteringspersonal eller eljest för tillgodoseende

av ett för längre tid förefintligt om ock ej bestående behov av arbetskraft,

vill det förefalla revisorerna, som örn enklaste möjligheten att vinna ett enhetligt

lönesystem skulle vara, att vederbörande — åtminstone vid civilförvaltningen

— antages till extra tjänsteman. Endast då fråga är örn sjuk- eller

semestervikariat eller annat tillfälligt behov av arbetskraft, bör vederbörande

anställas såsom tillfällig tjänsteman, därvid ersättningen självfallet icke

bör bestämmas till högre belopp, än som motsvarar lönen för jämförlig extra

tjänsteman. Med hänsyn till att tjänstemannens första anställning i flertalet

fall utgör en utbildnings- och prövotid bör vid anställning såsom extra tjänsteman

den för jämförlig extra ordinarie tjänsteman ifrågakommande lönegraden

i allmänhet icke omedelbart komma till användning. I stället torde

för den nyanställda personalen böra användas en lönegrad, som ligger lägre

på löneskalan. I fråga örn manlig personal synes den praxis, som utbildats

exempelvis inom statsdepartementen och som innebär, att den nyanställda

personalen placeras fyra till fem lönegrader under den för jämförlig extra

ordinarie personal använda, innefatta en godtagbar lösning. Vid nyanställning

av kvinnlig personal torde i möjligaste mån böra eftersträvas anslutning

till det för sådan personal i allmänna arbetsmarknaden gällande löneläget.

Framhållas må, att anställning såsom extra tjänsteman icke är av fastare

natur än anställning såsom tillfällig befattningshavare och att svårigheter

därför icke behöva befaras, för den händelse vederbörande icke befinnes

lämplig eller behovet av hans arbetskraft framdeles skulle bortfalla.

Utan att närmare ingå på frågan om vilken tid, som normalt bör förflyta

mellan första anställningsdag och tidpunkten för antagandet till extra ordinarie

tjänsteman — under denna tidsperiod kan givetvis den extra tjänstemannen

hava befordrats till högre lönegrad än som vid anställningens början

tillkommit honom — vilja revisorerna likväl framhålla, att denna tid

icke bör sättas alltför kort. Med hänsyn till de förmåner i skilda avseenden,

som numera tillkomma extra ordinarie tjänstemän, främst tjänste- och familjepensionsrätten,

synes en tjänstgöring på 3 år —- vari i förekommande

fall borde få inräknas tingstjänstgöring eller annan jämförbar utbildningstid

eller anställning — före antagandet till extra ordinarie tjänsteman icke

kunna anses innefatta någon obillighet.

Vad slutligen angår befattningarnas inplacering inom löneplanerna, som

enligt revisorernas iaktta''gelser icke sker efter något enhetligt system, vilja

revisorerna föreslå, att det av 1928 års lönekommitté framförda förslaget,

enligt vilket det i regel skall ankomma på Kungl. Majit att pröva och fastställa

antalet extra ordinarie befattningar vid varje verk med angivande tilllika

av befattningarnas placering i lönegrad, tages under förnyat övervägande.

En dylik anordning utgör enligt revisorernas mening en oundgänglig förutsättning

för åstadkommande av reda och ordning på förevarande område.

Erfarenheterna från de förvaltningsområden, där en sådan ordning redan

tillämpas, hava enligt vad som uppgivits för revisorerna icke talat mot ett

utsträckande härav. Sålunda hava några särskilda svårigheter i fråga om

rekryteringen icke kunnat förmärkas.

Med hänsyn till denna frågas betydelse ur såväl statsverkets som befattningshavarnas

synpunkt hava revisorerna velat fästa riksdagens uppmärksamhet

på densamma.

Yttranden hava avgivits av statskontoret och allmänna lönenämnden.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 423.

17

Statskontoret Ilar framhållit, bland annat, att en lämplig åtgärd vore, att

närmare föreskrifter utfärdades rörande det sätt och den ordning, som i allmänhet

borde iakttagas i fråga om anställande och avlönande av rekryterings-

och annan icke-ordinarie personal. Ehuru sådana bestämmelser icke

torde kunna göras för ämbetsverken bindande, syntes statskontoret dock

förekomsten av normerande regler på förevarande område bliva av icke ringa

betydelse.

Allmänna lönenämnden har uttalat sig för, att den av revisorerna behandlade

frågan gjordes till föremål för närmare utredning.

Av den av revisorerna verkställda utredningen framgår, att betydande

ojämnheter äro för handen med avseende å amanuens- och biträdespersonalens

anställnings- och avlöningsförhållanden samt att denna personals befordringsgång

inom verken icke sker efter några enhetliga principer. Liknande

förhållanden torde, såsom allmänna lönenämnden framhållit, föreligga

även beträffande annan icke-ordinarie personal än den som omfattats

av revisorernas utredning. Riksdagen finner därför angeläget, att reglerande

föreskrifter meddelas för att, i den mån så är möjligt, åvägabringa enhetlighet

i anställnings- och avlöningshänseenden för den icke-ordinarie personalen

inom de olika verken vid den civila statsförvaltningen. Frågan på vad

sätt detta lämpligen bör ske synes riksdagen böra bliva föremål för närmare

utredning.

Riksdagen får alltså anhålla, att Kungl. Majit ville låta vidtaga åtgärder

för åvägabringande av enhetlighet i anställnings- och avlöningshänseenden

samt i fråga om befordringsgång för den icke-ordinarie personalen inom de

olika verken vid den civila statsförvaltningen.

8:o).

Tryckeriernas leveranser till kungl, biblioteket saint universitetsbiblioteken.

Under ecklesiastikdepartementet, § 32, hava revisorerna behandlat frågan

örn utgallring av vissa handlingar ur vissa offentliga bibliotek.

Revisorerna hava närmare redogjort för omfattningen av de leveranser av

biblioteksexemplar, som boktryckerierna översända till kungl, biblioteket

samt till universitetsbiblioteken i Uppsala och Lund.

Härefter hava revisorerna gjj^rt följande allmänna uttalande.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att tryckerierna till vart och ett av

ifrågavarande tre bibliotek årligen leverera omkring 90 hyllmeter vanligt

tryck, över 80 hyllmeter tidningar och 30 å 35 hyllmeter småtryck. För bevarande

av leveranstrycket kräves alltså sammanlagt mer än 600 hyllmeter

om året. Med den ständigt stigande produktionen av tryckalster måste antagas,

att behovet av utrymme för leveranstrycket successivt kommer att ökas.

Revisorerna inse till fullo värdet av att den nationella litteraturen — i ordets

vidsträcktaste mening -—- i största möjliga fullständighet sammanföres

och bevaras. Då de mycket betydande belopp, som under senare år anvisats

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 14 sami. Nr 423. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Riksdagens skrivelse Nr 423.

för beredande av ökade utrymmen åt biblioteken enligt vad ovan antoris

visat sig otillräckliga och då nya anspråk på ytterligare medel för ändamålet

följaktligen äro att emotse, finna revisorerna det emellertid nödvändigt

att åtgärder nu vidtagas för nedbringande av utrymmesbehovet för leveranstryck.

Svårigheterna att komma till rätta med detta spörsmål skola villigt erkän

nas. I första hand vilja revisorerna dock sätta i fråga, huruvida det verkligen

kan anses nödvändigt att all litteratur samlas och bevaras på tre håll.

Uppenbarligen kan all litteratur i en framtid tänkas bliva av värde för den

vetenskapliga forskningen. Lika uppenbart torde emellertid vara, att värdet

för framtida vetenskaplig forskning i allmänhet av utkommen litteratur kan

i viss mån graderas. Nödvändigheten att på något sätt begränsa bibliotekens

utrymmesbehov gör det enligt revisorernas mening påkallat med en utredning,

om det icke vore tillräckligt att litteratur av mindre värde för forskningen

i allmänhet bevarades på endast ett av biblioteken. De olägenheter,

som skulle kunna uppstå för en eller annan forskare till följd av en sådan

anordning, liksom de kostnader, som sovringen av materialet skulle förorsaka,

torde mer än väl uppvägas av de besparingar i form av minskade

byggnadskostnader, som skulle vinnas. Risken för att material av allmänt

värde, som i det enskilda fallet skulle visa sig icke kunna ersättas, kunde

genom olyckshändelse gå till spillo skulle givetvis ökas, men den torde få

tagas på samma sätt som risken för statens arkivbestånd samt dess konstskatter

och byggnadsminnesmärken.

En ställning för sig inom litteraturen intar det s. k. småtrycket. Detta till

synes efemära tryck, som vållar mycket arbete vid kontroll och uppordning,

rymmer en mångfald typer och kategorier och sträcker sig från fullkomligt

likgiltigt accidenstryck till för forskningen obestridligen värdefullt primärmaterial.

Genom de år 1941 beslutade ändringarna i tryckfrihetsförordningen

har visserligen såsom »tillfällighetstryck» från leveransplikten undantagits

en del småtryck, som utan tvekan icke förtjänar att bevaras. Men alltjämt

levereras såsom av revisorernas redogörelse framgår åtskilligt, som

regelmässigt utgallras av biblioteken utan att dessa äro därtill formellt förpliktade.

Redan denna omständighet talar enligt revisorernas mening för

att småtrycket göres till föremål för en ingående undersökning, åsyftande

att fastslå vad som omedelbart må kunna undangallras, vad som summariskt

ordnat bör förvaras på endast ett håll och vad som är av sådan förstarangsvikt

för forskningen, att det bör liksom hittills i väl ordnat och förtecknat

skick förvaras vid samtliga tre bibliotek.

Vid denna utredning bör särskilt uppmärksammas, att innehållet i åtskilligt

småtryck brukar återfinnas på annat håll. Så är exempelvis fallet

med flertalet av statliga myndigheter utfärdade cirkulär och andra tryckalster,

vilka förvaras i vederbörande myndighets —- i vissa fall till riksarkivet

eller landsarkiven överlämnade — arkiv. Samma är förhållandet med

tidtabeller för busslinjer och mindre järnvägar, vilka så gott som undantagslöst

annonseras i ortspressen och av vilka åtskilliga intagas i den av statens

järnvägar utgivna tidtabellen, samt med en stor del bröllopskort och flertalet

program, vilkas innehåll likaledes som regel i en eller annan form

inflyter i ortspressen. I den mån innehållet kan återfinnas på annat håll anse

revisorerna det vara av vikt att nu ifrågavarande tryck utgallras ur bibliotekens

samlingar.

Slutligen vill det förefalla revisorerna, som om en särskild utväg borde

undersökas i fråga om bibliotekens samlingar av tidningar. Dessa anlitas

i stor utsträckning och äro av största värde för forskningen inom vitt skilda

fack. Tidningarnas format gör dem emellertid ganska ohanterliga, vartill

s. 19 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 423.

19

kommer atl materialet numera ofta är av sådan beskaffenhet, ali de efter

relativt kort tid komma alt bli oanvändbara. Redan nu äro de båda universitetsbiblioteken

försedda med viss fotografisk utrustning, som möjliggör

reproduktion av materialet i form av fotostatiska kopior och smalfilmsbilder.

Erfarenheterna av den under det pågående kriget utförda arkivfotograferingen

inom olika statsinstitutioner hava givit vid handen, att det numera

är möjligt att för rimliga kostnader medelst fotografering reproducera

även mycket stora arkivmassor. Det synes på grund härav ligga nära till

hands att en utredning verkställes, om det icke skulle vara tekniskt möjligt

att för överkomlig kostnad medelst fotografering överföra större eller mindre

del av tidningssamlingarna på ett beständigare material än tidningspapper

i ett format, som utgjorde blott en bråkdel av det ursprungliga.

Med hänsyn till vad nu anförts hava revisorerna velat fästa riksdagens särskilda

uppmärksamhet på frågan örn tryckeriernas leveranser till kungl,

biblioteket och universitetsbiblioteken.

Yttranden hava avgivits av riksbibliotekarien och kanslern för rikets universitet,

som bifogat yttranden av överbibliotekarierna och de mindre konsistorierna

vid universiteten i Uppsala och Lund.

Riksbibliotekarien har framhållit, bland annat, följande.

Det problem, som beröres i riksdagens revisorers berättelse, d. v. s. problemet

om kungl, bibliotekets möjlighet att ordna och för framtiden bevara det

tryck, som på grund av leveransplikten årligen till dem överlämnas, har

länge inom biblioteket varit föremål för övervägande. Ur forskningssynpunkt

måste det anses som ett intresse att så mycket som möjligt av vår tids tryckproduktion

bevaras till framtiden, men att bevara allt, som i tryck utkommer,

kan givetvis aldrig komma i fråga. Någon inskränkning i bevarandet

av den egentliga bokproduktionen lärer emellertid icke lämpligen kunna förutsättas,

utan torde eventuella begränsningsåtgärder komma att beröra dels

tidningarna, dels det s. k. småtrycket, d. v. s. det tryck, som icke faller inom

bokhandelns område utan har karaktär av tillfällighetstryck (program, affischer,

smärre års- och revisionsberättelser, mindre reklam- och affärstryck

m. m.).

Då frågan örn helt eller delvis bevarande av dessa håda kategorier av tryck

har väsentligen olika karaktär, har riksbibliotekarien i en närmare redogörelse

behandlat dem var och en för sig.

Kanslern för rikets universitet har förordat, alt den av revisorerna ifrågasatta

utredningen kommer till stånd. Vad angår formen för en sådan utredning,

har kanslern instämt med vad överbibliotekarien i Lund och mindre

akademiska konsistoriet därstädes anfört, nämligen atl denna utredning

lämpligen borde uppdragas åt cheferna för de berörda biblioteken.

Revisorerna hava genom sin här verkställda utredning påvisat behovet av

att åtgärder nu vidtagas för nedbringande av utrymmesbehovet för leveranstryck.

Samtliga hörda myndigheter hava ock vitsordat behovet av att det av

revisorerna väckta spörsmålet ulrcdes. Enligt riksdagens mening måste stål ka

skäl tala. för alt omedelbara åtgärder vidtagas för genomförandet av en

rationell sovring av det tryck som bör bevaras. 1 första hand synes därvid

böra övervägas, örn det icke vore tillräckligt att litteratur av mindre värde

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Riksdagens skrivelse Nr 423.

för forskningen i allmänhet bevarades på endast ett håll. Vidare torde frågan

om det s. k. smålrycket böra göras till föremål för en ingående undersökning,

åsyftande i första hand att fastslå vad som omedelbart må kunna utgallras.

Ytterligare bör enligt riksdagens mening undersökas i vad mån biblioI

ekens samlingar av tidningar medelst fotografering kunna överföras på ett

beständigare material än tidningspapper i ett format, som utgör blott en

bråkdel av det ursprungliga. Slutligen torde i enlighet med universitetskanslerns

i hans yttrande framförda förslag böra undersökas, örn icke såsom

bokmagasin kunde användas byggnader av mera anspråklös karaktär än

de nuvarande monumentala biblioteksbyggnaderna.

Riksdagen, som erinrar om att Kungl. Maj:t i anledning av vad riksdagens

år 1938 församlade revisorer anfört rörande arkiveringen av statsmyndigheternas

handlingar genom beslut den 9 februari 1940 tillkallat särskilda

sakkunniga att biträda med utredning av detta spörsmål, vill ifrågasätta, om

icke åt dessa sakkunniga bör uppdragas att utreda jämväl nu ifrågavarande

biblioteksspörsmål.

Riksdagen får alltså anhålla, att Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder för nedbringande

av de tre stora statsbibliotekens utrymmesbehov för leveranstryck

samt därjämte till omprövning upptaga de spörsmål, som äga samband därmed.

9:o).

Statens lån oell bidrag för egnahems- och bostadsförbättringsändamål.

Under jordbruksdepartementet, § 38, hava revisorerna framställt vissa erinringar

mot nuvarande system för lån och bidrag för egnahems- och bostadsförbättringsändamål.

Efter att hava lämnat en redogörelse för gällande bestämmelser på området

hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen finnes för närvarande

en mångfald låne- och bidragsformer som alla hava till syfte att underlätta

för mindre bemedlade och obemedlade att förvärva egnahem eller att vidtaga

förbättringar å dessa. Visserligen kan med ett visst fog göras gällande,

att dessa skilda hjälpformer tillkommit med tanke på förutsättningarna hos

olika kategorier av samhällsmedlemmar och att dessa förutsättningar beaktats

vid fastställandet av villkoren för lånen och bidragen. Det skulle ur

denna synpunkt kunna anses vara en styrka, att hjälpsystemet är mångsidigt

utbyggt.

Emellertid kan förhandenvaron av flera olika typer av lån och bidrag för

samma eller närbesläktade ändamål å andra sidan vara förenad med olägenheter.

överblicken över systemet försvåras onekligen, och icke minst för allmänheten

blir det ogörligt att på förhand bedöma innebörden av de skilda

tåne- och bidragsformerna. Risk finnes vidare för en icke önskvärd kombination

av olika hjälpformer. Som exempel kan nämnas, att tendenser visat

sig att jämsides med egnahemslån och premielån bevilja bostadsförbättringsbidrag

för förbättring av byggnadsbeståndet å den egnahemsbelånade fas
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 423,

21

lisbeten. Ett sådant förfaringssätt synes std i strid med den tanke, som ligger

till grund för egnahemsverksamheten, nämligen att egnahems- och premielånen

skola vara tillräckliga för att jämte vad låntagaren själv kan tillskjuta

genom egna tillgångar och i form av eget arbete täcka kostnaderna för förvärv

och iordningställande av ett egnahem. Till försvar för en kombination

av egnahemslån och eventuellt premielån med förbättringsbidrag har emellertid

hänvisats till, att det under nionde huvudtiteln anvisade anslaget till

premielån är mycket knappt tillmätt, medan det under femte huvudtiteln

uppförda anslaget till förbättringsbidrag för närvarande är tämligen betydande.

Särskilt anmärkningsvärt ter sig tillämpningen jämsides av flera olika

låne- och bidragsformer i sådana fall, när den resulterar i en oenhetlig behandling

av olika hjälpsökande, utan att tillräckliga motiv kunna påvisas

härför. Det kan exempelvis förekomma, att en av tre grannar har erhållit ett

bostadsanskaffningslån, förenat med familjebidrag, för byggande av en

bostadsbyggnad med en standard som, då någon maximikostnad ej är bestämd

i föreskrifterna för denna långivning, kanske höjer sig över den i

orten vanliga standarden. En granne nied lika stor familj har måhända erhållit

ett arbetarsmåbrukslån, eventuellt kombinerat med ett mindre byggnadsbolag,

till ett sammanlagt belopp av högst 8,000 kronor till förvärv av

såväl jord som bostads- och ekonomibyggnader. Låt vara att denne låntagare

själv kan lämna något tillskott i form av eget arbete och möjligen även erhåller

något mindre bidrag från kommunen, är det givet, att byggnadsstandarden

å ett sådant arbetarsmåbruk måste hållas ytterligt låg. Slutligen kan den

tredje grannen hava erhållit ett vanligt egnahemslån enligt de villkor, som

gälla för dessa lån. Det kan också hända, att en person har fått ett egnahemslån

till förvärv av ett bostadsegnahem, vars värde enligt gällande bestämmelser

icke får överstiga 12,000 kronor, medan en granne erhållit ett

.statligt tertiärlån för uppförande av en bostad utan fastställt maximivärde.

Vidare kan den ene hava tillerkänts ett tilläggslån för örn- eller tillbyggnad

av ett bostadsegnahem, den andre ett förbättringsbidrag, eventuellt i förening

med nybyggnadslån, och den tredje ett förbättringslån för samma ändamål.

Stundom är det ej lätt att bedöma, vilken form som är den fördelaktigaste

för lån- eller bidragstagaren. Detta är bland annat förhållandet, då en hjälpform,

som benämnes lån, innesluter en betydande subvention, såsom fallet

är med de under 10 år räntefria förbättringslånen.

De olägenheter, som äro förenade med en tillämpning jämsides av flera

olika låne- och bidragstyper, kunna bliva särskilt iögonenfallande, när lånen

eller bidragen handhavas av olika såväl statliga som kommunala organ.

Revisorerna finna det angeläget, att mera enhetliga grunder införas för

låne- och bidragsgivningen för här avsedda ändamål. Utan att vilja framlägga

något utformat förslag vilja revisorerna ifrågasätta, örn icke en för de

liesta fall gemensam låneform kunde tillämpas, vilken, där så erfordrades, i

förekommande fall kunde kompletteras med lämpligt tillmätta bidrag dels

för att täcka ej omedelbart räntabla kostnader för sanering av byggnader,

uppodling m. lii., dels till sådan utvidgning av bostadsbyggnad, som sammanhänger

med att bostaden är avsedd för en barnrik familj, och dels till nedbringande

av de årliga bostadskostnaderna för barnrika familjer. Att de olika

låne- och bidragsformerna för närvarande finansieras genom anslag under

skilda huvudtitlar å budgeten samt att kommunerna äro mera aktivt inkopplade

i det ena fallet än i det andra, synes icke böra slå i vägen för en rationalisering

på förevarande område.

På grund av vad här anförts finna revisorerna det önskvärt, att den statliga

låne- och bidragsverksamheten för egnahems- och bostadsförbältriiigs
lliliinxj

lill riksdiiycns protokoll 1''J''i‘J. Ii sunil. Nr Ii

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Riksdagens skrivelse Nr 423.

ändamål göres till föremål för utredning i syfte att ernå en rationalisering.

Härvid böra även särskilt uppmärksammas möjligheterna att göra verksamhetsgrenarnas

organisation mera likformig.

Yttrande har avgivits av egnahemsstyrelsen, som bifogat yttrande från statens

byggnadslånebyrå. Egnahemsstyrelsen har tillstyrkt revisorernas förslag

om utredning i ärendet. Av yttrandet från statens byggnadslånebyrå framgår,

att bostadssociala utredningen inom ramen för sitt uppdrag, bland annat,

ägnar intresse åt frågor sammanhängande med nu berörda spörsmål.

Av den av revisorerna verkställda utredningen framgår, att betydande

olägenheter äro förenade med nuvarande mångfald av låne- och bidragsformer

för egnahems- och bostadsförbättringsändamål. Såsom revisorerna framhållit

försvåras sålunda överblicken över systemet, och icke minst för allmänheten

blir det ogörligt att på förhand bedöma innebörden av de skilda hjälpformerna.

Vid tillämpning jämsides av flera olika låne- och bidragstyper

kunna vidare icke önskvärda kombinationer uppstå. Riksdagen är därför av

den uppfattningen, att den statliga låne- och bidragsverksamheten för egnahems-

och bostadsförbättringsändamål bör reformeras i syfte att ernå en rationalisering

på området, och anser fördenskull, att denna fråga bör göras till

föremål för utredning.

Riksdagen får därför anhålla, att Kungl. Majit ville i rationaliseringssyfte

låta verkställa utredning rörande den statliga låne- och bidragsverksamheten

för egnahems- och bostadsförbättringsändamål.

Stockholm den 8 juli 1942.

Med undersåtlig vördnad.

428280. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1942.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.