Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens dr 1942 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1941—30 juni 1942.

1943-06-28 · 24 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 23 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1943:417, Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens dr 1942 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1941—30 juni 1942.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 417.

1

Nr 417.

Godkänd av första kammaren den 28 juni 1943.

Godkänd av andra kammaren den 28 juni 1943.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens dr

1942 församlade revisorers berättelse angående verkställd

granskning av statsverkets jämte därtill hörande

fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1

juli 1941—30 juni 1942.

(Statsutskottets utlåtande nr 141.)

Till KONUNGEN.

Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer rörande

verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,

styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1941—30 juni 1942 uti avgiven berättelse

anmält samt vederbörande verk och myndigheter uti däröver avgivna

förklaringar hos Kungl. Maj :t andraga, får riksdagen i nedan nämnda ärenden

anföra följande.

l:o)

Begränsning av krigsrättsförfarandet i vissa ärenden.

Under justitiedepartementet, § 2, hava revisorerna meddelat, att de vid sin

granskning av krigsrätternas protokoll uppmärksammat, att av de vid krigsrätterna

handlagda målen och ärendena ett betydande antal varit betingat av

förlust av eller skada å kronans egendom (Del I, sid. 4—6).

Till belysande av den omfattning i vilken dylika ärenden hänskjutas till

prövning vid krigsrätt hava revisorerna uppgjort en sammanställning för

åren 1940 och 1941 avseende dels totalantalet vid regementskrigsrätterna (stationskrigsrätterna)

handlagda mål och ärenden dels ock det antal av ifrågavarande

ärenden som avsett förlust av eller skada å kronans egendom.

Revisorerna hava uppmärksammat, att krigsfiskalema i hithörande ärenden

i de flesta fall icke framställa något ersättningsyrkande samt att krigsrätternas

utslag i det övervägande antalet fall är friande. Vidare har uppmärksammats,

att i vissa fall krigsrätt sammanträtt endast för behandling

av hithörande ärenden ävensom att ärenden angående förkommen materiel

till så obetydligt värde som omkring 10 kronor varit föremål för handläggning

vid upprepade tillfällen.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. ti sami. Nr 417.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse nr 417.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Såsom av det ovan anförda framgår överlämnas i mycket stor utsträckning

ärenden angående förlust av eller skada å kronans egendom till handläggning

vid krigsrätt. Detta har enligt vad revisorerna vid sin granskning uppmärksammat

i avsevärd utsträckning varit fallet jämväl då värdet av den förlorade

eller skadade egendomen varit ringa. Viss begränsning finnes likväl redan nu

föreskriven genom det stadgandet i gällande reglementen, att ifrågavarande

ärenden skola hänskjutas till krigsrätt, därest vederbörande chef finner detta

påkallat av i saken yppade omständigheter eller med hänsyn till det skadades

eller förlorades värde. Revisorerna hava uppmärksammat, att krigsrätternas

utslag i berörda ärenden i allmänhet varit friande.

Utan att fatta ståndpunkt till frågan örn vilka åtgärder, som böra vidtagas

för att genomföra en begränsning av antalet hithörande ärenden, som komma

under krigsrätts prövning, vilja revisorerna erinra, att en möjlighet härtill

står till buds genom att föreskriva, att dylika ärenden icke få hänskjutas till

krigsrätt, försåvitt icke det beräknade värdet å egendomen uppgår till visst

bestämt belopp. Revisorerna vilja i detta sammanhang jämväl erinra om den

enligt disciplinstadgan för personalen vid statens järnvägar åt järnvägsstyrelsen,

distriktsförvaltning, distriktschef m. fl. myndigheter givna bestraffningsrätten.

Jämlikt disciplinstadgan kan befattningshavare, som är vållande till

skada å eller förlust av järnvägen tillhörig egendom, efter förhör i närvaro

av befäl ådömas böter, motsvarande 1—10 dagars lön.

Med hänsyn till de kostnader och den tidsutdräkt som äro förenade med

förfarande vid krigsrätt vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida icke utredning

bör ske i syfte att begränsa antalet hithörande ärenden, som hänskjutas till

krigsrätt.

Yttranden hava avgivits av arméförvaltningen, marinförvaltningen och

flygtörvaltningen (Del. II, sid. 1—6). Arméförvaltningen har tillstyrkt revisorernas

förslag angående utredning i syfte att begränsa antalet till krigsrätt

hänskjutna ärenden. Marinförvaltningen har meddelat, att enligt för marinen

gällande bestämmelser äger den myndighet eller den befälhavare, som i

anledning av uppkommen skada eller förlust av materiel anbefallt undersökning

därom, ålägga den, som vid undersökning befunnits vållande till skadan

eller förlusten, ersättningsskyldighet med visst belopp, med rätt för den

sålunda ersättningspliktige att i händelse av missnöje med beslutet få ersättningsfrågan

prövad av domstol. Flygförvaltningen har framhållit, att frågan

örn införande av bestämmelser liknande de nu för marinen gällande avses

bliva föremål för övervägande i samband med omarbetande av för flygvapnet

gällande förvaltningsreglementen, och ämnar ämbetsverket därvid ägna de av

riksdagens revisorer gjorda uttalanden tillbörlig uppmärksamhet.

Av den av revisorerna verkställda utredningen framgår, att ärenden angående

förlust av eller skada å kronans egendom i mycket stor utsträckning

överlämnas till handläggning vid krigsrätt. Uppenbart är att handläggningen

av dylika mål måste bliva synnerligen betungande för krigsdomstolarna ävensom

förorsaka statsverket kostnader, som i många fall icke stå i rimlig proportion

till de ofta ringa belopp, målen avse. Riksdagen har därför funnit

önskvärt, att på ifrågavarande område införes ett smidigare och framförallt

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 417.

3

billigare förfarande än vad som nu är rådande, dock givetvis utan att därmed

beivrandet av vårdslöshet vid handhavandet av kronans persedlar eller

rättssäkerheten överhuvud taget äventyras. Riksdagen har därför i likhet med

revisorerna funnit, att omhandlade fråga bör göras till föremål för utredning.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning av

frågan örn begränsning av krigsrättsförfarandet i vissa ärenden.

2:o)

Kostnader för bevakning av hanmar.

Under socialdepartementet, § 13, hava revisorena behandlat frågan om användandet

av personal vid tullverket för vissa bevakningsuppgifter (Del I,

sid. 40—43).

Revisorerna hava meddelat, att de å förslagsanslaget till anordnande av

polisbevakning i annan än den i lagen om polisväsendet i riket stadgade

ordning m. m. redovisade utgifterna uppgingo för budgetåret 1940/41 till

8,273,316 kronor och för budgetåret 1941/42 till 8,797,355 kronor. I dessa

utgifter ingingo kostnader för bevakning av hamnar under budgetåret 1940/

41 med 2,108,078 kronor och under budgetåret 1941/42 med 2,613,639 kronor.

Nämnda kostnader hava således under sistförflutna budgetår avsevärt

stigit.

Revisorerna hava erinrat örn att 1941 års revisorer framhållit de möjligheter

till nedbringande av kostnaderna för ifrågavarande ändamål, som torde

stå att vinna genom att den ifrågakommande polisbevakningen överflyttades

å tullverket och dess personal. Den av revisorerna nu verkställda utredningen

utvisar emellertid, att tullverkets personal endast i ytterst ringa omfattning

tagits i anspråk för berörda ändamål. Revisorerna hava vidare upprättat en

sammanställning, utvisande den utsträckning, i vilken ordinarie och extra

ordinarie befattningshavare i tullverket under budgetåret 1941/42 anlitats

för bevakning av hamnar.

Revisorerna hava därefter gjort följande allmänna uttalande.

Såsom av det ovannämnda framgår erinrade 1941 års revisorer örn de möjligheter

till nedbringande av kostnaderna för hamnbevakning, som syntes

stå att vinna genom att bevakningen överflyttades å tullverket och dess personal.

Innevarande års revisorer hava emellertid vid sin granskning uppmärksammat,

att tullverkets personal i ytterst ringa omfattning tages i anspråk

för ifrågavarande bevakningsuppgifter.

Synnerligen anmärkningsvärt synes det revisorerna, att den vid vissa norrländska

hamnar stationerade tullpersonalen icke i större utsträckning tagits

i anspråk för bevakning av samma hamnar under vintertid utan att för ändamålet

anlitats särskild polispersonal. Vidare anse revisorerna att, när för

bevakningsändamål tullpersonal finnes tillgänglig, denna personal i första

hand skall tagas i anspråk, även örn detta föranleder att tidigare anställd

extra polispersonal måste entledigas. Genom ett sådant förfaringssätt, rätt

utnyttjat, skulle enligt vad revisorerna förvissat sig örn bevakningskostnaderna

i flera fall kunnat avsevärt nedbringas. Slutligen hava revisorerna icke

kunnat undgå att lägga märke till att åtskilligt brister i samarbetet mellan

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Riksdagens skrivelse nr 417.

myndigheterna, när det gäller att ordna hamnbevakningen på det för statsverket

billigaste sättet.

Revisorerna, som äro av den uppfattningen att bestyret med ifrågavarande

bevakning bör i betydligt större utsträckning än som hittills skett

överflyttas å tullverket och dess personal, hava velat bringa de nu gjorda

iakttagelserna till riksdagens kännedom.

Yttranden hava avgivits av generaltullstyrelsen, Överståthållarämbetet och

länsstyrelserna (Del II, sid. 31—38). I fråga örn länsstyrelsernas yttranden

hava endast vissa av dessa befordrats till trycket. De i ärendet hörda myndigheterna

hava i allmänhet anslutit sig till revisorernas förslag. Av vissa

länsstyrelsers yttranden framgår, att de av revisorerna framställda önskemålen

redan beaktats.

Revisorerna hava erinrat om att 1941 års revisorer framhållit de möjligheter

till nedbringande av kostnaderna för hamnbevakning, som stöde att

vinna genom att den ifrågavarande polisbevakningen överflyttades å tullverket.

Den av revisorerna nu verkställda undersökningen utvisar, att tullverkets

personal endast i ytterst ringa omfattning tagits i anspråk för berörda

ändamål ävensom att statens kostnader för hamnbevakningen under

senast förflutna budgetår avsevärt stigit. Det har velat förefalla riksdagen,

som örn en av anledningarna härtill vore att söka i bristande samarbete mellan

myndigheterna i fråga om hamnbevakningens ordnande på det för statsverket

billigaste sättet. Riksdagen, som funnit angeläget att de med hamnbevakningen

förenade stora kostnaderna nedbringas, anser att frågan om

lämpligaste sättet härför bör göras till föremål för närmare undersökning.

Riksdagen har velat erinra örn att Kungl. Maj :t genom beslut den 5 februari

1943 bemyndigat chefen för socialdepartementet att tillkalla vissa sakkunniga

med uppdrag att verkställa utredning rörande vissa bevakningsfrågor. Såsom

framgår av statsrådsprotokollet till nämnda beslut skola de sakkunniga

jämväl uppmärksamma frågan om anordnande av inhägnade bevakningsområden

inom tullhamnar ävensom till behandling upptaga övriga bevakningsspörsmål,

som de sakkunniga under fortgången av sitt arbete skulle

finna böra komma under övervägande.

Det har synts riksdagen lämpligt, att den under förevarande paragraf behandlade

frågan blir föremål för behandling av ifrågavarande sakkunniga.

Under åberopande av det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl. Majit

måtte åt de för utredning rörande vissa bevakningsfrågor tillsatta sakkunniga

uppdraga att till behandling upptaga frågan rörande hamnbevakningen.

3:o)

Kostnaderna för inlösen och förvaring av vapen.

Under socialdepartementet, § 15, hava revisorerna framställt vissa erinringar

beträffande kostnaderna för inlösen och förvaring av vapen (Del I,

sid. 45—51).

Enligt vapenkungörelsen den 22 juni 1934 (nr 315) må länsstyrelse åter
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 417.

5

kalla meddelat tillstånd att innehava skjutvapen eller meddela förbud mot

fortsatt innehav av sådant vapen. I händelse av sådan återkallelse eller sådant

förbud, liksom då ansökan avslås om tillstånd att innehava skjutvapen,

som förvärvats genom arv eller testamente eller på grund av giftorätt, skall

vapnet avlämnas till polismyndighet, magistrat, stadsstyrelse eller kommunalborgmästare.

Vapnet skall, där det ej förklaras förverkat, inlösas av kronan.

Det skall förvaras under lås och på säkert ställe. Med inlöst vapen skall

förfaras på sätt länsstyrelsen bestämmer.

Enligt kungörelsen den 22 juni 1934 (nr 316) om inlösen av skjutvapen

enligt vapenkungörelsen har länsstyrelsen att fastställa det värde å vapen

som skall inlösas, efter vilket inlösen skall ske, samt att låta till vapnets ägare

utbetala lösensumman.

I brev den 22 juni 1934 har Kungl. Maj:t anbefallt arméförvaltningens

artilleridepartement att, i den mån så lämpligen kan ske, lämna länsstyrelse,

som därom framställer begäran, bistånd dels med värdering av vapnen, dels

ock med förvaring och vård av vapen som inlösts eller förverkats jämlikt

vapenkungörelsen. På grund av dessa föreskrifter överlämnas sådana vapen

av samtliga länsstyrelser till olika arméns tygstationer. Överståthållarämbetet

däremot förvarar i Stockholm inlösta eller förverkade vapen i kriminalpolisens

godsrum.

Revisorerna hava meddelat, att de verkställt en utredning rörande dels

kostnaderna för inlösen och värdering av vapen under budgetårenl934/35—

1941/42, dels ock inkomster av försålda vapen under samma tid. Resultatet

innefattas i två i revisionsberättelsen intagna sammanställningar. Enligt sammanställningarna

hava kostnaderna under nämnda tid uppgått till mer än

sexdubbla beloppet av inkomsterna. Revisorerna hava vidare meddelat, att de

vid besök å kriminalpolisens i Stockholm förråd kunnat fastslå, att flera av

vapnen vid värdering åsatts och därefter inlösts till uppenbart överpris ävensom

att motsvarande övervärdering ej sällan förekommer jämväl hos länsstyrelserna.

I vissa fall, framhålla revisorerna, hava inlösen ägt rum av vapen,

som ej innefattas av vapenkungörelsen.

Revisorerna hava i ärendet gjort följande allmänna uttalande.

Syftet med bestämmelserna i vapenkungörelsen angavs under förarbetena

vara att genom det allmännas kontroll över vapeninnehavet i landet före

bygga bildandet av beväpnade enskilda sammanslutningar. Utan att närmare

ingå på frågan om för vinnande av detta syfte inlösen av vapen verkligen kan

anses nödvändig i hela den utsträckning, som för närvarande är föreskriven,

vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida exempelvis salongsgevär eller salongspistoler,

lösa gevärspipor och ryttarpistoler kunna anses så användbara för

samhällsfarliga företag, att deras fortsatta inlösande kan anses påkallat.

Vad därefter angår kostnaderna för inlösen av vapen, framgår av den lämnade

redogörelsen alt dessa årligen uppgå till avsevärda belopp. För att nedbringa

dessa kostnader finna revisorerna det påkallat, att föreskrifterna om

inlösen ändras så, alt den som icke längre önskar tillstånd att innehava vapen,

av länsstyrelsen kan åläggas att själv söka försälja vapnen till behörig

köpare. I fall, då vederbörande förklarar sig icke önska eller kunna verkställa

sådan försäljning, synas billighets- eller andra skäl icke göra det påkal
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse nr 417.

lat att vapnet inlöses till högre pris än som betingas av skrotvärdet. I fråga

om värderingen av vapen, som icke på angivna sätt skulle inlösas, synes en

ändring av praxis böra ske på det sätt, att till utgångspunkt för värderingen

tages det pris som kan erhållas vid försäljning till vapenhandlare och icke

såsom för närvarande vapenhandlamas försäljningspris.

Beträffande kostnaderna för och arbetet med förvaring av vapen, varom

nu är fråga, giva revisorernas iakttagelser vid handen, att dessa skulle kunna

väsentligt nedbringas genom införandet av en enklare procedur. Sålunda torde

endast vapen, som kunna antagas vara lämpliga för försvarsmakten eller

eljest fullt användbara, böra överlämnas till tygstationerna, övriga vapen

borde av länsstyrelsen försäljas direkt, i förekommande fall såsom skrot. Beträffande

till tygstationerna redan överlämnade och framdeles inkommande

vapen synes böra föreskrivas, att dessa må av tygstationen försäljas utan att

tillstånd av länsstyrelsen skall erfordras. I samband med en sådan ändring

av föreskrifterna böra självfallet åtgärder vidtagas för omedelbar försäljning

av tygstationernas förråd av såsom vapen obrukbara pjäser.

Yttranden hava avgivits av arméförvaltningens tygdepartement och Överståthållarämbetet

(Del II, sid. 39—41). Tygdepartementet har tillstyrkt i revisorernas

uttalande framställda förslag till åtgärder. Överståthållarämbetet

har icke haft något att erinra mot revisorernas förslag, att den som icke

längre önskar innehava vapen skall i första hand själv söka sälja vapnen

till behörig person, och att, då kronan inlöser vapnen, till utgångspunkt för

värderingen tages det pris, som kan erhållas vid försäljning till vapenhandlare.

Den av revisorerna verkställda undersökningen utvisar, att kostnaderna för

inlösen och värdering av vapen uppgå till avsevärda belopp, vilket delvis torde

bero därpå att vapnen vid värdering åsatts och därefter inlösts till överpris.

Vidare framgår att förvaringen av vapen, som förklarats förverkade eller

som av kronan skola inlösas, kräver betydande utrymmen och i betraktande

av vapnens värde oproportionerligt mycket arbete. Riksdagen delar revisorernas

mening, att de härmed förenade kostnaderna och arbetet torde kunna

väsentligt nedbringas genom införandet av en enklare procedur än den som

nu tillämpas. På grund härav har riksdagen funnit sig böra anhålla, att Kungl.

Maj:t ville föranstalta om närmare undersökning i denna fråga. Riksdagen

får alltså anhålla, att Kungl .Maj:t ville låta vidtaga åtgärder i syfte att nedbringa

kostnaderna för inlösen och förvaring av vapen, som förklarats förverkade

eller som av kronan skola inlösas.

4:o)

Vissa iakttagelser beträffande besparingsåtgärder inom allmänna

civilförvaltningen.

Under finansdepartementet, § 19, hava revisorerna meddelat, att de närmare

undersökt, i vad mån inom allmänna civilförvaltningen besparingsåtgärder

vidtagits i anledning av vissa av Kungl. Majit i angivet syfte utfärdade

föreskrifter (Del I, sid. 64—68).

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 417.

7

Revisorerna hava inledningsvis redogjort för ifrågavarande föreskrifter.

Sålunda omnämnes, bland annat, att Kungl. Maj:t genom cirkulär den 1

december 1939 (nr 831) till statsmyndigheterna angående vissa besparingsåtgärder

anbefallt statsmyndigheterna att noggrant undersöka möjligheterna

att nedbringa utgifterna för omkostnader samt att skyndsamt vidtaga de besparingsåtgärder,

vartill undersökningen kunde föranleda. 1 cirkuläret erinrades

om att i en inom finansdepartementet upprättad promemoria frågan

om de åtgärder, som kunde vidtagas för nedbringande av statsverkets utgifter

för expenser och publikationstryck, upptagits till behandling. Till ledning

för besparingsarbetet hade i promemorian angivits vissa allmänna riktbnjer.

Sålunda framhölls, att nyinköp av möbler, skriv- och räknemaskiner

m. fl. inventarier endast borde ske, när så oundgängligen erfordrades för arbetets

fullgörande.

I cirkulär till statsmyndigheterna den 4 januari 1940 (nr 37) angående

begränsning av vikariatsförordnande m. m. anbefallde Kungl. Maj:t statsmyndigheterna

att icke i annat fall än då så prövades oundgängligen erforderligt

meddela förordnande för tjänsteman att såsom vikarie uppehålla

befattning, att i möjligaste mån begränsa nyanställning av icke-ordinarie personal

och anlitande av tillfällig arbetskraft ävensom sådan tjänstgöring utöver

fastställd arbetstid, för vilken övertidsersättning finge utgå, samt att

tillse att stadgad arbetstid i full utsträckning utnyttjades.

Tillika anbefallde Kungl. Majit statsmyndigheterna att i all den utsträckning,

förhållandena medgåve, begränsa meddelandet av partiella ledigheter,

som föranledde att vikarier måste förordnas för fullgörande av vissa med

tjänsterna förenade göromål.

Revisorerna hava sammanknutit sina iakttagelser i följande uttalande.

Vid granskning av ett flertal ämbetsverks och myndigheters räkenskaper

hava revisorerna kunnat konstatera, att, i stort sett, antalet meddelade vikariatsförordnanden

undergått någon minskning. Inom vissa ämbetsverk hava

dylika förordnanden inskränkts väsentligt, i det att vikarier förordnats allenast

å föredragandetjänster (exempelvis byråchefs- och vissa sekreterarebefattningar)

samt å kamrerare-, kassörs- och registratorstjänster. På andra

håll däremot synes någon begränsning i förevarande hänseende icke hava

skett. Vikariatsförordnanden hava sålunda förekommit icke blott å ordinarie

befattningar i olika lönegrader utan även å extra ordinarie tjänster, såsom

kontorsbiträdes-, kanslibiträdes-, kansliskrivare- samt amanuenstjänster

m. fl.

Det är givetvis svårt att avgöra, vilka vikariatsförordnanden, som måste

anses oundgängligen erforderliga. På flera håll förekommer, att i den för

vederbörande ämbetsverk eller myndighet fastställda instruktionen ävensom

i andra författningar bestämmelser intagits örn att vissa ärenden skola handläggas

av särskilda befattningshavare. I sådana fall har vikariatsförordnande

i regel ansetts böra meddelas. Ofta hava emellertid dylika bestämmelser intagits

i ämbetsverkens arbetsordningar, vilka utfärdas av verken själva. Något

hinder synes under sådana förhållanden icke hava förelegat för ämbetsverket

att besluta om elen inskränkning i vikariatsförordnanden, som befunnits

påkallad. Det torde emellertid under inga omständigheter kunna anses

nödvändigt eller försvarligt att förordna vikarier å amanuens- och biträdes
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse nr 417.

tjänster. Även om viss minskning av vikariatsförordnanden sålunda kunnat

konstateras, har denna dock icke skett i sådan omfattning, som med hänsyn

till de utfärdade besparingsföreskrifterna kunnat förväntas. Revisorerna

anse därför ytterligare åtgärder vara erforderliga för nedbringande av statsverkets

kostnader för ifrågavarande ändamål. Förhållandena i övrigt på hithörande

område synas även nödvändiggöra, att en ändring snarast möjligt

kommer till stånd. Borttagandet av vikaria Isförordnande medför nämligen

icke blott att befattningshavare går förlustig vikariatsersättning utan även

att han i merithänseende icke får tillgodoräkna den tid, han skött de med

den högre tjänsten förenade göromålen. Den ojämnhet, som ifråga om meddelandet

av vikariatsförordnanden förekommit, har haft till följd, att befattningshavare

inom vissa ämbetsverk blivit väl tillgodosedda med meriter,

under det att befattningshavare på andra håll på grund av vidtagna inskränkningar

icke kunnat förskaffa sig sådana i samma utsträckning. Detta måste

givetvis innebära en stor orättvisa, som kan tänkas medföra icke önskvärda

konsekvenser vid ämbetsverkens rekrytering. Revisorerna hava haft under

övervägande olika förslag till åtgärder för nedbringande i största möjliga

utsträckning av statsverkets kostnader för vikariatsförordnaden. Den lämpligaste

utvägen synes revisorerna vara att bestämmelser meddelades därom,

att vikariatsförordnande finge meddelas endast å sådana tjänster som Kungl.

Majit medgivit att de finge uppehållas med vikarier. Vederbörande ämbetsverk

och myndigheter skulle härom hos Kungl. Majit göra framställning. Revisorerna

förutsätta härvid, att vederbörande revisionsmyndigheter skulle

äga tillse, att Kungl. Majits föreskrifter härutinnan följas.

Vad revisorerna här ovan föreslagit har icke avseende å vikariatslön, som

Kungl. Majit jämlikt civila avlöningreglementet och civila icke-ordinariereglementet

äger medgiva.

Vid sin granskning hava revisorerna även funnit, att övertidsersättning

— ehuru någon minskning på vissa håll kunnat konstateras — alltjämt utbetalas

i en omfattning, som icke står i överensstämmelse med Kungl. Majits

bär ovan omförmälda besparingsbestämmelser. Revisorerna komma att under

§ 38 i denna berättelse påtala vissa missförhållanden, som i detta hänseende

förekommit vid statens järnvägars kontrollkontor i Tomteboda. Det

måste framstå såsom ett oavvisligt krav, att vederbörande ämbetsverk och

myndigheter genom åstadkommande av en ändamålsenlig organisation av

arbetet och ett effektivt utnyttjande av den fastställda arbetstiden medverka

till nedbringande i möjligaste mån av övertidsersättning.

Beträffande utgifterna å ämbetsverkens och myndigheternas omkostnadsanslag

må anföras följande.

I den i ovannämnda cirkulär den 1 december 1939 (nr 841) omförmälda,

inom finansdepartementet till ledning för besparingsarbetet upprättade promemorian

laar framhållits, att nyinköp av möbler, skriv- och räknemaskiner

m. fl. inventarier endast borde ske, när så oundgängligen erfordrades för

arbetets fullgörande. Någon minskning i fråga örn sådana nyinköp torde

visserligen hava skett, men nyanskaffning av såväl möbler som andra inventarier

förekommer alltjämt i icke obetydlig utsträckning. Särskilt synes detta

vara fallet i slutet av budgetåret. Revisorerna hava icke kunut frigöra sig

från den tanken att dessa inköp ofta skett i syfte att före budgetårets utgång

förbruka anvisade expensmedel, utan att något direkt påtagligt behov av nyanskaffning

förelegat. Då det torde vara nödvändigt att ytterligare nedbringa

statsverkets utgifter för nu ifrågavarande ändamål, anse revisorerna

att den åtgärden bör vidtagas, att mera kostsamma nyinköp av möbler, skrivoch

räknemaskiner m. fl. inventarier icke få göras utan att underställas

Kungl. Majits prövning. Mindre brådskande behov torde kunna anstå, tills

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 417.

9

statens krisorgan i en framtid upphöra, då stora lager av staten tillhöriga

inventarier av olika slag bliva disponibla för ämbetsverkens behov. Det torde

böra erinras, att dessa organ under budgetåren 1939/40—1941/42 inköpt

inventarier för sammanlagt i runt tal 1,220,000 kronor. Jämväl från andra

myndigheter, vilkas verksamhet på grund av nu rådande förhållanden kommit

att utvidgas, torde väsentliga lager av dylika inventarier vara att påräkna

vid kristidens upphörande. F ör underhåll av redan befintliga inventarier

samt för mindre inköp av sådana torde för varje ämbetsverk och myndighet

böra beräknas ett mindre anslagsbelopp.

Under § 28 i sin berättelse påtalade 1940 års revisorer de högst varierande

kostnader, som av statliga ämbetsverk och myndigheter betalades för tvätt

av handdukar och förordade för vinnande av besparingar pa detta område

en centralisering av tvätten för de statliga myndigheterna i Stockholm i sådan

form, att fångvårdsstyrelsens arbetskontor övertoge förefintliga handduksförråd

samt förbunde sig att tillhandahålla rena handdukar i mån av

behov. Någon sådan organisation har emellertid ännu icke kommit till stånd.

Revisorerna, som ånyo haft tillfälle konstatera, att utgifter för ifrågavai ande

ändamål ganska väsentligt variera — från 55 öre till 85 öre per kilogram

anse, att åtgärder snarst böra vidtagas för åstadkommande av en sådan

centralisering. . ....

Den av revisorerna nu verkställda granskningen har i stort sett givit vid

handen, att besparingar icke vunnits i den utsträckning, som med hänsyn

till Kungl. Maj.ts föreskrifter i ämnet kunnat förväntas. Enligt dessa bestämmelser

har det överlämnats åt vederbörande ämbetsverk och myndigheter att

själva avgöra, i vad mån besparingsåtgärder kunna finnas pakallade. Detta

har även medfört, att vissa ämbetsverk verkställt ganska väsentliga beskärningar

av sina utgifter, medan på andra håll besparingsåtgärder i endast obetydlig

omfattning vidtagits. För att giva ökad effektivitet åt Kungl. Maj:ts

besparingsföreskrifter synes därför erforderligt att at vederbörande revisionsmyndigheter

eller annat organ uppdrages att övervaka efterlevnaden av dessa

bestämmelser med skyldighet för myndigheten att hos Kungl. Maj.t göra den

anmälan, vartill granskningen givit anledning.

Den av revisorerna verkställda undersökningen giver vid handen, att de av

Kungl. Maj:t utfärdade besparingsföreskriftema icke av vissa myndigheter

tillämpats i den utsträckning, som avsetts. Sålunda hava på vissa håll vikariatsförordnanden

meddelats i sådana fall, där dylika förordnanden uppenbarligen

icke varit nödvändiga eller försvarliga. Vidare har förekommit, att

övertidsersättning utbetalats i en omfattning, som icke står i överensstämmelse

med besparingsföreskriftema, vilket i många fall synes bero på avsaknaden

av en ändamålsenlig organisation av arbetet och ett icke fullt utnyttjande

av den ordinarie arbetstiden. Även nyinköp av möbler m. m. synes

hava skett i en omfattning, som icke svarar mot ett oavvisligt behov av dylik

nyanskaffning.

Då det enligt de utfärdade besparingsföreskriftema överlämnats åt vederbörande

myndigheter att själva avgöra i vad mån föreskrifterna äro påkallade,

hava revisorerna framlagt förslag av innehåll, att åt vederbörande

revisionsmyndigheter eller annat organ uppdrages att övervaka efterlevnaden

av dessa föreskrifter med skyldighet för myndigheten att hos Kungl.

Maj:t göra den anmälan, vartill granskningen givit anledning.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse nr 417.

Riksdagen har med hänsyn till vad som i ärendet förekommit funnit i hög

grad påkallat, att åtgärder vidtagas i syfte att effektivisera besparingsföreskrifterna

i fråga och därmed åstadkomma ett nedbringande av statsverkets

kostnader och har ansett den av revisorerna anvisade utvägen härför böra

närmare undersökas.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder i syfte att

åstadkomma effektivitet åt de av Kungl. Majit för allmänna civilförvaltningen

utfärdade besparingsföreskrifterna.

5:o)

Särskild lönedomstol.

Under finansdepartementet, § 20, hava revisorerna berört vissa synpunkter

rörande önskvärdheten av inrättandet av en särskild lönedomstol (Del I,

sid. 68—79).

Revisorerna hava inledningsvis redogjort för de huvudsakliga regler, som

för närvarande gälla i fråga om instansordningen m. m. vid tvister om avlöningsförmåner

till statens tjänstemän och vissa kommunala befattningshavare

m. fl.

Härutinnan må i korthet följande framhållas.

Beträffande statliga tjänstemän gäller enligt kungörelsen 1924:528, att

tjänsteman äger hos kammarrätten såsom sista instans anföra besvär över

statliga myndigheters beslut angående honom författningsenligt tillkommande

avlönings- och pensionsförmåner samt resekostnads- och traktamentsersättning.

över lokalförvaltnings beslut skola dock besvär först föras hos förvaltningens

centralstyrelse och därifrån till kammarrätten. Är tjänsteman

däremot anställd genom personligt kontrakt och anser tjänstemannen, att

myndighetens tolkning av kontraktsvillkoren är felaktig, torde han hava att

anföra besvär häröver icke hos kammarrätten utan hos Kungl. Majit i statsrådet,

eventuellt med lokalförvaltnings centralstyrelse som mellaninstans.

Den omständigheten, att besvärstiden försuttits, torde emellertid ej hindra

befattningshavaren att ånyo i administrativ ordning anhängiggöra sin talan

(se Militeombudsmannens berättelse 1940 sid. 162 ff).

Antingen statlig tjänstemans löne- och pensionsförmåner utgå enligt särskild

författning eller enligt personligt kontrakt, äger han efter stämning få

frågan om storleken av sina löne- och pensionsförmåner m. m. prövad vid

allmän domstol. Denna möjlighet står öppen, även om han försuttit tiden för

anförande av besvär mot myndighetens beslut. Möjligheten att utfå de ytterligare

löneförmåner, vartill tjänstemannen kan vara berättigad, begränsas i

detta fall allenast av de allmänna reglerna om preskription av fordran. Bestämmelserna

om besvärstid för anförande av talan mot myndigheternas beslut

i lönefrågor äro alltså icke av större praktisk betydelse.

Vidare bör observeras, att kollektivavtal skola tolkas av arbetsdomstolen,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 417.

11

vilket även äger tillämpning för de stora grupper statsanställda, vilkas löneförmåner

numera regleras genom sådana avtal.

I anmärkningsmål — d. v. s. mål, som avse av statlig revisor gentemot redogörare

väckt talan om återbetalning av felaktigt utanordnat belopp riktas

ersättningsanspråk i sådana fall, varom här är fråga, direkt endast mot

redogöraren, d. v. s. den som är ansvarig för den utbetalning, mot vilken i

samband med räkenskapsgranskningen framställes anmärkning. Anses anmärkningen

befogad, ålägges redogöraren ersättningsskyldighet, även om

hans förfarande kan anses rimligt eller ursäktligt. Möjligen har under senare

år i praxis tagits något större hänsyn till de förhållanden, varunder betalningen

skett, än tidigare varit fallet. Grunden för detta vidsträckta s. k. redogöraransvar

inom statsförvaltningen är oklar. Ett liknande ansvar torde ej

förekomma i något annat lands statsförvaltning. Anmärkningsmål angående

statstjänstemäns löner avgöras, som nämnts, i sista instans i kammarrätten,

då det gäller tolkningen av en löneförfattning o. d. Är det däremot fråga om

tillämpning av ett personligt anställningskontrakt mellan staten och statstjänsteman,

kan målet fullföljas till regeringsrätten.

Den person, som haft fördel av redogörarens oriktiga utbetalning — den

s. k. sakägaren — kan däremot icke åläggas ersättningsskyldighet i anmärk - ningsmålet. Han äger emellertid yttra sig i målet och för ofta det egentliga

försvaret. Ofta — och i fråga om riksräkenskapsverkets utslag regelmässigt

— tillfogas i utslaget, att det står redogöraren öppet att hos vederbörande,

d. v. s. sakägaren, söka sitt åter efter befogenhet. Detta tillägg innebär emellertid

intet juridiskt förpliktande. Om sakägaren vägrar ersätta redogöraren,

måste regresstalan mot sakägaren förås vid allmän domstol. Denna kan därvid

komma till annat resultat än den administrativa domstolen. I ett fall

hade sakägaren till och med ersatt redogöraren, men ansågs det oaktat äga

att efter stämning söka beloppet åter av kronan (NJA 1927 sid. 128). Däremot

anses redogörare, som på grand av utslag i anmärkningsmål utgivit ersättning

till staten, icke sedermera kunna vid allmän domstol söka det utgivna

åter av kronan (NJA 1933 sid. 687).

Anses redogörare vid felaktig utbetalning hava gjort sig skyldig till en mera

uppenbar försummelse, kan han också åtalas för tjänstefel vid allmän domstol

och i samband därmed ådömas skadestånd. Även örn ansvarsyrkande i

sådana fall icke framställes utan endast anspråk å skadestånd göres, är allmän

domstol oförhindrad upptaga frågan om betalningsansvar till prövning.

Den administrativa vägen med anmärkningsprocess i vanlig ordning anses å

andra sidan kunna användas, även om redogöraren skulle kunna dömas till

ansvar. (Angående anmärkningsmålen se O. Ekenberg: »Processen i anmärkningsmål»

i Förvaltningsrättslig tidskrift 1938 sid. 349—376).

I fråga örn de kommunalanställda gäller, att flertalet sådana befattningshavare

äro anställda enligt villkor, som bestämts av vederbörande kommun

eller efter avtal med befattningshavarna. Tvister härom kunna som regel ej

komma under de administrativa domstolarnas sakliga prövning. Kommunala

beslut kunna visserligen överklagas, men prövningen avser, huruvida beslutet

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrivelse nr 417.

tillkommit i laga ordning eller klagandens enskilda rätt kränkts. Med hänsyn

till den snäva innebörd, som i praxis givits åt den senare besvärsgrunden —

oftast åberopad i de kommunala lönemålen — kan endast undantagsvis en

sakprövning ske (se härom S. Sjöberg: »Enskild rätt kränkt» i Förvaltningsrättslig

tidskrift 1941 sid. 279 ff.). Emellertid har Kungl. Maj:t för vissa

grupper kommunala tjänstemän i olika författningar utfärdat reglerande bestämmelser.

Revisorerna hava redogjort för de viktigaste av dessa.

Efter att hava berört vissa tidigare förslag till reformer på nu förevarande

område hava revisorerna sammanknutit sina synpunkter och önskemål i

denna fråga i följande uttalande.

Av det ovan anförda framgår, att nuvarande ordning för prövning av tvister

om statstjänstemännens och vissa kommunalt anställdas avlöningsförmåner

icke är genomtänkt. Avsaknaden av ett konsekvent genomfört system är

påfallande. Olägenheterna härav bliva för varje år alltmer kännbara, i samma

mån antalet befattningshavare, vilka beröras av statligt fastställda löneförfattningar,

ökas.

Den tidsutdräkt j)å flera år, som för närvarande kan förekomma innan en

tvistig tolkningsfråga beträffande en löneförfattning blivit slutligt avgjord

av kammarrätten, medför den stora olägenheten att under en följd av år

ovisshet råder om stadgandets rätta innebörd. Detta försvårar arbetet både

för de löneutbetalande myndigheterna och för revisionsmyndigheterna. Dessutom

medför det olägenheter för de tjänstemän, som kunna bliva skyldiga

återbetala för mycket uppburna löneförmåner. Nämnda missförhållande

skulle möjligen kunna i viss mån avhjälpas, om avlöningsmål av principiell

betydelse behandlades med förtur av kammarrätten och kammarrätten erhölle

eventuellt erforderlig personalförstärkning för handläggning av dessa

mål.

Med en sadan anordning skulle dock alltjämt kvarstå den väsentliga olägenheten,

att regeringsrätten i sista instans avgör mål om avlöningsförmåner

till vissa kommunala tjänstemän, vilkas löner regleras enligt författningar,

som äro nästan identiska med de statliga löneförfattningarna. Revisorerna

avse härvid särskilt lärare inom folkskoleväsendet och vid de högre kommunala

skolorna. Risk föreligger alltså, att regeringsrätten och kammarrätten vid

tillämpningen av dylika författningar komma till olika uppfattning beträffande

stadgande^ av i sak enahanda innebörd. Och under alla förhållanden

kvarstår den olägenheten, att ett utslag av allmän domstol kan kullkasta en

sedan åratal stadgad administrativ praxis.

Av anförda skäl anse revisorerna, att en särskild lönedomstol bör inrättas,

som övertager kammarrättens samtliga befogenheter beträffande löne- och

pensionsärenden m. m., som avses i kungörelsen 1924: 528, ävensom vissa av

regeringsrättens motsvarande uppgifter. Rätten att få löne- och pensionsfrågor

prövade av allmän domstol bör upphöra i mål, som falla under lönedomstolens

prövning. Dess utslag böra vinna rättskraft på samma sätt som allmänna

domstolars utslag. Därigenom skulle lönedomstolens utslag på ett slutgiltigt

sätt avgöra tvistefrågorna, och utslagen skulle kunna tjäna till en

säker vägledning för löneförfattningarnas tillämpning. Lönedomstolens avgörande

skulle även kunna träffas betydligt snabbare än vad nu är fallet.

Lönedomstolen bör även erhålla de särskilda befogenheter, som tillkomma

en administrativ domstol, bland annat rätten att avgöra lönefrågor, där en

mera fri prövning efter skälighet tillkommer myndigheterna.

Vid tillämpningen av statliga löneförfattningar bör lönedomstolen intaga

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 417. 13

samma centrala ställning som arbetsdomstolen intar beträffande kollektivavtalen.

Beträffande frågan, vilka grupper kommunalanställda, som böra hänföras

under lönedomstolen, vilja revisorerna förorda, alt mål angående löne- och

pensionsförmåner till folkskolans lärare och lärare vid högre kommunala

skolor hänskjutas till lönedomstolen. För att undvika nuvarande oenhetliga

instansordning beträffande förstnämnda lärares avlöning böra samtliga lönefrågor,

som beröra folkskolans lärare, falla under lönedomstolens prövning,

sålunda även frågor om avlöning till lärare, för vilka statsbidrag ej utgår.

Även om beträffande andra kommunala tjänstemannagrupper risken för

olika praxis icke är så stor som i fråga om nämnda lärare, anse revisorerna

starka skäl tala för att även avlöningsmål beträffande vissa andra sådana

grupper böra avgöras av lönedomstolen. Revisorerna avse här särskilt präster,

kyrkobetjänte och polismän. Möjligen kan det visa sig ändamålsenligt att i

en framtid hit hänföra samtliga mål angående kommunalt anställda befattningshavares

löneförmåner.

Såvitt möjligt böra samtliga frågor, som beröra den anställdes anställningsoch

avlöningsförhållanden, höra under lönedomstolens prövning, såsom frågor

om placering i löneklass, semester, tjänstledighet, provision, resekostnader,

traktamente och andra utgifter för tjänsten, rätt till pension, pensionens

och pensionsavgifternas storlek, tvister mellan tjänstemän örn rätt till

lönen, tillämpning av boställsordningar, tjänstgöringsskyldighet m. m. Även

örn tolkningsfrågorna uppkomma i samband med tvist örn statsbidrags storlek

eller såsom mål om skadestånd, böra de handläggas av lönedomstolen som

enda och sista instans. Frågor om förord och tillsättning böra däremot givetvis

såsom hittills handläggas i administrativ väg.

För att avgöranden skola erhållas så snabbt som möjligt anse revisorerna

det önskvärt att målen komma direkt under lönedomstolens prövning. Sålunda

bör exempelvis kammarkollegiets prövning av prästerskapets och kyrkobetjäntes

avlöningsfrågor upphöra, likaså länsstyrelsernas prövning av

folkskolans och de högre kommunala skolornas lärarlöner. Talan mot lokalförvaltningarnas

beslut i lönefrågor bör likaledes föras direkt vid lönedomstolen.

Då lönedomstolen skall övertaga de uppgifter, som för närvarande tillkomma

såväl administrativa myndigheter som allmänna domstolar, bör den

kunna handlägga målen under relativt fria former. Den av årets riksdag antagna

rättegångsbalken bör därför ej bliva tillämplig i full utsträckning å

domstolen. Ett flertal av målen torde nämligen rped fördel kunna avgöras

som hittills efter ett rent skriftligt förfarande. Lönedomstolen bör emellertid

äga att, om den finner lämpligt, kalla parterna till inställelse inför domstolen

samt anställa vittnesförhör.

Därest mål örn avlöningsförmåner till kommunalt anställda personalgrupper

komma under lönedomstolens prövning, kan det ifrågasättas, örn icke den

kommunala besvärsrätten bör ändras, så att icke samma fråga prövas såväl

i administrativ väg som av lönedomstolen.

Vidare bör övervägas, örn ej särskild kortare preskriptionstid för löneförmåner

bör införas.

Bland lönedomstolens ledamöter böra finnas representanter för anställningsförhållandets

båda parter.

Genom inrättandet av en särskild lönedomslol, anordnad efter ovan angivna

riktlinjer, skulle enligt revisorernas mening ett flertal fördelar vinnas.

Målen skulle snabbare än för närvarande erhålla ett slutligt avgörande,

vilket är av särskild betydelse i mera principiella frågor. Därigenom skulle

redogörarnas arbete underlättas, ett flertal revisionsanmärkningar kunna

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens skrivelse nr 417.

undvikas och risken för befattningshavarna att avfordras en gång mottagna

belopp minskas. Härav skulle följa såväl en större rättssäkerhet som en betydande

besparing för det allmänna.

Enhetliga principer skulle kunna tillämpas beträffande de av statsmakterna

fastställda löneförfattningama.

Regeringsrättens och kammarrättens arbetsbörda skulle lättas.

De allmänna domstolarna skulle befrias från prövningen av hithörande

frågor, vilka med hänsyn till dessas speciella natur måste medföra vida större

arbete för en allmän domstol än för en specialdomstol.

Om sakkunskapen på ifrågavarande område koncentreras till en lönedomstol,

torde man kunna förvänta, att domstolen vinner en speciell och djupare

insikt i hithörande frågor, som bör bliva av betydelse för såväl lagstiftning

som rättstillämpning.

De önskemål beträffande en särskild lönedomstol, åt vilka revisorerna i det

föregående givit uttryck, äro av den allmänna vikt och betydelse att revisorerna

anse, att omedelbara åtgärder för ernående av en reform efter i huvudsak

ovan angivna riktlinjer böra vidtagas.

Yttranden hava avgivits av kammarrätten, riksräkenskapsverket och allmänna

lönenämnden (Del II, sid. 45—59). De båda sistnämnda myndigheterna

hava tillstyrkt, att frågan om inrättandet av en särskild domstol göres till

föremål för utredning. Kammarrätten däremot har ställt sig avvisande mot

förslaget.

Riksdagen har för sin del funnit uppenbart, att inrättandet av en särskild

lönedomstol skulle kunna medföra betydande fördelar i form av snabbare

avgöranden och enhetligare rättstillämpning i mål och ärenden angående

avlöningsfrågor. Huruvida ett inrättande av en särskild lönedomstol även

borde medföra, att rätten att hänskjuta hithörande ärenden till allmän domstols

prövning skall upphöra är en fråga, till vilken riksdagen icke ansett sig

böra taga ställning, överhuvud taget synes det av revisorerna framlagda förslaget

innefatta ett flertal spörsmål av delvis mycket komplicerad art. Ett mera

definitivt ställningstagande till detsamma kan fördenskull icke utan vidare

komma i fråga. Med hänsyn till frågans stora vikt har riksdagen emellertid

ansett önskvärt, att den göres till föremål för närmare utredning.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning

angående lämpligheten av att inrätta en särskild lönedomstol.

6:o)

Sjukledigheter och sjukvårdskostnader inom civila statsförvaltningen.

Under finansdepartementet, § 21, hava revisorerna påtalat vissa missförhållanden

beträffande statstjänstemännen tillkommande förmåner under

sjukdom (Del I, sid. 79—106).

Revisorerna hava verkställt en utredning rörande sjukledigheter och sjukvårdskostnader

inom civila statsförvaltningen. Resultaten av revisorernas

utredning fördelas på dels ledighetsdagar för sjukdom och för svag hälsas

vårdande, dels ersättningar åt verksläkare, dels sjukhusvård, dels ock kost
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 417.

15

nader för medicin. Den av revisorerna verkställda utredningen har belysts

av vissa i revisionsberättelsen intagna sammanställningar.

De totala sjukvårdskostnaderna hava, framhålla revisorerna, sedan tiden

för ikraftträdandet av civila avlöningsreglementet och civila icke-ordinariereglementet

undergått en kontinuerlig stegring. I viss mån torde kostnadsökningen

kunna förklaras med att antalet tjänstemän under budgetåren 1939/40

—1941/42 undergått någon ökning. Då emellertid huvudparten av de nytillkomna

tjänstemännen torde vara att hänföra till kategorien extra tjänstemän,

för vilken sjukvårdskostnaderna äro väsentligt lägre än för ordinarie

och extra ordinarie befattningshavare, måste personalökningen antagas hava

medverkat till stegringen i endast obetydlig utsträckning. Då det gäller kostnaden

för medicin, får antagas att prishöjningar i viss mån förorsakat stegringen.

Däremot torde, framhålla revisorerna, de i vissa fall genomförda

höjningarna av legosängsavgifterna för sjukhusvård icke hava i nämnvärd

grad påverkat kostnaderna för sådan vård. Ersättningar åt verksläkare slutligen

hava under samtliga tre budgetår utgått enligt samma grunder, varför

stegringen icke kan förklaras annat än genom att verksläkare anlitats i ökad

omfattning.

Då det gäller allmänna civilförvaltningen, torde en av orsakerna till stegringen

vara att söka däri, att kännedom om sjukvårdsförmånerna, vilka tillkommo

den 1 juli 1939, endast långsamt spritt sig bland tjänstemännen.

Därigenom skulle även förklaringen vara given till de tämligen konstanta

kostnaderna inom affärsverken, vilka sedan lång tid haft tillgång till fri

sjukvård. En annan förklaringsgrund torde vara den alltmera frikostiga tolkningen

av hithörande föreskrifter.

I fråga om de olika kostnadsgrupperna intager gruppen ersättningar åt

verksläkare den dominerande platsen. Bland ersättningar åt verksläkare ingå

till en icke ringa del ersättningar för utfärdande av i tjänsten erforderliga

intyg.

Enligt vad revisorerna iakttagit har personal med halvtidstjänstgöring i

många fall erhållit sjukvårdsförmåner i samma utsträckning som tjänstemän

med heltidstjänstgöring.

Revisorerna framhålla, att de vid sin granskning icke kunnat undgå att

uppmärksamma, att vid tillämpningen av gällande bestämmelser dessa tolkats

på ett för befattningshavarna allt förmånligare sätt.

Revisorerna hava sammanknutit sina iakttagelser i följande uttalande.

Under tjänstledighet på grund av sjukdom äger ordinarie tjänsteman enligt

gällande avlöningsbestämmelser åtnjuta semester och avdragsfri sjukledighet

under sammanlagt 45 dagar intill det år, under vilket han fyller 40

år samt under högst 55 dagar för tid därefter. Extra ordinarie tjänsteman

äger — utöver semester — under vissa förutsättningar åtnjuta sjukledighet

med oavkortad lön under 7 dagar. Vid sjukledighet utöver nämnda tidsperioder

skola ordinarie och extra ordinarie tjänstemän vidkännas A-avdrag. Extra

tjänstemän och aspiranter vidkännas vid sjukledighet B-avdrag under sex

månader av ett och samma kalenderår eller vid sjukdom, som fortgår över

årsskifte, under högst sex månader i följd samt C-avdrag för tid därutöver.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens skrivelse nr 417.

Av utredningen framgår, att de 43,000 tjänstemän inom den civila statsförvaltningen,

som undersökningen omfattat, under budgetåret 1941/42 åtnjutit

tjänstledighet till följd av sjukdom eller för svag hälsas vårdande under

sammanlagt 611,000 dagar. Då samtliga tjänstemän inom den civila statsförvaltningen,

å vilka civila avlöningsreglementet och civila icke-ordinariereglementet

äro tillämpliga uppgå till något mer än 100,000, torde den sammanlagda

sjukledigheten för deras del kunna uppskattas till 1,500,000 dagar.

Härav utgör tjänstledighet för svag hälsas vårdande endast en mycket obetydlig

del.

Avlöningen under dessa 1,500,000 sjukdagar måste uppenbarligen uppgå

till ett mycket högt belopp.

Utredningen visar, att vid flera verk sjukledighet förekommit i påfallande

stor omfattning. Detta synes främst vara fallet i fråga om korttidsledighet,

d. v. s. sjukledigheter understigande fyra dagar.

Möjligheterna till besparing i de hittills för varje år stegrade sjukvårdskostnaderna

synas böra undersökas. Revisorerna vilja i detta hänseende erinra

örn den enligt folkskolans avlöningsreglemente gällande ordningen för ersättande

av sjukvårdskostnader. Enligt denna gäller, att sjukvårdskostnaderna

för lärare ersättas av statsmedel endast till den del de överstiga 100 kronor

under ett redovisningsår. Förmånerna utgå i övrigt i huvudsak i den omfattning

och under de villkor, som gälla för tjänstemän inom den civila statsförvaltningen.

Genom en motsvarande anordning för statstjänstemännen skulle

en betydande beskärning av sjukvårdskostnaderna kunna vinnas.

Vad angår ersättningar till verksläkare, synes det revisorerna förtjänt att

tagas under övervägande, om icke nu tillämpade ersättningsregler borde ändras

därhän, att den ersättning, som verksläkare uppbär för själva undersökningen

eller behandlingen, också borde utgöra vederlag för utfärdandet av

erforderliga intyg.

Beträffande specialistvården hava revisorerna uppmärksammat, att tjänstemän

i större samhällen kommit i åtnjutande av sådan vård i betydligt större

omfattning än andra tjänstemän. Bestämmelserna om specialistvård böra

därför i likformighetens intresse underkastas en översyn.

Revisorernas iakttagelser beträffande kostnaderna för sjukhusvården synas

ytterligare belysa önskvärdheten av att det utav 1941 års revisorer väckta

förslaget, att kostnaden för sjukhusvård alltid bör ersättas efter den beräknade

avgiften för vård å allmän sal enligt nu gällande grunder, bringas till genomförande.

Vidare synes en reglering av deltidstjänstgörande personals rätt till kostnadsfri

sjukvård böra komma till stånd.

I det föregående hava revisorerna påtalat vissa missförhållanden beträffande

statstjänstemännen tillkommande förmåner under sjukdom. Revisorerna

hava emellertid därvid icke förbisett, att, då verklig sjukdom föreligger,

staten bör på allt sätt bidraga till kostnaderna för en effektiv sjukvård samt

i möjligaste mån lindra sjukdomens ekonomiska konsekvenser för vederbörande

tjänsteman.

Med hänsyn till den betydande ekonomiska omfattningen av de här berörda

spörsmålen hava revisorerna velat fästa riksdagens särskilda uppmärksamhet

på desamma.

Vid den av revisorerna verkställda granskningen rörande sjukledighet och

sjukvårdskostnader inom civilförvaltningen hava revisorerna påtalat, att tilllämpningen

av gällande bestämmelser medfört för statsverket alltmer stegrade

kostnader.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 417.

17

Med hänsyn till ärendets allmänna räckvidd och till önskvärdheten av att

statsverkets utgifter på ifrågavarande område såvitt möjligt begränsas, har

riksdagen funnit lämpligt, att detta spörsmål göres till föremål för en allsidig

och förutsättningslös utredning. Denna utredning bör givetvis omfatta motsvarande

kostnader för befattningshavare inom försvarsväsendet.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa en allsidig

och förutsättningslös utredning rörande sjukledighet och sjukvårdskostnader

inom civilförvaltningen och försvarsväsendet.

7:o)

Beskattningen av sjukvårdsförmåner.

Under finansdepartementet, § 23, hava revisorerna berört frågan om beskattning

av löntagare för sjukvårdsförmåner, som åtnjutits på grund av

anställningsförhållandet (Del I, sid. 110—112).

Enligt 32 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) hänföras

till intäkt av tjänst avlöning, arvode, traktamente, sportler och annan förmån

i penningar, bostad eller annat, som utgått för tjänsten. Sådan intäkt utgör

skattepliktig inkomst enligt såväl kommunalskattelagen som förordningen den

28 september 1928 (nr 373) om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Enligt gällande beskattningsregler äger skattskyldig icke att i deklarationen

göra avdrag för sjukvårdskostnader för sig och sin familj.

Enligt vad revisorerna inhämtat, hava de av staten utgivna ersättningarna

för sjukvård åt befattningshavare hittills icke upptagits å de löneuppgifter,

som avlämnats till taxeringsmyndigheterna. En väsentlig orsak härtill torde

vara, att sådana ersättningar icke framgå av avlöningslistorna, vilka utgöra

grundval för nämnda uppgifter. Vid revisorernas förfrågan hos ett antal

verk och inrättningar har anledningen till att dessa förmåner för befattningshavare

icke medräknats i Iöneuppgifterna i vissa fall angivits vara att man

ej tänkt på saken, i andra fall att man ansett ersättningarna vara så små att

de ej borde inverka på skatten och i ett fall -— det gäller här en större förvaltning

— att man ansett det alltför tidsödande att redovisa de omfattande

sjukvårdskostnaderna i småposter på de enskilda befattningshavarna. Revisorerna

hava kommit till den uppfattningen att man på vissa håll ansett

ifrågavarande förmån icke utgöra skattepliktig inkomst. Att man på andra

håll helt förbigått frågan sammanhänger med all sannolikhet med det nyss

berörda förhållandet att förmånen ej kommer till synes i avlöningslistan.

Vid förfrågan hos olika kommunala institutioner i Stockholms stad har

upplysts, att sjukvårdsförmånerna till personal i .stadens tjänst — vilka för

personal med nyreglerad lön ungefär motsvara dem som utgå lill civila befattningshavare

i statens tjänst — icke heller av dessa institutioner medtagits

i Iöneuppgifterna till taxeringsmyndigheterna.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Bihang till riksdagens protokoll 1943 14 sami. Nr 417. ''4

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Riksdagens skrivelse nr 417.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att löntagare i allmänhet icke torde

bliva beskattade för sjukvårdsförmåner, som åtnjutits på grund av anställningsförhållandet.

Till följd härav synas de komma att intaga en förmånligare

ställning än flertalet övriga skattskyldiga. Detta förhållande träder kanske

särskilt i dagen i fall, då det allmänna, såsom då det gäller sjukhusvård, endast

bestrider en del av sjukvårdskostnaderna. I dylika fall beskattas nämligen

befattningshavaren för den del av kostnaderna, som han själv har att bestrida,

medan han för den del av kostnaderna, som övertages av det allmänna, dessutom

erhåller befrielse från skatt. Revisorerna kunna i detta sammanhang icke undgå

att fästa uppmärksamheten på följande egendomliga förhållande. Då det i

folkskolans avlöningsreglemente föreskrives, att folk- och småskollärare själva

hava att vidkännas kostnader för sin sjukvård intill ett belopp av 100 kronor

örn året, medför nuvarande ordning den ojämnheten att dessa befattningshavare,

då det gäller beskattningen, komma i en ogynnsammare ställning

än övriga befattningshavare i allmän tjänst.

Med hänsyn till att de förmåner som vissa kategorier löntagare numera

uppbära i form av kostnadsfri sjukvård uppgå till betydande belopp och

jämväl till det förhållandet att värdet av desamma vid taxeringen till statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt ligga »i toppen» av inkomsten förefaller det

revisorerna även ur statsfinansiell synpunkt angeläget, att ifrågavarande förmåner

göras till föremål för beskattning. Härför kräves visserligen ett merarbete,

nämligen inräknande av förmånernas belopp i löneuppgifterna, men

detta arbete torde med ändamålsenliga anordningar i fråga om redovisningen

kunna nedbringas till en relativ obetydlighet.

Under åberopande av det ovan anförda vilja revisorerna föreslå att vederbörande

anmanas att i löneuppgifter tili taxeringsmyndighet medtaga jämväl

beloppet av för befattningshavare utgivna sjukvårdsersättningar.

Såsom revisorerna framhållit torde löntagare i allmänhet icke bliva beskattade

för sjukvårdsförmåner, som åtnjutits på grund av anställningsförhållandet.

Anledningen härtill synes vara, alt ersättningen för sjukvård icke upptages

å de löneuppgifter, som avlämnas till taxeringsmyndigheterna, vilket i sin

tur, vad närmast statens befattningshavare beträffar, torde bero på att sjukvårdsförmånerna

icke komma till synes i vederbörliga avlöningslistor.

I betraktande av det av revisorerna här behandlade spörsmålets vikt och

betydelse ur såväl principiell som finansiell synpunkt har riksdagen ansett

sig böra anhålla, att Kungl. Maj:t måtte upptaga denna fråga till närmare

prövning.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit ville till prövning upptaga frågan

om skattskyldighet för av löntagare i allmänhet på grund av anställningsförhållandet

åtnjutna sjukvårdsförmåner.

8:o)

Mynt- och justeringsverkets försäljningar av silver.

Under finansdepartementet, § 27, hava revisorerna framställt vissa anmärkningar

mot myntdirektör Grabes befattning med föreningen Industrisilver

(Del I, sid. 127—129).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 117.

1!)

Revisorerna hava meddelat, att de vid granskning av mynt- och justeringsverkets

räkenskaper iakttagit, att verket under de senaste åren börjat försälja

silver i en betydande omfattning. Revisorerna hava inhämtat, att silverförsäljningarna

bero på att Sverige genom det pågående kriget numera praktiskt

taget avskurits från import av silver. Landet har sålunda att för sin silverförsörjning

lita till inhemsk produktion, framför allt från Boliden. Denna

produktion, som ligger mellan 20 och 25 ton för år, inköpes numera helt

av mynt- och justeringsverket, vilket ställer vad som med hänsyn till behovet

av skiljemynt kan undvaras till silverindustriens förfogande. Under budgetåret

1941/42 har myntverket funnit sig kunna tilldela industrien 25 procent

av produktionen.

Fördelningen olika industri- och guldsmedsföretag emellan handhaves väsentligen

av en ekonomisk förening med firma »Industrisilver, förening u. p.

a.». Denna förening bildades enligt en till Överståthållarämbetet ingiven registreringsanmälan

den 25 november 1940. Den har enligt stadgarna till ändamål

att inköpa samt på villkor styrelsen bestämmer tillhandahålla för

eningens medlemmar finsilver. Till medlem i föreningen kan antagas envar

person, fysisk eller juridisk, som bedriver yrkesmässig fabrikation av silver

eller nysilver. Ansökan om inträde i föreningen skall ske skriftligen till föreningens

styrelse och skall sökanden därvid foga vissa uppgif ter. Efter granskning

av ansökningen och i samband därmed förefintliga uppgifter skall styrelsen

upptaga frågan örn inval till avgörande, varvid dock medlemskap icke

kan förvägras i annat fall än att beslut om avslag å ansökningen biträdes av

styrelsens ordförande. Varje medlem skall deltaga i föreningen med minst en

insats å 100 kronor samt därutöver en insats å 100 kronor för varje fullt 100- tal kilogram silver, som han i årligt medeltal inköpt under åren 1937—1939.

Härutöver åligger det medlem att avlämna två till innehavaren ställda, vid

anfordran betalbara reverser å ett sammanlagt belopp, motsvarande fem

gånger den insats, han har att erlägga. Dessa reverser skola omhändertagas

av styrelsen, som äger i mån av behov nyttja reverserna som hypotek för föreningen

åvilande förpliktelser.

Medlem äger begära utträde ur föreningen genom till styrelsen ställd skriftlig

och bevittnad uppsägning, vilken dock ej får ske förrän två år från inträdet

i föreningen. Utträdet anses äga nini vid liden för den räkenskapsavslutning,

som äger rum näst efter sex månader sedan medlem anmält sitt

utträde.

Föreningens styrelse skall bestå av minst fem och högst sju ledamöter.

Styrelsen utser inom sig ordförande och vice ordförande och därjämte en

verkställande ledamot. Arvode utgår till styrelsens ordförande med 2.000

kronor om året och till verkställande ledamoten med 4,000 kronor om året.

Till envar av styrelsens övriga ledamöter utgår arvode med 500 kronor för

år. Såsom styrelsens ordförande tillika verkställande ledamot har alltsedan

föreningens bildande tjänstgjort cbefen för mynt- och justeringsverket, myntdirektören

A. Grabe. Denne har för år 1941 utöver nämnda arvoden för sitt

arbete i föreningen uppburit ett extra arvode å 4.000 kronor, eller tillhopa

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Riksdagens skrivelse nr 417.

10,000 kronor. Till suppleant för Grabe har utsetts ingenjören i mynt- och

justeringsverket fil. lic. E. Lindberg. Denne är dessutom anställd såsom biträde

åt styrelsens verkställande ledamot mot en ersättning av 300 kronor för

månad. Härutöver har han för sitt arbete i föreningen under år 1941 uppburit

ett extra arvode å 2,400 kronor. Föreningens revisor har för år 1941

uppburit ett arvode å 1,000 kronor. Föreningens firma tecknas förutom av

styrelsen som sådan av styrelsens ordinäre ledamöter två i förening eller

av myntdirektören Grabe ensam.

Industrisilvers adress är Hantverkargatan 5 i Stockholm, d. v. s. mynt- och

justeringsverkets hus. Då föreningen enligt myntverkets räkenskaper icke

erlagt någon hyra till verket för lokal, måste antagas att föreningens expeditionslokaler

sammanfalla med myntdirektörens och dess lagerlokaler med

myntverkets.

Enligt vad revisorerna inhämtat ombesörjes föreningens korrespondens

på myntdirektörens uppdrag av Lindberg. De silverpartier, som försäljas av

Industrisilver, avhämtas av vederbörande köpare direkt från myntverkets

förråd. Utvägning från myntverkets förråd av silverpartierna verkställes av

myntverkets personal såsom tjänstegöromål.

Myntverket har under år 1941 till Industrisilver försålt 6,782 kg silver,

varav 6,104 kg till 61 kronor för kg och 678 kg för 68 kronor för kg. Dessa

priser motsvara verkets vid varje tidpunkt gällande inköpspris för inom

landet uppköpt silver.

Vid sin försäljning har föreningen Industrisilver under början av året betingat

sig ett pris av 71 kronor för kg vid försäljning av poster överstigande

25 kg och 76 kronor för kg vid försäljning av mindre poster. Den 21 juni

1941 beslöt föreningens styrelse höja dessa priser med 5 kronor för kg. Vissa

avvikelser från nämnda priser hava i särskilda fall medgivits, nämligen för

två s. k. kompensationsinköp. I stort sett innebär nämnda prissättning alltså,

att föreningen betingat sig ett pris, som överstigit föreningens inköpspris med

10 eller 15 kronor per kg råsilver, då försäljningsposten uppgått till minst

25 kg samt med 15 eller 20 kronor per kg vid försäljning i mindre partier.

Den 17 november 1941 beslöt föreningen Industrisilver, att återbäring av

under året uppkommen nettovinst skulle ske för samtliga köp med undantag

av de två s. k. kompensationsköpen. På grund härav utbetaltes den 31 december

1941 till föreningens medlemmar 58,921 kronor 68 öre såsom återbäring

å inköpta 5,041.75 kg silver. Till icke-medlemmar reserverades i bokslutet

1,603 kronor 34 öre såsom återbäring å inköpta 137.21 kg silver att gottgöras

i samband med likvider under år 1942. Då återbäringen verkställts med 11

kronor 68 öre för kg har sålunda förekommit, att vid inköp av partier före

ovan nämnda prisförhöjning, å vilka Industrisilver ursprungligen beräknat

10 kronors försäljningsvinst, köpare slutligen erhållit silvret för billigare

pris än myntverkets inköpspris.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Revisorerna finna det synnerligen anmärkningsvärt, att Grabe ansett sig

kunna, på sätt här skett, utnyttja sin ställning såsom myntdirektör till att

s. 21 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 417.

21

bereda sig ekonomiska fördelar. Inköpsförening^!, i vilken G. är ordförande

och verkställande ledamot, har av honom såsom chef för myntverket erhållit

silver till verkets inköpspris men vid återförsäljning till medlemmarna betingat

sig ett avsevärt högre pris. Härigenom har föreningen tillförts betydande

inkomster, vilket möjliggjort för G. att från denna lyfta ersättningar

som icke stå i rimlig proportion till de uppgifter han åtagit sig inom föreningen

och som framstå så mycket betänkligare som han Ilar att mot dem

som från myntverket inköpa silver företräda statens intressen.

Myntdirektören Grabes åtgöranden i denna sak finna revisorerna vara av

ilen allvarliga beskaffenhet, att de ansett sig böra för riksdagen anmäla förhållandet.

I

Yttrande har avgivits av justitiekanslersämbetet, varjämte promemorior avgivits

av myntdirektör Grabe och statssekreteraren i finansdepartementet

(Del II, sid. 102—115).

Av justitiekanslersämbetets yttrande i ärendet framgår, att myntdirektör

Grabe enligt ämbetets mening icke gjort sig skyldig till det allvarliga tjänstefel,

som utnyttjande av tjänsteställning för egen del innebär. Grabe har

emellertid, framhåller ämbetet, i så måtto handlat felaktigt, att han underlåtit

hos Kungl. Majit söka tillstånd att innehava ifrågavarande uppdrag.

Ehuru justitiekanslersämbetet funnit Grabes berörda underlåtenhet anmärkningsvärd,

har ämbetet likväl ansett åtal mot honom härför med hänsyn till

omständigheterna icke skäligen böra anställas.

Att en befattningshavare, såsom här skett, åtagit sig uppdrag — därtill

såsom ordförande och verkställande ledamot — i ett enskilt företag, som har

ekonomiska transaktioner med det ämbetsverk, vars chefskap han utövar,

måste riksdagen finna anmärkningsvärt. Även om något utnyttjande av

tjänsteställning för egen del icke kunnat påvisas, måste principiellt sett innehavet

av ett dylikt uppdrag ur statens synpunkt betraktas som förkastligt och

olämpligt, då fara alltid kan antagas föreligga för att vederbörande låter sig

ledas av andra hänsyn än det allmännas bästa. Riksdagen har som sin åsikt

velat framhålla, att innehav av bisysslor av det slag, varom här är fråga, icke

hör få förekomma.

Enligt gällande bestämmelser hade det ålegal Grabe att hos Kungl. Majit

göra ansökan om tillstånd att innehava uppdraget hos föreningen Industrisilver.

Så har icke skett. Liksom justitiekanslersämbetet har riksdagen ansett

denna underlåtenhet anmärkningsvärd. Alt vederbörande departement ägt

kännedom örn uppdraget i fråga kan givetvis icke hava befriat Grabe från

skyldigheten att hos Kungl. Majit söka tillstånd att innehava detsamma.

Riksdagen har emellertid icke kunnat undgå att finna märkligt, att det förhållandet,

att Grabe bragt innehavet av ifrågavarande uppdrag till departementets

kännedom, icke lett tilt att frågan blivit föremål för prövning i föreskriven

ordning.

Vad i detta ärende förekommit har föranlett riksdagen att framhålla angelägenheten

av att Kungl. Majit på lämpligt sätt hos statens ämbets- och t jäns

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Riksdagens skrivelse nr 417.

temän inskärper vikten av ali gällande bestämmelser angående förening avtjänster

iakttagas.

Riksdagen får alltså anhålla, att Kungl. Majit ville på lämpligt sätt hos

statens ämbets- och tjänstemän inskärpa vikten av att gällande bestämmelser

angående förening av tjänsler iakttagas.

Illo)

Forsknings- oell försöksverksamheten på inejerihanteringens område.

Under jordbruksdepartementet, § 34, hava revisorerna till behandling

upptagit frågan rörande ledningen av forsknings- och försöksverksamheten

på mejerihanteringens område och verksamhetens framtida organisation

(Del I, sid. 160—172).

Revisorerna hava inledningsvis redogjort för tillkomsten av statens mejeriförsök

vid Alnarp och stadgarna för densamma. Revisorerna hava upprättat

en sammanställning, utvisande av statens mejeriförsök under tiden den 1 juli

1937—30 juni 1942 från Alnarps mejeri inköpta och dit återlevererade mejeriprodukter.

Svenska mejeriernas riksförbund beviljas statsbidrag för försöksverksamhet

i form av bidrag till avlöningar och resekostnadsersättningar åt specialkonsulenter.

Härutöver har riksföreningen erhållit bidrag av statsmedel för

vissa undersökningar på mejerihanteringens område.

Utöver den försöksverksamhet på mejerihanteringens område, som bedrives

av statens mejeriförsök och Svenska mejeriernas riksförening, förekommer

statsunderstödd sådan verksamhet även på andra håll.

I kungl, brev den 13 mars 1942 har sålunda statskontoret anbefallts att

från reservationsanslaget till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

utbetala til! lantbruksstyrelsen ett belopp av 50,000 kronor att av styrelsen

användas enligt i styrelsens skrivelse den 5 februari 1942 föreslagna

grunder för utlämnande av bidrag lill anordnande och utförande av undersökningar

rörande vasslans tillvaratagande.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Förhållandena på förevarande område synas revisorerna icke tillfredsställande.

Enligt gällande stadgar för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut

har statens mejeriförsök till ändamål att genom vetenskapliga undersökningar

och systematiska försök utreda för mejerihanteringen praktiska

frågor. I sådant syfte beviljade riksdagen medel för byggande och inrättande

av ett försöksmejeri vid Alnarp. Ehuru lokaler för ändamålet uppförts och

utrustning anskaffats har av för revisorerna okänd anledning någon mejeriverksamhet

av sådan beskaffenhet därstädes icke kommit till stånd. Såsom

framgår av omkostnadsstaten för statens mejeriförsök ävensom av den härovan

intagna sammanställningen över inköpta och återlevererade mejeriprodukter

har det vid Alnarp bedrivna arbetet utgjorts av laboratoriemässiga

undersökningar. Detta arbete, som är av mera vetenskaplig natur, utgör den

ena sidan av verksamheten för lösande av för mejerihanteringen viktiga

s. 23 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 417.

23

praktiska frågor. Den andra omfattar systematiska försök, vid vilkas utförande

statens mejeriförsök dels på grund av avsaknaden av eget försöksmejeri

och dels med hänsyn till önskvärdheten att utföra försök med olika

slag av mjölk varit hänvisat till enskilda mejerier i olika delar av landet.

För fullgörande av sin i ovannämnda stadgar angivna uppgift är statens

mejeriförsök icke utrustat på tillfredsställande sätt. För tillgodoseende av

mejerinäringens behov har staten därför vid skilda tillfällen beviljat anslag

såväl för fortlöpande verksamhet som för genomförande av speciella undersökningar.

Dessa medel hava icke ställts till statens mejeriförsöks förfogande,

’ utan hava anvisats dels åt lantbruksstyrelsen och dels åt Svenska

mejeriernas riksförening. Vidare har riksföreningen för att kunna bedriva

verksamheten i nödig omfattning dels själv utfört undersökningar dels ock

lämnat medel för verkställande av sådana vid eller i samarbete med statens

mejeriförsök eller föreningens egna medlemmar.

Det torde vara uppenbart, att en dylik splittring av verksamheten på olika

organ, som vart och ett äger besluta örn del praktiska genomförandet av de

med de anslagna medlen avsedda åtgärderna, ävensom det förhållandet att

något organisatoriskt samarbete mellan de på området verksamma personerna

icke föreligger, måste leda till dubbelarbete, bristande effektivitet och

sålunda slöseri med medel. Denna uppfattning har jämväl bekräftats av föreståndaren

för statens mejeriförsök.

Forskningsverksamheten är enligt revisorernas mening av så grundläggande

betydelse för mejerihanteringen, att staten bör handhava densamma eller i

varje fall hava ett bestämmande inflytande däröver. Denna verksamhet försiggår

i regel på lång sikt, varför staten bör giva erforderlig stadga och garanti

för dess fortsatta bedrivande. Det av staten för ändamålet nedlagda

kapitalet torde med hänsyn till verksamhetens betydelse för mejerinäringen

kunna anses nationalekonomiskt väl motiverat.

Det synes ofrånkomligt att åtgärder vidtagas för avhjälpande av de ovan

påtalade olägenheterna på forsknings- och försöksverksamhetens område.

Härvid torde olika utvägar kunna tänkas. Främst synas följande två alternativ

böra bliva föremål för övervägande, nämligen

1. forskningsverksamheten utföres av ett statligt organ och den praktiska

försöksverksamheten handhaves av mejerinäringen själv;

2. såväl forsknings- som försöksverksamheten omhänderhaves av en institution

under statlig medverkan, på så sätt alf staten lämnar bidrag för ändamålet

och lillsätter visst antal representanter i institutionens styrelse. Institutionen,

som bör stå under statlig kontroll, förutsättes även erhålla anslag

från mejeriorganisationer.

Vid realiserandet av alternativ 1 synes specialkonsulentverksamheten såsom

en statsunderstödd verksamhet böra avvecklas, under det att vid genomförandet

av alternativ 2 specialkonsulenterna i produktberedning böra överföras

till den nya institutionen. 1 båda fallen synes ändamålsenligast, att

forsknings- och försöksverksamheten under en på området sakkunnig ledning

avskiljes från Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut. De av statens

mejeriförsök för närvarande disponerade lokalerna synas dock alltjämt böra

utnyttjas för institutionens verksamhet.

I detta sammanhang bör jämväl tagas under övervägande, huruvida icke

lantbruksstyrelsen bör förstärkas med en på mejerihanteringens område sakkunnig

såsom föredragande.

Med hänsyn till vad nu anförts anse revisorerna, att en utredning snarast

bör komma till stånd beträffande ledningen av forsknings- och försöksverksamheten

på mejerihanteringens område och verksamhetens framtida organisation.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Riksdagens skrivelse nr 417.

Yttrande har avgivits av lantbruksstyrelsen (Del II, sid. 90—94), som bifogat

yttranden av styrelsen för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut

samt Svenska mejeriernas riksförening u. p. a. Lantbruksstyrelsen har

förordat, att en utredning snarast bör komma till stånd beträffande ledningen

av forsknings- och försöksverksamheten på mejerihanteringens område och

denna verksamhets framtida organisation. Däremot anser styrelsen anledning

icke föreligga att i förevarande sammanhang jämväl till utredning upptaga

frågan om mejeriärendenas handläggning inom styrelsen.

Såsom av den av revisorerna verkställda undersökningen framgår, bedrives

försöksverksamhet på mejerihanteringens område dels av statens mejeriförsök,

dels ock av svenska mejeriernas riksförening. Utöver denna försöksverksamhet

förekommer statsunderstödd sådan även på andra håll. En dylik

splittring av verksamheten måste givetvis medföra nackdelar såväl i ekonomiskt

hänseende som i fråga örn verksamhetens effektivitet. Behovet av en

samordning av här verkande krafter gör sig därför starkt gällande. Då förhållandena

på ifrågavarande område sålunda icke kunna anses tillfredsställande,

har riksdagen ansett, att utredning bör verkställas med avseende å

såväl ledningen av forsknings- och försöksverksamheten i fråga örn mejerihanteringen

som denna verksamhets framtida organisation.

Riksdagen får alltså anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning

beträffande ledningen av forsknings- och försöksverksamheten på mejerihanteringens

område och denna verksamhets framtida organisation.

Stockholm den 28 juni 1943.

Med undersåtlig vördnad.

438331. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1943.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.