Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—30 juni 1943.

1944-07-10 · 24 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 22 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1944:455, Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—30 juni 1943.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 455.

1

Nr 455.

Godkänd av första kammaren den 10 juli 1944.

Godkänd av andra kammaren den 10 juli 1944.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år

1943 församlade revisorers berättelse angående verkställd

granskning av statsverkets jämte därtill hörande

fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1

juli 1942—30 juni 1943.

(Statsutskottets utlåtanden nr 72 och 226.)

Till KONUNGEN.

Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer rörande

verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,

styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1942—30 juni 1943 uti avgiven

berättelse anmält samt vederbörande verk och myndigheter uti däröver avgivna

förklaringar hos Kungl. Majit andragit. får riksdagen i nedan nämnda

ärenden anföra följande.

l:o)

Gåvomedel, ställda till försvarsstabens förfogande.

Under försvarsdepartementet, § 1, hava revisorerna framställt vissa anmärkningar

mot försvarsstabens disposition och redovisning av till staben ställda

gåvomedel (Del I, s. 2 och 3).-

Revisorerna hava meddelat, att under åren 1939—1943 gåvomedel för sammanlagt

omkring 275 000 kronor ställts till försvarsstabens förfogande. Redovisningen

av dessa medel har icke skett genom försvarsstabens krigskassaavdelning,

vilket medfört, att hithörande verifikationer icke återfinnas i stabens

räkenskaper. Revisorerna hava vidare framställt vissa erinringar beträffande

det sätt, på vilket gåvomedlen använts.

Bihang till riksdagens protokoll 19H. H sami. Nr 455.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Riksdagens skrivelse nr 455.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Det torde utan vidare vara klart, att medel, som ställas till statsmyndighets

disposition, skola av myndigheten redovisas i dess räkenskaper. Genom

det i förevarande fall tillämpade förfaringssättet hava emellertid här ifrågavarande

gåvomedel helt undandragits statsverkets kontroll.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår även, att gåvomedel tagits i

anspråk för ändamål, för vilka de knappast varit avsedda. Särskilt anmärkningsvärt

synes det revisorerna, att personal, förutom författningsenliga avlöningsförmåner,

jämväl kommit i åtnjutande av särskilda arvoden, vilka

utgått av gåvomedel.

Förklaring har avgivits av chefen för försvarsstaben (Del II, s. 1—4).

Av vad revisorerna anfört framgår, att gåvomedel, som ställts till försvarsstabens

förfogande, icke redovisats genom stabens krigskassaavdelning och

att hithörande verifikationer på grund härav icke kunnat återfinnas i stabens

räkenskaper, vilket medfört, att förvaltningen av gåvomedlen undandragits

vederbörlig revisionsmyndighets kontroll. Med hänsyn till angelägenheten

av att kontrollmöjligheter upprätthållas i fråga om samtliga till statsmyndighets

förfogande ställda medel, synes riksdagen erforderligt, att Kungl.

Maj:! på lämpligt sätt hos myndigheterna inskärper vikten av att så sker.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Maj:t ville på lämpligt sätt hos statsmyndigheterna

inskärpa vikten av att gåvomedel, som ställas till myndighets förfogande,

redovisas i dess räkenskaper.

2:o)

Krigskassaväsendet.

Under försvarsdepartementet, § 9, hava revisorerna redogjort för vissa missförhållanden,

som framträtt inom det militära kassaväsendet (Dell, s. 28—36).

Revisorerna hava inledningsvis redogjort för gällande bestämmelser rörande

krigsförvaltningen och därefter anfört vissa fall, där statsverket genom

förskingring eller vårdslöshet frånhänts medel, för vilka kronan sedermera

icke kunnat beredas ersättning.

Revisorerna hava sammanknutit sina iakttagelser i föjande uttalande.

Revisorerna hava genom den föregående redogörelsen velat belysa vissa

missförhållanden, som framträtt inom det militära kassaväsendet. Revisorerna

förbise härvid icke, att på grund av den rådande förstärkta försvarsberedskapen

det militära kassaväsendet fått en mycket betydande omfattning, ej

heller de svårigheter, som i samband därmed uppstått beträffande rekryteringen

av redogörarpersonalen.

Vad som rimligen kan göras för att förebygga uppkomsten av sådana missförhållanden

måste emellertid strängt iakttagas. Stor vikt ligger otvivelaktigt

vid själva rekryteringen av kåren, varför de tillsättande myndigheterna

uppenbarligen hava att vinnlägga sig om att till ifrågavarande uppdrag

utse endast sådana, vilkas personliga kvalifikationer fylla måttet. Huvudvik
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 455.

3

ten kommer emellertid i första hand att ligga på beskaffenheten av den kontroll,

som utövas inom den militära medelsförvaltningen.

Det vill synas, att i flera fall oegentligheter skulle kunnat undvikas eller i

varje fall upptäckas på ett betydligt tidigare stadium, därest föreskrivna inventeringar

fullgjorts med omsorg och noggrannhet. Mången gång torde utövandet

av föreskriven kontroll i form av inventeringar, granskningar av

rapporter och dylikt betraktas såsom en formsak. Detta förhållande synes i

sin tur ofta förlett kontrollanten att verkställa förrättningen under alltför

kamratliga former. Uppenbarligen förringas en inventerings värde genom ett

dylikt förfarande.

Enligt revisorernas mening torde effektivaste sättet att försvåra tillgrepp av

förskottsmedel vara att ofta och utan föregående tillkännagivanden företaga

inventeringar hos vederbörande.

De rent personliga kvalifikationerna måste såsom ovan nämnts tillmätas

den största betydelse, då det gäller att placera personal såsom krigskassachefer,

krigskassörer och redogörare. Allt eftersom tillgången på lämplig

personal ökats, hade en allmän översyn beträffande ifrågavarande personals

lämplighet bort komma till stånd samt i anslutning härtill erforderliga

personbyten äga rum. Enligt vad som inhämtats har även en dylik undersökning

i viss omfattning utförts genom krisrevisionens försorg beträffande

armén. Resultatet därav överlämnades till chefen för intendenturkåren, som i

regel verkställer kommenderingar av intendenter och krigskassörer för arméns

vidkommande. Även örn genom denna undersökning en förbättring

för tillfället ernåddes, synes vederbörande icke i fortsättningen tillräckligt

beaktat betydelsen av liknande kontrollåtgärder. För marinens vidkommande

har en undersökning påbörjats till utrönande av ifrågavarande förhållanden

beträffande krigskassörer, redogörare och vissa innehavare av stående förskott

efter det statsrevisorerna upptagit förevarande spörsmål till behandling.

Såsom synnerligen anmärkningsvärt torde få betraktas det ovan relaterade

fall, där en krigskassör, medan han ännu stod under åtal inför krigsrätt för

oegentligheter vid en krigskassaavdelning, efter ett kortare avbrott för annan

tjänstgöring ånyo placerades såsom krigskassör vid krigskassaavdelning. Samarbetet

mellan den granskande och den kommenderande myndigheten synes

här hava brustit på ett betänkligt sätt. Likaledes finna revisorerna det anmärkningsvärt

att personer, som icke uppnått myndig ålder, placeras å befattningar

m^d redogöraransvar.

En bidragande orsak till oegentligheter i de fall, då dessa närmast hava sin

grund i rent slarv, torde vara den betydande arbetsbörda, sorn, särskilt med

de nuvarande tidvis omfattande inkallelserna, åvila icke endast intendenter

och krigskassörer utan även kompaniadjutanter m. fl. Ofta nog bliva ifrågavarande

befattningshavare så överhopade med göromål, att de med nödvändighet

måste anförtro förvaltningsuppgifter av olika slag åt underordnad

mindre kvalificerad personal. Erforderlig minskning av arbetsbördan torde

kunna ernås genom en rationalisering och förenkling av det militära förvaltnings-

och expeditionsväsendet. Då emellertid ifrågavarande spörsmål befinner

sig under utredning av den år 1942 tillsatta militära expeditionst jänstkommittén,

torde förslag till åtgärder i antydd riktning vara alt vänta inom

en nära framtid.

För att i möjligaste män förhindra fatt av oegentligheter synes i första hand

en skärpning av kontrollen över krigskassor och utlämnade förskottsmedel

oundgängligen erforderlig. Vidare torde det böra åläggas vederbörande militära

myndigheter att införskaffa noggranna upplysningar beträffade de personliga

förhållandena i fråga om sådan personal, som är avsedd ali tagas i

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse nr 455.

anspråk för förvaltningsuppgifter. Därutöver borde genom ett bättre samarbete

mellan de räkenskapsgranskande myndigheterna och de olika militära

myndigheter, som bära ansvaret för kommendering av förvaltningspersonal,

vinnas möjlighet att på ett tidigt stadium avkoppla sådana befattningshavare

från handhavandet av kassamedel, som visa sig icke fylla måttet beträffande

kunskaper eller personliga kvalifikationer.

Det är enligt revisorernas mening angeläget, att åtgärder oförtövat vidtagas

för ernående av en tillfredsställande ordning inom ifrågavarande område.

Yttranden hava avgivits av försvarets civilförvaltning, chefen för armén,

chefen för marinen, chefen för flygvapnet och flygförvaltningen (Del II, s.

30—35).

Revisorernas förslag avser att förebygga fall av oegentligheter inom krigskassaväsendet

genom i huvudsak skärpning av kontrollen och kompetenskraven

för krigskassachefer, krigskassörer och redogörare samt förbättrat

samarbete mellan de räkenskapsgranskande och de personalplacerande myndigheterna.

Riksdagen finner angeläget, att största möjliga uppmärksamhet

ägnas åt ifrågavarande spörsmål och att åtgärder vidtagas för att, så långt

ske kan, upptäcka och förhindra oegentligheter. Riksdagen anser därför,

att frågan bör bliva föremål för närmare överväganden från Kungl. Maj:ts

sida.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit ville låta vidtaga åtgärder i av

revisorerna angivet hänseende.

3:o)

Sjukpenning och underhållsskyldighet.

Under socialdepartementet, § 18, hava revisorerna påtalat det förhållandet,

att införsel icke kan ske i sjukpenning (Del I, s. 65—6$).

Enligt lagen den 14 juni 1917 kan införsel beviljas i avlöning, pension eller

livränta för utbekommande av ådömt eller avtalat underhållsbidrag till barn,

hustru m. fl. Sådan införsel kan under i lagen angivna förutsättningar även

beviljas för oguldna utskylder m. m.

Införsel kan däremot icke ske i sjukpenning.

Revisorerna hava lämnat redogörelse angående storleken i vissa fall av

den sjukpenning, som utgått enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag och

1927 års militärersättningsförordning.

Sjukpenning utgår numera, framhålla revisorerna, med tillhopa avsevärda

belopp. Enligt senaste officiella statistik utgavs på grund av olycksfall i arbete

under år 1940 —- bortsett från statens arbetare — sjukpenning med i

runt tal 12,5 miljoner kronor. Av ca 142 250 olycksfall i arbete hos större

arbetsgivare (utom staten) år 1940 föranledde 680 fall en sjuktid av V2—1

år, 179 fall en sjuktid av 1—2 år och 19 fall en sjuktid av mera än 2 år.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 455.

5

Sjukpenning enligt 1927 års militärersättningsförordning utgavs 1941 med

omkring 1 708 000 kronor. Sedan dess hava ersättningsbeloppen ökat.

Revisorerna hava meddelat, att, enligt vad som kommit till revisorernas

kännedom, sjuka, som uppbära sjukpenning, i flera fall underlåtit att fullgöra

sin underhållsskyldighet gentemot maka och barn, oaktat de haft möjlighet

därtill.

Efter att hava belyst dessa förhållanden med vissa exempel hava revisorerna

sammanfattat sina iakttagelser i följande allmänna uttalande.

Revisorerna finna det anmärkningsvärt, att en person såsom i det anförda

fallet under en mer än treårig kostnadsfri vistelse å sanatorium kunnat

undandraga sig sin underhållsskyldighet gentemot sina barn, oaktat han

själv av sjukpenningen uppburit omkring 135 kronor i månaden. I förevarande

fall har i stället utgått bidragsförskott till barnens underhåll, som

den sjuke icke torde kunna ersätta. Om denna hjälpform icke funnits, hade

sannolikt fattigvården måst ingripa.

Revisorerna äro väl medvetna om betydelsen av att sjukpenning som regel

verkligen tillfaller den sjuke såsom hjälp under hans sjukdom och att

den till följd härav bör undanhållas den sjukes borgenärer. Skyddet bör

emellertid icke bereda den sjuke möjlighet att åsidosätta sin lagstadgade

underhållsskyldighet i de fall han utan olägenhet bör kunna fullgöra denna.

I sådana fall bör införsel i sjukpenning kunna ske.

Vid införsel förbehålles emellertid den betalningsskyldige visst belopp per

vecka eller månad för sitt eget uppehälle. Detta belopp torde ofta — utom

vid sjukhusvistelse — uppgå till eller överstiga sjukpenningen, varför någon

införsel icke kan komma till stånd. Stundom kan det likväl föreligga skäl

till att sjukpenningen ej tillställes den sjuke utan dem, för vilka han är underhållsskyldig.

Det kan därför ifrågasättas, huruvida icke riksförsäkringsanstalten

och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen böra medgivas rätt att,

där skäl därtill föreligga, efter framställning utbetala sjukpenning eller del

därav direkt till den sjukes familj eller till andra, för vilka han är underhållsskyldig.

På grund av vad nu anförts finna revisorerna önskvärt, att frågan om införsel

i sjukpenning samt frågan om rätt för riksförsäkringsanstalten och de

ömsesidiga socialförsäkringsbolagen att utbetala sjukpenning till den sjukes

familj eller till andra, för vilka han är underhållsskyldig, göres till föremål

för utredning.

Yttranden hava avgivits av försäkringsrådet, som bifogat yttrande från de

ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, samt av riksförsäkringsanstalten

(Del II, s. 49—53). De båda myndigheterna samt föreningen tillstyrka

förslaget örn införsel i sjukpenning men avstyrka förslaget om rätt för

försäkringsinrättningarna att utan införsel utbetala sjukpenning till annan

än den sjuke.

Enligt riksdagens mening måste det betraktas som mindre tillfredsställande,

att en person går fri från sin underhållsplikt till följd av att möjlighet till

införsel i sjukpenning icke finnes. Tillräckligt bärande skäl torde knappast

föreligga för att sjukpenning principiellt skall vara undantagen från sådana

inkomster, i vilka införsel kan äga rum. I det fall då den sjukpenningsberättigade

åsidosätter honom åvilande underhållsskyldighet, oaklat han utan olä
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse nr 45-5.

genhet kan fullgöra densamma, anser riksdagen i likhet med revisorerna, att

införsel i sjukpenning bör kunna medgivas. De olägenheter i administrativt

hänseende, som en lagändring på detta område skulle kunna medföra, synas

riksdagen icke böra tillmätas alltför stor betydelse. Riksdagen finner befogat,

att ifrågavarande spörsmål blir föremål för övervägande. I samband därmed

bör jämväl frågan om rätt för riksförsäkringsanstalten och de ömsesidiga

socialförsäkringsbolagen att utan införsel utbetala sjukpenning till annan än

den skadade komma under omprövning.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta taga under övervägande

frågorna om införsel i sjukpenning samt örn rätt för riksförsäkringsanstalten

och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen att utan införsel utbetala

sjukpenning till annan än den skadade.

4:o)

Avgifterna för specialitetskontrollen vid statens farmaceutiska laboratorium.

Under socialdepartementet, § 20, hava revisorerna till behandling upptagit

frågan om en höjning av avgifterna för specialitetskontrollen (Del I, s.

72—80).

Statens farmaceutiska laboratorium står under medicinalstyrelsens överinseende

och ledning och har till huvudsaklig uppgift att på uppdrag av styrelsen

verkställa undersökningar inom de områden, som beröra tillverkning

och försäljning av läkemedel.

Laboratoriet tillkommer särskilt att utföra de undersökningar, som behövas

för att avgöra om ett som läkemedel utbjudet ämne är att anse som apoteksvara

eller inte. Det har vidare att kontrollera tillverkningen av och handeln

med s. k. specialiteter, alltså fabrikstillverkade, färdigpackade läkemedel.

Det har att biträda vid revision av gällande farmakopé samt att medverka

vid kontrollen av även andra apoteksvaror än specialiteter och vid kontrollen

överhuvud taget av apoteken. Det åligger laboratoriet även att upptaga

särskilda till laboratoriets arbetsområde hörande forskningsuppgifter

efter medicinalstyrelsens beprövande samt att, i den mån så lämpligen kan

ske, erbjuda möjligheter även till självständig forskning inom laboratoriets

verksamhetsområde. Laboratoriets inkomster härröra från avgifter i samband

med specialitetskontrollen.

Gällande stadga (medicinalstyrelsens författningssamling 1934 nr 54 och

1938 nr 62) föreskriver, att farmaceutisk specialitet icke får försäljas utan

att vara registrerad. Vid ansökan om registrering skall en ansökningsavgift å

40 kronor erläggas. Efter vunnen registrering utgår en årlig avgift av 15

kronor. Såväl vid inregistrering som efterkontroll tillkommer dessutom en

tilläggsavgift för de specialister, som erfordra biologisk eller klinisk prövning.

Tilläggsavgiften skall avpassas så, att kostnaderna för efterkontrollen täckas.

Av förarbetena till gällande bestämmelser framgår, att kontrollavgifterna

ansetts böra täcka statsverkets samtliga kostnader för specialitetskontrollen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 455-

i

Detta innebär att ej endast det farmaceutLska laboratoriets kostnader därför

borde täckas utan att så även skulle vara fallet med vissa andra kostnader,

nämligen de som belöpa sig på medicinalstyrelsens specialitetsavdelning samt

de som avse arvoden åt specialitetsnämndens ledamöter.

I sitt utlåtande till 1938 års riksdag i fråga angående åtgärder för att täcka

statens omkostnader för kontroll av farmaceutiska specialiteter, vilket utlåtande

av riksdagen godtogs, uttalade första lagutskottet, att erforderlig jämkning

av avgifterna till laboratoriet borde tagas i övervägande, därest de för

specialitetskontrollen inflytande medlen antingen skulle visa sig otillräckliga

eller överstiga behovet. Under dessa förhållanden finge det anses fullt befogat

att fastställa sådana avgifter för specialitetskontrollen att laboratoriets

kostnader för densamma fullt täcktes. Samtidigt finge avgifterna ej göras

högre än kostnaderna i fråga.

På grundval av detta resonemang framlade medicinalstyrelsen ett förslag

till höjda taxor, för vars närmare innebörd revisorerna redogjort.

Såsom sammanfattning av resultatet av en av professor Torsten Thunberg

verkställd utredning rörande statens farmaceutiska laboratorium uttalade

professor Thunberg, att utredningen givit vid handen, att de till staten inflytande

avgifterna för specialitetskontrollen borde ökas under tillämpning

av riksdagens direktiv i samband med kontrollens införande, gående ut på

att statens utgifter skulle täckas genom avgifterna, att han anslöte sig till

medicinalstyrelsens förslag om höjda taxor, vilket förslag torde tillföra statsverket

utöver nu inflytande belopp ytterligare ca 60 000 kronor, och att förslagets

genomförande ej torde orättmätigt tynga läkemedelsindustrien, ej heller

oskäligt stegra läkemedelspriserna.

Efter att hava redogjort för viss av medicinalstyrelsen verkställd utredning

rörande de lämpligaste anordningarna för kontroll av farmaceutiska

specialiteter hava revisorerna meddelat, att farmaceutiska laboratoriet våren

1943 föreslog en höjning av avgifterna för kontrollen av de farmaceutiska

specialiteterna, vilken höjning översteg den av professor Thunberg föreslagna.

Detta laboratoriets förslag godtogs av medicinalstyrelsen. Priskontrollnämnden

ställde sig emellertid avvisande till detsamma.

I proposition nr 273 till 1943 års riksdag har chefen för socialdepartementet

förklarat sig med hänsyn till vissa närmare angivna konsekvenser icke

vara beredd att taga ställning till frågan örn en översyn av specialitetslagstiftningen.

Vid sådant förhållande har det synts departementschefen lämpligt

att med prövning av frågan om specialitetskontrollens organisation ävenledes

borde tills vidare anstå, för vilket även vissa andra anförda skäl ansågos

tala. Då en höjning av avgifterna för kontrollen av de farmaceutiska

specialiteterna i dåvarande läge borde undvikas, påkallade ej heller avgiftsfrågan

ett omedelbart ställningstagande lill organisationsförslaget.

Inkomsterna av kontrollen av de farmaceutiska specialiteterna liksom farmaceutiska

laboratoriets utgifter under de senaste tio budgetåren hava enligt

en av revisorerna uppgjord sammanställning uppgått till 456 436 kronor

50 öre i inkomster och 861 115 kronor 78 öre i utgifter.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse nr 455.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Redan vid specialitetskontrollens införande förutsattes att verksamheten

härmed borde vara självförsörjande, vilken princip jämväl kommit till klart

uttryck från statsmakternas sida. Utgifterna för denna verksamhet utgöras

av kostnaderna för dels farmaceutiska laboratoriets verksamhet i avseende

på densamma, dels viss medicinalstyrelsens verksamhet (apoteksbyråns specialitetsavdelning)

och dels specialitetsnämndens verksamhet. För farmaceutiska

laboratoriets vidkommande har specialitetskontrollen kommit att utgöra

den dominerande delen av hela verksamheten. Inkomsterna av verksamheten

utgöras av de avgifter enligt särskilda av Kungl. Majit fastställda taxor,

som skola erläggas i form av ansökningsavgifter, årsavgifter samt tilläggsavgifter

för specialprövningar av farmaceutiska specialiteter.

I detta som i liknande fall, där kostnaden för viss verksamhet i statlig regi

förutsättes skola täckas av inflytande inkomster av verksamheten, är det

givetvis i princip önskvärt, att redovisningen sker på sådant sätt, att av densamma

klart framgå beloppen av de utgifter, som avses skola täckas med

inflytande inkomster. Av praktiska skäl torde detta emellertid icke låta sig

göra i fråga om farmaceutiska laboratoriet, där verksamheten med specialitetskontrollen

och övriga arbetsuppgifter äro inflätade i varandra. Den beräknade

kostnaden för kontrollen av farmaceutiska specialiteter synes innebära,

att för närvarande av laboratoriets årliga utgifter omkring 100 000 kronor

skulle falla på nämnda verksamhet. Härtill komma kostnader för medicinalstyrelsens

specialitetsavdelning och för specialitetsnämndens verksamhet

ävensom avgifter till statens institut för folkhälsan, tillhopa beräknade

till 30 000 kronor. De sammanlagda kostnaderna för specialitetskontrollen

utgöra sålunda för närvarande omkring 130 000 kronor örn året. Inkomsterna

under budgetåren 1939/40—1942/43 hava uppgått till i genomsnitt omkring

70 000 kronor och utgjorde under budgetåret 1942/43 endast 60 600 kronor.

Det är att märka, att man då vid beräknandet av utgifterna för specialitetskontrollen

icke tagit hänsyn till kostnaderna för laboratoriets lokalhyra, omkring

50 000 kronor om året. Revisorerna äro emellertid av den uppfattningen,

att även denna utgiftspost bör belasta specialitetskontrollen till så stor

del, som svarar mot fördelningen av laboratoriets kostnader i övrigt på specialitetskontroll

och övrig verksamhet. På grund härav anse sig revisorerna

kunna konstatera, att inflytande avgifter för specialitetskontrollen för närvarande

icke ens till hälften täcka kostnaderna för densamma.

Den i det föregående åberopade utredning, som av professor Torsten Thunberg

på uppdrag av besparingsberedningen verkställts rörande statens farmaceutiska

laboratorium, synes giva vid handen att några väsentligare besparingar

i driften icke lämpligen kunna göras med undantag av att laboratoriet

borde kunna avstå vissa lokaler. Sistnämnda synpunkt har emellertid

redan tillgodosetts därigenom att det blivit bestämt, att även rättskemiska

laboratoriet snarast skall flytta till farmaceutiska laboratoriets lokaler. Professor

Thunberg har vidare uttalat, att det torde vara ett statsintresse, att

laboratoriet behålles i möjligast effektiva form.

Revisorerna hava avlagt besök vid farmaceutiska laboratoriet för att närmare

sätta sig in i dess verksamhet. Revisorerna hava härvid för sin del

icke funnit någon anledning till anmärkning utan fastmera fått det intrycket,

att laboratoriet är välskött och under skicklig och intresserad ledning.

Revisorerna hava kommit till den uppfattningen, att en omprövning bör

ske, huruvida icke avgifterna för kontroll av farmaceutiska specialiteter borde

kunna omedelbart höjas, oaktat de betänkligheter detta ur priskontrollsynpunkt

tidigare ansetts medföra.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 455.

9

Den mycket betydande andel av utförsäljningspriset, som apotekens försäljningsprovision

i många fall utgör, liksom även det förhållandet, att i vissa

fall kostnaderna för reklam i fråga om hithörande läkemedel måste uppgå

till betydande belopp, böra härvid icke förbises.

Yttrade har avgivits av statens priskontrollnämnd (Del II, s. 61 och 62),

som med hänsyn till den allmänna prispolitiken ställt sig avvisande till den

ifrågasatta höjningen av avgifterna för specialitetskontrollen. Skall emellertid,

framhåller nämnden, en höjning företagas, bör sättet för avgifternas uttagande

tagas under omprövning med syfte att undgå en läkemedelsfördyring,

som går längre, än vad kostnaderna för kontrollen i och för sig betinga.

Vid specialitetskontrollens tillkomst fastslogs av statsmakterna som allmän

grundsats, att de med densamma förenade kostnaderna helt skulle täckas

genom lämpligt avpassade avgifter. Såsom av den av revisorerna verkställda

utredningen framgår, hava de inflytande avgifterna från specialitetskontrollen

under de senare åren täckt allenast omkring hälften av kostnaderna för verksamheten.

Detta har medfört, att anslagen till farmaceutiska laboratoriet

måst avsevärt höjas. Då av det anförda framgår, att statens kostnader för

specialitetskontrollen icke kunnat bestridas av kontrollavgifterna och principen,

att den farmaceutiska specialitetskontrollen skall bära sina egna kostnader,

i fortsättningen bör upprätthållas, synes riksdagen enda utvägen vara

att genomföra en höjning av avgifterna. En höjning av kontrollavgifterna

med syfte att övervältra prishöjningen på allmänheten synes riksdagen dock

böra i möjligaste mån undvikas. Riksdagen förmenar, att genom en omläggning

av avgiftssystemet, vilket på sätt priskontrollnämnden anfört synes vara

behäftat med vissa olägenheter, en läkemedelsfördyring möjligen torde kunna

reduceras. Därest en dylik fördyring ändock blir nödvändig, bör den givetvis

icke gå längre än vad kostnaderna för kontrollen i och för sig betinga.

Riksdagen finner med anledning av vad revisorerna anfört påkallat, att frågan

om en höjning av avgifterna för kontroll av farmaceutiska specialiteter

lages under omprövning.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit ville låta taga under övervägande

frågan om en höjning av avgifterna för kontrollen av de farmaceutiska specialiteterna.

5:o)

Kronouppbörden i magistratsstäderna.

Under finansdepartementet, § 24, hava revisorerna framställt vissa erinringar

beträffande den nuvarande ordningen för kronouppbörden i magistratsstäderna

(Del I, s. 91—102).

Revisorerna hava inledningsvis erinrat örn huvuddragen av de för kronouppbörden

i städerna gällande reglerna.

Revisorerna hava framhållit, att sedan gammalt antalet skattskyldiga, som

i rätt tid erlagt sina kronoutskylder, varit förhållandevis mycket mindre i

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse nr 4öö.

städerna än på landet. Så har åtminstone varit fallet, alltsedan uppbörden

på landet uppdrogs åt postverket I fråga om 1940 års utskylder erlade omkring

75 procent av de skattskyldiga på landet sin skatt i behörig tid, medan

motsvarande siffra för städernas del, Stockholm inräknat, utgjorde endast

omkring 63 procent. Revisorerna hava påvisat, att i Stockholm övergången

till det nya systemet med inbetalning genom postverkets och bankernas försorg

medfört en avsevärd förbättring. Beträffande 1935 års kronoutskylder

inbetalades i Stockholm endast 56,7 procent av antalet debetsedlar i behörig

ordning, medan — efter övergången till det nya systemet — i fråga om 1936

års utskylder siffran stigit till 65,3 procent. För Göteborg, där någon sådan

omläggning ej skett, utgjorde motsvarande siffra endast 56,4 procent. Det nu

sagda synes revisorerna tala för att systemet med uppbördsstämmor är föråldrat

och mindre effektivt och att det vore önskvärt, att man genomgående

överginge till att låta uppbörden ske genom postverkets och bankernas försorg.

Revisorerna hava framhållit, hurusom de regler, som för närvarande gälla

i fråga örn likvid över postgiro, nämligen att inbetalningskort skall hava avlämnats

å postanstalt, respektive girokort hava ankommit till postgirokontoret

senast å uppbördsstämmans näst sista dag, stå i visst motsatsförhållande

dels till de allmänna bestämmelserna om när likvid gentemot statsverket skall

anses vara i behörig ordning fullgjord, vilka återfinnas i kungörelsen den 17

december 1937 (nr 974), dels ock till vad som gäller enligt uppbördsreglementet

för Stockholm. Enligt förstnämnda bestämmelser anses betalning vara

gentemot statsverket fullgjord den dag inbetalningskort avlämnats å postanstalt

eller girokort blivit bokfört å postgirokontoret. Enligt uppbördsreglernentet

för Stockholm anses skatttlikvid fullgjord i rätt tid, om girokort ankommit

till postgirokontoret å uppbördsstämmans sista dag. Normalt erlägges

skatten i Stockholm, örn inbetalning ej sker i bank, genom anlitande

av det vid debetsedeln fästade giroinbetalningslcortet, varför det givetvis är

tillfyllest, att sådan inbetalning sker å stämmans sista dag. Revisorerna hava

fäst uppmärksamheten vid att enligt det förslag till uppbördsförordning, avsedd

att ersätta, bland annat, det nu gällande uppbördsreglementet, som

framlades av 1936 års uppbördskommitté, skattelikvid medelst girering skulle

anses vara fullgjord i rätt tid, örn girokort avlämnats till postbefordran

senast å uppbördsstämmans sista dag.

Vad beträffar den kontrollängd, som skall föras vid uppbördsstämma, hava

revisorerna funnit densamma trots det omständliga förfarandet icke erbjuda

tillräcklig kontroll. Uppbördskommittén påpekade, att kontrollantens

längd upprättas enligt de skattskyldigas vid uppbördsstämman företedda debetsedlar,

men att det icke ingår i kontrollantens åligganden att granska de

inbetalda skatteposterna mot den i uppbördsboken verkställda debiteringen.

Någon kontroll över att debetsedlarna upptaga det belopp, som påförts den

skattskyldige i uppbördsboken, torde därför ej utövas. Härtill kommer, att

kontrollen över den post, som ingår till kronouppbördskassören, i många fall

är svag eller helt saknas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 4-55.

11

Magistratens kontroll över uppbörden är, framhålla revisorerna, givetvis

av olika värde i olika städer, beroende på hur den organiserats. Länsstyrelses

möjlighet att utöva kontroll är i varje fall mycket begränsad. Detta gäller

icke enbart i avseende på uppbörden vid stämmorna utan även i avseende

på restindrivningen. Vidare äro länsstyrelsernas möjligheter till kontroll gentemot

direkta falsarier, sådana som att ett och samma utskyldsbelopp flera

gånger anmäles till och blir föremål för avkortning, starkt begränsade genom

att länsstyrelserna själva icke erhålla något exemplar av restlängden.

Den granskning av bevis om hinder för utskylders uttagande, som för närvarande

åligger magistratsledamot att utöva, måste enligt revisorernas mening

anses föga effektiv med hänsyn till att vederbörande magistratsperson

i allmänhet har sin egentliga verksamhet förlagd till helt andra arbetsuppgifter

och fördenskull endast i undantagsfall torde hava någon kännedom

om de skattskyldigas ekonomiska förhållanden. Det hela stannar sålunda

ofta vid en ren pappersgranskning.

I mindre städer har det sedan gammalt varit vanligt, framhålla revisorerna,

att samma person bestritt flera olika befattningar. Dylika kombinationer

hava i många fall visat sig högst olyckliga, så hilvida som arbetets

effektivitet blivit lidande därpå och nödig kontroll blivit eftersatt. Revisorerna

hava framhållit, hurusom i ett fall vederbörande stadsfogde tillika beklädde

sysslorna såsom stadsfiskal, polischef och luftskyddschef.

Revisorerna hava erinrat om att frågan om handhavandet av kronouppbörden

i magistratsstäderna tidigare vid flera tillfällen varit föremål för viss

utredning utan att dock utredningen lett till något resultat.

Revisorerna hava sammanfattat sina iakttagelser i följande allmänna uttalande.

Den redogörelse för kronouppbörden i magistratsstäderna jämte därmed

sammanhängande förhållanden, som i det föregående lämnats, synes revisorerna

giva vid handen, att den nuvarande ordningen för kronouppbörden

i dessa städer i flera avseenden är otillfredsställande.

Sålunda måste själva uppbördsförfarandet, sådant detsamma regleras i

gällande uppbördsreglemente, anses vara föråldrat. Bestämmelserna härom

torde vara i behov av en allmän översyn. Det måste anses befogat, att allt

göres för att ersätta det i flertalet magistratsstäder alltjämt tillämpade inbetalningsförfarandet

vid uppbördsstämmor i den gamla ordningen med mera

smidiga inbetalningsformer. Revisorerna vilja i detta sammanhang särskilt

erinra örn det väsentligt förbättrade resultatet av den ordinarie uppbörden,

som enligt vad i det föregående nämnts omedelbart ernåddes i Stockholm,

när man i denna stad övergick från den tidigare tillämpade ordningen till

uppbörd genom postverkets försorg eller genom inbetalning i bank. Vad särskilt

beträffar inbetalning över postgiro, vill det förefalla revisorerna som

om bestämmelserna härom, vilka tillkommit på en tid, då postgirorörelsen

ej nått den omfattning, som nu är fallet, vöre i behov av omedelbar (iversyn

med hänsyn särskilt till att gällande regler örn när skattelikvid (iver postgiro

sist skall vara verkställd, för att anses hava skett i behörig tid, icke stå

i överensstämmelse med gällande regler örn inbetalning av medel till statsverket

över länsstyrelses postgirokonto och överhuvud taget torde sakna stöd

i det allmänna medvetandet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrivelse nr 455.

Gällande regler om kontrollen beträffande skattelikvider över post till

kronokassör eller magistrat annorledes än över postgiro måste enligt revisorernas

mening i belysning av omständigheterna vid under senare år inträffade

förskingringsfall anses vara otillfredsställande.

Magistratens befattning med kronouppbörden synes revisorerna vara ett

uppdrag, som i mångt och mycket ligger helt vid sidan av magistratsledamöternas

egentliga arbetsuppgifter. Detta gäller i särskilt hög grad om den skyldighet

att meddela attest å bevis örn hinder för utskylders uttagande, som

åvilar magistratsledamot. Ur kontrollsynpunkt torde denna skyldighet i allmänhet

kunna betecknas som fullständigt värdelös. Vad beträffar den kontroll

över stadsfogdens verksamhet, som det åligger magistrat att utöva, bland

annat genom skyldigheten att föranstalta om inventeringar hos nämnde befattningshavare,

vill det förefalla revisorerna som örn denna vore av växlande

värde och i många fall lämnade mycket att önska i avseende på effektiviteten.

Revisorerna inse väl de svårigheter, som med nuvarande ordning förefinnas

att, särskilt i mindre och mellanstora städer, ordna de olika arbetsuppgifternas

handhavande i avseende på kronouppbörden på ett fullt tillfredsställande

sätt. Den kombination av olika arbetsuppgifter hos en och samma

befattningshavare, som revisorerna i det föregående påtalat, är emellertid

i princip att anse som mindre tillfredsställande eller rent av förkastlig.

Länsstyrelsernas möjligheter att följa förloppet vid kronouppbörden i städerna,

såväl i avseende på stämmorna som framför allt i avseende på restindrivningens

handhavande, äro för närvarande obetydliga. De förslag till

förbättring härutinnan, vilka framlades av 1936 års uppbördskommitté och

som i det föregående i korthet återgivits, synas revisorerna ägnade att medföra

en bättre ordning. De böra därför enligt revisorernas mening snarast

genomföras. Att dessa förslag kommit att ställas på framtiden i avbidan på

en allmän uppbördsreform, synes revisorerna vara att beklaga. Att en reform

av grunderna för själva skatteuppbörden icke ännu kunnat komma till stånd,

bör enligt revisorernas mening icke utgöra hinder för att sådana partiella

reformer, företrädesvis av teknisk art, omedelbart genomföras, vilka äro ägnade

att ur den gällande uppbördsordningen utvinna bästa möjliga resultat.

Under alla förhållanden förefaller det revisorerna önskvärt, att länsstyrelserna

beredas möjlighet att i en eller annan form verksamt ingripa mot påtaglig

likgiltighet från vederbörande stads sida, när det gäller indrivningen av

kronoskatterna. Värdet av en fortlöpande, effektivt ordnad central kontroll

över uppbördens förlopp och handhavande i de olika magistratsstäderna synes

revisorerna uppenbart.

De spörsmål i avseende på kronouppbördens organisation i magistratsstäderna,

som revisorerna i det föregående hava berört, sammanhänga givetvis

i viss mån med den större frågan om magistratsstäders särskilda rättigheter

och skyldigheter i förhållande till staten. Emellertid kunna revisorerna icke

finna, att det måste anses nödvändigt, att frågorna alltjämt skola skjutas på

framtiden i avbidan på en lösning i ett sådant större sammanhang. Enligt

revisorernas mening bör snarast undersökas, dels huruvida icke uppgörelser

örn en effektivare uppbördsorganisation skulle kunna träffas med åtskilliga

städer, dels ock huruvida icke kronouppbörden i vissa mindre magistratsstäder

skulle kunna inordnas under den för landsbygden gällande ordningen,

oberoende av övriga med vederbörande stads ställning som magistratsstad

sammanhängande förhållanden.

Revisorerna hava funnit de här påtalade förhållandena vara av sådan betydelse

för det allmänna, att de velat bringa dem till riksdagens kännedom.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 45-5.

13

Yttrande har avgivits av riksräkenskapsverket (Del II, s. 63—68), som ansett

en utredning i den av revisorerna berörda frågan böra komma till stånd.

Revisorerna hava uttalat, att den nuvarande ordningen för kronouppbörden

i magistratsstäderna i flera avseenden är otillfredsställande. De påtalade

bristfälligheterna hänföra sig dels till själva uppbördsförfarandet, sådant detsamma

är reglerat i gällande uppbördsreglemente, dels till uppbördsväsendets

organisation, dels ock till övervakningen av kronouppbördens indrivande.

Såsom av den verkställda utredningen framgår har antalet skattskyldiga,

vilka betala skatten i rätt tid, sedan länge varit förhållandevis mindre i magistratsstäderna

än på landsbygden, i följd varav skatteuppbörden i dessa städer

i större utsträckning än på landet kommit att falla på restindrivningen.

Revisorerna hava emellertid framhållit, att tillgänglig statistik utvisat, att

resultatet av restindrivningen i städerna under de senare åren i månsa fall

starkt försämrats och att betydande olikheter i avseende på uppbördens förlopp

förefinnas olika städer emellan. Till detta förhållande måste enligt revisorernas

mening åtskilliga av de bristfälligheter i avseende på kronouppbörden

i städerna hava medverkat, vilka revisorerna här påtalat.

För att få till stånd en effektivare ordning för kronouppbörden i städerna

hava revisorerna förordat ett utvidgat anlitande av postverket för uppbördens

förrättande i städerna. Bristerna i uppbördsväsendets organisation kunna

väsentligen hänföras till det förhållandet, att magistratsstäderna själva genomgående

hava att svara för kostnaderna för kronouppbördens förrättande.

De mindre magistratsstäderna hava på grund härav icke kunnat åstadkomma

en fullt effektiv organisation på förevarande område. Magistratens

befattning med kronouppbörden ligger enligt revisorernas mening helt vid

sidan av dess egentliga uppgifter, varför dess åliggande härmed bör snarast

avvecklas. Vad beträffar tillsynen över kronouppbördens bedrivande i städerna

hava revisorerna erinrat om att länsstyrelsernas möjligheter att öva

tillsyn äro strängt begränsade bland annat av rent tekniska skäl. Åtgärder

till ernående av en bättring härvidlag hade föreslagits av 1936 års uppbördskommitté,

men icke föranlett några åtgärder, enär detalj spörsmålen i nämnda

kommittés förslag hade ställts åt sidan i avbidan på en lösning av det dominerande

spörsmålet i uppbördsfrågan, nämligen skatteuppbördens närmande

till inkomstförvärvet. Revisorerna hava även betonat värdet av en central

tillsyn över uppbördens bedrivande i magistratsstäderna.

Vad revisorerna sålunda uttalat beträffande kronouppbörden i magistratsstäderna

har riksräkenskapsverket i infordrat yttande i allt väsentligt vitsordat.

Nämnda ämbetsverk har i sitt yttrande tillika uppdragit vissa riktlinjer

för uppbördens framtida ordnande i magistratsstäder av olika storlek.

Riksräkenskapsverket har uttalat, att vissa av de i detta sammanhang berörda

spörsmålen skulle kunna lösas inom ramen av gällande ordning på

området men att detta icke kan anses tillfyllest. Ämbetsverket bär förklarat

sig dela revisorernas uppfattning, alt åtskilliga förbättringar i fråga örn kronouppbörden

i magistratsstäderna kunna och höra genomföras omedelbart,

oberoende av frågan örn en allmän uppbördsreform.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens skrivelse nr 455.

De frågor, till vilka det här gäller att taga ställning, äro för det allmänna

av största vikt. Riksdagen vill erinra, att av 1942 års kronoutskylder, vilka,

bortsett från värnskatten, debiterats till ett belopp av cirka 774 miljoner kronor,

ej mindre än 427 miljoner kronor folio på magistratsstäderna. Riksdagen

finner angeläget, att åtgärder vidtagas för att ernå en effektivare ordning

för kronouppbörden i magistratsstäderna. På grund härav anser riksdagen,

att den föreliggande frågan bör göras till föremål för utredning.

Under åberopande av det ovan anförda får riksdagen anhålla, att Kungl.

Majit ville låta verkställa utredning av frågan örn kronouppbörden i magistratsstäderna.

6:o)

Rätten till ränta vid restitution av utskylder.

Under finansdepartementet, § 25, hava revisorerna gjort vissa erinringar i

fråga om tillämpningen av kungl, förordningen den 2 maj 1919 angående

rätt till ränta vid restitution av utskylder m. m. (Del I, s. 102—107).

Enligt nämnda förordning äger skattskyldig, som efter besvär över taxering

eller debitering vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförd

utskyld eller avgift till stat eller kommun eller från annan allmän utskyld

eller avgift, vid återbekommande av det belopp han för mycket erlagt, tillika

erhålla ränta därå med 5 procent.

Revisorerna hava erinrat, att 1937 års statsrevisorer påtalat vissa förhållanden,

som hänförde sig till tillämpningen av ovannämnda förordning. Sålunda

påvisade revisorerna, hurusom i vissa fall skattskyldig uppburit ränta å restituerade

skattebelopp, där den överordnade myndighetens beslut icke inneburit

någon ändring av den skattskyldiges taxeringar utan endast att fördelningen

av den skattepliktiga inkomsten mellan olika taxeringsdistrikt eller kommuner

ändrats. I anledning härav anhöll 1938 års riksdag, att Kungl. Majit

ville låta verkställa utredning i syfte att åvägabringa ändring i gällande bestämmelser

i av revisorerna anmärkta avseenden.

1943 års revisorer hava framhållit, att, såvitt de kunnat finna, denna framställning

hittills icke föranlett någon Kungl. Majits åtgärd.

Revisorerna hava nu påpekat, hurusom ränta jämlikt berörda förordning

vid restitution av utskylder enligt ett av regeringsrätten meddelat utslag utgått

jämväl då utskylder, vilka erlagts å en ort, i stället till följd av att taxering

bort ske å annan ort rätteligen skolat gäldas å sistnämnda ort.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Den översyn av bestämmelserna i 1919 års förordning örn rätt till ränta

vid restitution av utskylder m. m„ som 1937 års revisorer i anslutning till

vissa fall, då ränta utgått vid restitution av kommunalutskylder, vilka skolat

erläggas inom annan kommun eller annat taxeringsdistrikt, funno vara

av behovet påkallad, och som 1938 års riksdag i full anslutning till vad

revisorerna anfört begärde hos Kungl. Majit, har ännu icke kommit till

stånd. Regeringsrättens nyligen meddelade utslag i det mål, för vilket ovan

s. 15 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 455.

15

redogjorts, giver vid handen, att rätt till ränta föreligger även i fall, då utskvlder

till kronan till visst belopp erlagts å en ort, men till följd av att

taxering bort ske å annan ort rätteligen skolat till ett och samma belopp

erläggas å annan ort.

Revisorerna, som ej kunnat finna en sådan ordning tillfredsställande, hava

velat fästa riksdagens uppmärksamhet å vad sålunda förekommit.

Yttrande har avgivits av kammarrätten (Del II, s. 68 och 69), som i likhet

med 1943 års riksdagsrevisorer funnit gällande bestämmelser om skattskyldigs

rätt till ränta vid restitution av utskylder i nu ifrågavarande avseende

otillfredsställande och ansett det önskvärt, att sådana anordningar vidtagas,

att en skattskyldig icke beredes vinst i anledning av att han påföres taxering

å oriktig ort. Därest till förekommande härav särskilda författningsbestämmelser

komma att meddelas, torde emellertid, framhåller kammarrätten, böra

iakttagas, att desamma göras så omfattande, att däri inbegripas även andra,

i viss mån likartade fall, då den skattskyldige kan göra en oberättigad räntevinst.

Såsom revisorerna erinrat, påvisade 1937 års statsrevisorer, hurusom i

vissa fall skattskyldig uppburit ränta å restituerade skattebelopp, där den

överordnade myndighetens beslut icke inneburit någon ändring av den skattskyldiges

taxeringar utan endast att fördelningen av den skattepliktiga inkomsten

mellan olika taxeringsdistrikt eller kommuner ändrats. Med anledning

härav anhöll 1938 års riksdag örn utredning i syfte att åvägabringa ändring

i gällande bestämmelser i av revisorerna anmärkta avseenden. Framställningen

har emellertid icke ännu föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Under nu förevarande paragraf hava revisorerna påpekat, att ränta vid

restitution av utskylder utgått jämväl i de fall då utskylder, vilka erlagts å

en ort, i stället till följd av att taxering bort ske å annan ort rätteligen skolat

gäldas å sistnämnda ort.

Såsom kammarrätten i sitt yttrande framhållit förekomma även andra i

viss mån likartade fall, då den skattskyldige kan göra en oberättigad räntevinst.

Av det anförda framgår, att gällande bestämmelser om rätt till ränta vid

restitution av utskylder m. m. icke äro tillfredsställande och att ett reglerande

av rätten till räntegottgörelse på ifrågavarande område bör verkställas. Riksdagen

finner angeläget, att en översyn av bestämmelserna i fråga kommer

till stånd.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa översyn av bestämmelserna

i förordningen den 2 maj 1919 angående rätt till ränta vid

restitution av utskylder m. m.

7 :o)

Tillämpningen av förordningen om nöjesskatt.

Under finansdepartementet, § 31, hava revisorerna framställt vissa erinringar

med avseende å bestämmelserna i gällande nöjesskatteförordning (Del 1,

s. 133—137).

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens skrivelse nr 4-55.

I 1 § Kungl. Maj:ts förordning om nöjesskatt den 14 juni 1940 (nr 478)

stadgas, att för nöjestillställning, till vilken allmänheten har tillträde mot avgift,

skall kommun, inom vars område tillställningen hålles, uttaga en särskild

avgift, benämnd nöjesskatt, vilken fördelas mellan staten och kommunen.

Närmare bestämmelser om inbetalning och indrivning av nöjesskatt, om

kontroll över skattens utgörande samt örn ordningen för anförande av besvär

över ålagd eller uttagen skatt hava meddelats genom kungörelsen den 14

juni 1940 (nr 481).

En förutsättning för att nöjesskatteförordningen skall anses tillämplig är

att tillställningen är offentlig.

Revisorerna hava framhållit, att betydande svårigheter merendels föreligga

att med tillämpning av nöjesskatteförordningens bestämmelser avgöra, huruvida

en tillställning är att anse såsom offentlig eller enskild. Utvecklingen

på detta område har under de senaste åren varit synnerligen anmärkningsvärd

och gjort att frågan om en tillställning är offentlig eller icke blivit allt

svårare att bedöma för uppbördsmyndigheten.

Vidkommande frågan om vilken taxa, som skall tillämpas vid debitering

av nöjesskatt, hava revisorerna konstaterat, att den i nöjesskatteförordningen

förekommande uppräkningen av nöjestillställningar — vilken endast

obetydligt skiljer sig från motsvarande uppräkning i den ursprungliga nöjesskatteförordningen

av år 1919 — i viss mån är föråldrad och ofullständig, en

omständighet som givetvis i förekommande fall kan medföra svårigheter,

när det gäller att bestämma den taxa, efter vilken skatten för en viss tillställning

rätteligen bör utgå. Sålunda omnämnas vissa numera allmänt förekommande

nöjesformer icke i förordningen, under det att nöjesformer,

vilka icke längre förekomma i sin ursprungliga form, finnas upptagna.

Enligt förordningen örn nöjesskatt skall förekommande förköpsavgift icke

inräknas i det till grund för nöjesskatten liggande biljettpriset. Revisorerna

hava kommit till den uppfattningen, att förköpstillägget i många fall

kommit att sättas till vida högre belopp, än som kan anses erforderligt för

merkostnadernas täckande. I dylika fall, där man alltså med skäl kan tala

om en maskerad prisförhöjning, kommer tydligen nöjesskatten att beräknas

på ett lägre belopp, än vad som rätteligen bort ske. Revisorerna hava låtit

verkställa vissa beräkningar rörande omfattningen av de förköp, som förekomma

vid vissa större nöjesetablissement i Stockholm.

Bortsett från de kungliga teatrarna (Operan och Dramatiska teatern), för

vilka särskilda bestämmelser gälla i nöjesskattehänseende, hava totalsummorna

av de under år 1942 vid teatrar i Stockholm uppburna förköpspriserna

beräknats till sammanlagt omkring 130 000 kronor, varav enbart

å en teater omkring 70 000 kronor, vid en annan omkring 23 000 kronor

och vid en tredje omkring 22 000 kronor. Vad biograferna i Stockholm beträffar,

förekommer, framhålla revisorerna, förköpstillägg endast vid de

större s. k. premiärbiograferna och utgår med 20 å 25 öre per biljett i alla

prislägen. För av vissa koncerner ägda biografer i Stockholm hava förköpssummorna

för år 1942 beräknats uppgå till omkring 127 000 kronor.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 455.

17

Efter att hava lämnat ytterligare exempel på fall, där förköpspriser förekommit,

hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att den gällande nöjesskatteförordningen

i väsentliga delar är föråldrad och ofullständig, vilket medför

svårigheter vid tillämpningen av densamma. Revisorerna finna det därför

önskvärt, att förordningen blir föremål för en översyn i syfte att i möjligaste

mån undanröja dessa tillämpningssvårigheter.

Vidare framgår av utredningen, att de vid s. k. förköp betingade pristilläggen

äro befriade från nöjesskatt. Revisorerna hava emellertid kommit

till den uppfattningen, att förköpstilläggen i stor utsträckning kommit att

bliva ett normalt tillägg till det »ordinarie» biljettpris, å vilket nöjesskatt

enligt gällande regler skall beräknas. Vid sådant förhållande finna revisorerna

det rimligt, att nöjesskatten utvidgas till att omfatta jämväl förköpstilläggen.

Yttranden hava avgivits av riksråkenskapsverket samt Överståthållarämbetet,

som bilagt yttrande från uppbördsintendenten i Stockholm (Del II,

s. 86—92). Dessa myndigheter liksom uppbördsintendenten hava vitsordat

vad revisorerna anfört och ansett ifrågavarande spörsmål böra göras till

föremål för utredning.

Revisorerna hava under förevarande paragraf påtalat vissa rådande svårigheter

att i praktiken avgöra, huruvida en nöjestillställning är att anse

som offentlig och såsom sådan underkastad nöjesskatt, ävensom att bestämma

den taxa, efter vilken skatt för en viss nöjestillställning rätteligen

bör utgå. Vidare hava revisorerna påtalat det förhållandet, att de vid s. k.

förköp betingade pristilläggen äro befriade från nöjesskatt. Revisorerna ha-,

va för sin del funnit det motiverat, att nöjesskatten utvidgas till att omfatta

jämväl förköpstilläggen.

Överståthållarämbetet och riksräkenskapsverket hava i infordrade yttranden

i huvudsak instämt i vad revisorerna anfört samt vitsordat behovet av

att nöjesskatteförordningen i berörda delar göres till föremål för en översyn.

Riksdagen finner befogat, att åtgärder vidtagas för att i görligaste mån undanröja

de påtalade svårigheterna vid nöjesskatteförordningens tillämpning

och för att åstadkomma en såvitt möjligt likformig beskattning av nöjestillställningar

av samma slag. Vad beträffar frågan om beskattning av de

s. k. förköpstilläggen synas riksdagen vissa skäl tala för att skattsskyldigheten

utvidgas på sätt revisorerna ifrågasatt.

Då riksdagen med hänsyn till vad i ärendet anförts finner lämpligt, alt

omhandlade spörsmål blir föremål för vidare behandling, får riksdagen anhålla,

att Kungl. Majit ville låta verkställa översyn av gällande förordning

örn nöjesskatt.

Bihang till riksdagens protokoll 19ii. ii sand. Nr 455.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Riksdagens skrivelse nr 455.

8:o)

Angivares andel i böter m. m. enligt 1916 års förordning om straff för

olovlig varuutförsel.

Under finansdepartementet, § 32, hava revisorerna framställt vissa erinringar

i fråga om rätten till angivarandel enligt 1916 års förordning om

straff för olovlig varuutförsel (Del I s. 137—139).

I 7 § förordningen den 3 mars 1916 (nr 49) örn straff för olovlig varuutförsel

m. m. stadgas, att av böter, som ådömas enligt denna förordning, samt

av behållna försäljningssumman eller i dess ställe utgivna värdet av förbrutet

gods och forslingsredskap skall en tredjedel tillfalla kronan och två

tredjedelar åklagaren. Om särskild angivare finnes, skall han taga hälften

av åklagarens andel. Denna kungörelse trädde i kraft den 8 mars 1916, men

förklarades skola tillämpas endast såvitt föreskrift därom meddelades i

författning angående förbud mot utförsel ur riket av visst gods. Enligt särskilt

stadgande (kung. 28/1933) är angivarens andel numera maximerad till

500 kronor.

Föreskrift örn tillämpning av bestämmelserna i 1916 års förordning om

straff för olovlig varuutförsel har före år 1939 meddelats allenast i samband

med införande av utförselförbud för viss krigsmateriel. I nu rådande

försörjningsläge har däremot författningen erhållit ökad aktualitet. Från

och med år 1939 hava nämligen utfärdats ett flertal kungörelser med förbud

att ur riket utföra vissa varor. Därvid har tillika föreskrivits, att, i

fråga örn det i respektive författningar stadgade förbudet, 1916 års förordning

om straff för olovlig varuutförsel m. m. skall äga tillämpning.

Överträdelser av förbud att ur riket utföra vissa varor äro, framhålla revisorerna,

för närvarande icke ovanliga. Antalet vid domstolarna under år 1943

handlagda mål angående ansvar för brott av ifrågavarande slag har sålunda

överstigit 300. Givetvis är det främst tulltjänsteman och polismän, som

komma i tillfälle att ingripa mot dylika brott och verkställa beslag av gods.

Därvid tillgår vanligen så, att tulltjänstemännen anmäla förhållandet till

åtal. Enligt av domstolarna tillämpad praxis är därigenom vederbörande

tulltjänsteman att betrakta som särskild angivare. Till följd därav tillerkännes

denne andel i utdömda böter eller värdet av förbrutet gods.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

I senare års lagstiftning har förelegat en genomgående tendens till avveckling

av rätten för åklagare och beslagare att erhålla andel i utdömda böter

och därmed likställda belopp. Grunden härtill bär varit, att det ansetts mindre

lämpligt, att personer, som hava att i tjänsten utföra åtal eller verkställa

beslag, erhålla direkt ekonomisk vinning av den vidtagna åtgärden.

Under rådande förhållanden förekommer det icke sällan, att bötesstraff

vid domstolarna utdömas enligt förordningen om straff för olovlig varuutförsel

och att gods i samband därmed förklaras förverkat. I den mån angivarandel

därvid uppbäres av polis- eller tulltjänstemän eller liknande personal,

vilka det i tjänsten åligger att förhindra eller motverka olovlig varuutförsel,

föreligger uppenbarligen ett avsteg från ovannämnda princip. Då

s. 19 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 455.

19

enligt revisorernas mening någon anledning till en sådan avvikelse icke förefinnes,

synes stadgandet om rätt till angivarandel i berörda förordning böra

inskränkas att gälla allenast enskild angivare i egentlig bemärkelse.

Yttrande bär avgivits av generaltullstyrelsen (Del II, s. 92—94), som ifrågasatt,

huruvida icke även åklagarandelarna enligt 1916 års varuutförselförordning

borde indragas. Därest hinder härför skulle möta, föreslår styrelsen

sådan ändring av 7 § samma förordning, att angivarandelen avskaffas och

att tillika stadgas, att, där särskild angivare finnes, åklagarens andel av böter

samt av behållna försäljningssumman eller i stället utgivna värdet av förbrutet

gods och forslingsredskap skall utgöra allenast en tredjedel och att

återstoden skall tillfalla kronan.

Riksdagen får erinra, att enligt 1923 års varuinförsellag andelar i böter

och värdet av förverkat gods icke utgå till åklagare, beslagare eller angivare.

Enahanda är förhållandet beträffande vissa andra författningar angående

införsel och utförsel av varor. Tendensen i senare års lagstiftning på området

har också varit att avskaffa dylika förmåner. Riksdagen kan därför

dela revisorernas mening, att skäl knappast föreligga att i fråga örn 1916

års varuutförselförordning bibehålla angivarandelarna. Det synes riksdagen,

såsom generaltullstyrelsen i sitt i ärendet avgivna yttrande framhållit, kunna

ifrågasättas, örn icke även åklagarandelarna enligt sistnämnda förordning

borde indragas.

Riksdagen, som finner befogat, att omhandlade fråga blir föremål för närmare

övervägande, får anhålla, alt Kungl. Majit ville låta taga under övervägande

frågan om indragning av angivar- och åklagarandelarna enligt förordningen

den 3 mars 1916 (nr 49) örn straff för olovlig varuutförsel m. m.

9:o)

Forsknings- och försöksverksamheten på .jordbrukets område m. m.

Under jordbruksdepartementet, § 35, hava revisorerna till behandling upptagit

frågan örn ledningen av forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets

område (Del I, s. 154—172).

I proposition nr 143 till 1931 års riksdag framlade Kungl. Majit förslag

lill ordnande av den högre lantbruksundervisningen. Förslaget innebar, bland

annat, att vid Ultuna skulle inrättas en lantbrukshögskola och en centralanstalt

för 1''örsöksväsendet å jordbruk sområdet, vid Experimentalfältet en

växtskyddsanstalt samt vid Alnarp ett lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut.

Beträffande frågan örn den högre lantbruksundervisningens ställning

till centralanstalten för jordbruksförsök innebar Kungl. Majits förslag, att

anstaltens kemiska och bakteriologiska avdelningar ävensom den botaniska

avdelningen, utom i vad densamma rörde växtpatologiens område, skulle införlivas

med lantbrukshögskolan såsom särskilda institutioner under det att

dels avdelningen för jordbruk och växtodling, dels ock avdelningen för husdjursskötsel

och mejerihantering, i vad rörde underavdelningen för husdjursskötsel,

skulle bilda en i förhållande till högskolan helt fristående central

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Riksdagens skrivelse nr 455.

jordbruksförsöksanstalt. Centralanstaltens dåvarande entomologiska avdelning

och den i botaniska avdelningen ingående växtpatologiska delen skulle

ombildas till en statens växtskyddsanstalt.

Förslaget lämnades av riksdagen utan erinran.

I proposition nr 167 till 1936 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till

ordnande av försöksverksamheten på jordbrukets område m. m.

Kungl. Maj:ts förslag gick ut på, bland annat, att försöksverksamheten

på jordbruks- och husdjursområdena skulle anknytas till lantbrukshögskolan.

Beträffande den allmänna planläggningen av försöksverksamheten på

växtodlingens område innebar Kungl. Maj ds förslag, att hela den försöksverksamhet,

som då bedrevs av svenska mosskulturföreningen och svenska

betes- och vallföreningen, skulle läggas under den statliga försöksanstaltens

omedelbara ledning. Svenska mosskulturföreningens försöksgårdar vid Flahult

och Gisselås skulle även övergå i statens ägo och underställas sistnämnda

anstalt. De båda föreningarna, eventuellt sammanslagna till en, skulle

fortbestå och utöva sin upplysnings- och konsulterande verksamhet samt

härför åtnjuta visst statsunderstöd.

Jordbruksutskottet (uti. nr 83) anslöt sig till departementschefens i statsrådsprotokollet

till nämnda proposition framförda uppfattning, att behov

av förbättrad organisation av försöksverksamheten på växtodlingens, husdjursskötselns

och trädgårdsodlingens områden förelåge. I likhet med departementschefen

funne utskottet, att föreningarna borde bestå såsom av staten

understödda institutioner. Deras sammanslagning till en, för vilken deras

styrelser uttalat sig, syntes utskottet välbetänkt icke minst på grund av att

deras verksamhetsfält till stora delar sammanfölle samt en rationalisering

av organisationen och driften därigenom borde kunna ernås. Denna sammanslagning

syntes alltså snarast böra genomföras. Utskottet ansåg, att föreningarnas

möjlighet att själva utöva försöksverksamhet vore av väsentlig

betydelse för förtroendet till och framgången av deras konsulterande och

upplysande verksamhet. Givet vore, att dessa försök skulle ligga inom ramen

av föreningarnas arbetsområde samt vara av betydelse för deras upplysningsoch

konsulterande verksamhet. Örn utskottet alltså ansåge, att föreningarna

fortfarande borde få utföra försök inom nu angiven ram, syntes dock anordningar

böra vidtagas så att föreningarnas försök planlades på ett för samarbetet

mellan föreningarna och de statliga försöksanstalterna lämpligt sätt.

I detta syfte borde föreningarnas försöksplan, efter samråd mellan institutionernas

ledare, underställas jordbruksförsöksrådet, inom vilket en representant

för föreningarna borde äga säte och stämma, för att slutligt fastställas

av högskolans styrelse. Utskottet delade likaledes departementschefens

mening, att försöksgårdarna Flahult och Gisselås borde överföras i statens

ägo och underställas den statliga försöksanstaltens omedelbara förvaltning,

varvid emellertid förutsattes, att föreningarna efter överenskommelse med

försöksanstalten även i fortsättningen finge dit förlägga försök.

Vidkommande försöksverksamheten på husdjursskötsel!^ och trädgårdsodlingens

områden hade utskottet icke något att erinra mot Kungl. Maj:ts

förslag.

s. 21 Kontrollera mot PDF

t

Riksdagens skrivelse nr 455. 21

Riksdagen fattade sedermera beslut i överensstämmelse med utskottets

förslag (rd. skr. nr 320).

Revisorerna hava härefter redogjort för de statliga anstalter och institutioner,

som bedriva försöksverksamhet på nu ifrågavarande område, ävensom

för de enskilda organisationer, som utöva dylik verksamhet med bidrag

av statsmedel.

Revisorerna göra följande allmänna uttalande.

Retydelsen av en rationellt ordnad försöksverksamhet på jordbrukets område

synes revisorerna uppenbar. Såsom framgår av den lämnade redogörelsen

har också frågan om organisationen av denna verksamhet och särskilt

det därmed sammanhängande spörsmålet örn den högre lantbruksundervisningens

ställning till centralanstalten för jordbruksförsök varit föremål

för olika överväganden. Utan att taga ställning till frågan om lämpligheten

av ett samordnande av dessa båda institutioner vilja revisorerna framhålla,

att försöksverksamheten i stort för närvarande icke synes tillfredsställande

ordnad. Det nuvarande systemet med ett flertal självständigt arbetande anstalter

och institutioner med var och en sin styrelse måste enligt revisorernas

mening leda till splittring av verksamheten och därmed till bristande effektivitet.

Det förekommer sålunda att arbeten, som utföras vid den ena anstalten,

ofta helt eller delvis sammanfalla med de uppgifter, varmed en annan institution

är sysselsatt. Något samarbete mellan de olika institutionerna, varigenom

ett dylikt dubbelarbete kan undvikas, synes i allmänhet icke förekomma. Så

utföres t. ex. praktisk försöks- och provningsverksamhet på gödslingslärans

och växtodlingens område förutom vid jordbruksförsöksanstalten samt svenska

vall- och mosskulturföreningen även av växtskyddsanstalten, frökontrollanstalten,

lantbrukskemiska kontrollanstalten och statens trädgårdsförsök.

Ett närmare samarbete förefaller också vara erforderligt mellan statens växtskyddsanstalt

och statens centrala frökontrollanstalt i frågor rörande immunitetskontroll

och sortkontroll av potatis. Det bristande samarbetet mellan

anstalterna medför förutom bristande effektivitet även onödiga kostnader

för statsverket.

De nu anmärkta olägenheterna synas revisorerna giva anledning till att

frågan örn sammanförande av de olika grenarna av försöksverksamheten

på jordbruksområdet nu bör upptagas till allsidig prövning. Det kan härvid

möjligen komma alt visa sig erforderligt och lämpligt att från sambandet

med lantbrukshögskolan frigöra såväl jordbruksförsöksanstalten som husdjursförsöksanstalten.

Den av svenska vall- och mosskulturföreningen bedrivna

försöksverksamheten bör enligt revisorernas mening kunna införlivas

med förstnämnda försöksanstalt, varvid föreningens konsulentverksamhet synes

kunna övertagas av hushållningssällskapen. Kungl. Majit har nyligen

bemyndigat statsrådet oell chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla

särskilda utredningsmän för att utreda frågan örn föreningens verksamhet.

Det vill förefalla revisorerna, att detta spörsmål icke kan lösas annat

än i samband med den större frågan örn försöksverksamhetens allmänna

organisation.

Beträffande den nu föreslagna samorganisatimion av försöksverksamheten

synes ligga närmast till hands, att anstalter med i stort sett samma verksamhetsområden

ställås under en gemensam .styrelse med de särskilda anstalternas

föreståndare såsom föredragande. I denna styrelse bör det praktiska

jordbruket vara starkt representerat. I fråga örn institutioner, vilkas arbetsområden

omfatta växtodlingen i delta begrepps mest vidsträckta bemärkelse,

kunde en sådan sammanslagning tänkas omfatta jordbruksförsöksanstalten

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Riksdagens skrivelse nr 455.

(jämte den med anstalten införlivade svenska vall- och mosskulturföreningen),

växtskyddsanstalten, centrala frökontrollanstalten och lantbrukskemiska

kontrollanstalten. Eventuellt skulle även statens trädgårdsförsök sortera under

denna styrelse. Det kan måhända vid en utredning av frågan om sammanförande

av olika grenar av försöksverksamheten jämväl bliva erforderligt

att klarlägga den ställning, som de nu statsunderstödda företagen, Sveriges

utsädesförening och W. Weibull aktiebolag, böra intaga till en sådan organisation.

Givetvis bör även den nämnd, som enligt beslut av 1943 års riksdag

är avsedd att handhava upplysningsverksamheten på jordbrukets område,

sortera under styrelsen för den samlade försöksverksamheten.

Det torde vara en allmän uppfattning, att det svenska jordbruket, huru

förhållandena än komma att gestalta sig efter krigets slut, kommer att ställas

inför nödvändigheten av ytterligare rationaliseringar av driften. I detta läge

kommer jordbruket måhända att mer än någonsin behöva stödet av en väl

organiserad försöksverksamhet. De synpunkter, som här framförts i fråga

om organisationen av försöksväsendet på jordbruksområdet, synas revisorerna

därför vara av den betydelse, att de snarast böra göras lill föremål för en

närmare utredning.

Yttranden hava avgivits av lantbruksstyrelsen, som bifogat yttranden från

statens centrala frökontrollanstalt, styrelsen för Alnarps lantbruks-, mejerioch

trädgårdsinstitut, styrelsen för statens lantbrukskemiska kontrollanstalt,

Svenska vall- och mosskulturföreningen, Sveriges utsädesförening samt W.

Weibull aktiebolag, statens vcixtskyddsanstalt och styrelsen för lantbrukshögskolan,

som bifogat yttranden från lärarrådet vid högskolan och föreståndaren

för jordbruksförsöksanstalten (Del II, s. 106—130). Yttrandena från styrelsen

för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut samt W. Weibull

aktiebolag hava icke befordrats till trycket.

Härvid hava styrelserna för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut,

statens lantbrukskemiska kontrollanstalt och Sveriges utsädesförening

samt föreståndaren för jordbruksförsöksanstalten tillstyrkt utredning. Statens

centrala frökontrollanstalt och statens växtskyddsanstalt hava var för sig

förklarat, att anstalterna vore i behov av egna styrelser, varför anstalterna

icke kunna biträda revisorernas förslag örn gemensam styrelse för jordbrukets

försöksverksamhet. Växtskyddsanstalten har dock uttalat sig för varje åtgärd

i syfte att befordra ett intimare samarbete mellan de olika forskningsanstalterna

på jordbruksområdet. Ej heller har W. Weibull aktiebolag tagit ståndpunkt

till huvudfrågan. Lantbruksstyrelsen, Svenska vall- och mosskulturföreningen,

styrelsen för lantbrukshögskolan, som i frågan inhämtat högskolans

lärarråds mening, samt föreståndaren för husdjursförsöksanstalten hava

avstyrkt förslaget om utredning.

Av den av revisorerna verkställda utredningen torde framgå, att försöksverksamheten

på jordbrukets område icke är tillfredsställande ordnad. Nuvarande

system med ett flertal självständigt arbetande anstalter och institutioner

med var sin egen styrelse och med delvis samma uppgifter måste jämväl

enligt riksdagens mening leda till splittring av verksamheten. Riksdagen

vill därmed icke bestrida, att samarbete mellan de olika organisationerna

förekommit, men det vill förefalla riksdagen, som örn sådant samarbete icke

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 455.

23

bedrivits i den omfattning, som är erforderlig för att åt den samlade försöksverksamheten

giva tillfredsställande effektivitet. Grundorsaken till de påtalade

förhållandena torde möjligen vara att söka däri, att man vid inrättandet

av nya forsknings- och försöksinstitutioner liksom vid omorganisationer av

redan befintliga begränsat tidigare utredningar till närmast berörda område.

Att av de på förevarande område arbetande organen med bibehållande av deras

ställning som fria forskningsinstitutioner skapa en enhet, som effektivt

förmår lösa föreliggande arbetsuppgifter, är uppenbarligen en fråga, som bör

lösas i ett sammanhang. Med hänsyn till betydelsen av en rationellt ordnad

försöksverksamhet inom jordbruket såväl i nuvarande läge som under de förhållanden,

som kunna förväntas inträda efter krigets slut, synes riksdagen

angeläget, att omhandlade spörsmål blir föremål för en allsidig utredning.

Riksdagen vill förutskicka, att riksdagen genom det ovan anförda icke tagit

ställning till frågan, huruvida för åstadkommandet av bättre samordning mellan

institutionernas verksamhet den av revisorerna anvisade utvägen, nämligen

att sammanföra ifrågavarande institutioner under en gemensam styrelse,

är den lämpligaste. Riksdagen vill i detta sammanhang erinra, att Kungl.

Maj:t den 14 januari 1944 bemyndigat chefen för jordbruksdepartementet att

genom särskilda utredningsmän låta utreda frågan örn inrättandet av ett jordbrukstekniskt

forskningsråd. Det synes riksdagen lämpligt, att åt nämnda

utredning uppdrages att verkställa översyn av nuvarande försöksinstitutioners

organisation och verksamhet och därefier framlägga förslag till erforderliga

åtgärder på området. Vid en sådan översyn bör emellertid beaktas, att

enligt beslut vid 1936 års riksdag ledningen av den statliga försöksverksamheten

på jordbrukets och husdjursskötselns område knutits till styrelsen för

lantbrukshögskolan. Det bör vidare uppmärksammas, att detta beslut ännu

icke genomförts.

Under åberopande av det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl. Majit

ville låta uppdraga åt förenämnda utredningsmän att verkställa översyn av

forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område m. m. och framlägga

de förslag, vartill en sådan översyn kan föranleda.

10:o)

Befattningshavare vid vissa av staten övertagna faniitjcpensionskassor.

Under tolfte huvudtiteln, pensionsväsendet, hava revisorerna, § 41, fäst

uppmärksamheten på att förutvarande tjänstemän vid de av staten övertagna

civilstatens samt prästerskapets änke- och pupillkassor icke utnyttjats

inom statsförvaltningen (Del I, s. 229—234).

Revisorerna hava erinrat, att genom beslut av 1936 och 1941 års riksdagar

staten skulle övertaga civilstatens respektive prästerskapets änke- och pupillkassor.

Därvid förutsattes, att kassornas ordinarie tjänstemän skulle, i

den mån så läte sig göra, beredas sysselsättning i statstjänt. De tjäntemän,

som icke vunnit anställning i statstjänst, skulle bibehållas vid de avlöningsförmåner,

som de vid liden för övertagandet vore tillförsäkrade hos respektive

kassa.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Riksdagens skrivelse nr 455.

Vid statens övertagande av civilstatens änke- och pupillkassa den 1 juli

1937 funnos vid kassan anställda nio ordinarie befattningshavare i olika lönegrader.

Sedan därefter fyra övergått till annan statstjänst och två pensionerats,

återstå tre befattningshavare, vilka icke erhållit statsanställning. Prästerskapets

änke- och pupillkassa övertogs av staten från och nied den 1 januari

1942. Antalet ordinarie befattningshavare i kassan utgjorde vid nämnda

tillfälle fem. Samtliga äro allt fortfarande utan statsanställning.

Revisorerna, som lämnat uppgift å till ifrågavarande befattningshavare

utgående avlöningsförmåner, hava gjort följande allmänna uttalande.

Vid de överenskommelser, som träffades om statens övertagande av nu

ifrågavarande familjepensionskassor, förutsattes, att kassornas ordinarie befattningshavare

skulle, i den mån så läte sig göra, beredas sysselsättning i

statstjänst. Såsom av utredningen framgår återstår emellertid alltjämt ett flertal

befattningshavare, som icke tagits i anspråk för dylik tjänst. Det är ägnat

att väcka förvåning, att dessa tjänstemän — för vilka de sammanlagda årliga

avlöningsförmånerna uppgå till i runt tal 64 000 kronor —■ icke på något

sätt kunnat utnyttjas inom statsförvaltningen, där i synnerhet under senare

tider stor personalbrist på olika håll varit rådande.

Vad sålunda förekommit hava revisorerna velat bringa till riksdagens

kännedom.

Yttrande har avgivits av statskontoret (Del II, s. 152 och 153), som meddelat,

att ämbetsverket vid flera tillfällen föreslagit, att frågan om beredande

av statsanställning åt den icke sysselsatta kassapersonalen skulle upptagas

till prövning.

Såsom revisorerna framhållit, förutsattes vid statens övertagande av olika

för tjänstemän inrättade pensionskassor, att kassornas ordinarie tjänstemän,

i den mån så läte sig göra, skulle beredas sysselsättning i statstjänst. Riksdagen

måste beteckna såsom anmärkningsvärt, att, på sätt av den av revisorerna

verkställda utredningen framgår, ännu ett flertal befattningshavare

icke tagits i anspråk för dylik tjänst. Framhållas må, att av dessa befattningshavare

flertalet befinner sig i sådan ålder, att de mycket väl kunna

utnyttjas i statens tjänst. Möjlighet att bereda dessa sysselsättning torde

otvivelaktigt hava förelegat ej minst med hänsyn till det ökade behov av

arbetskraft, som särskilt inom krisorganen gjort sig gällande.

På grund av det anförda finner riksdagen befogat, att frågan om beredande

av statsanställning åt den icke sysselsatta personalen vid nämnda kassor

blir föremål för närmare övervägande.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit ville låta taga under övervägande

frågan om beredande av statsanställning åt den icke sysselsatta ordinarie

personalen vid förutvarande civilstatens samt prästerskapets- änke- och

pupillkassor.

Stockholm den 10 juli 1944.

Med undersåtlig vördnad.

448251. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag. 1944.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.