Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1955 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1953—30 juni 1955.

1945-06-16 · 31 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 28 av 31 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1945:352, Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1955 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1953—30 juni 1955.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 352.

1

Nr 352.

Godkänd av första kammaren den 16 juni 1945.

Godkänd av andra kammaren den 16 juni 1945.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år

1955 församlade revisorers berättelse angående verkställd

granskning av statsverkets jämte därtill hörande

fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden

den 1 juli 1953—30 juni 1955.

(Statsutskottets utlåtande nr 148.)

Till KONUNGEN.

Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer rörande

verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,

styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1943—den 30 juni 1944

uti angiven berättelse anmält samt vederbörande verk och myndigheter uti

däröver angivna förklaringar hos Kungl. Majit andragit, får riksdagen i nedannämnda

ärenden anföra följande.

l:o).

Utdömda ersättningar på grund av brott mot ransoneringsförfattningar m. m.

Under justitiedepartementet, § 1, hava revisorerna påtalat vissa brister

med avseende å indrivningsförfarandet beträffande utdömda ersättningar på

grund av brott mot ransoneringsförfattningar m. m. (Del I, s. 2—5).

1 åtskilliga av de författningar, vilka under krigsåren utfärdats i syfte att

trygga folkförsörjningen m. m., hava intagits stadganden om konfiskation

av egendom hos den som fälles till ansvar för överträdelse av gällande bestämmelser.

Å indrivningen och redovisningen av konfiskationsfordringar av

nu nämnt slag är förordningen den 14 december 1917 angående indrivning

och redovisning av böter närmast tillämplig. Rörande förfarandet då hinder

för indrivning föreligger meddelas i nämnda förordning stadganden av innebörd,

att avskrivning skall ske, förutom huvudsakligen i de fall, då den bötfällde

icke anträffas, även då den bötfällde saknar tillgångar och böterna enligt

åklagarens eller domstols beslut ej skola förvarullas. Vid andra laga verkställighetshinder

skall avkortning ske. Avskrivning innebär ej, att böter icke

ånyo kunna bliva föremål för indrivningsåtgärder; efter avkortning däremot

kunna indrivningsåtgärder icke längre vidtagas.

Bihang till riksdagens protokoll 1955. 15 sami. Nr 352. i

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Riksdagens skrivelse nr 352.

Revisorerna, som lämnat en närmare redogörelse angående den omfattning,

i vilken krisförfattningarnas konfiskationsstadganden tillämpats ävensom i

vad mån de uppkomna fordringarna indrivits respektive avkortats eller avskrivits,

lia konstaterat, att avkortning och avskrivning på grund av den dömdes

tillgångslöshet verkställts i övervägande antalet fall inom mindre än ett år

och i åtskilliga fall inom några få månader efter avkunnat utslag.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

De ersättningar, som med tillämpning av ransoneringsförfattningama under

rådande kristid hava utdömts till kronan, uppgå sammanlagt till betydande

belopp. Även i enskilda fall hava de utdömda ersättningarna varit av

betydande storlek.

Av den lämnade redogörelsen framgår dels att huvudparten av de utdömda

ersättningarna ännu icke kunnat indrivas och dels att desamma i flera

fall mycket snabbt blivit föremål för avskrivning eller avkortning. Vidare

har framkommit, att länsstyrelsernas praxis även såtillvida varit vacklande,

när det gällt att avföra belopp av hithörande slag ur räkenskaperna,

som dessa i en dell fall blivit föremål för avskrivning — med normal påföljd

likväl att de icke vidare bruka bliva föremål för indrivningsåtgärder — och i

andra fall för avkortning, till följd varav vidare indrivningsåtgärder överhuvud

icke komma i fråga.

Det vill synas, som om bötesindrivningsförordningens bestämmelser icke

vore väl lämpade för sådana fall som dessa. Redan den omständigheten att

de fordringar, varom här är fråga, i vissa fall blivit föremål för avskrivning

och i andra fall för avkortning tala för behovet av en översyn härvidlag.

Det kan i varje fall ifrågasättas, huruvida icke åtgärder borde vidtagas

för en effektivisering av indrivningsförfarandet i avseende på sådana ersättningar,

varom här är fråga. Flera skäl synas tala för att extraordinära åtgärder

här kunna vara befogade för att få till stånd ett särskilt snabbt exekutivt

förfarande.

Slutligen synes det föga tilltalande, att fordringar av denna art och den

storleksordning, det här ofta är fråga om, skola kunna avföras ur räkenskaperna

så snabbt som i flera fall skett. Ett sådant förfaringssätt torde vara

ägnat att förringa den avskräckande verkan av påföljderna av här berörda

lagöverträdelser. Det är av visst intresse i detta sammanhang att göra en jämförelse

med indrivningen av exempelvis även mycket obetydliga ersättningsbelopp

av andra slag, som tilldömts kronan, vilka ofta vålla ett under åratal

utsträckt ständigt återkommande efterspanings- och indrivningsarbete för polismyndigheterna.

Revisorerna hava kommit till den uppfattningen, att en omedelbar översyn

av gällande bestämmelser på förevarande område är av behovet påkallad.

Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, Överståthållarämbetet

och samtliga länsstyrelser (Del II, s. 172—182). Flertalet myndigheter

förorda, att en översyn av bestämmelserna på hithörande område

kommer till stånd.

Den av revisorerna verkställda undersökningen har givit vid handen, att

indrivningsresultatet i fråga örn vederlagsfordringar av här avsedd art måste

betraktas som dåligt, och att belopp som icke kunnat indrivas i flera fall

mycket snabbt blivit föremål för avkortning eller avskrivning. Efter avkortning

föreligger ej längre möjlighet att göra kronans fordringsrätt gällande.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 352.

3

Enligt vad revisorerna framhållit plägar även vid avskrivningsbeslut den

normala påföljden vara, att fordringarna icke vidare bliva föremål för indrivningsåtgärder.

Riksdagen ifrågasätter i likhet med revisorerna och de i

ärendet hörda myndigheterna, huruvida kronans fordringsanspråk med nu

rådande praxis bliva tillbörligen tillvaratagna. Såväl revisorerna som de

hörda myndigheterna hava framhållit, att nu tillämpade bestämmelser —

bestämmelserna om indrivning och redovisning av böter — icke äro lämpliga

då fråga är örn vederlagsfordringar. Härtill kommer att tvekan synes

hava rått huruvida i likartade fall avkortnings- eller avskrivningsbeslut bort

meddelas. Revisorernas uttalande att en omedelbar översyn av bestämmelserna

på förevarande område bör komma till stånd finner riksdagen vara

väl motiverat.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Maj:t ville taga under omprövning frågan

örn indrivning och redovisning av vederlagsfordringar av här avsedd

karaktär.

2:o).

Krigssjukvården på Gotland.

Under försvarsdepartementet, § 12, hava revisorerna påtalat vissa förhållanden

i samband med uppförandet av och driften vid vissa krigssjukhus

på Gotland (Del I, s. 50—57).

Revisorerna hava till en början lämnat en kortfattad redogörelse för innehållet

i dels instruktionen den 18 juni 1937 för dåvarande arméförvaltningen,

dels ock de utav Kungl. Maj:t eller central förvaltningsmyndighet i anledning

av den i september 1939 anbefallda förstärkta försvarsberedskapen meddelade

föreskrifterna angående enhetlig krigsredovisning vid armén, allt såvitt

berörde de av revisorerna till behandling upptagna förhållandena.

Beträffande tillkomsten av krigssjukhuset vid Lärbro hava revisorerna anfört

i huvudsak följande.

Sedan Kungl. Maj:t den 2 december 1939 anbefallt mobilisering, bland annat,

på Gotland, beordrade vederbörande militärbefälhavare med stöd av i

dåvarande krigssjukvårdsplan närmare angivna bestämmelser, att det i Lärbro

planerade krigssjukhuset skulle upprättas. Arbetet påbörjades i december

1939 och utgjordes av omfattande ändringsarbeten å ett flertal i Lärbro ianspråktagna

byggnader och lokaler. Omfattande materialanskaffningar för

sjukhusets del verkställdes även. Av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse

ställdes under våren 1940 sex baracker till sjukhusets förfogande. Under sommaren

1940 uppfördes ytterligare fyra baracker. Med denna utbyggnad disponerade

sjukhuset sammanlagt 549 vårdplatser. Under sista halvåret 1940

och våren 1941 uppfördes ytterligare fyra baracker, installerades vissa sanitära

anläggningar, iståndsattes ett i Lärbro beläget elektricitetsverk och amades

en tvättinrättning med bastu. Härjämte påbörjades under sommaren 1940

vissa väganläggningar. Vid arbetena anlitades jämväl värnpliktiga. — I och

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse nr 352.

med det tysk-ryska krigsutbrottet i juni 1941 genomfördes en ytterligare utvidgning

av sjukvårdsanläggningarna vid Lärbro, varjämte vissa baracker,

vilka endast voro provisoriskt inredda, iordningställdes för mera varaktigt

bruk. Successivt uppfördes tolv nya baracker och ett antal mindre byggnader.

Härjämte anlades vatten-, avlopps- och elektriska ledningar.

Med förmälan att vissa byggnader och anläggningar äro belägna å ecklesiastik

mark medan övriga äro belägna å enskild person eller kommun tillhörig

mark hava revisorerna uppgivit, att sjukhusets anläggningskostnader uppskattats

till omkring 3,5 miljoner kronor, vilka med vissa undantag avförts å

sjukvårdsstyrelsens krigstitel nr 13 hälso- och sjukvård. Beloppen hade utanordnats

enligt bemyndigande av vederbörande chefsläkare.

Revisorerna hava vidare framhållit, att försvarets civilförvaltning föranstaltat

om utredning i anledning av vissa förvaltningsförhållanden i samband

med sjukhusets uppförande, och att därvid framkommit, bland annat, att

vid sjukhuset upphandling i stor utsträckning förekommit utan iakttagande

av upphandlingsförordningens bestämmelser, att upphandlingar bedrivits

mindre planmässigt, att all materiel ej tagits till uppbörd o. s. v.

Efter att hava anfört vissa erinringar gentemot planläggningen av krigssjukhusen

i Klintehamn och Hemse hava revisorerna gjort följande allmänna

uttalande.

Förhållandena i samband med uppförandet av krigssjukhuset i Lärbro

finna revisorerna högst anmärkningsvärda. Enligt den av sjukvårdsstyrelsen

enligt dåvarande chefens för försvarsstaben direktiv upprättade krigssjukvårdsplanen

skulle ett krigssjukhus med ett visst närmare angivet antal vårdplatser

förläggas till nämnda ort. Sedan vissa lokaler på platsen tagits i

anspråk och sjukvårdsstyrelsen tillhandahållit sex baracker samt ytterligare

fyra sådana för ändamålet från annat håll tilldelats, kunde sjukhuset under

senare delen av år 1940 disponera över ett antal vårdplatser, som översteg

det i krigssjukvårdsplanen föreskrivna. Utom dessa nu angivna byggnader

uppfördes successivt under sista halvåret 1940 och våren 1941 ytterligare

fyra baracker, som voro avsedda till, bland annat, bostad åt sköterskepersonal,

expedition, förråd m. m. Under våren 1941 påbörjades emellertid en

permanent utbyggnad av sjukhuset, så att hela anläggningen vid slutförandet

av arbetet under februari 1943 kom att omfatta ett 50-tal baracker och

andra byggnader, inrymmande ett väsentligt utökat antal vårdplatser. Såvitt

revisorerna kunnat utröna, har något anslag för denna senare utbyggnad

av sjukhuset icke anvisats, och enligt vad revisorerna inhämtat har frågan

icke varit underställd Kungl. Maj:ts prövning. Därest medel i vanlig ordning

beviljats hade det givetvis uppdragits åt fortifikationsstyrelsen, på vilken det

närmast ankom att handhava dylika arbeten, att utföra ifrågavarande sjukhusbygge.

Hos nämnda myndighet har i varje fall någon framställning om

tillstånd till utförande av byggnadsarbetet eiler beviljande av medel härtill

icke gjorts liksom icke heller föreskriven anmälan örn vidtagna dispositioner

för utförande av sjukhusbygget. Från försvarets sjukvårdsförvaltning,

som övertagit förutvarande sjukvårdsstyrelsens arbetsuppgifter, har vidare

upplysts, att något skriftligt beslut i denna sak från styrelsens sida icke kunnat

återfinnas.

Såsom förut nämnts kunna de sammanlagda kostnaderna för sjukhuset

uppskattas till omkring 3,5 miljoner kronor, av vilket belopp en avsevärd

del faller på den senare utbyggnaden. Utgifterna för denna utbyggnad hade

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 352.

5

efter bemyndigande!! i samtliga fall av vederbörande chefläkare vid sjukhuset

utbetalats och avförts på krigstiteln KD nr 13 hälso- och sjukvård.

Inför allt vad i denna sak förekommit måste revisorerna ställa sig frågande,

huru så betydande belopp av statsmedel kunnat under en följd av år utbetalas

utan att anslag för ändamålet beviljats eller bemyndigande i någon

form av högre förvaltningsmyndighet givits för en utbyggnad av detta sjukhus,

som ursprungligen uppförts som krigssjukhus och sålunda avsetts att

vara av provisorisk karaktär. I avsaknad av skriftligt underlag för vissa förvaltningsåtgärder

sammanhängande med sjukhusets uppförande hava revisorerna

vid sin undersökning endast haft att lita till de uppgifter, som under

hand kunnat erhållas från vissa myndigheter och från förutvarande befattningshavare

i ansvarig ställning vid sjukhuset. Det kan emellertid härvid

främst konstateras, att dåvarande arméförvaltningens kontrollerande organ,

som haft att tekniskt granska, huruvida penningmedlen blivit med omtanke

och på ett med hänsyn till statens intresse ändamålsenligt sätt använda, samt

att kontrollera, att utgifterna stått i överensstämmelse nied gällande författningar

och föreskrifter, brustit i sina skyldigheter härutinnan. Redan en ytlig

granskning av räkenskaperna skulle hava givit till resultat, att kostnaderna

i förevarande fall felaktigt avförts på krigstiteln för hälso- och sjukvård

i stället för rätteligen å någon av fortifikationsstyrelsens utgiftstitlar,

vilket bort giva revisionen anledning att ingå på en närmare undersökning

av de beslut, som kunnat hava legat till grund för utbetalningarna i fråga.

Det måste även få betraktas såsom särskilt betänkligt, att dessa dyrbara

arbeten kunnat komma tilli utförande utan att något protokollfört beslut

därom förelegat och att värnpliktige chefläkaren vid sjukhuset erhållit sådant

bemyndigande, att denne vid byggandet kunnat förfoga över nästan

obegränsade medel och i övrigt givits praktiskt taget fria händer i fråga

örn sjukhusets ekonomiska förvaltning.

Mot själva planläggningen av sjukhuset kunna flera erinringar göras. Sjukhusbyggnaderna

hava spritts över ett relativt stort område, vilket måhända ur

luftskyddssynpunkt kan vara lämpligt men som för ett sjukhus, som skall drivas

ekonomiskt och rationellt, måste anses olämpligt. Maten från centralköket

måste sålunda forslas lång väg ut till de olika barackerna. Genom uppförande

av ett stort antal byggnader i stället för ett fåtal, men större sådana har materialåtgången

liksom även kostnaderna blivit större än behövligt. Någon central

värmeanläggning finnes icke, utan i varje byggnad har insatts en värmepanna,

vilket medför att onödigt stor personal måste anställas för transporter

av bränsle och eldning på olika håll inom anläggningen. Mycket stora kostnader

hava nedlagts på vatten- och avloppsledningar samt på det elektriska kabelnätet.

Någon ritning över dessa har aldrig uppgjorts, utan ledningssystemet

synes hava anlagts utan egentlig plan, vilket medfört onödiga kostnader.

Enligt vad sorn framgår av den av försvarets civilförvaltning gjorda undersökningen

lia även mot sjukhusets ekonomiska skötsel kunnat riktas flera

allvarliga erinringar.

Jämväl krigssjukhusen i Hemse oell Klintehamn hava dragit betydande

kostnader. Kostnaderna flir förstnämnda sjukhus, som givits mera varaktig

karaktär, hava liksom utgifterna för sjukhuset i Lärbro avförts å förenämnda

krigstitel KD nr 13 utan att, såvitt kunnat utrönas, anslag flir ändamålet beviljats

elica- bemyndigande till byggandet lämnats. I fråga örn sjukhuset i

Klintehamn måste revisorerna finna anmärkningsvärt, alt någon överenskommelse

icke träffats mellan de civila och militära myndigheterna angående

rekvisitionen av konservfabrikens lokaler. Sedan dessa lagils i anspråk färdén

militära sjukvården och därefter iordningställts för stora kostnader, har sjukhuset

efter sex månader måst nedläggas, emedan lokalerna vore behövliga för

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse nr 352.

civil myndighet. Såväl härigenom som på grund av att lokalerna sedermera

måst återställas i sitt ursprungliga skick har statsverket åsamkats avsevärda

kostnader.

Den tid, som stått revisorerna till buds, har icke medgivit en närmare undersökning

av krigssjukvården på Gotland än som här skett. De förhållanden,

som ovan påvisats i samband med uppförandet och inredandet av sjukhusbyggnaderna,

finna revisorerna emellertid vara av så betänklig art, att en allsidig

utredning i saken bör komma till stånd. Härvid bör även undersökas,

huruvida dessa krigssjukhusanläggningar på något sätt kunna komma till användning

vid den civila sjukvården på Gotland.

Vad sålunda förekommit hava revisorerna velat för riksdagen omförmäla.

Yttranden hava avgivits av försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsförvaltning

samt arméns fortifikations}örvaltning (Del II, s. 38—51).

Upprättandet av här avsedda sjukhus ingick såsom ett led i genomförandet

av den för Gotland av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse upprättade krigssjukvårdsplanen.

Efter anbefalld mobilisering i slutet av år 1939 beordrade

därför vederbörande militärbefälhavare upprättandet av krigssjukhuset. Arbetet

härmed påbörjades omedelbart. Det synes alltjämt hava pågått, när

frågan örn en förstärkning av krigssjukvården på Gotland i och med det

tysk-ryska krigsutbrottet i juni 1941 aktualiserades. En ytterligare utvidgning

och permanentning av sjukvårdsanläggningarna i Lärbro synes i anslutning

därtill hava beslutats.

Revisorerna hava i huvudsakligast två avseenden riktat erinringar mot nied

uppförandet av och driften vid krigssjukhuset i Lärbro vidtagna åtgärder.

Sålunda hava revisorerna ställt sig frågande, huru så betydande belopp av

statsmedel kunnat under en följd av år utbetalas utan att anslag för ändamålet

beviljats eller bemyndigande i någon form av högre förvaltningsmyndighet

lämnats. Vidare hava revisorerna påtalat brister med avseende å planläggningen

av sjukhuset och sjukhusets ekonomiska skötsel.

Vad först angår medelsförbrukningen för här avsedda ändamål må följande

bringas i erinran. I och med att förstärkt försvarsberedskap (partiell

mobilisering) anbefalldes och i anslutning därtill krigsförvaltningsbestämmelsema

kommit i tillämpning erhöll underlydande myndighet befogenhet

att disponera för beredskapens upprätthållande erforderliga medel. Sedan

ett mera permanent beredskapstillstånd därefter inträtt, torde emellertid vissa

begränsningar i den till de underlydande myndigheterna delegerade dispositionsrätten

hava införts. I detta syfte torde, bland annat, i augusti 1941 ovan

omförmälda bestämmelser hava meddelats av arméförvaltningens fortifikationsstyrelse.

Av vad nu sagts torde framgå, att det i och för sig icke kan betraktas

som särskilt anmärkningsvärt, att underlydande myndighet kunnat

såsom här skett disponera medel för krigssjukhusets iordningställande, i vart

fall icke såvitt avser det första utbyggnadsskedet. Däremot vill det synas

som örn den fortsatta utbyggnaden erfordrat beslut av central förvaltningsmyndighet.

Revisorerna hava uppgivit, att sjukhusets anläggningskostnader uppskattats

till omkring 3 500 000 kronor. Försvarets sjukvårdsförvaltning har här
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 352.

utinnan framhållit, att, ehuru det icke vore möjligt åstadkomma en exakt

uppgift bland annat därför att driften vid sjukhuset pågått samtidigt med

utbyggandet, anläggningskostnaderna till och med den 30 juni 1944 uppgått

till omkring 650 000 kronor, oavsett vissa till arbetstrupp utgående löneförmåner

samt värdet av de av sjukvårdsförvaltningen till förfogande ställda

barackerna, medan kostnaderna för sjukhusets drift intill samma tidpunkt

uppgått till i runt tal 1 500 000 kronor.

Även örn underlydande myndighet rent formellt åtminstone i viss utsträckning

ägt befogenhet disponera medel för iordningställandet av ifrågavarande

sjukhusanläggning kan riksdagen icke underlåta att såsom anmärkningsvärt

påtala, att vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter, av vilka åtminstone

en på ett relativt tidigt stadium måst äga kännedom om anläggningen,

icke tagit ledningen vid dess fortsatta utbyggnad och drift och därvid

meddelat erforderliga direktiv såväl i ekonomiskt som organisatoriskt

hänseende. Riksdagen får i detta sammanhang påpeka, att i krigsförvaltningsreglementet

utsagts, att ledningen av och uppsikten över krigsförvaltningen

skall under Kungl. Majit utövas av central myndighet, som har att utfärda

härför erforderliga föreskrifter.

Vad härefter angår de med Lärbrosjukhusets planläggning och drift sammanhängande

förhållandena har riksdagen funnit den i ärendet föreliggande

utredningen icke lämna tillräckligt underlag för ett uttalande från riksdagens

sida. Vad nu sagts gäller även de båda övriga i ärendet berörda sjukhusanläggningama,

de vid Hemse och Klintehamn. Riksdagen har emellertid icke

velat underlåta att här framhålla, att försvarets sjukvårdsförvaltning ansett de

påtalade åtgärderna vid Lärbrosjukhuset nödvändiga under radande förhallanden

och att, om åtgärderna icke vidtagits, sjukvårdsmyndigheten skulle ha

haft alla skäl att ingripa. Förvaltningen har i anslutning härtill meddelat,

att vid sjukhuset under beredskapsåren meddelats sjukvård under omkring

200 000 vårddagar.

Revisorerna hava funnit de förhållanden som sammanhänga med uppförandet

av Lärbrosjukhuset vara så betänkliga, att en allsidig utredning i saken

bör komma till stånd. Även riksdagen har kommit till den uppfattningen,

att förhållandena lämnat åtskilligt övrigt att önska. En fortsatt undersökning

bör kunna bringa ytterligare klarhet i vad som här passerat. En dylik undersökning

kan också tänkas lämna materiel till bedömande, huruvida gällande

bestämmelser med avseende å krigsförvaltningen äro till fyllest och om måhända

särskilda för ett beredskapsläge avsedda föreskrifter höra utarbetas.

Riksdagen har sålunda funnit skäl tala för att den ifrågasatta utredningen

kommer till stånd.

Frågan om användningen efter beredskapens upphörande av här avsedda

sjukvårdsanläggningar bör givetvis inordnas i sitt sammanhang med övriga

avvecklingsspörsmål. Det synes emellertid angeläget, att särskild uppmärksamhet

ägnas åt frågan örn anläggningarna kunna komma till fortsatt användning

för sjukvårdsändamål.

Under åberopande av vad .sålunda anförts far riksdagen anhålla, att Kungl.

Maj:t ville låta verkställa utredning i de av riksdagen berörda avseendena.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse nr 352.

3:o).

Tygstationen på Gotland.

Under försvarsdepartementet, § 13, hava revisorerna framställt vissa erinringar

beträffande den vid Gotlands tygstation bedrivna verkstadsrörelsen

ävensom ifrågasatt nödvändigheten av att uppföra planerad ny tygverkstad

för stationen (Del I, s. 58—63).

Revisorerna hava till en början erinrat, att 1936 och 1939 års riksdagar

anvisat tillhopa 365 000 kronor för anläggande av en tyganstalt på Gotland

ävensom att, da den i september 1939 anbefallda förstärkta försvarsberedskapen

kom att ställa väsentligt ökade krav på tyganstaltens förmåga att lösa

växande och nytillkomna uppgifter, kompletterande anskaffningar för anstaltens

del ägde rum under åren 1939 och 1940 med anlitande av medel, anvisade

å förskottsstat. Vidare framhålles, att för tillgodoseende av erforderligt

behov av verkstadsutrymme omfattande ny- och ombyggnadsarbeten

verkställdes i kronan tillhöriga lokaler i Tingstäde, varjämte verkstadsutrymme

rekvirerades och förhyrdes i Visby.

Efter att hava erinrat, att dåvarande försvarsväsendets verkstadsnämnd år

1941 i skrivelse till chefen för Gotlands artillerikår angivit som sin uppfattning,

att civila verkstäder på Gotland i största möjliga utsträckning borde

anlitas för motorreparationer, hava revisorerna framhållit följande. I maj

1943 hade ett av tygstationen med privat verkstadsrörelse slutet hyreskontrakt

uppsagts, varefter tygstationen träffat preliminär överenskommelse med annan

firma rörande förhyrning av vissa firman tillhöriga verkstadslokaler.

Denna överenskommelse hade icke föregåtts av vederbörligt anbuds infordran.

Tygstationen hade sedemera erhållit dåvarande arméförvaltningens tygavdelnings

bemyndigande att träffa avtal om förhyrningen för en kostnad av

22 kronor för kvadratmeter ävensom att inköpa firman tillhöriga maskiner

för en kostnad av 100 000 kronor. Vid förhyrning av verkstadslokaler av

motsvarande art syntes, enligt vad revisorerna under hand inhämtat, kunna

beräknas en hyressumma av högst omkring 10 å 11 kronor per kvadratmeter.

Revisorerna hava vidare framhållit, att tygstationen förfogade över fyra

olika lokaler, nämligen verkstaden vid Gotlands artillerikår, verkstäderna vid

Gotlands infanteriregemente och i Tingstäde samt förenämnda förhyrda

verkstadslokaler, samt att i verkstadsrörelsen sysselsattes inalles 143 personer

med den närmare fördelning som framginge av en i berättelsen intagen

tablå (s. 60).

Revisorerna hava slutligen erinrat, att 1944 års riksdag anvisat 1 326 000

kronor enligt prisläget i juli 1943 för anläggande av en ny tygverkstad för

Gotlands tyganstalt samt vissa serviceverkstäder m. m. å Gotland.

Efter att hava erinrat att de civila motorfordonsreparationsfirmoma på

Gotland under senare år väsentligt utökat sin kapacitet hava revisorerna

gjort följande allmänna uttalande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 35:’.

9

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår förhyr Gotlands tygstation

sedan i juli 1943 vissa firman E. Appelqvist i Visby tillhöriga verkstadslokaler,

för vilka i hyra efter ett pris av 22 kronor per kvadratmeter årligen erlägges

ett belopp av 30 500 kronor. Samtidigt med förhyrandet av dessa lokaler

inköpte tygstationen vissa i lokalerna befintliga maskiner för tillhopa

100 000 kronor.

Ifrågavarande hyresbelopp måste vid jämförelse med vad som beräknas

utgå i hyra för motsvarande verkstadslokaler å samma dyrön betraktas såsom

oskäligt högt. Revisorerna ställa sig frågande, vilka affärsmässiga beräkningar

som legat till grund vid dels förhyrande av dessa lokaler, dels ock

inköp av nämnda maskiner. Det bör nämligen tagas i betraktande, att den i

verkstaden sysselsatta direkt produktiva personalen, som uppgår till allenast

ett 30-tal man, utöver nämnda hyresbelopp, ränta å nedlagt kapital i maskiner

samt avskrivning å maskinernas värde — sammanlagt över 40 000 kronor

— skall bestrida sin andel i förvaltningskostnaderna, vartill komma betydande

allmänna omkostnader, såsom för elektricitet, vatten m. m. Särskilt anmärkningsvärt

finna revisorerna, att anbudsinfordran icke tillämpats i föreskriven

ordning. Enligt vad revisorerna under hand inhämtat, hade vid omförmälda

tidpunkt flera av de i Visby befintliga verkstadsföretagen av motsvarande

storleksordning, vilka till följd av flera omständigheter, bland annat

den inskränkta motortrafiken, måst i väsentlig omfattning reducera sin verkstadsrörelse,

varit benägna att på avsevärt förmånligare villkor, än vad nu

blivit fallet, uthyra sina verkstadslokaler.

Såsom särskilt anmärkningsvärt beträffande den av tygstationen bedrivna

verkstadsrörelsen må framhållas den stora disproportionen mellan å ena sidan

den personal, som direkt deltager i produktionen och å andra sidan förvaltnings-

och annan personal. Av 143 anställda belöper sålunda på förstnämnda

personal ett 90-tal man, medan ingenjörer, kontorspersonal och förrådsmän

m. fl. uppgå till ett 50-tal man. Del kan med fog ifrågasättas, huruvida

verkstadsdrift på sådana grunder överhuvud taget är ekonomiskt möjlig.

I viss mån torde storleken av antalet av sistnämnda kategori kunna förklaras

av det synnerligen omständliga och tidskrävande redovisnings- och

kontrollförfarande, som av arméförvaltningens tygdepartement föreskrivits

för tygverkstäderna i allmänhet. En mångfald blanketter av olika slag har

fastställts för ändamålet, vilkas ifyllande och registrering givetvis måste taga

mycken tid i anspråk. Även om hänsyn tages till det ökade arbete, som nyssnämnda

system medför, måste revisorerna likväl finna den nu omförmälda

personalen alltför stor. Enbart kontorspersonalen uppgår sålunda till sammanlagt

17 man. Arbetsförmän och förrådsarbetare m. fl. utgöra tillhopa

omkring 20. I betraktande av denna omfattande personal, torde med skäl kunna

ifrågasättas, om en genomtänkt organisatorisk plan för verkstadsdriften

förefinnes.

Genom beslut av 1944 års riksdag hava medel till belopp av 1 326 000 kronor

anvisats för uppförande av en ny lygverkstad på Gotland. Såsom framgår

av den ovan lämnade redogörelsen disponerade tygstationen vid den förstärkta

försvarsberedskapens inträde dels den nybyggda tygverkstaden vid

Gotlands artillerikår, dels vissa äldre lokaler i Visby och dels en mindre

lokal i Tingstäde, varjämte vissa privata verkstäder togos i anspråk. Arbetsstyrkan

uppgick under år 1940 genomsnittligt till 275 man. Sedermera har

emellertid, bland annat, på grund av minskade arbetsuppgifter verkstadsdriften

efter hand reducerats, varför arbetsstyrkan numera endast uppgår

till omkring ett 90-tal man. Redan på grund härav torde kunna ifrågasättas,

örn uppförandet av en ny verkstad av nu planerad storleksordning kan anses

vara motiverat. Härtill kommer emellertid en annan omständighet. För när
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse nr 352.

varande pågår nämligen en utredning angående frågan om avveckling av försvarsväsendet

tillhöriga hästar och motorfordon efter inträdda fredsförhållanden.

Enligt vad revisorerna hava sig bekant, torde utredningen komma att

föreslå en avsevärd reducering av fordonsbeståndet. Då på grund härav en

ytterligare nedgång av verkstadsdriften torde vara sannolik, föreligga enligt

revisorernas mening synnerligen starka skäl för alt frågan örn uppförandet

av den nya tygverkstaden tages under omprövning. En utredning bör sålunda

komma till stånd rörande frågan huruvida tygstationen med nu befintliga

egna lokaler och med tillhjälp av den civila verkstadsrörelsen skulle kunna

utan nybyggnad tillgodose sitt behov av reparations- och underhållsarbeten.

I samband härmed bör också — med hänsyn till vad revisorerna här ovan

påtalat i fråga om tygstationens verkstadsrörelse — en allsidig utredning

företagas angående riktlinjerna för tygverkstädernas ekonomiska och rationella

driftverksamhet.

Vad sålunda förekommit hava revisorerna velat för riksdagen omförmäla.

Yttranden hava avgivits av arméförvaltningens tygavdelning i samråd med

arméns fortifikations/örvaltning (Del II, s. 51—57). Beträffande frågan om

förhyrningen av ifrågakomna verkstadslokal har tygavdelningen framhållit,

bland annat, att, då någon annan verkstad av samma storleksordning (cirka

1 400 kvm) och med ens tillnärmelsevis motsvarande maskinutrustning som

den förhyrda icke fanns att tillgå på Gotland, anbudsinfordran i vanlig ordning

bedömdes icke behövlig, varför förhyrningen och inköpet av maskinerna

efter uppgörelse verkställdes under hand enligt upphandlingsförordningens

bestämmelser härom, varvid hyresbeloppet fastställdes av hyresnämnden

i Visby stad.

Revisorerna hava i förevarande sammanhang dels påtalat den stora disproportionen

mellan å ena sidan den personal, som direkt deltager i produktionen

vid Gotlands tygstations verkstäder, och å andra sidan förvaltnings-

och annan personal, dels ock ifrågasatt om uppförandet å Gotland av

en ny tygverkstad kan i planerad omfattning vara motiverat.

Vad det första spörsmålet angår har arméförvaltningens tygavdelning i sitt

yttrande ingått på ett bemötande av de av revisorerna gjorda uttalanden och

därvid gjort gällande, att en annan mer rättvisande fördelningsgrund än

den av revisorerna tillämpade borde tagas som utgångspunkt, enligt vilka disproportionen

mellan förvaltningspersonal och produktiv personal bleve mindre

iögonfallande. Riksdagen är icke beredd att på grundval av föreliggande

utredningsmateriel ingå på ett bedömande huruvida personalens sammansättning

är den ur olika synpunkter mest ändamålsenliga och om möjligheter

måhända föreligga att genomföra en begränsning av förvaltningspersonalen.

Riksdagen vill emellertid framhålla vikten av att här berörda problem ägnas

vederbörlig uppmärksamhet och ifrågasätter fördenskull, huruvida det icke

vore på sin plats att statens organisationsnämnd utsträckte sina pågående

undersökningar rörande rationaliseringsmöjligheterna inom försvarsväsendet

att jämväl omfatta förhållanden sammanhängande med verkstadsdriften.

Frågan om uppförande av en ny tygverkstad på Gotland underställdes

riksdagen i statsverkspropositionen till 1944 års riksdag. Av det vid propo
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 352.

11

sitionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet (kapitalbudgeten, bilaga 2,

s. 37) inhämtas, att förslaget, som framkommit efter av därom berörda myndigheter

företagen noggrann utredning, anslöt sig till de synpunkter beträffande

centralisering och rationalisering av verkstadsdriften, som i annat

sammanhang anmälts för riksdagen och av riksdagen lämnats utan erinran.

Vidare inhämtas, att verkstadens kapacitet utmätts för tillgodoseende av reparationsbehovet

under fredsförhållanden, därvid särskilt beaktats behovet

av reparationsmöjligheter för materielen vid enligt 1942 års försvarsbeslut

nytillkomna, till Gotland förlagda förband, nämligen ett stridsvagnskompani

och ett luftvärnsbatteri. Riksdagen har icke kunnat finna övertygande skäl

vara förebragta för den av revisorerna i förevarande avseende förordade

utredningen. Riksdagen vill emellertid jämväl beträffande detta spörsmål ifrågasätta

huruvida icke — liksom i åtskilliga andra byggnadsfrågor lärer hava

skett — organisationsnämnden bör beredas tillfälle att, innan beslut om

verkstadens uppförande fattas, uttala sig rörande projektet.

Riksdagen har velat giva Kungl. Majit tillkänna vad riksdagen sålunda

anfört.

4:o).

Föreningen Svenska blå stjärnan.

Under försvarsdepartementet, § 15, hava revisorerna påtalat vissa omständigheter

i samband med försäljning av föreningen Svenska blå stjärnans propagandamärke

(Del I, s. 65—70).

Föreningen Svenska blå stjärnan har till uppgift att verka för djursjukvård

och djurvård i fred och krig. Föreningen har under ett flertal år åtnjutit

statsbidrag, från och med budgetåret 1941/42 med 8 000 kronor per

budgetår. Föreningens inkomster i övrigt under kalenderåren 1941—1943

hava utgjort 3 254, 2 034 respektive 4 060 kronor. För granskning av föreningens

centralstyrelses förvaltning och av föreningens räkenskaper utses

årligen två revisorer, den ene av Kungl. Majit och den andre av föreningen.

Såvitt revisionsberättelserna giva vid handen hava föreningens revisorer

icke haft något att erinra mot räkenskaperna.

Riksdagens revisorer hava anmält, att de efter tagen del av föreningens

räkenskaper kommit till den uppfattningen att dessa icke varit tillfredsställande

förda. Vad särskilt angår av föreningen bedriven märkesförsäljning

hava revisorerna framhållit bland annat följande.

I syfte att öka inkomsterna hade föreningen redan före år 1933 börjat

sälja ett propagandamärke. Försäljningen skedde i föreningens egen regi och

gav intet ekonomiskt utbyte. Med hänsyn härtill beslöt föreningen år 1942

på förslag av föreståndaren för centralbyrån att överlåta märkesförsäljningen

till en entreprenör. Föreningen hade därvid till entreprenören — ett förlag

överlåtit ensamförsäljningen till föreningens s. k. brevmärken. För försäljningsrätten

skulle förlaget betala 2 000 kronor per år. Förlaget skulle äga

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrivelse nr 352.

försälja märkena till ett pris av 10 öre per styck, dock att föreningen skulle

få köpa dem för 5 öre. Förlaget och dess agenter skulle äga uppträda såsom

representanter för föreningen och för verksamheten använda beteckningen

»Svenska Blå Stjärnans Propagandakommissariat». Alla kostnader för framställning

och försäljning av märkena skulle bestridas av förlaget. Sedermera

hade ersättningen för försäljningsrätten bestämts skola utgå med ett

belopp, beräknat till 10 procent av bruttoförsäljningen, dock lägst 2 000 kronor

för år. — Tillgängliga uppgifter utvisade att förlagets bruttoomsättning

under 1942 utgjort 109 000; hur stor del därav som belöpt å försäljningen

av Blå stjärnans märken hade ej kunnat fastslås. Under 1943 hade genom

försäljningen av märket influtit 43 000 kronor. Omkostnaderna hade beräknats

uppgå till omkring 60—65 procent av bruttoinkomsten. Av det belopp

som influtit genom märkesförsäljningen hade endast omkring två procent

kommit föreningen till godo.

Med förmälan tillika, att märkesförsäljning av ifrågavarande slag varit

föremål för uppmärksamhet från överståthållarämbetets sida, i det att ämbetet

i skrivelse den 27 augusti 1943 anmodat kriminalpolisintendenten att

verkställa utredning rörande de närmare omständigheterna vid i skrivelsen

åsyftad märkesförsäljning, hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Den ovan berörda utredningen angående försäljningen av föreningen

Svenska blå stjärnans propagandamärke har givit vid handen, att allmänheten

bibringats den uppfattningen att inkomsterna av märkesförsäljningen skulle

tillfalla föreningen. Redogörelsen utvisar emellertid, att endast en obetydlig

del av inkomsterna utav märkesförsäljningen i verkligheten kommit föreningen

till godo.

Revisorerna anse, att föreningens ledning bort ägna större uppmärksamhet

åt planläggningen av märkesförsäljningen än som skett. Även den av Kungl.

Majit förordnade revisorn synes rimligen hava bort beakta de anmärkningsvärda

förhållandena härvidlag.

Överhuvud taget hava revisorerna fått det intrycket, att föreningens ledning

nedlagt stort arbete på utformandet av åtskilliga organisatoriska detaljer

av mindre betydelse men däremot icke ägnat de ekonomiska frågorna ett

förhållandevis lika stort intresse.

På grund av de gjorda iakttagelserna vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida

icke förening eller liknande organisation, som ansöker om statsbidrag

för sin verksamhet, lämpligen borde vara skyldig att därvid redogöra för

under sistförflutna räkenskapsåret anordnade offentliga insamlingar m. m.

för anskaffande av medel till sin verksamhet med angivande av brutto- och

nettointäkter.

De nu gjorda iakttagelserna vilja revisorerna bringa till riksdagens kännedom.

Yttrande har avgivits av föreningen Svenska blå stjärnan. (Del II, s. 59

och 60).

De av revisorerna berörda förhållandena i samband med försäljningen åren

1942—1944 av föreningen Svenska blå stjärnans propagandamärke måste betraktas

såsom synnerligen anmärkningsvärda, och det är uppenbart, att var
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 352.

13

keil föreningens styrelse eller de för revidering av föreningens räkenskaper

tillsatta revisorerna ägnat denna försäljningsrörelse vederbörlig uppmärksamhet.

Det inträffade är så mycket mer att beklaga som föreningen Svenska blå

stjärnan, vilken åtnjuter statsunderstöd, i det allmänna medvetandet torde

framstå såsom en halvofficiell institution med uppgifter inom försvaret berörande

områden. Den allmänhet som i medvetandet härom genom inköp av

föreningens propagandamärke avsett att understödja föreningens verksamhet

har med allt fog varit berättigad förutsätta, att huvudparten av bidragen

skulle komma föreningens verksamhet till godo. Sådana förväntningar hava

dessvärre icke infriats.

Riksdagen får erinra, att Kungl. Maj:t vid 1942 års riksdag framlade förslag

till förordning angående offentliga insamlingar (proposition nr 112). Huvudsyftet

med lagstiftningen angavs i propositionen vara att möjliggöra tillsyn

över att insamlade medel komma till avsedd användning. Riksdagen (skrivelse

nr 476) avslog emellertid, med godkännande av första lagutskottets i ärendet

avgivna utlåtande (nr 58), propositionen i fråga och anhöll att Kungl. Majit

ville låta verkställa en allsidig utredning i frågan och för riksdagen framlägga

det förslag, som därav kunde föranledas. Första lagutskottet anförde i

sitt berörda utlåtande, bland annat, att därest kontroll över företag, som mot

provision åtoge sig anordnandet av offentliga insamlingar, ansåges erforderlig,

detta kunde ske genom att dylik verksamhet gjordes beroende av tillstånd

av offentlig myndighet.

Riksdagen vill med anledning av det inträffade ifrågasätta, huruvida icke —

i avbidan å statsmakternas beslut rörande reglerande föreskrifter beträffande

insamlingsverksamheten i allmänhet -— åtgärder böra tagas under övervägande,

ägnade att i möjligaste mån förhindra ett återupprepande av vad nu

förevarit. Av riksdagens revisorer antydd utväg torde därvidlag förtjäna särskilt

beaktande.

Under åberopande av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Kungl.

Majit ville taga under övervägande åtgärder i det av revisorerna angivna

syftet.

5:o)

Länsstyrelsernas kostnader för bokbindning.

Under socialdepartementet, § 17, hava revisorerna påtalat den bristande

enhetligheten i vad rör inbindningen av länsstyrelsernas böcker och handlingar

(Del I, s. 78—81).

Länsstyrelsernas sammanlagda kostnader för bokinköp, bindning av böcker

och handlingar m. fl. ändamål uppgingo under budgetåret 1943/44 till

248 469 kronor. Största delen av beloppet avsåg kostnader för bokbindning.

Revisorerna hava verkställt en jämförande undersökning mellan de olika

länsstyrelsernas kostnader för inbindning av handlingar av likartat slag.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens skrivelse nr 352.

Revisorerna framhålla, att någon samverkan mellan länsstyrelserna icke förekommer

i fråga om beskaffenheten av de band i vilka handlingarna skola

bindas och att ej heller inom en och samma länsstyrelse alltid förekomma

enhetliga normer för inbindningen, varför banden bleve av skiftande beskaffenhet.

Priserna på bindning av likartade handlingar hade därför kommit

att variera högst avsevärt såväl mellan olika länsstyrelser som inom

en och samma länsstyrelse.

Efter att hava lämnat exemplifierande uppgifter angående kostnaderna för

här avsedd inbindning hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, tillämpas helt olika principer

i fråga örn inbindningen av länsstyrelsernas böcker och handlingar. En

del länsstyrelser nöja sig med mera enkla band, under det att andra länsstyrelser

använda sig av onödigt dyrbar inbindning. Genom denna brist på enhetlighet

tillskyndas staten utgifter, som eljest icke behövt förekomma. Därvid

kunna merutgifter uppkomma ej blott på grund av att alltför dyrbar

material eller dyrbar bindningsmetod användes utan även till följd av att

handlingar från början bundits i mindre hållbara band och därför efter kort

tid måst bindas om för att icke förstöras. Denna otillfredsställande ordning

synes hava sin orsak i att länsstyrelserna sakna närmare anvisningar angående

valet av bindningsmaterial och bindningsmetod.

Den av revisorerna nu företagna utredningen har begränsats till att avse

allenast länsstyrelserna. Revisorerna förbise icke, att en liknande mindre rationell

ordning som den inom länsstyrelserna tillämpade kan förekomma

jämväl inom andra statliga ämbetsverk och myndigheter. Enligt revisorernas

mening bör undersökningen därför fullföljas till övriga grenar av statsförvaltningen.

En dylik undersökning synes lämpligen böra anförtros åt riksräkenskapsverket,

vilken revisionsmyndighet enligt vad revisorerna inhämtat

redan verkställt vissa undersökningar rörande statsmyndigheternas expensutgifter

m. m. samt i cirkulärskrivelser till nämnda myndigheter meddelat

närmare anvisningar i besparingssyfte.

Yttranden hava avgivits av riksråkenskapsverket, riksarkivet, samtliga

länsstyrelser ävensom av den av Kungl. Majit tillkallade sakkunnige för utredning

rörande åtgärder för rationalisering av länsstyrelsernas arbetssätt m. m.

(Del II, s. 68—74). Riksräkenskapsverket har framhållit, att arbetet främst

borde inriktas på åstadkommande av enhetliga och ekonomiska inbindningsmetoder

samt klarläggande av vilka handlingar, som överhuvud taget behöva

inbindas i varaktiga band. På grundval av de vunna erfarenheterna borde därefter

anvisningar utfärdas rörande inbindningsmateriel och inbindningsmetoder

för olika slag av handlingar. Ämbetsverket har vidare anfört, att verket

på sista tiden i samband med inventeringar hos länsstyrelserna ägnat särskild

uppmärksamhet åt dessa myndigheters bokbindningskostnader, och att ämbetsverket

hade för avsikt att hos andra statliga myndigheter än länsstyrelserna

undersöka möjligheten till rationalisering på området. Hithörande undersökningar

befunne sig emellertid ännu på ett förberedande stadium. Riksräkenskapsverkets

arbete på nu ifrågavarande område skulle givetvis underlättas,

därest ämbetsverket finge särskilt bemyndigande av Kungl. Majit

att med biträde av den expertis, som verket kunde finna erforderlig, vidtaga

s. 15 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 352.

15

åtgärder för nedbringande av bokbindningskostnadema inom hela statsförvaltningen.

Ett sådant bemyndigande syntes för övrigt erforderligt redan

av den anledningen, att riksräkenskapsverket icke ansåge sig äga befogenhet

att med stöd av ämbetsverkets instruktion utfärda bindande anvisningar

av ovan angivna innebörd.

Av vad revisorerna anfört framgår, att förhållandena med avseende å myndigheternas

inbindning av böcker och handlingar icke äro tillfredsställande.

Av riksräkenskapsverkets yttrande inhämtas, att ämbetsverket sedan någon

tid verkställt vissa förberedande undersökningar rörande möjligheterna till

rationalisering på området, men att verket icke anser sig med stöd av gällande

instruktion kunna utfärda bindande anvisningar rörande enhetliga

och ekonomiska inbindningsmetoders användande och vad övrigt kan vara

av betydelse att iakttaga i kostnadsbesparande syfte. Riksdagen finner angeläget,

att rationaliseringssträvandena på ifrågavarande område fullföljas, därvid,

såsom riksarkivet i sitt yttrande framhållit, frågor av arkivalisk betydelse

jämväl synas böra ägnas uppmärksamhet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Kungl.

Majit ville låta vidtaga åtgärder i det av revisorerna angivna syftet.

6:o).

Innehållande av tolagsersättning till städer vid bristande fullgörande av

tullhusbyggnadsskyldighet.

Under finansdepartementet, § 20, hava revisorerna till behandling upptagit

spörsmålet huruvida icke i fall, då städer uppenbarligen eftersatt sina

mot rätten till tolagsersättning svarande skyldigheter i fråga örn tullhusbyggnadsskyldighet

staten må kunna mot avdrag å tolagsersättningen avhjälpa

förekommande brister (Del I, s. 89—99).

Enligt kungörelse den 18 december 1857 (nr 58) tillerkändes de stapelstäder,

som dittills undfått tolag, rätt till däremot svarande ersättning av tullmedel

under benämningen »tolagsersättning», vilken bestämdes till ett grundbelopp,

motsvarande i regel den årliga medelinkomsten av tolagen under åren

1853—1855 med visst tillägg därtill eller avdrag därifrån allteftersom tulluppbörden

över- eller understege medeluppbörden under nämnda år. övriga

vid tölagens upphörande befintliga stapelstäder ävensom nytillkommande

sådana förklarades enligt Kungl. Majits skrivelse sagda dag kunna på ansökning

hos Kungl. Majit erhålla ett mot tolagen svarande anslag av tullmedlen,

motsvarande 5 procent av stadens årliga tulluppbörd; sådant anslag har därefter

under årens lopp tillerkänts nio stapelstäder.

Revisorerna hava framhållit, att åtskilliga Kungl. Majits beslut och ämbetsmyndigheters

uttalanden gåve vid handen, att rätten till tolag eller tolagsersättning

ansetts innebära förpliktelse för till sådan förmån berättigad stad

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens skrivelse nr 352.

att tillhandahålla för tullanstalten i staden behövliga lokaler jämte inventarier

och möbler. Etter att hava lämnat en redogörelse för dessa beslut och uttalanden

hava revisorerna erinrat, att generaltullstyrelsen i skrivelse till Konungen

den 19 augusti 1941 till behandling upptagit frågan örn innehållande

av tolagsersättning till städer vid bristande fullgörande av tullhusbyggnadsskyldighet

och att styrelsen i samband därmed utfört bland annat följande.

Även örn på det hela taget statsverkets berättigade fordringar beträffande

tullhusbyggnadsskyldighetens fullgörande på senare tider blivit beaktade,

kunde styrelsen icke undanhålla, att det likväl i enstaka fall från städers sida

visats en anmärkningsvärd likgiltighet för uppfyllandet inom skälig tid av

sådana fordringar. Icke enbart med hänsyn till dessa fall utan även till avvärjande

av eventuellt uppkommande andra liknande sådana måste det enligt

styrelsens mening anses vara angeläget att få genomförd en ordning, som

gåve tullverket ett utan omgång tillämpligt medel att såväl förebygga direkt

motstånd från stapelstads sida mot genomförandet av uppenbart befogade

åtgärder med avseende å tullokalernas byggande och utrustning som ock påskynda

avbrytandet av en för tullverket menlig förhalning av dylika åtgärder,

vilkas behövlighet staden själv vitsordat. Om tullverkets mycket begränsade

möjligheter att framtvinga genomförandet av sina önskemål beträffande

lokalförhållandena hade styrelsen tidigare uttalat sig i utlåtandet till Kungl.

Maj:t den 9 januari 1934 med anledning av vad i riksdagens revisorers berättelse

yttrats rörande beskaffenheten av de till tullverket upplåtna lokalerna i

sex namngivna städer. Därvid hade styrelsen såsom en tänkbar utväg ur svårigheterna

för tullverket härutinnan anvisat det förfarandet, att genom lagstiftning

fastslå tullverkets ovillkorliga rätt att i fall, där stad, som åtnjöte

tolagsersättning, utan bärande skäl åsidosatte sina uppenbara förpliktelser

mot tullverket, gå i författning örn arbetenas utförande samt till kostnadernas

täckande innehålla så stort belopp av den staden tillkommande tolagsersättningen,

som erfordrades.

Revisorerna hava härefter lämnat en redogörelse för två av de av styrelsen

åsyftade fallen, då städer — Karlshamn och Malmö — på ett anmärkningsvärt

sätt förhalat tullverkets fordringar med avseende å tullokalerna,

och vidare erinrat, att generaltullstyrelsen i sin berörda skrivelse framhållit

nödvändigheten av att tullverket utrustades med verksamma medel att hävda

statsverkets intresse gentemot stad, som under en eller annan förevändning

ville undvika eller oskäligt fördröja fullgörandet av sin skyldighet att tillhandahålla

nöjaktiga tullokaler.

Efter att slutligen hava lämnat en redogörelse för erfarenheter, vunna vid

besök vid tullkamrarna i Karlshamn och Malmö hösten 1944, hava revisorerna

gjort följande allmänna uttalande.

Revisorerna, som tidigare under en följd av år avlagt besök vid olika tullkamrar

i riket och därvid i flera fall framställt anmärkningar i fråga om

beskaffenheten av lokalerna därstädes, anse sig kunna vitsorda de svårigheter,

som förelegat för generaltullstyrelsen att åstadkomma rättelse i de av

revisorerna påtalade hänseendena. Såsom av den gjorda utredningen framgår,

torde det emellertid icke kunna bestridas, att med rätten att uppbära

tolagsersättning — oavsett om denna är att betrakta såsom varande av privilegie

natur eller av annan grund utgående — förbundits, bland annat, även

förpliktelsen att tillhandahålla för tullanstalten i staden behövliga lokaler.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 352.

17

Revisorerna vilja därför till övervägande framkasta, huruvida icke i fall, där

städer uppenbarligen eftersatt sina mot rätten till tolagsersättning svarande

skyldigheter, staten må kunna mot avdrag å tolagsersätKlingen, avhjälpa

förekommande brister, och få för sin del anbefalla snar utredning härom.

Yttranden hava avgivits av generaltullstyrelsen, som bilagt yttranden av

tullkammaren i Karlshamn och tulldirektionen i Malmö, och kommerskollegium

(Del II, s. 89—94). Generaltullstyrelsen har ånyo framhållit nödvändigheten

av att styrelsen utrustas med erforderliga maktmedel. Kommerskollegium

har tillstyrkt, att utredning i frågan verkställes, och har ämbetsverket

med hänsyn till sambandet mellan tolagsersättningama och andra förpliktelser

för städerna ifrågasatt, huruvida icke undersökningen bör utsträckas att

avse spörsmålet om en allmän reglering av tolagsersättningama.

Vad i ärendet anförts giver vid handen, att någon tvekan icke synes råda

att till tolagsersättning berättigad stad är skyldig att i staden tillhandahålla

erforderliga tullokaler.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att även om på det hela taget statsverkets

berättigade fordringar på tullhusbyggnadsskyldighets fullgörande på

senare tid blivit beaktade, det likväl i enstaka fall från städernas sida visats

en anmärkningsvärd likgiltighet för uppfyllandet inom skälig tid av sådana

fordringar, och detta även i fall där principiell enighet nåtts rörande byggnadsföretags

omfattning. Med gällande ordning har sålunda förekommit, att otidsenliga

och för verksamhetens bedrivande mindre lämpliga lokaler måst alltjämt

användas utan möjlighet för den på området ansvariga myndigheten

att kunna åstadkomma rättelse. Riksdagen delar revisorernas uppfattning, att

berörda förhållanden icke kunna anses tillfredsställande.

Revisorerna liksom de i ärendet hörda myndigheterna hava ifrågasatt, huruvida

icke i fall, då stad uppenbarligen eftersatt sina skyldigheter, tolagsersättning

skulle kunna innehållas för bestridande av de med bristemas avhjälpande

förenade kostnaderna. Riksdagen, som är medveten om att delade

meningar föreligga rörande tolagsersättningens rättsliga karaktär och möjligheten

att genom innehållande av tolagsersättning framtvinga ett fullgörande

av här ifrågavarande byggnadsskyldighet, finner för sin del lämpligt, att

en utredning kommer till stånd beträffande ifrågavarande spörsmål.

Under åberopande av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Kungl.

Maj:t ville låta verkställa utredning av frågan om innehållande av tolagsersättning

vid bristande fullgörande av tullhusbyggnadsskyldighet.

7 :o).

Stämpelbeläggning av myndigheternas expeditioner.

Under finansdepartemenet, § 21, hava revisorerna redogjort för vissa iakttagelser

med avseende å expediering och stämpelbeläggning av vissa myndigheters

beslut. (Del T, s. 99—106.)

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 i sami. Nr 352.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Riksdagens skrivelse nr 352.

Revisorerna hava inledningsvis givit en överblick över gällande bestämmelser

i fråga om stämpelbeläggning och uttagande av lösenavgift.

Härefter hava revisorerna lämnat en redogörelse rörande vissa iakttagelser,

grundade på uppgifter från länsstyrelserna och Överståthållarämbetet rörande

myndigheternas praxis beträffande stämpelbeläggning av utgående expeditioner.

Under åberopande av denna redogörelse hava revisorerna gjort följande

allmänna uttalande.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att praxis beträffande expediering

och. stämpelbeläggning av länsstyrelsernas beslut företer stora ojämnheter.

Revisorerna hava även iakttagit, att hos andra förvaltningsmyndigheter olika

praxis råder på hithörande område.

Enligt stämpelförordningen utgår stämpel med olika belopp för olika slag

av expeditioner t. ex. för bevis, resolution med rubrik och resolution, tecknad

å företedd handling. Ett beslut kan emellertid mången gång expedieras

lika väl i den ena som i den andra formen. Då föreskrifter i regel saknas

angående formen för förvaltningsmyndigheternas beslut, beror alltså stämpelavgiftens

storlek ofta på den form, vari myndigheterna avfatta besluten.

Enligt revisorernas mening är detta förhållande icke tillfredsställande.

De omständigheter, som framkommit vid revisorernas undersökning, giva

tydligt vid handen, att en viss kontroll över att utgående expeditioner stämpelbeläggas

i rätt ordning är önskvärd. Hur denna bör ske vilja revisorerna

icke taga närmare ställning till, men revisorerna förutsätta, att tillsyn i någon

form bör kunna utövas genom lämplig myndighet utan att större kostnader

åsamkas statsverket.

I samband med senaste löneregleringar för statens befattningshavare har

deras rätt till lösenavgifter bortfallit. I stället för lösenavgift utgår numera

stämpel, som tillfaller statsverket. Stämpel å utgående expeditioner beräknas

därför i regel enligt både lösenförordningen och stämpelförordningen, vilket

givetvis medför onödigt dubbelarbete. En sammanslagning av avgifterna enligt

dessa båda förordningar till en enda avgift skulle förenkla och underlätta

arbetet vid stämpelbeläggningen. 1 de fall, lösenavgift alltjämt utgår,

såsom till häradsskrivare och vid stadsdomstolar och vissa myndigheter i

städer, bör denna kunna regleras i särskild ordning.

Sedan stämpelförordningens tillkomst år 1914 har statens verksamhet på

olika områden väsentligt ökats. Stämpelförordningen har visserligen nästan

årligen ändrats, men en verklig anpassning av bestämmelserna efter statsförvaltningens

utveckling har knappast kommit till stånd. Snarare synes

stämpelförordningens rubriker över olika slag av expeditioner hava förlorat

i tydlighet och överskådlighet.

På grund av de nu gjorda iakttagelserna synes en allmän översyn av stämpelförordningen,

i vad den avser stämpelbeläggning av förvaltningsmyndigheternas

utgående expeditioner, böra komma till stånd. I avvaktan på denna

torde de nuvarande ojämnheterna på förevarande område kunna minskas

genom utfärdande av särskilda tillämpningsföreskrifter.

Yttranden hava avgivits av statskontoret samt länsstyrelserna i Stockholms,

Malmöhus och Västerbottens län (Del. II, s. 94—98). Myndigheterna hava

vitsordat, att en omarbetning av gällande bestämmelser rörande stämpel å

expeditioner är påkallad. Statskontoret har härjämte framhållit, att, då en

utredning i frågan kunde förväntas taga avsevärd tid i anspråk, vissa provi
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 352.

19

soriska åtgärder för ernående av enhetligare praxis borde övervägas, lämpligen

därigenom att de olika statsdepartementen, edvart till sina underlydande

verk och myndigheter, meddelade riktlinjer rörande den form som

borde givas vissa mera ofta förekommande expeditioner. Länsstyrelsen i

Malmöhus län har ifrågasatt att i detta sammanhang till behandling upptaga

frågan, huruvida icke nu skulle vara motiverat att åtminstone i viss utsträckning

avskaffa här ifrågavarande avgifter.

Redan det förhållandet att, såsom revisorerna framhållit, stämpelavgift

kan i likartade ärenden komma att uttagas med olika belopp på grund av

oenhetlig praxis olika myndigheter emellan i fråga om den form ett beslut

bör givas, talar enligt riksdagens mening för att en översyn av bestämmelserna

på hithörande område kommer till stånd. En dylik översyn synes emellertid

jämväl vara motiverad för åstadkommande av den av revisorerna förordade

anpassningen av gällande bestämmelser med hänsyn till statsförvaltningens

utveckling och den fortgående avvecklingen av rätten att uppbära

lösenavgifter. Riksdagen har därför funnit sig böra förorda revisorernas förslag

örn en allmän översyn av ifrågavarande bestämmelser.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en allmän översyn

av gällande bestämmelser örn stämpelbeläggning av myndigheternas utgående

expeditioner.

8:o).

Indrivning av vissa kronans fordringar.

Under finansdepartementet, § 24, hava revisorerna uppmärksammat det förhållandet,

att dyrbart och omständligt men resultatlöst efterspanings- och inkasseringsförfarande

pågått under lang tid i syfte att uttaga kronan tillkommande

ersättning av mycket obetydligt belopp (Del I, s. 118 120).

Revisorerna hava framhållit, att en del militära myndigheter, särskilt vissa

marinen tillhörande myndigheter, hos vederbörande utmätningsmän brukat

anhålla om åtgärder för indrivning av fordringar hos personer, vilka, vanligen

under värnplikts- eller beredskapstjänstgöring, ådragit sig ersättningsskyldighet

till kronan. De fordringar, varom här varit fråga, hava i många

fall icke varit utmätningsbara, enär de icke blivit prövade av domstol. I

sådana fall har utmätningsmannen alltså fått tjänstgöra allenast såsom

inkasserare för kronans räkning. Sedan numera förordningen den 9 juni

1944 (nr 292) angående behörighet för militär befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet

trätt i kraft, föreligga emellertid förutsättningar, framhålla

revisorerna, för verkställighet jämväl i vissa andra fall, än da ersättningsanspråket

blivit fastställt av domstol. Ofta hava fordringarna gällt mycket

obetydliga belopp på en eller annan krona, medan däremot efterspaningen

av vederbörande gäldenär varit både tidsödande och dyrbar för det allmänna.

Efter att hava lämnat en redogörelse för ett ärende av antydd art — avse
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Riksdagens skrivelse nr 352.

ende indrivning av en värnpliktig av ett belopp av 73 öre, motsvarande värdet

av krossat porslin — hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

I det fall, för vilket revisorerna ovan redogjort, har ett dyrbart och omständligt

men trots allt resultatlöst efterspanings- och inkasseringsförfarande

pågått under mera än två år i syfte alt av en värnpliktig uttaga kronan tillkommande

ersättning för krossat porslin till ett värde av 73 öre. Kostnaderna

för de hittills vidtagna åtgärderna i syfte att utfå beloppet äro visserligen

svåra^ att mera exakt beräkna men torde utan överdrift kunna antagas

uPPSått till minst 100 gånger fordrans värde. Revisorerna hava varit i

tillfälle att förvissa sig om att det ovan relaterade fallet icke på något vis

är unikt. Jämförliga förhållanden förekomma tvärtom i stor skala.

^Revisorerna^ äro fullt medvetna om att de förhållanden, vilka här bragts

på tal, icke få bedömas enbart ur affärsmässig synpunkt. Rättssäkerhetens

tillgodoseende kan naturligtvis kräva, att fordrans storlek i princip icke

skall vara avgörande för vilka åtgärder som vidtagas. Det relaterade fallet

och liknande inbjuda emellertid till vissa reflexioner.

Det synes sålunda bland annat kunna ifrågasättas, om icke i de författningar,

vilka reglera frågan om avskrivning av kronans fordringar, borde

inrymmas något större möjlighet för vederbörande myndighet alt laga efter

lägenhet, än vad fallet är för närvarande.

Beträffande avskrivning av kronans fordringar i allmänhet gälla förordningen

den 11 december 1830 angående behandlingen av extra ordinarie avskrivningsfrågor

och anmärkningsmål samt kungörelsen den 29 september

1911 angående extra ordinarie avskrivning av vissa kronans utestående fordringar.

Nämnda kungörelse, som är tillämplig allenast å fordran, vars kapitalbelopp

ej överstiger ettusen kronor, stadgar som förutsättning för avskrivning

att gäldenären blivit sökt åtminstone två gånger utan att han anträffats

eller kännedom kunnat erhållas om hans vistelseort här i riket eller att

fordran icke kunnat indrivas, oaktat två utmätningsförsök verkställts med

minst fem år mellan varje försök.

Riksdagens revisorer hava tidigare framhållit, att gällande bestämmelser

örn avskrivning äro föråldrade och i behov av översyn, vilken uppfattning

1937 års riksdag i skrivelse nr 311 givit sin anslutning till.

Innevarande års revisorer hava under § 1 angående utdömda ersättningai

pa grund av brott mot ransoneringsförfattningar m. m. påtalat, bland annat

att utdömda ersättningar av sådant slag, ehuru uppgående till högst betydande

belopp, ofta mycket snabbt bliva föremål för avskrivning, vilket kunnat

gå för sig alldenstund indrivningen av dem regleras av bötesindrivningsforordnmgen.

Den sålunda bestående ojämnheten i förfaringssättet hava revisorerna

funnit värd att uppmärksammas.

Yttranden ha avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket (Del II, s.

103 och 182—186). Riksräkenskapsverket har — under framhållande tillika,

att ämbetsverket med underdånig skrivelse den 8 augusti 1942 överlämnat

en inom verket upprättad promemoria med utredning jämte diskussionsforas

beträffande nya regler för avskrivning av kronans fordringar, närmast

siktande på att rationalisera bevakningen och förenkla avskrivningsmöjlighetema

i fråga om sådana kronans osäkra fordringar, som balanseras i myndigheternas

huvudbokföring — ansett starka skäl tala för att omedelbara

åtgärder vidtagas i syfte att få till stånd en uppmjukning av gällande rigorösa

bestämmelser om avskrivning av kronans fordringar, i varje fall när

s. 21 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 352.

21

det gäller obetydliga fordringsbelopp. Statskontoret har framhävt önskvärdheten

av att myndigheterna beredas ökade möjligheter att avskriva

fordringar, vilkas bevakning medföra kostnader som icke stå i rimlig proportion

till fordringsbeloppet.

Riksdagen får erinra, att 1937 års riksdag (skrivelse nr 311) hos Kungl.

Maj:t hemställt om utredning rörande omarbetning av bestämmelserna angående

avskrivning av statens fordringar. Av riksräkenskapsverkets yttrande

framgår, att verket, som genom remiss av förenämnda skrivelse anmodats

avgiva utlåtande och förslag i ämnet, under år 1942 till Kungl. Majit överlämnat

promemoria jämte diskussionsförslag beträffande nya regler för avskrivning

av kronans fordringar. Av yttrandet framgår emellertid även, att

promemorian närmast avsett fall av annan karaktär än av revisorerna i förevarande

sammanhang berörda. Något beslut i anledning av promemorian har

av Kungl. Majit icke meddelats.

Det av revisorerna relaterade fallet understryker enligt riksdagens mening

behovet av en översyn av bestämmelserna rörande avskrivning av kronans

fordringar. Uppställda förutsättningar för avskrivning måste uppenbarligen,

när fråga är örn fordringar av i förevarande sammanhang angiven art och

storlek, anses alltför rigorösa, och det framstår som betänkligt, att bestämmelserna

kunnat tagas till intäkt för indrivningsåtgärder av det slag revisorerna

påtalat. Det vill därför synas befogat att överväga en sådan ändring av

gällande bestämmelser, att myndigheterna beredas ökade möjligheter att avskriva

fordringar, vilkas bevakning och indrivning komma att medföra kostnader,

som icke stå i rimlig proportion till fordringsbeloppet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Kungl.

Majit ville i samband med ifrågasatt omarbetande av bestämmelserna angående

avskrivning av kronans fordringar taga under övervägande åtgärder i

av revisorerna angivet syfte.

9:o).

G. E. Broms’ egnahemsstiftelses kolonisationsverksamhet i Karl Gustavs

socken. Vissa iakttagelser angående Salt- och Fetmyrans jordförmedlings
företag.

Under jordbruksdepartementet, §§ 30 och 31, hava revisorerna redogjort

för sina iakttagelser beträffande vissa kolonisationsföretag i övre Norrland

(Del I, s. 151—167).

G. E. Broms’ egnahemsstiftelses kolonisationsverksamhet.

G. E. Broms’ egnahemsstiftelse är grundad på en donation år 1908. Donationen

avsåg bland annat fastigheter i Karl Gustavs socken av Norrbottens län

med en sammanlagd areal av 5 500 hektar. Enligt de av Kungl. Majit för

stiftelsen fastställda stadgarna har stiftelsen till ändamål att, »sedan den till

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Riksdagens skrivelse nr 352.

stiftelsen överlämnade fasta egendomen fördelats i mindre lägenheter eller

hemmansdelar, tillhandahålla dessa lägenheter med eller utan lämpliga åbyggnader

på billiga villkor åt mindre bemedlade, för arbetsamhet, ordentlighet och

nyktert levnadssätt kända personer, på det att såväl därigenom som genom

billiga odlingslån och premier för välskötta lägenheter redbara arbetares

strävan att erhålla eget hem och oberoende ställning må befrämjas».

För torrläggning och utdikning m. m. av ifrågavarande område har staten

i olika sammanhang bidragit. Sålunda anvisade 1924 års riksdag 465 000 kronor

för ändamålet. 1930 och 1933 års riksdagar hava anvisat 50 000 respektive

40 000 kronor. Av arbetslöshetsmedel hava omkring 300 000 kronor tagits i

anspråk.

Efter att hava lämnat en redogörelse för kolonisationsföretagets hittillsvarande

utveckling, varav bland annat framgår att hösten 1944 sammanlagt 56

lägenheter upplåtits, ävensom rörande föreliggande planer örn det framtida

upplåtandet av jordbrukslägenheter, hava revisorerna gjort följande allmänna

uttalande.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att staten bidragit med betydande

belopp till torrläggningen av Keräsjokibäckenet. Sålunda hava 420 000 kronor

utgått i statsbidrag till reglering av vattendrag och mer än 300 000 kronor av

staten utgivits för dikningsarbeten m. m.

Genom utdikning har stiftelsen avsett att kunna torrlägga sammanlagt

omkring 3 200 hektar. Genom torrläggningsföretaget hava hittills endast ett

tiotal nya jordbrukslägenheter tillkommit. Några å området förefintliga äldre

jordbruk torde dock också hava haft båtnad av företaget.

Två allvarliga brister vidlåda förevarande kolonisationsföretag. Dels är

tillgången å skog mycket knapp. En del nybildade jordbrukslägenheter hava

praktiskt taget ingen husbehovsskog. Dels finnes å området föga odlingsvärdig

fastmarksjord. Återstående vidsträckta myrmarker inom Keräsjoki

skifteslag kunna av denna anledning överhuvud taget icke utnyttjas. Därtill

kommer, att den uppodlade myrmarken är i stort behov av kalk och mineralisk

växtnäring. Förutsättningarna för ett bärigt jordbruk å området äro

således icke tillfredsställande.

Enligt av stiftelsen framlagd plan skidle ett område om 165 hektar myrmark

utdikas och uppdelas i sju jordbrukslägenheter. Kostnaderna för utdikningen

och för anläggning av erforderlig väg till området beräknas uppgå

till 92 000 kronor. Häri ingå icke kostnaderna för teg- eller täckdikning.

För att kunna tagas i bruk måste marken dessutom odlas och byggnader

uppföras. Det torde vara uppenbart, att värdet av den mark, som sålunda

skulle utvinnas, icke kommer att stå i något rimligt förhållande till de mycket

stora kostnadssummor, som det här är fråga om, och att de planerade

kolonaten icke kunna giva sina brukare erforderlig utkomst.

Med hänsyn till de kostnader, som staten redan nedlagt i kolonisationsföretaget,

hava revisorerna velat för riksdagen omförmäla sina iakttagelser.

Yttranden hava avgivits av egnahemsstyrelsen, som överlämnat ett från

egnahemsnämnden i Norrbottens län inkommet uttalande, länsstyrelsen i

Norrbottens län, samt norrlandskommittén (Del II, s. 124—132).

Av egnahemsstyrelsens yttrande må följande här återgivas.

Av den nu lämnade sammanställningen av de omständigheter av betydelse

för bedömande av ifrågavarande kolonisationsföretag, som framhållits å ena

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 35~.

sidan av riksdagens revisorer och å andra sidan av egnahemsnämnden, framgår,

att företaget torde lida av vissa väsentliga brister och krävt stora kapitalinsatser

men att tillika faktorer kunna påvisas, som gynnsamt^ påverka

företaget. De åsyftade bristerna äro främst den otillräckliga tillgången på

skog och fastmarks jord samt den uppodlade myrmarkens behov av kalk och

mineralisk växtnäring. Såsom gynnsamma omständigheter framstå i första

hand det relativt fördelaktiga geografiska läget och de med hänsyn till kommunikationsförhållandena

goda avsättningsmöjligheterna för de å området

frambringade produkterna. Vad de angivna bristerna beträffar lärer intet

kunna åtgöras i avseende å den alltför ringa tillgången på fastmarksjord.

Enligt vad egnahemsnämnden starkt understryker skulle däremot möjligheter

icke saknas att kunna tillföra kolonisationsföretaget ytterligare skog. Stiftelsen

hade nyligen lyckats förvärva en mindre skogsfastighet för ändamålet

och vore i färd med underhandlingar om inköp av ännu en sådan fastighet.

Stort behov förelåge emellertid därefter alltjämt av mera skog^ Enligt nämndens

mening borde skog lämpligen kunna tillföras området från närliggande

kronomarker.

Vad den ekonomiska sidan av kolonisationsföretaget beträffar är det uppenbart,

att de stora belopp av statsmedel, som nedlagts å företaget, icke stå

i skäligt förhållande till det ringa antal nya kolonat som hittills kunnat utläggas

å området. Såsom egnahemsnämnden understryker torde emellertid

de vidtagna åtgärderna för torrläggning och dikning icke enbart ha medgivit

denna nykolonisation utan även skapat möjligheter för fortsatt kolonisation

i betydande omfattning samt medfört båtnad för ett avsevärt antal äldre

jordbrukslägenheter ävensom torrlagt vissa områden lämpade för foderproduktion.

Att kunna erhålla något exakt besked i nu berörda fråga ställer

sig emellertid vanskligt och torde väl heller knappast vara påkallat. Vad

som dock numera i främsta rummet torde vara av intresse är frågan huruvida

och i vad mån ytterligare investering av statsmedel i företaget må anses

böra ske. Såsom av handlingarna framgår gäller det därvid i första hand

ett ställningstagande till ett förslag från stiftelsens sida örn utdikning av ett

område om 165 hektar avsett att uppdelas i sju jordbrukslägenheter. För

denna utdikning ävensom för anläggande av behövlig väg till området ha

enligt en föreliggande plan kostnaderna beräknats till 92 000 kronor. I sitt

förenämnda yttrande uttalar nämnden härom, att förslaget grundade sig på

föråldrade beräkningar och att vid en omarbetning av detsamma kostnaden

sannolikt skulle kunna nedbringas.

I avseende å sistberörda projekt till ytterligare utdikning å ifrågavarande

kolonisationsområde synes egnahemsstyrelsen ett ställningstagande till frågan

örn statsunderstöd till detsamma böra föregås av ytterligare utredning

rörande förutsättningarna för företaget. Tanken på en sådan utredning har

jämväl framförts av egnahemsnämnden. I särskilt yttrande av egnahemsstyrelsen

denna dag i anledning av statsrevisorernas uttalande rörande Salt- och

Fetmyrans jordförmedlingsföretag har styrelsen ifrågasatt föranstaltandet av

en allmän översyn över möjligheterna till nykolonisation i Norrland. Därest

en sådan översyn skulle komma till stånd, torde i samband därmed jämväl

här ifrågavarande kolonisationsföretag och dess förutsättningar i avseende

å fortsatt kolonisation kunna bliva föremål för undersökning.

Norrlandskommitlén har anfört, bland annat, att kommittén utginge från

alt kommittén under sina överväganden i fråga örn Norrlands jordbruks- och

faslighetsförhållanden även kimunc att silka ge belysning äl när och i vilken

utsträckning nykolonisering hör ifrågakomma i Norrland. Kommittén hade

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Riksdagens skrivelse nr 352.

emellertid ännu icke annat än förberedelsevis behandlat härmed sammanhängande

spörsmål. Med hänsyn härtill och till att kommittén icke varit i

tillfälle att på platsen bilda sig en uppfattning örn det i remitterade ärendet

åsyftade kolonisationsföretaget, kunde kommittén näppeligen i nuvarande

läge uttala någon bestämd uppfattning örn detta kolonisationsföretag.

Salt- och Fetmyrans jordförmedlingsföretag.

Salt- och Fetmyrans jordförmedlingsföretag drives av egnahemsnämnden

i Norrbottens län, som förvärvat erforderlig mark till ett pris av 70 000 kronor.

Området omfattar omkring 2 250 hektar, därav 1 400 hektar beräknats

kunna uppodlas. Odlingsmarken utgöres huvudsakligen av torvjord med endast

obetydligt fastmarksjord. Tillgång till skog har tidigare saknats, men

har numera viss skogsmark överförts från domänstyrelsens förvaltning för

att upplåtas som gemensamhetsskog till redan upplåtna eller utlagda jordbrukaregnahem.

Myrens torrläggning, som till största delen utförts såsom

statligt reservarbete, påbörjades 1932. Kostnaderna härför beräknas hava

uppgått till omkring 1 300 000 kronor. Å företaget ha hittills nedlagts omkring

1 500 000 kronor. Hittills hava 19 jordbrukslägenheter överlåtits med

en sammanlagd areal av 383 hektar. 1935 startade egnahemsnämnden ett eget

jordbruk å området om 15 hektar odlad mark.

Efter att hava framhållit, att Kungl. Maj:t den 8 september 1944 förklarat

upplåtelser av kolonat eller jordbruksegnahem å Salt- och Fetmyran tills

vidare icke skulle äga rum, hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår hava av statsmedel inemot

1 300 000 kronor förbrukats till avdikning och anläggande av vägar m. m. å

Salt- och Fetmyran för att å området utlägga kolonat. Resultatet har dock

icke motsvarat förväntningarna eller de gjorda uppoffringarna. Endast nitton

jordbrukslägenheter hava hittills upplåtits. Enligt uppgift från egnahemsnämnden

i Norrbottens län har icke någon upplåtelse av jordbrukslägenheter

förekommit sedan den 3 juni 1942. Utan tvivel beror detta på de

ofördelaktiga naturliga betingelserna för lönande jordbruk på området. Förutom

det hårda klimatet och den korta växttiden, vilka bero på läget, tillkomma

här särskilda svårigheter sammanhängande med markens beskaffenhet.

Marken består av myrjord, som är kalkfattig och lider brist på mineralisk

växtnäring. För att ernå tillfredsställande växtbetingelser måste

man tillföra den kalk i betydligt större myckenhet än som i regel erfordras

å fastmarksjord, varjämte kali och fosforsyra måste tillföras för att täcka

bristen på mineralisk växtnäring. Därtill kommer en för vissa norrländska

myrjordar speciell brist, nämligen brist på koppar, som måste tillföras i

form av kopparsulfat till icke oväsentliga kostnader. Det torde under sådana

förhållanden knappast finnas förutsättningar att driva ett ekonomiskt bärigt

jordbruk å Salt- och Fetmyran.

I detta läge uppställer sig frågan, huru man bör förfara med detta myrmarksområde.

Tanken att till Salt- och Fetmyran helt eller delvis lokalisera

den statliga fasta försöksverksamheten beträffande myrjord för övre

Norrland synes revisorerna emellertid icke välgrundad. Redan nu finnas i

Norrland två försöksgårdar å myrjord med i huvudsak samma naturliga för
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 352.

25

utsättningar som ä Salt- oell Fetmyran, nämligen Gisselås oell Brännberg.

Något behov av en tredje försöksgård för sådana jordar torde icke förefinnas.

Föreställningen, att jordbruk under så ogynnsamma naturliga betingelser

som å Sall- och Fetmyran skulle bära sig i fonn av stordrift, torde

icke vara hållbar. Enligt av egnahemsnämnden upprättat förslag skulle till

återstående arbeten med dikning och väganläggningar m. m. å området erfordras

ytterligare närmare 400 000 kronor. Att staten skulle bidraga härtill

finna revisorerna icke tillrådligt. Vissa delar av området torde dock hava

förutsättningar att kunna utnyttjas för skogsbörd. En undersökning därom

kan enligt revisorernas mening göras av länets skogsvårdsstyrelse.

Till vad ovan anförts beträffande Salt- och Fetmyrans jordförmedlingsföretag

vilja revisorerna foga följande sammanfattning och erinringar beträffande

kolonisationsverksamhet å myrjord överhuvud taget.

Statsmakterna hava genom statsbidrag till vattenreglerings- och myrodlingsföretag

sökt skapa ökade försörjningsmöjligheter för den norrländska

befolkningen, närmast då dess jordbruksbefolkning. Att resultaten av dessa

insatser ofta icke blivit så goda, som man tidigare föreställt sig, är uppenbart,

och detta torde enligt revisorernas mening bero på att man icke på eli

riktigt sätt räknat med alla de faktorer, som påverka resultaten.

En viktig sådan är tillgången till skog. Skogstillgång och skogsskötsel utgöra

genomgående ett naturligt komplement till det norrländska jordbruket.

I allmänhet är skogen ett nödvändigt stöd för detta jordbruk. Saknas detta

stöd, måste kolonisation av vidsträckta myrmarker bliva vanskliga företag.

De norrländska myrarna äro ofta fattiga på för kulturväxterna erforderliga

mineraliska näringsämnen, vilka därför måste tillföras i form av konstgödsel.

Detta kan möjligen bliva ekonomiskt lönande, om åtminstone det

dybaraste växtnäringsämnet, kvävet, förekommer i tillräcklig mängd och i

för växterna upptagbar form. Örn även kväve saknas och sålunda måste

inköpas, blir det givetvis svårt att få jordbruket bärigt. Tillförlitliga och positivt

utslagsgivande markkarteringar böra därför förefinnas för de områden,

där staten skall i fortsättningen lämna bidrag till åtgärder för vattenreglerings-

och kolonisationsföretag. Det synes som örn detta hittills ej alltid

iakttagits vid sådana anslagsfrågors behandling.

Vidare måste beaktas, att sädesodling till mognad icke i någon större utsträckning

kan förekomma på de norrländska myrjordarna, som därför vid

jordbruksdrift väsentligen få avses för vall-, grönfoder- och rotfruktsodling.

Även örn efter tillförande av kalk och konstgödsel ganska stora foderskördar

kunna erhållas, så är dock detta foder betydligt mineralfatligare än samma

foderslag skördat på fastmarksjordar, varför bristsjukdomar ofta uppkomma

hos djuren vid ensidig utfodring med myrmarksfoder.

Nykolonisationer på de i allmänhet relativt näringsfattiga myrjordarna

komma som regel att med ofrånkomliga odlings- och byggnadskostnader bliva

ekonomiskt hårt pressade företag. Med hänsyn härtill böra myndigheterna

vid prövningen av föreslagna sådana företag mera än vad hit tills skett

uppmärksamma, i vad mån omfattande och kostsamma väganläggningar

måste komma att ytterligare belasta företagen.

Nu omnämnda svagheter vid myrmarksodlingar behöva givetvis icke göra

sådana odlingar under alla förhållanden oekonomiska och olämpliga, men

de nödvändiggöra noggrant övervägande av alla de omständigheter, som enligt

vad nu sagts påverka den ekonomiska bärigheten. Därvid lorch; det genomgående

visa sig, att där godartade myrjordar kunna med rimliga kostnader

dräneras och odlas i anslutning lill befintliga fastmarksjordbrak, de

ofta kunna bliva värdefulla tillskott lill de senare. Vid myrjordbruken annars

ofrånkomligt byggnadsbolag bortfaller då hell eller delvis, likaså be
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 352.

26

hovet av omfattande väganläggningar. Genom fastmarksjordamas och myrjordamas

samordning i lämpliga växtföljder kan en mera tillfredsställande

näringsbalans erhållas i djurens foderstater än vid tillgodogörande enbart av

mineralfattigt myrmarksfoder. Då fråga är örn myrjordars utnyttjande för

fullständig nykolonisation, måste därför möjlighet finnas till att odlingsvärd

fastmarlcsjord skall kulma sammanläggas med myrjorden för att giva bättre

förutsättningar för jordbrukens bärighet.

Yttranden hava avgivits av domänstyrelsen, som bilagt yttrande av bland

annat överjägmästaren i Skellefteå distrikt, egnahemsstyrelsen, som bilagt uttalande

av egnahemsnämnden i Norrbottens län, samt norrlandskommittén (Del

II, s. 133—155).

Egnahemsstyrelsen har beträffande frågan om områdets fortsatta utnyttjande

framhållit, att styrelsen i annat sammanhang givit uttryck åt den uppfattningen

att kolonisationen borde kunna fortsättas i viss begränsad omfattning,

nämligen intill upplåtande av inalles ett femtiotal jordbrukslägenheten

Styrelsen bar anfört, bland annat, följande.

Ehuru såsom ovan anförts genom Kungl. Maj:ts beslut den 8 september

1944 frågan örn Salt- och Fetmvrans vidare utnyttjande ställts på framtiden,

kan egnahemsstyrelsen — med anledning av vad i denna fråga anförts, sedan

styrelsen genom sin underdåniga skrivelse den 23 maj 1944 underställde

Kungl. Majit skogstilldelningsfrågan — icke underlåta att framföra några

principiella synpunkter på. kolonisationsfrågan i Norrland. Statsrevisorernas

uppfattning synes närmast vara, att kolonisation överhuvud icke bör förekomma

av myrkomplex sådana som Salt- och Fetmyran, då enligt deras

mening förutsättningar saknas att där bedriva lönande jordbruk. Egnahemsnämnden

däremot synes hävda, att eftersom myrmarker av liknande

eller sämre beskaffenhet och i motsvarande eller sämre klimatologiskt läge

tidigare odlats, så bör ej heller Salt- och Fetmyran underkännas såsom

olämplig för nyodling och kolonisation. Egnahemsstyrelsen kan icke godtaga

någondera av dessa ståndpunkter. Gentemot statsrevisorerna kan anföras,

att om hänsyn skulle tagas till alla diknings-, nyodlings- och vägbyggnadskostnader

m. m., där fråga är om sedan gammalt odlad jord, så skulle särskilt

i Norrland men även i mellersta Sverige mångenstädes visa sig, att lönande

jordbruk icke heller där kan bedrivas. Statsmakterna ha också bland annat

av anförda skäl under en lång följd av år med bidrag understött avdikning,

nyodling och väganläggningar. På många håll, särskilt i Norrland och de

skogrika delarna av mellersta Sverige, torde jordbruket, där det bedrivits

sedan lång tid tillbaka, icke i och för sig vara lönsamt, ens örn man bortser

från sagda kostnader. Men det bedrives i allt fall som ett nödvändigt komplement

till skogsbruk eller utövandet av annan näring. Motiven härtill kunna

vara varierande. I vissa fall är måhända jordbruksdriften enda möjligheten

att kunna nyttiggöra arbetskraften under tider, då den icke finner sysselsättning

i skogsbruket, i andra fall är det måhända för täckande av behovet utav

färska livsmedel. Även ur allmänekonomisk synpunkt torde detta vara riktigt.

Överhuvud taget torde, örn de naturliga rikedomarna särskilt i Norrlands

skogar skola kunna utnyttjas på ett riktigt sätt, jordbruk få bedrivas mångenstädes,

där det i och för sig i själva verket icke är fullt lönsamt. Det bör

vidare hållas i minnet, att särskilt i övre Norrland befolkningen alltjämt befinner

sig i relativt stark tillväxt. För vinnande av försörjningsmöjligheter för

den växande befolkningen måste näringslivet utvecklas. I denna utveckling

måste även jordbruket komma i fråga. En viss fortsatt kolonisation torde

s. 27 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 352.

27

därför alltjämt krävas därstädes. Härav följer emellertid icke — vilket närmast

synes vara egnahemsnämndens mening — att all jord skalle tagas i

anspråk, som ej är av sämre beskaffenhet eller sämre klimatologiskt belägen

än den tidigare för odling ianspråktagna jorden. Tvärtom bör — så långt det

är möjligt med hänsyn till näringslivets i övrigt beroende av jordbruk inom ett

visst område — vid all kolonisation de bästa jordarna i de bästa klimatologiska

och geografiska lägena i första hand utnyttjas. Otvivelaktigt finnas inom

Norrbottens läns kustbygd alltjämt stora och för odling lämpade godartade

odlingsområden, som, så långt det är möjligt med hänsyn till vad ovan anförts,

i första hand borde komma i fråga. På grund av rådande äganderätts- och

jorddelningsförhållanden m. m. äro de emellertid i stor utsträckning icke åtkomliga

för sådant ändamål, i vart fall icke på rimliga^ villkor. Egnahemsstyrelsen

har emellertid sin uppmärksamhet riktad härpå och har för avsikt

att undersöka framkomliga vägar, som möjliggöra att områdena kunna utnyttjas

för kolonisation.

I det läge som nu uppkommit beträffande Salt- och Fetmyrans jordförmedlingsföretag

vill egnahemsstyrelsen ansluta sig till den framförda tanken

på en ytterligare utredning rörande företagets förutsättningar, innan vidare

kolonisation igångsättes å detsamma. Med hänsyn bland annat till den ^kritik,

som av statsrevisorerna framförts rörande nykolonisation överhuvud å myrjordar,

synas vidare styrelsen skäl tala för att en allmän översyn verkställes

rörande de kolonisationsmöjligheter i Norrland, som i fortsättningen synas

vara att räkna med.

Norrlandskommittén har erinrat örn att kommittén redan tidigare givit uttryck

åt den uppfattningen, att ytterligare upplåtelser av jordbruksegnahem

å området icke böra ske och att frågan örn vilka alternativ för det framtida

utnyttjandet som kunna komma ifråga borde bliva föremål för övervägande.

Kommittén höll därvid före, att den fastmarksjord som finnes å området

eventuellt skulle bättre kunna utnyttjas för ett större jordbruk än för

flera smärre. Kommittén, som framhållit, att kommittén ännu icke tagit

slutlig ställning till hithörande spörsmål, har anfört, bland annat, följande.

Revisorerna framhålla att statsmakternas insatser att genom statsbidrag

till vattenreglerings- och myrodlingsföretag skapa ökade försörjningsmöjligheter

för den norrländska befolkningen ofta icke givit så goda resultat, sorn

man föreställt sig, och att detta beror pa att man icke pa ett riktigt sätt räknat

med alla de faktorer, som påverka resultaten. Bland sådana faktorer

omnämnas närings- och produktionsförhållandena på de norrländska myrarna.

Revisorerna synas närmast vara av den uppfattningen att den norrländska

myrodlingen endast i undantagsfall är ekonomiskt försvarbar. Vad av revisorerna

framföres, torde icke ge en rättvisande bild av de verkliga förhållandena

vid myrodling. Problemet om norrländsk myrodling torde icke kunna

avfärdas på sätt, som skett. Det finnes för närvarande en omfattande praktisk

och försöksmässig erfarenhet örn myrodlingen, och denna erfarenhet synes,

såvitt nu kan bedömas, ge problemet en i flera synpunkter annan karaktär

och räckvidd än revisorerna ge detsamma. Problemet måste bland annat,

leir att till fullo klarläggas, bedömas genom jämförelse med odlings- och

näringsförhållandena på fastmarksjorden.

Revisorerna framhålla myrarnas fattigdom på för kulturväxter erforderliga

mineralväxtämnen. Av vad revisorerna i det sammanhanget yttra,^ synes

man kunna få den uppfattningen alt revisorerna utgå från att odling å myrjord

endast kan bliva ekonomiskt lönande, örn åtminstone det dyrbaraste

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Riksdagens skrivelse nr 352.

växtnäringsämnet, kvävet, förekommer i tillräcklig mängd och i för växterna

upptagbar form. Denna bild av myrarnas näringsförhållanden ger lätt en

felaktig inställning, då den icke kompletterats med motsvarande redogörelse

för den norrländska fastmarksjorden. Även fastmarksjordarna äro i behovav

kväve. Deras kväveinnehåll är lägre än myrjordens, där kväve visserligen

till att börja med oftast föreligger i sådan form, att det ej kan upptagas av

växterna, men genom odlingsåtgärder efter hand kan bringas till användbarhet.

Utförda försök ha vidare visat, att det är ekonomiskt försvarligt att tillföra

myrjorden växtnäring genom olika gödselmedel. Revisorerna förmena,

att tillförlitliga och positivt utslagsgivande markkarteringar böra förefinnas

för de områden, där staten skall lämna bidrag till vattenreglerings- och kolonisationsföretag.

Det bör här erinras om att markkarteringen, örn man

däri inlägger en analys av jordens halt av kali, fosforsyra och kalk, endast

utgör en detalj i den omfattande prövning som måste företagas, innan en

myrjord kan godkännas för odling. Den undersökning av myrjord, som numera

brukar verkställas för bedömande av dess värde för odling, är avsevärt

mera omfattande än vad markkarteringen innebär. Sålunda är t. ex. bestämning

av torvslag, torvdjup och underliggande fastmarksjord nödvändig

för konstaterande av en myrs odlingsvärde. Skall alltså en undersökning av

myrjord utgöra förutsättning för att statsbidrag skall utgå för vattenreglering

och kolonisation, måste den givas vida större omfattning än vad som

statsrevisorerna tänkt sig.

Revisorerna uttala sig också om värdet av de produkter, som erhållas från

myrjord, och säga bland annat, att de foderskördar, som erhållas, utgöra ett

foder, som är betydligt mineralfattigare än när samma foderslag skördas på

fastmarksjord. Denna skillnad skulle även vara till finnandes, när myrjorden

tillförts kalk och konstgödsel. Såvitt bekant föreligga inga som helst

försöksresultat, som giva anledning till ett generellt uttalande av denna ari.

Enligt gjorda undersökningar kan timotejhö från kalkad och konstgödslad

myr bliva fullt likvärdigt med motsvarande hö från fastmarksjord.

Vad nu anförts, innebär icke att kommittén vill utan reservation anbefalla

nyodling å myrjord och i varje fall ej när därmed avses att skapa underlag

för en kolonisation på huvudsakligen sådan jord — vilket också tagit sig

uttryck i kommitténs förslag örn att fortsatt kolonisation å Salt- och Fetmyran

ej skulle ske. Kommittén ansluter sig därför närmast till tanken att nyodling

av odlingsberättigad myrjord främst bör ske i anslutning till förefintliga

fastmarksjordar, och förmenar kommittén att myrjorden ofta kan på ett

tillfredsställande sätt komplettera fastmarksjorden ur produktionssynpunkt.

I vilken omfattning och under vilka omständigheter dylik odling bör komma

till stånd avses som nämnt att belysas i annat sammanhang.

Staten har bidragit med avsevärda belopp till torrläggning och utdikning

m. m. för att möjliggöra kolonisation av här avsedda områden. Det vill synas

som örn hittills vunna resultat av kolonisationsverksamheten knappast kommit

att motsvara de förväntningar som från början knutits till företagen.

Av revisorernas uttalande i fråga örn G. E. Broms’ egnahemsstiftelses

kolonisationsverksamhet framgår, att planer nu föreligga på utdikning avytterligare

områden. Revisorerna, som funnit väsentliga brister vidlåda kolonisationsföretaget

och gjort gällande, att förutsättningarna för ett bärkraftigt

jordbruk å området icke äro tillfredsställande, hava hyst betänkligheter mot

att dylika åtgärder nu vidtagas. Tveksamhet i fråga om en ytterligare ut
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 352.

29

dikning har även anmälts av egnahemsstyrelsen, som förordat att en ytterligare

utredning först bör verkställas rörande förutsättningarna för företaget.

Jämväl riksdagen finner önskvärt, att en undersökning i angivna hänseende

kommer till stånd. Riksdagen vill emellertid ifrågasätta, huruvida icke

skäl föreligga att beträffande området meddela beslut av liknande innebörd

som i fråga om kolonisationsverksamheten vid Salt- och Fetmvran, d. v. s.

av innebörd att upplåtelser av kolonat eller jordbruksegnahem tills vidare

icke må äga rum. Riksdagen finner det nämligen mindre tillfredsställande att

denna kolonisationsverksamhet fortsättes utan att klarhet vunnits om att

förutsättningar föreligga för kolonisterna att erhålla nöjaktig bärgning. Vad i

ärendet framkommit giver enligt riksdagens mening i vart fall vid handen

angelägenheten av att vid val av odlingslotter tills vidare endast de ur jordbrukssynpunkt

mest lämpliga exploateras.

Riksdagen vill i detta sammanhang tillika erinra om att norrlandskommittén

i de i ärendena avgivna utlåtandena dels framhållit önskvärdheten av att,

innan ytterligare åtgärder vidtagas från statens sida för den fortsatta kolonisationen

på den Bromsska stiftelsens områden, kommmittén måtte beredas

tillfälle att närmare bilda sig en uppfattning om förhållandena, dels ock

anmält, att kommittén i annat sammanhang kommer att söka underkasta

spörsmålet om myrodlingen i allmänhet i Norrland en mera fullständig

granskning.

Riksdagen har velat giva Kungl. Majit tillkänna vad riksdagen sålunda

anfört.

10:o)

Statens provningsanstalt.

Under handelsdepartementet, § 33, hava revisorerna gjort vissa erinringar

beträffande den statliga eller av statsunderstödda institutioner bedrivna provningsverksamheten

(Del I, s. 170—175).

Revisorerna hava till en början erinrat, att staten under en följd av år bedrivit

provningsverksamhet vid statens provningsanstalt och Chalmers provningsanstalt,

ävensom framhållit, att, i anslutning till en av statskontoret den

30 juni 1932 framlagd utredning Kungl. Majit den 26 maj 1933 (nr 244) utfärdat

cirkulär angående anlitande i vidgad omfattning av förstnämnda anstalt.

I cirkuläret föreskrevs, att statliga myndigheter och institutioner vid

förekommande behov av provningar och undersökningar, tillhörande statens

provningsanstalts verksamhetsområde, skulle, i den mån de icke hade tillgång

till egna anordningar för utförande av sådana provningar och undersökningar,

i största möjliga utsträckning för ändamålet anlita statens provningsanstalt.

Provningsverksamhet förekommer emellertid, framhålla revisorerna vidare,

även vid andra statliga och statsunderstödda institutioner än statens

provningsanstalt. Revisorerna, som ansett det vara av intresse att undersöka

denna verksamhets omfattning och organisation, hava därvid utrönt, att

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Riksdagens skrivelse nr 352.

provningsverksamhet bedrives vid vissa av tekniska högskolans i Stockholm

institutioner, särskilt institutionerna för byggnadsstatik och byggnadsteknik,

statens hantverksinstitut, statens institut för folkhälsan, vissa av de

affärsdrivande verken, försvarsväsendets kemiska anstalt samt textilinstitutets

i Borås materialprovningsanstalt m. fl. forskningsinstitut.

Revisorerna, som närmare redogjort för omfattningen av de olika institutionernas

provningsverksamhet, hava gjort följande allmänna uttalande.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att vid sidan av statens provningsanstalt

och den därmed samarbetande Chalmers provningsanstalt ett flertal

statliga och statsunderstödda institutioner bedriva provningsverksamhet.

Revisorerna hava uppmärksammat, att i vissa fall såväl statens provningsanstalt

som andra institutioner utföra samma slags prov och däröver utfärda

intyg. Revisorerna äro icke övertygade om att övriga institutioner härvid

besitta samma förutsättningar som statens provningsanstalt.

Samarbetet mellan statens provningsanstalt och övriga institutioner synes

i stort sett vara tillfredsställande. Antalet institutioner, som bedriva provningsverksamhet

av olika slag, är emellertid så stort att det icke utan närmare

undersökning kan avgöras, om den nuvarande organisationen är ändamålsenlig

och icke för statsverket medför onödiga kostnader. Statens provningsanstalt

går årligen med underskott, oaktat taxorna de senaste åren något

höjts. Därest verksamheten ökas, torde emellertid underskottet kunna

förväntas minska. Med hänsyn härtill är det önskvärt, att provningsverksamheten

i så stor utsträckning som möjligt koncentreras till provningsanstalten.

Därigenom torde även kostnaderna för personal, lokaler och maskiner m. m.

kunna nedbringas vid andra institutioner. På grund härav vilja revisorerna

förorda, att en översyn kommer till stånd angående den statliga provningsverksamhetens

organisation. Därvid bör även undersökas, om icke vissa laboratorier

eller institutioner böra upphöra eller inordnas under statens provningsanstalt.

Beträffande den vid tekniska högskolan bedrivna provningsverksamheten

vilja revisorerna uttala, att det måste anses anmärkningsvärt, om institutionsföreståndarna

själva skulle kunna bestämma omfattningen av sina institutioners

provningsverksamhet. Avgörandet härav bör tillkomma styrelsen för

tekniska högskolan, som givetvis i detta hänseende bör samarbeta med statens

provningsanstalt.

Yttranden hava avgivits av försvarets fabriksstyrelse, statens institut för

folkhälsan, styrelsen för statens provningsanstalt samt styrelsen för tekniska

högskolan i Stockholm, som bifogat yttrande av högskolans lärarkollegium

med därvid fogad reservation (Del II, s. 159—162). Fabriksstyrelsen och

styrelsen för statens provningsanstalt hava anslutit sig till revisorernas förslag

om utredning rörande den statliga provningsanstaltens organisation. Statens

institut för folkhälsan har framhållit, att provningsanstaltens och institutets

arbetsområden i allt väsentligt läge så utanför varandra, att någon intressekonflikt

icke förelåge eller kunde väntas uppkomma. Styrelsen för tekniska

högskolan har framhållit att, därest det skulle befinnas påkallat att

institutionsföreståndarnas självbestämmanderätt med avseende på den vid

respektive institutioner bedrivna provningsverksamheten inskränkes, denna

fråga borde göras till föremål för reglering i de nya stadgar för de tekniska

högskolorna, som torde komma att utarbetas i samband med högskolornas

förestående omorganisation.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 352.

31

Den av revisorerna verkställda undersökningen har givit vid handen, att

provningsverksamhet bedrives förutom av statens provningsanstalt och den

därmed samarbetande Chalmers provningsanstalt jämväl av ett flertal statliga

och statsunderstödda institutioner. I en del fall synas dessa institutioner

även börjat bedriva provningsverksamhet berörande provningsanstaltens

verksamhetsområde och även reklamerat i syfte att giva verksamheten förvärvsmässig

karaktär. Det vill förefalla riksdagen som en dylik verksamhet

icke väl harmonierar med de i 1933 års cirkulär meddelade föreskrifterna.

Det förtjänar i detta sammanhang påpekas, att provningsanstaltens rörelse

årligen medfört betydande underskott. Riksdagen, som ifrågasätter huruvida

det kan anses ekonomiskt eller ändamålsenligt att utrusta ett flertal institutioner

med provningsmaskiner av likartat slag, delar revisorernas åsikt att

en översyn i fråga om den statliga provningsverksamheten bör komma till

stånd.

Riksdagen anhåller alltså, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning

av frågan om den statliga provningsverksamhetens organisation.

Stockholm den 16 juni 1945.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.