Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1944—den 30 juni 1945.

1946-06-11 · 59 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 35 av 59 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1946:212, Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1944—den 30 juni 1945.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 212.

1

Nr 212.

Godkänd av första kammaren den 11 juni 1946.

Godkänd av andra kammaren den 11 juni 1946.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år

1945 församlade revisorers berättelse angående verkställd

granskning av statsverkets jämte därtill hörande

fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden

den 1 juli 1944—den 30 juni 1945.

(Statsutskottets utlåtande nr 155.)

Till KONUNGEN.

Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer rörande

verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders

tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1944—den 30 juni 1945

uti avgiven berättelse anmält samt vederbörande verk och myndigheter uti

däröver avgivna förklaringar hos Kungl. Maj:t andragit, får riksdagen i

nedannämnda ärenden anföra följande.

1:°)

Jordbruksdriften vid fångvårdsanstalterna.

Under justitiedepartementet, § 1, ha revisorerna påtalat vissa brister med

avseende å ledningen av och kontrollen över jordbruksdriften vid fångvårdsanstalterna

(Del I, s. 2—6).

Arbetsdriften vid fångvårdsanstalterna ledes av styresmannen för vederbörande

anstalt. Vid sin sida har styresmannen assistenter. I fråga om jordbruksassistent

har föreskrivits, att han bör vara teoretiskt och praktiskt utbildad

jordbrukare. Anslag brukar beviljas årligen till ett jordbrukstekniskt biträde

för vissa fångvårdsanstalten Under det att verkstadsdriften vid fångvårdsanstalterna

i administrativt hänseende lyder under arbetskontoret inom

fångvårdsstyrelsens kameralbyrå, lyder jordbruksdriften direkt under kameralbyrån.

Bihang till riksdagens protokoll 19i6. Ii sami. Nr 212.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse nr 212.

Resultatet av jordbruksdriften vid ifrågavarande anstalter utvisar, enligt

av revisorerna framlagda siffror, för budgetåren 1942/43 och 1943/44 ett överskott

av omkring 51 000 respektive 20 000 kronor samt för budgetåret 1944/

45 ett underskott av cirka 12 000 kronor.

Specialbokföringen rörande jordbruksdriften vid fångvårdsanstalten^

handhaves av Sveriges lantbruksförbund, som budgetårsvis utarbetar särskild

driftanalys angående jordbruksdriften vid varje anstalt. I anslutning därtill

ha utarbetats uppgifter angående de olika anstalternas lantbrukskapital under

budgetåren 1942/43—1944/45 ävensom angående förräntningsprocenten

av nämnda kapital. 1 fråga om dessa uppgifter hänvisas till del I s. 5.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Av den verkställda utredningen synes framgå, att jordbruksdriften vid fångvårdsanstalterna

i allmänhet icke uppvisat tillfredsställande resultat. Under

budgetåret 1944/45 hava flera anstalter till och med redovisat förlust. Ehuru

resultaten av dessa anstalters jordbruksdrift skäligen icke kunna belt bedömas

efter resultaten vid jordbruk av motsvarande art och omfattning, giva

dock de anförda siffrorna anledning till antagande, att avsevärt förbättrade

förhållanden skulle kunna genom rationell drift uppnås även vid fångvårdsanstalterna.

Medan en central ledning och tillsyn över verkstadsdriften vid fångvårdsanstalterna

torde vara tillfredsställande anordnad genom fångvårdsstyrelsens

arbetskontor, synes i fråga om jordbruksdriften vid dessa anstalter med nuvarande

ordning visserligen en jordbruksteknisk kontroll förekomma men

icke av den art och omfattning, som enligt revisorernas mening är tillräcklig.

Därest fångvården vid ett framtida genomförande av den nya straffverkställighetsreformen

kommer att alltmera organiseras i öppna anstalter, får jordbruksdriften

vid dessa ökad betydelse. Strafflagberedningen har även i sitt

den 14 november 1944 avgivna betänkande angående verkställigheten av frihetsstraff

m. m. bland annat framhållit, att det för att förslaget till en mera

öppen fångvård med ökad koloniverksamhet skulle kunna genomföras vore

en nödvändig förutsättning, att fångvårdsstyrelsen hade en sådan organisation,

att den kunde taga nödiga initiativ och utöva en effektiv ledning på förevarande

område. I detta sammanhang må även framhållas, att det inom

finska fångvården, där fångarnas utearbeten ha en betydande omfattning,

finnes anställd en särskild jordbruksinspektör för hela landet.

Revisorerna, som under § 15 i sin berättelse i samband med jordbruks- och

verkstadsdriften vid de statliga skyddshemmen och alkoholistanstalterna

uttalat sig för att verksamheten vid dessa anstalter ställdes under sakkunnig

kontroll, vilja framhålla önskvärdheten av att även fångvårdsstyrelsen tillförsäkras

sakkunskap av den art och omfattning, som kan anses erforderlig

för vinnande av en effektiv central ledning och kontroll över jordbruksdriften

vid fångvårdsanstalterna.

Yttranden ha avgivits av fångvårdsstyrelsen och statens sakrevision (Del

II, s. 1—7).

Fångvårdsstyrelsen har framhållit, att de av revisorerna åberopade bokföringsresultaten

av fångvårdens jordbruksdrift icke i samtliga fall kunde anses

representativa för det ekonomiska utbytet. Styrelsen har förklarat sig icke

kunna dela revisorernas mening, att jordbruksdriften i allmänhet icke uppvi
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 212.

3

sade tillfredsställande resultat. Styrelsen hyste emellertid den uppfattningen,

att driftresultatet borde kunna förbättras efter hand som vissa gjorda grundförbättringar

lämnade avkastning. Härjämte erfordrades emellertid att fångvårdsstyrelsen

erhölle möjlighet att öva effektivare tillsyn över jordbruksdriften.

Med den omfattning, som fångvårdens jordbruk fått under de senaste

åren, och med den utveckling på detta område, som förestode, komme

jordbruksdriften att bli en med verkstadsdriften likställd arbetsgren. Det

syntes därför vara lämpligt, att jordbruksdriften ställdes under inseende av

fångvårdsstyrelsens arbetskontor, som redan handhade den centrala ledningen

av och tillsynen över verkstadsdriften. Arbetskontoret borde emellertid förstärkas

med en befattningshavare, som under byrådirektörens inseende kunde

helt ägna sig åt tillsyn över fångvårdens jordbruksdrift. Denne befattningshavare

borde äga teoretisk utbildning vid någon av jordbrukets lägre undervisningsanstalter

och därjämte goda vitsord som jordbrukstjänsteman. Härutöver

vore styrelsen alltjämt i behov av särskild sakkunskap i jordbruksfrågor,

tillgodosedd liksom hittills genom att till styrelsen fortfarande vore knuten

ett jordbrukstekniskt biträde.

Sakrevisionen har framhållit vanskligheterna att vid en driftsform som den

här förevarande anlägga synpunkter av gängse företagsekonomisk art. Förhandenvaron

av en viss arbetsstyrka, som måste sysselsättas i jordbruket,

försvårade högst väsentligt möjligheterna att åstadkomma förbättrat driftsresultat

genom sedvanliga rationaliseringsåtgärder.

Sakrevisionen har vidare anfört bland annat följande.

Det torde icke kunna bestridas, att, såsom av revisorerna framhållits,

fångvårdens jordbruk lämna ett otillfredsställande ekonomiskt resultat. Sakrevisionen

vill i detta sammanhang framhålla, att till fångvårdsstyrelsen enligt

kungl, brev den 21 november 1924 är knuten en särskild sakkunnig i

frågor rörande teknisk jordbruksledning vid fångvårdsanstalten där odlingsarbeten

förekomma. Enligt vad sakrevisionen inhämtat från fångvårdsstyrelsen

hänskjutas till den sakkunnige större ärenden berörande lantbruksdriften,

såsom inköp av egendomar och djur samt upptagande av nya rörelsegrenar.

I mindre omfattning förelager även den sakkunnige inspektioner av

fångvårdsanstalternas jordbruk. Den verksamhet den sakkunnige salunda

har att utöva synes sakrevisionen icke vara av den omfattning och av den art,

att vederbörande jordbruksförvaltningar härigenom kunna erhålla den kontinuerliga

ledning, som synes vara erforderlig för att hålla jordbruksdriften

på en tidsenlig och ur olika synpunkter tillfredsställande nivå. Med^hänsyn

härtill finner sakrevisionen i likhet med revisorerna, att ytterligare åtgärder

äro önskvärda för att åvägabringa en förstärkning av den centrala ledningen

för jordbruksdriften inom fångvården. En förutsättning för att nied den ifrågasatta

åtgärden avsett resultat skall ernås är dock, att den på respektive

anstalter verksamma lokala arbetsledningen äger tillräcklig kompetens och

erfarenhet för att i praktiken verkligen omsätta de anvisningar, som kunna

komma att utgå från den centrala jordbruksledningen hos tillsynsmyndigheten.

Såsom ovan nämnts försvårar förhandenvaron av en viss arbetsstyrka, som

under alla förhållanden måste sysselsättas i jordbruksarbetet, vidtagandet av

sedvanliga rationaliseringsåtgärder. Då i samband med den utbyggnad av

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse nr 212.

koloniverksamheten, som torde komma till stånd vid övergången till en mera

öppen fångvård, viss utjämning av den nuvarande disproportionen mellan

tillgänglig och erforderlig arbetskraft förefaller sannolik, synas sakrevisionen

framdeles ökade möjligheter komma att uppstå för rationaliseringsåtgärder

i berörda hänseenden. Även med hänsyn härtill tala enligt sakrevisionens mening

skäl för en förstärkning av den centrala ledningen inom fångvårdsstyrelsen

i vad angår jordbruksdriften.

Sakrevisionen vill slutligen framhålla, att de problem, som föreligga beträffande

fångvårdens jordbruk, jämväl äro för handen för andra myndigheter,

som vid dem underlydande anstalter bedriva lantbruk, såsom socialstyrelsen

och medicinalstyrelsen. Med hänsyn härtill synes det sakrevisionen

kunna ifrågasättas, att nämnda verksamhet vid sålunda ifrågakommande anstalter

ställes under gemensam tillsyn i förevarande hänseenden.

Av vad i ärendet förekommit vill det synas som örn det ekonomiska resultatet

av fångvårdens jordbruk icke är tillfredsställande. Även om här avsedda

verksamhet icke enbart får bedömas ur ekonomisk synpunkt är det

uppenbart, att driften bör så ordnas att den under hänsynstagande till dess

speciella karaktär lämnar största möjliga avkastning. Härutinnan synas alla

möjligheter icke hava tillvaratagits. Vid en övergång i större omfattning till

en öppen fångvård kan förväntas, att jordbruksdriften vid fångvårdsanstaltema

får större betydelse än nu. Det framstår därför som angeläget, att problemet

om den ur ekonomisk synpunkt lämpligaste organisationen och ledningen

av fångvårdens jordbruksdrift ägnas särskild uppmärksamhet.

Riksdagen får därför anhålla, att Kungl. Maj:t ville taga under övervägande

åtgärder i angivna syfte.

2:o)

Försvarets tjänstebostäder.

Under försvarsdepartementet, § 2, ha revisorerna påtalat vissa differenser

beträffande hyresersättningama för försvarets bostäder (Del I, s. 7—15).

Den i statlig regi genomförda produktionen av bostäder för den vid försvarsväsendet

anställda personalen är väsentligen av två slag, nämligen å ena

sidan tjänstebostadsbebyggelse i egentlig mening, som avser att frambringa

bostäder, upplåtna med bostadstvång, och å andra sidan anskaffning av egnahem

eller hyreshus. Enligt de riktlinjer, som i samband med inrättandet år

1943 av försvarets bostadsanskaffningsnämnd godtagits av statsmakterna,

skall i princip uppförande av tjänstebostäder i egentlig mening ske genom

försorg av vederbörande militära förvaltningsorgan, medan övriga för försvarets

personal avsedda bostäder skola tillhandahållas genom bostadsanskaffningsnämndens

försorg. I fråga örn fastighetsförvaltningen gäller, att

densamma omhänderhaves beträffande tjänstebostäder i egentlig mening för

varje försvarsgren av vederbörande militära förvaltningsorgan samt i övrigt

av bostadsanskaffningsnämnden.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 212.

5

Beträffande tjänstebostad gäller enligt 47 § 2 och 3 inom. militära avlöningsreglementet

(nr 1939: 275), jämförda med 24 § 1 mom. och 40 § 1 mom.

militära icke-ordinariereglementet (nr 1939: 276) samt 19 § 1 mom. manskapsavlöningsreglementet

(nr 1940: 652), alt ersättning för beställnings-(befattnings-)

havare anvisad sådan bostad, däri inbegripen, i förekommande fall,

gottgörelse för centraluppvärmning eller för tillhandahållande av möbler, ävensom

för planteringsland eller annan förmån, som följer med bostaden, bestämmes

med hänsyn till det pris, som å orten i allmänhet gäller för lägenhet,

vilken beträffande storlek och bekvämlighet samt beskaffenhet i övrigt kan

anses likvärdig med tjänstebostaden. Är tjänstebostad belägen å ort, där hyresmarknad,

som kan tjäna till ledning vid ersättningens bestämmande, saknas,

må i stället skälig hänsyn tagas till det hyrestal, som för orten beräknats

i samband med dyrortsgrupperingen. Kan överenskommelse rörande ersättningens

storlek icke träffas mellan vederbörande myndighet och beställnings-(befattnings-)

havare, som skall bebo lägenheten, hänskjutes frågan

till statens bostadsnämnd, över nämndens beslut i sådan fråga må klagan

icke föras.

I fråga om hyressättningen å bostad i de av försvarets bostadsanskaffningsnämnd

förvaltade byggnaderna gäller enligt föreskrift i 1 § e) av den för

nämnden fastställda instruktionen (nr 1943:230), att uthyrning av sådan bostad

skall ske till marknadspris, i den mån Kungl. Maj:t ej annat medgiver.

I fråga om de grunder som av de centrala militära förvaltningsmyndigheterna

tillämpas vid bestämmandet av hyresersättning för tjänstebostad är till

en början att märka, att vid hyresavvägningen viss hänsyn tages till med

bostaden som sådan förenade särskilda olägenheter. 1 sådant hänseende uppdelas

bostäderna i två kategorier. I kvalitetshänseende indelas bostäderna i

fyra klasser (1—4). Klassindelningen verkställes under hänsynstagande till

dels bostadens golvyta, dels beskaffenheten i bvggnadshänseende, dels förefintligheten

av bekvämligheter och dels örn bostaden på grund av läge och

byggnadssätt är svår att uppvärma. Varje bostad åsättes ett grundpris beroende

på den kategori och kvalitetsklass, densamma bestämmes tillhöra. Härvid

användes med ledning av socialstyrelsens statistik rörande verkställda

hyresräkningar — i förekommande fall beräknade s. k. hyrestal — för varje

förläggningsort uppgjord grundpristabell.

Revisorerna erinra, att de militära myndigheterna som regel verkställa hyressättningen

på basis av socialstyrelsens hyresräkningar i vad angår tjänstebostäder

belägna å orter, där hyresräkning ägt rum. 1 ett mindre antal fall

hade därvid 1928 eller 1933 års men i flertalet fall 1939 års hyresräkning tagits

till utgångspunkt. Vid sistnämnda hyresräkning redovisades för de hyresräknade

orterna bland annat medelhyran per år för lägenheter, uthyrda i öppna

marknaden, varvid en uppdelning verkställdes med hänsyn till storlek och

standard, i sistnämnda hänseende beträffande förekomsten av centralvärme

och badrum. De liyressiffror, som framräknades, utgjorde ett medeltal för

lägenheter av en och samma storleksordning. Emellertid innefattade samma

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse nr 212.

lägenhetsgrupp bostäder av varierande ålder och utrustning. Ehuru vid de

militära myndigheternas hyressättning viss jämkning verkställdes med hänsyn

till standarden, ville dock revisorerna erinra om att utvecklingen under

1930- och 1940-talen snabbt gått i riktning mot en höjd bostadsstandard, i

det att lägenheterna i stor utsträckning kommit att utrustas med exempelvis

badrum, kylskåp och andra moderna bekvämligheter. Såväl denna omständighet

som byggnadskostnadernas väsentliga ökning under de senaste åren

hade bidragit till att hyresnivån i nybyggda bostadsfastigheter blivit betydligt

högre än i äldre hus. Emellertid torde hyresnivån i de hus, som uppfördes

under förra delen av 1930-talet och tidigare, icke hava undergått någon mera

betydande justering uppåt, varför de medeltal, som erhållits vid 1939 års

hyresräkning, framstode såsom jämförelsevis låga. Av det anförda franninge,

att en på socialstyrelsens ifrågavarande hyresräkning baserad hyressättning

endast i ofullständig omfattning återspeglade den ovan antydda utvecklingen

på bostadsmarknaden.

Beträffande bostadsanskaffningsnämndens hyressättning framhålla revisorerna,

att nämnden anlitat statens byggnadslånebyrås sakkunskap och byråns

statistiska material. Vid beräkning av bostadshyrorna i nyuppförda fastigheter

utginge byrån i princip från 1939 års hyresnivå, d. v. s. hyresnivån

i de hus, som uppfördes under år 1939. Nämnda statistik grundade sig på

1939 års hyresräkning. Dock hade byggnadslånebyrån genom kompletterande

undersökningar kunnat beräkna hyresnivån i år 1939 uppförda hus, varjämte

byråns statistik — i motsats till hyresräkningen — omfattade uppgifter rörande

storleken av bostädernas golvytor.

Revisorerna hava infordrat vissa uppgifter angående hyressättningen å såväl

tjänstebostäder som hyresbostäder, uppförda under och efter år 1938. Det

sålunda införskaffade materialet avser följande förläggningsorter, nämligen

Karlsborg, Såtenäs, Ljungbyhed, Lideå och Fårösund. Av en av revisorerna

gjord sammanställning av dessa uppgifter (Del I. s. 12—14) framgår enligt

revisorernas mening, att tjänstebostadshyrorna väsentligen understiga de av

bostadsanskaffningsnämnden åsätta hyrorna. Revisorerna lia ytterligare framhållit,

att fall torde förekomma, där jämväl hyresersättningen å vissa äldre

tjänstebostäder finge anses stå i mindre god överensstämmelse med i vederbörande

avlöningsreglementen angivna principer för beräkning av sådan

hyra.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Den lämnade redogörelsen ger vid handen, att statsmakterna genom hyressättningens

avpassning efter ortens hyrespris (marknadspriset) torde hava

avsett att vinna en enhetlig och rättvis värderingsgrund vid upplåtande av

bostäder till den vid försvaret anställda personalen. De införskaffade uppgifterna,

som avse bostäder, uppförda under eller efter år 1938, åskådliggöra

emellertid, att betydande differenser föreligga mellan av de centrala försvarsförvaltningarna

fastställda hyresersättningar för tjänstebostäder och av bostadsanskaffningsnämnden

åsätta hyror för bostäder i hyresfastigheter. Det

vill därför synas, som om vissa tjänstebostadsinnehavare — i strid mot gäl
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 212.

7

lande avlöningsprinciper — på en omväg komma i åtnjutande^ av en extra

förmån. Ur rättvisesynpunkt framstår ett sådant förhållande såsom mindre

tilltalande. Revisorerna vilja erinra om att statens bostadsnämnd den 26 september

1938 på uppdrag av Kungl. Maj:t avgivit nytt förslag till riktlinjer

för bestämmandet av ersättning för tjänstebostad, till vilket förslag Kungl.

Majit emellertid ännu icke fattat ställning. Det synes revisorerna, som om ur

skilda synpunkter tidpunkten nu vore inne att upptaga bär behandlade fråga

till omprövning. Det synes därvid lämpligt, att en sådan utredning utsträckes

till att avse jämväl tjänstebostäder för befattningshavare, tillhörande den civila

statsförvaltningen.

Yttranden hava avgivits av arméns fortifikationsförvaltning, marinförvaltningen!

flygförvaltningen samt försvarets bostadsanskaf f ning snämnd (Del II,

s. 7—15), vilka samtliga uttalat sig för en utredning i enlighet med revisorernas

förslag. Flygförvaltningen anser dock, att frågan bör upptagas i sammanhang

med en allmän omprövning av hela lönesystemet, så att detta

bringas i nivå med utvecklingen på levnadskostnadsområdet i dess helhet

Lämpligt syntes vara, att vad i ärendet förekommit bragtes till 1945 års lönekommittés

kännedom för att av kommittén beaktas.

Enligt gällande bestämmelser i fråga om hyressättningen för försvarsväsendets

tjänstebostäder skall ersättningen utmätas med hänsyn till det pris

som å orten i allmänhet gäller för lägenhet, vilken beträffande storlek och

bekvämlighet samt beskaffenhet i övrigt kan anses likvärdig med tjänstebostäder

eller, å ort där hyresmarknad saknas, under hänsynstagande till

det hyrestal som för orten beräknats i samband med dyrortsgrupperingen.

Vad åter angår de för försvarets räkning genom försvarets bostadsanskaffningsnämnd

uppförda lägenheterna gäller, att för dem hyressättningen

skall anslutas till den allmänna marknadens och ske med utgångspunkt från

nu tillämpade förräntningsgrunder. Av revisorerna åberopad utredning ger

vid handen, att hyran för tjänstebostäder, uppförda under år 1938 eller senare,

bestämts till väsentligt lägre belopp än hyran för under samma tid

genom bostadsanskaffningsnämndens försorg på samma ort uppförda lägenheter

av ungefär samma kvalitet. Härvidlag förefintlig hyresdifferens torde

icke kunna förklaras endast under hänvisning till de olägenheter som kunna

vara förbundna med tjänstebostadens läge. Det framstår för riksdagen

såsom uppenbart att, därest en rätt tolkning av nuvarande bestämmelser rörande

liyressättning kan giva av revisorerna uppmärksammade resultat, bestämmelserna

redan av denna anledning äro i behov av översyn. Att en

dylik översyn är behövlig jämväl med avseende å det äldre tjänstebostadsbeståndet

synes framgå av de i ärendet avgivna utlåtandena. Riksdagen delar

sålunda revisorernas uppfattning, alt frågan örn hyressättningen för försvarets

tjänstebostäder utan dröjsmål bör göras till föremål för särskild utredning.

Revisorernas undersökningar ha avsett förhållandena vid försvarsväsendet.

I likhet med revisorerna har emellertid riksdagen funnit lämpligt, att

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse nr 212.

den av riksdagen förordade utredningen jämväl kommer att omfatta tjänstebostäder,

avsedda för personal inom den civila statsförvaltningen.

Under åberopande av det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl. Majit

ville föranstalta om utredning rörande hyressättningen för tjänstebostäder

för befattningshavare inom statsförvaltningen.

3:o)

Krigsmaterielverket.

Under försvarsdepartementet, § 3, ha revisorerna behandlat vissa frågor

berörande krigsmaterielverkets arbetsuppgifter och personalorganisation

m. m. (Del I, s. 15—35).

Revisorerna ha inledningsvis lämnat en redogörelse för tillkomsten av

krigsmaterielverket. Därvid har erinrats om att 1940 års förvaltningsutredning

förordade inrättandet av ett för försvarsväsendet gemensamt materieldepartement,

vilket borde hava till huvudsaklig uppgift att handhava konstruktioner,

nyanskaffning och kontroll av krigsmateriel. Departementet avsågs

därvid skola uppdelas i en teknisk avdelning för forsknings- och konstruktionsverksamhet

samt en anskaffningsavdelning för anskaffning och

kontroll. Vidare har framhållits, att 1941 års förvaltningsutredning uttalade

sig för inrättandet av ett nytt centralt ämbetsverk, benämnt försvarsväsendets

industriverk, och att utredningen angav det nya verkets huvuduppgift

enligt följande.

Verket skall centralt handha landets med krigsmaterieltillverkning sammanhängande

industriplanering, omfattande disponibla och erforderliga tillverkningskapaciteter,

för tillverkning erforderlig personal, råmaterialfrågor

och prioritetsfrågor.

_ Till verkets arbetsuppgifter skall vidare höra att för försvarsgrensförvaltningamas

räkning omhänderhava anskaffning av sådan krigsmateriel, vilken

har mass- eller standardkaraktär eller som kan sägas vara fixerad i tekniskt

hänseende. Det är förutsättningen för att verket på effektivast möjliga sätt

skall kunna handhava landets krigsindustriplanering. Samtidigt vinnas härigenom

stora tekniska och ekonomiska fördelar.

Verket bör utöva en målbunden standardiserings verksamhet, varigenom

avsevärda ekonomiska fördelar kunna vinnas och ökad beredskap uppnås.

Genom ett samordnande av konstruktions-, standardiserings- och tillverkningstekniska

synpunkter vinnas därjämte stora produktionstekniska fördelar

med därav följande lägre produktionskostnader och kortare tillverkningstider.

Som följd av den snabba utveckling, som för närvarande äger rum i fråga

örn krigsmateriel, synes det för bibehållande av en kvalitativt högtstående

modem utrustning inom försvarsväsendet vara erforderligt, att en samordnande,

enhetligt ledd militär forskningsverksamhet kontinuerligt bedrives under

utnyttjande av olika inom landet tillgängliga forskningsmöjligheter. Med

hänsyn till att forskningsverksamheten intimt sammanhänger med industriverkets

tekniska uppgifter och då forskningsverksamheten är för de olika

försvarsgrenarna gemensam, synes den böra förläggas till industriverket.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 212.

9

För möjliggörande av ett ur landets synpunkt i möjligaste mån effektivt

utnyttjande av de statliga fabriker, som bedriva krigsmaterieltillverkning,

böra dessas ledning handhavas av ett centralt industriellt inriktat organ. Då

industriverket kommer att utgöra ett för hela försvarsväsendet gemensamt

organ med huvuduppgifter av industriell art, talar detta för att verket även

bör handha ledningen av dessa fabriker.

Revisorerna ha uppgivit, att personalbehovet för det tilltänkta industriverket

av utredningen beräknades till 251 befattningshavare samt att utredningen

i avseende å verkets anskaffningsuppgifter föreslog, att verket skulle

för försvarsgrensförvaltningarnas räkning i föreskriven omfattning ombesörja

anskaffning av materiel som vore av mass- eller standardkaraktär eller som

kunde anses fixerad i tekniskt hänseende, ävensom sådan anskaffning, som

måste ske genom verket för att möjliggöra en effektiv krigsindustriplanering.

Revisorerna ha vidare erinrat, hurusom vissa av revisorerna närmare angivna

uppgifter, som enligt 1941 års förvaltningsutrednings förslag borde

handhavas av industriverket, år 1942 anförtroddes den redan år 1940 inrättade

statens ammunitionsnämnd, som i anslutning därtill erhöll benämningen

statens krigsmaterielnämnd.

Sedan 1943 års riksdag på förslag av Kungl. Majit (propositionen nr 180)

beslutat inrättande av ett krigsmaterielverk, övertog, framhålla revisorerna,

detta verk krigsmaterielnämndens uppgifter från och med den 1 juli 1943.

Genom instruktion den 15 juni 1944 (nr 339) ha verkets nuvarande arbetsuppgifter

reglerats.

Allmänt föreskriver instruktionen, att verket har att förbereda och genomföra

de åtgärder, som erfordras för att försvarets behov av för dess krigsberedskap

erforderlig materiel och övriga förnödenheter på bästa sätt tillgodoses

i enlighet med fastställda planer eller vederbörande myndighets anvisningar.

Vidare angiver instruktionen verkets särskilda arbetsåligganden,

som sammanfattas i följande huvudgrupper, nämligen krigsindustriplanering,

anskaffning, standardisering och teknisk vidare utveckling, patentärenden,

kontroll, förrådsdrift och -förvaltning samt allmänt administrativa uppgifter.

Göromålen inom verket skola enligt instruktionen handläggas å följande

byråer, nämligen en industribyrå, en teknisk byrå, en kontrollbyrå, en förrådsbyrå

och en administrativ byrå. Till verket är vidare ansluten försvarets

standardiseringsdelegation, varjämte särskilda tekniska delegationer kunna

tillfälligt inrättas i anslutning till verket. Enligt revisorerna uppgick verkets

personalbestånd i juli 1945 till sammanlagt 425 befattningshavare, varav voro

placerade å industribyrån 95, å tekniska byrån 4G, å kontrollbyrån 104, å

förrådsbyrån 32, å administrativa byrån 14G samt å krigsbyrån 2 befattningshavare.

Beträffande industribyrån hade denna till uppgift

att handhava den på krigsmaterielverket ankommande centrala planeringen

för krigsmaterieltillverkning samt handlägga därmed sammanhängande

frågor rörande råvaru- och energitillgångar, transportmedel och arbetskraft,

produktionsmedlens utnyttjande, vidmakthållande, utökning, undanförsel och

förstöring samt i anslutning därtill följa den anskaffningsverksamhet, som

utövas av andra försvaret tillhörande myndigheter;

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse nr 212.

att handhava på verket ankommande anskaffningsuppgifter samt övervaka

leveransernas fortskridande och fullgörande; samt

att i anskaffningsärenden, som handläggas av annan försvaret tillhörande

förvaltningsmyndighet, lämna det biträde och utöva den verksamhet i övrigt,

som ankommer på verket.

Av revisorernas redogörelse framgår, att industribyrån för handläggande

av anskaffningsärenden efter juli 1945 indelats i följande sektioner, nämligen

en ordersektion, en vapensektion, en manufaktursektion, en fordonssektion,

en instrumentsektion, en kemisk sektion samt en textilsektion. Industribyråns

anskaffningsuppgifter inskränka sig till en egentlig upphandlingsverksamhet

och leveransövervakning, övriga erforderliga åtgärder av förberedande

karaktär ombesörjas däremot av vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter

eller till viss del av krigsmaterielverkets tekniska byrå.

Frågor rörande kontroll över att materielen uppfyller uppställda kvalitetsbestämmelser

respektive godkännande av fakturor handläggas av verkets

kontrollbyrå respektive administrativa byrå. Beträffande omfattningen av

anskaffningsverksamheten inom industribyrån ävensom antalet därmed sysselsatta

befattningshavare och härav betingade lönekostnader hänvisa revisorerna

till en i berättelsen intagen sammanställning (s. 22).

Antalet av krigsmaterielverkets administrativa byrå under budgetåret 1944/

45 behandlade fakturor utgjorde 27 156.

Sammanställningen ger vid handen, framhålla revisorerna, att den upphandlingsverksamhet,

som för vederbörande centrala förvaltningsmyndigheters

räkning verkställes genom krigsmaterielverkets försorg, under budgetåret

1944/45 avsåg anskaffning till ett belopp av omkring 119 miljoner kronor,

därav enligt vad revisorerna inhämtat 35 miljoner avsåge beställningar

från AB Bofors och 15 miljoner beställningar från försvarets fabriksstyrelse.

För verksamheten hade tagits i anspråk 75 befattningshavare med årlig

lönekostnad av omkring 490 000 kronor. Härtill komme emellertid ett icke

obetydligt antal befattningshavare å verkets administrativa byrå, som indirekt

varit erforderlig för anskaffningsverksamheten, såsom kontors- och

skrivbiträden, vaktmästare m. m.

Ehuru jämförelser med upphandlingsverksamheten vid annat statligt organ

enligt revisorernas uppfattning icke kunna giva underlag för ett tillförlitligt

bedömande av industribyråns personalbestånd i förhållande till föreliggande

arbetsuppgifter, ha revisorerna dock till ledning i förevarande sammanhang

lämnat vissa upplysningar beträffande organisationen och omfattningen

av anskaffningsverksamheten vid statens järnvägar. Sammanfattningsvis

ha revisorerna framhållit, att för järnvägsstyrelsens upphandlingsverksamhet

under år 1944, innefattande tillhopa 9 650 st. upphandlingar

jämte 43 000 st. s. k. avrop med 118 500 fakturor till ett totalt anskaffningsbelopp

av 161 miljoner kronor, tagits i anspråk 28 befattningshavare med

en beräknad kostnad av 249 000 kronor.

Efter att hava lämnat redogörelser för gången av anskaffningsärenden

inom krigsmaterielverket (s. 24 o. 25) samt för vissa mot verket framställda

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 212.

11

erinringar rörande leveransförseningar (s. 26 o. 27) och beträffande kravet

på fullgod kvalitet m. m. (s. 27), ävensom riktat vissa erinringar mot av

krigsmaterielverket framlagt siffermaterial, avsett att belysa omfattningen

av de av verket åstadkomna besparingarna (s. 28—32), ha revisorerna gjort

följande allmänna uttalande.

Revisorerna hava i det föregående lämnat en redogörelse för tillkomsten

av krigsmaterielverket samt vissa avsnitt av dess verksamhet. Därvid hava

revisorerna icke förbisett att verket som sådant tillkom först den 1 juli 1943,

varvid det övertog förutvarande ammunitionsnämndens och krigsmaterielnämndens

uppgifter. Revisorerna hava även utgått från att ämbetsverket

under rådande extraordinära förhållanden haft särskilda svårigheter att bemästra.

Med hänsyn till att erinringar från olika håll framställts mot ämbetsverket

hava revisorerna likväl ansett sig böra ingå på en granskning av verksamheten

vid detsamma. . . .

Såsom tidigare anförts har frågan örn krigsmaterielförsor.inmgen i olika

sammanhang varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. I de utredningar,

som vid skilda tillfällen företagits, har framhållits vikten av att

redan under fredstid en noggrann krigsindustriplanering verkställdes av ett

centralt organ med uppgift bland annat att för de olika försvarsgrensförvaltningamas

räkning ur prioritetssynpunkt handlägga anskaffningsfragor.

Vidare borde i erforderlig utsträckning forsknings- och standardiseringsverksamhet

bedrivas. Härjämte har framhållits att anskaffningsverksamheten

för försvarsväsendets räkning borde ske på ett ekonomiskt och rationellt

sätt. Nämnda synpunkter hava varit vägledande för såväl 1940 som 1941

års militära förvaltningsutredningar vid uppgörande av förslag till krigsma
terielförsörjningens

ordnande. . . .

Sistnämnda utredning föreslog inrättande av ett särskilt industriverk, som

skulle handhava de arbetsuppgifter, vilka för närvarande äro fördelade pa

ett ämbetsverk och ett af färsdrivande verk, nämligen krigsmaterielverket och

försvarets fabriksstyrelse. Personalbehovet vid det föreslagna industriverket

beräknades till 251 befattningshavare. Redan denna beräkning ansågs, såsom

framgår av ett flertal yttranden över förvaltningsutredningens förslag, vara

hållen i överkant men finge ses mot bakgrunden av då rådande extraordinära

förhållanden. Enligt inhämtade uppgifter har enbart krigsmaterielverket

för närvarande en personal av cirka 425 befattningshavare. Även om vissa

ytterligare arbetsuppgifter tillkommit, står dock med hänsyn till vad ovan

anförts detta antal icke i översstämmelse med storleken av det personalbestånd,

som förutsattes vid verkets tillkomst. Enligt revisorernas uppfattning

synes sålunda personalbeståndet högt. För erhållande av en bedömningsgrund

härutinnan hava revisorerna ansett det vara av intresse att i viss omfattning

granska ett avsnitt av krigsmaterielverkets verksamhet. Denna granskning

har omfattat den verksamhet inom industribyrån, som avser ombesörjandet

av egentlig upphandling och leveransövervakning. Revisorerna

hava därefter sökt verkställa en jämförelse med förhållandena vid statens

järnvägars upphandlingsorgan och motsvarande organ inom några privata

industri företag. Ehuru revisorerna äro väl medvetna om det vanskliga i en

sådan jämförelse, synas dock de betydande differenser, som befunnits föreligga

beträffande storleken av personalen och omfattningen av upphandlingsverksamheten

mellan å ena sidan industribyrån och a andra sidan vart och

ett av övriga nyss omförmälda organ, giva stöd för revisorernas upprättliing

beträffande personalbeståndet för verket. En av orsakerna till nämnda

differenser torde vara att söka i det rådande anskaffningssystemet, sorn torde

medföra en onödigt omständlig handläggning av anskaffningsärendena.

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrivelse nr 212.

Den lämnade redogörelsen ger vid handen, att leveranstider icke alltid hållits,

vilket bland annat framgår av förstnämnda skrivelse från chefen för armén

samt yttranden från vederbörande försvarsgrensförvaltningar. Sålunda

hava dessa förvaltningar i olika sammanhang framhållit, att avsevärda förskjutningar

i uppgivna leveranstider ofta inträffat, vilket i hög grad torde

hava försvårat materielersättningen till truppförbanden. Detta är så mycket

mer betänkligt som det varit angeläget att under beredskapstiden med största

skyndsamhet framskaffa krigsmateriel.

Mot den genom verkets försorg anskaffade materielen hava vidare i olika

sammanhang klagomål anförts från vederbörande lokala militärmyndigheter.

I detta sammanhang må erinras, att Kungl. Majit uppdragit åt statens

sakrevision att närmare undersöka frågan, huruvida krigsmateriel, som av

verket anskaffats och överlämnats till armémyndighet, varit av den art, att

den med beaktande av den militärtekniska och tillverkningstekniska ståndpunkten

och förhållandena i övrigt vid tidpunkten i fråga kunnat anses

olämplig. De klagomål, som av olika myndigheter framställts mot den levererade

varan, synas ofta haft sin grund i viss bristande kontroll från

krigsmaterielverkets sida. Revisorerna vilja härutinnan åberopa, vad sprängämnesinspektionen

anfört angående brister i fråga om leveranskontroll i visst

fall.

I den sammanställning, som återfinnes i krigsmaterielverkets senaste anslagsäskanden,

har åberopats ett siffermateriel, som skulle giva stöd för den

uppfattningen, att genom verkets försorg åstadkommits prissänkning med

därav följande besparingar för statsverket. Sålunda har bland annat framhållits,

att prissänkningen vid senaste upphandlingar uppgått till genomsnittligt

24 procent i förhållande till priserna år 1940.

Häremot må till en början framhållas, att den prisstatistik, varpå den av

verket uppgivna prissänkningen grundar sig, som av utredningen framgår,

i vissa hänseenden är oriktig. I den mån sådan prissänkning kunnat konstateras

torde densamma i stor utsträckning vara att hänföra till en ökad serietillverkning

och därmed följande vidgade möjligheter till rationalisering. I

en del fall torde prissänkning i icke oväsentlig omfattning vara att tillskriva

industrikommissionens krigsmaterielavdelning och prisbyrå. Av nu angivna

skäl torde de av verket gjorda beräkningarna icke giva belägg för antagandet

att den angivna prissänkningen skulle lia åstadkommits enbart genom

verkets åtgärder, utan är betingad jämväl av andra faktorer. Denna

uppfattning vinner också stöd i det förhållandet, att vid av annat centralt

förvaltningsorgan verkställda upphandlingar av annan krigsmateriel ernåtts

prissänkningar, som äro icke oväsentligt större än den av krigsmaterielverket

redovisade.

Även om den redovisade prissänkningen med däri förutsatta utgångspunkter

vöre riktig, vill det i allt fall synas revisorerna att då sådana på prissättningen

inverkande faktorer som kvantitet, kvalitet, leveranstider, transportförhållanden

m. m. icke närmare angivits, den åberopade siffran icke

kan läggas till grund för bedömande av den sålunda redovisade prissänkningen.

Såsom i det föregående nämnts hänför sig krigsmaterielverkets upphandlande

verksamhet i huvudsak till sådan materiel, som har mass- eller standardkaraktär

eller är fixerad i tekniskt hänseende. Vid upphandling jämväl

av nämnda materiel synes emellertid i icke oväsentlig grad förutsättas militärteknisk

kännedom örn materielen och dess användning. Vid anskaffning

av sådan materiel synes militär sakkunskap icke heller kunna undvaras, vilket

medför visst dubbelarbete. Samma förhållande gäller även beträffande

ämbetsverkets kontrollerande verksamhet. Behovet av ökad militär sakkun
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 212.

13

skap för krigsmaterielverkets verksamhet har också framhållits i samband

med ämbetsverkets senaste anslagsäskanden. Sålunda har framhållits, att det

under verkets fortsatta uppbyggnad visat sig önskvärt, att verket i större

utsträckning skulle lia möjlighet att i sin verksamhet utnyttja befattningshavare,

som ägde militär sakkunskap. Denna förändring ville verket betrakta

som ett led i utvecklingen mot att verket icke blott skulle representera ensidiga

tekniska industriella och merkantila synpunkter vid krigsmaterielanskaffningen

utan skulle kunna tillgodose militära synpunkter och intressen i

lika hög grad som skett vid den tidigare handläggningen. Slutligen må framhållas

att det rådande anskaffnings- och kontrollsystemet leder till viss oklarhet

i fråga om ansvar och befogenheter.

I avgivna yttranden över krigsmaterielverkets ovannämnda anslagsäskanden

hava såväl överbefälhavaren som riksräkenskapsverket — under åberopande

av svårigheterna att bedöma omfattningen av krigsmaterielverkets

framtida verksamhet och därmed behov av personal — framhållit önskvärdheten

av att frågan om krigsmaterielverkets arbetsuppgifter och personalorganisation

under fredsförhållanden gjordes till föremål för närmare utredning.

Särskilt torde den beslutade överflyttningen till krigsmalerielverket av

anskaffningen av sådana krigsförnödenheter, som tillverkades av de fabriksstyrelsen

underställda fabrikerna, komma att medföra alltför tunga och

tidsödande arbetsformer. Revisorerna ansluta sig till den av förenämnda myndigheter

uttalade uppfattningen och anse, att en allsidig och förutsättningslös

utredning snarast möjligt bör komma till stånd. I avvaktan på resultatet

av denna utredning torde ytterligare bestående anskaffningsuppgifter icke

böra överföras till krigsmaterielverket.

Yttrande har avgivits av krigsmaterielverket (Del II, s. 16—47), som —- efter att ingående hava bemött revisorernas uttalanden om verkets storlek,

omfattningen av anskaffningsorganisationen, anskaffningsärendenas handläggning,

leveransförseningar, kontrollverksamhet samt den prisstatistiska

jämförelsen — sammanfattningsvis anfört följande:

Revisorerna avsluta sitt uttalande röi''ande krigsmaterielverket nied alt ansluta

sig till den av överbefälhavaren och riksräkenskapsverket i avgivna utlåtanden

över krigsmaterielverkets anslagsäskanden för budgetåret 1946(47

uttalade meningen, att frågan örn verkets arbetsuppgifter och personalorganisation

under fredsförhållanden gjordes till föremål för närmare utredning.

Särskilt syntes den beslutade överflyttningen till krigsmaterielverket av anskaffningen

av sådana krigsförnödenheter, som tillverkades av de fabriksstyrelsen

underställda fabrikerna, komma att medföra alltför tunga och tidsödande

arbetsformer. Revisorerna anse, att en allsidig och förutsättningslös

utredning snarast möjligt bör komma till stånd, och att i avvaktan på resultatet

av denna utredning bestående arbetsuppgifter icke syntes böra överföras

till krigsmaterielverket (s. 35).

Beträffande överbefälhavarens av revisorerna biträdda uttalande i dennes

remissyttrande över krigsmaterielverkets medelsäskanden för nästa budgetår

föreligger numera ett ställningstagande från Kungl. Majds sida. Sålunda har

chefen för försvarsdepartementet till det vid 1946 års statsverksproposition

(bilagan fjärde huvudtiteln, punkten 6, s. 36—37) fogade utdraget av statsrådsprotokollet

för den 4 januari 1946 härom anfört följande:

Huruvida en mera genomgripande omprövning av förvaltningsorganisationen

— alltså en revision av 1943 års riksdags beslut — bör företagas av 1945

års försvarskommitté, såsom i överbefälhavarens remissyttrande anförts, torde

ännu icke kunna bedömas. Genom överbefälhavarens försorg lia härutinnan

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens skrivelse nr 212.

vissa förberedande undersökningar utförts, av vilka jag tagit del. Emellertid

vill jag framhålla, alt — därest en översyn av förvaltningsorganisationen finnes

böra ske genom försvarskommitténs försorg — det av rent praktiska

skäl torde bliva nödvändigt för kommittén att dessförinnan koncentrera sig

på de i ekonomiskt hänseende avsevärt betydelsefullare frågorna rörande försvarets

allmänna organisation och därmed sammanhängande avvägningsspörsmål.

Det är att antaga att detta arbete ställer sådana krav på kommittén,

att kommittén försl senare — sedan åtminstone preliminära resultat i

dessa hänseenden uppnåtts — kan till bedömande upptaga frågan örn vilka

ändringar i förvaltningsorganisationen som kunna påkallas av kommitténs

överväganden i övrigt och av vunna erfarenheter. En annan ordning för frågornas

behandling skulle enligt mitt förmenande kunna avsevärt försena slutförandet

av kommitténs huvuduppdrag, vilket skulle medföra olägenheter i

skilda hänseenden. Vad sålunda anförts utgör självfallet icke hinder för förberedande

överväganden på detta område.

Oavsett att sålunda chefen för försvarsdepartementet ansett, att 1945 års

försvarskommitté — som av överbefälhavaren ifrågasatts såsom utredningsinstans

för berörda spörsmål — bör i första hand koncentrera sig på försvarets

allmänna organisation, har krigsmaterielverket intet att erinra mot

den ifrågasatta utredningen, vilken dock självfallet förutsättes ske i form av

en översyn av hela förvaltningsverksamheten inom försvarsväsendet. En sådan

utredning måste emellertid för krigsmaterielverkets del bygga på annat

material än det i revisorernas föreliggande berättelse framlagda, vilket såsom

den av verket i det föregående verkställda granskningen utvisar på alla

väsentliga punkter är missvisande eller rent felaktigt.

En centraliserad anskaffning av förnödenheter för försvarsväsendets räkning

under en fredsperiod måste anses vara till minst lika stor fördel för det

allmänna som under en forcerad upprustningsperiod genom möjligheterna

till enhetlig behandling i olika hänseenden av såväl enskilda som statliga leverantörer

av dylika iörnödenheter och måhända framför allt genom möjligheterna

att neutralisera en ur statsekonomi synpunkt skadlig monopolställning

för vissa förelag eller grupper av företag. De ytterligare synpunkter

härutinnan, som enligt verkets mening böra skänkas beaktande, ha av verket

framlagts i dess medelsäskanden för budgetåret 1946/47, till vilka verket

torde få hänvisa, och vilka icke på någon punkt gendrivits av revisorerna.

Om det sålunda enligt verkets uppfattning står klart, att den av statsmakterna

år 1943 beslutade centraliseringen på förevarande område bygger på

hållbara grunder, är därmed icke sagt att icke på många områden inom försvarets

förvaltningsorganisation i dess helhet förbättringar skulle kunna åstadkommas.

Framförallt gäller detta förhållandet mellan det centrala anskaffningsorganetoch

de organ, som lia alt svara för konstruktion och distribution

av krigsmaterielen, d. v. s. förhållandet mellan krigsmaterielverket och försvarsgrensförvaltningarna.

Betydande förenklingar och rationaliseringar beträffande

arbetssätt och personalantal inom försvarsgrensförvaltningarna

torde stå att vinna på denna väg. Ävenså torde betydande fördelar stå att

vinna genom en längre driven centralisering på vissa områden. Hand i hand

nied en utredning rörande dessa spörsmål böra undersökas möjligheterna till

vinnande av en klarare ansvarsfördelning mellan verket och försvarsgrensförvaltn

i ngarna.

En utredning efter de nu antydda riktlinjerna — som sålunda avser att

hygga vidare på den genom 1943 års förvaltningsbeslut lagda grunden —

torde även kunna äga rum inom ramen för de organisationstekniska undersökningar

beträffande såväl krigsmaterielverket som återstående delar av

den centrala försvarsförvaltningen, som förutskickats av chefen för försvars
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 212.

15

departementet i det vid 1946 års statsverksproposition (bilagan fjärde huvudtiteln,

punkten 6, s. 36) fogade utdraget av statsrådsprotokollet över försvarsärenden.

Denna undersökning torde dock böra anstå i avvaktan på att den

nuvarande avvecklingsperioden avslutats och någon erfarenhet vunnits av

fredsförhållanden, varjämte resultatet av vissa utredningar, bland annat försvarets

sakanslagsutredning synes böra avbidas.

Vid sin behandling av propositionen nr 180 angående organisationen av

försvarsväsendets centrala förvaltning betonade 1943 års riksdag vikten av

att den nya förvaltningen såvitt möjligt borde växa fram successivt och organiskt,

och att detta särskilt gällde krigsmaterielverket. Riksdagen förutsatte,

att jämkningar i verkets organisation skulle visa sig erforderliga allteftersom

praktiska erfarenheter vunnos och verksamheten stabiliserades.

Närmast föregående års riksdagar ha haft att taga ställning till förslag

örn utvidgning av krigsmaterielverkets för fredsförhållanden avsedda personalorganisation.

1945 års riksdag gav därvid uttryck åt den uppfattningen,

att förutsatt ansvällning icke komme att bliva sådan, att behovet av nya tjänster

i av Kungl. Maj:t föreslagen omfattning kunde anses till fullo motiverat. Riksdagen

fann sig emellertid icke vilja motsätta sig då framlagt förslag, men

riksdagen utgick från att krigsmaterielverkets organisation komme att bliva

föremål för närmare undersökning i samband med blivande översyn av försvarsorganisationens

framtida utformning.

Efter att hava ägnat verksamheten inom krigsmaterielverket sin uppmärksamhet

ha riksdagens revisorer funnit anledning framhålla önskvärdheten

av att frågan örn verkets arbetsuppgifter och personalorganisation under

fredsförhållanden göres till föremål för särskild utredning. Revisorerna ha

därvid givit uttryck åt den uppfattningen, att verkets personalbestånd måste

anses för högt. Härjämte ha revisorerna framhållit, bland annat, att erinringar

försports i fråga om verkets leveranstider och beträffande den materielkontroll,

verket haft att ombesörja. Vidare lia revisorerna erinrat, att

med nuvarande organisation visst dubbelarbete syntes förekomma, i det att

fullgörandet av åtskilliga å krigsmaterielverket ankommande anskaffningsuppgifter

fordrade militär sakkunskap, som icke vore för handen inom verket.

Krigsmaterielverket åter har i sitt yttrande i ärendet framhållit, bland

annat, att verkets nuvarande personalorganisation måste bedömas mot bakgrunden

av beredskapsförhållandena, att leveransförseningarna icke varit beroende

på omständigheter, varöver verket kunnat råda, samt att erinringarna

i fråga örn kontrollverksamheten dels vore att hänföra lill tid, då kontrollen

icke ankom på krigsmaterielverket, dels ock avsåge den konstruktiva utformningen

av materielen, som icke ankomme på verket.

Delade meningar mellan revisorerna och krigsmaterielverket ha sålunda

kommit till uttryck rörande verkets personalorganisation och vad i övrigt av

revisorerna påtalats. Riksdagen har icke funnit nödvändigt att i förevarande

sammanhang ingå på ett närmare bedömande av vad från olika håll härutinnan

anförts. Riksdagen har emellertid funnit, att vad krigsmaterielverket

anfört icke jävar riksdagens revisorers uppfattning att en utredning rörande

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens skrivelse nr 212.

verkets framtida uppgifter och organisation bör komma till stånd. Det förtjänar

i detta sammanhang framhållas, att såväl överbefälhavaren som riksräkenskapsverket

uttalat sig för en sådan utredning.

Av vad chefen för försvarsdepartementet vid anmälan i statsverkspropositionen

och propositionen nr 120 örn medelsbehovet under vissa anslag till

försvarets centrala förvaltningsmyndigheter anfört framgår, att departementschefen

funnit en utredning böra verkställas rörande den centrala försvarsförvaltningens

organisation.

Enligt riksdagens mening är en dylik utredning motiverad icke minst med

avseende å krigsmaterielverket. Under nu tilländalupen beredskapsperiod ha

uppenbarligen svårigheter måst föreligga att rätt bedöma verkets till fredsförhållanden

hänförliga personalbehov. Vad revisorerna anfört ger enligt

riksdagens mening vid handen, att i och med att genom avvecklingen av beredskapen

därmed sammanhängande anskaffningsuppgifter slutförts en omprövning

av verkets personalorganisation bör företagas. Riksdagen har funnit

naturligt, att i samband därmed jämväl verkställes en förnyad mer definitiv

omprövning av frågan om omfattningen under fred av verkets arbetsuppgifter.

Under beredskapen vunna erfarenheter synas därvidlag böra

ägnas särskild uppmärksamhet.

Revisorerna ha ansett, att i avbidan å resultatet av den av revisorerna

ifrågasatta utredningen ytterligare bestående anskaffningsuppgifter icke böra

överföras till krigsmaterielverket. Riksdagen delar denna uppfattning.

Den utredning med avseende å krigsmaterielverket, som riksdagen sålunda

förordat, bör enligt riksdagens mening icke erhålla karaktären av en ren

expertutredning utan givas en parlamentarisk anknytning.

Enligt vad riksdagen erfarit ha revisorerna vid sin granskning med avseende

å krigsmaterielverket haft att övervinna vissa svårigheter när det

gällt att från verket erhålla för granskningen erforderligt material. Revisorerna

ha sålunda måst utverka Kungl. Maj:ts befallning åt krigsmaterielverket

att tillhandahålla revisorerna önskade uppgifter. Riksdagen vill inskränka

sig till att framhålla, att den inställning till riksdagens revisorer,

varåt verket sålunda givit uttryck, måste betraktas såsom synnerligen anmärkningsvärd.

Under åberopande av vad sålunda anförts får riksdagen anhåUa, att

Kungl. Majit ville föranstalta örn utredning i av revisorerna angivet syfte.

4:o)

Förening av statstjänst med visst uppdrag.

Under försvarsdepartementet, § 4, ha revisorerna ansett sig böra bringa

följande förhållanden till riksdagens kännedom (Del I, s. 35).

I skrivelse till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet den 5 maj

1944 hemställde generaldirektören och chefen för krigsmaterielverket S. A.

E. Ödeen, att statsrådet ville utverka nådigt tillstånd jämlikt 4 § 2 mom.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 212.

17

civila avlöningsregl em entet för Ödeen att åtaga sig uppdrag såsom sakkunnig

hos Ödeens ingenjörsbyrå aktiebolag i Stockholm.

Enligt försvarsdepartementets ämbetsskrivelse till krigsmaterielverket den

9 juni 1944 biföll Kungl. Majit nämnda ansökning.

Jämlikt vid konstituerande stämma med Ödeens ingenjörsbyrå aktiebolag

den 1 februari 1943 antagen bolagsordning skall bolaget hava till ändamål

att idka konsulterande ingenjörsverksamhet ävensom annan därmed förenlig

verksamhet. Ödeen har vid bolagsstämma den 20 juli 1943 avsagt sig uppdraget

såsom ledamot av styrelsen i nämnda bolag, varefter styrelsen utgöres

av fru Karin Ödeen, som ensam har att teckna firman.

På förfrågan av riksdagens revisorer har Ödeen meddelat, att bolaget huvudsakligen

ombesörjde byggnadskonstruktionsuppdrag för industriens räkning

samt att bolaget ansåge sig i förekommande fall oförhindrat att från

leverantörer till krigsmaterielverket mottaga sådana uppdrag. På särskild

förfrågan har Ödeen förklarat, att bolaget icke hade för avsikt att avstå från

sådana uppdrag, varom senast vore fråga.

Yttrande har avgivits av Ödeen (Del II, s. 47—50).

Revisorerna ha under förevarande paragraf bringat till riksdagens kännedom

det förhållandet, att generaldirektören och chefen för krigsmaterielverket

Ödeen vid sidan av sin statstjänst utfört uppdrag såsom sakkunnig åt

ett aktiebolag, vars ändamål är att idka konsulterande ingenjörsverksamhet

och vars styrelse utgöres av allenast Ödeens maka.

Revisorerna ha framhållit, att Ödeen uttalat att bolaget ansåge sig i förekommande

fall oförhindrat att från leverantörer till krigsmaterielverket mottaga

byggnadskonstruktionsuppdrag samt att bolaget icke hade för avsikt att

avstå från sådana uppdrag.

Enligt vad riksdagen inhämtat har Ödeens inkomst av annan verksamhet

än statstjänst under senare år uppgått till så stora belopp, att det enligt riksdagens

mening kan ifrågasättas, huruvida icke deras förvärvande måste ha

inkräktat på hans verksamhet inom krigsmaterielverket. Riksdagen har väl

bemärkt, att Ödeen erhållit Kungl. Majits tillstånd att åtaga sig uppdrag av

här avsedd art. Riksdagen håller emellertid före, att en konsultalionsverksamhet

av denna omfattning icke kan hava varit av Kungl. Majit förutsedd.

Riksdagen anser det vara anmärkningsvärt, att Ödeen ansett sig kunna utnyttja

det lämnade tillståndet i den omfattning som skett. Såsom särskilt betänklig

synes den av Ödeen för revisorerna tillkännagivna ståndpunkten

böra karakteriseras, att det bolag, i vilket Ödeen äger aktiemajoriteten och

från vilket en betydande del av hans inkomst härflyter, kan anses vara oförhindrat

mottaga byggnadskonstruktionsuppdrag jämväl från krigsmaterielverkets

leverantörer.

Riksdagen—som redan tidigare (skrivelse nr 1943: 417 i anledning av riksdagens

år 1942 församlade revisorers berättelse, punkt 8:o) funnit anmärkningsvärt

att en statlig befattningshavare åtagit sig uppdrag i enskilt företag,

som haft ekonomiska transaktioner med det ämbetsverk, vars chefsskap

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 14 sami. Nr 212.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Riksdagens skrivelse nr 212.

befattningshavaren utövat -— finner vad i ärendet förekommit otvetydigt giva

vid handen, att frågan om tillstånd för Ödeen alt åtaga sig uppdrag vid sidan

av sin statstjänst bör upptagas till förnyad prövning.

Riksdagen har velat giva Kungl. Maj:t tillkänna vad riksdagen ovan anfört.

5:o)

Arméns fygverkstäder.

Under försvarsdepartementet, § 7, ha revisorerna behandlat vissa frågor

rörande försvarets tygverkstäders organisation och driftverksamhet (Del I,

s. 52—61).

Från att ursprungligen ha varit underställda dåvarande arméförvaltningens

tygdepartement överfördes under år 1940 tygstationerna och vissa av de större

tyganstalterna till försvarsväsendets verkstadsnämnd, varvid inom nämnden

en särskild avdelning inrättades för handhavandet av ledningen av dessa

verkstäder.

Sedan chefen för försvarsdepartementet den 29 november 1940 tillkallat

särskilda sakkunniga för uppdragande av mera allmänna riktlinjer för en

blivande omorganisation av det militära förvaltningsväsendet, framhöllo de

sakkunniga — 1940 års militära förvaltningsutredning — i ett den 24 februari

1941 avgivet betänkande, att de mest betydande svårigheter, som statsmakterna

under de senaste årens beredskapsåtgärder haft att bemästra på

militärförvaltningens område, hänförde sig till brister i fråga om effektivitet

och rationell planering av verksamheten vid vissa försvarsväsendets fabriker

och industrianläggningar samt att personal för ledningen av arbetet vid dessa

anläggningar i viss omfattning saknades. Utredningen hade under arbetets

gång övervägt, huru försvarsväsendets verkstäder i framtiden lämpligast

borde vara organiserade. Följande alternativ hade därvid framkommit, nämligen

dels återgång till tidigare organisation med verkstäderna underställda

respektive centrala förvaltningar, dels bibehållande av rådande provisoriska

organisation med verkstäder ställda under självständig ledning av en av

Kungl. Maj :t utsedd verkstadsnämnd eller verkstadsstyrelse och dels slutligen

inrättande av ett eller flera statliga bolag för försvarsväsendets industrirörelse.

Med hänsyn till under beredskapstiden vunnen erfarenhet hade utredningen

funnit det första alternativet icke kunna förordas. Även örn visst företräde

kunde givas det andra alternativet, hade utredningen med beaktande

av de svårigheter, som framkommit under försvarsväsendets verkstadsnämnds

hittillsvarande verksamhet, kommit till den uppfattningen, att det

tredje alternativet, inrättandet av ett eller flera statliga bolag, innebure den

ur statens synpunkt ändamålsenligaste lösningen. Från och med den 1 januari

1942 återfördes emellertid verkstadsnämnden underställda tygverkstäder

till tygdepartementet.

I skrivelse den 9 januari 1942 hemställde arméförvaltningen, att Kungl.

Maj :t måtte föreslå riksdagen att anvisa medel för vissa nybyggnadsarbeten

s. 19 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 212.

19

för tygverkstäder. Som stöd för nämnda äskande åberopade arméförvaltningen

bland annat, att trappförbandens tygverkstäder vore otillräckliga för de

ökade krav på reparationstjänsten, som även under normala fredsförhållan

den måst ställas på desamma, samt för att truppförbandens tygmaterielstock

skulle kunna fullgott underhållas och ständigt befinna sig i krigsdugligt skick.

Arméförvaltningen hade övervägt lämpligheten av att förlägga den huvudsakliga

reparationstjänsten till på orten befintliga civila verkstäder men därvid

kommit till det resultatet, att under normala fredsförhållanden förekommande

reparationer borde utföras vid timppförbandens egna verkstäder och tygstationer.

Beträffande lokalbehovet för tygverkstäder borde enligt arméförvaltningens

mening detta dimensioneras efter normala fredsbehov, då det kunde förutsättas,

att civila verkstäder eller mobiliserade mililära verkstäder skulle vid

mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap kunna övertaga den del av reparationsarbetena,

som tnippförbandens verkstäder ej kunde utföra.

För uppförande av tygverkstäder har riksdagen alltsedan år 1943 vid olika

tillfällen under rubriken »Övriga i försvarsbeslutets kostnadsram ingående

byggnadsarbeten m .m.» anvisat medel till ett sammanlagt belopp av 11 miljoner

kronor. Kostnader för maskiner, verktyg och inventarier m. m. till ifrågavarande

verkstäder hava beräknats till ett sammanlagt belopp av omkring

2,5 miljoner kronor.

Reparationsverksamheten vid tygverkstäderna avser i huvudsak följande

materiel, nämligen motorfordon (automobiler och motorcyklar), stridsvagnar

samt luftvärns-, optisk, signal- och radioteknisk material. Därjämte omfattar

reparationsverksamheten sadelmakeri- och snickeriarbeten.

I fråga örn de vid verkstäderna tillämpade principerna för kostnadskalkylering

skulle jämlikt tygmaterielinstruktion av år 1940 i kostnadskalkylen

medräknas huvudsakligen följande kostnadsgrupper: arbetskostnader — innefattande

avlöningar, som utbetalats till civila arbetare med anlitande av

till tygdepartementets förfogande stående medel — materielkostnader samt

allmänna omkostnader. Till allmänna omkostnader hänfördes bland annat

löner till extra ordinarie och extra kontorspei-sonal, förrådsman på verkstadsförråd

samt förmän som ej deltaga i produktivt arbete, material för driftens

igånghållande, underhåll av maskiner och övriga inventarier samt, i den mån

kostnader därför icke skulle bestridas från airnat till arméförvaltningen hörande

departements (styrelses) anslag, kontorsutensilier, telefon, telegram,

städning, handräckning och renhållning, kraft, belysning, värme, vatten, sjukavlöning,

sjukvård och medicin. I kostnadskalkylen inräknades däremot icke

kostnader för disponerat lokalutrymme, avskrivning å maskiner, verktyg och

inredning, ränta å nedlagt kapital, löner till personal tillhörande tygstaten,

löner och övriga utgifter för kassaväsendet nr. m.

Sedan verkstadsnämnden, såsom redan tidigare framhållits, sommaren

1940 övertagit förvaltningen av förenämnda tygstalioner och vissa tyganstalter,

genomfördes emellertid succesivt en omläggning av dittills tillämpade

beräkningsgrunder för verkstädernas självkoslnader i syfte att bringa dessa

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Riksdagens skrivelse nr 212.

grunder i närmare överensstämmelse med vad som i detta hänseende tillämpades

inom privatindustrien. Sålunda skulle i driftskalkylen bland annat redovisas

kostnader för disponerat lokalutrymme, anskaffning av och avskrivning

å maskiner, verktyg och inventarier, ränta å nedlagt kapital, verkstädernas

andel av verkstadsnämndens omkostnader, resekostnader m. m. Ge

nom ifrågavarande omläggning skapades förutsättningar för nämnden att genom

riktiga självkostnadsberäkningar redovisa verksamheten efter affärsmässiga

grunder.

1941 års förvaltningsutredning, som till ingående behandling upptog frågan

om handhavandet av försvarsväsendets fabriks- och verkstadsdrift, underströk

riktigheten av dessa av verkstadsnämnden tillämpade beräkningsgrunder

för verkstädernas självkostnader. Samtidigt förklarade utredningen,

att den för sin del förordade statlig affärsdrift av verkstäderna framför drift

av desamma under bolagsform. Utredningen betonade därvid, att före verkstadsnämndens

tillkomst vid självkostnadsberäkningar hänsyn i regel icke tagits

till alla i självkostnaden ingående element, något som enligt utredningens

mening hädanefter måste ske. Sålunda borde däri medräknas samtliga löner

och sociala förmåner, lokal- och maskinkostnader, förlagsränta etc. De tor

fabrikerna upplagda kontoplanerna syntes enligt utredningens uppfattning

böra anslutas till de normer, som angåves i Sveriges industriförbunds publikation

»Enhetliga principer för självkostnadsberäkning». Vidare måste anställningsformerna

för personalen göras fria samt i övrigt sådana förutsättningar

skapas för fabriksdriften, att densamma i möjligaste mån kunde bedrivas

efter inom privatindustrien gängse normer.

I yttrande över arméförvaltningens förenämnda framställning av den 9 januari

1942 angående anvisande av medel för vissa nybyggnadsarbeten för

tygverkstäder framhöll verkstadsnämnden bland annat, att för jämförelse med

den privata industrien måste såvitt möjligt enahanda förutsättningar beträffande

kostnadsberäkningarna skapas för de statliga fabrikerna och verkstäderna

som gällde i fråga örn privatindustrien, sa att i ättvisande och enhetliga

priser skulle kunna åsättas tillverkade produkter eller utförda arbeten.

Enbgt verkstadsnämndens uppfattning skulle — under förutsättning att verkstäderna

leddes efter rationella principer och att kapaciteten fullt utnyttjades

_ kostnaderna för vid verkstäderna utfört arbete icke bliva högre än de,

som betingades av de privata företagen. Liknande synpunkter i frågan uttalades

jämväl av vederbörande departementschef i proposition nr 302/1943

angående Skånska pansarregementets förläggning m. lii.

Såsom av den tidigare redogörelsen framgår, förvaltas tygverkstäderna numera

av arméförvaltningens tygavdelning. Den sålunda genomförda organisationsändringen

har medfört, att kostnader för av vederbörande verkstad

utfört arbete beräknas enligt i gällande tygmaterielinstruktion fastställda

grunder, för vilka tidigare redogjorts. För att utröna vilka kostnadselement,

som enligt sagda instruktion falla utom ramen för tygverkstädernas självkostnadsberäkningar,

hava revisorerna från verkstadsbyrån i arméförvaltningens

tygavdelning låtit infordra vissa uppgifter, som sammanställts i en tablå (Del

I, s. 56 och 57).

s. 21 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 212.

21

Revisorerna lia, i anslutning till nämnda tablå, bl. a. framhållit, att viss

förbrukningsmateriel såsom reservdelar m. m. i icke oväsentlig omfattning

utan särskild debitering torde lia tillhandahållits tygverkstäderna genom underhållsbyrån

å arméförvaltningens tygavdelning. Därtill komme tygverkstädernas

andel i verkstadsbyråns omkostnader, vilken andel även borde medtagas

för erhållande av en rättvisande beräkning av verkstädernas självkostnader.

Av tablån franninge även, att självkostnaderna vid de olika tygverkstäderna

icke beräknats efter fullt enhetliga grunder.

Revisorerna ha även från verkstadsbyrån infordrat uppgifter angående de

kostnader, som av tygverkstäderna medräknats i kostnadskalkylen. Med avseende

å av tygverkstäderna debiterade kostnader för utfört arbete bar en teknisk-ekonomisk

granskning verkställts av vissa fakturor, som av verkstäderna

under budgetåret 1943/44 utställts å olika militära myndigheter.

Efter en närmare redogörelse för sina iakttagelser i angivna hänseende

lia revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Efter återförandet av tygverkstäderna till tygdepartementet har förut gällande

tygmaterielinstruktion ånyo blivit normerande för kostnadsberäkningen.

Såsom av utredningen framgår innebär detta, att ett flertal kostnadsslag,

som representera betydande belopp, icke medtagas vid beräkningen av tygverkstädernas

självkostnader. Självfallet måste en på så sätt uppgjord beräkning

vara ägnad att giva en oriktig uppfattning om verkstadsrörelsen och

verkstädernas ekonomiska resultat. Då därjämte kostnadskalkylen ligger till

grund för debiteringen, måste även faktureringen bliva felaktig. Det är enligt

revisorernas mening uppenbart, att en verkstadsrörelse av den omfattning,

varom här är fråga, icke kan drivas efter nu gällande principer, som försvåra

kontroll och överblick över densamma. Nämnda förhållande torde jämväl

komma att leda till bristande effektivitet.

Bland de erinringar i övrigt, vartill revisorernas granskning givit anledning,

må särskilt framhållas följande. Revisorerna hava uppmärksammat,

att vid de olika verkstäderna icke alltid enhetliga normer tillämpats i avseende

å kostnader, vartill enligt tygmaterielinstruktionen hänsyn skall tagas

vid debiteringen. Vidare förekomma betydande olikheter i de av tygverkstäderna

debiterade tillverkningspåläggen. Vid närmare undersökning har

även konstaterats, att av tygverkstäder utställda fakturor i vissa fall icke

varit så specificerade, att av desamma med säkerhet kunnat utrönas, vad det

utförda arbetet avsett. Det förefaller revisorerna egendomligt, att dylika fakturor

attesterats av den beställande myndigheten.

I vissa fall har iakttagits, alt vid verkstäderna helt eller delvis uraktlåtits

att å föreskrivna arbetskort lämna för debitering erforderlig arbetsspecifikation.

Det iir därför ägnat att förvåna, alt debitering överhuvud taget i förevarande

fall kunnat ske. Det synes vidare anmärkningsvärt, att vid vederbörande

verkstäder tillbörlig kontroll icke utövats över skötseln av ifrågavarande

betydelsefulla arbetskort. Det har vidare iakttagits, att i vissa fall

den å såväl fakturor som arbetskort specificerade arbetstiden icke oväsentligt

(iverstigit den lid, som enligt kungörelsen nr 1943: 135 är föreskriven för

motsvarande arbeten vid civi] verkstad.

I anledning av de sålunda gjorda iakttagelserna hava revisorerna kommit

till samma uppfattning sorn i förevarande hänseende företnitts av 1940 års

militära förvaltningsulredning beträffande önskvärdheten av en fri och anpassningsbar

organisation. Den kritik, som därvid framförts och för vilken

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Riksdagens skrivelse nr 212.

ovan närmare redogjorts, framstår med hänsyn till den betydande utvidgning

av tygverkstädernas verkstadsrörelse, som ägt rum under senare år,

under förhandenvarande omständigheter såsom än mera berättigad.

En förutsättning för rationell och affärsmässig verkstadsdrift är, att helt

andra grunder än de i tygmaterielinstruktionen föreskrivna tillämpas för

tygverkstädernas kostnadsberäkningar. Revisorerna vilja även på denna

punkt ansluta sig tili vad härutinnan i tidigare utredningar kommit till uttryck.

Revisorerna hava med hänsyn till vad nu anförts funnit det nuvarande

systemet i olika hänseenden behäftat med så allvarliga brister, att en allsidig

utredning synes böra komma till stånd angående lygverkstädernas

framtida organisation. I samband med utredningen hör övervägas, örn det

icke ur ekonomisk synpunkt vore fördelaktigare att i större omfattning låta

utföra reparationer av särskilt bilar och motorcyklar vid civila verkstäder,

vilka på grund av den till skilda fabrikationsmärken anpassade specialiseringen

synas hava större möjligheter till arbetsbesparingar i tid än som kan

bliva fallet när såsom vid tygverkstäderna ett större antal bilar av olika

fabrikat mottagas för reparation. I avvaktan på resultatet av en dylik utredning

synes påbörjandet av de verkstäder, till vilkas uppförande medel anvisats

av riksdagen, tills vidare böra anstå.

Yttranden lia avgivits av chefen för armén och arméförvaltningens tygavdelning

(Del II, s. 68—77). Tygavdelningen har sammanfattningsvis uttalat,

att det förbättrade ekonomiska utbyte med avseende på arméns tygmaterielreparationer,

som riksdagens revisorer väl ytterst syftade mot, bäst tillgodosåges

genom att —- i den mån läget på arbetsmarknaden och materialtillgången

tilläte — det uppgjorda byggnadsprogrammet för tygverkstäderna snarast

genomfördes, samt att frågor sammanhängande med kostnadsberäkningar

och debiteringsgrunder borde lösas genom den utredning i ämnet, som organisationsnämnden

i samarbete med försvarsgrensförvaltningarna och försvarets

fabriksstyrelse erhållit i uppdrag att utföra.

Chefen för armén har instämt i tygavdelningens yttrande och därvid .särskilt

understrukit vikten av alt truppförband och tygstationer hade tillgång

till egna verkstäder. Uppförandet av de verkstäder, för vilka medel anvisades

av riksdagen, borde om möjligt påskyndas.

Revisorerna lia till en början riktat erinringar mot de grunder som tillämpas

i fråga om kostnadskalkyiering och debitering vid vissa arméns tygverkstäder.

Revisorerna grunda sina uttalanden på gjorda iakttagelser i samband

med granskning av vid verkstäderna utställda fakturor och på uppgifter, inhämtade

från arméförvaltningens tygavdelning. Till stöd för riktigheten av

sina uttalanden ha revisorerna jämväl åberopat dels att under den tid, då

ifrågavarande verkstäder vore underställda försvarsväsendets verkstadsnämnd,

självkostnadsberäkningen vid verkstäderna bringades i närmare överensstämmelse

med vad som gäller inom privatindustrien, dels ock uttalanden

av 1940 års militära förvaltningsutredning, som understrukit riktigheten av

sålunda tillämpade principer.

Riksdagen delar revisorernas uppfattning, att nu tillämpad kostnadskalky
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 212.

23

lerin" icke är ägnad medgiva önskvärd överblick över verkstadsrörelsens ekonomiska

resultat. Det av tygavdelningen avgivna yttrandet synes bestyrka,

att för möjliggörande av full kontroll över att en rationell och affärsmässig

verkstadsdrift bedrives erfordras andra grunder för kostnadsberäkningarna

än de jämlikt gällande tygmaterielinstruktion tillämpade. Å andra sidan må

framhållas, att tygavdelningen för att ernå en jämförelse med lönsamheten i

förhållande till civila verkstäder verkställt särskilda kostnadskalkyler, omfattande

även sådana omkostnadsposter, till vilka hänsyn icke tagas i samband

med tygverkstädernas fakturering. Av tygavdelningens yttrande framgår, att

dessa kalkyler, som utan erinran underställts industrikommissionens prövning,

utvisa, att reparationstjänstens ordnande vid egna tygverkstäder är för

statsverket fördelaktigare än anlitande av civila verkstäder. Det är emellertid

att märka, att kalkylerna avsett modern verkstadsanläggning, under det att

revisorernas utredningsmaterial, enligt tygavdelningens utsago, avsett äldre,

under synnerligen primitiva och irrationella förhållanden arbetande verkstäder.

Riksdagen vill i detta sammanhang framhålla, att, enligt vad som framgår

av tygavdelningens yttrande, frågan örn införande av kostnadskalkyler, avsedda

att taga hänsyn till alla i självkostnadema ingående moment, övervägts

inom 1945 års försvarsfabriksutredning. Riksdagen har vidare inhämtat, alt

statens organisationsnämnd genom beslut den 15 mars 1946 erhållit i uppdrag

att i samråd med bland annat arméförvaltningen verkställa utredning

rörande principerna för självkostnadsberäkningarna vid försvarets verkstäder

och örn de grunder, som böra tillämpas för prissättning av utförda arbeten.

Ifrågavarande spörsmål lärer sålunda redan vara föremål för utredning.

Riksdagen förutsätter, att vad revisorerna i förevarande sammanhang

anfört därvid ägnas vederbörlig uppmärksamhet.

Revisorerna ha vidare under åberopande av sina gjorda iakttagelser och

under hänvisning till uttalanden av 1940 års militära förvaltningsutredning

framhållit önskvärdheten av en fri och anpassningsbar organisation av här

avsedda verkstadsrörelse, och revisorerna ha funnit det nuvarande systemet

i olika hänseenden vara behäftat med så allvarliga brister, att en allsidig utredning

synts revisorerna böra komma till stånd angående tygverkstädernas

framtida organisation.

Riksdagen vill i anslutning härtill till en början framhålla, att de erinringar

rörande driften vid tygverkstäderna, som revisorerna uttalat, närmast synas

vara att hänföra till verkstädernas inre organisation och att ett tillrättaläggande

härutinnan i och för sig icke är beroende av spörsmålet om verkstädernas

förvaltningsmässiga inordnande inom försvarsorganisationen. Sistnämnda

spörsmål torde emellertid vara av den karaktär, alt det framstår

som naturligt, att detsamma kommer under bedömande i samband med nu

pågående utredning rörande försvarets framtida organisation eller den utredning

rörande försvarets centrala förvaltningsorganisation, som chefen för försvarsdepartementet

enligt uttalande till det vid propositionen nr 120 till innevarande

års riksdag fogade statsrådsprotokollet har för avsikt förorda. Riks
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Riksdagens skrivelse nr 212.

dagen förutsätter sålunda, att den av revisorerna berörda frågan kommer

att ägnas fortsatt uppmärksamhet i samband med pågående eller nära förestående

utredningsarbeten.

Riksdagen vill slutligen i anslutning till revisorernas uttalande örn önskvärdheten

att uppskjuta påbörjandet av de verkstäder, till vilkas uppförande

riksdagen anvisat medel, framhålla följande. Tygavdelningen har i sitt yttrande

framhållit, hurusom redan år 1941 tygverkstädernas lokalfrågor underställdes

Kungl. Maj:ts prövning och att efter studier å de olika arbetsplatserna

därvid angavs, att en lösning av dessa frågor vore den viktigaste

förutsättningen för att en rationalisering och modernisering av driften skulle

vara möjlig, ävensom att tillgängliga lokaler ur sanitära och hälsosynpunkter

befunno sig långt under det minimum, yrkesiagstiftningen föreskriver. Ämbetsverket

har vidare framhållit, att principerna för verkstädernas rationalisering

och modernisering underställts riksdagens prövning i samband med

äskande av medel inom 1942 års försvarsbesluts kostnadsram. Riksdagen

vill för sin del uttala, att därest förutsättningarna för av riksdagen beslutade

men ännu ej igångsatta byggnadsföretag på förevarande område i samband

med pågående eller förestående utredningar kunna förväntas bliva ändrade,

riksdagen givetvis förutsätter att dessa byggnadsfrågor — liksom ock andra

av resultatet av utredningsarbetet beroende —• bedömas från sålunda ändrade

utgångspunkter.

Riksdagen får giva Kungl. Majit tillkänna vad riksdagen sålunda anfört.

6:o)

Förskottsstat- och krigstitelredovisningen under den förstärkta

försvarsberedskapen.

Under försvarsdepartementet, § 9, ha revisorerna lämnat en redogörelse förvissa

iakttagelser beträffande redovisningen av försvarsutgiftema under

krigsåren 1939/40—1944/45 (Del I, s. 71—77).

Riksstatens IV huvudtitel har under hela krigsperioden upprättats i vanlig

fredsmässig ordning med anslag beräknade till de belopp som erfordras för

täckande av försvarets utgifter under fred enligt för respektive budgetår gällande

försvarsorganisation.

För finansiering av beredskapskostnaderna har använts i 63 § regeringsformen

föreskriven särskild beredskapsstat, å vilken för IV huvudtiteln anvisats

förslagsanslag för dels försvarsgrenarnas löpande utgifter, dels engångsutgifter.

Beredskapsstaten har för varje budgetår satts i kraft att av

vederbörande myndigheter användas såsom förskottsstat. För täckning av

å förslcottsstaterna redovisade utgifter ha anvisats särskilda anslag å tilläggsstater.

För specificering av anslagen å förskottsstaten ha fastställts särskilda redovisningstitlar,

benämnda krigstitlar. Dessa titlar erhöllo därmed karaktären

av statistiska undertitlar till förskottsstatens anslag. I den mån bered
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 212.

25

skapen erhöll en omfattning som motsvarade mobilisering utsträcktes krigstitelredovisningen

till att omfatta samtliga försvarskoslnader.

Revisorerna lia till en början lämnat en redogörelse över utvecklingen av

medelsredovisningssystemet under beredskapsliden och ha därvid erinrat, att

två krigstitelsystem använts, det ena omfattande undertitlar till förskottsstatens

anslag till löpande utgifter, det andra omfattande undertitlar till förskottsstatens

anslag till engångsutgifter. För de senare hade därjämte lämnats

särskild redovisning för varje under förskottsstatens anslag till engångsutgifter

meddelad anvisning, varvid varje anvisning i räkenskaperna skolat

behandlas såsom särskilt reservationsanslag. Specifik redovisning hade vidare

lämnats för varje för särskilt ändamål i riksstaten anvisat reservationsanslag.

Redogörelser för meddelade anvisningar hade lämnats riksdagens

vederbörande utskott. ■— Från och med den 1 juli 1944 hade krigstitelredovisningen

upphört och nytt redovisningssystem införts, innebärande närmare

anslutning till riksstatens anslagsindelning. För sådana till förskottsstaten

hänförliga utgifter som icke kunnat fördelas efter riksstatens anslagsindelning

hade härvid fastställts särskilda redovisningstitlar.

Av givna bestämmelser följde, enligt revisorerna, att vederbörande myndigheter

icke haft befogenhet använda förskottsstatens anslag till löpande

utgifter och för dessa anslag fastställda undertitlar till nyanskaffning av

krigsmateriel, byggnadsarbeten, som ej avsåge flyttbara baracker för beredskapsförband

m. fl. engångsutgifter, samt ej heller för sådana fredsmässiga

försvarsutgifter, som normalt skulle täckas från riksstatsanslag. Revisorernas

granskning hade emellertid utvisat, att de militära myndigheterna i stor utsträckning

brutit mot dessa bestämmelser. Den av revisorerna företagna undersökningen

hade sålunda givit vid handen, att byggnadsverksamhet i avsevärd

utsträckning under beredskapstiden förekommit utan att medel härför

i vederbörlig ordning ställts till förfogande. Av uppgifter, som stått till

revisorernas förfogande, framginge sålunda bl. a., att central förvaltningsmyndighet

i vissa fall bemyndigat underordnade myndigheter att med anlitande

av medel å förskottsstaten utföra byggnadsföretag, vilka icke kunde

anses hava haft avseende å den omedelbara förstärkningen av rikets försvarsberedskap

och för vilka förskottsstaten sålunda icke torde hava varit

avsedd. I vissa fall hade underordnade myndigheter i strid mot av central

förvaltningsmyndighet givna föreskrifter bedrivit byggnadsverksamhet, därvid

kostnader av enahanda art vid olika tillfällen bokförts å olika krigstitlar.

I de uppgifter, som av revisorerna i förevarande hänseende infordrats, hade

ofta kommit till synes en viss oklarhet rörande den myndighet, sorn beslutat

de olika byggnadsföretagen, ävensom osäkerhet beträffande tillämpningen av

krigsredovisningsföreskrifterna.

I delta sammanhang ha revisorerna även påpekat, att krigsförvaltningsreglcmentet,

som under den förstärkta försvarsberedskapen varit gällande

beträffande handläggning av ärenden av teknisk och ekonomisk natur vid

krigsmakten, i förhållande till fredsbestämmelserna medgivit en betydligt

längre gående decentralisering av beslutanderätten i hithörande ärenden. Då

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Riksdagens skrivelse nr 212.

ärendenas ändamålsenliga handläggning det krävde, kunde sålunda beslutanderätten

tilldelas till och med chef för underavdelning av förband eller annan

organisation, under förutsättning blott att denne vore av officers tjänsteställning.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Revisorerna äro väl medvetna om nödvändigheten av att vederbörande

myndigheter vid krig eller krigsfara erhålla vittgående rörelsefrihet i fråga

örn medelsanvändningen. Det är emellertid ägnat att ingiva allvarliga betänkligheter,

då — såsom i mångå fall skett — vederbörande myndighet i strid

med gällande förvaltnings- och redovisningsföreskrifter anlitat förskottsstaten

för utgifter, för vilka denna icke varit avsedd. Revisorerna vilja dock

medgiva, att vissa i redogörelsen anmärkta missförhållanden kunna hänföras

till dels oklarhet i utfärdade föreskrifter och dels avsaknad i vissa avseenden

av bestämmelser. Det har särskilt uppmärksammats, att skillnaden

mellan begreppen löpande utgifter och engångsutgifter icke till fullo klargjorts

för de utanordnande myndigheterna. Krigslitelredovisningssystemet

synes särskilt under beredskapstidens första år icke heller hava fyllt de

fordringar, som bort kunna ställas på detsamma. Den långtgående decentraliseringen

av beslutanderätten i förvaltningsärenden, som krigsförvaltningsreglementet

medgivit, har ofta haft till följd, att personal med otillräckliga

insikter och erfarenheter erhållit alltför vittgående befogenheter, vilket medfört

mindre ändamålsenliga dispositioner. Slutligen torde kunna konstateras,

att de kontrollerande organen icke kunnat helt fylla sina uppgifter. Delvis

torde dessa förhållanden hava berott på att såsom ovan framhållits erforderliga

för krig och krigsfara lämpade regler icke alls eller endast delvis

funnits utarbetade samt att omfattande organisatoriska omläggningar behövt

genomföras under rådande beredskap.

Det har synts revisorerna angeläget, att i anslutning till de beredskapsstater

för försvarsväsendet, som årligen underställas riksdagen, närmare överväges,

vilka dispositionsregler, som skola gälla för de å dessa uppförda anslagen.

Därvid vilja revisorerna särskilt understryka betydelsen av tydliga

föreskrifter till förhindrande av att utgifter av engångsnatur komma att belasta

förskottsanslag till löpande utgifter. Frågan örn omfattningen av krigsförvaltningsmyndigheternas

beslutanderätt i ekonomiskt avseende under

beredskapsförhållanden synes även böra göras till föremål för särskild

prövning.

Yttranden hava avgivits av försvarets civilförvaltning och riksräkenskapsverket

(Del II, s. 82—100).

Försvarets civilförvaltning har framhållit, att — med den erfarenhet, som

runnits under den nu tilländalupna beredskapstiden, samt med nuvarande

organisation av den centrala försvarsförvaltningen —- vid ett ånyo inträdande

beredskapsläge eller i fall av krig helt andra möjligheter än tidigare förefinnas

att bemästra därvid uppkommande problem i fråga örn redovisning

och krigsförvaltning.

Riksräkenskapsverket — som lämnat en utförlig redogörelse för de riktlinjer

som legat till grund för redovisningen av försvarskostnaderna liksom

för de skäl som föranlett utfärdandet av särskilda, från fredsmässiga regler

avvikande redovisningsföreskrifter för de militära bex-edskapskostnaderna —

har under hänsynstagande till under beredskapstiden vunna erfarenheter an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 212.

givit vissa riktlinjer för utformandet av bestämmelser för dispositionen av å

beredskapsstat uppförda anslag för försvaret samt för redovisningen av försvarskostnaderna.

Riksdagen får till en början erinra örn att riksdagen i sin skrivelse i anledning

av riksdagens år 1944 församlade revisorers berättelse förordade en närmare

undersökning rörande de med uppförandet av krigssjukhuset i Lärbro

sammanhängande förhållandena. Riksdagen framhöll därvid, att en dylik

undersökning kunde tänkas lämna material till bedömande, huruvida bestämmelserna

med avseende å krigsförvaltningen voro till fyllest och om

måhända särskilda för ett beredskap släge avsedda föreskrifter borde utarbetas.

Riksdagen anhöll hos Kungl. Majit att berörda utredning måtte verkställas.

Enligt vad riksdagen inhämtat har Kungl. Majit den 19 september

1945 uppdragit åt försvarets civilförvaltning att verkställa ytterligare utredning

rörande förhållandena i samband med krigssjukhusets anordnande.

1945 års revisorer ha i förevarande sammanhang, under åbeiopande av

gjorda iakttagelser beträffande förskottsstals- och krigstitelredovisningen under

den förstärkta försvarsberedskapen, framhållit såsom angeläget att ett

övervägande kommer till stånd rörande de dispositionsregler som böra gälla

för de å beredskapsstaterna för försvarsväsendet uppförda anslagen. Revisorerna

ha särskilt understrukit betydelsen av föreskrifter till förhindrande av

att utgifter av engångsnatur komma att belasta förskottsanslag till löpande

utgifter och ha vidare funnit frågan örn omfattningen av krigsförvaltningsmyndigheternas

beslutanderätt i ekonomiskt avseende under beredskapsförhållanden

böra ägnas särskild uppmärksamhet.

Särskilda redovisningsföreskrifter i fråga örn krigs- eller beredskapskostnader

funnos icke utfärdade år 1939. Gällande allmänna krigsförvaltningsoch

krigskassareglementen voro avsedda att användas under krigsförhållanden.

Det är, såsom riksräkenskapsverket i sitt yttrande framhållit, uppenbart,

att åtskilliga improvisationer måste tillgripas när det gällde att bemästra

den mot slutet av år 1939 uppkomna beredskapssituationen. Den

upprustning och omorganisation som ansags erforderlig i samband med beredskapen

gjorde icke problemet lättare. Jämväl må beaktas, att förvaltningarna

med avseende å personalorganisationen knappast voro rustade att

lösa de uppgifter som plötsligt kommo att påläggas dem.

Såväl försvarets civilförvaltning som riksräkenskapsverket ha givit uttryck

åt den uppfattningen, att de av revisorerna påtalade missförhållandena såväl

i fråga om redovisningen som i fråga örn krigsförvaltningen få anses vara att

hänföra till beredskapens första år. Av yttrandena framgår vidare, att åtgärder

undan för undan vidtagits för att åstadkomma förbättringar i olika

avseenden. Därest ett beredskapstillstand åter skulle inträda lärer därför,

såsom myndigheterna framhållit, uppkommande svårigheter numera bättre

kunna bemästras.

Det vill emellertid synas som örn den av revisorerna såsom önskvärd ansedda

översynen på förevarande områden är motiverad. Del måste uppenbar
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Riksdagens skrivelse nr 212.

ligen vara av värde att med utgångspunkt från under beredskapstiden vunna

erfarenheter söka utforma bestämmelser, lämpliga just för beredskapsförhållanden.

Enligt riksdagens mening bör därför fortsatt uppmärksamhet ägnas

åt här avsedda problem. I anslutning härtill vill riksdagen framhålla, att

riksdagen av de i ärendet avgivna yttrandena erhållit det intrycket, att under

beredskapstiden större uppmärksamhet ägnats de rent redovisningsmässiga

problemen än frågan om krigsförvaltningsmyndigheternas beslutanderätt i

ekonomiskt hänseende. Riksdagen vill därför understryka revisorernas uttalande,

att sistnämnda spörsmål bör ägnas särskild uppmärksamhet. Förefintliga

möjligheter att beträffande beredskapsstaternas anslag meddela mer detaljerade

dispositionsregler böra givetvis även övervägas.

Åberopande det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl. Maj:t ville taga

under övervägande åtgärder i av revisorerna angivna syften.

?:0)

Statens arbetsmarknadskommissions ställning i räkenskapshänseende.

Revisionen av arbetsmarknadskommissionens medelsförvaltning.

Under socialdepartementet, §§ 12 och 13, ha revisorerna gjort vissa erinringar

beträffande redovisningen och revisionen av statens arbetsmarknadskommissions

medelsförvaltning (Del I, s. 87—103).

Statens arbetsmarknadskommissions ställning i räkenskapshänseende.

I fråga om medelsförvaltningen äro de olika statliga ämbetsverk och myndigheter,

som tillsammans utgöra statsverket, uppdelade i huvudsakligen två

grupper, nämligen dels huvudförvaltningar, dels ock sådana förvaltningar,

som i budgethänseende äro inordnade under huvudförvaltningar. Den grundläggande

olikheten mellan huvudförvaltningar och dylika underordnade förvaltningar

består däri, att huvudförvaltningarna hava eget konto i rik shuvudboken.

En huvudförvaltning kommer härigenom att gentemot budgeten

redovisa såväl alla anslag, som myndigheten själv disponerar, som även de

anslag, vilka myndigheten — såsom fallet är med statskontoret i fråga örn

t. ex. arbetsmarknadskommissionens anslag — har att efter rekvisition utbetala

till densamma i medelshänseende underordnade förvaltningar. Dessa

senare bestrida därpå de med anslagen avsedda utgifterna och avgiva häröver

självständiga specialredovisningar till riksräkenskapsverket eller, vad

beträffar krisorganen, till överrevisionen för krisförvaltningen.

Revisorerna ha i ett räkenskapssammandrag (tablå 1) och en specifikation

över tillgångar och skulder den 30 juni 1945 (tablå 2) närmare belyst

statens arbetsmarknadskommissions medelsförvaltning under budgetåret

1944/45. Beträffande nämnda tablåer hänvisas till Del I, s. 91 och 92.

Den bristande överensstämmelse, som av tablåerna kan utläsas föreligga

mellan arbetsmarknadskommissionens redovisning och budgetredovisningen,

s. 29 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 212.

29

är enligt revisorernas mening att hänföra till ovan antydda förhållande att

kommissionen i egenskap av underförvaltning i budgethänseende är inordnad

under statskontoret.

Revisorerna lia erinrat om följande uttalande i eli av statskontoret och

riksräkenskapsverket den lf september 1934 avgivet utlåtande i fråga örn

statsmyndigheternas hänförande till huvudförvaltningar eller till i räkenskapshänseende

underordnade förvaltningar:

Ur kontrollsynpunkt vore anordningen med en huvudförvaltning, omfattande

ett stort antal underförvaltningar, av jämförelsevis ringa värde, då

det icke ankomme på huvudförvaltningen att övervaka, att de utanordnade

medlen av underförvaltningen användes för sitt angivna ändamål, samt det

för övrigt knappast skulle låta sig göra för huvudförvaltningen att effektivt

utöva en dylik övervakning.

Ur riksbokföringens synpunkt vore denna anordning icke tillfredsställande

så till vida, att skiljaktighet lätt kunde uppkomma mellan anslagsbelastningen

i huvudförvaltningens räkenskaper och underförvaltningens, beroende

på att underförvaltningen genom omföring mellan skilda anslag eller anslagsposter

disponerade de rekvirerade medlen på annat sätt än som till huvudförvaltningen

uppgivits. Bortsett härifrån bleve emellertid överensstämmelsen

under budgetårets olika månader mellan, å ena sidan, den i riksbokföringen

för underförvaltningen redovisade anslagsbelastningen och, å andra

sidan, de hos underförvaltningen redovisade faktiska utgifterna i regel bristfällig,

beroende på att medelsrekvisiiionen hos huvudförvaltningen icke kunde

helt anpassas till det för olika ändamål framträdande medelsbehovet och

dessutom ej alltid skedde månadsvis. För budgetåret i dess helhet kunde

fullständig överensstämmelse mellan hos huvudförvaltningen redovisade medelsrekvisitioner

och hos underförvaltningen bokförda utgifter ernås allenast,

om och i den mån underförvaltningen vid budgetårets utgång varit i tillfälle

att till huvudförvaltningen för olika utgiftstitlar inleverera eventuellt kvarstående

kassabehållning.

De erfarenheter, som under de gångna åren vunnits i de fall, då dragningsrätt

å statsverkets giroräkning medgivits vissa myndigheter, visade oförtydbart,

att, ur synpunkten av räkenskapernas överskådlighet, reda och lätthet

att kontrollera, avsevärda fördelar vore därmed förenade.

Revisorerna påpeka, att arbetsmarknadskommissionen vid beräkning av

medelsbehovet för budgetåret 1944/45 till åtgärder för arbetsmarknadens

reglering m. m. specificerat medelsbehovet å åtta undertitlar. Denna uppdelning

å undertitlar hade kommissionen även iakttagit vid redovisningen.

Revisorerna Ira gjort följande allmänna uttalande.

Av det anförda framgår, att flera olägenheter ur redovisningssynpunkt

vidlåda den nuvarande anordningen med statens arbetsmarknadskommission

såsom underförvaltning i förhållande till statskontoret. Särskilt bör framhållas,

att härigenom av kommissionen redovisade utgifter icke ligga till

grund för budgetredovisningen. Dessa olägenheter skulle undvikas, därest

kommissionen bleve huvudförvaltning och medgåves dragningsrätt å statsverkets

checkräkning.

Anslaget till åtgärder för arbetsmarknadens reglering — i riksstaten för

innevarande budgetår upptaget med 47,5 miljoner kronor -—- är avsett för

utgifter av skilda slag. En gränsdragning mellan anslagets olika ändamål

torde såsom ovan framgår i viss utsträckning vara möjlig att genomföra.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Riksdagens skrivelse nr 212.

Revisorerna, som icke förbisett, att vissa av anslagets undertitlar äro av tillfällig

karaktär, vilja dock framhålla önskvärdheten av att för vinnande av

överskådlighet och förenkling ur redovisningssynpunkt en uppdelning av

detta anslag i flera riksstatsanslag kommer till stånd. Även beträffande anslaget

till kostnader för överflyttning av arbetskraft kunna vissa skäl anföras

för en uppdelning av anslaget.

Beträffande de medel, som från anslaget till åtgärder för arbetsmarknadens

reglering utgå i form av lån till främjande av företagarverksamhel

m. m., vilja revisorerna ifrågasätta lämpligheten av att sådan låneverksamhet

finansieras från detta anslag.

Yttranden hava avgivits av statens arbetsmarknadskommission och riksråkenskapsverket

(Del II, s. 103—106), vilka intet haft att erinra mot att arbetsmarknadskommissionen

i räkenskap shänseende erhåller ställning såsom

huvudförvaltning med rätt att anlita statsverkets checkräkning i riksbanken.

Revisorernas förslag om en uppdelning i riksstaten av såväl anslaget till

utgifter för arbetsmarknadens reglering som anslaget till kostnader för överflyttning

av arbetskraft tillstyrkes av riksräkenskapsverket, som finner lämpligt

att åt riksräkenskapsverket uppdrages att i samråd med kommissionen

utarbeta förslag till ändrad anslagsuppställning.

Arbetsmarknadskommissionen är på denna punkt av motsatt uppfattning

och framhåller, att en uppdelning av anslaget till arbetsmarknadens reglering

skulle föranleda betydande olägenheter, framför allt sammanhängande med

vanskligheten att på förhand uppskatta de olika delanslagens erfordeiliga

storlek. En uppdelning av anslaget kunde leda till att man bleve tvungen att

välja hjälpformer, vilkas kostnader bestredes av mindre ansträngda delanslag,

även om dessa hjälpformer inte skulle vara i det speciella fallet mest

ändamålsenliga. Skulle denna konsekvens undvikas, måste vart och ett av

delanslagen utmätas med hänsyn till det största ianspråktagande av detsamma,

som man med högre sannolikhetsgrad kunde förutsätta. Detta skulle

medföra, att det sammanlagda anslagsbehovet till åtgärder för arbetsmarknadens

reglering skulle bliva avsevärt större än enligt nuvarande ordning,

vilket i sin tur skulle medföra en oriktig merbelastning av budgeten. Den

uppdelning av anslaget till åtgärder för arbetsmarknadens reglering, som

för närvarande företages vid anslagsberäkningen och av kommissionen tilllämpas

vid bokföringen, innebure icke en uppdelning efter investeringsområde

utan efter hjälpform.

Revisionen av arbetsmarknadskommissionens medelsförvaltning.

Till följd av de extraordinära krav, som under våren 1940 kommo att ställas

på arbetsmarknaden, framstod en utbyggnad och förstärkning av dåvarande

statens arbetsmarknadskommission såsom önskvärd. På grund härav

ombildades kommissionen genom Kungl. Maj:ts beslut den 7 maj 1940 från

ett rådgivande, huvudsakligen till regeringen bundet organ, med vissa utredningsuppgifter

med avseende å hjälpverksamheten vid arbetslöshet, till ett

organ med administrativa befogenheter samt ledande och samordnande uppgifter

på arbetsmarknadsområdet.

Den företagna omläggningen innebar i huvudsak, att den centrala ledning
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Riksdagens skrivelse nr 212.

en av arbetsförmedlingen, vilken tidigare åvilat socialstyrelsen, samt hjälpverksamheten

vid arbetslöshet, vilken sedan år 1914 handhafts av statens

arbetslöshetskommission, sammanfördes till en och samma myndighet. Den

offentliga arbetsförmedlingen förstatligades tills vidare, samtidigt som särskilda

länsorgan, länsarbetsnämnderna, inrättades med främsta uppgift att

närmast under kommissionen verka samordnande och ledande i fråga om

arbetsförmedlingsverksamheten inom länet. Kostnaderna för såväl arbetsförmedlingen

som länsarbetsnämnderna skulle helt bestridas av till kommissionens

förfogande stående medel. De befogenheter med avseende å hjälpverksamheten

vid arbetslöshet vad beträffar såväl understöds- som arbetslinjen,

vilka tidigare tillkommo statens arbetslöshetskommission, överfördes

samtidigt till kommissionen.

Åt kommissionen uppdrogs jämväl att fungera såsom riksarbetsstyrelse

enligt lagen om tjänsteplikt samt tillsynsmyndighet enligt förordningen om

krigsfamiljebidrag. Även i fråga örn tillämpningen av förordningen om värnpliktslån

uppdrogs åt kommissionen att vara tillsynsmyndighet.

Genom brev den 31 maj 1940 till statens arbetsmarknadskommission angående

granskning av kommissionens räkenskaper och förvaltning m. m.

föreskrev Kungl. Maj:t, att statens arbetsmarknadskommissions, länsarbetsnämndernas

och de under ledning av länsarbetsnämnd ställda offentliga arbetsförmedlingsanstalternas

förvaltning och räkenskaper ävensom den verksamhet,

som bedrevs med bidrag av statsmedel under nämnda myndigheters

förvaltning, skulle granskas av tre särskilda överrevisorer, till vilkas biträde

skulle finnas en revisionsavdelning.

Revisorerna hava lämnat en översikt över hur revisionen av arbetsmarknadskommissionens

medels förvaltning enligt instruktionen den 31 maj 1940

är ordnad. I delta avseende hänvisas till Del I, s. 100 och 101.

Revisorerna ha gjort följande uttalande.

Revisionen av statens arbetsmarknadskommissions räkenskaper skiljer sig

i flera avseenden från vad som gäller i fråga om revisionen beträffande övriga

områden inom statsförvaltningen.

Till att börja med är att märka, att det stora förvaltningsområde, kommissionen

omspänner, i sin helhet är undantaget från den centrala revisionsmyndighetens

kamerala granskning. Såsom förut framhållits har även i de fall,

då vid vissa ämbetsverk särskilda s. k. specialrevisioner av praktiska skäl inrättats

för kameral revision av vissa lokalförvaltningars räkenskaper, riksräkenskapsverket

likväl ansetts böra granska vederbörande centmlförvahningar

samt även äga rätt att granska lokalförvaltningarna. Vad aler angar

arbetsmarknadskommissionen har den nu gällande ordningen berövat riksräkenskapsverket

värjo möjlighet att utöva den allmänna tillsyn över den

ekonomiska förvaltningen, ämbetsverket i sin egenskap av centralt revisionsorgan

har att fullgöra inom statsförvaltningen i övrigt. Med hänsyn härtill

förefinnas risker att sådana principer i fråga örn den ekonomiska förvaltningen

kunna utbilda sig, vilka i avsevärd mån skilja sig fran vad som eljest

tillämpas inom statsförvaltningen.

Inom järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

finnas även av Kungl. Majit förordnade överrevisorer, vilka hava

till uppgift alt granska nämnda myndigheters räkenskaper och förvaltning.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Riksdagens skrivelse nr 212.

Överrevisorerna vid dessa förvaltningar hava att i första hand utöva en

granskning ur ekonomisk synpunkt. Den kamerala revisionen torde däremot

ligga vid sidan av deras egentliga arbetsuppgifter. Vad åter angår deD revision,

som utövas av arbetsmarknadskommissionens överrevisorer, skiljer sig denna

till arten i väsentlig mån från förut nämnda överrevisorers granskning, därigenom

att den skall avse icke blott saklig utan jämväl fortlöpande kameral

granskning.

Arbetsmarknadskommissionen har undergått en betydelsefull förändring ur

administrativ synpunkt. Efter att från början hava varit ett utpräglat krisorgan

med vissa rådgivnings- och utredningsuppgifter med avseende å hjälpverksamheten

vid arbetslöshet har kommissionen kommit att successivt tilldelas

viktiga administrativa befogenheter. Efter ombildningen år 1940 kan

kommissionen sägas hava erhållit karaktären av ett ämbetsverk med den

mera självständiga ställning, som i allmänhet tillkommer ett sådant. 1 samma

mån kommissionen sålunda fått en fastare organisation och tilldelats mera

permanenta arbetsuppgifter, har dess karaktär av krisorgan förminskats.

Jämsides härmed har en centralisering skett i fråga örn medelsförvaltningen.

Under sådana förhållanden synes det icke motiverat, att den kamerala revisionen

fortfarande är anordnad pa sätt som gäller i avseende å krisförvaltningen.

Ett inordnande av densamma under permanent revisionsorgan framstår därför

såsom naturligt. I detta sammanhang förtjänar även nämnas, att särskilda

sakkunniga för närvarande äro sysselsatta med utredning angående dels ett

överflyttande till arbetsmarknadskommissionen av tillsynen över den statsunderstödda

arbetslöshetsförsäkringen — för närvarande förlagd till socialstyrelsen—

dels ock ett definitivt förstatligande av arbetsförmedlingen. Därest

dessa verksamhetsgrenar för framtiden varaktigt komma att hänföras till

kommissionen, kunna uppenbarligen än större skäl åberopas för att den kamerala

revisionen bör handhavas av ett permanent revisionsorgan.

Med hänsyn till vad ovan anförts vilja revisorerna — utan att därigenom

ifrågasätta lämpligheten av att den sakliga granskningen av arbetsmarknadskommissionen

och dess underlydande organ handhaves av särskilda överrevisorer

— såsom sin mening uttala, att den rent kamerala och författningsmassiga

granskningen av arbetsmarknadskommissionens räkenskaper icke bör

undandragas det centrala revisionsorganet.

Yttranden hava avgivits av statens arbetsmarknadskommission och rilcsräkenskapsverket

(Del II, s. 106—lil). Arbetsmarknadskommissionen anser

att ett avskiljande av den kamerala revisionen från överrevisionen skulle

medföra betydande nackdelar utan att motsvarande fördelar därigenom skulle

vinnas. Mest ändamålsenligt syntes vara att en eventuell översyn av revisionens

organisation upptoges till utredning och prövning verkställdes i samband

med organisationsfrågan för kommissionen i dess helhet.

Riksräkenskapsverket ansluter sig till revisorernas uttalande angående en

överflyttning av den kamerala granskningen av arbetsmarknadskommissionens

med underlydande organ räkenskaper och förvaltning till det centrala

revisionsorganet. Delta skulle icke innebära alt systemet med särskilda överrevisorer

icke skulle kunna bibehållas.

Revisorernas under förevarande punkt redovisade uttalanden avse huvudsakligen

dels vissa spörsmål berörande statens arbetsmarknadskommissions

s. 33 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 212.

33

ställning i räkenskapshänseende, dels ock frågan om formerna för revisionen

av kommissionens medelsförvaltning.

Riksdagen delar revisorernas uppfattning om olägenheterna av att de av

kommissionen redovisade utgifterna icke ligga till grund för budgetredovisningen.

Av kommissionens yttrande i ärendet framgår, att kommissionen i

och för sig icke har något att erinra mot att åtgärder vidtagas så att nu

berörda olägenheter undvikas.

Revisorerna lia vidare framhållit önskvärdheten av att en uppdelning av

de nu å riksstaten uppförda anslagen till arbetsmarknadens reglering och

till kostnader för överflyttning av arbetskraft på ett flertal riksstatsanslag

kommer till stånd. Riksdagen vill icke förneka, att genom en dylik uppdelning

större överskådlighet skulle vinnas såväl ur redovisningssynpunkt som

vid bedömandet av medelsbehovet för olika ändamål. Vad arbetsmarknadskommissionen

i detta sammanhang anfört ger emellertid vid handen, att

med en dylik uppdelning å andra sidan skulle följa betydande olägenheter i

olika avseenden. Då risk sålunda får anses föreligga att de med en uppdelning

avsedda fördelarna bli endast skenbara, har riksdagen funnit välbetänkt att

en viss försiktighet iakttages med avseende å eventuella förändringar på förevarande

område. Riksdagen vill emellertid framhålla, att, såsom arbetsmarknadskommissionen

också påpekat, vissa fördelar måhända skulle stå att vinna

genom en längre gående specifikation å särskilda undertitlar av de till ifrågavarande

anslag hänförliga utgifterna.

Jämväl vad angår frågan om formerna för revision av arbetsmarknadskommissionens

medelsförvaltning ha delade meningar kommit till uttryck. Å

ena sidan ha revisorerna — vilkas uppfattning riksräkenskapsverket delat

— ansett en överflyttning böra ske till det statliga centrala revisionsorganet,

riksräkenskapsverket, av den kamerala granskningen av kommissionens

med underlydande organ räkenskaper och förvaltning. Till stöd härför

ha revisorerna åberopat, bland annat, den ändrade karaktär, kommissionen

på senare tid erhållit. Den sakliga granskningen av kommissionens

verksamhet åter har förutsatts skola alltjämt handhavas av särskilda för ändamålet

utsedda överrevisorer. Å andra sidan har arbetsmarknadskommissionen,

under hänvisning, bland annat, till att kommissionens arbetsuppgifter

alltjämt äro av inom statsförvaltningen särpräglad natur, ansett en förändring

av nuvarande ordning åtminstone för närvarande icke böra komma till

stånd. Riksdagen vill för sin del icke förringa betydelsen av att formerna för

revisionen inom visst verksamhetsområde bestämmas under hänsynstagande

lill de för verksamhetsområdet speciella förhållandena. Å andra sidan synas

icke avstegen från eljest inom statsförvaltningen tillämpade normer böra

göras större än de särskilda omständigheterna föranleda.

Med stöd av Kungl. Maj:ts den 8 mars 194b givna bemyndigande lia särskilda

sakkunniga tillkallats för utredning rörande ett centralt organ inom

statsförvaltningen för handhavande av arbetsmarknadsfrågor.

Del har synts riksdagen naturligt, att i det föregående avhandlade spörs
Bihang

till riksdagens protokoll 1946. 1 i sami. Nr 212.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Riksdagens skrivelse nr 212.

mål bli föremål för överväganden i samband med berörda utredning. Riksdagen

får därför anhålla, att Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder i syfte att i

det föregående berörda spörsmål tagas under övervägande i samband med

ovan angivna utredning.

8:o)

Jordbruks- oell verkstadsdriften vid statliga skyddshem och

alkoholistanstalter.

Under socialdepartementet, § 15, ha revisorerna behandlat vissa spörsmål

berörande jordbruks- och verkstadsdriften vid de statliga skyddshemmen

och alkoholistanstaltema (Del I, s. 112—121).

Enligt instruktionen för socialstyrelsen den 23 december 1937 har styrelsen

överinseende över skyddshemmen. Närmare föreskrifter angående styrelsens

verksamhet härutinnan finnas meddelade i stadgan för skyddshemmen

den 24 september 1937 och instruktionen för skyddshemsinspektören

den 23 december samma år. I fråga om skyddshemmens organisation m. m.

finnas förutom i nämnda författningar bestämmelser meddelade även i bamavårdslagen.

Anslagen till avlöningar och omkostnader utbetalas av socialstyrelsen och

disponeras av vederbörande skyddshemsstyrelser. Anslaget till byggnadsarbeten

utbetalas och disponeras av socialstyrelsen.

Varje skyddshemsstyrelse åligger att under överinseende av skyddshemsinspektören

utöva tillsyn över skyddshemmet och ledning av dess förvaltning.

Den närmaste ledningen av skyddshemmet handhaves av en föreståndare,

som i regel biträdes av en eller flera befattningshavare i frågor

rörande den ekonomiska förvaltningen och den affärsmässiga driften vid

hemmet. Skyddshemsstyrelsen åligger, bland annat, att meddela erforderliga

föreskrifter örn räkenskapsföring, kassavård och kontroll därå, i den mån

dylika föreskrifter ej meddelats av riksräkenskapsverket. Detta ämbetsverk

har fastställt vissa formulär för medelsredovisningen. Styrelsens ordförande

eller annan ledamot, som styrelsen därtill förordnar, har att med särskild

uppmärksamhet följa skyddshemmets verksamhet.

Föreståndare åligger i regel, bland annat, att föra hemmets räkenskaper,

att uppbära och redovisa inflytande inkomster samt svara för att behöriga

likvider inflyta eller indrivas i rätt tid. Skyddshemmens räkenskaper insändas

kvartalsvis till socialstyrelsen, där en priskontrollerande och tekniskt

reviderande granskning av desamma verkställes.

I yrkeshem och ungdomshem för män skall meddelas såväl teoretisk som

praktisk yrkesutbildning i jordbruk med ladugårds- och trädgårdsskötsel

samt i snickeri och mekaniskt verkstadsarbete. Vid 9 av de 16 nu befintliga

statliga skyddshemmen bedrives såväl jordbruks- som verkstadsdrift medan

vid de 7 återstående endast jordbruk bedrives. Den åkerareal, som brukas

av skyddshemmen, varierar mellan 6,5 och 52 har. För jordbruksdriften fin
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 212.

35

nes särskild personal anställd, som för närvarande uppgår till omkring 30

personer. Jordbruksdriften handhaves under vederbörande skyddshemsstyrelses

överinseende av föreståndaren. Av de sex senaste budgetåren har

jordbruksdriften visat överskott endast budgetåren 1942/43 och 1943/44.

Under budgetåren 1939/40—1944/45 har underskott uppkommit på verksamheten

med sammanlagt 38 672 kronor.

De 6 senaste budgetåren har underskott å verkstadsdriften redovisats med

sammanlagt 26 733 kronor. Endast för budgetåren 1941/42 och 1943/44

uppstod överskott.

Enligt bestämmelserna i lagen den 12 juni 1931 örn behandling av alkoholister

skola de allmänna alkoholistanstaltema stå under uppsikt av socialstyrelsen.

Närmare bestämmelser härom finnas förutom i lagen huvudsakligen

i stadgan den 23 december 1920 för statens tvångsarbetsanstalter och i

samband med dem anordnade alkoholistanstalter samt i kungörelsen den 27

maj 1932 med vissa närmare bestämmelser rörande alkoholistvården.

För närvarande äro fyra statliga alkoholistanstalter i verksamhet, nämligen

Venngarn, Svartsjö, Haknäs och Karlstad. Svartsjö är en kombinerad

tvångsarbets- och alkoholistanstalt.

Varje anstalt står under ledning av en av Kungl. Majit utsedd styrelse. Den

närmaste ledningen handhaves av en direktör, som i fråga örn jordbruksoch

verkstadsdriften biträdes av speciellt härför anställda befattningshavare.

Vid anstalterna å Venngarn och Svartsjö förekommer såväl jordbruks- som

verkstadsdrift. Venngarn omfattar cirka 228 bär och Svartsjö cirka 333 har

åker.

Å jordbruksdriften har under alla de senaste fem budgetåren redovisats

överskott. Även i fråga om verkstadsdriften hava anstalterna redovisat överskott

under budgetåren 1940/41—1943/44.

Beträffande alkoholistanstalternas ekonomiska förvaltning har socialstyrelsen

icke ålagts några särskilda uppgifter eller erhållit några speciella befogenheter.

Styrelsen handlägger endast ärenden angående intagningar, utskrivningar

och sociala frågor i allmänhet. Anslagen utbetalas sålunda av vederbörande

länsstyrelser och ej av socialstyrelsen.

Revisorerna lia gjort följande allmänna uttalande.

Av den verkställda utredningen framgår, ait nettoresultaten av såväl jordbruks-

som verkstadsdriften vid de statliga skyddshemmen i genomsnitt

utvisa underskott, under det att vid de allmänna alkoholistanstalterna för

motsvarande verksamhetsgrenar redovisas överskott. Emellertid kunna de

redovisade resultaten icke utan vidare tjäna som ledning vid bedömandet

av den ekonomiska förvaltningen av dessa anstalter, alldenstund någon affärsmässig

driftbokföring vanligen ej ägt rum. Vissa skyddshem synas dock

genomgående uppvisa sämre resultat än andra. Huruvida orsaken härtill varit

bristfällig skötsel av verksamheten eller örn andra omständigheter inverkat,

torde icke kunna fastställas annat än efter en mera ingående utredning

än den revisorerna varit i tillfälle att företaga. En anledning till det

mindre gynnsamma resultatet synes dock hava varit, att enhetliga grunder

saknats för prissättningen. Icke obetydliga summor torde även kunna till
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Riksdagens skrivelse nr 212.

föras statsverket genom en rationell inköps- och försäljningspolitik och överhuvud

en rationell drift. En viss kontroll härutinnan har visserligen utövats

av socialstyrelsen med ledning av insända räkenskaper, men denna granskning

kan knappast tillmätas större betydelse, då den endast är av tekniskkameral

natur. Dessutom utövas denna kontroll endast i efterhand.

Den omständigheten, att skyddshemmen och alkoholistanstalterna i främsta

rummet hava att fullgöra sociala uppgifter, utesluter icke att affärsmässiga

principer både kunna och böra tillämpas vid drivande av med dessa

institutioner förenade jordbruk och verkstäder. En förutsättning härför är,

att denna verksamhet ställes under sakkunnig kontroll. En sådan bör omfatta

såväl de statliga skyddshemmen som de allmänna alkoholistanstalterna.

Revisorerna ifrågasätta därför, om icke socialstyrelsen bör tillförsäkras erforderlig

sakkunskap för ledningen av den vidsträckta ekonomiska verksamhet,

som bedrives vid styrelsens anstalter.

I detta sammanhang hava revisorerna även velat upptaga en fråga örn

redovisningen av vissa riksstatsanslag. Revisorerna vilja visserligen ifrågasätta,

huruvida icke även anslagen till statens alkoholistanstalter lämpligen

borde utbetalas av socialstyrelsen i stället för av vederbörande länsstyrelse.

Yttrande har avgivits av socialstyrelsen (Del II, s. 113—120).

Under punkten l:o) har riksdagen funnit angeläget att vissa ekonomiska

problem berörande fångvårdens jordbruksdrift ägnas uppmärksamhet. Under

nu förevarande punkt lia revisorerna ifrågasatt undersökning rörande möjligheterna

att höja lönsamheten av jordbruks- och verkstadsdriften vid de statliga

skyddshemmen och de allmänna alkoholistanstalterna. Revisorerna ha i

anslutning därtill förordat, att här avsedda verksamhet ställes under sakkunnig

kontroll, för vilket ändamål socialstyrelsen borde tillförsäkras erforderlig

sakkunskap.

Socialstyrelsen har bland annat framhållit, att jordbruks- och verkstadsdriften

vid de statliga skyddshemmen såvitt styrelsen kunnat finna skötts

på ett efter förhållandena tillfredsställande sätt. Styrelsen har å andra

sidan icke velat bestrida, att ett ökat ekonomiskt utbyte i och för sig skulle

kunna åstadkommas. I fråga om den ekonomiska driften vid alkoholistanstalterna

har styrelsen funnit denna fylla ganska högt ställda fordringar.

Socialstyrelsen har emellertid framhållit, alt styrelsen saknat anledning alt

närmare granska denna sida av anstalternas verksamhet, då anstalterna i

detta avseende icke vore underställda styrelsen.

Riksdagen har icke ansett sig på den föreliggande utredningen kunna grunda

något uttalande rörande lönsamheten av jordbruks- eller verkstadsdriften

vid nu ifrågavarande skyddshem och anstalter. Helt allmänt vill emellertid

riksdagen framhålla angelägenheten av att arbetet inom de olika yrkesområdena

så organiseras och bedrives, att det ekonomiska utbytet därav utan

eftersättande av inrättningarnas primära syftemål blir så tillfredsställande

som möjligt. Härutinnan av revisorerna antydda rationaliseringsåtgärder synas

riksdagen vara förtjänta att beaktas.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Maj:t ville taga under övervägande åtgärder

i angivna syfte.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 212.

37

9: o)

Landsstatshuset i Halmstad.

Under kommunikationsdepartementet, § 19, lia revisorerna ifrågasatt ändamålsenligheten

av vissa för den statliga byggnadsverksamheten fastställda

byggnadsnormer (Del 1, s. 144—147).

Den 14 januari 1938 uppdrog Kungl. Majit åt byggnadsstyrelsen att i samråd

med länsstyrelsen i Hallands län och lantmäteristyrelsen verkställa utredning

rörande nybyggnad för länsstyrelsen och lantmäterikontoret i länet.

Efter samråd med 1940 års civila byggnadsordning lät byggnadsstyrelsen

utarbeta förslag till lokaler, dock endast för länsstyrelsen. Lantmäterikontoret

ansågs kunna tills vidare behålla dittills disponerade lokaler.

Vid 1942 års riksdag hemställde Kungl. Majit örn anslag för ändamålet

med 395 000 kronor. Kungl. Majit hade därvid upptagit det framlagda förslaget

utan att förorda annat än obetydliga jämkningar. Riksdagen anförde,

att ifrågavarande förslag enligt vad byggnadsstyrelsen påvisat innebure ej

oväsentliga beskärningar av tidigare av länsstyrelsen framställda utrvmmeskrav,

i det förslaget bland annat ej innefattade lokaler för lantmäteri-, länsarkitekt-

och vägingenjörskontoren. Då emellertid förslaget, såsom departementschefen

framhållit, finge anses tillgodose länsstyrelsens dåvarande lokalbehov

samt dessutom innefattade goda tillbyggnadsmöjligheter, därest behov

av ökade utrymmen framdeles skulle uppstå, ansåg sig riksdagen böra

anvisa det äskade beloppet. Vid 1943 års riksdag anvisades tilläggsanslag å

dels 35 000 kronor för möjliggörande av viss ändring å byggnadsplanen i

anledning av inrättandet av en särskild taxeringsavdelning vid länsstyrelsen,

dels ock 75 000 kronor för kompensering av inträdda prisstegringar m. m.

Till landsstatshuset ha sålunda anvisats sammanlagt 505 000 kronor. Byggnaden

blev färdig i oktober 1943. Byggnadskostnaderna lia uppgått till

491 000 kronor.

Revisorerna lia framhållit, alt de avlagt besök i landsstatshuset i Halmstad

och därvid gjort följande iakttagelser. Sessionssalen hade en längd av 10 meter

och en bredd av 4,5 meter. Den föreföll att vara för liten och kunde icke

heller användas för sådana större sammanträden, som ofta bruka förekomma

hos en länsstyrelse. Korridorerna i byggnaden hade en bredd av 1,9 meter,

vilket föreföll att vara snävt tillmätt. Dörrar, som voro placerade mitt

emot varandra på ömse sidor örn korridoren, slogo nämligen emot varandra,

om de öppnades samtidigt. En viss risk för olycksfall syntes härigenom föreligga.

Vidare syntes arbetsrummen vara knappt tillmätta med hänsyn till att

besök av allmänheten voro vanliga och att för arbetets behöriga bedrivande,

såsom fallet är å en länsstyrelse, erfordrades att ett stort antal akter och

handlingar förvarades å tjänsterummen.

Enligt vad revisorerna inhämtat äro lokalerna otillräckliga. Inom länsarkitektkontoret

i Halmstad har i anledning härav utarbetats förslag till en

omfattande tillbyggnad för en beräknad kostnad av omkring 700 000 kronor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

Riksdagens skrivelse nr 212.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Landsstatshuset i Halmstad tillkom vid en tidpunkt, då det av flera skäl

ansågs angeläget att begränsa de offentliga byggnadsföretagen för civilt ändamål.

Vid sitt besök i landsstatshuset gjorde revisorerna vissa iakttagelser,

för vilka ovan redogjorts. Revisorerna kommo till den bestämda uppfattningen,

att lokalerna äro för knappt tillmätta. Då, såsom ovan nämnts, en

tillbyggnad av landsstatshuset redan visat sig vara erforderlig, hava revisorerna

velat fästa riksdagens uppmärksamhet på de gjorda iakttagelserna.

_ Till vad ovan anförts vilja revisorerna på grund av sina iakttagelser i övrigt

beträffande den statliga byggnadsverksamheten anföra vissa synpunkter

på de allmänna normer, som uppgjorts och framlagts av civila byggnadsutredningen,

och vilka enligt Kungl. Maj:ts beslut den 25 februari 1944 skola

i huvudsak lända till efterrättelse vid planläggning och utförande av statliga

ämbetsbyggnader.

Enligt dessa normer, vilka i tillämpliga delar skola gälla jämväl vid ändring

av förut uppförd sådan byggnad, skall noga iakttagas, att byggnaden

icke gives större omfattning eller mera kostnadskrävande utförande än som

med hänsyn till ändamålet kan anses strängt erforderligt. I normerna föreskrives

vidare, att det till grund för planläggningen upprättade lokalprogrammet

° skall göras till föremål för noggrant övervägande ur synpunkten av

bestående organisation samt befattningshavarnas antal och fördelning. Därvid

skola även eventuella prognoser för organisationens framtida utveckling underkastas

en ingående prövning. Vid bedömandet av lokalbehovet skall iakttagas,

att särskilda lokaler för personal med arbetsuppgifter av tillfällig karaktär

icke beräknas. Även vid sådana institutioner, där hänsyn måste tagas

till förekommande fluktuationer i personalbeståndet, skall enligt normerna

anordnandet av reservrum i regel undvikas.

Förutom dessa generella bestämmelser innehålla normerna åtskilliga detaljansvisningar

angående beräkning av framtida utvidgningar, kommunikationssystem,

lokalernas dimensionerig, byggnadsmaterial, uppvärmningssystem

m. m.

I skrivelse till Kungl. Majit den 10 juni 1944 hade byggnadsstyrelsen —

som icke beretts tillfälle att yttra sig över ifrågavarande allmänna normer —

uttalat sina allvarliga farhagor för att ett tillämpande av normerna skulle

komma att leda till överdrifter. Sparsamheten borde icke drivas så långt, att

den äventyrade byggnadernas ändamålsenliga användande, eller att beträffande

byggnadsmaterial och utformning berättigade krav på god byggnadskultur

åsidosattes.

Beträffande reservutrymmen inneburo de allmänna normerna, att sådana

utrymmen praktiskt taget icke finge medtagas vid planerandet av nybyggnader

för statens räkning. Detta skulle enligt byggnadsstyrelsens mening bestämt

strida mot gjord erfarenhet, enligt vilken det allmännas behov av lokaler

varit i ständigt stigande och följaktligen tillgång till reservutrymmen i de

statliga ämbetsbyggnaderna visat sig högst behövligt och värdefullt. Den

statliga förvaltningen torde alltjämt komma att ställas inför nya personalkrävande

uppgifter, och dess växande kunde sålunda icke anses avslutat. Nybyggnader

borde därför enligt styrelsens mening icke få uppföras utan ett

rimligt antal reservrum eller möjlighet att på annat sätt tillgodose ett ökat

lokalbehov. Detta gällde icke endast egentliga ämbetsbyggnader utan även

sådana byggnader, som vöre avsedda för exempelvis post- eller telegrafverkens

räkning. Den verksamhet dessa statliga verk bedreve ökade oavbrutet,

och då de oftast uppförde sina byggnader i de centrala delarna av samhällena

läte sig utvidgning eller tillbyggnad icke så lätt göras'', sedan en gång

byggnaden vöre uppförd.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 212.

39

Revisorerna uppskatta till fullo värdet av de strävanden, som gjorts att x

allmänhet befrämja sparsamhet i den offentliga byggnadsverksamheten. På

grund av de erfarenheter revisorerna gjort i samband med besöket i den

nya landsstatsbyggnaden i Halmstad samt de iakttagelser i övrigt, för vilka

ovan redogjorts, hava revisorerna emellertid kommit till den uppfattningen,

att normerna för den statliga byggnadsverksamheten i vissa avseenden synas

vara ägnade att i tillämpningen medföra tillkomsten av mindre ändamålsenliga

lokaler och därför leda till oekonomiska ändrings- och underhållsåtgärder

för framtiden.

Yttrande har avgivits av byggnadsstyrelsen (Del II, s. 138).

Av den lämnade redogörelsen framgår, att den nybyggnad för länsstyrelsen

i Hallands län, för vilken 1942 och 1943 års riksdagar anvisat omkring

500 000 kronor, efter endast kort tid visat sig otillräcklig och att förslag numera

utarbetats örn uppförande av en tillbyggnad, enligt vad riksdagen inhämtat

nu kostnadsberäknad till omkiäng 850 000 kronor. Revisorerna ha

framhållit, att lokalerna inom nybyggnaden enligt deras uppfattning blivit

från början för knappt tillmätta.

Riksdagen är väl medveten om de svårigheter som under senare år förelegat

att verkställa prognoser rörande det framtida lokalbehovet för de inom länen

verksamma statliga institutionerna. Det vill emellertid synas som örn för

ifrågavarande byggnadsföretag ursprungligen uppgjorda planer vid framläggandet

av det definitiva förslaget i avsevärd omfattning beskurits, och att

denna begränsning av byggnadsprogrammet bland annat föranletts av de

principer med avseende å nybyggnadsverksamheten för statliga institutioner,

som 1940 års civila byggnadsutredning ansett vara att förorda. Det torde

knappast kunna göras gällande, att nu planerad tillbyggnad av landsstatshuset

i Halmstad skulle kunna ha undvikits, därest byggnadsplanerna från

början utarbetats utan hänsynstagande till byggnadsutredningens synpunkter.

Å andra sidan synes vad revisorerna i förevarande sammanhang anfört i

fråga örn de av byggnadsutredningen utarbetade normerna — vilka av Kungl.

Maj:t den 25 februari 1944 fastställts att i huvudsak lända till efterrättelse

vid planeringsarbeten avseende statliga ämbetsbyggnader, för vilkas uppförande

medel avsåges skola upptagas eller upptagits å allmän beredskapsstat

— vara av den allmänna betydelse, att vad i ärendet förekommit icke bör

utan vidare förbigås.

Berörda normer syfta till att inskärpa vikten av att förekommande ny- eller

ombyggnader icke givas större omfattning eller mera kostnadskrävande utförande

än som med hänsyn till ändamålet kan anses strängt erforderligt.

Häremot kan givetvis icke något vara att erinra. Det vill emellertid synas

som om normernas tillämpning kommit att medföra, att vid uppgörande av

byggnadsplaner hänsyn i princip icke ansetts böra tagas till behovet av reservutrymmen.

Under senare år framkomna anspråk på utökade lokaler föx

t. ex. länsstyrelserna eller övriga inom länen verksamma institutioner giva

enligt liksdagens mening knappast belägg för hållbarheten av denna princip.

Riksdagen delar byggnadsstyrelsens uppfattning, att örn- eller tillbyggnader

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Riksdagens skrivelse nr 212.

böra så planeras att ett nr olika synpunkter rimligt antal reservrum finnes

att tillgå. För långt driven begränsning i detta hänseende synes endast komma

att undan för undan aktualisera tillbyggnader. På längre sikt torde en dylik

byggnadsverksamhet icke bliva för statsverket ekonomiskt fördelaktig.

Riksdagen får emellertid erinra örn att Kungl. Majit genom beslut 21 april

och den 14 juli 1944 förklarat att vid normernas tillämpning reservutrymmen

i viss omfattning må planeras.

De av civila byggnadsu(redningen utarbetade normerna ha jämväl tagit

sikte på förefintliga möjligheter att ernå besparingar med avseende på tjänstelokalernas

storlek och utformning samt i fråga om byggnadsmateriel. I likhet

med revisorerna vill riksdagen understryka betydelsen av att nödig sparsamhet

iakttages beträffande den offentliga byggnadsverksamheten. Vad revisorerna

anfört synes emellertid giva vid handen, att ett strikt tillämpande

av normerna kan medföra mindre lyckliga konsekvenser.

Det sagda ger enligt riksdagens mening vid handen, att en tillämpning av

ifrågavarande normer för den statliga byggnadsverksamheten ur olika synpunkter

kan giva mindre tillfredsställande resultat. Utan att vilja underskatta

den sparsamhetssträvan, för vilken normerna äro ett uttryck, har riksdagen

därför funnit angeläget, att normerna under hänsynstagande till vad

ovan anförts underkastas förnyad prövning från Kungl. Majits sida.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit ville taga här avsedda normer

för den statliga byggnadsverksamheten under förnyat övervägande.

10 :o)

Kontrollen över medel, som av statliga myndigheter utbetalas till

kommunala samfällighcter.

Under finansdepartementet, § 20, ha revisorerna påtalat vissa brister i avseende

å kontrollen av medel, som genom statliga myndigheter utbetalas till

kommunerna (Del I, s. 148—153).

Revisorerna ha till en början lämnat en översikt över förekommande utbetalningar

genom statliga myndigheters försorg av medel till kommunala

samfälligheter.

Huvudparten av de medel, vilka sålunda tillhandahållas kommunala organ,

utbetalas av länsstyrelserna och statskontoret. Men även socialstyrelsen,

arbetsmarknadskommissionen, medicinalstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

lantbruksstyrelsen, egnahemsnämnderna m. fl. utbetala årligen betydande

belopp till kommunerna.

Nu gällande bestämmelser angående kontroll över till olika kommunala

organ och myndigheter utbetalade medel återfinnas i kungörelse den 10 november

1933 (nr 613) angående sättet för vissa utbetalningar till kommuner

m. fl. I nämnda kungörelse har föreskrivits att såsom villkor för utbetalande

av bidrag av statsmedel till kommun, församling, fattigvårdssamhälle, skol
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 212.

41

distrikt, väghållningsdistrikt, polisdistrikt, landsting eller annan kommunal

förvaltningsenhet skall gälla att postgirokonto öppnats för den kassa, som

har att mottaga medlen. Vidare skall utbetalning av statsmyndighet eller utmätningsman

till kommunal förvaltningsenhet, som för vederbörande kassa

öppnat postgirokonto, verkställas genom girering till kassans postgirokonto

eller, i vad rör statsmyndighet som ej själv har postgirokonto för medel,

varom nu är fråga, genom insättning å kassans konto. 1 särskilt tillägg till

sistnämnda kungörelse den 30 juni 1934 (nr 398) har föreskrivits, att kommunal

förvaltningsenhet vid rekvisition hos statsmyndighet av bidrag av

statsmedel skall uppgiva numret å det postgirokonto, som medlen skola tillgodoföras.

På grund av nämnda kontrollbestämmelser tillställer postgirokontoret vederbörande

medelsförvaltande kommunala organ dels kontoutdrag för varje

förändring kontot undergår, dels ock årligt besked rörande kontots ställning

vid utgången av nästföregående år. Såsom bilagor till kontoutdraget

fogas härvid kupongerna till de inbetalnings- eller girokort, på grund av vilka

betalning skett. Dessa uppgifter tillställas däremot icke de kommunala revisorerna.

Från postgirokontoret kunna dessa visserligen efter framställning

erhålla sådana uppgifter. Men även örn revisorerna infordra dylika uppgifter

— vilket icke alltid är fallet — så äro desamma likväl icke fullt tillräckliga

som underlag för revision, enär de endast lämna uppgift beträffande

de förändringar kontot under året undergått men däremot självfallet icke

upplysningar örn arten av de medel som inbetalts.

Enligt vad revisorerna inhämtat förekommer emellertid, att statliga myndigheter

utbetala medel till kommunala organ i annan ordning än övex

postgiro. Sålunda har utbetalning skett medelst postanvisning, telegramremissa

samt check. Dessa utbetalningsvägar ha visserligen endast undantagsvis

anlitats -— framför allt i brådskande fall -— men de innebära likväl enligt

revisorernas mening en viss brist i det gällande kontrollsystemet. Därest systemet

med utbetalning av statsmedel över postgiro skall utgöra underlaget

för kontrollen, måste varje möjlighet till undantag från ett sådant utbetalningssätt

förringa det därmed åsyftade kontrollvärdet.

Revisorerna lia gjort följande allmänna uttalande.

Den ovan lämnade redogörelsen har visat, hurusom genom statliga myndigheter

medel av skilda slag årligen tillställas kommunala samfällighet^.

Huvudparten av dessa medel är avsedd att utgöra bidrag till kostnaderna för

fullgörande av olika förvaltningsuppgifter, av vilka åtskilliga ålagts kommunerna

av staten. Därjämte ställas till kommunernas förfogande medel,

vilka kommunerna äro skyldiga att för statens räkning förvalta och disponera

mot viss redovisningsskyldighet. En ytterligare grupp utgöra sådana medel,

främst vissa skatter och offentliga avgifter, vilka för kommunernas räkning

uppbäras och redovisas av staten.

De medel, vilka sålunda ställas till kommunala myndigheters förfogande,

uppgå till högst betydande belopp. En överslagsberäkning ger vid handen,

att för närvarande mellan 500 och BOO miljoner kronor årligen utbetalas lill

olika kommunala organ. Med hänsyn till den utveckling statsbidragssystemet

nått och ytterligare kan förväntas få, torde denna siffra inom en nära

opaginerad Kontrollera mot PDF

42

Riksdagens skrivelse nr 212.

framtid komma att ytterligare stiga. Revisorerna vilja i detta sammanhang

framhålla den betydelse ett genomförande av den föreslagna uppbördsreformen

kan komma att få med avseende å det ekonomiska mellanhavandet

mellan stat och kommun. Enligt förslaget skall nämligen uppbörden även

av kommunalskatten verkställas i samband med kronouppbörden. Därest

förslaget genomföres, kommer uppenbarligen statsverket att bliva redovisningsskyldig!

gentemot kommunerna för högst avsevärda belopp. För det

stora flertalet av landets kommuner skulle då praktiskt taget samtliga inkomster

komma att levereras över statliga organ.

Det är uppenbarligen en angelägenhet av allmänt intresse, att möjligheter

förefinnas till effektiv kontroll över att de medel, vilka genom statliga myndigheter

tillställas kommunala organ, verkligen komma dessa till godo för

avsedda ändamål. Ur kommunal synpunkt bör det vara av synnerlig vikt

att icke blott det medelsförvaltande organet utan även revisorerna erhålla

tillförlitliga uppgifter om storleken och arten av de medel, som utbetalats

till vederbörande kommunala förvaltningsmyndighet.

Såsom ovan framhållits är det nuvarande kontrollsystemet behäftat med

brister. Revisorerna ifrågasätta, huruvida icke det mest effektiva vore att

föreskriva, att de olika utbetalande myndigheterna skulle tillställa de kommunala

revisorerna ett sammandrag över de medel av skilda slag, vilka under

viss tid utbetalats. Med hänsyn till att den kommunala redovisningen

omfattar kalenderår torde sådana sammandrag lämpligen böra avlämnas efter

varje års utgång samt avse det senast förflutna kalenderåret. Uppgifterna

borde lämna besked icke blott om beloppet av de utbetalade medlen utan

även om de förhållanden i övrigt, som kunde vara av värde för den kommunala

revisionen, såsom arten av de medel, som utbetalats, den tid utbetalningen

hänför sig till, huruvida medlen utgöra förskott etc. Den nu föreslagna

anordningen förutsätter tydligen, att hos den utbetalande myndigheten

föres ett särskilt konto för utbetalningar till varje kommun.

Revisorerna äro väl medvetna om att det nu föreslagna systemet kan komma

att medföra ökat arbete för de utbetalande statliga organen. Detta merarbete

torde dock i avsevärd utsträckning kunna nedbringas, om den särskilda

kontoföringen utföres i nära anslutning till den löpande bokföringen.

Enligt vad revisorerna inhämtat torde redan nu ett kontosystem av antytt

slag finnas upplagt hos vissa myndigheter. Med hänsyn till de uppenbara

fördelarna för kommunerna av att erhålla sådana kontrolluppgifter, som här

avses, torde för övrigt en viss kostnad härför vara väl motiverad.

Yttranden hava avgivits av statskontoret, länsstyrelserna i Östergötlands,

Malmöhus och Västernorrlands län, Svenska stadsförbundet samt Svenska

landskommunernas förbund (Del II, s. 138—146).

Statskontoret har härvid uttalat, att postgirot ur revisionssynpunkt fyllde

högt ställda anspråk. Det av revisorerna föreslagna kontrollsystemet skulle

medföra ett avsevärt ökat arbete för de utbetalande myndigheterna. För statskontoret,

som bland annat utanordnade bidragen till folk- och skolbibliotek,

skulle systemet medföra uppläggning av icke mindre än cirka 3 000

konton samt utskrivning och expediering av lika många kontrolluppgifter

årligen. Detta arbete skulle ej medhinnas med nu tillgänglig personal.

En eventuell utbyggnad av kontrollsystemet på sätt revisorerna föreslagit

borde därför under alla förhållanden endast omfatta utbetalningar,

s. 43 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 212. 43

som verkställas utanför postgiro. Statskontoret anför härefter sammanfattningsvis

följande.

Såsom av det sagda torde framgå anser statskontoret det nuvarande kontrollsystemet

för utbetalningar till kommunerna till fredsställande beträffande

postgiroutbetalningarna, varför ämbetsverket icke anser sig kunna biträda

det av riksdagens revisorer framlagda förslaget. I fråga om undantagen

från föreskrivet utbetalningssätt böra kommunernas revisorer däremot aviseras,

såvida icke den utbetalande myndigheten anser kontrollen i samband

med utbetalningen fullt betryggande. Gällande bestämmelser angående utbetalningar

till kommuner torde därför böra omarbetas i överensstämmelse

härmed och samtidigt kompletteras och sammanföras i en enda kungörelse.

I kungörelsen torde böra föreskrivas, att i brådskande fall utbetalning genom

postanstalt, i stället för genom postanvisning, skall ske telegrafiskt över

postgirot. Det torde även kunna medgivas, att utbetalning medelst check må

ske i sådana fall, myndigheten finner kontrollen betryggande. Enligt nu gällande

bestämmelser skall kommunal förvaltningsenhet vid rekvisition av medel

uppgiva numret på det postgirokonto, som medlen skola tillföras. Denna

bestämmelse bör kompletteras med föreskrift om att jämväl kontots benämning

enligt postgiro förteckningen skall angivas. Slutligen torde kungörelsens

bestämmelser böra utsträckas att gälla icke blott kommunala samfälligheter

utan även andra officiella organ såsom exempelvis hushållningssällskap,

skogsvårdsstyrelser och stiftsnämnder, vilka i stor utsträckning uppbära medel

av statlig natur.

övriga hörda myndigheter och sammanslutningar ha tillstyrkt, att kontrollsystemet

omarbetas i enlighet med de av revisorerna angivna riktlinjerna.

Avsevärda, för olika ändamål avsedda belopp utbetalas redan nu från statliga

myndigheter till de kommunala organen. Efter genomförandet av uppbördsreformen

komma utbetalningarna att erhålla än större omfattning. Revisorerna

ha framhållit betydelsen av att icke blott det kommunala medelsförvaltande

organet utan även de kommunala revisorerna erhålla tillförlitliga

uppgifter om storleken och arten av sålunda utbetalade belopp. Revisorerna

ha funnit det nuvarande kontrollsystemet i vissa hänseenden bristfälligt

och ha därför förordat vidtagande av åtgärder, ägnade att eliminera antydda

brister.

I ärendet hörda myndigheter ha tillstyrkt vidtagande av åtgärder i det av

revisorerna angivna syftet, statskontoret dock endast i begränsad omfattning.

Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund ha

anslutit sig till tanken på införandet av ett förbättrat kontrollsystem.

Riksdagen har funnit vad i ärendet förekommit bestyrka behovet av en

översyn av gällande bestämmelser rörande kontrollen över utbetalningarna

till de kommunala organen.

Riksdagen får därför anhålla, att Kungl. Majit ville taga under övervägande

åtgärder i av revisorerna angivet syfte.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Riksdagens skrivelse nr 212.

ll:o)

Vissa befattningshavares anlitande för taxeringsuppdrag.

Under finansdepartementet, § 21, ha revisorerna till behandling upptagit

spörsmålet om i vilken omfattning befattningshavare vid landskontoren höra

anlitas för uppdrag såsom ordförande eller kronoombud i taxeringsnämnd

(Del I, s. 153—156).

Revisorerna ha till en början erinrat, att riksdagens revisorer redan åren

1922, 1926, 1927, 1930 och 1932 påtalat, att landskontorens befattningshavare

innehaft uppdrag i taxeringsnämnder såsom ordförande eller kronoombud.

Revisorerna hade sålunda uttalat att det borde uppmärksammas att dylika

uppdrag icke tilldelades länsstyrelserna underlydande tjänstemän i större

omfattning än som av omständigheterna med nödvändighet påkallades.

I cirkulärskrivelse till länsstyrelserna den 14 januari 1938 anbefallde Kungl.

Majit länsstyrelserna att vid utseende av ordförande eller kronoombud i

taxeringsnämnd iakttaga, att befattningshavare vid länsstyrelse icke härtill

förordnades i andra fall än då så kunde ske utan eftersättande av befattningshavare

åvilande tjänsteåligganden och sådant förordnande för vinnande

av hästa möjliga resultat av taxeringsarbetet prövades lämpligt.

Revisorerna erinra, att beskattningsorganisationssakkunniga i sitt betänkande

(SOU 1942:49) uttalat, att det vöre givet att taxeringsmandenten ej

skulle lämna innehava taxeringsuppdrag och att detsamma borde gälla taxeringsrevisorer

och taxeringsassistenter. Övriga befattningshavare å taxeringsavdelningen

borde däremot, om så funnes erforderligt, kunna tilldelas sådana

uppdrag, varvid de sakkunniga dock erinrade om innehållet i ovannämnda

cirkulär.

I proposition (nr 345) till 1943 års riksdag uttalades, att landskamrerare

och taxeringsintendent med hänsyn till sin ställning icke borde innehava

uppdrag av förevarande slag. Hinder borde däremot icke möta att tilldela

taxeringsrevisor eller taxeringsassistent sådana uppdrag. Dock borde 1938

års cirkulär alltjämt äga tillämpning. Riksdagen lämnade propositionen i här

förevarande avseenden utan erinran.

Revisorerna ha framhållit, att de vid genomgång av länskungörelserna funnit,

att taxeringsrevisorer, taxeringsassistenter och andra befattningshavare å

landskontoren i viss omfattning alltjämt innehaft taxeringsuppdrag.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Det ligger i sakens natur, att det kan vara till gagn för landskontorens befattningshavare

vid fullgörande av deras tjänsteåligganden att hava tillräcklig

kännedom örn skatte- och taxeringsförfattningamas praktiska tillämpning

och att sådan erfarenhet bäst vinnes under förordnande som ordförande

eller kronoombud i taxeringsnämnd. Vidare kan det vara svårt att

finna lämplig ordförande i en del distrikt. Å andra sidan böra lika självklart

dessa befattningshavare ej tilldelas uppdrag av detta slag i sådan utsträckning,

att deras arbete i tjänsten blir åsidosatt. I distrikt, där det ej bör möta

större svårighet att utanför landskontoret finna person lämplig som ordfö
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 212.

45

rande i taxeringsnämnd, vilket kan förmodas i regel vara fallet i residensstäder

och i närheten av dessa liggande distrikt, synas^ länsstyrelsens befattningshavare

ej böra anlitas. De torde i stället böra hållas i reserv för förordnande

i sådana distrikt, där svårigheten att finna lämplig ordförande är

större.

I fråga om taxeringsrevisorerna och taxeringsassistenterna synes deras förordnande

som ordförande i särskilt distrikt eller som konsulenter betänkligt.

Detta medför nämligen, att de vid samma tidpunkt bliva sysselsatta

med ett forcerat taxeringsarbete och en lika forcerad bokföringsgranskning,

örn de, såsom avsett är, skola kunna stå länets samtliga taxeringsnämnder

till tjänst. Revisorerna dela visserligen den av departementschefen år 1943

uttalade uppfattningen, att något direkt hinder icke bör finnas att förordna

dessa befattningshavare till ordförande i taxeringsnämnd, men väl att dylika

förordnanden böra givas sparsamt och företrädesvis i sådana fall, då särskilda

skäl kunna föranleda därtill. 1 annat fall torde inrättandet av de nya

taxeringsavdelningarna å landskontoren icke komma att medföra den nytta,

som avsetts.

Yttranden hava avgivits av länsstyrelserna i Stockholms, Kristianstads och

Västerbottens län (Del II, s. 146—151). Länsstyrelserna hava därvid framhållit

svårigheterna att utan anlitande av länsstyrelsernas tjänstemän erhålla

kompetenta personer för uppdragens utförande.

Härjämte har föreningen Sveriges taxeringsrevisorer inkommit med en den

21 januari 1946 dagtecknad skrift i ärendet.

Den av revisorerna företagna undersökningen ger vid handen, att landskontorens

befattningshavare i tämligen stor utsträckning tagas i anspråk för

uppdrag såsom ordförande eller kronoombud i taxeringsnämnd eller såsom

taxeringskonsulenter. Riksdagen är väl medvetet om att vissa svårigheter kunna

föreligga att utom kretsen av länsstyrelsernas befattningshavare erhålla

för ifrågavarande uppdrag lämpliga personer. Såsom revisorerna framhållit

vill det emellertid synas som örn länsstyrelsernas tjänstemän anlitas jämväl

i distrikt, där dylika svårigheter ej borde förefinnas, nämligen i residensstäderna

och de i närheten av dessa liggande distrikten. Riksdagen delar revisorernas

uppfattning, att länsstyrelsernas tjänstemän och särskilt då taxeringsrevisorema

och taxeringsassistenterna icke böra anlitas för här avsedda

uppdrag i andra fall än då detta befinnes ofrånkomligt och kan ske utan

intrång i vederbörande tjänstemans möjlighet att fullgöra sina tjänsteåligganden.

Redan år 1938 anbefallde Kungl. Majit i cirkulärskrivelse länsstyrelserna

alt vid utseende av ordförande eller kronoombud i taxeringsnämnd

iaktta, alt befattningshavare vid länsstyrelse icke härtill förordnades i andra

fall än då så kunde ske utan eftersättande av befattningshavaren åvilande

tjänsteåligganden och sådant förordnande för vinnande av bästa möjliga resultat

av taxeringsarbetet prövades lämpligt. Det synes kunna ifrågasättas,

huruvida gällande praxis vid meddelande av ifrågakommande uppdrag står

i överensstämmelse med sålunda givna direktiv. Härtill kommer, att direktiven

icke äro tillämpliga i fråga örn uppdrag såsom taxeringskonsulenter.

Riksdagen har funnit vad i ärendet förekommit giva vid handen angelägen
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 212.

heten av att Kungl. Majit ägnar ifrågavarande spörsmål förnyad uppmärksamhet.

12:o)

Utbetalningen av vissa anslag till undervisningsväsendet.

Under ecklesiastikdepartementet, § 25, lia revisorerna till behandling upptagit

frågan örn formerna för utbetalande av de anslag till undervisningsväsendet

som hänföra sig till skolöverstyrelsens verksamhetsområde (Del I,

s. 170—175).

De för innevarande budgetår till olika ändamål inom undervisningsväsendet

beviljade anslagen uppgå till sammanlagt över 250 miljoner kronor. De

största av dessa anslag avse avlöningar och omkostnader vid de högre allmänna

läroverken, folk- och småskoleseminariema och folkskolinspektionen

samt statsbidrag till avlöningar åt lärare vid de kommunala läroverken och

folkskoleväsendet. Vidare märkas i detta sammanhang anslag till ett stort

antal anordningar i samband med folkundervisningen, såsom bidrag till inackordering

av skolbarn, anordnande av skolskjutsar, anordnande av skolbamsbespisning,

uppförande av undervisningslokaler samt bidrag till tjänstebostäder

för lärare.

Flertalet av nu nämnda anslag utbetalas av statskontoret och länsstyrelserna.

Skolöverstyrelsens medelsförvaltning är däremot begränsad till ett fåtal

mindre anslag, av vilka de största utgöras av överstyrelsens egna avlöningsoch

omkostnadsanslag. Under sistförflutna budgetår utbetalade skolöverstyrelsen

sammanlagt omkring 2 miljoner kronor.

Frågan örn en rationalisering av utbetalningsförfarandet på undervisningsväsendets

område upptogs till behandling av 1936 års sakkunniga för utredning

angående skolöverstyrelsens framtida organisation. I sitt den 13 juni

1938 avgivna betänkande förordade nämnda sakkunniga en centralisering

till skolöverstyrelsen av utbetalandet och redovisningen av samtliga de anslag

för undervisningsändamål, vilka dittills utbetalats och mot budgeten redovisats

av statskontoret och länsstyrelserna. Enligt de sakkunniga borde för

ändamålet en särskild kameral byrå inrättas hos skolöverstyrelsen.

I yttranden över kommitténs förslag tillstyrkte 16 länsstyrelser samt statskontoret

den föreslagna centraliseringen. Även skolöverstyrelsen tillstyrkte

det av de sakkunniga förordade förslaget. Överstyrelsen framhöll bland annat,

att överlåtandet åt en särskild byrå av alla dessa synnerligen omfattande

arbetsuppgifter uppenbarligen skulle komma att medföra en rätt betydande

avlastning i framför allt statskontorets och länsstyrelsernas samt i viss

mån även av riksräkenskapsverkets verksamhet.

Efter en närmare redogörelse för innehållet i nämnda remissyttranden ha

revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 212.

47

Undervisningsväsendet i vårt land har undergått och undergår alltjämt en

stark utveckling. Sålunda må nämnas, att de i riksstaten under åttonde huvudtiteln

uppförda anslag, vilka avse ändamål, hänförande sig till skolöverstyrelsen

såsom fackmyndighet, vuxit från cirka 25 miljoner kronor i riksstalen

för år 1914 till cirka 167 miljoner kronor budgetåret 1937/38 samt

över 250 miljoner kronor innevarande budgetår. En ytterligare stegring av utgifterna

för undervisningsväsendet torde dessutom av olika anledningar vara

att förvänta inom den närmaste tiden. Sålunda komma, bland annat, genomförandet

av det sjunde skolåret samt den stigande nativiteten att medföra

krav å ökad lärarpersonal. Även vissa föreslagna socialpedagogiska anordningar,

såsom fri skolmateriel och utvidgad skolbamsbespisning m. m., komma

i den mån de genomföras att medföra ökade utgifter på detta område.

Under § 44 i sin berättelse framhöllo 1938 års revisorer angående utgifterna

å vissa anslag till folkskoleväsendet bland annat de svårigheter, som förelåge

att på ett fullt tillfredsställande sätt överblicka den närmare dispositionen av

dessa avsevärda anslagsbelopp. På grund av att ett stort antal myndigheter

ägde verkställa utbetalningar från ifrågavarande anslag, förekomme nämligen

skiftande tillvägagångssätt beträffande såväl utbetalandet av medlen som

redovisandet av de gjorda utbetalningarna.

Med hänsyn till den betydande storleken av de medel, vilka anvisas för

nu ifrågavarande verksamhetsområde, framstår den nuvarande uppdelningen

av medelsförvaltningen på ett stort antal myndigheter — i detta fall icke

mindre än 27 — ur flera synpunkter såsom mindre lämplig. Så länge de

kamerala uppgifterna förbliva splittrade på ett flertal myndigheter, måste

otvivelaktigt betingelserna för enhetlighet vid tillämpningen av gällande avlöningsförfattningar

och kamerala utbetalnings- och redovisningsföreskrifter

anses ogynnsamma. En svaghet i det nuvarande systemet är även, att

möjlighet för revisionsmyndigheten att ingripa inträder alltför sent och först

sedan de felaktiga utbetalningarna pågått under längre tid. Vidare må framhållas

svårigheterna för skolöverstyrelsen, som såsom fackmyndighet har att

ansvara för skolväsendet, att med den nuvarande ordningen kunna erhålla

ingående upplysningar rörande de ekonomiska verkningarna av utfärdade

bestämmelser av olika slag.

Revisorerna vilja även i detta sammanhang erinra om att de flesta centrala

förvaltningsmyndigheter numera omhänderhava utbetalningen och redovisningen

av de anslag, vilka avse ändamål hänförliga till det förvaltningsområde,

vederbörande centrala myndighet företräder. Sålunda utbetalar fångvårdsstyrelsen

anslagen till olika fångvårdsändamål, försvarets civilförvaltning

det stora flertalet av de till de olika försvarsgrenarna anvisade anslagen,

medicinalstyrelsen ombesörjer utbetalandet av det övervägande antalet

anslag, vilka avse medicinalstaten samt hälso- och sjukvården, lantbruksstyrelsen

i stort sett samtliga anslag, vilka beröra styrelsens verksamhetsområde

etc. Enligt revisorernas mening måste det vara en avgjord fördel för

den centrala myndigheten alt själv ombesörja utbetalningen och redovisningen

av anslag inom sitt verksamhetsområde, enär myndigheten därigenom erhåller

möjlighet att på ett mera ingående sätt följa själva verksamheten. Skolöverstyrelsen,

som för närvarande har alt taga befattning med ett flertal

frågor av ekonomisk art, såsom löneklassplaceringar för lärare, uppgörande

och fastställande av förslag till stater, beslut angående fördelning av medel

lill underordnade myndigheter lii. lii., saknar med nuvarande organisation

möjlighet att på ett tillfredsställande sätt övervaka att av överstyrelsen

fattade beslut och lämnade direktiv verkligen bliva av de utbetalande myndigheterna

beaktade. Ej heller kan skolöverstyrelsen vid sina anslagsäskandcn

stödja sig på något eget räkenskapsmaterial med uppgifter rörande den

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Riksdagens skrivelse nr 212.

närmare dispositionen av de olika undervisningsanslagen. Med nu gällande

ordning saknar skolöverstyrelsen möjlighet att i erforderlig omfattning ingripa

för att rätta till uppkomna felaktigheter eller eljest vidtaga åtgärder för

att främja ett ändamålsenligt disponerande av de anvisade anslagsmedlen.

Man får icke heller bortse från att en direkt befattning med medelsförvaltningen

skulle vara ägnad att stärka skolöverstyrelsens kontakt med vederbörande

förvaltningsområden och skänka överstyrelsen ökade möjligheter till

kritisk granskning av anslagsäskanden och organisationsförslag berörande

dessa.

En centralisering till skolöverstyrelsen av skolväsendets kamerala uppgifter

skulle möjliggöra en önskvärd begränsning av länsstyrelsernas arbetsuppgifter.

Detta framhölls även av flertalet länsstyrelser i yttranden över det

år 1938 avgivna förslaget till omorganisation av skolöverstyrelsen. Sedan

dessa yttranden avgåvos, hava emellertid nya omfattande arbetsuppgifter tilldelats

länsstyrelserna, bland annat i samband med omläggningen av taxeringsorganisationen

och folkbokföringen, och ytterligare arbetsuppgifter torde

vara att förvänta med hänsyn till en blivande uppbördsreform. Erfarenheten

har visat, att länsstyrelserna icke alltid kunnat ägna granskningen och

utbetalningen av olika statsbidrag till undervisningsväsendet den omsorg som

varit önskvärd. Sålunda må nämnas, att enligt vad revisorerna inhämtat av

de vid granskningen av länsräkenskaperna inom riksräkenskapsverket framställda

revisionsanmärkningarna mer än tre fjärdedelar hänföra sig till utgifter

för folkskoleväsendet.

Såsom skolöverstyrelsen framhållit skulle en omläggning av utbetalningsförfarandet

medföra avsevärd lättnad även i de göromål, som åligga rektorerna,

därigenom alt dessa befriades från all befattning med uträkning och

utbetalning av löner till den vid läroanstalterna anställda personalen, ett arbete

som för närvarande i alltför hög grad inkräktar på deras huvuduppgift

som pedagogiska ledare. Jämväl folkskolinspektörerna skulle genom förslaget

beredas en välbehövlig lindring i det administrativa arbetet till fromma

för den egentliga inspektionsverksamheten.

På grund av vad .sålunda anförts anse revisorerna det vara ur flera synpunkter

önskvärt, att utbetalandet av de anslag till undervisningsväsendet,

vilka hänföra sig till skolöverstyrelsens verksamhetsområde, sker genom skolöverstyrelsens

försorg.

Yttranden ha avgivits av riksräkenskapsverket och skolöverstyrelsen (Del

II, s. 153—158). Styrelsen har anslutit sig till revisorernas förslag om centralisering

till en kameral byrå hos styrelsen av utbetalandet av de anslag till

undervisningsväsendet, vilka hänföra sig till styrelsens verksamhetsområde.

Förutsättning härför vore dock, framhåller styrelsen, att särskild för ändamålet

lämplig personal ställdes till styrelsens förfogande.

I sitt år 1938 avgivna betänkande förordade 1936 års sakkunniga för utredning

angående skolöverstyrelsens framtida organisation en centralisering

till styrelsen av utbetalandet och redovisningen av de anslag för undervisningsändamål,

vilka dittills utbetalats av statskontoret och länsstyrelserna.

De sakkunnigas förslag tillstyrktes i princip av flertalet länsstyrelser, statskontoret

och riksräkenskapsverket samt skolöverstyrelsen. Under erinran

härom och under framhållande av den stora ökning anslagen till skolväsendet

under senare år undergått ha nu revisorerna framhållit, att den alltjämt

s. 49 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 212.

49

förefintliga uppdelningen av medelsförvaltningen på ifrågavarande område

på ett stort antal myndigheter — icke mindre än 27 — ur olika synpunkter

måste betecknas såsom mindre lämplig. Vad revisorerna anfört rörande olägenheterna

med det rådande systemet har riksdagen funnit vara värt den

största uppmärksamhet. Riksdagen vill i detta sammanhang särskilt framhålla

den stora arbetsbörda med avseende å rent kameralt administrativa

uppgifter, som nu åvilar rektorer och folkskolinspektörer till men för deras

pedagogiska eller inspekterande verksamhet. Såväl skolöverstyrelsen som riksräkenskapsverket

ha i sina yttranden i anledning av revisorernas uttalanden

tillstyrkt den av revisorerna förordade centraliseringen av utbetalningen av

här avsedda anslag. Riksdagen har funnit angeläget att denna fråga ägnas

fortsatt uppmärksamhet och vill — då de förhållanden som lågo till grund

för det år 1938 avgivna förslaget i ämnet i åtskilliga avseende torde hava

ändrats —- för sin del förorda, att möjligheterna till en rationalisering göras

till föremål för förnyad undersökning.

Under åberopande av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Kungl.

Majit ville efter erforderlig utredning taga under övervägande åtgärder i det

av revisorerna angivna syftet.

13:o)

Arbetsbalansen inom lantmäteriväsendet.

Under jordbruksdepartementet, § 29, ha revisorerna påtalat den föreliggande

arbetsbalansen vid lantmäterikontoren och i lantmäteridistrikten (Del

I, s. 185—188).

Revisorerna ha vid besök å vissa lantmäterikontor inhämtat, att arbetsmängden

redan år 1934 såväl i lantmäteridstrikten som vid lantmäterikontoren

uppnått en sådan storlek, att den icke kunde nöjaktigt medhinnas.

Arbetsuppgifterna hade under de följande åren ökat.

Revisorerna ha i tablåer (s. 186—188) närmare belyst arbets- och personalförhållandena

dels vid lantmäterikontoren och dels i lantmäteridistrikten

efter år 1939. Av nämnda tablåer framginge, framhålla revisorerna, att antalet

nytillkommande förrättningar och ärenden efter en tillfällig nedgång

i början av kriget de senaste åren visat en kraftig stegring. Arbetsbalansen i

lantmäteridistrikten utgjorde sålunda 16 200 förrättningar vid utgången av

år 1944. Enligt vad revisorerna inhämtat har under år 1945 antalet ärenden

både vid lantmäterikontor och i lantmäteridistrikt ytterligare ökat och balansen

i samband därmed stigit. Härtill komme att s. k. samhällsmätningar tilltagit

i en omfattning, som icke kunnat förutses.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, förefinnes inom lantmäteriväsendet

en betydande arbetsbalans. Efter krigets slut har man sannolikt

att räkna med en ökad lantmäteriverksamhet beroende på bland annat, att

byggnadsverksamheten torde få en större omfattning. Därest balansen 1''ort
Bihang

till riksdagens protokoll 1946. 14 samt. Nr 212. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Riksdagens skrivelse nr 212.

farande växer, kommer detta att medföra avsevärda olägenheter för sakägarna,

bland annat vid ordnandet av fastighetskredit.

Orsaken till den nuvarande arbetsbalansen torde främst vara att hänföra

till bristen på personal. Enligt revisorernas mening bör emellertid undersökas,

örn icke åtgärder i rationaliserande syfte jämväl skulle kunna bidraga

till att nedbringa balansen. Det torde sålunda kunna ifrågasättas, om icke det

omständliga förfaringssättet vid avstyckningsförrättningarna kunde väsentligt

förenklas. Vidare bör undersökas, huruvida icke sämjedelningar skulle

kunna legaliseras utan fullständigt skiftesförfarande. Revisorerna anse det

icke heller osannolikt att även andra åtgärder i rationaliseringssyfte skulle

kunna vidtagas, exempelvis åtgärder för undvikande av dubbelarbete på

lantmäterikontoren m. m.

Revisorerna äro givetvis medvetna om att vad här ovan berörts kommer

att bliva föremål för behandling i samband med den fortsatta handläggningen

av fastighetsbildningssakkunnigas förslag samt vid den nu pågående utredningen

angående lantmäteripersonalens organisation och avlöningsförhållanden.

Med hänsyn emellertid till den betydande arbetsbalans, som redan

nu föreligger och som med sannolikhet kommer att än ytterligare ökas, anse

revisorerna det vara av synnerlig vikt, att de åtgärder, som befinnas lämpliga

och kunna genomföras utan att föregripa resultatet av dessa utredningar,

snarast möjligt vidtagas i syfte att avhjälpa här ovan påtalade missförhållanden.

Yttrande har avgivits av lantmäteristyrelsen (Del II, s. 165—168).

Av den av revisorerna lämnade redogörelsen framgår, att en betydande arbetsbalans

föreligger inom lantmäteriväsendet. Revisorerna lia såsom orsak

till arbetsbalansen i första hand angivit rådande personalbrist, men även ifrågasatt,

bland annat, huruvida icke balansen delvis är att hänföra till det i

vissa avseenden omständliga förfaringssättet vid avstycknings- och skiftesförrättningarna.

Enligt riksdagens mening är den föreliggande arbetsbalansen ägnad att ingiva

allvarliga betänkligheter. Förfaringssättet vid avstyckningsförrättningar

liksom spörsmålen om legalisering av sämjedelningar utan fullständigt skiftesförfarande

lära, såsom lantmäteristyrelsen framhållit i sitt yttrande, bliva

föremål för prövning i samband med pågående lagstiftningsarbete på grundval

av fastighetsbildningssakkunnigas förslag. Jämväl frågorna om lantmäteripersonalens

organisation och avlöningsförhållanden äro, såsom revisorerna

framhållit, föremål för utredning. Det framstår för riksdagen som angeläget,

att ett ställningstagande till dessa spörsmål äger rum snarast möjligt.

I likhet med revisorerna har emellertid riksdagen funnit sig böra förorda

att en undersökning verkställes rörande möjligheterna att utan föregripande

av ett slutligt ställningstagande till berörda spörsmål genomföra sådana

mer provisoriska åtgärder, som kunna vara ägnade att nedbringa arbetsbalansen

på förevarande område.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit ville taga under övervägande åtgärder

i av revisorerna angivet syfte.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 212.

51

14 :o)

Statskontrollen å krigsmaterieltillverkningen.

Under handelsdepartementet, § 30, ha revisorerna ifrågasatt krigsmaterielinspektionens

bibehållande (Del I, s. 189—191).

Enligt den 20 juni 1935 (nr 395 och 396) utfärdade författningar må krigsmateriel

icke tillverkas i riket utan Konungens tillstånd. Tillverkningen skall

stå under kontroll av krigsmaterielinspektionen inom handelsdepartementet.

Utöver den egentliga statskontrollen över krigsmaterieltillverkningen regleras

kontrollverksamheten dels av kungörelsen den 5 juni 1936 (nr 250) med

bestämmelser angående verksamhet såsom agent för tillverkare av krigsmateriel

m. m., dels ock av förordningen den 19 maj 1939 (nr 174) angående

tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel.

Sedan besparingsberedningen ifrågasatt, huruvida den speciella kontroll,

som krigsmaterielinspektionen utövade, i dåvarande läge borde bibehållas,

förordades i propositionen nr 136 till 1942 års riksdag angående anslag till

utövande av statskontroll å krigsmaterieltillverkningen, att inspektionen tills

vidare bibehölles.

Revisorerna, som framlagt en tablå över krigsmaterielinspektionens verksamhet

under åren 1935—1945, ha gjort följande allmänna uttalande.

Av förestående redogörelse framgår, att krigsmaterielinspektionens verksamhet

under de senaste åren varit av ytterst ringa omfattning. Detta beror

i första hand på krigsförhållandena, under vilka den svenska exporten nedgått

till ett minimum. Ehuru det kan förväntas, alt antalet av krigsmaterielinspektionen

handlagda ärenden efter fredsslutet ånyo kommer att växa, bör

enligt revisorernas mening undersökas, huruvida den arbetsbörda, som kan

komma att åvila inspektionen, verkligen kräver en särskild institution eller

örn icke dessa arbetsuppgifter i stället kunna överflyttas till annat lämpligt

organ.

Yttranden ha avgivits av krigsmaterielinspektionen, krigsmaterielverket och

kommerskollegium (Del II, s. 168—172).

Riksdagen delar revisorernas uppfattning att en undersökning bör komma

till stånd rörande den lämpligaste formen för utövandet av den kontroll med

avseende å krigsmaterieltillverkningen, som nu ombesörjes av krigsmaterielinspektionen.

Riksdagen får därför anhålla, att Kungl. Majit ville verkställa

utredning av frågan om formerna för utövandet av statskontrollen å krigsmaterieltillverkningen.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Riksdagens skrivelse nr 212.

15:o)

Iakttagelser beträffande kaninavelslånefonden med flera fonder. Redogörelse

för jordförmedlingsfonden med flera fonder. Vissa iakttagelser beträffande

allmänna och norrländska nyodlingsfonderna. Rederilånefonden.

Statlig långivning för industriell verksamhet. Iakttagelse beträffande vissa

kristidsfonder m. m. Iakttagelser beträffande statens utlåningsverksamhet

och fondförvaltning m. m.

Under statens fondförvaltning, §§ 33—39, ha revisorerna redogjort för

sina gjorda iakttagelser beträffande vissa statliga fonder.

Iakttagelser beträffande kaninavelslånefonden

med flera fonder (Del I, s. 200—203).

Under denna punkt ha revisorerna redogjort för i vilken utsträckning kaninavelslånefonden,

fjåderfälånefonden och kalkbrukslånefonden under senare

år anlitats. Revisorerna ha funnit av de inhämtade uppgifterna framgå, att

utlåning från nämnda fonder antingen förekommit i mycket ringa utsträckning

eller ock under de senaste åren avsevärt nedgått. Med anledning därav

ha revisorerna ansett böra undersökas, huruvida ifrågavarande fonder ha

någon uppgift att fylla, som motivera deras bibehållande.

Yttrande har avgivits av lantbruksstyrelsen (Del II, s. 176), som för sin

del intet haft att erinra mot ifrågavarande fonders avveckling.

Redogörelse för jordförmedlingsfonden med flera fonder

(Del I, s. 203—208).

Under denna punkt ha revisorerna till en början redogjort för omfattningen

av den låneverksamhet, som bedrivits med anlitande av jordförmedlingsfonden

och Norrbottens nybyggnadslånefond. Framlagda sifferuppgifter

utvisa, att, åtminstone under de sju senast förflutna budgetåren, lån i

mycket ringa utsträckning utlämnats från omnämnda fonder. Reträffande

den sistnämnda av de båda fonderna lia revisorerna erinrat örn en annan

form för ekonomisk hjälp åt ifrågavarande nvbyggesinnehavare, nämligen

de förbättringsbidrag samt nybyggnads- och förbättringslån för bostadsbyggnadsföretag

på landsbygden, varom bestämmelser meddelats i kungörelsen

den 22 juni 1939, nr 464. Vidare erinras om den möjlighet att förvärva nya

egnahem, som tillskapats genom den statliga egnahemsverksamheten.

Härefter ha revisorerna redogjort för i vilken utsträckning statsbidrag

under budgetåren 1933/34—1944/45 utbetalats till väg- och flottledsbyggnader

å skogar i enskild ägo. De här framlagda sifferuppgifterna utvisa en

tämligen omfattande bidragsverksamhet, som under de fyra sistförflutna

budgetåren tilltagit.

Slutligen ha revisorerna lämnat en översikt över den år 1941 inrättade

skogsvägslåne]onden och dess anlitande.

Revisorerna ha icke gjort något särskilt uttalande under denna punkt.

Yttrande har avgivits av egnahemsstyrelsen (Del II, s. 177 och 178).

s. 53 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 212.

53

Vissa iakttagelser beträffande allmänna och norrländska

nyodlingsfonderna (Del I, s. 208—211).

I syfte att befordra uppodling av till åker lämplig mark inrättades från

år 1906 den norrländska nyodlingsfonden samt från 1914 allmänna nyodlingsfonden,

den senare avsedd för södra och mellersta Sverige.

Gällande villkor för lån från allmänna nyodlingsfonden äro intagna i kungörelsen

den 21 augusti 1925 (nr 396) med däri vidtagna ändringar (nr 300/

1930 och 637/1937).

Fondens ändamål är sedan år 1925 tvåfaldigt, nämligen dels att befrämja

uppodling av jord (genom nyodlingslån) och dels afl befordra en rationell

beteskultur å icke odlad jord (genom betesförbättringslån), allt beträffande

andra delar av landet än Norrland och Dalarna.

Gällande villkor för lån från norrländska nyodlingsfonden återfinnas i

kungörelsen den 11 juni 1926 (nr 204) med däri vidtagna ändringar (nr

301/1930 och 638/1937). Fonden avser nyodlingsföretag och betesförbättringar

inom Norrland och Dalarna.

Genom beslut av 1927 års riksdag har för befrämjande av nyodling och

betesförbättring å vissa mindre jordbruk tillkommit en annan form för statens

medverkan nämligen direkta statsbidrag utan återbetalningsskyldighet.

Bestämmelser härom utfärdades i kungörelsen den 20 maj 1927 (nr 206)

angående statsbidrag till nyodling och betesförbättring å ofullständiga jordbruk,

vilken trädde i kraft den 1 januari 1928. Denna kungörelse har sedermera

ersatts av kungörelsen den 12 oktober 1934 (nr 498) angående statsbidrag

till jordförbättring å ofullständiga jordbruk och denna i sin tur av

kungörelsen den 30 juni 1939 (nr 466) angående statsbidrag till förstärkning

av ofullständiga jordbruk m. m. (ändr. nr 398/1945), vilken fortfarande är

gällande. Statsbidraget avser bland annat åtgärder för uppodling till åker av

därför lämplig odlingsbar jord (nyodlingsbidrag) och för befordrande av rationell

beteskultur (betesförbättringsbidrag).

Omfattningen av de för nyodling och betesförbättring kalenderåren 1927

—1944 utlämnade lån och bidrag ha revisorerna belyst i en sammanställning

(Del I, s. 210—213).

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Den gjorda utredningen visar, att tillkomsten av statsbidrag till nyodling

och betesförbättring medfört en så kraftig minskning av behovet av lån för

samma ändamål, att lånerörelsen numera praktiskt taget har upphört. Salunda

har, vad nyodlingslånen angår, under de sista fem kalenderåren lån

från allmänna nyodlingsfonden utlämnats endast under två år samt från

norrländska nyodlingsfonden under tre år, och de utlämnade lånen hava

uppgått till helt obetydliga belopp. Beträffande betesförbättringslånen ha

under samma femårsperiod från allmänna nyodlingsfonden ultämnats lån

under fyra år — till obetydliga belopp — medan från norrländska nyodlingsfonden

intet lån utlämnats.

Vid nu angivna förhållanden synes det revisorerna böra tagas under övervägande,

huruvida skäl föreligga att längre bibehålla ifrågavarande fonder.

Yttrande har avgivits av lantbruksstyrelsen (Del II, s. 178 och 179), som

funnit ifrågavarande fonder utan större olägenheter kunna avvecklas, där
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Riksdagens skrivelse nr 212.

est tillräckliga anslag komme att stå till förfogande för utlämnande av statsbidrag

till nyodlings- och betesförbättringsföretag. Frågan om dessa fonders

avveckling borde tagas i övervägande i samband med en allmän översyn av

de statliga utlåningsfonderna.

Rederilånefonden (Del I, s. 211—221).

Efter en närmare redogörelse för utvecklingen av den statliga kreditgivningen

för rederinäringen ha revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Genom inrättande år 1903 av rederilånefonden vidtogos från statsmakternas

sida de första mera betydelsefulla åtgärderna i syfte att skapa nödigt

kreditunderlag till stödjande och utvecklande av den svenska sjöfartsnäringen.

Vid fondens tillkomst uttalades, att den huvudsakligen vore avsedd

att uppmuntra skeppsfarten på utrikes orter och särskilt i avlägsna farvatten,

men att även rederiföretag för inrikes sjöfart undantagsvis finge understödjas

med lån ur fonden. Något hinder mot beviljande av lån till förvärvande

av gammalt tonnage fanns icke heller. Under en följd av år kom

därför rederilånefonden att utgöra den viktigaste statliga kreditförmedlaren

för den svenska rederinäringen. Sedermera hava, såvitt angår låneformer under

statens medverkan, ytterligare åtgärder vidtagits speciellt för rederinäringens

kapitalförsörjning. År 1929 inrättades sålunda under statlig garanti

Svenska skeppshypotekskassan. Dessutom hava tvenne utlåningsfonder tillskapats,

nämligen sekundärlånefonden för rederinäringen den 1 juli 1936

och lånefonden för den mindre skeppsfarten den 1 juli 1939. Ovan har redogjorts

för, hurusom redan i samband med inrättandet av skeppshypotekskassan

farhågor uttalades för att en viss konkurrens mellan denna och rederilånefonden

skulle uppstå. Detta problem löstes sedermera genom införandet

i rederilånekungörelsen av en bestämmelse örn att lån icke ringö utlämnas

från rederilånefonden för ändamål, som lågo inom ramen för kassans

verksamhet och lämpligen borde tillgodoses genom lån från kassan. Genom

tillkomsten av de båda övriga utlåningsfonderna, varigenom sekundärkrediten

och den mindre sjöfarten speciellt tillgodosågos, kom rederilånefondens

verksamhetsområde att än ytterligare beskäras.

Tillkomsten av nu nämnda nya kreditmöjligheter för rederinäringen jämte

de större möjligheterna att få kredit på den privata lånemarknaden hava

medverkat till att rederilånefondens betydelse såsom kreditförmedlare alltmer

avtagit. Sålunda framgår av den av revisorerna verkställda utredningen,

att sedan år 1937 intet nytt lån utlämnats från fonden samt att det sista

utestående lånet inlöstes under budgetåret 1940/41. För närvarande står sålunda

fondens hela kapitalbehållning — omkring 7 miljoner kronor — disponibel

för ny långivning. Erinras må även, att på grund av beslut av riksdagen

överföring av disponibla medel från fonden för tillgodoseende av

andra ändamål i olika sammanhang vidtagits. Sålunda överfördes i samband

med inrättandet av sekundärlånefonden för rederinäringen och lånefonden

för den mindre skeppsfaxden 5,5 miljoner kronor till dessa. Vidare

togos under budgetåret 1939/40 av fondens tillgångar icke mindre än 8 miljoner

kronor i anspråk för statsregleringen. I samband med tillkomsten år

1940 av en statlig utlåningsfond för anskaffande av gasgeneratorer för vissa

fartyg överfördes till denna fond ett belopp av 1 500 000 kronor.

Såsom revisorerna ovan visat, har rederilånefonden av olika anledningar

icke kommit att tagas i anspråk för de ändamål, för vilka den ursprungligen

inrättats. Det kan därför ifrågasättas, om fonden numera har någon uppgift

att fylla. Vidare måste det anses mindre lyckligt, att med varandra kon
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 212.

55

kurrerande statliga kreditförmedlare finnas vid sidan av varandra. Enligt

revisorernas mening bör fördenskull undersökas, om icke rederilånefonden

helt bör avvecklas, i samband varmed även synes böra utrönas, i vad mån

en förenkling av kreditorganisationen på förevarande område låter sig göra.

Yttranden hava avgivits av statskontoret och kommerskollegium (Del II,

s. 179—186).

Statskontoret har ej funnit något vara att erinra mot en avveckling av

rederilånefonden. Kommerskollegium däremot har, efter hörande av Sveriges

redareförening, Sveriges segelfartygsförening och styrelsen för Svenska

skeppshypotekskassan, icke funnit tillrådligt att indraga rederilånefonden.

För att fonden vid uppkommande behov måtte kunna fylla sitt ändamål

borde snarare övervägas, huruvida icke dess kapitaltillgång borde ökas.

Statlig långivning för industriell verksamhet (Del I, s.

221—228).

Efter att ha lämnat en översikt över utvecklingen av den statliga låneverksamheten

på industriens och hantverkets område lia revisorerna gjort följande

allmänna uttalande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår hava av staten eller med statens

medverkan skapats flera lånemöjligheter för utövare av industriell verksamhet.

För närvarande finnas sålunda för detta ändamål fyra lånefonder

jämte ett av staten bildat och kontrollerat kreditinstitut. Från dessa hava lån

utgått för finansiering av såväl industri — i första hand den mindre eller medelstora

industrien — som hantverk. Vidare hava å driftbudgeten anvisats

medel för hithörande ändamål, i det att från reservationsanslaget till åtgärder

för arbetsmarknadens reglering medel till betydande belopp utgått till företagarföreningarna

för möjliggörande av kreditgivning från dessa föreningars

sida.

Förhållandena kunna emellertid enligt revisorernas uppfattning knappast

motivera, att ett flertal statliga låneformer för likartade ändamål på detta sätt

finnas vid sidan av varandra. Sålunda beviljar Kungl. Maj :t lån ur manufakturförlags-

och industrilånefonderna, medan kommerskollegiet beviljar lån

ur statens hantverkslånefond och riksbankens avdelningskontor ur fonden

för hantverks- och småindustrikredit. De för företagarföreningarnas låneverksamhet

avsedda medlen fördelas av Kungl. Majit på respektive föreningar.

Härtill kommer AB Industrikredits verksamhet. För staten måste

denna splittring av låneverksamheten på ett flertal myndigheter i fråga om

såväl prövningen av låneärendena som medlens förvaltning innebära ett icke

oväsentligt merarbete, varjämte den nödiga överblicken av låneverksamheten

försvåras. Att lånen beviljas av olika låneorgan kan föranleda oenhetlig

praxis, som i sin ordning kan tänkas medföra icke önskvärda förskjutningar

i användningen av de skilda lånefermema.

Ur flera synpunkter framstår sålunda en förenkling av låneorganisationen

på detta område såsom önskvärd. Det bör därför övervägas, huruvida icke

statens låneverksamhet på industriens och hantverkets område bör organiseras

mera enhetligt.

Yttranden hava avgivits av statskontoret, kommerskollegium, riksbanksfullmäktige

och småföretagsutredningen (Del II, s. 186—191).

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Riksdagens skrivelse nr 212.

Iakttagelserbeträffande vissa kristids fonder m. m.

(Del I, s. 228—232).

Enligt beslut av 1934 års riksdag inrättades en lånefond, benämnd vedeldningslånefonden,

som skulle förvaltas av statskontoret och varifrån lån finge,

i mån av tillgång, utlämnas till landsting, kommuner och enskilda för främjande

av utbyte av kokspannor mot vedpannor eller inmontering av förugnar

vid förefintliga värmeanläggningar ävensom för installering av vedpannor

i stället för kokspannor vid nya värmeanläggningar. Från och med

budgetåret 1938/39 redovisas de för nu ifrågavarande ändamål avsedda medlen

under fonden för låneunderstöd under benämningen »Lån till anordnande

av värmeanläggningar för vedeldning».

Genom beslut av 1940 års urtima riksdag anvisades under fonden för låneunderstöd

ett reservationsanslag av 750 000 kronor för »/dn till främjande

av användningen av inhemskt motorbränsle m. m.». För samma ändamål

anvisade 1941 års riksdag såsom kapitalinvestering i fonden ett reservationsanslag

av 500 000 kronor. 1945 års riksdag medgav, att det för budgetåret

1941/42 anvisade anslaget må disponeras även under nu löpande budgetår.

Till åtgärder för ökad användning av inhemskt motorbränsle m. m. ha

dessutom vid olika tillfällen, senast å riksstaten för budgetåret 1943/44, under

elfte huvudtiteln anvisats reservationsanslag, avseende bland annat statsbidrag

till kolugnsanläggningar, för kolningskurser, för vissa undersökningar

rörande ersättningsbränslen samt för bekostande av konstruktiva och experimentella

arbeten i fråga om kolugnar och utvinning av biprodukter från

dessa.

1940 års urtima riksdag beslöt vidare inrättande av en statens lånefond

för anskaffande av gasgeneratorer för vissa fartyg ävensom en statlig utlåningsfond,

benämnd lånefonden för inköp av gasgeneratorer för fiskebåtar.

I anslutning till inrättandet av sistnämnda lånefond anvisades ett reservationsanslag

å 1 150 000 kronor till bidrag till anskaffande av gasgeneratorer

för fiskebåtar m. m.

Efter en redogörelse för nu nämnda tåne- och bidragsverksamhet ha revisorerna

uttalat, att omförmälda fonder, vilka inrättats i samband med

vissa krisförhållanden, icke tagits i anspråk i den utsträckning, som förutsetts.

Med hänsyn härtill borde utredas, huruvida icke dessa fonder kunde

avvecklas.

Yttranden hava avgivits av byggnadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium

och statens bränslekommission (Del II, s. 191—195).

Sammanfattningsvis ha revisorerna beträffande sina iakttagelser med avseende

å i det föregående berörda statliga utlåningsfonder och i samband

därmed stående statlig utlåningsverksamhet anfört följande.

De åtgärder, vilka av statsmakterna tid efter annan företagits i syfte att

genom beredande av nödigt kreditunderlag befrämja näringslivet m. m., hava

i allmänhet tagit sig uttryck i att särskilda lånefonder bildats. De statliga

utlåningsfondema utgöra för närvarande icke mindre än 59. Även under

fonden för låneunderstöd redovisas medel, vilka anvisats för olika här av
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 212.

57

sedda ändamål. Statlig långivning av samma art förekommer även från vissa

s. k. diversemedelsfonder. Vidare förekommer långivning från anslag å driftbudgeten.

Slutligen bör i detta sammanhang erinras om att genom statlig

medverkan i forin av aktieteckning eller på annat sätt tillskapats ett antal

speciella kreditinstitut.

Mot den sålunda konstaterade splittringen i avseende på medelsanvisningen

svarar i många fall en motsvarande oenhetlighet i avseende på förvaltningen

av de olika fonderna m. m. och beviljandet av lån. Fonder för närbesläktade

ändamål förvaltas sålunda i många fall av skilda myndigheter,

liksom ifrågakommande lån beviljas av olika statliga organ.

För staten måste denna splittring av låneverksamheten på ett flertal myndigheter

i fråga om såväl prövningen av låneärendena som medlens förvaltning

innebära ett icke oväsentligt merarbete, varjämte den nödiga överblicken

av låneverksamheten försvåras. Att lånen beviljas av olika låneorgan

kan föranleda oenhetlig praxis, som i sin ordning kan tänkas medföra icke

önskvärda förskjutningar i användningen av de skilda låneformerna.

Mellan olika låneformer föreligga understundom även så obetydliga eller

svåröverskådliga nyanser i avseende på det ändamål, som må befrämjas,

liksom i avseende på lånevillkoren, att överblicken över tillgängliga kreditmöjligheter

i avsevärd grad måste försvåras för de lånesökande.

Revisorerna hava konstaterat, att vissa lånefonder av olika anledningar

endast i ringa utsträckning tagits i anspråk för avsett ändamål. En liknande

iakttagelse gjordes även av 1944 års revisorer. Till en del synes detta sammanhänga

med att under tillfälligt rådande konjunkturer fonder skapats,

som sedan ändrade förhållanden inträtt icke längre haft någon uppgift att

fylla. En annan orsak torde vara att lånefonder inrättats för tillgodoseende

av i stort sett samma ändamål som redan befintliga fonder. Genom att nyinrättade

fonder bättre anpassats till de aktuella lånebehoven hava de äldre

fondernas betydelse i motsvarande mån minskat. Revisorerna hava vidare

uppmärksammat, att utlåningen från vissa fonder i stort sett upphört, sedan

för samma ändamål anvisats medel även å driftbudgeten i form av statsbidrag.

De gällande lånevillkoren — framför allt den tillämpade räntesatsen

— hava vidare bidragit till den nu antydda utvecklingen. Genom att lån å

den allmänna marknaden för närvarande kunnat erhållas på fördelaktigare

villkor hava nämligen i många fall de statliga lånen icke blivit så begärliga.

I detta sammanhang vilja revisorerna även framhålla det mindre lämpliga

ur såväl redovisningssynpunkt som eljest i att utlåningsrörelse för här

avsedda ändamål bedrives från vissa s. k. diversemedelsfonder. För tillgodoseende

av dessa lånebehov böra i stället inrättas särskilda utlåningsfonder.

Liknande synpunkter göra sig gällande beträffande den långivning, som

för närvarande sker från vissa riksstatsanslag.

De iakttagelser, för vilka ovan i stora drag redogjorts, hava givit revisorerna

det intrycket, att en allmän översyn snarast borde komma till stånd

av den .statliga kreditgivning, varom här är fråga. Härvid torde särskilt böra

undersökas möjligheterna till samordning och rationalisering av den statliga

kreditgivningen, så att — därest icke särskilda skäl föranleda annan ordning

— för ett och samma ändamål inrättas allenast en fond.

Revisorerna hava ansett sig icke heller kunna förbigå frågan, huruvida

icke den kreditgivning, sorn för närvarande sker genom statliga lånefonder

eller andra motsvarande anordningar, i .stället skulle kunna ordnas genom

de vanliga kreditinstituten med .statlig medverkan i lämplig form. I detta

sammanhang har framkommit förslag, att staten skulle kunna lämna horgen

på utlämnade lån. Revisorerna anse sig icke kunna taga ställning till

Bihang lill riksdagens protokoll 1''Jåf). l/t sand. Nr ‘.lid. 5

opaginerad Kontrollera mot PDF

58

Riksdagens skrivelse nr 212.

lämpligheten av en sådan anordning, vars förverkligande måste föregås av

en grundlig prövning. Det synes emellertid sannolikt, att den statliga stödverksamheten

genom en sådan anordning skulle på visst sätt bliva mera

effektiv. Allmänheten torde äga en mycket ofullständig kännedom om förefintliga

statliga lånemöjligheter. Såsom tidigare berörts försvårar vidare den

rådande splittringen på olika fonder m. m. översikten över de olika till buds

stående hjälpmöjligheterna. För de lånesökande vore det givetvis ur praktisk

synpunkt enklare att kunna vända sig till de lokala kreditinstitut, vilka de

vanligen anlita, än att ansöka om lån hos central statlig myndighet.

På grundval av gjorda iakttagelser beträffande ett flertal statliga utlåningsfonder

ha revisorerna ansett sig kunna konstatera behovet av en översyn

över den statliga utlåningsverksamheten i —- bortsett från vissa spörsmål av

budgetteknisk natur — huvudsakligen två hänseenden. Sålunda ha revisorerna

ansett en omprövning rörande nödvändigheten att bibehålla vissa lånefonder

erforderlig. Vidare har påtalats rådande splittring med avseende å

medelsanvisning och fondförvaltning samt därmed sammanhängande oenhetlighet

i fråga om beviljandet av lån.

Vad först angår frågan huruvida icke vissa lånefonder numera skulle

kunna avvecklas synes av revisorerna verkställd utredning giva vid handen,

att förutsättningar för en avveckling föreligga beträffande åtskilliga av de av

revisorerna omnämnda fonderna. Vederbörande i ärendet hörda myndigheter

ha också vitsordat, att en dylik avveckling synes möjlig i fråga örn t. ex. statens

kaninavelslånefond, statens fjäderfälånefond, statens kalkbrukslånefond,

allmänna och norrländska nyodlingsfonderna samt lånefonden för anskaffande

av gengasgeneratorer. Beträffande vissa andra av revisorerna berörda

lånefonder åter har från myndigheternas sida en viss tveksamhet rörande

lämpligheten av en avveckling försports.

Revisorernas redogörelser avse allenast ett fåtal av de till icke mindre än

59 uppgående statliga lånefonderna. Det synes icke otänkbart, att efter närmare

undersökning förutsättningar visa sig föreligga att avveckla jämväl

vissa andra fonder av här avsedd karaktär.

Även om en omprövning av behovet av nu anordnad utlåningsverksamhet

skulle leda till avveckling av en del utlåningsfonder, torde den av revisorerna

ifrågasatta undersökningen rörande möjligheterna till samordning och rationalisering

av den statliga utlåningsverksamheten vara motiverad. I fråga örn

utlåningsverksamheten på hantverkets och småindustriens område har en särskild

utredning -— den s. k. småföretagsutredningen — enligt givna direktiv

att överväga en sammanslagning av de för småföretagen avsedda lånefonderna.

Av bankofullmäktiges i ämnet avgivna yttrande framgår vidare, att

frågan örn statens utlåningsfonder i sin helhet lärer vara föremål för uppmärksamhet

från 1945 års bankkommittés sida. Ehuru sålunda den av revisorerna

såsom önskvärd ansedda översynen åtminstone i viss utsträckning

synes vara i gång har riksdagen i förevarande sammanhang icke velat underlåta

att understryka revisorernas uttalande örn önskvärdheten av att söka

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 212.

59

åstadkomma större enhetlighet och längre gående rationalisering av den statliga

kreditgivning, varom här är fråga.

Åberopande det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta

verkställa en allmän översyn av statens här ifrågavarande utlåningsverksamhet

och fondförvaltning.

Stockholm den 11 juni 1946.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.