Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1945—den 30 juni 1946.

1947-07-05 · 57 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 42 av 57 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1947:329, Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1945—den 30 juni 1946.

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse nr 329.

Nr 329.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år

1946 församlade revisorers berättelse angående verkställd

granskning av statsverkets jämte därtill hörande

fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden

den 1 juli 1945—den 30 juni 1946.

(Statsutskottets utlåtande nr 128.)

Till KONUNGEN.

Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer rörande

verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,

styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1945—den 30 juni 1946

uti avgiven berättelse anmält samt vederbörande verk och myndigheter uti

däröver avgivna förklaringar hos Kungl. Maj:t andragit, får riksdagen i

nedannämnda ärenden anföra följande.

Ilo)

Önskemål beträffande riksdagens revisorers arbete.

Det statliga revisionsväsendet.

Under riksdagens revisorers verksamhet, § 1 resp. under finansdepartementet,

§ 33, ha revisorerna behandlat vissa spörsmål, som sammanhänga

med dels revisorernas egen granskningsverksamhet, dels det statliga revisionsväsendet

i övrigt (Del I, s. 2—5 resp. s. 184—191).

önskemål beträffande riksdagens revisorers arbete.

Revisorerna erinra inledningsvis om att revisorernas arbete under senare

år företett en kraftig stegring. Det oaktat har någon egentlig förstärkning av

revisorernas organisation icke genomförts. I syfte att underlätta arbetet ha

dock tidigare vissa åtgärder vidtagits. Genom beslut av 1924 och 1925 års

riksdagar utsträcktes sålunda tiden för revisionsförrättningen från två till tre

månader. Riksdagen beslöt vidare år 1937 att godkänna en av revisorerna

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 329.

7

föreslagen ändring i instruktionen för riksdagens revisorer av innebörd, att

dessa skola sammankallas till konstituerande sammanträde, så snart val av

revisorer förrättats. Syftet härmed var att skapa möjlighet för revisorerna

att, redan då riksdagen var samlad, officiellt sammanträda för att därvid

utse sekreterare och organisera arbetet.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Till följd av statsförvaltningens alltjämt fortgående utvidgning och ökade

svåröverskådlighet har även revisorernas arbetsområde blivit större, samtidigt

som erforderliga undersökningar blivit alltmer arbets- och tidskrävande.

De hittills vidtagna åtgärderna för att underlätta revisorernas arbete

äro därför icke längre till fyllest. Det har visat sig allt svårare att medhinna

arbetet på den korta tid av tre månader, varunder revisorerna äro

samlade, och revisorernas behandling av frågorna blir i alltför hög grad

koncentrerad till de sista veckorna före berättelsens avgivande. En del spörsmål

måste också avskrivas eller uppskjutas till ett följande år, emedan erforderlig

utredning icke hinner slutföras.

Därest revisorerna skola kunna fullgöra sina arbetsuppgifter, framstår det

såsom nödvändigt, att i varje fall kansliets verksamhet omlägges. Kansliet

bör kunna träda i funktion vid en betydligt tidigare tidpunkt än som nu sker,

så att mera arbets- och tidskrävande utredningar i god tid kunna fullgöras

av kanslipersonalen. Det synes icke heller föreligga något hinder för

att revisorerna väljas vid början av riksdagen, exempelvis samtidigt med

val till utskotten, samt att revisorerna vid konstituerande sammanträde omedelbart

efter valet utse viss kanslipersonal, som på ett tidigt stadium får i

uppdrag att verkställa dylika utredningar. Kostnaderna härför torde väsentligen

uppvägas av minskade utgifter för extra personal, som nu i stor

utsträckning måst anlitas för att utredningarna skola i tid hinna slutföras.

Revisorerna vilja med anledning härav framhålla önskvärdheten av att

val av revisorer förrättas vid en tidigare tidpunkt under riksdagen än som

skett under senare år.

Såsom ovan nämnts skall enligt § 72 riksdagsordningen revisionsförrättningen

taga sin början å dag, som i instruktionen bestämmes, och inom tre

månaders tid vara fullbordad. Denna bestämmelse, som synes vila på förutsättningen

att revisionsverksamheten förlöper i ett enda sammanhang,

har visat sig vara mindre lämplig. Av flera skäl skulle det vara önskvärt,

om förrättningen kunde fördelas på två tidsperioder, mellan vilka ett uppehåll

skulle äga rum. En ändring av § 72 riksdagsordningen, som otvetydigt

möjliggör en sådan uppdelning, bör därför enligt revisorernas mening

komma till stånd.

Enligt § 15 i den för riksdagens revisorer gällande instruktionen må revisorerna,

därest de finna sig för sina göromål behöva av någon Konungens

ämbetsman eller något statens verk eller inrättning inhämta muntlig eller

skriftlig upplysning, genom sin ordförande hos statsministern eller, om denne

är tjänstledig, hos statsrådets äldste i tjänst varande ledamot begära

Konungens befallning till vederbörande att meddela den äskade upplysningen.

Med anledning av nämnda föreskrift hava revisorerna i vissa fall nödgats

hos statsministern göra sådan framställning, sedan det visat sig omöjligt

att av vederbörande myndighet erhålla de begärda upplysningarna.

För de statliga revisionsorganen gäller icke någon liknande inskränkning.

Sålunda stå exempelvis statens sakrevision och riksräkenskapsverket i omedelbar

kontakt med myndigheterna.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse nr 329.

Även om nuvarande ordning icke vållat riksdagens revisorer någon större

olägenhet i deras arbete vilja revisorerna dock ifrågasätta, om icke revisorerna

utan särskild framställning hos statsministern respektive statsrådets

äldste i tjänst varande ledamot borde äga rätt att från myndigheterna inhämta

alla de upplysningar, som erfordras för revisorernas granskningsverksamhet.

På grund av det anförda vilja revisorerna förorda, att en översyn av de

bestämmelser, som reglera riksdagens revisorers verksamhet, kommer till

stånd. Utredningen bör anförtros åt personer med ingående erfarenhet om

revisorernas arbetsförhållanden. Med hänsyn till ämnets beskaffenhet synes

det böra ankomma på fullmäktige i riksgäldskontoret att föranstalta

om utredningens verkställande.

Utlåtanden ha avgivits av riksräkenskapsverket och statens sakrevision

(Del. II, s. 1), vilka icke funnit anledning föreligga till något särskilt uttalande

i frågan.

Det statliga revisionsväsendet.

Under § 27 i sin berättelse upptogo riksdagens år 1940 församlade revisorer

frågan om det statliga revisionsväsendet till behandling. Beträffande

granskningsverksamhetens allmänna inriktning framhöllo revisorerna, att

enligt gällande instruktioner den rent kamerala granskningen, d. v. s. granskningen

av att samtliga utanordningar skett i behörig ordning och med iakttagande

av gällande författningsföreskrifter, framstode såsom den för revisionen

väsentliga uppgiften. Från det i och för sig värdefulla i en räkenskapsgranskning

ur denna synpunkt ville revisorerna ej bortse. Icke desto

mindre skulle det enligt revisorernas uppfattning med all sannolikhet medföra

betydande fördelar för det allmänna, om revisionsverksamheten erhölle

en mera allsidig inriktning och utvidgades till en granskning även ur allmänna

ekonomiska synpunkter. Revisorerna berörde även vissa andra med

revisionsverksamheten sammanhängande frågor.

I sitt utlåtande i anledning av statsrevisorernas förenämnda berättelse (nr

181 p. 9:o) anförde statsutskottet vid 1941 års riksdag i fråga om det statliga

revisionsväsendet bland annat följande:

De av revisorerna framförda önskemålen beträffande den statliga revisionsverksamhetens

effektivisering innefatta flera beaktansvärda uppslag.

Detta gäller i första hand önskemålet, att vid revisionen av de statliga räkenskaperna

granskningen matte erhålla en mera allsidig inriktning än vad som

för närvarande är fallet. Tydligt är att vid revisionsarbetet för närvarande

endast de kamerala synpunkterna kunna i önskvärd utsträckning tillgodoses,

medan tillräckligt organisatoriskt underlag för sakrevision i egentlig mening

saknas. Att detta innebär en kännbar svaghet beträffande medelskontrollen

torde stå i öppen dager. Det synes utskottet därför önskvärt, att den

statliga revisionen mera än hittills inriktas på en dylik granskning och att

frågan om de härför erforderliga organisationsåtgärderna blir föremål för

närmare utredning.

Efter att hava berört av revisorerna i övrigt framförda önskemål beträffande

revisionsförfarandet yttrade utskottet slutligen:

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 329.

9

Vissa av de av revisorerna framförda förslagen i syfte att åstadkomma en

effektivisering av nuvarande revisionsförfarande torde utan ytterligare utredningar

kunna omedelbart genomföras. Utskottet förutsätter därför, att dessa

spörsmål av Ivungl. Maj:t tagas under övervägande. Andra av statsrevisorerna

berörda frågor torde däremot vara av beskaffenhet alt böra bliva föremål

för utredning, vilken lämpligen bör utsträckas till att omfatta en allmän

och allsidig översyn av det nuvarande statliga revisionsväsendet. Utskottet

vill dock redan nu som sin mening uttala, att en reform på förevarande område

icke bör rubba statsrevisorernas konstitutionella ställning eller påkalla

ändring i deras granskningsrätt.

I anslutning härtill hemställde statsutskottet, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhålla om utredning i fråga om det statliga revisionsväsendet.

Riksdagen beslöt ock att avlåta sådan skrivelse (nr 405), vari riksdagen

gjorde till sina de uttalanden, som ingingo i statsutskottets utlåtande.

Revisorerna erinra i sin nu förevarande berättelse (s. 187) att genom beslut

av 1943 års riksdag en statens sakrevision inrättats. Vid framläggandet av

förslaget härom uttalade föredragande departementschefen bl. a., att anordnande

av en särskild sakrevision kunde betraktas som ett första led i den

bland annat av riksdagen förordade effektiviseringen av det statliga revisionsväsendet,

vilken borde fullföljas genom en allmän översyn av den statliga

revisionsverksamhetens organisation.

Någon utredning av övriga utav revisorerna berörda frågor har hittills icke

kommit till stånd. Vissa med den statliga revisionsverksamheten sammanhängande

spörsmål ha dock vid skilda tillfällen varit föremål för behandling

i riksdagen. Revisorerna lämna en detaljerad redogörelse härför (s. 189—

190), till vilken torde få hänvisas. Revisorerna påpeka slutligen att med stöd

av Kungl. Maj:ts den 21 december 1945 lämnade bemyndigande särskilda

utredningsmän tillkallats för översyn av riksräkenskapsverkets organisation.

Utredningen hade närmast aktualiserats av inträdda förändringar i fråga om

granskningsmaterialet. Däremot skulle enligt direktiven sådana till det allmänna

revisionsproblemet hörande, mera djupgående spörsmål som frågorna

om redogöraransvaret och om anmärkningsprocessens huvudgrunder få hänskjutas

till en kommande fortsatt utredning.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att den av 1941 års riksdag i skrivelse

(nr 405) begärda utredningen i fråga om det statliga revisionsväsendet

hittills föranlett inrättandet av statens sakrevision samt tillsättande av en nu

pågående utredning om riksräkenskapsverkets organisation. Flera av riksdagen

begärda utredningar, som kunna betraktas såsom ett led i en allmän översyn

av den statliga revisionsverksamheten, hava emellertid ännu icke lett till

resultat. Hit höra särskilt frågorna om anmärkningsprocessen, det statliga redogöraransvaret

och en statlig lönedomstol. Revisorerna vilja framhålla angelägenheten

av att dessa spörsmål snarast bringas till en lösning. I detta

sammanhang böra även andra med revisionsverksamheten sammanhängande

frågor upptagas till närmare granskning. Det bör sålunda undersökas, huru
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse nr 329.

vida inom den statliga revisionsverksamheten dubbelarbete förekommer. En

annan hithörande fråga är de statliga revisionsorganens ställning i förhållande

till riksdagens revisorer. Av betydelse är att ett klarläggande härutinnan

sker.

Utlåtanden ha avgivits av riksräkenskapsverket och statens sakrevision

(Del II, s. 183—185), vilka båda myndigheter ansluta sig till revisorernas

uppfattning, att en utredning av frågorna om anmärkningsprocessen, det

statliga redogöraransvaret och en statlig lönedomstol bör komma till stånd.

Myndigheterna framhålla vidare att något dubbelarbete knappast torde förekomma

inom respektive verksamhetsområden. Beträffande frågan om de statliga

revisionsorganens ställning i förhållande till riksdagens revisorer anför

riksräkenskapsverket, att ett visst samarbete äger rum mellan revisorerna

och ämbetsverket. Sakrevisionen erinrar om att ifrågavarande spörsmål berördes

av 1941 års revisionsutredning och uttalar i anslutning härtill följande.

Revisionsutredningen anförde därvid, att, ehuru sakrevisionens granskningsområde

komme att i stort sett sammanfalla med statsrevisorernas, olikheterna

i fråga om den konstitutionella ställningen samt verksamhetsformerna

medförde vissa skiljaktigheter i fråga om de båda revisionsorganens verkningssätt.

Revisionsutredningens uttalande torde vara tillämpligt jämväl i vad

angår förhållandet mellan statsrevisorerna och övriga statliga revisionsorgan.

Enligt sakrevisionens mening kan någon mera preciserad gränsdragning än

den förenämnda knappast åvägabringas och synes icke heller vara erforderlig,

helst som statsrevisionen äger befogenhet att granska verksamheten vid

de Kungl. Maj:t underställda revisionsorganen.

Under senare år har statsverksamheten undergått en synnerligen kraftig

stegring och utsträckts till allt vidare områden av samhällslivet. Såsom en

följd härav ha de på riksdagens revisorer ankommande granskningsuppgifterna

avsevärt vuxit i både omfång och betydelse. Någon häremot svarande

förstärkning av revisorernas organisation har dock icke skett. I likhet med

revisorerna finner riksdagen detta förhållande icke vara tillfredsställande.

Från revisorernas sida ha uttalats vissa önskemål om en effektivisering av

revisorernas arbete. Det har sålunda föreslagits att revisorerna skulle väljas

vid början av riksdagen, exempelvis i samband med utskottsvalen, vilket

framför allt skulle möjliggöra att revisorernas kansli kunde träda i funktion

betydligt tidigare än vad nu är fallet. Revisorerna ha vidare ifrågasatt en

uppdelning av revisionsförrättningen på två tidsperioder och synas även räkna

med att en förlängning av själva granskningstiden kan bli nödvändig. Enligt

revisorernas mening kunde slutligen ifrågasättas, huruvida icke revisorerna

borde äga rätt att direkt från vederbörande myndigheter inhämta för

verksamheten erforderliga upplysningar.

Vad revisorerna härutinnan anfört finner riksdagen vara av den betydelse,

att en översyn av de bestämmelser som reglera revisorernas verksamhet bör

komma till stånd. Lämpligt synes vara att det i enlighet med revisorernas

förslag uppdrages åt fullmäktige i riksgäldskontoret att under beaktande

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 329.

11

jämväl av sambandet mellan de statliga revisionsorganen och riksdagens revision

föranstalta om en dylik utredning.

Beträffande övriga av revisorerna i förevarande sammanhang berörda frågor

får riksdagen erinra om att Kungl. Maj:t genom en den 28 februari 1947

dagtecknad proposition (nr 136) framlagt förslag om viss omorganisation av

riksräkenskapsverket. Föredragande departementschefen har vid frågans anmälan

i statsrådet anfört bl. a. följande.

Den nu framlagda utredningen om ändrad organisation av riksräkenskapsverket

utgör ett led i den översyn av det statliga revisionssystemet, varom

riksdagen tidigare gjort framställning. Det hade givetvis varit önskvärt,

att denna översyn kunnat göras i ett sammanhang och sålunda utan den uppdelning

av arbetet i olika utredningar av begränsad omfattning, som nu ägt

rum. Emellertid ha inträdda förhållanden gjort det nödvändigt att bryta ut

vissa särskilt aktuella organisationsfrågor och bringa dessa till en snar lösning.

För riksräkenskapsverkets del har den under kriget inträdda ansvällningen

av räkenskapsmaterialets omfattning och uppbördsreformens genomförande

gjort en omedelbar översyn av verkets organisation nödvändig. Det

är angeläget, att den förstärkning av riksräkenskapsverkets effektivitet, som

härvid åsyftas, sker på sådant sätt, att den bidrager till att skapa det organisatoriska

underlag, som under alla omständigheter är erforderligt för bedrivande

av den statliga revisionsverksamheten. Därigenom underlättas det definitiva

ställningstagande till frågan om samordning av de olika revisionsorganens

arbete, som framdeles bör ske så snart förhållandena det medgiva.

Av vikt är även, att, såsom de sakkunniga framhållit, den föreslagna organisationen

av riksräkenskapsverket icke föregriper en framtida omreglering av

redogöraransvaret och anmärkningsprocessen, vilka centrala spörsmål ännu

återstå att lösa.

Riksdagen ansluter sig till vad departementschefen uttalat rörande önskvärdheten

av att den översyn av det statliga revisionsväsendet, varom riksdagen

tidigare gjort framställning, kunnat göras i ett sammanhang. Den omständigheten

att vissa särskilt aktuella organisationsfrågor blivit föremål för

speciella utredningar bör dock enligt riksdagens mening icke utgöra något

hinder för att den av departementschefen berörda frågan om en samordning

av de olika revisionsorganens arbete snarast bringas till en lösning. I samband

därmed böra spörsmålen om anmärkningsprocessen, redogöraransvaret, avskrivningen

av statens fordringar och den statliga lönedomstolen upptagas

till behandling. Riksdagen förutsätter sålunda att genom Kungl. Maj:ts försorg

en utredning av berörda frågor kommer till stånd inom en nära framtid.

Riksdagen har velat giva Kungl. Maj:t tillkänna vad riksdagen ovan anfört

och förordat.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrivelse nr 329.

2:o)

Redovisningen av vissa militära ämbetsverks personalkostnader.

Krigsmaterielverkets kontrollkostnader.

Under försvarsdepartementet, §§ 2 och 3, ha revisorerna framställt erinringar

mot det sätt, på vilket kostnaderna för viss vid försvarets centrala

förvaltningsmyndigheter tjänstgörande personal redovisas (Del I, s. 6—14).

Redovisningen av vissa militära ämbetsverks personalkostnader.

Vid 1941 års riksdag godkändes ett i samma års statsverksproposition

framlagt förslag om ändrad uppställning av riksstatens fjärde huvudtitel.

Omläggningen, som genomfördes fr. o. m. budgetåret 1941/42, innebar bl. a.

alt för armé-, marin- och flygförvaltningarna skulle i riksstaten upptagas

särskilda såväl avlönings- som omkostnadsanslag, å vilka de till ifrågavarande

myndigheters egen verksamhet hänförliga utgifterna skulle redovisas. Ett

undantag gjordes dock för kostnaderna för den vid försvarsgrensförvaltningarna

tjänstgörande militära och civilmilitära personalen. Det ansågs nämligen

innebära alltför stora svårigheter att infoga denna personal i ämbetsverkens

personalförteckningar, med hänsyn till att personalens kvalifikationer

icke voro bundna till någon viss militär grad och att därför ständiga

växlingar i personaluppsättningen förekommo.

I samband med godkännandet av det nu berörda förslaget om ändrad uppställning

av fjärde huvudtiteln förklarade riksdagen, att det icke varit möjligt

att bedöma det föreslagna redovisningssystemet i alla dess detaljer, varför

ändringar i ett eller annat avseende, sedan närmare erfarenhet vunnits,

mahända kunde komma att befinnas påkallade. Några dylika ändringar ha

dock icke vidtagits, i vart fall icke beträffande sättet för redovisningen av de

centrala förvaltningsmyndigheternas personalkostnader. Detta innebär med

andra ord, att personalförteckningarna för vederbörande ämbetsverk med

vissa undantag upptaga endast civila befattningshavare. Den vid samma ämbetsverk

tjänstgörande militära och civilmilitära personalen finnes däremot

redovisad a staterna för de särskilda kårerna och förbanden. Lönekostnaderna

för ifragavarande beställningshavare belasta följaktligen resp. försvarsgrenars

avlöningsanslag.

För att erhålla en uppfattning om storleken av de lönebelopp, som enligt

nu angivna grunder utgått till vid försvarets centrala förvaltningsmyndigheter

tjänstgörande militär och civilmilitär personal under den senaste 5- årsperioden, ha revisorerna från vederbörande ämbetsverk låtit införskaffa

uppgifter därom, vilka sammanställts i vissa tabeller. Riksdagen får beträffande

nämnda tabeller hänvisa till Del I, s. 9 och 10.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Den lämnade redogörelsen ger vid handen, att kostnaderna för sådan vid

försvarets centrala förvaltningsmyndigheter tjänstgörande personal, vars av
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 329.

13

löning bestrides från respektive försvarsgrenars allmänna avlöningsanslag,

uppgå till relativt sett mycket avsevärda belopp. Särskilt är detta fallet beträffande

armé-, marin- och flygförvaltningarna. Man finner sålunda, att

under de båda sistförflutna budgetåren mellan 70 och 80 procent av nämnda

myndigheters ordinarie personalkostnader belastat vederbörande försvarsgrenars

avlöningsanslag.

De i redogörelsen återgivna siffrorna hava kunnat erhållas först efter ett

tidskrävande arbete vid ett antal centrala ämbetsverk och lokala kassaförvaltningar.

Någon möjlighet att utläsa dem direkt ur budgetredovisningen

för vederbörande budgetår föreligger däremot icke. Såsom tidigare framhållits,

avse nämligen de i riksstaten för respektive myndigheter upptagna avlöningsanslagen

i princip endast kostnaderna för den hos myndigheterna

tjänstgörande civila personalen. Eu konsekvens härav är att riksdagen, då

den har att taga ställning till ifrågavarande ämbetsverks anslagsäskanden,

icke kan bedöma den totala omfattningen av förvaltningsverksamheten inom

försvaret och de därav föranledda kostnaderna. Revisorerna finna detta förhållande

vara ur budgetteknisk synpunkt synnerligen otillfredsställande. Icke

minst med hänsyn till riksdagens ställning såsom anslagsbeviljande organ

måste det nämligen anses föreligga ett behov att direkt ur riksstat och budgetredovisning

kunna erhålla uppgift om de särskilda myndigheternas totala

avlöningskos tnader.

Detta önskemål synes enklast kunna tillgodoses, om jämväl de befattningar,

som avses skola upprätthållas av militär och civilmilitär personal, uppföras

på respektive förvaltningsmyndigheters personalförteckningar. Såsom

framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen, anses emellertid ett

hinder mot en dylik anordning ligga däri, att den vid de centrala ämbetsverken

tjänstgörande militära och civilmilitära personalens kvalifikationer

icke alltid äro bundna till en viss militär grad, varför ständiga växlingar i

personaluppsättningen förekomma. Denna omständighet är givetvis värd allt

beaktande men synes icke innebära något absolut hinder mot en sådan anordning

som den av revisorerna ifrågasatta. De olägenheter som anses bliva

eu följd härav skulle nämligen kunna undvikas, därest i vederbörande personalförteckningar

■— såsom redan är fallet beträffande försvarsstaben —

alternativa lönegrader angåves för de militära och civilmilitära beställningarna.

I regel torde dessa alternativ icke behöva bliva flera än två. Med ett

dylikt system skulle även de särskilda kårernas och förbandens personalförteckningar

kunna uppgöras i vanlig ordning. Erforderligt vore endast att

det i lämpligt sammanhang föreskreves, att sådana beställningar, vilkas innehavare

enligt vissa angivna grunder tjänstgjorde vid någon av försvarets

centrala förvaltningsmyndigheter, skulle hållas vakanta under den tid tjänstgöringen

varade. Så sker redan nu beträffande vissa beställningar, som i viss

mån kunna sägas vara uppförda å såväl flygförvaltningens som flygvapnets

personalförteckningar.

Såsom tidigare framhållits har 1941 års riksdag förutskickat, att det vid

nämnda riksdag godkända systemet för fjärde huvudtitelns uppställning

kunde framdeles komma att behöva ändras i ett eller annat avseende. Med

hänsyn till i det föregående anförda omständigheter synes det revisorerna

böra övervägas, huruvida icke tidpunkten nu är inne för eu revision av sättet

tör redovisningen av de centrala förvaltningsmyndigheternas personalkostnader.

Utlåtanden ha avgivits av riksräkenskapsverket och försvarets civilförvaltning

(Del II, s. 2—fi), vilka båda myndigheter understrukit de av revisorer
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens skrivelse nr 329.

na framförda synpunkterna rörande de principiella olägenheter som äro förbundna

med gällande redovisningssystem.

Enligt riksräkenskapsverkets mening skulle emellertid nämnda olägenheter

kunna avhjälpas genom en avsevärt enklare och till sina konsekvenser

mycket mindre vittutseende åtgärd än den av revisorerna föreslagna. Ämbetsverket

åsyftar härmed införandet av den anordningen, att samtliga till

ifrågavarande personal utgående avlöningsförmåner under tjänstgöring hos

de centrala förvaltningsmyndigheterna utanordnas från vederbörliga anslag

av dessa myndigheter. Det bleve därigenom möjligt att på grundval av myndigheternas

räkenskaper uppgöra erforderliga sammanställningar över berörda

avlöningskostnader, vilka sammanställningar kunde publiceras i riksräkenskapsverkets

årsbok eller såsom bilagor till själva budgetredovisningen

och sålunda bli tillgängliga för såväl Kungl. Maj:t som riksdagen.

Försvarets civilförvaltning, som till behandling även upptagit frågan om

redovisningen av de från sakanslag bestridda personalkostnaderna, ställer

sig likaledes tveksam beträffande lämpligheten av de av revisorerna ifrågasatta

åtgärderna. Enligt ämbetsverkets mening bör förevarande problem i stället

lösas på så sätt att vid sidan av de stater, som fastställas för varje ämbetsverks

avlöningsanslag, jämväl fastställas motsvarande stater för de kostnader

hos vederbörliga verk, som få bestridas från respektive försvarsgrenars

avlönings- eller sakanslag. Vid sidan av staten bör härvid även fastställas

en personalförteckning för den ordinarie eller högre extra ordinarie personal,

vars avlöning inrymmes i staten. Civilförvaltningen erinrar i detta sammanhang

om att ett sådant system redan användes beträffande de kostnader för

byggnadsstyrelsens byggande organ, som skola slutligt bestridas från nybyggnadsanslag.

Civilförvaltningen har vidare anfört bland annat följande.

Det bör förutsättas, att redovisningen mot de föreslagna staterna granskas

av riksräkenskapsverket. Det synes även önskvärt, att densamma på lämpligt

sätt kommer till synes i budgetredovisningen, vilket dock för närvarande

icke är fallet för byggnadsstyrelsens del. Formen härför torde böra övervägas

av riksräkenskapsverket. Slutligen böra staterna även såvitt möjligt, i

likhet med byggnadsstyrelsens ovanberörda stat, intagas i regleringsbrev och

statsliggare.

Krigsmateielverkets kontrollkostnader.

Enligt den för krigsmaterielverket gällande instruktionen åligger det ämbetsverket

bland annat att i den utsträckning Kungl. Maj:t bestämmer ombesörja

anskaffning av materiel för i första hand försvarets räkning och att i

anslutning därtill verkställa erforderlig leveranskontroll. För den sålunda anskaffade

materielen debiterar krigsmaterielverket vederbörande förvaltningsmyndigheter

ersättning, som i princip motsvarar ämbetsverkets självkostnader.

Emellertid tillämpar krigsmaterielverket, ehuru särskilda bestämmelser

därom icke meddelats, den praxis att i självkostnadspriset inräknas vissa

kostnader för löner, resor, expenser m. m., som stå i samband med verkets

kontrollverksamhet.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 329.

15

Revisorerna ha uppgjort en sammanställning över de kostnader, som under

budgetåret 1945/46 inkalkylerats i de priser, vilka debiterats de olika förvaltningsmyndigheterna.

Till övervägande del avse dessa kostnader avlöning,

reseersättning m. m. till krigsinaterielverkets arvodesanställda kontrollanter.

Enligt vad revisorerna anföra, skulle emellertid i nämnda kostnader jämväl

ingå avlöningar till viss personal, vars arbetsuppgifter icke direkt äro att

hänföra till verkets kontrollkostnader. Riksdagen får beträffande ifrågavarande

sammanställning hänvisa till Del I, s. 12 och 13.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Det inom krigsmaterielverket tillämpade systemet, att kontrollkostnaderna

inkalkyleras i de debiterade priserna och sålunda slutligt belasta de till vederbörande

försvars- m. fl. myndigheters förfogande ställda anskaffningsanslagen,

finna revisorerna i flera hänseenden mindre tillfredsställande. Förfaringssättet

medför sålunda, att verkets medelsbehov icke i sin helhet blir

prövat i den ordning, som regelmässigt tillämpas inom den statliga förvaltningen.

Vidare försvåras eller omöjliggöres en effektiv kontroll över anslagsbelastningen.

Detta innebär risk för att verkets utgifter icke begränsas till de

oundgängligen nödvändiga samt att jämväl kostnader, som icke stå i samband

med kontrollverksamheten, överflyttas på andra myndigheters anslag.

Så synes även enligt vad ovan nämnts hava skett i fråga om vissa lönekostnader.

Med hänsyn till att kontrollverksamheten ingår såsom ett led i krigsmaterielverkets

ordinarie arbetsuppgifter, synas starka skäl tala för att jämväl

kostnaderna för denna verksamhet slutgiltigt belasta krigsmaterielverkets

avlönings- och omkostnadsanslag i likhet med övriga kostnader för verket.

Revisorerna hava härvid icke bortsett från att kostnaderna för kontrollverksamheten

såsom beroende av anskaffningsverksamhetens varierande omfattning

svårligen kunna på förhand exakt beräknas. Då emellertid såväl anslagsposten

till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal som de under

omkostnadsstaten upptagna delposterna för reseersättningar och expenser

må med Kungl. Majrts medgivande överskridas, har krigsmaterielverket möjlighet

att i förekommande fall hos Kungl. Maj:t utverka erforderlig medelsförstärkning.

I detta sammanhang vilja revisorerna framhålla angelägenheten av att

kontrollkostnaderna i görligaste mån nedbringas. Delta synes kunna ske

bland annat därigenom, att krigsmaterielverket till vederbörande försvarsgrensförvaltning

överlåter kontrollen av sådan materiel — i huvudsak s. k.

standardmateriel — som allenast erfordrar mottagningskontroll.

Utlåtanden ha avgivits av riksräkenskapsverket, försvarets civilförvaltning

och krigsmaterielverket (Del II, s. 6—12).

Riksräkenskapsverket ansluter sig helt till den av revisorerna intagna

ståndpunkten och understryker samtidigt nödvändigheten av att förefintliga

möjligheter till förenkling och förbilligande av krigsmaterielverkets kontrollverksamhet

snarast tillvaratagas.

Även civilförvaltningen är av den uppfattningen, att redovisningen av de

med krigsmaterielverkets verksamhet förenade kostnaderna icke är fullt tillfredsställande.

Enligt ämbetsverkets mening gäller emellertid detta icke blott

den av revisorerna berörda kontrollverksamheten utan jämväl verkets förrådsorganisation

och sammansättningsverkstäder samt den till dess industri
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens skrivelse nr 329.

byrå hörande beredskapssektionen. Civilförvaltningen erinrar i detta sammanhang

om att Kungl. Maj:t genom beslut den 11 oktober 1946 i princip

godkänt ett av civilförvaltningen framlagt förslag, att kostnaderna vid krigsmaterielverkets

sammansättningsverkstäder och kontrollorganisation skulle

•— i huvudsaklig överensstämmelse med för byggnadsstyrelsens byggnadsbyrå

gällande system, för vilket tidigare redogjorts — redovisas mot av Kungl.

Maj:t fastställda stater. Genom att dylika stater fastställas, böra enligt civilförvaltningens

mening de av revisorerna påtalade redovisningsbristerna kunna

avhjälpas, utan att fördenskull kostnaderna för sammansättningsverkstäderna

och kontrollorganisationen utbrytas ur respektive anskaffningsanslag.

Däremot anser ämbetsverket det kunna övervägas, huruvida icke kostnaderna

för beredskapssektionen å krigsmaterielverkets industribyrå till större delen

borde överföras till verkets avlöningsanslag.

Ivrigsmaterielverket slutligen anser i likhet med civilförvaltningen, att de

av sistnämnda ämbetsverk föreslagna åtgärderna komma att undanröja nu

föreliggande svårigheter i redovisningshänseende Verket ansluter sig även

till det av revisorerna uttalade önskemålet att kontrollkostnaderna i görligaste

mån nedbringas.

De utgifter som för närvarande redovisas å de till försvarets centrala förvaltningsmyndigheters

förfogande ställda avlöningsanslagen motsvara i allmänhet

endast till en mindre del vederbörande myndigheters totala personalkostnader.

De avlöningsförmåner som utgå till den vid centralmyndigheterna

tjänstgörande militära och civilmilitära personalen bestridas sålunda med

vissa smärre undantag från respektive försvarsgrenars allmänna avlöningsanslag.

Därtill komma de personalkostnader som belasta olika anskaffningsoch

underhållsanslag. Någon möjlighet att direkt ur riksstaten och budgetredovisningen

erhålla kännedom om de totala avlöningskostnaderna för

den centrala förvaltningsverksamheten inom försvaret föreligger sålunda

icke. Detta anser riksdagen i likhet med revisorerna icke vara ur budgetteknisk

synpunkt tillfredsställande.

Jämväl de i ärendet hörda myndigheterna ha givit uttryck åt den uppfattningen,

att med innevarande redovisningssystem äro förbundna betydande

olägenheter. Beträffande sättet för dessa olägenheters avhjälpande ha emellertid

olika förslag framförts. Det må i detta sammanhang erinras att Kungl.

Maj:t, i vad avser redovisningen av vissa från sakanslag bestridda personalkostnader

vid krigsmaterielverket, i princip godkänt ett av försvarets civilförvaltning

framlagt förslag, vilket synes tillmötesgå de av revisorerna uttalade

önskemålen. Riksdagen finner det vara förenat med svårigheter att taga

definitiv ställning till frågan, huruvida nämnda system bör läggas till grund

för en lösning av övriga i ärendet berörda redovisningsproblem eller om jämväl

andra alternativ kunna komma i fråga. Enligt riksdagens mening böra

därför de av revisorerna berörda spörsmålen ytterligare utredas.

Med stöd av Kungl. Maj:ts den 4 oktober 1946 givna bemyndigande ha

särskilda sakkunniga tillkallats att inom försvarsdepartementet biträda med

s. 17 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 329.

17

översyn av försvarets centrala förvaltningsmyndigheters organisation. De

sakkunniga ha antagit benämningen 1946 års militära förvaltningsutredning.

Det synes riksdagen lämpligt, att i det föregående avhandlade spörsmål bli

föremål för övervägande i samband med berörda utredning

Riksdagen får därför anhålla, att Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder i syfte

att i det föregående berörda spörsmål tagas under övervägande av 1946 års

militära förvaltningsutredning.

3:o)

Den centrala materielbokföringen inom försvaret.

De militära förrådskontrollkontoren.

Under försvarsdepartementet, §§ 4 och 5, ha revisorerna till behandling

upptagit frågan om den på de militära förrådskontrollkontoren ankommande

materielbokföringen och s. k. tekniska revisionen (Del I, s. 14—34).

Den centrala materielbokföringen inom försvaret.

I de för försvarets centrala förvaltningsmyndigheter gällande instruktionerna

åläggas dessa myndigheter, var och en inom sitt förvaltningsområde,

vissa uppgifter som sammanhänga med den tekniska och ekonomiska ledningen

av rikets försvarskrafter. Till dessa uppgifter höra bland annat frågor

rörande handhavandet av och kontrollen över redovisningen av kronan tillhörig

materiel. I vederbörliga förvaltningsreglementen samt av myndigheterna

utfärdade tillämpningsföreskrifter äro närmare angivna de principer, enligt

vilka ifrågavarande redovisning skall ske. Allmänt grunda sig dessa bestämmelser

på vissa stadganden i 8 § allmänna fredsförvaltningsreglementet

(SFS nr 337/1945). Enligt dessa skola materiel, inventarier och andra förnödenheter

ävensom annan egendom, som tillhör kronan, vara ställda under

vård av uppbördsman, vilken, intill dess vad honom anförtrotts i vederbörlig

ordning utgår ur uppbörden, är ansvarig för befintligheten, vården och

redovisningen därav.

I syfte att erhålla en mera ingående kännedom om det sätt, på vilket materielbokföringen

inom försvaret är ordnad, hava revisorerna låtit verkställa

en undersökning i ämnet, varvid i viss omfattning jämväl frågan om formerna

för materielupphandling, fakturagång, anordningsförfarande m. m. berörts.

Undersökningen bär omfattat arméförvaltningens tyg- och intendenturavdelningar,

arméns fortifikationsförvaltning, marinförvaltningen, flygförvaltningen,

försvarets sjukvårdsförvaltning och krigsmaterielverket. Beträffande de

specifika problem som därvid behandlats torde få hänvisas till vederbörliga

avsnitt i revisorernas berättelse (s. 15—29).

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Under den gångna beredskapsperioden har genom försvarets olika myndigheter

inköpts materiel för mycket stora belopp. En del därav har i samband

B i han fi till riksdagens protokoll 194 7. 14 samt. Nr 328—329. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Riksdagens skrivelse nr 329.

med beredskapens avveckling försålts. Fortfarande representera dock de lager

som ingå i de militära förråden betydande ekonomiska värden. Det sätt på

vilket denna materiel redovisas måste därför anses vara en fråga av stor både

praktisk och principiell betydelse.

Av den i det föregående lämnade redogörelsen torde framgå, att formerna

för materielbokföringen inom försvaret äro synnerligen varierande. De skilda

förvaltningsmyndigheterna uppvisa sålunda icke endast inbördes avvikelser;

även inom ett och samma ämbetsverk tillämpas icke sällan olika redovisningssystem.

De ifrågavarande formerna måste dessutom i stor utsträckning

betecknas såsom onödigt tunga och arbetskrävande, utan att därför granskningen

av de materielredogörelser, som ligga till grund för noteringarna, alltid

kan anses garantera bokföringens tillförlitlighet.

Uppenbart är att den principiella uppgift som redovisningen har att fylla

icke i och för sig påverkas av vilket ämbetsverk eller materielslag det i detta

sammanhang kan vara fråga om. Enligt revisorernas mening vill det därför

synas, som om möjligheter skulle föreligga att få till stånd en enhetlig utformning

av den centrala materielbokföringen inom försvaret. Påtagliga

fördelar skulle vara förbundna med en dylik rationalisering, framför allt

om den utsträcktes till att avse jämväl en förenkling av gällande rutin på

förevarande område.

En grundläggande förutsättning härför torde vara, att materielen i största

möjliga omfattning centralupphandlas genom vederbörande myndigheters

egen försorg. I anslutning härtill synes böra övervägas, huruvida icke de

med fakturabehandlingen sammanhängande göromålen borde helt koncentreras

till en för respektive myndigheters olika fackbyråer gemensam ekonomisektion.

Såsom i det föregående närmare påvisats, äro nämligen frågor

rörande kameral förhandsgranskning, anordningsbeslut, anslagsavräkning

m. m. för närvarande i hög grad splittrade på ett antal olika instanser. Ett

dylikt förhållande måste emellertid vara ägnat att icke endast medföra omgång

och merarbete utan även försvåra uppkomsten av enhetliga former för

redovisningen av den inköpta materielen.

Rent tekniskt torde dessa former böra anknytas till ett system med central

reversalutskrift. Det bleve därmed möjligt att på de olika redovisningsmomenten

tillämpa en enhetlig rutin. Antalet reversal synes icke behöva överstiga

fyra. Därest ett av reversalexemplaren användes såsom underlag för

bokföringen, skulle denna kunna i hög grad förenklas. Noteringarna skulle

bliva fortlöpande och giva en dagsaktuell bild av materielläget. Det nu synnerligen

tidskrävande arbetet med uppgörande och granskning av olika

sorters materielredogörelser kunde vidare slopas och kontrollen det oaktat

effektiviseras.

En omläggning av så genomgripande natur som den av revisorerna nu

ifrågasatta måste givetvis föregås av ytterligare undersökningar och överväganden.

Enligt revisorernas mening synes det därför lämpligt, att åt statens

organisationsnämnd gives i uppdrag att i samråd med vederbörande

myndigheter närmare utreda frågan rörande den centrala materielbokföringen

inom försvaret.

Utlåtanden ha avgivits av arméförvaltningen, arméns fortifikationsförvaltning,

marinförvaltningen, flygförvaltningen, försvarets sjukvårdsförvaltning,

krigsmaterielverket, försvarets civilförvaltning, riksräkenskapsverket och

statens organisationsnämnd (Del II, s. 12—31).

De nämnda myndigheterna ha i allmänhet ställt sig avvisande till förslaget

om övergång till kontinuerlig dagsbokföring. I likhet med revisorerna anse de

s. 19 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 329.

19

dock att bestämda fördelar skulle kunna ernås, därest materielbokföringen

utformades enhetligt vid de skilda ämbetsverken, och att fördenskull frågan

bör göras till föremål för ytterligare utredning. Enligt bland andra organisationsnämndens

mening synes detta närmast böra ankomma på 1946 års

militära förvaltningsutredning. Vissa myndigheter ha därjämte framhållit

önskvärdheten av att vid en dylik undersökning särskilt uppmärksammas

vad revisorerna anfört rörande möjligheten att inom resp. ämbetsverk centralisera

handläggningen av de kamerala ärendena ävensom att förenkla formerna

för krigsmaterielverkets befattning med materielupphandlingen.

De militära förrådskontrollkontoren.

De vid försvarets centrala förvaltningsmyndigheter inrättade förrådskontrollkontoren

verkställa viss kontroll med avseende å vederbörande lokalmyndigheters

verksamhet. Denna kontroll har till uppgift att tillse, att

upphandlad eller försåld materiel m. m. blivit vederbörligen uppdebiterad

eller avförd i materiel- m. fl. redogörelser och att jämföra de lokala förvaltningsmyndigheternas

hushållning i olika detaljer. Vid kontrollen skall i anslutning

härtill ägnas uppmärksamhet åt frågor om penningmedlens ändamålsenliga

användning samt om erlagda priser och entreprenadsummor ävensom

föreslås åtgärder, som kunna leda till besparingar eller till avhjälpande

av befintliga missförhållanden.

Efter en redogörelse för organisationen av ifrågavarande förrådskontrollkontor

framhålla revisorerna, att det huvudsakliga arbetet vid nämnda kontor

består i granskning av de från förbanden (förråden) inkommande materielredogörelserna

och på grundval av dessa verkställd bokföring. Den s. k.

tekniska eller ekonomiska revisionen av lokalmyndigheternas räkenskaper

(kassaverifikationer) är däremot av mindre omfattning. De iakttagelser som

under sistförflutna budgetår gjorts i samband med granskningen av dessa

räkenskaper avse till alldeles övervägande del felaktig titelsättning.

Revisorerna erinra vidare om att de militära lokalmyndigheternas räkenskaper

jämväl underkastas s. k. kameral granskning, vilken verkställes av

försvarets civilförvaltning. Då emellertid någon skarpt markerad gräns mellan

kameral och teknisk revision icke föreligger, ha de båda revisionsformerna

kommit att i betydande utsträckning gripa in i varandra. Icke minst gäller

detta, sedan inom civilförvaltningens revisionsbyrå inrättats en särskild

undersökningsdetalj, som verkställer systematisk inkomstkontroll och underkastar

frågor rörande upphandling och prissättning en kontinuerlig granskning

på grundval av jämförelser mellan försvarets samtliga lokalmyndigheter.

Revisorerna framhålla slutligen, att det allenast är de lokala myndigheterna

som underkastas denna tvåfaldiga kontroll i form av hos olika ämbetsverk

bedriven dels kameral och dels teknisk revision. Granskningen av vederbörande

centrala förvaltningsmyndigheters räkenskaper är däremot enhetlig

och utövas blott genom riksräkenskapsverket.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Såsom redan 1941 års militära förvaltningsutredning konstaterat, har

den vid vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter inom försvaret be
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Riksdagens skrivelse nr 329.

drivna s. k. tekniska revisionen kommit att alltmer förlora i betydelse. Inom

de organ som ombesörja denna revisionsverksamhet har i stället tyngdpunkten

förskjutits till frågor rörande materielredovisningen. I överensstämmelse

härmed hava nämnda organ från och med år 1944 erhållit den nya benämningen

förrådskontrollkontor.

Bland de arbetsuppgifter som åvila dessa kontor torde granskningen av de

från lokala myndigheter inkommande materielredogörelserna vara den mest

arbetskrävande. Därest emellertid, såsom revisorerna ifrågasatt i samband

med den i § 4 behandlade frågan rörande den centrala materielbokföringen

inom försvaret, redovisningen förenklades enligt vissa angivna grunder, skulle

behovet av särskilda materielredogörelser och av uppbördsteknisk granskning

av desamma bortfalla. Förutsättningar skulle därmed skapas att omvandla

förrådskontrollkontoren till centrala materielbokföringskontor med, i

förhållande till nuvarande organisationsform, reducerad personaluppsättning.

Nämnda kontor böra givetvis alltjämt vara anslutna till vederbörande militära

förvaltningsmyndigheter, å vilka även i fortsättningen bör ankomma att

övervaka de lokala förbandens sätt att handhava frågor rörande förrådsförvaring,

materielvård och dylikt.

Av den lämnade redovisningen torde framgå, att vid de nuvarande förrådskontrollkontoren

jämväl bedrives viss räkenskapsgranskning. Revisorerna

vilja icke bestrida, att därigenom för förvaltningstjänsten beaktansvärda iakttagelser

kunna göras. I stort sett måste dock ifrågavarande granskning ur

revisionssynpunkt anses vara av relativt begränsad betydelse. Den synes

sålunda i icke ringa mån vara inriktad på rena detaljärenden. I vissa avseenden

torde verksamheten även innebära dubbelkontroll på förevarande

område, speciellt efter tillkomsten av den s. k. undersökningsdetaljen inom

försvarets civilförvaltnings revisionsbyrå. Det vill slutligen förefalla, som om

de på förrådskontrollkontoren ankommande granskningsuppgifterna, jämväl

i de fall då något egentligt dubbelarbete icke föreligger, skulle med fördel

kunna inpassas inom ramen för den kamerala revisionen.

Enligt revisorernas uppfattning kan det därför ifrågasättas, huruvida icke

revisionen av de militära lokalmyndigheternas räkenskaper borde helt koncentreras

till försvarets civilförvaltning. Det torde finnas så mycket större

anledning härtill som den betydligt viktigare granskningen av de centrala

förvaltningsmyndigheternas räkenskaper är anförtrodd ett enda revisionsorgan.

Genom en dylik åtgärd skulle vissa såväl besparingar som förenklingar

i förvaltningsorganisationen kunna ernås.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter synes sålunda enligt revisorernas

mening frågan om förrådskontrollkontorens ställning och arbetsuppgifter

böra upptagas till omprövning.

Utlåtanden ha avgivits av arméförvaltningen, arméns fortifikations förvaltning,

marinförvaltningen, flygförvaltningen, försvarets sjukvårdsförvaltning,

försvarets civilförvaltning, riksräkenskapsverket, statens organisationsnämnd

och statens sakrevision (Del II, s. 32—43).

De med förrådskontrollkontor utrustade myndigheterna ha uttalat sig för

ett bibehållande av den å kontoren förekommande räkenskapsgranskningen,

enär dessa eljest icke skulle kunna fullgöra sina instruktionsenligt fastställda

åligganden. Flertalet av de ifrågavarande myndigheterna vill dock icke

motsätta sig att, såsom revisorerna föreslagit, frågan om förrådskontrollkontorens

ställning och arbetsuppgifter upptages till omprövning. Enligt civilförvaltningens

och riksräkenskapsverkets uppfattning synes däremot i stort

s. 21 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 329.

21

sett hinder icke möta att till förstnämnda ämbetsverk helt koncentrera

granskningen av de militära lokalmyndigheternas räkenskaper. Organisationsnämnden

och sakrevisionen anföra i sin tur, att de av revisorerna berörda

spörsmålen äro av den art, att de böra tagas i beaktande vid fullgörandet

av det uppdrag som lämnats 1946 års militära förvaltningsutredning.

I likhet med revisorerna är riksdagen av den uppfattningen, att bestämda

fördelar skulle kunna ernås, därest formerna för den centrala materielbokföringen

inom försvaret gjordes mera enhetliga. En viss rationalisering av

den av vederbörande myndigheter bedrivna förrådskontrollen synes även

vara erforderlig. Innan åtgärder på förevarande område vidtagas, torde dock

— i enlighet med vad revisorerna själva förordat — frågan om materielbokföringens

mest ändamålsenliga ordnande böra ytterligare utredas. Riksdagen

finner det lämpligt, att i samband därmed en omprövning av förrådskontrollkontorens

ställning och arbetsuppgifter kommer till stånd. Vad revisorerna

uttalat rörande önskvärdheten av en mera centraliserad handläggning av

vissa med materielanskaffningen sammanhängande kamerala ärenden synes

jämväl böra beaktas. Riksdagen anser det vara av särskild betydelse, att de

av revisorerna berörda möjligheterna till en förenkling av formerna för

krigsmaterielverkets befattning med upphandlingsverksamheten tagas under

noggrant övervägande.

De i det föregående avhandlade spörsmålen äga nära samband med frågan

om den centrala försvars^örvaltningens framtida utformning. Det synes därför

riksdagen lämpligt, att här avsedda spörsmål tagas under övervägande

av 1946 års militära förvaltningsutredning.

Under åberopande av det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl. Maj:t

ville vidtaga åtgärder i syfte att i det föregående berörda spörsmål tagas

under övervägande av 1946 års militära förvaltningsutredning.

4:o)

Betalningsförfarandet vid av värnpliktiga företagna resor.

Under försvarsdepartementet, § 7, ha revisorerna berört vissa frågor i samband

med bestämmelserna om värnpliktigas resor (Del I, s. 41—44).

Beträffande resor i samband med inskrivningsförrättning äro föreskrifter

meddelade i kungörelserna den 21 december 1945 resp. den 15 mars 1946.

Av författningsbestämmelserna framgår, att vid inställelseresa vederbörlig

order skall användas såsom färdhandling, medan vid återresa särskilt färdbevis

utställes. Då fråga är om järnvägsresa skall betalning erläggas av försvarets

civilförvaltning. Debitering av kostnaderna sker på grundval av vid

resp. järnvägsstationer förda anteckningar, varför till de från resp. trafikföretag

inkommande räkningarna icke äro fogade speciella verifikationer.

Vid resa med fartyg, omnibus eller linjebil skall däremot såsom betalande

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Riksdagens skrivelse nr 329.

myndighet angivas kassaförvaltningen vid det förband, till vilket vederbörligt

inskrivningsområde är anslutet. Räkning å ersättningen skall åtföljas av

kupong, som frånskilts företedd order (färdbevis).

För övriga resor hava bestämmelser utfärdats i kungörelserna den 22

juni 1945 resp. den 21 december 1945, militära järnvägsreglementet och

överbefälhavarens tillämpningsföreskrifter den 7 mars 1946. Enligt dessa

bestämmelser skall inryckningsresa ske medelst anlitande av tjänstgöringsorder

såsom färdhandling. Betalning erlägges av försvaiets civilförvaltning,

såvitt gäller resa med järnväg, och för debiteringen skola tillämpas ovan anförda

principer. Vederbörande räkningar äro med andra ord icke verifierade.

Så är däremot fallet beträffande resor med fartyg, omibus eller linjebil,

för vilka ersättning skall utbetalas av inkallande förband. I detta sammanhang

må även framhållas, att, såvitt framgår av kungörelsen om vämpliktsavlöning,

vederbörlig order skall användas såsom färdhandling vid

resa med spårväg, medan enligt överbefälhavarens förutberörda tillämpningsföreskrifter

den värnpliktige själv har att förskjuta eventuella kostnader för

dylik resa.

Särskilda färdhandlingar i form av biljettrekvisitioner utfärdas vid resor

i samband med utryckning från och uppehåll i tjänstgöringen (motsvarande

tjänstledighet). Dessa biljettformulär bifogas vederbörande räkningar, som

sålunda äro verifierade i vanlig ordning. Såframt gäller järnvägsresor skall

försvarets civilförvaltning angivas såsom betalande myndighet. Mera osäkert

är, framhålla revisorerna, på vad sätt debitering skall ske vid resor med

fartyg, omnibus eller linjebil. Enligt överbefälhavarens tillämpningsföreskrif

ter skall betalningsskyldighet i dylika fall åvila vederbörligt truppförband.

I militära järnvägsreglementet stadgas däremot, att allenast inryckningsresor

med vissa billinjer skola debiteras nyssnämnda lokalmyndigheter. Härav

måste enligt revisorernas mening följa, att ersättning för utrycknings- och

uppehållsresor, företagna med av järnvägsföretagen ägda linjebilar eller bussar,

skall erläggas av försvarets civilförvaltning. På denna punkt synas sålunda

överbefälhavarens tillämpningsföreskrifter stå i strid med militära

järnvägsreglementets bestämmelser.

Vad tjänsteresor slutligen beträffar finnes intet direkt stadgat om betalande

myndighet, men torde ersättning i dylika fall skola erläggas av vederbörande

truppförband, oberoende av huruvida resa företages med järnväg eller

annat färdmedel.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

De bestämmelser som finnas utfärdade rörande betalningsförfarandet vid

av värnpliktiga företagna resor måste betecknas såsom mycket invecklade.

Ersättning skall sålunda erläggas än av central och än av lokal myndighet,

utan att någon saklig grund för en dylik uppdelning kan anses föreligga. I

visst fall äro bestämmelserna varandra direkt motsägande. För vederbörande

biljettutställare torde det också vara förenat med icke obetydliga svårigheter

att hålla isär de olika typer av resor, om vilka nu är fråga. Härtill bidrager

även det förhållandet, att gällande föreskrifter äro meddelade i så

s. 23 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 329.

23

många olika författningar. Det synes slutligen vara ägnat att ingiva vissa betänkligheter,

att det icke är möjligt att i vanlig ordning mot vederbörliga

verifikationer avstämma de ersättningsbelopp, som av olika järnvägsföretag

debiteras kronan för värnpliktigas inskrivnings- och inryckningsresor.

Enligt revisorernas mening kan det därför ifrågasättas, huruvida icke —

åtminstone under fredstid — jämväl vid dylika resor särskilda biljettrekvisitioner

böra utställas. Oberoende härav torde emellertid gällande bestämmelser

böra förenklas därhän, att någon åtskillnad i fråga om betalande myndighet

icke göres mellan järnvägsresa och annan resa. Naturligast synes då

av många skäl vara, att den biljettutställande myndigheten i princip blir betalningsansvarig,

vilket icke minst skulle innebära ökade kontrollmöjligheter

på förevarande område. En dylik anordning skulle likväl icke behöva hindra,

att under krig, mobilisering och förstärkt försvarsberedskap försvarets

civilförvaltning av bland annat sekretesshänsyn debiterades kostnaderna för

resor, företagna av personal vid fältförband utan fast adress (fältposter).

För underlättande av vederbörande lokala myndigheters arbete borde även

genom civilförvaltningens försorg en översiktlig sammanställning utarbetas,

upptagande i systematisk ordning de viktigaste bestämmelserna rörande överhuvud

taget samtliga militära resor (inkl. godstransporter), med angivande

tillika av de redovisningstitlar å vilka kostnaderna i olika fall skola bokföras.

Revisorerna anse, att nu berörda bestämmelser snarast bora göras till ioremål

för översyn.

Utlåtanden ha avgivits av centrala värnpliktsbyrån, järnvägsstyrelsen och

försvarets civilförvaltning (Del II, s. 61—68).

Under åberopande av skäl som framförallt taga sikte på förhållandena

under mobilisering avstyrker centrala värnpliktsbyrån ett frångående av det

nu gällande systemet, enligt vilket värnpliktiga inkallas till såväl inskrivning

som tjänstgöring medelst personlig order, jämväl gällande som färdbevis

vid ifrågakommande fall. Värnpliktsbyrån framhåller vidare att föreskrifterna

för betalningsförfarandet knappast kunna anses mera invecklade

än vad som med hänsyn till de särskilda förhållandena är nödvändigt,

men att det ur truppregistreringsmyndigheternas synpunkt utan tvivel

vore förmånligt, därest en sammanfattning av gällande föreskrifter utarbetades

och utsändes till berörda myndigheter.

Järnvägsstyrelsen biträder för sin del förslaget om återgång — beträffande

inskrivningsresorna övergång — till systemet »beställning/biljett». Styrelsen

framhåller även, att det särskilt under beredskapstiden från trafikföretagens

sida framstått som ett starkt önskemål, att resorna i möjligaste mån

skola få debiteras någon central myndighet.

Civilförvaltningen, som i princip delar revisorernas uppfattning beträffande

verifieringen av kostnaderna, anser att bland annat nödvändigheten

av kostnadsbegränsning och beredskapsskäl tala mot en dylik anordning.

Revisorernas förslag om utarbetande genom civilförvaltningens försorg av eu

översiktlig sammanställning av de viktigaste bestämmelserna rörande samtliga

militära resor och transporter m. m. synes däremot ämbetsverket beaktansvärt.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Riksdagens skrivelse nr 329.

I likhet med revisorerna finner riksdagen det vara angeläget att genom försvarets

civilförvaltnings försorg en översiktlig sammanställning av de bestämmelser

som reglera militära resor och transporter utarbetas. Förslaget härom

har jämväl biträtts av de av frågan närmast berörda myndigheterna.

Enligt riksdagens mening bör i samband därmed undersökas, i vad mån en

förenkling av de förenämnda bestämmelserna kan komma till stånd. Särskilt

gäller detta frågan om betalande myndighet. Oaktat kostnaderna för

resor, företagna av beredskapsinkallad eller mobiliserad personal vid fältförband

utan fast adress (fältposter), lämpligen böra debiteras civilförvaltningen,

torde nämligen de skilda trafikföretagen kunna beredas ersättning lika

snabbt och tillförlitligt, därest vederbörande lokala kassaförvaltning angives

såsom betalande myndighet vid vanliga fredsmässiga resor.

Under åberopande av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Kungl.

Maj:t ville föranstalta om översyn av här avsedda bestämmelser angående

värnpliktigas resor.

5:o)

Avskrivning av brist i statens förråd av proviant och

fodervaror.

Under försvarsdepartementet, § 9, ha revisorerna hemställt om en översyn

av gällande bestämmelser rörande avskrivning av vissa förrådshållna varor

(Del I, s. 47—51).

Efter en redogörelse för bestämmelserna i den s. k. avskrivningskungörelsen

den 9 november 1934 (nr 525) erinra revisorerna om att dåvarande statens

krisrevision vid en år 1942 företagen utredning rörande livsmedelsförvaltningen

vid arméns magasin m. m. uppmärksammat vissa brister hos

nämnda kungörelse. På grund av bestämmelsernas avfattning komme sålunda

vid beräkningen av svinn avskrivning att ske utan hänsyn till längden av

den tid, varunder varan ingått i förråd, varför avskrivningens storlek bleve

beroende även av inventeringarnas antal. Beträffande ett av revisorerna i

detta sammanhang återgivet exempel torde få hänvisas till berättelsen (s. 48

och 49). Krisrevisionen hade även påvisat fall då svinn finge beräknas, oaktat

något faktiskt utiämningssvmn icke kunde uppkomma.

Enligt vad revisorerna inhämtat har avskrivningskungörelsen vid tillämpningen

befunnits vara förenad med jämväl andra allvarliga olägenheter.

Dessa olägenheter äro närmast att hänföra till de ändrade förhållanden på

livsmedelsområdet som inträtt under senare tid. Sålunda har en mängd nya

varuslag kommit till användning vid utspisningen. Därjämte tillhandahållas

numera allt flera varuslag i standardiserade förpackningar, vilket medfört

tveksamhet huruvida varan skall vägas eller räknas.

Revisorerna framhålla vidare att efter tillkomsten av kungörelsen den 15

s. 25 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 329.

25

juni 1944 (nr 321) angående förfarandet vid krigsmakten då egendom skadats

eller gått förlorad ärenden beträffande brist av proviant och fodervaror komma,

i vad avser försvarets förråd, att i stor utsträckning handläggas med tilllämpning

av två skilda kungörelser, vilket medfört vissa praktiska svårigheter.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Den lämnade redogörelsen ger vid handen, att de nuvarande bestämmelserna

angående avskrivning av brist i statens förråd av proviant och fodervaror

i vissa avseenden äro föråldrade. De måste dessutom anses vara utformade

på ett mindre tillfredsställande sätt. Detta gäller främst de i avskrivningskungörelsen

fastställda grunderna för beräkning av naturligt

svinn, enligt vilka, såsom redan statens krisrevision på sin tid framhållit,

hänsyn icke tages till lagringstiden för de mellan olika inventeringstillfäl

len uppbördstagna och utlämnade varumängderna. Kungörelsen måste vidare

betecknas såsom ofullständig ur den synpunkten, att nya varuslag i betydande

omfattning kommit till användning vid utspisningen. Därjämte må

erinras om att ett stort antal livsmedel numera tillhandahålles i standardförpackningar.

Någon bestämd gräns kan fördenskull icke uppdragas mellan naturligt

svinn och stycketalssvinn.

Vissa olägenheter äro även förenade med den rådande oklarheten beträffande

tillämpningen inom försvaret av, å ena sidan, avskrivningskungörelsen

och, å andra sidan, förutberörda kungörelse angående förfarandet vid krigsmakten,

då egendom skadats eller gått förlorad. Det framstår slutligen som

en brist, att generella bestämmelser angående avskrivning av bensin, bensol

och därmed jämförliga flyktiga ämnen ävensom smörjmedel icke finnas

meddelade. Behovet av dylika föreskrifter har framträtt med särskild styrka

under senare år, beroende på att sådana varor numera i stor omfattning äro

lagrade i centrala drivmedelsförråd.

Såvitt revisorerna kunna finna, möjliggöra gällande bestämmelser beräkning

av svinn även i sådana fall då något faktiskt svinn icke föreligger. Revisorerna

vilja därmed icke göra gällande, att den magasinspersonal, om

vilken nu är fråga, medvetet skulle utnyttja avskrivningskungörelsens bestämmelser

till egen fördel. Icke minst med hänsyn till att storleken av den

vid en inventering medgivna bristen utan svårighet kan fastställas på förhand,

torde man dock icke alldeles böra bortse från de möjligheter till underslev

som systemet innebär. Såsom i det föregående framhållits, hava också

under beredskapstiden fall av bedrägligt förfarande i nämnda avseende

förekommit.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter finna revisorerna det angeläget,

att en revision av avskrivningskungörelsen snarast kommer till stånd.

Därvid synas vissa av krisrevisionen i dess förberörda promemoria gjorda

uttalanden och förslag böra beaktas. Lämpligt torde vara att förteckning å

varuslag, motsvarande den som nu finnes intagen i författningstexten, fogas

som bilaga till den nya författningen. Därigenom skulle ernås den fördelen,

att erforderliga ändringar i fråga om varuförteckningen kunde vidtagas utan

ändring av själva kungörelsen.

Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning, riksräkenskapsverket

och statens sakrevision (Del II, s. 72—74), vilka samtliga tillstyrka förslaget

om revision av avskrivningskungörelsen.

Riksdagen finner de skäl som av revisorerna anförts för eu översyn av bestämmelserna

på förevarande område vara övertygande. Behovet av en re
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Riksdagens skrivelse nr 329.

vision har också till alla delar bestyrkts av de i ärendet hörda myndigheterna.

Riksdagen får sålunda anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning

rörande de av revisorerna avhandlade spörsmålen.

6:o)

Kontrollen över barnavårdsnämndernas handhavande av

mödrahjälpsmedel.

Under socialdepartementet, § 14, ha revisorerna påtalat vissa brister i

kontrollen över mödrahjälpsmedlen (Del I, s. 68—70).

Revisorerna lämna inledningsvis en redogörelse för gällande bestämmelser

på förevarande område. Av redogörelsen framgår bl. a. att det ankommer

på vederbörande länsstyrelse att kontrollera, dels att beviljad mödrahjälp

använts på i mödrahjälpsnämnds beslut föreskrivet sätt, dels att barnavårdsnämnd

ställer sig gällande föreskrifter angående redovisning av utbetald

mödrahjälp till efterrättelse.

Utöver dessa föreskrifter finnes intet stadgat angående kontrollen av mödlahjälpsmedlen.

Några stadganden av innebörd att det skulle åligga länsstyrelsen

att kassagranska de hos barnavårdsnämnd förvarade mödrahjälpsmedlen

eller att under ärendenas handläggning granska barnavårdsnämnds

åtgärder härutinnan finnas sålunda icke. Ej heller finnas föreskrifter utfärdade

om skyldighet för de kommunala revisorerna att tillse att mödrahjälpsmedlen

icke obehörigen användas eller att övervaka att barnavårdsnämnd i

övrigt handhaver den med mödrahjälpsverksamheten förknippade bokföringen

och redovisningen på ett tillfredsställande sätt.

Avsaknaden av föreskrifter i nu berörda hänseende har medfört, att

kontroll av mödrahjälpsmedlens handhavande på en del håll ej äger rum,

enär varken den statliga myndigheten, länsstyrelsen, eller de kommunala

myndigheterna anse sig skyldiga att företaga sådan granskning.

Under § 10 i sin berättelse upptogo riksdagens år 1945 församlade revisorer

till behandling spörsmålet angående kontrollen över barnavårdsnämndernas

redovisningar av mödrahjälpsmedel. Revisorerna funno det uppenbart

att, därest man ville försäkra sig om en riktig användning av mödrahjälpsmedlen,

en effektivare kontroll över redovisningen av dessa medel

måste anordnas. Det syntes därför revisorerna angeläget, att de kommunala

revisorernas granskning utsträcktes att omfatta även mödrahjälpsmedlen. En

sålunda utvidgad granskning syntes utgöra en förutsättning för ett riktigt

fullgörande av den kommunala revisionen, vilken icke vore effektiv utan att

den omfattade samtliga under de kommunala myndigheternas förvaltning

stående kassor.

I sitt utlåtande nr 155 framhöll statsutskottet vid 1946 års riksdag bl. a.,

att vad revisorerna härutinnan anfört syntes utskottet vara förtjänt av upp
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 329.

27

märksamhet. Utskottet förutsatte emellertid, att det av revisorerna berörda

spörsmålet komme att bli föremål för övervägande i samband med den av

1946 års kommunallagstiftningskommitté verkställda utredningen, varför utskottet

inskränkte sig till afl för riksdagen omförmäla vad i ärendet förekommit.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Med hänsyn till den stora omfattning mödrahjälpsverksamheten tagit —

under innevarande budgetår ha för ändamålet anvisats 13 miljoner kronor

— framstår det enligt revisorernas mening såsom angeläget, att frågan

om kontrollen över dessa medel bringas till en snar lösning. Svårigheterna

att åstadkomma en tillfredsställande kontroll över mödrahjälpsmedlen torde

bland annat sammanhänga med avsaknaden av föreskrifter beträffande kommuns

skyldighet att i sin revision inbegripa jämväl dessa medel. Fall hava

även förekommit, där kommun ansett sig icke hava skyldighet att kontrollera

desamma. I sådana fall måste även den kommunala revisionen av barnavårdsnämnds

medel bli skäligen meningslös, då redogöraren hos barnavårdsnämnd

ofta nog kommer att disponera över två kassor, varav endast en är

underkastad revision. Bristerna i rådande kontrollsystem ha även möjliggjort

tillgrepp av mödrahjälpsmedel.

Revisorerna förutsätta, att frågan om den kommunala kontrollen av mödrahjälpsmedlen

finner sin slutliga lösning i samband med nu pågående utredning

om bland annat den kommunala revisionen (1946 års kommunallagstiftningskommitté).

I avvaktan härå synas emellertid provisoriska åtgärder

böra vidtagas. I sådant hänseende synes kunna ifrågasättas, om icke såsom

villkor för erhållande av mödrahjälpsmedel kommun borde förpliktas vidtaga

anordningar för betryggande kontroll över medlen.

Utlåtanden ha avgivits av socialstyrelsen och riksräkenskapsverket (Del II,

s. 86—90), vilka helt ansluta sig till revisorernas uppfattning, att i avbidan

på en slutlig lösning av frågan om den kommunala kontrollen över mödrahjälpsmedlen

provisoriska åtgärder böra vidtagas till förhindrande av att

mödrahjälpsmedel disponeras på obehörigt sätt. I likhet med revisorerna anse

de nämnda myndigheterna "idare, att de sålunda erforderliga åtgärderna

böra givas den formen, att såsom villkor för erhållande av mödrahjälpsmedel

vederbörande kommun ålägges anordna betryggande kontroll.

I sitt utlåtande i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers

berättelse framhöll riksdagens statsutskott beträffande här avsedda spörsmål.

att utskottet förutsatte att detta skulle komma att finna sin lösning i

samband med det åt 1946 års kommunallagstiftningskommitté lämnade utredningsuppdraget.

Genom vissa på senare tid inträffade fall av oredlighet

vid handhavandet av mödrahjälpsmedel ha de av revisorerna gjorda uttalandena

fått förnyad aktualitet. I likhet med revisorerna finner riksdagen det påkallat

att, i avvaktan på utredningens resultat, provisoriska åtgärder på

förevarande område snarast vidtagas. Lämpligt synes vara att förslag härom

utarbetas av socialstyrelsen.

Riksdagen får sålunda anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om

skyndsamma åtgärder i det av revisorerna angivna syftet.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Riksdagens skrivelse nr 329.

7 :o)

Allmänna arvsfonden.

Under socialdepartementet, § 18, ha revisorerna lämnat en redogörelse

för den genom understöd ur allmänna arvsfonden bedrivna verksamheten

(Del I, s. 91—97).

Allmänna arvsfonden tillskapades i samband med antagandet av lagen den

8 juni 1928 om arv, vilken lag trädde i kraft den 1 januari 1929. Genom den

nya lagstiftningen begränsades arvsrätten på så sätt, att kusiner och avlägsnare

skyldemän uteslötos från arvsrätt. I anslutning härtill föreskrevs

i 5 kap. 1 § nämnda lag, att arv, till vilket ingen arvinge funnes, skulle tillfalla

»en fond, benämnd allmänna arvsfonden».

Enligt gällande bestämmelser skall den egendom, som i arv tillfaller fonden,

så ock egendom, som må tillfalla fonden genom gåva eller testamente,

utan sammanblandning med andra medel förvaltas av statskontoret såsom

en särskild fond för främjande av barns och ungdoms vård och uppfostran.

Vad beträffar villkoren för erhållande av understöd finnes — utöver nyssnämnda

allmänna bestämmelse — allenast föreskrivet, att understöd ej må

utlämnas för åtgärd, vars bekostande åligger stat eller kommun. De principer,

som tillämpats vid utdelande av understöd ur arvsfonden, ha sålunda

utformats genom praxis. Understöd ur fonden utdelas av Konungen.

Under årens lopp hava understöd ur fonden i främsta rummet tilldelats

olika slag av barnhem, anstalter till stöd för hemuppfostran, d. v. s. barnavårdscentraler,

bamkrubbor och barnträdgårdar samt sommarkolonier för

barn. I den mån medel funnits tillgängliga för utdelning, hava understöd tilldelats

jämväl föreningar, stiftelser och institutioner av inbördes olika slag,

vilkas verksamhet varit till gagn för barn och ungdom. Bland understöd till

institutioner av sistnämnda slag märkas bidrag till sådana ändamål som exempelvis

anordnande av hem för springpojkar samt för annan såväl manlig

som kvinnlig ungdom i uppväxtåldern, inrättande av skolhem för läroverksungdom,

uppförande av sportstugor för scoutsammanslutningar och andra

ungdomsorganisationer, anordnande av konvalescenthem för medellösa barn,

inrättande av bamavårdsavdelningr i anslutning till husmodersskolor, anordnande

av demonstrationskurser i barnavård m. m.

Fördelningen av de ur allmänna arvsfonden intill utgången av budgetåret

1945/46 utdelade medlen på de olika ändamål, som tillgodosetts genom understöd,

framgår av en av revisorerna sammanställd tablå (s. 96), till vilken

torde få hänvisas. I anslutning härtill framhålla revisorerna, att sedan allmänna

arvsfondens tillkomst stat och kommuner kommit att utsträcka sin

stödjande verksamhet till ett flertal nya områden, vilka tidigare fallit inom

ramen för arvsfondens verksamhet.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Till följd av det rikliga tillflödet av arvsmedel till allmänna arvsfonden

har fonden kunnat bedriva en understödsverksamhet av betydande omfatt
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 329.

29

ning. Sedan fondens tillkomst hava influtit arvsmedel med tillhopa närmare

20 miljoner kronor. Under samma tid hava från fonden utlämnats understöd

till olika ändamål med sammanlagt omkring 12 miljoner kronor. Fondens

behållning uppgick vid utgången av budgetåret 1945/46 till 8 480 000

kronor.

Såsom ovan framhållits, har med avseende å arvsfondens användning föreskrivits,

att understöd ej får utgå för åtgärd, vars bekostande åligger stat

och kommun. Vid bestämmelsens tillkomst åsyftades i första hand, att understöd

skulle kunna lämnas till alla sådana åtgärder till barns och ungdoms

välfärd, som antingen avsåges i barnavårdslagen, såsom barnhem, anstalter

till stöd för barnuppfostran — till vilka finge räknas barnkrubbor,

barnlrädgårdar, arbetsstugor — barnavårdscentraler m. m., eller ock fölle

utom den sociala barnavården, exempelvis utdelande av studiebidrag.

Utvecklingen har emellertid medfört, att det allmänna i alltmera ökad omfattning

kommit att påtaga sig kostnaderna för nya uppgifter på barnavårdens

och ungdomsvårdens områden. Sålunda hava bland annat anvisats särskilda

riksstatsanslag till inrättande och drift av barnhem samt stipendier

för bedrivande av studier vid vissa läroanstalter.

Syftet med tillskapandet av allmänna arvsfonden har, såsom nämnts, varit

att bidraga till främjandet av barns och ungdoms vård och fostran. Samtidigt

med att fondmedlen ökats har emellertid till följd av den ovan antydda

utvecklingen fondens verksamhetsområde kommit att till väsentliga delar

beskäras. En dylik utveckling måste givetvis för arvsfondens del framstå

såsom mindre lycklig. Med hänsyn härtill bör enligt revisorernas mening tagas

under övervägande, huruvida icke fondens verksamhet bör utsträckas

till att omfatta nya uppgifter på hithörande område.

Utlåtande har avgivits av socialstyrelsen (Del II. s. 111—112). Enligt ämbetsverkets

mening äro möjligheterna att i föreliggande situation utsträcka

arvsfondens verksamhet till nya uppgifter inom det med fonden avsedda ändamålet

mycket begränsade. Om den hittillsvarande utvecklingen fortsätter,

kunna förhållandena emellertid bliva annorlunda. Socialstyrelsen lämnar i

anslutning härtill ett flertal exempel på ändamål som skulle behöva tillgodoses,

därest i framtiden nya grenar inom barna- och ungdomsvården kunde

bli delaktiga av understöd ur fonden.

Det allmänna har under senare år i alltmer ökad omfattning påtagit sig

kostnaderna för åtgärder på barna- och ungdomsvårdens områden. Såsom

revisorerna framhålla har därigenom allmänna arvsfondens verksamhetsfält

kommit att beskäras. Enligt riksdagens mening är det önskvärt att en översyn

av hithörande bestämmelser kommer till stånd. Därvid bör särskilt undersökas,

huruvida och i så fall på vad sätt en utvidgning av arvsfondens

verksamhetsområde lämpligen kan ske.

Riksdagen anhåller sålunda, att Kungl. Maj:t ville taga under övervägande

åtgärder i det av riksdagen angivna syftet.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Riksdagens skrivelse nr 329.

8:o)

Kommunernas ersättningsskyldighet i visst fall enligt fattigvårdslagen

och barnavårdslagen.

Under socialdepartementet, § 19, ha revisorerna ifrågasatt, huruvida icke

vissa bestämmelser i fattigvårds- och b a rna vå r ds 1 a g a rna borde ändras (Del

I, s. 97—100).

Enligt gällande bestämmelser, vilka inrymmas i 50 § 2 mom. lagen den

14 juni 1918 om fattigvården i paragrafens lydelse enligt lag den 11 juni

1926, må en vistelsekommun icke erhålla ersättning från hemortsrättskommunen

för fattigvård, som bestått i bekostande på skolbarn av kläder, underhåll

eller annat, som avser att sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,

läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller medicinen

lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt, eller begravningshjälp.

De ifrågavarande bestämmelserna grunda sig på ett av fattigvårdslagstiftningskommittén

den 19 februari 1915 avgivet betänkande med förslag till

lag om fattigvården. I vad avser nu behandlade fråga, motiverades förslaget

med att genom ett stadgande av detta slag skulle tydligen ett stort antal

tvisteämnen mellan kommunerna röjas ur vägen, vilket skulle komma att få

en väsentlig betydelse med hänsyn till minskande av fattigvårdsprocessema

mellan kommunerna.

Enligt 62 § barnavårdslagen skola i fråga om ersättning av hemortskommun

för utgift för omhändertaget barn de bestämmelser, vilka äro meddelade

i fattigvårdslagen, äga motsvarande tillämpning.

Frågan om ändring av ovan berörda bestämmelser angående kommunernas

inbördes ersättningsskyldighet i vad avser av vistelsekommun lämnad fattigvård

har vid flera tillfällen upptagits till behandling, senast vid 1929 och

1930 års riksdagar, utan att dock leda till någon åtgärd. Riksdagens ställningstagande

i frågan föranleddes bland annat av att pågående utredning

rörande det interkommunala skatteutjämningsproblemet ännu icke blivit

slutförd.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Syftet med här ifrågavarande bestämmelser har, såsom framgår av vad

ovan anförts, varit att i möjligaste mån undanröja tvisteämnen mellan kommunerna

och på så sätt bidraga till minskande av antalet fattigvårdsprocesser.

Förhoppningarna härutinnan hava emellertid icke infriats. Erfarenheterna

under den tid, dessa stadganden varit i tillämpning, giva tvärtom vid

handen, att desamma i stor utsträckning bidragit till uppkomsten av dylika

processer. Anledningen härtill torde enligt revisorernas mening vara, att föreskrifterna

i fråga äro ägnade att medföra en orättvis fördelning av kostnaderna

för ifrågavarande vård kommunerna emellan. Från dessas sida hava

också tendenser förmärkts att på olika sätt kringgå bestämmelserna. Det är

sålunda icke ovanligt, att exempelvis en vistelsekommun — i avsikt att på

en omväg bereda sig ersättning av hemortskommunen för fattigvårdskostnad,

s. 31 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 329.

31

som avses i 50 § 2 mom. fattigvårdslagen — i stället för att direkt likvidera

en dylik utgift ■— tillhandahåller vederbörande hjälpsökande ett kontant belopp

att av denne användas efter gottfinnande, för vilken sistnämnda kostnad

ersättning kan avkrävas hemortskommunen med stöd av 50 § 1 mom.

samma lag. Uppenbart torde vara att härigenom skapas irritationsmoment,

som ofta icke kunna avvecklas annorledes än genom process kommunerna

emellan.

Även för den enskilde hjälpsökanden kunna bestämmelserna vara till

nackdel. Det torde sålunda ligga i sakens natur, att en vistelsekommun i möjligaste

mån söker begränsa tilldelningen av understöd, för vilka ersättning

icke kan erhållas av hemortskommunen; stundom torde även kunna inträffa,

att vistelsekommunen helt underlåter att lämna sådant understöd.

Då syftet med nu ifrågavarande stadganden sålunda till stor del förfelats,

torde det enligt revisorernas mening böra tagas under övervägande, huruvida

icke en ändring av nu berörda bestämmelser kan befinnas påkallad.

Utlåtanden ha avgivits av socialstyrelsen samt länsstyrelserna i Stockholms,

Östergötlands och Västerbottens län (Del II, s. 113—116).

Enligt socialstyrelsens uppfattning tala de av revisorerna påpekade olägenheterna

för att frågan om en ändring av förevarande bestämmelser upptages

till prövning. Styrelsen upplyser samtidigt, att inom socialvårdskommittén

f. n. pågår arbete med översyn av den nuvarande fattigvårdslagstiftningen,

varför vad revisorerna anfört lämpligen borde bringas till kommitténs kännedom

för att beaktas under det pågående utredningsarbetet.

Även länsstyrelsen i Stockholms län ansluter sig i princip till revisorernas

uppfattning. Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter däremot — under

framhållande av möjligheten av en framtida allmän revision av fattigvårdslagen

— huruvida tidpunkten är den rätta för en sådan partiell ändring som

revisorerna avse. Länsstyrelsen i Västerbottens län slutligen anser att en omarbetning

av de ifrågavarande bestämmelserna bör anstå i avbidan på den

genom socialvårdskommittén pågående revisionen av fattigvårdslagstiftningen.

Vid framläggandet av sitt den 19 februari 1915 avgivna förslag till lag om

fattigvården förutsatte fattigvårdslagstiftningskommittén bland annat, att

ett genomförande av den nya lagen skulle bidraga till en väsentlig minskning

av antalet fattigvårdsprocesser kommunerna emellan. Såsom revisorerna

framhålla ha dessa förhoppningar icke infriats. Även i övrigt synas vissa

olägenheter vara förbundna med gällande bestämmelser rörande mellanhavandet

mellan vistelse- och hemortsrättskommuner, i vad avser kostnaderna

för viss fattigvård och barnavård. Behov av översyn av bestämmelserna torde

därför föreligga.

Enligt riksdagens mening kan dock den nu berörda frågan icke behandlas

isolerad från spörsmålet om fattigvårdslagstiftningens utformning överhuvud

taget, varmed den år 1938 tillsatta socialvårdskommittén för närvarande är

sysselsatt. I likhet med socialstyrelsen finner riksdagen det lämpligt, att de

av revisorerna framförda synpunkterna bringas till socialvårdskommitténs

kännedom att tagas under övervägande vid fullgörandet av det åt kommittén

lämnade utredningsuppdraget.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Riksdagens skrivelse nr 329.

Riksdagen får sålunda anhålla, att Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder i

syfte att i det föregående berörda spörsmål tagas under övervägande i samband

med ovan angivna utredning.

9:o)

Fattigvårds- och barnavårdskonsulenternas verksamhet.

Under socialdepartementet, § 20, ha revisorerna påtalat vissa otillfredsställande

förhållanden beträffande fattigvårds- och bamavårdskonsulentorganisationen

(Del I, s. 100—107).

I samband med tillkomsten av 1918 års fattigvårdslag kom den lokala

statliga inspektionen över fattigvården ävensom den statliga upplysningsoch

rådgivningsverksamheten för de kommunala socialvårdsmyndigheterna

att anförtros särskilda tjänstemän, konsulenter. År 1926 utvidgades de på

nämnda befattningshavare ankommande arbetsuppgifterna till att omfatta

även barnavården. Antalet fattigvårds- och barnavårdskonsulenter utgör f. n.

tretton, fördelade på olika distrikt.

Enligt gällande bestämmelser har konsulent att tillhandagå länsstyrelserna

inom distriktet i allt vad som rör länsstyrelsernas befattning med fattigvård,

barnavård och ungdomsskydd i distriktets kommuner. Därvid åligger

det särskilt konsulenten att utöva uppsikt över kommunernas fattigvård, barnavård

och ungdomsskydd.

Konsulent skall vidare på socialstyrelsens vägnar och under styrelsens ledning

utöva tillsyn över tillämpningen, i vad på barnavårdsnämnden ankommer,

av förordningen om mödrahjälp. Å länsstyrelsens vägnar har han att

övervaka att de förpliktelser, vilka enligt lagen om barn utom äktenskap och

med stöd därav utfärdade föreskrifter åligga barnavårdsnämnderna, behörigen

fullgöras. Konsulent har även att avgiva yttranden i de frågor rörande

fattigvård, barnavård, ungdomsskydd och mödrahjälp, vilka av länsstyrelserna,

socialstyrelsen eller statens inspektör för fattigvård och barnavård

till honom hänskjutas, ävensom att verkställa granskning av barnavårdsnämndernas

ansökningar om statsbidrag till vissa för skyddsuppfostran omhändertagna

barn.

Härutöver åligger det konsulent att lämna fattigvårdsstyreiserna och barnavårdsnämnderna

upplysningar och råd i allt vad som rör kommunernas

fattigvård och barnavård. Vidare har han att med upplysningar och råd tillhandagå

såväl barnavårdsnämnderna beträffande de förpliktelser, som åligga

dem enligt lagen om barn utom äktenskap, förordningen om mödrahjälp och

lagen om förskottering av underhållsbidrag till barn, som ock nykterhetsnämnderna

i fråga om deras åligganden enligt lagen om behandling av

alkoholister.

Än vidare skall konsulenten på begäran tillhandagå föreningar och enskilda,

vilka inom distriktet utöva frivilligt understöds- eller barnavårdsarbete,

med upplysningar och råd.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 329.

33

Genom resor i distriktet skall konsulenten göra sig underrättad om förhållandena

på det område, som är föremål för hans verksamhet. Ledningen

av denna reseverksamhet tillkommer socialstyrelsen, som på förslag av konsulenten

för varje halvårsperiod fastställer resplan, upptagande de kommuner,

som under denna tid skola besökas. Bland konsulentens uppgifter i

övrigt må nämnas, att han bör i samråd med länsstyrelserna och socialstyrelsen

verka för att kommunerna, då sådant synes ändamålsenligt, träffa

överenskommelser om upprättande av gemensamma fattigvårds- och barnavårdsanstalter

samt andra gemensamma anordningar för fattigvården och

barnavården.

Av det ovan anförda framgår att fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna

utöva sin verksamhet dels genom expeditionsarbete, dels ock genom upplysningsverksamhet

och personliga inspektionsresor i orterna.

Konsulent, åt vilken icke kan beredas arbetsrum med telefon i av staten

upplåten lokal, äger åtnjuta expensersättning med 500 kronor för år. Konsulent

äger vidare erhålla ersättning för kostnader, som han styrker sig hava

haft för anlitande av biträde vid fullgörande av honom i tjänsten åvilande

skriv- och expeditionsarbete, konsulenten i åttonde (från och med den 1

oktober 1945 tolfte) distriktet med högst 1 800 kronor för år samt envar av

konsulenterna i övriga distrikt med högst 625 kronor för år.

Genom beslut den 31 maj 1946 har Kungl. Maj:t för varje distrikt fastställt

de belopp, vilka må utgå till reseersättningar under budgetåret 1946/47 och

som icke må utan Kungl. Maj ds medgivande överskridas. Dessa belopp variera

frånsett Gotlands län mellan lägst 2 600 kronor (i åttonde och nionde

distrikten) och högst 3 400 kronor (i tredje distriktet). I fråga om kostnader,

som konsulent visat sig hava haft för interurbana telefonsamtal, gäller att

dessa ersättas utan begränsning från annan ort än bostadsorten, medan kostnader

för dylika samtal från bostadsorten ersättas högst intill vissa fastställda

belopp, vilka för budgetåret 1946/47 variera mellan lägst 200 kronor och

högst 250 kronor.

För att belysa expeditionsarbetets omfattning och besöksfrekvensen inom

de olika länen ha revisorerna lålit uppgöra dels en sammanställning över

antalet under år 1945 diarieförda ärenden och utgående skrivelser, dels

en sammanställning över antalet under samma år besökta kommuner, fördelade

efter den tid som förflutit sedan senaste konsulentbesök i kommunen.

Av sammanställningarna framgår att konsulenternas expeditionsarbete tagit

en mycket slor omfattning, ävensom att det vid konsulentorganisationens

tillkomst uttalade önskemålet att varje kommun borde besökas minst vartannat

år icke kunnat tillgodoses. Beträffande de ifrågavarande uppgifterna i

övrigt torde få hänvisas till berättelsen (s. 103 och 104).

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att en mycket betungande arbetsbörda

kommit att åvila fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna. Från skilda

håll har även detta förhållande tid efter annan påtalats.

Uppenbart är att ju mer omfallande och mångförgrenad vår socialvård

Bihanq till riksdagens protokoll 1IH7. I ''i sand. Sr 328—320.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Riksdagens skrivelse nr 329.

blivit, desto mer maktpåliggande hava även konsulenternas arbetsuppgifter

framstått. Det oaktat befinner sig konsulentorganisationen efter att hava

fungerat i över 25 år relativt sett på samma ståndpunkt i fråga om utrustning

med konsulentbefattningar och expeditionella resurser som vid verksamhetens

början. Sålunda må nämnas, att konsulenterna väsentligen äro

hänvisade till att själva utföra registrerings- och övrigt skrivarbete.

Enligt revisorernas mening bör stor vikt fästas vid den förtrogenhet med

ortsförhållandena, konsulenterna kunna förvärva. Endast genom de personliga

kontakter, som skapas genom besök i orterna, kan konsulenternas upp

lysnings verksamhet få en riktigare och efter det aktuella behovet bättre anpassad

inriktning än genom skriftväxling. Konsulenternas personliga iakttagelser

torde även vara av avgörande betydelse för en verkligt effektiv tillsyn

över handhavandet av fattigvård, barnavård, mödrahjälp m. m. samt

över vårdförhållandena å ålderdomshem och barnhem, varigenom även missförhållanden

i tid kunna upptäckas, rättas eller förebyggas. I åtskilliga kommuner

har man ofta svårt att överblicka den omfattande lagstiftning, som

direkt eller indirekt berör fattigvårdsstyrelsernas och barnavårdsnämndernas

verksamhet, varför konsulenternas tillsyn blir i allt högre grad påkallad.

Emellertid har konsulenternas reseverksamhet efter hand kommit att alltmer

inskränkas främst till följd av den ökade bundenheten vid expeditionsarbetet

men även genom exempelvis begränsning av reseanslagen. Såsom revisorerna

ovan påvisat, hava konsulenterna att i avsevärd utsträckning besvara

remisser och framställningar samt att avgiva utlåtanden i olika ärenden

till såväl statliga och kommunala myndigheter av skilda slag som enskilda

institutioner och privatpersoner. Härigenom har det vid konsulentorganisationens

tillkomst uttalade önskemålet, att kommunerna i riket borde besökas

av konsulent minst vartannat år, kommit att alltmer träda i bakgrunden.

Med nuvarande arbetsbelastning torde sålunda i genomsnitt 3 å 4 år

förflyta mellan två på varandra följande konsulentbesök inom en och samma

kommun. Såsom ovan påvisats, redovisas i ett icke obetydligt antal fall

än längre tidsintervaller. I ett fall har exempelvis förekommit, att kommun

icke besökts på 11 år. Den snäva begränsning i rätten att använda telefon,

som för närvarande tillämpas, framstår såsom ett ytterligare hinder i kontakten

med kommunerna.

De partiella reformer — främst tillsättande av länsstyrelsernas barnavårdsassistentbefattningar

och utökningen av antalet distrikt — som genomförts,

kunna icke sägas ha i nämnvärd mån löst frågan om konsulenternas

arbetsbelastning. Rådande förhållanden ha även fått en ökad aktualitet med

hänsyn till de viktiga reformer på socialvårdens område, som de senare åren

genomförts eller äro på väg att genomföras. Här må exempelvis nämnas, att

konsulenterna anförtrotts nya betydelsefulla arbetsuppgifter, vilka sammanhänga

med barnavårdsnämndernas befattning med ärenden i anledning av

den nya lagstiftningen om villkorlig dom, villkorlig frigivning och åtalseftergift

samt med utvidgningen av tillämpningsmöjligheterna i förebyggande

syfte av 22 § d) i barnavårdslagen. Även i avseende å den nya lagstiftningen

om den psykiska barna- och ungdomsvården ha konsulenterna tilldelats viss

befattning. Det är uppenbart att den praktiska utformningen och framgången

— i vad på de kommunala myndigheterna beror — vid tillämpningen av

dessa viktiga reformer äro till stor del beroende av den effektiva rådgivning,

som konsulenterna kunna giva respektive kommunala myndigheter i den

aktuella situationen.

Mot bakgrunden av vad ovan anförts synes det revisorerna angeläget att

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Riksdagens skrivelse nr 329.

åtgärder vidtagas i syfte att avhjälpa nu rådande otillfredsställande förhållanden

med avseende å fattigvårds- och barnavårdskonsulentorganisationen.

Utlåtande har avgivits av socialstyrelsen (Del II, s. 116—119), som helt

instämmer i revisorernas uttalande. Efter att ha berört vissa åtgärder, ägnade

att avhjälpa de av revisorerna påtalade missförhållandena, erinrar ämbetsverket

slutligen om att socialvårdskommittén kommer att i ett större sammanhang

behandla socialvårdens läns- och centralorganisation och att därvid

konsulentverksamheten givetvis måste bli föremål för granskning och förslag.

Enligt socialstyrelsens mening bör emellertid nämnda förhållande icke få

hindra en omprövning snarast möjligt av de av såväl revisorerna som styrelsen

berörda åtgärderna för att vinna en ur olika synpunkter mycket angelägen

effektivisering och ekonomisering av konsulentverksamheten.

Revisorerna ha i förevarande sammanhang lämnat en redogörelse för de

arbetsuppgifter som åvila fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna. I anslutning

härtill ha revisorerna fäst uppmärksamheten vid det förhållandet, att

konsulentorganisationen — särskilt i vad gäller de expeditionella resurserna

— befinner sig på nära nog samma ståndpunkt som vid verksamhetens början

för över 25 år sedan. Konsulenternas möjligheter att fullgöra de på dem

ankommande åliggandena ha därigenom starkt hämmats. Vad revisorerna

härutinnan anfört har socialstyrelsen till alla delar vitsordat. Även riksdagen

är av den uppfattningen, att ifrågavarande förhållande måste betecknas såsom

mindre tillfredsställande.

Frågan om konsulentorganisationens mest ändamålsenliga utformning

torde komma att prövas av socialvårdskommittén. Enligt riksdagens mening

bör emellertid i avvaktan på en slutlig lösning av frågan vissa åtgärder redan

nu vidtagas för en effektivisering av konsulentorganisationen. Den omedelbara

översyn över bestämmelserna på förevarande område, som sålunda får

anses erforderlig, torde böra ankomma på socialstyrelsen att utföra.

Under åberopande av det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl. Maj:t

ville taga under övervägande åtgärder i av revisorerna angivet syfte.

10 :o)

Fonden för reglering av läkemedelspriser m. m.

Under socialdepartementet, § 23, ha revisorerna berört vissa frågor som

sammanhänga med den av medicinalstyrelsen förvaltade fonden för reglering

av läkemedelsprisen m. in. (Del I, s. 117—122).

Enligt gällande bestämmelser är apoteksinnehavare skyldig att erlägga

en allmän avgift till bestridande av utgifter för apoteksväsendets gemensamma

ändamål. Med dylika ändamål avses i första hand pensionering av

apoteksinnehavare och å apotek anställda, beredande av ålderstillägg jämte

vissa andra löneförmåner åt apotekens farmacevtiska personal, beredande av

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Riksdagens skrivelse nr 329.

ersättning för hållande av filialapotek samt täckande i vissa fall av förlust

av apoteksrörelse. Vad därefter återstår av de allmänna avgifterna skall tillföras

fonden för reglering av läkemedelsprisen m. m., vilken förvaltas av

medicinalstyrelsen.

Enligt reglementet för sistnämnda fond skola de till fonden influtna medlen

— däri inbegripet upplupen avkastning — sedan vissa förvaltningskostnader

bestritts, avsättas, till dess de uppgå till visst av Kungl. Maj:t bestämt

belopp. Avsatta medel skola tills vidare användas till gäldande av sådana

utgifter, för vilkas bestridande allmänna avgifter äro avsedda men ej förslå.

Uppgå de avsatta medlen till det av Kungl. Maj:t bestämda beloppet, skola

de till fonden inflytande medlen, sedan förvaltningskostnader bestrilts, tills

vidare användas till reglering av läkemedelsprisen på sätt Kungl. Maj:t bestämmer.

Har nämnda belopp uppnåtts, skall medicinalstyrelsen göra anmälan

därom till chefen för socialdepartementet och, om styrelsen finner

skäl därtill föreligga, framlägga förslag dels till sådan ändring av gällande

grunder för läkemedelstaxering å apotek, att läkemedelsprisen nedbringas,

dels ock till användning av de medel, som tills vidare skola användas till

reglering av läkemedelsprisen. Det belopp, vartill fonden skulle växa, innan

åtgärder för sänkning av läkemedelsprisen skulle vidtagas, har sedermera

av Kungl. Maj:t fastställts till 3 miljoner kronor.

Revisorerna ha låtit sammanställa vissa uppgifter rörande dels apotekens

sammanlagda omsättning under ett vart av åren 1937—1945 och dels den

ifrågavarande fondens ställning vid utgången av ett vart av nämnda år.

Beträffande denna sammanställning torde få hänvisas till berättelsen (s.

120).

Enligt uppgift från medicinalstyrelsen ha från fonden utom förvaltningsutgifter

endast bestritts 5 496 kronor under år 1940 och 215 kronor under år

1941 till utredningar, som haft samband med uttagande från apoteken av

allmänna avgifter, samt till en utredning angående verkningarna av olika

tänkbara förändringar i gällande medicinaltaxegrunder in. m.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att fonden för reglering av läkemedelsprisen

m. m. under de senaste två åren vuxit med 7 å 8 miljoner kronor

om året. Vid utgången av år 1945 uppgick den till i runt tal 26,8 miljoner

kronor. Revisorerna anse sig böra räkna med att fonden, om medicinaltaxegrunderna

tills vidare i huvudsak bliva oförändrade i avvaktan på förslag

i ämnet från 1946 års läkemedelsutredning, årligen alltfort kommer att tillföras

relativt betydande belopp.

Fonden har ännu icke använts till sitt syfte att reglera läkemedelsprisen,

vilket synes hava varit avsikten, så snart fonden uppnått en storlek av 3 miljoner

kronor. Anledningen härtill har enligt medicinalstyrelsen varit svårigheterna

att under tidigare rådande krisförhållanden bedöma utvecklingen

inom apoteksväsendet. Medicinalstyrelsen har innevarande höst underställt

chefens för socialdepartementet prövning frågan om åtgärder i anledning av

fondens tillväxt.

Revisorerna vilja framhålla, att — även om i samband med sjukkassereformens

genomförande åtgärder från statsmakternas sida äro att förvänta

s. 37 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 329.

37

för att minska de sjukas kostnader för läkemedel — det icke längre torde

kunna anföras bärande skäl för att dröja med de åtgärder i samma syfte,

som kunna bliva möjliga genom att taga fondens medel i anspråk. Såsom

redan apotekssakkunniga av år 1931 anfört, synas därvid de varaktigt sjukas

kostnader för läkemedel i första hand böra nedbringas. Huruvida härvid viss

rabattgivning bör ifrågakomma eller läkemedlen böra tillhandahållas kostnadsfritt

eller om förmånen bör gälla vissa bestämda läkemedel eller vissa

grupper sjuka, kan icke utan särskild utredning avgöras. Det bör uppdragas

åt medicinalstyrelsen att till Kungl. Maj :t avgiva förslag i ämnet. Det teknisktadministrativa

förfarande, som kan behöva komma i fråga vid en sådan användning

av fondens medel, synes icke innebära svårigheter av den grad, att

de böra förhindra frågans lösning.

Utlåtanden ha avgivits av medicinalstyrelsen, apotekens avgiftsnämnd och

1946 års låkemedelsutredning (Del II, s. 127—131).

Medicinalstyrelsen ansluter sig till uppfattningen, att man inte längre bör

dröja med de åtgärder i syfte att minska de sjukas kostnader för läkemedel,

som kunna bliva möjliga genom att taga regleringsfondens medel i anspråk.

Efter att ha närmare berört de olika utvägar som därvid stå till buds stannar

styrelsen vid att föreslå, att kostnaderna för läkemedel vid vissa kvalificerade

(kroniska) sjukdomar skola få bestridas genom anlitande av fonden. I anslutning

härtill förklarar sig styrelsen beredd att utreda frågan om vilka läkemedel

som böra komma i fråga.

Även apotekens avgiftsnämnd anser att åtgärder omedelbart böra vidtagas

till förverkligande av de syften fonden har att tillgodose. 1946 års läkemedelsutredning

däremot har kommit till den uppfattningen, att en utredning

i enlighet med revisorernas förslag — vid sidan av den som läkemedelsutredningen

för närvarande bedriver — icke torde vara erforderlig. Därest

sådan utredning likväl kommer till stånd, förutsätter läkemedelsutredningen

att därvid samarbete i någon form kommer att äga rum med läkemedelsutredningen.

Den av revisorerna verkställda undersökningen ger vid handen, att fonden

för reglering av läkemedelsprisen in. in. vid utgången av år 1945 uppgick till

ett lielopp av närmare 27 miljoner kronor. Enligt vad riksdagen inhämtat,

har fondens kapitalbehållning sedan nämnda tidpunkt ytterligare ökat;

den belöpte sig vid årsskiftet 1946/47 till i runt tal 32,5 miljoner kronor. Oaktat

avsikten synes ha varit att taga de ifrågavarande medlen i anspråk för

reglering av läkemedelsprisen, så snart densamma överskridit ett belopp av

3 miljoner kronor, ha några åtgärder i denna riktning icke vidtagits.

Riksdagen får i detta sammanhang erinra om att jämlikt Kungl. Maj:ts

den 7 juni 1946 lämnade bemyndigande särskilda sakkunniga tillkallats för

utredning angående apoteksväsendet, droghandeln och läkemedelsindustrien.

Enligt direktiven för de sakkunniga, vilka antagit benämningen 1946 års läkemedelsutredning,

bör syftet med utredningen bland annat vara att genom

en rationell plan för läkemedelsförsörjningen söka åstadkomma ett förbilligande

av läkemedlen. Den i det föregående avhandlade fonden beröres dock

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Riksdagens skrivelse nr 329.

icke särskilt i direktiven. Enligt riksdagens mening synes hinder icke möta

att nämnda fond, i överensstämmelse med vad revisorerna föreslagit, omedelbart

tages i anspråk för avsett ändamål. Huruvida de praktiska förslag till

medlens disponerande, som i detta sammanhang må finnas erforderliga,

lämpligen böra utarbetas av medicinalstyrelsen eller av läkemedelsutredningen,

undandrager sig riksdagens bedömande.

Riksdagen anhåller, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om åtgärder i av

riksdagen angivet syfte.

11 :o

Anställningsregistret.

Under socialdepartemenet, § 26, ha revisorerna ifrågasatt, huruvida icke

det hos länsstyrelserna förda anställningsregistret skulle för framtiden kunna

slopas (Del I, s. 134—-140).

I kungörelsen den 30 april 1943, nr 218, har stadgats skyldighet för arbetsgivare

att under vissa förhållanden göra anmälan om anställande av arbetstagare.

Dylik anmälan skall avgivas, om anställningen är avsedd att vara

minst fyra veckor, samt göras till utmätningsmannen i anställningsorten eller

i Stockholm till överståthållarämbetet.

Anmälan skall som regel avgivas i två exemplar å särskild blankett (anställningskort)

senast en vecka efter anställningens början. Utmätningsmannen

skall förvara det ena exemplaret av anställningskortet i ett alfabetiskt

ordnat register och översända det andra till länsstyrelsen, som har att ordna

de inkommande korten på enahanda sätt.

Tillkomsten av nu nämnda bestämmelser utgör ett led i den serie av åtgärder,

vilka efter beslut av bland annat 1943 års riksdag vidtagits för att

främja en effektivare skattebetalning och en grundligare taxeringskontroll.

Närmast åsyftade man att komma till rätta med de brister i restindrivningen

av utskylder, vilka hade sin främsta grund däri, att indrivningsmyndigheterna

hade stora svårigheter att snabbt vinna kunskap om den restfördes

arbetsanställning.

Revisorerna ha velat undersöka de möjligheter anställningsregistren hittills

erbjudit i syfte att förbättra restindrivningen. I cirkulärskrivelse till

samtliga länsstyrelser och överståthållarämbetet hava revisorerna därför infordrat

uppgifter, ägnade att belysa denna fråga.

För att anställningsregistren skola kunna rätt fullgöra sin funktion är det

givetvis av avgörande betydelse att arbetsgivarna iakttaga den föreskrivna

anmälningsskyldigheten. De inkomna yttrandena ge emellertid vid handen,

att brister genomgående föreligga i detta avseende. Länsstyrelsen i Östergötlands

län beräknar sålunda att endast ca 75 procent av länets arbetsgivare

avge vederbörlig anmälan. Genomgående har åtskillnad gjorts mellan arbetsgivare

med större antal anställda, å ena sidan, samt småföretag med endast

s. 39 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 329.

39

ett fåtal anställda samt privatpersoner, å andra sidan. I fråga om den förstnämnda

kategorien kan sägas att anmälningsplikten på det hela taget iakttagits,

medan beträffande den andra gruppen, vilken innefattar hantverkare,

mindre jordbrukare och andra småföretagare, privatpersoner med anställd

hemhjälp och tillfällighetsarbetare m. m., anmälningsskyldigheten i väsentlig

utsträckning eftersatts. I de flesta fall har det visat sig, att sådana arbetsgivare

helt sakna kännedom om anmälningsplikten.

Under förarbetena till nu gällande föreskrifter rörande anställningsregister

uttalades, att det hos länsstyrelsen förda registret med fördel skulle kunna

användas icke blott i syfte att främja en snabb och effektiv restindrivning

utan även överhuvud då det gällde att lämna upplysning, huruvida en viss

person vore anställd inom länet samt var han i förekommande fall vore anställd.

Det visar sig också, att registret inom samtliga länsstyrelser fått en

viss betydelse även för länsstyrelsens handläggning av frågor om avskrivning

eller avkortning av kronoutskylder, vid handläggningen av mantalsskrivnings-

och taxeringsmål, vid polismyndighets efterlysningsarbete m. m. Härjämte

bruka även vissa statliga och kommunala myndigheter, såsom riksbanken,

riksförsäkringsanstalten, barnavårdsnämnder, familjebidragsnämnder

m. fl., förfråga sig hos registret. Även för bevakning gentemot försumliga

låntagare, t. ex. beträffande värnpliktslån, har registret kommit till användning.

Vissa länsstyrelser ha dock uppgivit, att registret på grund av den bristande

fullständigheten icke kan anses fylla sina funktioner på fullt tillfredsställande

sätt.

Frågan om anställningsregistrets betydelse har även berörts i de av länsstyrelserna

såsom svar på revisorernas cirkulärskrivelse lämnade uppgifterna.

Delade meningar ha därvid kommit till uttryck. Medan somliga länsstyrelser

uttalat sig för ett bibehållande av det nuvarande systemet, framhålla andra

att registrets värde torde komma att alltmer minskas, speciellt på grund av

de senaste folkbokförings- och uppbördsreformerna.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har anställningsregistret icke

kommit att på avsett sätt fylla sitt egentliga ändamål, nämligen att till ledning

för restindrivningen snabbt lämna upplysning om den skattskyldiges

arbctsanställning. Den främsta orsaken till detta förhållande synes vara, att

arbetsgivarna i stor utsträckning försumma att fullgöra den föreskrivna anmälningsskyldigheten.

Särskilt gäller detta arbetsgivare med ett mindre antal

anställda. Till väsentlig del torde försumligheten bero på ren okunnighet

om gällande bestämmelser. Kontrollen över efterlevnaden av föreskrifterna

synes även på vissa håll hava varit bristfällig. Det förefaller revisorerna anmärkningsvärt,

att myndigheterna i allmänhet — trots kännedomen om registrets

bristande effektivitet — i så ringa utsträckning använt sig av möjligheten

att genom kungörelser, meddelanden i radio och i dagspressen bland

allmänheten sprida kännedom om den föreskrivna anmälningsskyldigheten.

Genomförandet av den nya reformen på uppbördsväsendets område har

aktualiserat frågan om ett bibehållande av anställningsregistret. Nämnas må

att redan i samband med registrets tillkomst uttalades att detsamma allenast

vore att anse såsom ett provisorium i avvaktan på eu kommande uppbörds
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Riksdagens skrivelse nr 329.

reform. Då det förefaller sannolikt, att anställningsregistret efter uppbördsreformens

ikraftträdande kommer att få minskad betydelse, bör det enligt

revisorernas mening tagas under övervägande, huruvida icke detsamma kan

avskaffas, sedan någon erfarenhet vunnits angående verkningarna av folkbokförings-

och uppbördsreformerna.

I likhet med revisorerna håller riksdagen det för sannolikt, att de nyligen

\idtagna

komma att avsevärt minska betydelsen och behovet av det s. k. anställningsregistret.

Riksdagen anser därför att, sedan någon tids erfarenhet av nyssnämnda

reformer vunnits, frågan om registrets bibehållande bör upptagas

till omprövning, detta så mycket mer som syftet med de ifrågavarande bestämmelserna

icke helt synes ha uppnåtts.

Under åberopande av det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl. Maj:t

ville taga under övervägande åtgärder i av revisorerna angivet syfte.

12 ro)

Anslagsformer vid anvisande av statsbidrag till byggnads
ändamål.

Under finansdepartementet, § 30, ha revisorerna uttalat sig för en översyn

av de anslagsformer som användas vid anvisande av medel för statsbidrag

till byggnadsändamål (Del I, s. 161—164).

I 1939 års statsverksproposition berördes under rubriken Utgifter å driftbudgeten,

För flera huvudtitlar gemensamma frågor, punkten 2, vissa frågor

om ändring av tillämplighetsområdet för olika anslagstyper.

Inledningsvis erinrade chefen för finansdepartementet om riksstatens uppgift

att utgöra en hushållningsplan för ett visst budgetår, varav följde, att de

å staten upptagna anslagen borde såvitt möjligt motsvara de utgifter, som

väntades under året. Denna princip hade emellertid för den svenska budgetens

del i viss utsträckning brutits genom införandet av reservationsanslag,

alltså anslag, vilka i motsats till övriga anslagstyper — obetecknade anslag

och förslagsanslag — normalt stode till förfogande även budgetåren närmast

efter det, för vilket anslaget uppförts å riksstaten.

Departementschefen lämnade i berörda proposition en redogörelse för de

principer i fråga om val av anslagstyp som avsetts skola tillämpas vid den

statliga medelsanvisningen. Reservationsanslag hade emellertid, enligt vad

departementschefen framhöll, i svensk budgetpraxis vunnit en mycket vidare

användning än den som ur de angivna synpunkterna framstode såsom

motiverad. Då därtill en tendens till fortgående ökning av utestående reservationer

framträtt, hade under det då avslutade budgetarbetet ansetts motiverat

att taga tillämpningsområdet för de olika anslagsformerna under omprövning

i syfte att vinna en bättre anpassning av anslagen efter de faktiska

utgifterna.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 329.

41

I utlåtande nr 14 gav statsutskottet uttryck åt en viss tveksamhet beträffande

den föreslagna vidgade användningen av förslagsanslag. I sak syntes

dock utskottet vissa skäl tala för de av departementschefen framförda synpunkterna,

och otvivelaktigt vore, framhöll utskottet, att, såsom budgettekniken

utvecklat sig, en större smidighet kunde vinnas genom en tillämpning

av nämnda synpunkter beträffande användningen av olika anslagstyper.

Riksdagen anslöt sig till den uppfattning, som kommit till uttryck

i utskottets förenämnda utlåtande.

I enlighet med nu angivna riktlinjer blevo i riksstaten för budgetåret 1939/

40 ett flertal anslag, som tidigare anvisats i form av reservationsanslag, uppförda

såsom obetecknade anslag. Beträffande reservationsanslag avseende

bidrag till fortlöpande statsunderstödd verksamhet genomfördes emellertid

en förändring till förslagsanslagsnatur endast beträffande två anslag under

nionde huvudtiteln, nämligen anslaget till byggande av odlingsvägar (nybyggesvägar)

och statens skogsutdikningsanslag.

Revisorerna ha företagit en undersökning rörande de anslagsformer, under

vilka statsbidrag till byggnadsändamål anvisas å olika huvudtitlar. Undersökningen

ger vid handen följande.

Under femte huvudtiteln finnas uppförda ett flertal statsbidragsanslag till

byggnadsändamål, exempelvis bidrag till kommuner med flera för skilda anordningar

på social-, hälso- och sjukvårdens områden, vilka anslag undantagslöst

äro anvisade såsom reservationsanslag.

Anslagen till statsbidrag till byggnadsändamål under åttonde huvudtiteln

utgå omväxlande i form av reservationsanslag och förslagsanslag. Såsom reservationsanslag

äro sålunda anvisade anslagen till bidrag till inrättande av

skolhem för lärjungar vid högre läroanstalter och bidrag till skolhemsbyggnader

och deras inredning, medan däremot anslaget till bidrag till vissa

byggnadsarbeten vid folkskolor m. in. samt anslagen till bidrag till inrättande

av centrala verkstadsskolor m. in., flygmekanikeravdelningar och sjömansskolor

uppförts såsom förslagsanslag.

Under nionde huvudtiteln förekomma anslag till bidrag till kostnader för

vissa byggnader och anläggningar i form av såväl reservationsanslag som

förslagsanslag. Exempel på reservationsanslag utgöra anslagen till bidrag till

gödselvårdsanläggningar och till uppförande av siloanläggningar. Såsom förslagsanslag

äro uppförda, bland annat, anslagen till byggande av odlingsvägar,

statens avdikningsanslag samt statens skogsutdikningsanslag. Riksdagen

har i fråga om samtliga dessa förslagsanslag fastställt det sammanlagda

bidragsbelopp, som av Kungl. Maj:t årligen må beviljas.

I detta sammanhang må vidare erinras, att även under sjätte huvudtiteln

finnas uppförda vissa reservationsanslag till statsbidrag till byggnader och

anläggningar.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

De av Knngl. Maj:t för 1939 års riksdag framlagda synpunkterna på användningen

av olika anslagsformer inneburo bland annat att för vissa slag

av utgifter borde skapas en sådan anslagsform, att bättre överensstämmelse

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Riksdagens skrivelse nr 329.

erhölles mellan det å riksstaten uppförda anslaget och de utgifter, som under

budgetåret väntades.

Revisorerna hava uppmärksammat att någon bestämd princip beträffande

anslagsformen icke kommit till tillämpning vid anvisande av bidrag till

kommuner med flera till byggnadsändamål av skilda slag. Under vissa huvudtitlar

hava sålunda dessa bidrag anvisats att utgå av reservationsanslag,

medan beträffande andra huvudtitlar såväl förslagsanslag som reservationsanslag

kommit till användning. Gemensamt för nu ifrågavarande anslag är

emellertid alt de utgå enligt av Kungl. Maj:t och riksdagen fastställda grunder.

Enligt revisorernas mening synas skäl tala för att dessa anslag böra givas

förslagsanslags natur, varvid i varje särskilt fall lämpligen bör prövas,

huruvida maximering bör ske av det bidragsbelopp, Kungl. Maj:t årligen äger

bevilja. Därest ifrågavarande reservationsanslag ersattes med förslagsanslag,

skulle även med all sannolikhet betydande förenklingar kunna vinnas

beträffande myndigheternas bokföring och redovisning av dessa anslag.

På grund av det anförda anse därför revisorerna det önskvärt, att en översyn

av anslagen till nu ifrågavarande ändamål kommer till stånd.

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret, riksråkenskapsverket och statens

sakrevision (Del II, s. 161—163).

I likhet med revisorerna finner statskontoret önskvärt, att en översyn av

principerna för medelsanvisningen kommer till stånd, varvid emellertid undersökningen

icke anses böra begränsas till att omfatta allenast de av revisorerna

särskilt berörda byggnadsanslagen. Ämbetsverket är heller icke helt

övertygat om att ett förutsättningslöst vägande av skälen för och emot användande

av den ena eller andra anslagsformen kommer att leda till en begränsning

av reservationsanslagen.

Även riksräkenskapsverket ställer sig tveksamt till förslaget att för samtliga

bidragsanslag för byggnadsändamål m. m. använda förslagsanslag. Ämbetsverket

anser att, i den mån det kan befinnas önskvärt att göra undantag

från nu tillämpade huvudregel, så att istället för reservationsanslag förslagsanslag

skola användas, behovet av sådana undantag bör prövas från fall till

fall i samband med det årliga budgetarbetet.

Sakrevisionen slutligen har intet att erinra mot den av revisorerna begärda

översynen.

Revisorerna ha under förevarande paragraf fäst uppmärksamheten vid att

någon bestämd princip beträffande anslagsformen icke synes tillämpas vid

anvisande av bidrag till kommuner m. fl. i vad gäller byggnadsändamål avskilda

slag. I anslutning härtill ha revisorerna uttalat sig för att ifrågakommande

bidragsanslag genomgående givas förslagsanslags natur. Riksdagen anser

sig icke på grundval av den föreliggande utredningen kunna taga ställning

till frågan, huruvida för de av revisorerna berörda ändamålen förslagsanslag

regelmässigt böra komma till användning. För riksdagen framstår det

emellertid såsom önskvärt, att vid medelsanvisningen enhetliga principer

tillämpas de olika huvudtitlarna emellan. Med hänsyn härtill torde en översyn

av tillämpade principer böra verkställas, vilken översyn, såsom statskontoret

framhållit, icke synes böra begränsas till enbart de av revisorerna berörda

anslagen.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 329.

43

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Maj:t ville taga under övervägande åtgärder

för ernående av större enhetlighet beträffande anslagsformen i fråga

om i det föregående avsedda bidragsanslag.

13 :o)

Översyn av vissa statliga taxor.

Under finansdepartementet, § 32, ha revisorerna uttalat sig för en allmän

revision av det statliga taxeväsendet (Del I, s. 169—184).

I 1942 års statsverksproposition framhöll chefen för finansdepartementet

vid behandlingen av inkomsterna å driftbudgeten (s. 33) att i anslutning till

budgetarbetet upptagits frågan om en allmän översyn av de taxor, som olika

statliga institutioner tillämpade vid utförandet av provningar, undersökningar

och andra arbeten, ävensom vid registreringar. Syftet hade därvid i första

hand varit att tillse i vilken utsträckning avgifterna beredde skälig ersättning

för institutionernas kostnader. Vidare hade avsetts en prövning av frågan,

om institutionerna, i den mån deras verksamhet uteslutande eller huvudsakligen

bestode i att gå allmähheten tillhanda, kunde genom anpassning avtaxorna

bli självförsörjande i större utsträckning än vad som vore fallet.

Från olika myndigheter och verk hade infordrats yttranden i ämnet och i

förekommande fall förslag till åtgärder. Ytterligare utredningar eller överväganden

i fråga om avgiftsrevisionen ifrågakomme beträffande ett flertal angivna

inkomsttitlar.

Den sålunda inledda taxerevisionen medförde för åtskilliga statliga verksamhetsområden

en stegring av uppbörden, vilket kom till synes i riksstaterna

för budgetåren 1942/43 och 1943/44. Såsom framgår av chefens för finansdepartementet

uttalande i 1943 års statsverksproposition (inkomsterna, s. 43)

avbröts emellertid det påbörjade arbetet med taxerevisionen i anledning avvidtagna

åtgärder för stabilisering av pris- och lönenivån.

Revisorerna ha beträffande några verksamhetsgrenar tidigare framhållit

önskvärdheten av att institutionernas kostnader för ifrågavarande verksamhet

komme att motsvaras av inflytande inkomster. Sålunda föreslogs av 1943

års statsrevision en omprövning av de avgifter, som statens farmacevtiska

laboratorium tillämpade för kontroll av farmacevtiska specialiteter samt

av taxorna vid statens centrala frökonlrollanstalt. Vidare framhöllo 1944 års

revisorer i samband med eu granskning av den statliga provningsverksamheten

angelägenheten av att åtgärder vidtoges för att vid statens provningsanstalt

årligen föreliggande underskott måtte minska.

Revisorerna ha nu ur ovan angivna synpunkt granskat förhållandena

vid visssa statliga institutioner, nämligen sjökarteverket, statens bakteriologiska

laboratorium, statens rättskemiska laboratorium, statens farmacevtiska

laboratorium, mynt- och justeringsverket, statens veterinärmedicinska

anstalt, statens centrala frökonlrollanstalt och statens lantbrukskemiska kon
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Riksdagens skrivelse nr 329.

trollanstalt. Beträffande de av revisorerna i samband därmed gjorda iakttagelserna

torde få hänvisas till berättelsen (s. 170—1S2).

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

1 de fall, då statliga myndigheter eller institutioner bedriva undersökningar,

provningar in. in. under sådana former, att myndigheterna kunna sägas

gå allmänheten till handa, har det vederlag, som uttages för lämnade prestationer,

i regel ansetts böra avpassas så, att därav inflytande inkomster förslå

till täckande av kostnaderna för myndigheternas verksamhet eller åtminstone

den del av nämnda kostnader, som direkt helöper på den ifrågavarande

prestationen. I vissa fall har denna princip kommit till uttryck i instruktionen

för vederbörande myndighet eller eljest uttalats av statsmakterna, exempelvis

i samband med myndighetens inrättande. I andra fall åter har det ansetts

ligga i sakens natur, att jämvikt bör vara rådande mellan inkomster

och utgifter för viss undersökningsverksamhet.

Revisorerna ha tidigare undersökt här berörda förhållanden vid några statliga

verksamhetsgrenar och därvid understrukit vikten av att nämnda princip

upprätthålles. Innevarande års revisorer ha ur nu angivna synpunkt funnit

sig böra utsträcka granskningen till att omfatta ett relativt stort antal

hithörande myndigheter och institutioner.

Vid denna sin granskning ha revisorerna särskilt haft det förhållandet för

ögonen, att de statliga myndigheternas utgifter för avlöningar och omkostnader

undergått en successiv stegring, främst under krigsåren. Undersökningen

har därigenom kommit att huvudsakligen inriktas på i vad mån en

motsvarande höjning av respektive avgifter må hava kommit till stånd.

Av de taxor, som tillämpas av statliga myndigheter, äro åtskilliga så konstruerade,

att inkomsterna stiga i proportion till kostnaderna, antingen i den

formen att avgifterna bestämmas direkt på grundval av myndighetens i varje

särskilt fall beräknade kostnad för visst uppdrag eller ock så att ersättningsgrunderna

med täta mellanrum underkastas omprövning ur nu ifrågavarande

synpunkt.

Emellertid äro taxorna i åtskilliga fall icke så avpassade att staten kan

sägas erhålla skälig ersättning för de kostnader, som äro förenade med åt

allmänheten tillhandahållna prestationer. I en del fall kvarstå taxebeloppen

oförändrade alltsedan en lång följd av år. 1 andra fall, vilka måhända utgöra

flertalet, synes en jämkning av ersättningsbeloppen ha aktualiserats

först i samband med den allmänna prisstegring, som inträffat under krigsåren.

Från olika myndigheters sida ha under de senaste åren förslag om

höjning av gällande taxor framlagts eller åtgärder i denna riktning övervägts.

På vissa punkter ha även ändringar av gällande avgifter kommit till stånd.

I åtskilliga fall ha emellertid taxorna bibehållits oförändrade. Därvid torde

i första hand den synpunkten ha tillmätts betydelse, att avgifter för prestationer

av hithörande slag såvitt möjligt icke borde undergå höjning samtidigt

med att statsmakterna inriktade sina ansträngningar på att genom allmänt

prisstopp söka bibehålla rådande prisnivå.

Enligt revisorernas mening kan emellertid i prisstoppet rimligtvis icke inläggas

den innebörden, att staten skall lämna sina ifrågavarande prestationer

till underpris. I den mån det kan påvisas, att avgiften för tillhandahållande

av en viss prestation numera icke förslår till täckande av kostnaden

för densamma, måste därför en prishöjning i princip få anses motiverad.

Härvid är särskilt att märka, att de statliga taxor, varom här är fråga, från

början genomgående torde ha fastställts med jämförelsevis låga belopp sammanhängande

med att vid priskalkyleringen i allmänhet torde ha bortsetts

från sådana utgiftsposter som hyresvärde av disponerade lokaler, löner till

s. 45 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 329.

45

administrationspersonal, gemensamma omkostnader in. m. Såvitt angår avIöningskostnaderna

är i detta sammanhang att märka, att genomförandet

den 1 juli 1947 av den utav innevarande riksdag under höstsessionen beslutade

löneregleringen kommer att medföra en avsevärd stegring av myndigheternas

utgifter för avlöningar till personal.

Den avgiftsrevision, som revisorerna sålunda förorda, torde böra omfatta

samtliga de taxor, som tillämpas av statliga myndigheter och institutioner.

Därvid torde de av revisorerna ovan anförda exemplen kunna tjäna till ledning.

Revisorerna äro medvetna om att lämpligheten av en viss taxa icke kan

avgöras allenast genom en jämförelse mellan å ena sidan utgifterna för avlöningar

och omkostnader vid institutionen och å andra sidan de av institutionen

redovisade inkomsterna under en viss tidsperiod. Vid revisionen måste

i stället från fall till fall beaktas de för varje institution rådande förhållandena,

såsom vid institutionen bedriven vetenskaplig forskning, i vad mån

prestationer utföras kostnadsfritt för andra statliga myndigheter, omsättningens

variation under olika år m. in. Därvid torde även böra beaktas i vad

mån sociala skäl eller hänsyn till viss näringsgren eller dylikt kunna motivera.

att avgifterna hållas låga eller att rabatter medgivas. Revisorerna vilja

emellertid framhålla, att enbart den omständigheten, att sociala eller näringspolitiska

faktorer äro för handen i samband med viss undersökningsverksamhet,

icke i och för sig behöver utesluta en höjning av ersättningsbelopp,

som fastställts exempelvis redan före kriget. Ett fasthållande vid äldre

taxebelopp måste nämligen med hänsyn till den inträdda allmänna stegringen

av prisnivån i realiteten innebära en relativ sänkning av ifrågavarande

avgifter.

På grund av det anförda vilja revisorerna framhålla såsom angeläget, att

den inledningsvis nämnda allmänna revisionen av det statliga taxeväsendet,

som avbröts under krigsåren i anslutning till då vidtagna åtgärder för stabilisering

av pris- och lönenivån, återupptages, helst i så god tid att förhöjda

taxor i förekommande fall kunna tillämpas från och med ingången av nästa

budgetår.

Utlåtanden ha avgivits av medicinalstyrelsen, statskontoret, mynt- och

justeringsverket, lantbruksstyrelsen och statens priskontrollnämnd (Del II,

s. 173—182).

De fyra förstnämnda myndigheterna ha i stort sett icke funnit anledning

till erinran mot revisorernas förslag. Även priskontrollnämnden understryker,

att de av revisorerna framförda synpunkterna i princip synas vara riktiga.

Med hänsyn till gällande prisstopp anser sig emellertid nämnden böra

avstyrka en fortsatt taxerevision i prishöjande syfte. Därest en dylik revision

bedömes vara erforderlig, borde densamma enligt nämndens förmenande

anstå, tills det ekonomiska läget stabiliserats.

Den år 1942 inledda revisionen av vissa statliga taxor avbröts redan påföljande

år med hänsyn till önskemålet om stabilisering av pris- och lönenivån.

Enligt revisorernas mening bör emellertid i prisstoppet rimligtvis

icke inläggas den innebörden, att staten skall lämna sina ifrågavarande prestationer

till underpris. Revisorerna ha därför ansett en taxerevision snarast

böra vidtagas.

I likhet med revisorerna är riksdagen av den uppfattningen, alt ett flertal

av ifrågavarande taxor bör underkastas översyn i syfte att åstadkomma en

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Riksdagens skrivelse nr 329.

bättre balans mellan vederbörande institutions inkomster och utgifter. Det är

å andra sidan uppenbart, att ett beslut om jämkning av taxorna, i den

mån jämkningen skulle leda till förhöjda taxor, måste ske under noggrant

hänsynstagande till den allmänna prispolitiken. Enligt riksdagens mening

synes dock denna omständighet icke behöva utgöra hinder för att gällande

ersättningsgrunder bliva föremål för den omprövning, varav behov

otvivelaktigt föreligger. Det får sedan ankomma på statsmakterna att taga

ställning till frågan, från vilken tidpunkt och i vilken utsträckning de reviderade

taxorna böra tillämpas.

Under erinran att Kungl. Maj:t genom brev till byggnadsstyrelsen den 28

februari 1947 (SFS nr 56) förordnat, att å ersättningar till statsverket för

vissa uppdrag och förrättningar, som utföras av tjänsteman vid länsarkitektorganisationen,

skall från och med den 1 mars 1947 tills vidare utgå tilllägg

med 40 procent, ävensom att i proposition nr 210 till årets riksdag förordats

en provisorisk höjning av den nuvarande lantmäteritaxan med i huvudsak

25 procent, får riksdagen anhålla, att Kungl. Maj:t ville snarast vidtaga

åtgärder i av revisorerna angivet syfte.

14 :o)

Revisorernas granskningsrätt beträffande statskontrollerade

aktiebolag.

Under finansdepartementet, § 35, ha revisorerna behandlat frågan om viss

utsträckning av revisorernas granskningsrätt (Del I, s. 200—203).

Enligt § 72 riksdagsordningen hava riksdagens revisorer att enligt regeringsformen

och särskild instruktion granska statsverkets, riksbankens och

riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning. I regeringsformen

(§ 107) och instruktionen för riksdagens revisorer (1925: 144) regleras emellertid

icke närmare omfattningen av revisorernas granskningsrätt.

Genom förordningen den 4 juni 1937 (nr 304) har närmare reglerats skyldigheten

att till riksdagens revisorer avgiva redogörelse för användningen

av statsunderstöd. I fråga om aktiebolag, i vilka staten äger huvudparten

av aktierna, har i en del fall, t. ex. beträffande Svenska spannmålsaktiebolaget

och Svenska gengasaktiebolaget, i bolagsordningen eller i särskilt

avtal intagits förbehåll om viss rätt för riksdagens revisorer att granska bolagets

förvaltning. Sådan granskningsrätt torde även föreligga beträffande aktiebolag,

som äro att betrakta som dotterbolag till statens affärsverk. Flera statskontrollerade

aktiebolag äro emellertid undandragna riksdagens revisorers

granskning.

Statsrevisorernas granskningsrätt beträffande statliga aktiebolag berördes,

enligt vad revisorerna framhålla, i en den 10 september 1942 till chefen för

försvarsdepartementet av särskilt tillkallad utredningsman avlämnad pro
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 329.

47

memoria med utredning och förslag rörande bolagsdrift vid vissa försvarsväsendet

tillhöriga industrianläggningar (bolagsutredningen). Utredningsmannen

anförde därvid bland armat, att det syntes önskvärt att riksdagens

revisorer kunde taga del av de statliga bolagens handlingar. I detta sammanhang

må även nämnas, att redan 1939 års riksdag uttalat sig för att

Kungl. Maj:t ville låta undersöka möjligheten av en utsträckning av riksdagens

revisorers granskningsrätt att omfatta tobaksmonopolet samt de bolag

som handhade parti- och detaljhandeln med rusdrycker.

Frågan upptogs i ett vidare sammanhang av 1944 års riksdag som i anledning

av väckt motion (11:373) i skrivelse (nr 331) bland annat anförde

följande.

Såsom motionärerna framhållit, har under senare år en allt större del av

den statliga verksamheten börjat bedrivas under aktiebolagsform. Någon

anledning att undandraga denna form av verksamhet, som i realiteten utgör

en del av den offentliga förvaltningen, statsrevisorernas granskningsrätt kan

riksdagen icke finna. Det framstår i stället som i hög grad angeläget, att

riksdagen genom sina revisorer beredes möjlighet att granska förvaltningen

av denna verksamhet. Vad särskilt gäller de monopolistiska företagen torde

vid det förhållandet, alt vissa överskott av deras vinstmedel skola inlevereras

till statsverket, en av riksdagen utövad revision, som ur allmänna statsfinansiella

synpunkter granskar deras förvaltning och för riksdagen kan

framlägga resultatet av granskningen, vara påkallad.

Med hänsyn till den betydelse, som riksdagen tillmäter ifrågavarande

spörsmål, har riksdagen med anledning av det motionsvis gjorda yrkandet

beslutat anhålla, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga sådana åtgärder, som medgiva

rätt för riksdagens revisorer att förvaltningsmässigt granska samtliga de

aktiebolag, vilka helt eller delvis ägas av staten.

Under åberopande av det anförda får riksdagen, i anledning av motionen

11:373, anhålla, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder av innebörd, att

samtliga aktiebolag, vilka helt eller delvis ägas av staten, skola i angivna

syfte ställa sina räkenskaper och handlingar m. m. till riksdagens revisorers

förfogande.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har frågan om en utsträckning

av riksdagens revisorers granskningsrätt beträffande aktiebolag av helt

eller delvis statlig karaktär vid olika tillfällen varit föremål för riksdagens

behandling. Senast har 1944 års riksdag i skrivelse hemställt, att Kungl.

Maj :t måtte vidtaga åtgärder av innebörd, att samtliga aktiebolag av nu

ifrågavarande slag skulle i angivna syfte ställa sina räkenskaper och handlingar

m. m. till revisorernas förfogande. Såvitt revisorerna hava sig bekant,

har denna framställning emellertid ännu icke föranlett någon Kungl.

Maj:ts åtgärd.

Då den statliga verksamheten i allt större omfattning börjar bedrivas under

aktiebolagsform, vilja revisorerna understryka vikten av att frågan snarast

bringas till sin lösning.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att 1944 års riksdag hos

Kungl. Maj:t anhållit om vidtagande av sådana åtgärder att samtliga aktiebolag,

vilka helt eller delvis ägdes av staten, skulle bliva skyldiga att för

granskning ställa sina räkenskaper och handlingar m. in. till riksdagens

opaginerad Kontrollera mot PDF

48

Riksdagens skrivelse nr 329.

revisorers förfogande. Riksdagen uttalade därvid bl. a., att anledning icke

syntes föreligga att undandraga denna form av verksamhet, som i realiteten

utgjorde en del av den offentliga förvaltningen, revisorernas granskningsrätt.

En på angivet sätt utövad revision ansåg riksdagen särskilt påkallad i

vad gällde de monopolistiska företagen. Den berörda framställningen synes

emellertid icke ha föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Då frågan om revisorernas granskningsrätt beträffande statskontrollerade

aktiebolag nu ånyo upptagits till behandling, anser sig riksdagen böra kraftigt

understryka vad riksdagen tidigare härutinnan anfört. Enligt riksdagens

uppfattning torde så mycket starkare skäl för att tillmötesgå de av revisorerna

i förevarande sammanhang uttalade önskemålen förefinnas, som den

statliga verksamheten i allt större utsträckning kommit att bedrivas i bolagsform.

Värdet av den av riksdagen utövade revisionen måste också på ett

betänkligt sätt försvagas, därest företag av berörda slag jämväl i fortsättningen

skola få intaga en särställning i nu ifrågavarande avseende. I likhet

med revisorerna finner riksdagen det därför angeläget, att frågan snarast

bringas till en lösning. Riksdagen förutsätter därvid att sådana former för

revisorernas granskning skola kunna fastställas, att bolagens berättigade

krav på en viss sekretess beträffande speciella affärsangelägenheter icke

åsidosättas.

Riksdagen får sålunda anhålla, att Kungl. Maj:t ville snarast vidtaga åtgärder

i av revisorerna angivet syfte.

15:o)

Tullavdelningen i Stockholms frihamn.

Under finansdepartementet, § 37, ha revisorerna påtalat vissa missförhållanden

vid Stockholms frihamn (Del I, s. 207—213).

Stockholms frihamn förvaltas med avseende å anläggningarna utom husbyggnaderna

av hamnstyrelsen i Stockholm, medan själva frihamnsrörelsen

omhänderhaves för stadens räkning av ett särskilt för ändamålet bildat bolag,

Stockholms frihamnsak tiebolag, i vilket staden innehar aktiemajoriteten.

Bolaget äger enligt det av Kungl. Maj:t fastställda reglementet för frihamnen

vissa befogenheter i fråga om arbetet inom hamnen.

Trafiken i frihamnen har efter krigets upphörande undergått en oavbruten

stegring. Den nuvarande trafikvolymen överstiger i vissa fall till och med

1938—39 års siffror, vilka eljest utgjort toppsiffror. Till jämförelse må nämnas,

att antalet tulltaxerade kollin, som under första halvåret 1939 utgjorde

3 334 352, under första halvåret 1946 uppgick till 3 568 766. Den influtna

tulluppbörden under första halvåret 1939 uppgick till 12 665 200 kronor mot

17 554 321 kronor under samma period år 1946. Följande av revisorerna

anförda siffror för under år 1946 influten uppbörd utvisa den takt, i vilken

trafikvolymen för närvarande ökar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens

skrivelse nr 329.

49

januari........

.......... 2 406 3(39

juli ...............

...... 3 806 803

februari.......

.......... 2 554 369

augusti............

...... 3 683 629

mars..........

.......... 2 695 045

september.........

...... 3 954 376

april..........

.......... 2 990 451

oktober............

....... 4 146 030

mai...........

.......... 3 686 927

juni...........

.......... 3 220 571

Den starkt ökade trafiken på frihamnen aktualiserade redan före kriget

behovet av vidgade lokalutrymmen för den vid frihamnen inrättade tullavdelningens

behov. På grand av krigsförhållandena blev emelleftid denna

fråga tills vidare vilande. Sedermera ha, såsom revisorerna påvisa, från avdelningens

sida gjorts upprepade framställningar rörande en förbättring av

lokalförhållandena, vilka varken med hänsyn till utrymme och dagsljus eller

i fråga om bevakningens ändamålsenliga ordnande ansetts motsvara tidsenliga

och skäliga anspråk. Någon lösning av lokalfrågan i enlighet med de

framställda önskemålen har dock icke kommit till stånd.

Revisorerna, som avlagt besök vid tullavdelningen i frihamnen, ha gjort

följande allmänna uttalande.

Trafiken på Stockholms frihamn har nått en betydande omfattning. Av

de ovan redovisade uppbördssiffrorna framgår sålunda, att trafikvolymen

för närvarande ej blott överstiger 1938—39 års toppsiffror utan även visar

en fortgående stegring. Såvitt nu kan bedömas, torde den trafikökning, som

ägt rum efter kriget, icke vara att anse som tillfällig. Bland annat de varuslag,

som förorsakat ökningen, synas fastmer tyda på att denna är en konstant

och naturlig företeelse.

Redan före kriget stod det klart, att tillgängliga lokalutrymmen för tullverkets

behov i frihamnen icke kunde anses motsvara trafikens rimliga fordringar

på expeditionskapacitet. Framställningar i syfte att säkerställa erforderliga

lokalbehov ha även vid skilda tillfällen av vederbörande tullmyndigheter

avlåtits men ännu icke föranlett någon åtgärd. Med den omfattning,

trafiken i frihamnen för närvarande har och i framtiden än ytterligare kan

förväntas få, förefaller det uppenbart, att med nu tillgänglig lokalutrustning

tullverkets arbete icke kan utföras på ett sätt, som tillgodoser trafikanternas

berättigade krav. Trots att övertidstjänstgöring ålagts de tulltaxerande tjänstemännen

i en utsträckning, som i längden icke kan anses försvarlig, få trafikanterna

för närvarande i regel vänta 9—10 dagar på tulltaxering av till

förtullning anmält gods. Revisorerna kunde vid sitt besök i frihamnen konstatera,

att lokalerna voro utnyttjade till bristningsgränsen, varför ingen möjlighet

till utökning av antalet tjänsteställen torde föreligga.

Vidare synes det nuvarande starkt decentraliserade systemet för tullverkets

arbete i frihamnen åsamka statsverket större kostnader än om tulltaxerings-

och därmed även större delen av bevakningsarbelet kunde koncentreras

till så få arbetsställen som möjligt. Genom en sådan lösning skulle — vill

det synas revisorerna -— en betydande förenkling i bevakningsarbetet ernås,

samtidigt som icke oväsentliga besparingar skulle kunna vinnas därigenom

att personalen bättre kunde utnyttjas samt arbete å övertid och därmed förenade

särskilda kostnader undvikas.

Lunchrum och övriga lokaler för personalens behov av trevnad äro även,

jämförda med motsvarande anordningar för frihamnsbolagets personal, synnerligen

otillfredsställande och otidsenliga.

Det synes revisorerna anmärkningsvärt, att Stockholms stad, som årligen

Bihang till riksdagens protokoll 1947. JA sand. (Yr 328—329. 4

opaginerad Kontrollera mot PDF

50

Riksdagens skrivelse nr 329.

uppbär tolagsersättning med avsevärda belopp och härför har skyldighet att

hålla erforderliga tullokaler, trots upprepade framställningar om ökade utrymmen

för tullavdelningen ansett sig böra uppskjuta avgörandet av denna

fråga på sätt här skett, varigenom bland annat statsverket åsamkats betydande

merkostnader för avlöningar. Revisorerna anse, att nu rådande förhållanden

på grund av den ökade frihamnstrafiken icke längre kunna fortgå

utan att åtgärder snarast möjligt måste vidtagas för avhjälpande av de

påtalade missförhållandena.

Utlåtanden ha avgivits av generaltullstgrelsen efter hörande av tulldirektionen

i Stockholm samt Stockholms stadskollegium efter hörande av stadens

hamnstyrelse (Del II, s. 189 och 194—196 resp. 203—208).

Generaltullstyrelsen ansluter sig helt till vad revisorerna anfört rörande

såväl tjänslelokalemas bristfällighet som önskvärdheten av att tullverkets

göromål i frihamnen centraliseras. Även stadskollegiet bestyrker att betydande

svårigheter uppstått i frihamnen. Den ökade trafik som vore anledningen

därtill hade dock enligt kollegiets mening icke kunnat förutses. Kollegiet

uttalar vidare att hamnstyrelsen, med hänsyn till nuvarande onormala förhållanden,

icke ansett sig kunna i hastigare takt än som skett forcera ärendet

om den stora förvaltningsbyggnad, som enligt tulldirektionens och hamnstyrelsens

mening erfordras för att ernå en rationell lösning av spörsmålet

om ändamålsenliga lokaler i frihamnen för tullens behov. Innan denna byggnad

blir färdigställd, är emellertid — enligt vad kollegiet framhåller — staden

beredd att efter samråd med tulldirektionen vidtaga alla de provisoriska

åtgärder, som kunna befinnas möjliga för att inom en ekonomiskt försvarbar

ram åstadkomma förbättringar i avseende å lokalförhållandena i frihamnen.

Revisorerna ha under förevarande paragraf påtalat vissa bristfälligheter

i fråga om de av tullverket disponerade lokalerna i Stockholms frihamn,

vilka lokaler med hänsyn till trafikens fortgående stegring icke ansetts fylla

rimliga krav på expeditionskapacitet. Vederbörande statliga myndigheter ha

till alla delar vitsordat riktigheten av revisorernas uttalanden. Även Stockholms

stad, på vilken det ankommer att hålla erforderliga tullokaler, har

funnit betydande olägenheter i nu nämnda avseende föreligga; emellertid

har staden förklarat sig beredd att i största möjliga utsträckning vidtaga åtgärder

för olägenheternas undanröjande.

Av vad i ärendet förekommit torde framgå, att de av revisorerna framställda

erinringarna måste anses riktiga. Kraven på att ändamålsenliga lokaler

inom frihamnen snarast ställas till tullverkets förfogande framstå sålunda

för riksdagen såsom befogade. Därest en mer definitiv lösning anses kunna

ernås först i och med förhållandevis omfattande om- eller nybyggnader,

kunna enligt riksdagens mening provisoriska åtgärder påfordras för tillgodoseende

av det mest trängande lokalbehovet. Vid lokalfrågans lösande på

längre sikt bör givetvis erforderlig uppmärksamhet ägnas föreliggande möjligheter

att genom centralisering av tullarbetet inom frihamnen nedbringa

statsverkets kostnader för ifrågavarande verksamhet.

Riksdagen har velat giva Kungl. Maj:t tillkänna vad riksdagen ovan anfört.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 329.

51

16:o)

Tullbehandlingen av spritdrycker och viner vid införsel genom

Aktiebolaget Vin- och spritcentralen.

Under finansdepartementet, § 38, ha revisorerna föreslagit viss ändring av

nu tillämpade tullbehandlingssystem vid införsel av spritdrycker och viner

(Del I, s. 213—218).

Enligt gällande rusdryckslagstiftning må rusdrycker till riket införas blott

genom Aktiebolaget Vin- och spritcentralen. Tullbehandling av inkommande

spritdrycker och viner för spritcentralens räkning försiggår huvudsakligast

i Stockholm, Göteborg och Hälsingborg samt, i mindre omfattning, i Karlshamn.

Beträffande det förfaringssätt som tillämpas vid tullbehandlingen anföra

revisorerna i huvudsak följande.

Vid förpackning i lådor väges varje sådant kolli särskilt för sig för konstaterande

av eventuell undervikt. Därest vikten är för låg -— varje varuslag och

märke har per låda en tämligen konstant vikt — uppackas lådan för närmare

fastställande av undervikten. För vin å fat utgår tullen per 100 kg netto.

Vid tullbehandlingen väges därför varje fat särskilt. Stickprov tages från

vinfaten för kontrollerande av fakturans uppgift, att innehållet utgöres av

starkvin eller svagvin. Då tullsatsen är lägre för sistnämnda slag, som ej

får innehålla mer än 14 volymprocent alkohol, underkastas vinet i tvivelaktiga

fall även prov å tullverkets laboratorium. Beträffande spritdrycker

ske vägning och provtagning av varje fat för uppmätning av alkoholhalt

och temperatur, i förhållande till vilka tullsatsen beräknas. Sedan efter verkställd

vägning och granskning av godset tullattest utskrivits, innefattande

jämväl uppgift å hamn- och dragarpenningar, och utlämningssedel utfärdats,

är varumottagaren oförhindrad avhämta godset för uppläggning å tullnederlag.

Den säkerhet för oförtullat gods, som varumottagare i allmänhet är

skyldig att ställa hos tullverket, är spritcentralen befriad ifrån. För komplettering

av spritcentralens lager av utländska spritdrycker och viner göras

sedermera uttag från tullnederlaget. Vid dylika uttag, som företagas så

gott som dagligen, inlämnas uttagningsinlagorna till tullnederlagskontoret, där

bokföring sker, för vilken särskild avgift debiteras. Räkning å tullavgift

utskrives för varje dags uttag.

Revisorerna erinra om att aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet genom

beslut av 1921 års riksdag beviljades vissa lättnader beträffande förtullning

av oarbetad tobak och tobaksmjöl. Tre år senare framlade Kungl. Maj:t i

propositionen 1924: 192 förslag bl. a. om tullfrihet för tobak och lobaksvaror

samt tullavgifternas överförande till tobaksskatt. Förslaget godkändes

av riksdagen genom skrivelse nr 150.

Under § 26 i sin berättelse upptogo 1942 års revisorer frågan om tullbehandling

av spritdrycker och viner vid införsel genom Aktiebolaget Vin- och

prilcentralen. Revisorerna framhöllo därvid, bland annat, att det vore uppenart,

att tullbehandlingen av dessa varor, som uppgingo till avsevärda kvaniteter,

med gällande system måste bliva synnerligen omfattande och tids
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

52

Riksdagens skrivelse nr 329.

ödande samt medföra stora kostnader för såväl tullverket som bolaget. Revisorerna

funno därför en omläggning av detta system vara i hög grad påkallad.

Revisorernas förslag föranledde emellertid icke någon riksdagens åtgärd.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Då revisorerna nu ånyo upptagit frågan om tullbehandling av spritdrycker

och viner vid införsel genom Aktiebolaget Vin- och spritcentralen, har detta

ansetts motiverat främst med hänsyn till de rationaliseringssträvanden, som

under de senaste åren gjort sig gällande på olika områden inom statsförvaltningen

och som nu särskilt aktualiserats av rådande personalbrist. Om ock

handelspolitiska skäl tidigare ansetts utgöra hinder för en omläggning av

gällande tullbehandlingssystem av dessa varor — en uppfattning som revisorerna

likväl icke kunnat dela — synes tidpunkten nu vara inne för genomförande

av en reform på området, då efter krigets slut nya handelsavtal

torde komma att avslutas och äldre sådana revideras.

Såsom revisorerna förut framhållit, torde det vara uppenbart att avsevärd

arbetsbesparing och minskning av omkostnaderna för såväl tullverket

som Vin- och spritcentralen skulle kunna vinnas genom en ändring av nu

tillämpade tullbehandlingssystem vid införsel av spritdrycker och viner. Det

mest rationella vore därvid, att de nuvarande tullavgifterna överfördes till

skatten å samma varor. En dylik reform framstår som en naturlig konsekvens

av 1924 års riksdags förut omförmälda beslut, enligt vilket tullen å tobaksvaror

överfördes till tobaksskatten. Revisorerna finna sig därför i första

hand böra föreslå en utredning av frågan om inarbetande av sprit- och

vintullarna i alkoholbeskattningen. Därest emellertid en sådan mera vittgående

reform icke anses böra genomföras, synes det revisorerna att Aktiebolaget

Vin- och spritcentralen vid förtullningen av spritdrycker och viner i varje

fall bör medgivas motsvarande lättnader, som genom 1921 års riksdagsbeslut

beviljades Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet.

Utlåtanden ha avgivits av generaltullstgrelsen efter hörande av Svenska

stadsförbundet, tulldirektionerna i Stockholm och Göteborg samt tullkammaren

i Hälsingborg, kontrollstyrelsen och Aktiebolaget Vin- och spritcentralen

(Del II, s. 189—193 och 198—202 resp. 208—210).

Av bl. a. handelspolitiska skäl motsätter sig generaltullstyrelsen revisorernas

förslag. En ledamot av styrelsen anser dock att en utredning i ärendet

snarast möjligt bör komma till stånd. Även vederbörande tullmyndigheter i

Göteborg och Hälsingborg ansluta sig till revisorernas uppfattning, medan

tulldirektionen i Stockholm icke ansett sig kunna tillstyrka genomförandet

av de av revisorerna framförda förslagen. Stadsförbundet, som särskilt

berört förslagets inverkan på den städerna tillkommande tolagsersättningen,

anser att frågan bör undersökas i samband med den utredning rörande städernas

särskilda rättigheter och skyldigheter, varom bl. a. 1945 års riksdag

gjort hemställan.

Kontrollstyrelsen uttalar sig för en utredning av frågan genom särskilt

tillkallade sakkunniga, varjämte enligt styrelsens mening provisoriska åtgärder

böra vidtagas för en förenkling av tullbehandlingsförfarandet i avvaktan

på utredningens resultat. Även spritcentralen tillstyrker en utredning

under särskilt hänsynstagande till de handelspolitiska synpunkterna och behovet

av besvärsinstans.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 329.

53

Av vad revisorerna anfört framgår, att nu tillämpade system för tullbehandling

av varor, som införas genom Aktiebolaget Vin- och spritcentralen,

måste betecknas såsom i hög grad tidsödande och arbetskrävande. Enligt

riksdagens mening ha starka skäl åberopats för en omläggning av systemet,

icke minst med hänsyn till nu rådande personalbrist inom statsförvaltningen.

Från revisorernas sida har förordats, att de nuvarande sprit- och vintullarna

inarbetas i alkoholbeskattningen. Häremot ha anförts betänkligheter

av bl. a. handelspolitisk art. I detta sammanhang har jämväl framhållits, att

förslagets genomförande för städernas del skulle komma att medföra minskning

av nu utgående tolagsersättning. Riksdagen förbiser ingalunda, att nu

nämnda omständigheter kunna försvåra genomförandet av en reform på

förevarande område. Riksdagen kan dock icke finna, att angivna svårigheter

i och för sig behöva utgöra hinder för en förutsättningslös utredning av här

avsedda spörsmål. Riksdagen anser för sin del, att en dylik utredning bör

komma till stånd och att — i avbidan på resultatet av utredningen — åtgärder

böra övervägas för åstadkommande av en förenkling av nu tillämpade principer

för tullbehandlingen av spritdrycker, som importeras av Aktiebolaget

Vin- och spritcentralen.

Under åberopande av det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl. Maj:t

ville föranstalta om utredning i ovan angivet hänseende samt taga under

övervägande åtgärder i av riksdagen angivet syfte.

17:o)

Iakttagelser beträffande Iotspenningar m. m.

Under handelsdepartementet, § 42, ha revisorerna uttalat sig för en revision

av lotstaxesystemet och lotsarnas avlöningsförhållanden (Del I, s. 231—

237).

Lotspenningarna utgå enligt lotstaxor, vilka hava fastställts av Kungl. Maj :t

jämlikt riksdagens bemyndigande. De i taxorna upptagna avgiftsbeloppen ha

bestämts genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 november 1896, den 1 oktober

1914 och den 4 juni 1937 (sistnämnda två beslut avse allenast påbyggnad av

taxorna, såvitt gäller större fartyg). Avgifterna utgå från och med den 1 juli

1921 tills vidare med 50 procents förhöjning. Genom ikraftträdandet av 1937

års lotsförordning befriades sjöfarten från dittillsvarande skyldighet att utgiva

ersättning för lotspersonalens resor i samband med lotsning, den s. k.

hemvägsersättningen Denna lättnad beräknades på grundval av beloppen av

då inflytande hemvägsersättningar vara likvärdig med en nedsättning från

50 till 30 procent av den år 1921 införda förhöjningen av lotstaxornas belopp.

De nu gällande avgifterna kunna alltså sägas vara bestämda till belopp som

med högst 30 procent överstiga de år 1896 respektive för större fartyg åren

1914 och 1937 fastställda avgifterna. Vissa av revisorerna angivna siffror

(s. 232 och 233) synas ock utvisa, att de årliga utgifterna för lotsväsendet

opaginerad Kontrollera mot PDF

54 Riksdagens skrivelse nr 329.

betydligt överstiga de belopp, som under ett normalår inflyta i ersättning

för utförd lotsning.

Förutom särskilda taxor för öresundslotsningen finnas för närvarande fem

lotstaxor. Förhållandet mellan dessa inbördes gestaltar sig sålunda, ett varje

efterföljande taxa höjer sig omkring 25 procent över den närmast föregående.

I var och en av taxorna äro lotspenningarna beräknade i förhållande till vederbörande

fartygs avgiftspliktiga dräktighet (nettoton) och den lotsade

vägens längd (latitudminuter).

I fråga om dräktigheten äro gränserna för avgiftsförhöjning numera dragna

vid varje 100-tal ton intill 1 000 ton, därefter vid varje 500-tal ton intill

8 000 ton, därefter vid varje 1 000-tal ton intill 12 000 samt slutligen beträffande

fartyg över sistnämnda storleksordning vid varje 2 000-tal ton. Såvitt

angår fartyg till och med 2 500 lons nettodräktighet, har såväl indelningen

i tontalsgrupper som taxebelopp (bortsett från tidigare omförmälda 50 procents

förhöjning) varit oförändrad alltsedan år 1897 (Kungl. Maj:ts förenämnda

beslut den 27 november 1896). Genom förut omförmälda ändringar

den 1 oktober 1914 och den 4 juni 1937 har utbyggnad av taxorna skett i

enlighet med vad för närvarande gäller.

För lotsplatserna finnes en av Kungl. Maj:t fastställd lotsledsförteckning,

vilken för varje lotsplats angiver platsens olika lotsleder ävensom längden av

dessa och den lotstaxa, som skall tillämpas för varje led, varjämte i lotsledsförteckningen

finnes angiven taxa för lotsning, s. k. distanslotsning, i fall

då avgiften skall regleras efter annan sträcka än sådan som i förteckningen

finnes upptagen såsom lotsled. Nu gällande lotsledsförteckning utfärdades

redan den 27 november 1896, efter vilken tidpunkt endast få ändringar vidtagits

i själva taxesättningen.

Den vid rikets lotsplatser anställda ordinarie lotspersonalen utgöres av

överlotsar, lotsförmän och lotsar. Avlöningsförhållandena för denna personal

regleras fr. o. m. den 1 juli 1939 av civila avlöningsreglementet. överlotsarna

äro inplacerade i lönegraden A 12, lotsförmännen i lönegraderna A 11.

A 9 och A 8 samt lotsarna i lönegraderna A 8 och A 7.

Utöver avlöningen äga omförmälda befattningshavare enligt bestämmelse

i 57 § 2 mom. 9 punkten nyssnämnda reglemente åtnjuta lotslott. Enligt

av Kungl. Maj:t i kungörelse den 15 juni 1939 (nr 449) meddelad föreskrift

skall personalens andel i lotspenningarna tillsvidare och intill dess annorlunda

förordnas beräknas till 35 procent. Extra ordinarie eller extra tjänsteman

äger icke rätt till lotslott, såvida vederbörande icke med vikariatslön

uppehåller ordinarie befattning. Däremot äger dylik tjänsteman under annat

vikariat uppbära s. k. lotslottsersättning, motsvarande viss andel av ordinarie

tjänstemans lott.

Gällande lotstaxesystem tillkom vid en tidpunkt, då lotsarna ännu icke

kommit i åtnjutande av någon fast lön å stat. Sistnämnda förhållande har

givit sin prägel åt utformningen av sagda system, som ursprungligen i väsentlig

mån tjänade syftet att bereda lotsarna en skälig ersättning för deras arbete.

Användandet av lotsavgiftssystemet såsom grund även för avvägningen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 329.

55

av lotspersonalens inkomster har, enligt vad revisorerna framhålla, föranlett

införandet av större antal taxor än som eljest varit påkallat och har

tillika medfört åtskilliga inadvertenser i avseende å beräkningen av de avgifter

sjöfarten har att vidkännas vid anlitande av lots å olika kuststräckor.

Exempel härpå utgör det förhållandet, att hög taxa i regel — dock

icke alltid — tillämpas för lotsplatser med liten lotsningsfrekvens. Omvänt gäller

en låg taxa för många av de största lotsplatserna. Den omständigheten,

att taxesättningen icke är enhetlig vid de olika platserna, har även medfört,

att i fall, då en lotsplats ombesörjer lotsningen i den ena riktningen

av en farled och en annan, närbelägen plats med annan taxesättning svarar

för lotsningen i farledens motsatta riktning, olika läxor kunna bliva

tillämpliga beroende på om lotsningen sker i den ena eller andra riktningen

och detta även då lotsningen sker under i övrigt likartade betingelser.

Lotslottsystemet har medfört, att personalen åtnjuter vanlig andel även

av lotspenningar, som erlagts för fartyg, vilka icke varit skyldiga att anlita

lots och icke heller anlitat lots men däremot haft lotsavgiftsplikt. Å andra

sidan får personalen i fall, då av särskilda skäl nedsättning äger rum av

lotspenningama, vidkännas däremot svarande inkomstminskning, trots att

lotsningsarbetet varit lika eller i vissa dylika fall mera betungande och tidsödande

än då fulla lotspenningar debiteras. Av nuvarande system följer även,

att lotsarnas inkomst av andel i lotspenningar, vilken inkomst å vissa platser

är nästan lika stor som den fasta lönen, kommer att säsongmässigt växla

högst väsentligt från den ena månaden till den andra.

Förekomsten av taxor till det antal, som för närvarande förefinnes, medför,

enligt vad revisorerna vidare anföra, betydande arbete vid debiteringen

av lotsavgifter och granskningen å olika händer av de skedda debiteringarna.

Systemet med rätt för lotspersonalen till andel i lotspenningar och

den därmed sammanhängande anordningen med s. k. lotslottsersättning åt

extra ordinarie eller extra lots, som uppehåller ordinarie lotsbefattning, är

förenat med även andra nackdelar av praktisk natur än dem som framgå

av det föregående. Uträkningen av lotslottsersättningen är sålunda ofta synnerligen

invecklad. Ärenden om förordnande och ledigheter m. m. kompliceras

ej sällan genom lotslottssystemet, som därvid giver upphov till många

gånger svårlösta tolkningsfrågor.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

I sin under § 32 lämnade redogörelse för granskningen av vissa statliga

taxor ha revisorerna framhållit vikten av att taxor eller avgifter, som

statliga myndigheter tillämpa vid utförandet av undersökningar, provningar

och andra arbeten, äro så avvägda, att inkomsterna därav bereda skälig ersättning

för myndigheternas kostnader för verksamheten. I samband härmed

ha revisorerna framhållit såsom angeläget att den allmänna revision av vissa

statliga taxor, som avbröts under krigsåren i anslutning till då vidtagna åtgärder

för stabilisering av pris- och lönenivån, måtte återupptagas.

De synpunkter, som sålunda framhållits, anse revisorerna i princip tilllämpliga

även beträffande den ersättning, som statsverket betingar sig för

utförd lotsning. Även om lotspenningama under flertalet av de senaste åren

— på grund av med krigsförhållandena sammanhängande omständigheter

opaginerad Kontrollera mot PDF

56

Riksdagens skrivelse nr 329.

— uppgått till jämförelsevis höga belopp, torde man nämligen ha att räkna

med att dessa avgifter under normala förhållanden icke skola i skälig omfattning

täcka de kostnader, som statsverket har att vidkännas för lotsväsendet.

På grund härav vilja revisorerna föreslå att den i ovanberörda sammanhang

förordade allmänna taxerevisionen kommer att omfatta även lotsväsendet.

Därvid må jämväl kunna beaktas i vad mån en höjning av lotspenningarna

må anses skälig med hänsyn till andra avgifter som belasta sjöfarten.

Det nu gällande lotstaxesystemet har i sina huvuddrag bibehållits oförändrat

sedan år 1896. Av den ovan lämnade redogörelsen torde framgå att

nuvarande utformning av systemet icke innebär en rationell avvägning av

den avgift, som sjöfarten har att erlägga för lotsning. Åtskilliga inadvertenser

med avseende å avgifternas beräkning kunna påvisas. Systemet utgör

icke heller en tillfredsställande grund för avvägningen av lotspersonalens inkomster,

varjämte granskning av avgiftsdebiteringarna samt beräkning av

personalens ersättningar är invecklad och tidsödande.

Det synes uppenbart att den otidsenlighet som kännetecknar det gällande

lotstaxesystemet sammanhänger med att taxorna jämväl tjäna syftet att bereda

lotsarna ersättning för sitt arbete. Enligt revisorernas mening medför

sammankopplingen mellan lotstaxoma och frågan om inkomstavvägningen

för lotsarna så stora nackdelar, att dess fortbestånd kan starkt ifrågasättas.

Revisorerna vilja därmed icke ha tagit ställning till frågan huruvida ett nytt

avlöningssystem för lotsväsendet bör vara så anordnat att personalen även

i fortsättningen skall för sina tjänster gentemot sjöfarten erhålla en ekonomisk

vinning, som står i relation till det utförda arbetet.

Revisorerna vilja alltså ifrågasätta om icke det gällande lotstaxesystemet

bör underkastas översyn. Detta synes emellertid icke kunna ske utan att

lotsarnas avlöningsförhållanden och deras andel i lotspenningarna beröras.

Även denna fråga bör således bli föremål för utredning. I samband med revisionen

av lotstaxesystemet bör även prövas i vad mån statens utgifter för

lotsväsendet, i den utsträckning som kan anses skälig, motsvaras av inkomster

av lotspenningar eller huruvida en höjning av lotsningsavgifterna kan

vara motiverad.

Utlåtande har avgivits av lotsstyrelsen (Del II, s. 215—235).

Lotsstyrelsen, som lämnar en utförlig redogörelse för den tidigare behandlingen

av de av revisorerna berörda spörsmålen, har i princip intet att invända

mot att desamma upptagas till förnyad prövning. Styrelsen erinrar

emellertid om att 1935 års lotsverkssakkunniga i sitt den 20 mars 1936 avgivna

betänkande I bl. a. framhöllo, att ovissheten om fyr- och båkavgiftens

framtida storlek vore ägnad att utgöra hinder för de sakkunniga att framlägga

slutliga förslag i viktiga, lotsavgiftssystemets gestaltning berörande hänseenden.

I anslutning härtill anför ämbetsverket följande.

De sakkunniga tilläde, att med hänsyn till vissa förhållanden beträffande

lotsinrättningen skäl syntes förefinnas för att under alla omständigheter låta

någon tid anstå med en mera definitiv lösning av frågan. Bland annat syftade

lotsverkssakkunniga härvid på lämpligheten av att först samla erfarenheter

om den inverkan på lotspenninginkomsten, som den av de sakkunniga

föreslagna och sedermera jämväl i huvudsak genomförda uppmjukningen av

lotsplikten kunde komma att medföra. Ett till synes starkare skäl för uppskov

låge enligt lotsverkssakkunniga däri, att den uppkomna frågan om en

eventuell reglering av lotspersonalens arbetstid väntade på sin lösning. Såsom

ägande ett nära samband med spörsmålet om formen för lotspersona
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 329. 57

lens avlöning ansåges en sådan reglering i väsentlig grad beröra lotsavgiftssystemet.

För egen del uttalar lotsstyrelsen, att beträffande de omständigheter, som

föranledde att sagda spörsmål år 1937 icke gåvos en slutlig lösning, för närvarande

knappast större klarhet föreligger än vid sist angivna tidpunkt. Mest

angeläget är enligt styrelsens uppfattning att vid återinträdande normala

fredsförhållanden beträffande sjöfarten en bättre balans åstadkommes mellan

statens inkomster av fyr- och båkavgift och lotspenningar, å ena sidan,

samt statens utgifter för lots- och fyrväsendet, å andra sidan, än som vid

tillämpning av för närvarande gällande taxor kan förväntas inträda.

En av styrelsens ledamöter har avgivit särskilt yttrande, i vilket de olägenheter

som äro förbundna med nuvarande system för taxesättningen och lotspersonalens

avlöningsförhållanden ingående belysas. Reservanten har i anslutning

härtill ansett sig böra understryka behovet av reformer på förevarande

område.

Riksdagen, som under punkten 13 :o) uttalat sig för en allmän översyn av

vissa statliga taxor, är i likhet med revisorerna av den uppfattningen, att

jämväl grunderna för den ersättning som sjöfarten har att erlägga för anlitande

av kronolots böra tagas under omprövning. Detta torde vara så mycket

mera påkallat som det nuvarande lotstaxesystemet måste anses vara behäftat

med även andra brister än de som avse själva avvägningen av statsverkets

inkomster och utgifter å ifrågavarande verksamhetsområde. Icke

minst gäller det sagda lotstaxornas sammankoppling med lotspersonalens

avlöningsvillkor. I samband med revisionen av lotstaxesystemet synes därför

denna fråga bör ägnas särskild uppmärksamhet. Riksdagen får i detta sammanhang

erinra om att 1945 års lönekommitté i sitt den 11 mars 1947 avgivna

betänkande (SOU 1947: 23) med förslag till statens allmänna avlöningsreglemente

m. m. jämväl förordat en allmän översyn rörande lotspersonalens

avlöningsförhållanden.

Lotsstyrelsen har i princip intet haft att invända mot den av revisorerna

föreslagna utredningen. Styrelsen har emellertid samtidigt erinrat om att vissa

andra frågor som i detta sammanhang måste tillmätas betydelse ännu äro

olösta. Med hänsyn härtill finner riksdagen det angeläget, att samtliga de förhållanden

som påverka spörsmålet om lotsavgiftssystemets mest ändamålsenliga

utformning upptagas till behandling i ett sammanhang.

Riksdagen får anhålla, att Kung], Maj:t ville föranstalta om utredning av

här avsedda spörsmål.

opaginerad Kontrollera mot PDF

58

Riksdagens skrivelse nr 329.

18:o)

Utnyttjande av äldre arbetskraft inom förvaltningen.

Under pensionsväsendet, § 43, ha revisorerna uttalat sig för en översyn av

gällande pensionsbestämmelser (Del I, s. 238—247).

Gällande bestämmelser angående pensionsåldrarna för statens befattningshavare

datera sig i huvudsak från år 1934, då en generell sänkning av desamma

genomfördes inom den civila statsförvaltningen. Sänkningen innebar

sådan nedsättning av pensionsåldrarna, att desamma skulle utgöra 60 år för

tjänstemän tillhörande 1—12 lönegraderna, dock med undantag för vissa

grupper, för vilka pensionsåldern bestämdes till 63 år, och 65 år för tjänstemän

i högre lönegrader. Motiveringen för denna sänkning byggde för tjänstemännen

i de högre lönegraderna uteslutande på synpunkter sammanhängande

med statsförvaltningens effektivitet. För de lägre befattningshavarna

åberopades därjämte sociala skäl. Sålunda framhölls den starka ökning av

de arbetsföra åldrarna, som i samband med en förskjutning av åldersfördelningen

vore att emotse under de närmaste decennierna, samt önskvärdheten

av att bereda ökade försörjningsmöjligheter för yngre arbetskraft.

I vederbörliga tjänstepensionsreglementen ha intagits vissa regler angående

kvarstående i tjänst efter pensionsålderns inträde. Enligt dessa regler

må vederbörande myndighet, då synnerliga skäl därtill äro, medgiva tjänstemannen

anstånd med avsked högst ett år. Då särskilda omständigheter därtill

föranleda, må Kungl. Maj:t medgiva kvarstående i tjänst längre tid efter

pensionsålderns inträde än vad nyss angivits, dock icke i något fall längre

än sammanlagt tre år efter nämnda tidpunkt. För vissa grupper av befattningshavare

äro i nu nämnda avseenden särskilda bestämmelser meddelade.

Av revisorernas redogörelse framgår, att frågan om höjning av pensionsåldrarna

under senare år vid upprepade tillfällen motionsvägen bragts under

riksdagens prövning utan att dock föranleda någon åtgärd. 1944 års riksdag

anförde sålunda bl. a., att det tills vidare syntes vara till fyllest att utnyttja

de möjligheter, som pensionsreglementena medgåve, till beviljande av anstånd

med avsked, i den mån detta befunnes erforderligt med hänsyn till

förefintlig knapphet på arbetskraft. Riksdagen framhöll emellertid, att riksdagens

ställningstagande icke innebure något underskattande av betydelsen

av de i motionerna framförda synpunkterna. Liksom tidigare hyste nämligen

riksdagen den åsikten, att spörsmålet om pensionsåldrarnas avvägning

— såväl befolkningspolitiskt som statsfinansiellt sett — påkallade en oavlåtlig

uppmärksamhet från statsmakternas sida.

Även 1945 års riksdag uttalade sig i frågan. Riksdagen framhöll därvid

bl. a., att ifrågavarande spörsmål syntes vara av den betydelse, att det borde

upptagas till allvarligt övervägande, så snart förhållandena på arbetsmarknaden

efter ett kommande fredsslut bättre kunde överblickas.

För att erhålla ett underlag vid bedömandet av frågan, i vad mån nu he
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 329.

59

fintliga möjligheter att fylla föreliggande behov av arbetskraft inom förvaltningen

tillvaratagits, ha revisorerna i cirkulärskrivelse till olika civila myndigheter,

statens affärsdrivande verk, statliga och kommunala läroanstalter

m. fl. begärt upplysning rörande antalet befattningshavare i olika lönegrader

samt arbetare, som under tiden den 1 juli 1939—den 31 augusti 1946

(beträffande befattningshavare vid folkskoleväsendet under tiden den 1 juli

1942—den 31 augusti 1946) dels avgått ur tjänst med pension vid pensionsålderns

inträde, dels medgivits rätt att kvarstå i tjänst efter pensionsålderns

inträde. Vidare har i skrivelsen begärts uppgift å antalet f. d. befattningshavare

och arbetare, som hos berörda myndigheter under samma tid erhållit

sysselsättning.

De i anledning av cirkulärskrivelsen lämnade uppgifterna utvisa, att anståndsförfarandet

kommit till användning endast i jämförelsevis ringa utsträckning.

Icke heller möjligheten att arvodesanställa pensionsavgången

personal synes ha tillvaratagits i större omfattning. Beträffande de ifrågavarande

uppgifterna torde i övrigt få hänvisas till berättelsen (s. 243 och

244).

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har spörsmålet om utnyttjande

av äldre arbetskraft inom statsförvaltningen vid upprepade tillfällen

varit föremål för riksdagens prövning i anledning av väckta motioner med

begäran om utredning angående höjning av pensionsåldrarna. Ehuru dessa

motioner icke föranlett någon riksdagens åtgärd, synes av uttalandena i samband

med frågans behandling kunna utläsas, att riksdagen icke ställt sig helt

avvisande till tanken på en utredning, vilken dock borde komma till stånd

först sedan förhållandena på arbetsmarknaden efter krigets upphörande

bättre kunde överblickas. I avvaktan härpå borde de i gällande pensionsförfattningar

intagna bestämmelserna om anstånd med avsked ur tjänst i

största möjliga utsträckning utnyttjas.

De åtgärder, som i nyssnämnda hänseende vidtagits, hava emellertid, såsom

utredningen giver vid handen, icke lett till avsett resultat. Situationen

är för närvarande sådan, att även andra medel måste tillgripas för att i

möjligaste mån avhjälpa bristen på arbetskraft inom förvaltningen. Då läget

på arbetsmarknaden nu torde kunna bättre bedömas, anse revisorerna hinder

icke längre böra möta att ånyo till prövning upptaga frågan om höjning av

pensionsåldern för såväl tjänstemän som arbetare i statens tjänst. En dylik

åtgärd synes revisorerna så mycket mera motiverad som grundad anledning

synes föreligga till antagandet, att de nuvarande ogynnsamma förhållandena

komma att bestå under lång tid framåt.

Enligt revisorernas mening skulle en lämpligt avvägd höjning av pensionsåldrarna

vara ägnad att verksamt bidraga till täckande av nuvarande

behov av arbetskraft inom statsförvaltningen. Revisorerna anse emellertid

icke, att en generell sådan höjning bör komma till stånd. Då den högsta pensionsåldern

genom 1934 års riksdagsbeslut sänktes från 67 år till 65 år,

motiverades detta — åtminstone beträffande befattningshavare i chefsställning

eller eljest med ledande och mera ansvarsfulla uppgifter — främst ur

statsnyttans synpunkt. Enligt revisorernas mening skulle det knappast vara

lämpligt eller påkallat att nu återgå till den tidigare gällande högsta pensionsåldern

eller att eljest vidtaga någon höjning utöver 65 år.

opaginerad Kontrollera mot PDF

60

Riksdagens skrivelse nr 329.

För stora grupper av lägre tjänstemän och anställningshavare gäller emellertid

en pensionsålder, som — i många fall ganska väsentligt — understiger

65 år. Sänkningen av pensionsåldern för dem år 1934 föranleddes, såsom

tidigare framhållits, förutom av hänsyn till kravet på effektivitet i statsverksamheten,

även av vissa sociala skäl. Sistnämnda synpunkter, som torde

hava varit utslagsgivande, avsågo främst att genom en sänkning av pensionsåldern

i den allmänna arbetsmarknaden befrämja en avkoppling av de

högsta åldersgrupperna i syfte att bereda ökade försörjningsmöjligheter för

yngre arbetskraft. Då stor brist å arbetskraft för närvarande är rådande,

har emellertid det förnämsta skälet för bibehållande av nu gällande låga

pensionsålder i fråga om den övervägande delen av ifrågavarande kategorier

bortfallit. Vad beträffar effektivitetssynpunkten torde det knappast föreligga

någon tvekan om att för det stora flertalet av de grupper, varom här är

fråga, en måttlig höjning av pensionsåldern skulle kunna genomföras utan

åsidosättande av statsnyttans krav. Dessa grupper, som i sig torde innesluta

majoriteten av statliga tjänstemän, tillhöra lönegraderna 1—12, där pensionsåldern

med vissa särskilt angivna undantag är 60 år. Även en mindre

höjning av denna ålder skulle enligt revisorernas mening kunna kraftigt bidraga

till att avhjälpa föreliggande brist på arbetskraft. Likaså torde en

höjning av pensionsåldern för vissa grupper av arbetare kunna ifrågakomma.

För expeditionsvakter och därmed jämförliga grupper är enligt särskilda

bestämmelser pensionsåldern satt till 63 år. Denna synes utan olägenhet

kunna fastställas till 65 år. Ett visst stöd för en sådan uppfattning anse sig

revisorerna finna i det förhållandet, att anstånd med avsked i jämförelsevis

stor utsträckning lämnats dylika befattningshavare.

Den lägsta pensionsåldern, 55 år, är föreskriven för, bland andra, sjuksköterskor,

barnmorskor m. fl. Det synes revisorerna icke uteslutet, att —

med undantag för sköterskepersonalen vid sinnessjukhusen — även här en

viss höjning av pensionsåldern borde kunna företagas, vilket i sin mån

skulle bidraga till avhjälpande av de särskilt på sjukvårdens område rådande

svårigheterna att erhålla kompetent arbetskraft. Revisorerna vilja i detta

sammanhang erinra, att frågan om en höjning av pensionsåldern för personalen

vid landstingens sjukvårdsinrättningar är under övervägande.

Revisorerna hava här endast angivit vissa personalgrupper, för vilka enligt

revisorernas mening en höjning av pensionsåldern bör kunna ske. Förhållandena

ställa sig givetvis olika för olika grupper av tjänstemän och anställningshavare,

varför en närmare utredning härom torde vara erforderlig. Med

hänsyn till frågans vikt anse revisorerna, att en sådan bör med det snaraste

igångsättas.

För avhjälpande av bristen på arbetskraft böra även efter genomförandet

av en höjning av pensionsåldern, på sätt ovan föreslagits, pensionsreglementenas

bestämmelser om anstånd med avsked efter pensionsålderns inträde

tillämpas, i den mån så finnes erforderligt och lämpligt. Av utredningen synes

framgå, att myndigheterna icke till fullo beaktat möjligheten att genom

beviljande av dylikt anstånd kunna utnyttja äldre befattningshavares arbetskraft.

Detta har särskilt varit fallet i fråga om befattningshavare tillhörande

lönegraderna 1—12. Revisorerna anse därför, att myndigheternas uppmärksamhet

bör fästas på önskvärdheten av att i nuvarande läge uppskovsförfarandet

tillämpas i större utsträckning än vad hittills skett. Samtidigt vilja

revisorerna ifrågasätta, huruvida icke gällande bestämmelser om att den

myndighet, som äger att från tjänsten avskeda, icke äger medgiva anstånd

med avsked efter pensionsålderns inträde längre tid än sammanlagt ett år,

böra ändras därhän, att dylikt uppskov kan av myndigheterna medgivas för

en tid av sammanlagt tre år.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 329.

61

Revisorerna anse slutligen, att, såsom ett led i åtgärderna för täckande av

arbetskraftsbehovet, frågan om de till pensionerade befattningshavare under

tillfällig anställning i statens tjänst utgående avlöningsförmånerna bör

upptagas till omprövning. Möjligheten att genom dylik anställning tillföra

staten arbetskraft synes på många håll icke hava utnyttjats i den utsträckning,

som varit önskvärd. Orsaken härtill torde till viss del hava varit, att

de erbjudna avlöningsförmånerna icke ansetts tillräckligt förmånliga. I allmänhet

torde ersättningen hava bestämts att motsvara skillnaden mellan å

ena sidan de avlöningsförmåner, vederbörande uppbar vid avskedet från

tjänsten, och å andra sidan honom tillkommande pensionsförmåner. Det

har därvid gjorts gällande, att detta beräkningssätt icke vore fullt rättvist

med hänsyn till att pensionen vore att betrakta såsom intjänad lön samt

till viss del motsvarades av de pensionsavdrag vederbörande haft att vidkännas.

Frågan bör enligt revisorernas mening på något sätt lösas. Det

kan därvid vara förtjänt att tagas under övervägande, huruvida icke i större

utsträckning än vad för närvarande sker den pensionerade vid anställning,

varom här är fråga, utöver honom tillkommande pensionsförmåner och skillnadsbelopp

bör tillerkännas en på lämpligt sätt avvägd tilläggsersättning.

Nu angivna synpunkter hava revisorerna velat bringa till riksdagens kännedom.

Tre ledamöter av revisionen ha avgivit en reservation av följande lydelse.

Med hänsyn till den förekommande bristen på arbetskraft synes det välbetänkt,

att den redan nu praktiserade metoden att tillåta anstånd med avsked

vid uppnådd pensionsålder för befattningshavare vid statsverken i lämplig

utsträckning utvidgas.

Vad beträffar spörsmålet om en generell höjning av pensionsåldern för

befattningshavare i statens tjänst har riksdagen så sent som 1945 behandlat

och avslagit motioner rörande denna sak. Med hänsyn härtill och då frågan

dessutom är omfattande och svårbedömbar kunna vi icke biträda statsrevisorernas

framställning i vad den avser utredning om en generell höjning av

pensionsåldern för befattningshavare i statens tjänst.

Utlåtanden ha avgivits av statens arbetsmarknadskommission, statskontoret

och statstjänarkartellen (Del II, s. 235—240).

Arbetsmarknadskommissionen anser, i likhet med revisorerna, att i nuvarande

arbetsmarknadsläge den äldre arbetskraften bör utnyttjas i största

möjliga utsträckning. Däremot är kommissionen icke övertygad om att tidpunkten

för en höjning av pensionsåldrarna nu är inne. Förhandenvarande

möjligheter att viss tid över pensionsåldern i tjänst behålla sådana pensionsberättigade

befattningshavare, som befinnas alltjämt kunna på ett tillfredsställande

sätt uppehålla viss befattning, synas i stället i större omfattning

än hittills böra utnyttjas. Mot vad revisorerna anfört rörande de till pensionerade

befattningshavare under tillfällig anställning i statens tjänst utgående

avlöningsförmånerna har kommissionen intet att invända.

Statskontoret vill icke motsätta sig den av revisorerna förordade utredningen

i ämnet men anser en jämkning uppåt av pensionsåldern vara lämplig

endast för vissa enstaka befattningshavargrupper. Revisorernas förslag

om viss tilläggsersättning åt sådan pensionsavgången personal som tillfälligt

anställes i statens tjänst avstyrkes av ämbetsverket.

opaginerad Kontrollera mot PDF

62

Riksdagens skrivelse nr 329.

Statstjänarkartellen, som motsätter sig både en förhöjning av pensionsåldern

och en ökad användning av anståndsförfarandet, är av den uppfattningen

att sådana befattningshavare, som efter uppnådd pensionsålder kunna

och böra utnyttjas inom statsförvaltningen, skola avgå med pension i

vanlig ordning och därefter i mån av behov anställas mot arvode såsom tillfällig

personal.

Revisorerna ha — under erinran likväl om den ståndpunkt som senast

1945 års riksdag intagit till frågan om utnyttjande av äldre arbetskraft inom

statsförvaltningen — givit uttryck åt den uppfattningen, att hinder icke

längre bör anses föreligga att upptaga berörda fråga till prövning. I anslutning

härtill förorda revisorerna en mindre höjning av pensionsåldrarna för

vissa grupper av tjänstemän och arbetare i statens tjänst. Revisorerna ifrågasätta

även viss ändring av gällande bestämmelser om anstånd med avsked

efter pensionsålderns inträde. Såsom ett led i åtgärderna för avhjälpande av

rådande brist på arbetskraft synes enligt revisorernas mening slutligen kunna

övervägas, huruvida icke en förbättring av de till pensionerade befattningshavare

under tillfällig statsanställning utgående avlöningsförmånerna bör

komma till stånd. En utredning av nu berörda spörsmål finna revisorerna

så mycket mera motiverad som grundad anledning torde föreligga till antagandet,

att de nuvarande ogynnsamma förhållandena i fråga om tillgången

på arbetskraft komma att bestå under lång tid.

Det torde vara att förvänta, att den fortgående minskningen av de produktiva

åldersgrupperna kommer att jämväl för statsförvaltningens del medföra

svårigheter, när det gäller att i konkurrens med de privata företagen

tillgodose behovet av arbetskraft. Mycket talar för att, såsom revisorerna

förordat, förefintliga möjligheter att neutralisera dessa svårigheter redan nu

övervägas. Riksdagen är icke beredd att på förevarande stadium förorda någon

av de av revisorerna antydda utvägarna. Särskilt svårbedömt synes förslaget

om en höjning av pensionsåldrarna för vissa personalgrupper vara. Det

av revisorerna berörda spörsmålet torde emellertid vara av den vikt och betydelse,

att kravet på en utredning icke bör avvisas. Utredningen bör emellertid

enligt riksdagens mening vara helt förutsättningslös.

Riksdagen får alltså anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om här avsedda

utredning.

Stockholm den 5 juli 1947.

Med undersåtlig vördnad.

478037. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1947.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.