Sök i Ratio Lex

I anledning af åtskilliga utaf Rikets sist församlade Ständer beslutade lagförändringar

1867-01-29 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Skr. 1867:4, I anledning af åtskilliga utaf Rikets sist församlade Ständer beslutade lagförändringar

Dokumentets text

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kongl. Maj ds Nåd. Skrifvelse N:o 4.

4

Ank. till Riksd. Kansli d. 29 Jan. 1867, kl. 11 f. in.

Kongl. Ma,j:ts nådiga Skrifvelse till Riksdagen, i anledning af

åtskilliga utaf Rikets sist församlade Ständer beslutade

lagförändringar; Gifven Stockholms Slott den

11 Januari 1867.

Då nedannämnda af Rikets sist församlade Ständer beslutade lagförändringar,

öfver hvilka Kongl. Maj:t, innan Ständerna åtskiljdes, icke kunnat

fatta och meddela Sitt nådiga Beslut, ej heller sedermera blifvit af Kongl.

Maj:t i nåder antagna, vill Kongl. Maj:t nu, i öfverensstämmelse med 87 § 1

mom. Regeringsformen, underrätta Riksdagen om de skäl, som derför utgjort

hinder.

I sammanhang med framstäldt förslag till förändring af hvad i 24

Kap. 5 och 6 §§ Rättegångs-balken, förstnämnda lagrum sådant det lydde i

Kongl. Förordningen den 18 April 1849, samt eljest i lag funnes stadgadt om

utgifvandet af Rådstufvurätts dom eller utslag efter anslag, —- i anledning af

hvilket förslag Kongl. Maj:t under den 30 Oktober sistlidna år låtit nådig Förordning

utfärdas, — hafva Rikets Ständer, i underdånig skrifvelse den 26 Mars

1866, enär, enligt 2 Kap. 6 § Utsöknings-balken, äfven Konungens Befallningshafvande

i Stockholm hade rättighet att utgifva utslag efter anslag, men de

skäl, som åberopats för en lagförändring i fråga om utgifvandet af Rådstufvurätts

domar, lika mycket talade för en förändring af det sätt, som derutinnan

begagnades hos Öfver-Ståthållare-embetets Kansli, tillkännagifvit, det Rikets

Ständer för sin del beslutat, att 6 § af 2 Kap. Utsöknings-balken skulle erhålla

följande förändrade lydelse;

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Skrifvelse N:o i. 29

“Konungens Befallningshafvande vare skyldig att gifva skriftligt utslag

med skälen dertill och teckna derunder inom hvad tid den, som dermed ej

nöjes, far söka i Hofrätten ändring, efter thy som i 9 Kap. sägs. Konungens

Befallningshafvande i Stockholm skall, efter det saken så utförd är, att utslag

bör gifvas, genast bestämma dagen, då utslaget utgifves, hvarom, då part är

frånvarande, anslag göres middagstimme, dagen före den, på hvilken utslaget

utfärdas.“

Men enär sista punkten af denna § i nu gällande lag, angående rättighet

för Konungens Befallningshafvande i Stockholm att straxt säga sitt utslag

muntligen, der så tarfvas, blifvit ur förslaget utesluten, och donna förändring,

hvarför något skål ej blifvit uppgifvet, ej synes lämplig, utan skulle komma

att, hvad angår den större mängden af exsekutionsmålen i Stockholm, medföra

tidsutdrägt, har Kongl. Majd, efter Stats-Rådets och Högsta Domstolens hörande,

funnit berörda förslag icke böra bifallas.

Vidare hafva Rikets Ständer, i underdånig skrifvelse den 28 Maj 1866,

jemte en framställning om önskvärdheten af åtskilliga förändringar i gällande

stadganden rörande domstolsinrättningen å landet, tillika, enär, enligt 1 Kap. 1

§ Rättegångs balken och Kongl. Förordningen den 18 December 1823, nämndemän

skulle väljas af och bland “bönder“, men donna föreskrift vore både

olämplig och svår att noggrann!, iakttaga, sedan gränserna emellan Bondeståndet

och den öfriga landtbefolkningen så väl i politiskt som socialt hänseende

försvunnit, för sin del beslutat att 1 Kap. 1 § Rättegångs-balken skulle

erhålla den förändrade lydelse, Rikets Ständers berörda underdåniga skrifvelse

innehåller.

Emot detta förslag, hvaröfver Stats-Rådet och Högsta Domstolen blifvit

börda, förekommer förnämligast den betänklighet, att medan enligt nu gällande

lag ingen, som en gång under två års tid bestridt nämndemans-befattning,

kan emot sin vilja tvingas att åter emottaga samma uppdrag förr, än alla öfriga,

som väljas kunna, för socknen nämndemän varit, i följd hvaraf och då

ingen är skyldig att mottaga befattningen före 25 eller efter 60 års ålder, ingen

kan blifva nödsakad att mer än en gång låta sig väljas, såvida 18 valbara

personer finnas inom distriktet, så skulle deremot, om förslaget antoges,

samma person kunna omväljas sex gånger och tvingas att hvarje gång bekläda

befattningen under två års tid. I afseende på skyldigheten att emottaga kommunaluppdrag

finnas visserligen föreskrifter, som icke äro mindre stränga än de här

föreslagna; men utom det att vården af kommunens egna angelägenheter i allmänhet

torde för dess medlemmar ega ett större intresse än fullgörandet af en

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kongl. Maj ds Isåd- Skrifvelse N:o 4.

personlig tjenstbarhet åt Staten, så är nämndemans-befattningen i så måtto

mera betungande än kommunaluppdrag i allmänhet, att den dels ofta medför

skyldighet att stundom på längre tider vistas utom kommunen och aflägset

från hemmet och dels i många orter är förenad med icke obetydliga kostnader.

Ifrågavarande onus skulle således, genom antagande af Rikets Ständers

förslag, långt ifrån att blifva jemnare och rättvisare fördeladt, kunna komma

att stanna på några få, som turvis valdes och återvaldes till nämndemän och

således blifva för dem öfver höfvan betungande.

För (ifrigt och jemte en erinran om den oegentlighet i redaktionen att

stadgandet, det “en hvar, som egde rösträtt i kommunalstämma och sjelf vore

till nämndeman valbar egde vid valet lika röst66, icke bestämdt utmärkte, att

endast desse och ej andra kommunalstämmans medlemmar voro valberättigad^

har mot förslaget blifvit anmärkt att i sammanhang dermed jemväl 10 § i 1

Kap. Rättegångs balken bort så ändras, att Häradshöfding vid förefallande behof

egt i nämnden inhålla icke allenast “bönder66 utan jemväl andra till nämndemansbefattningen

valbara personer.

Kongl. Maj:t har således funnit Sig icke heller höra detta förslag bifalla.

Under åberopande af Kongl. Maj:ts vid Riksdagen 1847—1848 till Rikets

Ständer afgifna nådiga Proposition med förslag till ny förlagsförfattning, hvilket

förslag då ej blifvit af Rikets Ständer antaget, hafva Rikets Ständer, i underdånig

skrifvelse den 20 Juni 1866, förmält, att behofvet af ny lagstiftning i

berörda hänseende nu blifvit af Ständerna erkändt, men att, ehuru Kongl.

Maj:ts förenämnda förslag väl kunde anses tillfredsställa industriens fordringar,

Rikets Ständer likväl, i betraktande af jordbrukets allt mer ökade behof af

större förlagskapital, ansett den nu i gällande lagstiftning befintliga och jemväl

i ofvanberörda förslag bibehållna skilnaden emellan industrien och jordbruket

vara för detta sednare lika ofördelaktig som orättvis; i anseende hvartill

Rikets Ständer för sin del beslutat dels en författning om förlagslån af det

innehåll, den underdåniga skrifvelsen utvisar, dels ock att, med upphäfvande

af sista punkten i 7 § af 17 Kap. Handels-balken, nämnda punkt skulle erhålla

den i Rikets Ständers skrifvelse jemväl omförmälda lydelse.

Genom den utsträckning, som enligt förenämnda förslag skulle gifvas

åt begreppet förlagslån, synes dock förslaget i sjelfva verket innebära ett återupptagande

i den svenska hypoteksrätten af den redan i förra århundradet

derifrån utmönstrade underpants-institutionen, — en institution, som i större delen

af Europas öfriga länder, i hvilkas lagstiftningar den varit upptagen, afskaffats,

tvifvelsutan med afseende å den ringa säkerhet, som vinnes genom en inteck
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kongi. Maj:ts Nåd. Skrifvelse N:o 4.

ning i lös egendom, hvarmed sakrätt icke är förenad. Kong!. Maj:t skulle

redan af detta skäl tveka om lämpligheten af Rikets Ständers förslag. Men

afgörande skal emot dess antagande innefattas i de anmärkningar, som blifvit

framställda emot förslagens särskilda delar.

Så har blifvit erinradt, att då, enligt 1 § i den föreslagna författningen

om förlagslån, liden för återbetalning af förlag vore helt och hållet beroende

af kontrahenternas fria aftal, syntes stadgandet i 2 §, att förlagsgifvaren skulle

ega att åtnjuta så stor vinst af förlaget, som han betingat, ändå att den skulle

öfverstiga sex procent, komma att stå i en väl skarp strid med de i Förordningen

den 13 September 1864 meddelade föreskrifter. Ty ehuru enligt dessa

ränteaftalet är fritt endast vid försträckningar med viss återbetalningstid, ej

öfverstigande sex månader, skulle, om förslaget antoges, äfven vid försträckningar

på längre tid, endast deråt gåfves namn af förlag, kunna betingas huru

hög ränta som helst; och donna utväg att kringgå det allmänna stadgandet

skulle sannolikt, så snart den blefve känd, komma att anlitas för helt andra

ändamål än med förlagslån i egentlig mening åsyftas.

Beträffande åter förslaget till förändrad lydelse af 7 § i 17 Kap. Handels

balken har anmärkts, att detsamma saknade nödig bestämdhet i fråga om

vidsträcktheten af den förmånsrätt, som skulle tillkomma förlagslån, gifna till

olika näringar. Då det nemligen i förslaget säges, att den, som gifver förlag

att dermed drifva jordbruk, bergsbruk, fabrik, handtverk eller fiske, skulle njuta

förmånsrätt i bergad gröda, tillverkning och fångst, kunde tvekan lätt uppstå

om och i hvad mån dessa särskilda föremål för förmånsrätten hade afseende

å samtliga de förut uppräknade näringarna eller blott vissa af dem, såsom t. ex

huruvida förmånsrätten vid förlag till jordbruk åtnjötes endast i den bergade

grödan eller jemväl i ladugårdsprodukter, samt om vid förlag till bergsbruk

förmånsrätt egde ruin blott i tillverkningen eller äfven i den å bruksegendomen

bergade gröda, o. s. v., — och har derjemte, vid den utsträckning begreppet

förlagslån skulle enligt Rikets Ständers förslag erhålla, ansetts icke vara lämpligt

att dylika fordringar bibehöllo en så hög förmånsrätt som nu gällande

lagstiftning, med dess strängare begränsning af betydelsen utaf förlagslån, medgåfve

dessa. I detta hänseende har erinrats, hurusom förlagsfordringar nu icke

allenast hade företräde framför omyndigs fordran hos förmyndare, utan jemväl

i utmätt egendom framför fordran, för hvilken utmätningen skett; och om sistnämnda

förfogande, som, på Rikets Ständers underdåniga förslag, vidtogs genom

Förordningen den 8 Oktober 1861, hvarigenom utmätning jemväl först erhöll

eu bestämd plats å förmånsrättsordningen, redan nu kan gifva anledning till

anmärkning, såsom egnadt att sammanblanda begreppen förmånsrätt och sakrätt,

sa skulle sadant blifva fallet i än högre grad, då, såsom genom förevarande

begge förslags upphöjande till lag otvifvelaktigt komma att inträffa, till
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kongl. Maj ds Nåd. Skrifvelse No 4.

lämpningen af förmånsrätt för förlagsfordringar oftare än hittills komme att

påfordras och kollisioner emellan sådana fordringar och dem, för hvilka utmätning

skett, således oftare kunde komma att ega rum. Och hvad åter anginge

omyndigs fordran hos förmyndare, så skulle, genom förslagets antagande,

den för sådan fordran nu medgifna förmånsrätt alltför ofta blifva utan betydelse

och den omyndige sålunda i sjelfva verket ofta beröfvas en fördel, som,

intilldess förmyndarevården kunde blifva på ett mer betryggande sätt ordnad,

icke syntes böra betagas honom till förmån för annan fordringsegaie, som ej

heller vunnit sakrätt, men som varit i tillfälle att sjelf vårda sin rätt.

På grund af hvad sålunda förekommit, — hvartill kunde läggas erm

ringar om oegentlighet^ i redaktionen af förslaget till förordning om förlagslån,

— har Kongl. Maj:t, efter Stats-Rådets och Högsta Domstolens hörande,

funnit Sig ej kunna meddela sanktion å ifrågavarande begge med hvarandra

sammanhängande förslag.

Sedan hos Rikets Ständer fråga blifvit väckt om förändring af gällande

föreskrifter angående sättet för kommunikation af besvär, som blifvit till Hofrätt

ingifna, så hafva Rikets Ständer, med afseende å olämpligheten af berörda

för särskilda fall olika föreskrifter, genom livilka tillfälle lemnades tredskande

parter att obehörigen uppehålla målens afgörande, för sin del beslutat en författning

i detta ämne af den lydelse, Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af

den 28 Maj 1866 utvisar.

Emot detta förslag, hvaröfver ej mindre Stats-Rådet och Högsta Domstolen,

än äfven Kongl. Maj ds och Rikets Hofrätter afgifvit underdåniga yttranden,

har blifvit anmärkt, att, i sammanhang med föreskriften i § 1 att alla

inlagor med bevis, som dertill höra, skola äfven i besvärsmål till Hofrätt tvefaldig

ingifvas, bort meddelas stadgande om viss påföljd för uraktlåtet iakttagande

af berörda föreskrift, äfvensom huru, i händelse klaganden ej skulle

anseS hafva genom sådan försummelse förlorat sin talan, förfaras borde för

erhållande af dupletter utaf besvärsskriften och bevisen, helst i saknad af bestämmelser

för berörda fall, med skäl kunde befaras att olika åsigter och förfaringssätt

skulle inom Hofrätterna ega ruin, och måhända jemväl det med

förslaget åsyftade ändamål komma att i icke oväsendtlig mån förfelas; hvarjemte

anmärkts att stadgande bort meddelas om besannande af de exemplar utaf

ifrågavarande handlingar, som ej utgjorde hufvudskrifter.

Vidare och i anledning af föreskriften i 2 punkten af § 1, att protokoll

eller utslag, som ena parten inlemnat, ej finge åt den andra utgifvas, hvaraf

följde,

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kongl. Maj:ts Nåd. Skrifvelse N:o 4.

följde, att protokoll eller utslag i mål, deri talan hos Hofrätt fullföljts genom

besvär, ej skulle, såsom hittills skott, delgifvas förklarande^ har blifvit erinradt,

att berörda stadgande syntes hvila på den förutsättning, att förklarande!!

redan egde eller herde ega kännedom om hvad i målet förelupit, men att hos

Underrätt och Konungens Befallningshafvande svarande eller förklarande part

icke vore lagligen förbunden att lösa protokoll eller utslag och således kunde

om det öfverklagade beslutet sakna kännedom, hvilken han i vissa fall ej heller

kunde anses vara skyldig ega förr, än han af beslutet erhållit särskild del.

För öfrig! torde mången gång förklarande!) behöfva en noggrannare kännedom

af hvad vid Underrätten i målet förelupit, än han ur sitt minne kan hemta,

och i sådant fall skulle han antingen hos en tilläfventyrs på långt afstånd från

hans hemvist boende Domhafvande söka få mot lösen del af protokoll och utslag,

eller ock, om alltför störa svårigheter mötte derför och för iakttagande

tillika af den utaf Hofrätten utsätta tid för förklaringens afgifvande, nödgas

inskränka donna sednare till allenast ett naket bestridande af besvären.

Enligt 8 § i 27 kap. Rättegångsbalken, hvilket lagrum genom ingressen

till förslaget skulle upphäfvas, bör Hofrätt, vid utställande af besvär till förklaring,

låta å besvären teckna, hvilken sig förklara skall, hvarefter klaganden

har att besvären uttaga och förklarande!) tillställa. I öfverensstämmelse härmed

synes föreskrift hafva bort i förslaget inflyta, att kommunikationsbeslut

skulle tecknas å det exemplar af besvären, som det ålåge klaganden uttaga

och vederbörande tillställa, hvarförutan bort i förslaget meddelas stadgande dels

om skyldighet för Hofrätt att i kommunikationsbeslutet införa allt hvad klagande

och förklarande hade att iakttaga samt äfventyret om det försummades,

dels ock om sättet huru förfaras skulle, i händelse klagande eller förklarande

styrkte laga förfall för fullgörande af hvad i kommunikationsbeslutet blifvit dem

förelagdt.

På grund af hvad sålunda blifvit erinradt och med afseende jemväl å

de anmärkningar emot redaktionen, som i öfrigt blifvit inom Högsta Domstolen

framställda, har Kongl. Maj:t funnit Sig förhindrad att ifrågavarande förslag

bifalla.

Slutligen hafva Rikets Ständer dels i underdånig skrifvelse af den 9

Juni 1866 tillkännagifvit, det Rikets Ständer för sin del beslutat den förändrade

lydelse af 1, 2, 3 och 4 §§ i 12 kap. Rättegångsbalken, som samma skrifvelse

JJih. till Iliksd. Prof. 1867. 1 Sami. 1 Åfd, 2 Käft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kongl. Maj-.ts Nåd. Skrifvelse N:o 4.

utvisar, dels ock, i underdånig skrifvelse likaledes af den 9 Juni 1866, framställt

särskilda, i skrifvelsen intagna förslag till förändrade stadgande rörande

rättighet att fullfölja mål hos Hofrätterna och Högsta Domstolen.

Sedan Kongl. Maj:t i Stats-Rådet den 26 Juni 1866 förordna!, alt Högsta

Domstolens utlåtande skulle infordras öfver de i Rikets Ständers omförm äkta

begge skrifvelse!'' framställda förslag, men Högsta Domstolen, vid förslagens

föredragning derstädes den 22 derpåföljande Augusti, beslutat infordra utlåtanden

från Kongl. Maj ds och Rikets Hofrätter, så hafva dessa utlåtanden ännu

icke fullständigt inkommit, och Högsta Domstolens yttrande följaktligen ej heller

afgifvits. Af sådan anledning hafva ifrågavarande förslag icke, före Riksdagens

sammanträde, kunnat af Kongl. Maj:t pröfvas och förthy, jemlik! 87 § 1 monn

Regeringsformen, förfallit.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

C A K L.

Louis De Geer.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.