I anledning af en vid senast församlade riksdag beslutadlagförändring
1887-04-29 · 9 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 6 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Skr. 1887 B:30, I anledning af en vid senast församlade riksdag beslutadlagförändring
Dokumentets text
Kongl Maj-.t Nåd. Skrifvelse A7:o 30.
1
N:0 SO.
Kanyl. Mapts nådiga skrifvelse till Riksdagen i anledning af en
vid senast församlade riksdag beslutad- lagförändring;
gifven Stockholms slott den 2.9 april 1887.
Då nedan omförmälda, af senast församlade Riksdag beslutade
lagförändring, öfver hvilken Kong! Maj:ts beslut ej meddelades, innan
Riksdagen åtskildes, ej heller sedermera blifvit af Kongl Maj:t antagen,
vill Kongl. Maj:t nu, i öfverensstämmelse med 87 § regeringsformen,
meddela Riksdagen de skäl, som härför utgjort hinder.
1 underdånig skrifvelse den 23 sistlidne februari anmäldes, att
Riksdagen, som redan tillförne för sin del beslutat tillägga utskylder till
landsting och kommun viss förmånsrätt i gäldenärens bo, velat ännu eu
gång till Kongl. Maj:Is pröfning framlägga denna fråga och derföre, på
anförda grunder och i anledning af gjord framställning, för sin del antagit
en lag angående förändrad lydelse af 17 kap. 12 § handelsbalken,
enligt hvilken viss förmånsrätt skulle tillkomma utskylder till landsting
och kommun.
Öfver detta förslag tiar högsta domstolens yttrande blifvit infordrad!;
och har Kongl. Maj:t med anledning af de anmärkningar, som, på sätt
bifogade protokoll utvisar, blifvit af högsta domstolens fleste ledamöter
anförda, särskildt i fråga om tvetydigheten af det i förslaget förekommande
uttryck kommunalutskylder, funnit Riksdagens förslag icke kunna
godkännas.
Kongl. Maj:t för bl ifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
OSCAR,
Nils von St eg em.
liik till Riksd. Prof. 1887. B. 1 Sami, 1 Afd. 17 Haft.
1
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kongl. Majds Nåd. Skrifvelse N:o SO.
Utdrag af ''protokollet öfver ett lagärende, hållet i Kongl. Majds
högsta domstol onsdagen den SO mars 1887.
Första rummet.
N ärvarande:
Justitieråden: Olivecrona,
Hernmarck,
Wedberg,
Glimstedt,
Ahlgren,
Herslow,
Norberg.
Expeditionschefen Lilienberg föredrog i underdånighet:
Note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 18 innevarande månad, hvarmedelst,
för det ändamål § 87 regeringsformen “o in förmäler, högsta domstolens
utlåtande blifvit infordradt öfver följande af Riksdagen för dess
del antagna
Lag
angående förändrad lydelse af 17 kap. 12 § bandelsbalken.
Härigenom förordnas, afl 17 kap. 12 § bandelsbalken, sådant
nämnda lagrum lyder enligt förordningen den 8 oktober 1861, skall
erhålla följande förändrade lydelse:
Dernäst gånge med förmånsrätt ut:
3
Konyl. MajUs Jdåd. Skrifvelse N:o 3C.
ur fast egendom utskylder för samma egendom till landsting eller
kommun för sista och löpande året, der icke, enligt hvad särskild! stadgadt
är, annan än egaren är pligtig att dem gälda; samt
ur lös egendom först gäldenärens utskylder till kronan för sista
och löpande året, de der ej för fast egendom utgå, och derefter hans
utskylder för samma tid till landsting eller kommun, der de icke, på
grund af hvad här ofvan stadgadt är, ur fäst egendom bort gäldas.
Justitierådet Norberg yttrade: Mot de förslag af enahanda syftning
med det förevarande, Indika tillförene varit understälda Kongl. Maj ds
pröfning, har, på sätt Riksdagens skrifvelse innehåller, hufvudsakligen
anförts, hurusom införandet af nya så kallade tysta förmånsrätter icke
kunde anses i allmänhet öfverensstämma med de regler, som borde
gälla för en god kreditlagstiftning. Utan alt förbise vigten af detta skäl,
hvars giltighet ur principiel synpunkt icke blifvit vederlagd, har jag likväl,
med afseende dels å det förhållande att dylik förmånsrätt redan
eget'' rum för utskylder till kronan, utan att någon ändring häraf blifvit
ifrågasatt, dels ock å hvad för öfrigt i Riksdagens skrifvelse anförts om
behofvet af förmånsrättens utsträckande till de öfriga allmänna utskylder,
om hvilka nu är fråga, ansett det ur ofvan nämnda synpunkt häremot
framstälda skäl icke ega sådan öfvervägande betydelse, att på grund
deraf Riksdagens nu å nyo framlagda förslag i ämnet borde afstyrkas.
Emellertid hafva vid förslagets granskning betänkligheter yppats
mot lydelsen af den utaf Riksdagen för dess del beslutade ändring
af 17 kap. 12 § handelsbalken. Med förmånsrätt jemlikt donna § skulle
enligt förslaget utgå dels ur fast och dels ur lös egendom, under stadgade
vilkor, utskylder till landsting eller kommun. Om den betydelse,
som här bör inläggas i detta uttryck, i synnerhet hvad angår utskylder
till kommun, torde anledning till någon tvekan vara för handen. Att med
sistnämnda utskylder icke kunna menas allenast de bidrag till kommunens
gemensamma utgifter, hvilka under särskild benämning af kommunalutskylder
skola utgöras enligt 58 § i gällande förordning om kommunalstyrelse
å landet, synes mig visserligen framgå redan af de grunder, å
hvilka förevarande förslag hvilar. I fråga härom erinrar Riksdagen, huruledes
de bidrag, som för fyllande af kommunens behof skola af dess
medlemmar utgöras, kunna för dem blifva mera tryckande i samma man,
som betalning icke kan erhållas från ett flertal bland dessa medlemmar.
Detsamma gäller utan tvifvel om de af kyrkoförsamlings medlemmar utgående
bidrag till församlingens behof. Den underdåniga skrifvelse, som
åtföljde Riksdagens år 1878 framlagda förslag i ämnet, utvisar ock, att
dermed afsågs stadgande af förmånsrätt för samtliga de utskylder, hvilka
jemlikt förordningarne om kommunalstyrelse på landet, om kommunal
-
4
Konyi. Maj:ts Nåd. Skrifvelse N:o SO.
styrelse* i stad, om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd, om
landsting äfvensom om kommunalstyrelse i'' Stockholm beslutas af de
»kommuner, hvilkas verksamhet utgör föremål för eu hvar af dessa
förordningar»; i hvilket afseende emellertid i samma skrifvelse vidare
erinras, hurusom »de sålunda beslutade kommunalutskylderna skola i
allmänhet hvarje skattskyldig påföras i mån af den bevillning, han enligt
senast fastställa taxeringslängd skall för fastighet samt afkomst
af kapital och arbete till staten erlägga, hvarförutan personliga utskvlder
enligt särskilda författningar till kommunen utgå». Men om nu
äfven med anledning häraf antages, att under benämningen utskylder
till landsting eller kommun böra förstås alla de afgifter, som på sätt
nyss är nämndt skola för kommunala ändamål, vare sig af administrativ
eller af ecklesiastik art, utgöras; och om äfven härvid den oegentlighet,
som synes ligga i uttrycket »utskylder till landsting», samman
stäldt med »utskylder till kommun», lemnas såsom mindre anmärkningsvärd
å sido; så lärer dock, beträffande en del allmänna afgifter kunna
och böra ifrågasättas, huruvida de äro att hänföra till utskylder af nu
omlörmälda beskaffenhet eller icke. 1 detta hänseende förekommer, att
de afgifter till presterskapets aflönande, Indika utdebiteras på grund af
löneregleringar, faststälda jemlik! förordningen den 11 Juli 1862 angående
allmänt ordnande af presterskapets inkomster, kunna vara dels sådana,
Indika skola till
ras, dels ock sådana, som åligga allenast betalningsskyldige medlemmar
åt församlingen, utan att denna eller dess öfrige medlemmar derför stå
i ansvar. Båda dessa slag åt afgifter benämnas likväl i nyssnämnda
förordning församlingens afgifter till presterskapet; och för uppbörden
deråt har församlingen att utse en eller flere personer, Indika mot ersättning
åt församlingen upptaga och under dess gemensamma ansvar
till presterskapet aflemna och redovisa dessa afgifter. (Detta gäller dock
ej i Stockholm, hvarest ifrågavarande afgifter debiteras och uppbäras i
sammanhang med kronoutskylderna.) Huruvida nu åtminstone de bidrag
till presterskapets aflönande, hvilkas på förhand stadgade totalbelopp
skall af församlingen i dess helhet gäldas, oberoende af enskilde medlemmars
betalningsförmåga, böra betraktas såsom »utskylder till kommun»
och följaktligen förmånsrätt för dem ega rum på fullkomligt enahanda
skäl, som åt Riksdagen åberopats i fråga om kommunalutskylder i allmänhet,
derom lemnar den föreslagna lydelsen åt 17 kap. 12 §handelsbalken
ingen upplysning.
Äfven angående de bidrag till klockares aflönande, som utgå jemlikt
faststälda löneregleringar, synes samma spörsmål med lika fog kunna
framställas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
o
Kongl. Maj:ts Nåd, Skrifvelse S:o 30
Ett undantagsstadgande, sådant som det nu ifrågasatta, lärer väl i
allmänhet böra tolkas restriktivt; men desto strängare ställa sig anspråken
på detsamma i fråga om den uttryckets bestämdhet, hvarigenom
gränserna för dess tillämplighet böra angifvas. Af det nu anförda framgår
emellertid, att, enligt min uppfattning, förslaget icke eger erforderlig
tydlighet, utan i anmärkta hänseendet lemnar rum för tvifvelsmål, hvilka
synas mig innebära giltiga skäl mot förslagets godkännande med dess
nuvarande lydelse; och finner jag mig till följd häraf icke kunna tillstyrka
bifall till ifrågavarande förslag.
Justitierådet Herslow anförde: För min del har jag icke något att
erinra deremot, att landstingsskatt och utskylder till kommunen utgå med
förmånsrätt, under förutsättning att, såsom i det af Riksdagen antagna
förslaget är förhållandet, denna förmånsrätt sättes lägst i förmånsrättsordningen.
Ehuru jag således icke har någon principiel anmärkning mot förslaget,
kan jag dock icke tillstyrka, att detsamma med dess nuvarande
affattning varder upphöjdt till lag, enär redaktionen lemnar rum för osäkerhet
och tvekan.
1:o) huruvida förslaget afser, utom landstingsskatt, allenast sådana
afgifter, som i kommunallagarne benämnas kommunalutskylder, eller
jemväl afgifter till kyrka och skola, samt
2:o) huruvida de i förslaget afsedda utskylder skola, derest de bort
gäldas ur viss fastighet, men denna dertill icke lemnar tillgång, utgå med
förmånsrätt ur lösören, eller om meningen är, att i sådant fäll fordringsegaren
jemlikt 15 § i 17 kap. handelsbalken skall för hvad ur fastigheten
ej kunnat utfås icke njuta bättre rätt, än 16 § i samma kapitel
bestämmer.
Då enligt förslaget, såvidt jag fattat detsamma, fast egendom, som
öfvergått från en egare till annan, icke vidare skulle häfta för sådana
förre egarens utskylder, om hvilka i förslaget är fråga, och förmånsrätten,
den der icke kunde göras gällande annorledes än i konkurs, skulle
intaga samma rum i förmånsrättsordningen, ehvad den åtnjötes i fast
eller lös egendom, synes mig icke något skäl förefinnas för den föreslagna
anordningen, att förmånsrätten skulle vara begränsad till viss
egendom allt efter som utskylderna utginge för fastighet eller annat beskattningsföremål.
Justitierådet Ahlgren lemnade förslaget utan anmärkning.
Justitierådet Glimstedt ansåg sig på grund af de af justitierådet Norberg
framstälda anmärkningar böra afstyrka lagens antagande.
Justitierådet Wedberg yttrade att då Riksdagen i den underdåniga
skrifvelsen vid insändande af förslaget angifvit detta såsom afseende kom
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
G
Kongl. Maj: is Nåd. Skrifvelse N:o 30.
mumilutskylder i allmänhet, men förslagets text upptog jemte utskylder
till kommun jemväl utskylder till landsting, det val vore tydligt att förmånsrätten
skulle ega rum för egentliga kommunalutskylder, hvarom
handlades i förordningarne om kommunalstyrelse på landet och i stad,
samt hvad i förordningen om landsting kallades landstingsskatt eller
landstingsmedel, men att tvekan kunde uppstå huruvida den föreslagna
lagen, hvilken såsom varande en undantagslag icke finge tolkas extensivl,
borde tillämpas på afgifter till kyrka och skola enligt förordningen om
kyrkostämma m. in., i afseende på hvilka afgifter dock samma skäl
syntes tala för att dem tillädes lika förmånsrätt; och kunde justitierådet
i anseende till denna otydlighet i redaktionen icke tillstyrka förslagets
antagande i dess närvarande skick.
Justitierådet Hemman-k instämde uti hvad af justitierådet Herslow
blifvit anmärkt emot förslagets redaktion samt ansåg sig förty icke kunna
tillstyrka sanktion å förslaget.
Justitierådet Olivecrona anförde: Då högsta domstolen den 23 Oktober
1878 afgaf yttrande öfver ett med det nu ifrågavarande likartadt
förslag till förändrad lydelse af 17 kap. 12 § handelsbalken, delade
jag den af högsta domstolens fleste ledamöter uttalade mening, att införadet
af nya tysta förmånsrätter i allmänhet icke kunde anses öfverensstämmande
med de regler, som höra gälla för en god kreditlagstiftning.
Jag afstyrkte derför förslagets antagande och tilläde dervid, att
om det än för statsändamålet, sedan lång tid tillbaka, befunnits nödigt
att genom förmånsrätt till betalning trygga statens rätt att utbekomma
sina inkomster, följde dock ingalunda deraf, att man skulle, för att tillgodose
kommunerna i riket, frånträda den grundsats för en sund lagstiftningspolitik,
hvilken fordrar att icke, utan tvingande nödvändighet,
gifva utsträckning åt ett i lag förekommande undan tagsstadgande.
Riksdagen har visserligen i sin underdåniga skrifvelse af den 23
februari innevarande år förklarat, att då det vida öfvervägande flertalet
af hos oss gällande förmånsrätter just tillhör den klass, som benämnts
tysta, skulle, vid sådant förhållande, ökandet åt dessa med ännu en icke
höra anses medföra någon våda Men om en hvar villigt måste erkänna
att hvarje i lag stadgad lyst förmånsrätt ovilkorligen innefattar en inskränkning
i de fordringsegares anspråk på betalning, hvilka af hvarjehanda
orsaker nödgas inlåta sig i affärsförbindelser utan att kunna affordra
sina gäldenärer säkerhet för uppfyllandet af åtagna förbindelser,
är häraf klart, att det ingalunda är likgiltigt om lagstiftaren okär antalet
af de tysta förmånsrätterna eller icke; ty i samma mån han ökar detta
antal, i samma mån förminskar han ock för de oprioriterade borgenärerne
utsigten att kunna erhålla godtgörelse ur gäldenärernes tillgångar.
7
Kong1. Moj:ts Nåd. Skrifvelse N:o 80.
Och i närvarande fall blir skadan för den allmänna krediten så mycket
påtagligare, som tillökningen i de privilegierade fordringarnes antal
här afser »utskylder iill landsting eller kommun», hvilka i regeln 4 till
5 gånger, ofta i ännu högre grad, öfverstiga beloppet af utskylderna till
kronan. Jag medgifver gerna att staten numera borde kunna undvara
den förmånsrätt, som 1734 års lagstiftare för ett och ett hälft århundrade
tillbaka ansag nödigt tillerkänna kronan; men af det förhållande att den
allmänna lagen fortfarande bibehållit denna förmånsrätt, är man icke
berättigad att draga den slutsats, att man utan olägenhet kan utsträcka
samma förmånsrätt i mångdubblad skala till »de smärre samhällen,
hvaraf staten», såsom Riksdagen säger, »utgör inbegreppet».
Men oafsedt nämnda betänklighet ur principiel synpunkt föreligger
i Riksdagens förslag i formelt hänseende anledning till anmärkningar.
Förslaget omförmäler att den ifrågavarande förmånsrätten skulle afse
»utskylder (för sista och löpande aret) till landsting eller kommun». Utom
det i hänseende till språkbruket oegentliga uttrycket: utskylder till »landstings),
såsom en rådslående och beslutande myndighet i vissa för landstingsområdet
gemensamma angelägenheter, framställa sig genast starka
tvifvelsmål om den utsträckning. Riksdagen åsyftat att gifva åt den ifrågastälda
förmånsrätten. Förordningen den 21 mars 1862 angående kommunalstyrelse
på landet benämner »kommunalutskylder» de bidrag, som
de skattskyldig^ å landet äro pligtige att erlägga till betäckande af kommunens,
enligt § 5 i samma förordning angifna, gemensamma utgifter,
och förordningen af samma dag om kommunalstyrelse i stad kallar dylika
utgifter »stadsutskylder». Men de i förordningen den 21 mars 1862,
angående kyrkostämma, i 3:dje kapitlet upptagna, ofta ganska betydande,
så kallade »afgifter till kyrka och skola», beslutas icke af kommunalstämma
eller kommunalmyndigheten på landet, icke heller af stadsfullmägtige
eller allmän rådstuga i stad, utan af en helt annan derifrån
skild myndighet, nemligen kyrkostämma. Stockholm utgör en enda kommun,
hvars representation, stadsfullmägtige, beslutar om de kommunaleller
stadsutskylder, som stadens skattskyldige invånare äro pligtige
att erlägga, hvaremot de särskilda kyrkoförsamlingarnes kyrkostämmor,
hvar för sig, besluta om de belopp, som skola uttaxeras på vederbörande
skattskyldige församlingsbor för de särskilda församlingarnes behof med
hänsyn bil sina kyrkor och skolor. Dessa af kyrkostämma beslutade
afgifter till kyrka eller skola äro i egentlig mening icke »utskylder till
kommun» och man stannar derföre i ovisshet om dylika utskylder skola
hänföras till sådana, som, enligt Riksdagens beslut, skulle erhålla den
ifrågastälda förmånsrätten. Enahanda ovisshet torde ock ega rum i detta
afseende rörande kyrkoförsamlingarnas utskylder med hänsyn till allo
-
8
Kongl. Maj:ts 1Säd. Skrifvelse N:o SO.
ning till presterskap^!. Tvekan torde ock föreligga huruvida Riksdagen
under uttrycket “utskylder till kommun" äfven afselt de i kungörelsen
den BO april 1881, angående redovisning för uppbörd af häradsmedel,
omförmälda, för betäckande af härads eller tingslags gemensamma behof
erforderliga afgifter, såsom snöplogningsafgift och mera dylikt, hvilka af
häradets skattskyldige invånare skola utgöras.
Af förenämnda principiella skäl och då förslagets redaktion derjemte
är så affattad, att den lem nar rum för tvifvelsmål i flere afseenden om
vidsträcktheten af det nya undantagsstadgande, som i lagen skulle införas,
anser jag mig böra afstyrka antagandet af Riksdagens ifrågavarande
förslag till ändring af 17 kap. 12 § handelsbalken.
Ex protocollo
C. P. ITagbergh.
Kongl. Maj:ts Nåd. Skrifvelse N:o 30.
9
b t drag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott fredagen den 29 april 1887,
i närvaro af:
Hans excellens herr statsministern Themptander,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve
Ehrensvärd,
Statsråden Lovén,
von Steyern,
friherre von otter,
Hammarskjöld,
Richert,
Ryding,
von Krusenstjerna,
friherre Tamm.
Departementschefen statsrådet von Steyern anmälde till justering
förslag till nådig skrifvelse till Riksdagen, i anledning af en vid sist
församlade riksdag beslutad lagförändring; och täcktes Hans Maj:t
Konungen, enligt statsrådets tillstyrkan, gilla berörda förslag äfvensom
förordna, att i öfverensstämmelse dermed skulle till Riksdagen aflåtas
nådig skrifvelse af den lydelse, bilagan litt. D till detta protokoll utvisar.
Ex protocollo
C. P. Haghergh.
Bill. till Bill sd. Prof. 1887. B. 1 Sand. 1 Afd. 17 Höft.
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.