Sök i Ratio Lex

I anledning af en vid senast församlade riksdag beslutadlagförändring

1887-04-29 · 9 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Skr. 1887 B:30, I anledning af en vid senast församlade riksdag beslutadlagförändring

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl Maj-.t Nåd. Skrifvelse A7:o 30.

1

N:0 SO.

Kanyl. Mapts nådiga skrifvelse till Riksdagen i anledning af en

vid senast församlade riksdag beslutad- lagförändring;

gifven Stockholms slott den 2.9 april 1887.

Då nedan omförmälda, af senast församlade Riksdag beslutade

lagförändring, öfver hvilken Kong! Maj:ts beslut ej meddelades, innan

Riksdagen åtskildes, ej heller sedermera blifvit af Kongl Maj:t antagen,

vill Kongl. Maj:t nu, i öfverensstämmelse med 87 § regeringsformen,

meddela Riksdagen de skäl, som härför utgjort hinder.

1 underdånig skrifvelse den 23 sistlidne februari anmäldes, att

Riksdagen, som redan tillförne för sin del beslutat tillägga utskylder till

landsting och kommun viss förmånsrätt i gäldenärens bo, velat ännu eu

gång till Kongl. Maj:Is pröfning framlägga denna fråga och derföre, på

anförda grunder och i anledning af gjord framställning, för sin del antagit

en lag angående förändrad lydelse af 17 kap. 12 § handelsbalken,

enligt hvilken viss förmånsrätt skulle tillkomma utskylder till landsting

och kommun.

Öfver detta förslag tiar högsta domstolens yttrande blifvit infordrad!;

och har Kongl. Maj:t med anledning af de anmärkningar, som, på sätt

bifogade protokoll utvisar, blifvit af högsta domstolens fleste ledamöter

anförda, särskildt i fråga om tvetydigheten af det i förslaget förekommande

uttryck kommunalutskylder, funnit Riksdagens förslag icke kunna

godkännas.

Kongl. Maj:t för bl ifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR,

Nils von St eg em.

liik till Riksd. Prof. 1887. B. 1 Sami, 1 Afd. 17 Haft.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Skrifvelse N:o SO.

Utdrag af ''protokollet öfver ett lagärende, hållet i Kongl. Majds

högsta domstol onsdagen den SO mars 1887.

Första rummet.

N ärvarande:

Justitieråden: Olivecrona,

Hernmarck,

Wedberg,

Glimstedt,

Ahlgren,

Herslow,

Norberg.

Expeditionschefen Lilienberg föredrog i underdånighet:

Note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 18 innevarande månad, hvarmedelst,

för det ändamål § 87 regeringsformen “o in förmäler, högsta domstolens

utlåtande blifvit infordradt öfver följande af Riksdagen för dess

del antagna

Lag

angående förändrad lydelse af 17 kap. 12 § bandelsbalken.

Härigenom förordnas, afl 17 kap. 12 § bandelsbalken, sådant

nämnda lagrum lyder enligt förordningen den 8 oktober 1861, skall

erhålla följande förändrade lydelse:

Dernäst gånge med förmånsrätt ut:

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Konyl. MajUs Jdåd. Skrifvelse N:o 3C.

ur fast egendom utskylder för samma egendom till landsting eller

kommun för sista och löpande året, der icke, enligt hvad särskild! stadgadt

är, annan än egaren är pligtig att dem gälda; samt

ur lös egendom först gäldenärens utskylder till kronan för sista

och löpande året, de der ej för fast egendom utgå, och derefter hans

utskylder för samma tid till landsting eller kommun, der de icke, på

grund af hvad här ofvan stadgadt är, ur fäst egendom bort gäldas.

Justitierådet Norberg yttrade: Mot de förslag af enahanda syftning

med det förevarande, Indika tillförene varit understälda Kongl. Maj ds

pröfning, har, på sätt Riksdagens skrifvelse innehåller, hufvudsakligen

anförts, hurusom införandet af nya så kallade tysta förmånsrätter icke

kunde anses i allmänhet öfverensstämma med de regler, som borde

gälla för en god kreditlagstiftning. Utan alt förbise vigten af detta skäl,

hvars giltighet ur principiel synpunkt icke blifvit vederlagd, har jag likväl,

med afseende dels å det förhållande att dylik förmånsrätt redan

eget'' rum för utskylder till kronan, utan att någon ändring häraf blifvit

ifrågasatt, dels ock å hvad för öfrigt i Riksdagens skrifvelse anförts om

behofvet af förmånsrättens utsträckande till de öfriga allmänna utskylder,

om hvilka nu är fråga, ansett det ur ofvan nämnda synpunkt häremot

framstälda skäl icke ega sådan öfvervägande betydelse, att på grund

deraf Riksdagens nu å nyo framlagda förslag i ämnet borde afstyrkas.

Emellertid hafva vid förslagets granskning betänkligheter yppats

mot lydelsen af den utaf Riksdagen för dess del beslutade ändring

af 17 kap. 12 § handelsbalken. Med förmånsrätt jemlikt donna § skulle

enligt förslaget utgå dels ur fast och dels ur lös egendom, under stadgade

vilkor, utskylder till landsting eller kommun. Om den betydelse,

som här bör inläggas i detta uttryck, i synnerhet hvad angår utskylder

till kommun, torde anledning till någon tvekan vara för handen. Att med

sistnämnda utskylder icke kunna menas allenast de bidrag till kommunens

gemensamma utgifter, hvilka under särskild benämning af kommunalutskylder

skola utgöras enligt 58 § i gällande förordning om kommunalstyrelse

å landet, synes mig visserligen framgå redan af de grunder, å

hvilka förevarande förslag hvilar. I fråga härom erinrar Riksdagen, huruledes

de bidrag, som för fyllande af kommunens behof skola af dess

medlemmar utgöras, kunna för dem blifva mera tryckande i samma man,

som betalning icke kan erhållas från ett flertal bland dessa medlemmar.

Detsamma gäller utan tvifvel om de af kyrkoförsamlings medlemmar utgående

bidrag till församlingens behof. Den underdåniga skrifvelse, som

åtföljde Riksdagens år 1878 framlagda förslag i ämnet, utvisar ock, att

dermed afsågs stadgande af förmånsrätt för samtliga de utskylder, hvilka

jemlikt förordningarne om kommunalstyrelse på landet, om kommunal
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konyi. Maj:ts Nåd. Skrifvelse N:o SO.

styrelse* i stad, om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd, om

landsting äfvensom om kommunalstyrelse i'' Stockholm beslutas af de

»kommuner, hvilkas verksamhet utgör föremål för eu hvar af dessa

förordningar»; i hvilket afseende emellertid i samma skrifvelse vidare

erinras, hurusom »de sålunda beslutade kommunalutskylderna skola i

allmänhet hvarje skattskyldig påföras i mån af den bevillning, han enligt

senast fastställa taxeringslängd skall för fastighet samt afkomst

af kapital och arbete till staten erlägga, hvarförutan personliga utskvlder

enligt särskilda författningar till kommunen utgå». Men om nu

äfven med anledning häraf antages, att under benämningen utskylder

till landsting eller kommun böra förstås alla de afgifter, som på sätt

nyss är nämndt skola för kommunala ändamål, vare sig af administrativ

eller af ecklesiastik art, utgöras; och om äfven härvid den oegentlighet,

som synes ligga i uttrycket »utskylder till landsting», samman

stäldt med »utskylder till kommun», lemnas såsom mindre anmärkningsvärd

å sido; så lärer dock, beträffande en del allmänna afgifter kunna

och böra ifrågasättas, huruvida de äro att hänföra till utskylder af nu

omlörmälda beskaffenhet eller icke. 1 detta hänseende förekommer, att

de afgifter till presterskapets aflönande, Indika utdebiteras på grund af

löneregleringar, faststälda jemlik! förordningen den 11 Juli 1862 angående

allmänt ordnande af presterskapets inkomster, kunna vara dels sådana,

Indika skola till

ras, dels ock sådana, som åligga allenast betalningsskyldige medlemmar

åt församlingen, utan att denna eller dess öfrige medlemmar derför stå

i ansvar. Båda dessa slag åt afgifter benämnas likväl i nyssnämnda

förordning församlingens afgifter till presterskapet; och för uppbörden

deråt har församlingen att utse en eller flere personer, Indika mot ersättning

åt församlingen upptaga och under dess gemensamma ansvar

till presterskapet aflemna och redovisa dessa afgifter. (Detta gäller dock

ej i Stockholm, hvarest ifrågavarande afgifter debiteras och uppbäras i

sammanhang med kronoutskylderna.) Huruvida nu åtminstone de bidrag

till presterskapets aflönande, hvilkas på förhand stadgade totalbelopp

skall af församlingen i dess helhet gäldas, oberoende af enskilde medlemmars

betalningsförmåga, böra betraktas såsom »utskylder till kommun»

och följaktligen förmånsrätt för dem ega rum på fullkomligt enahanda

skäl, som åt Riksdagen åberopats i fråga om kommunalutskylder i allmänhet,

derom lemnar den föreslagna lydelsen åt 17 kap. 12 §handelsbalken

ingen upplysning.

Äfven angående de bidrag till klockares aflönande, som utgå jemlikt

faststälda löneregleringar, synes samma spörsmål med lika fog kunna

framställas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kongl. Maj:ts Nåd, Skrifvelse S:o 30

Ett undantagsstadgande, sådant som det nu ifrågasatta, lärer väl i

allmänhet böra tolkas restriktivt; men desto strängare ställa sig anspråken

på detsamma i fråga om den uttryckets bestämdhet, hvarigenom

gränserna för dess tillämplighet böra angifvas. Af det nu anförda framgår

emellertid, att, enligt min uppfattning, förslaget icke eger erforderlig

tydlighet, utan i anmärkta hänseendet lemnar rum för tvifvelsmål, hvilka

synas mig innebära giltiga skäl mot förslagets godkännande med dess

nuvarande lydelse; och finner jag mig till följd häraf icke kunna tillstyrka

bifall till ifrågavarande förslag.

Justitierådet Herslow anförde: För min del har jag icke något att

erinra deremot, att landstingsskatt och utskylder till kommunen utgå med

förmånsrätt, under förutsättning att, såsom i det af Riksdagen antagna

förslaget är förhållandet, denna förmånsrätt sättes lägst i förmånsrättsordningen.

Ehuru jag således icke har någon principiel anmärkning mot förslaget,

kan jag dock icke tillstyrka, att detsamma med dess nuvarande

affattning varder upphöjdt till lag, enär redaktionen lemnar rum för osäkerhet

och tvekan.

1:o) huruvida förslaget afser, utom landstingsskatt, allenast sådana

afgifter, som i kommunallagarne benämnas kommunalutskylder, eller

jemväl afgifter till kyrka och skola, samt

2:o) huruvida de i förslaget afsedda utskylder skola, derest de bort

gäldas ur viss fastighet, men denna dertill icke lemnar tillgång, utgå med

förmånsrätt ur lösören, eller om meningen är, att i sådant fäll fordringsegaren

jemlikt 15 § i 17 kap. handelsbalken skall för hvad ur fastigheten

ej kunnat utfås icke njuta bättre rätt, än 16 § i samma kapitel

bestämmer.

Då enligt förslaget, såvidt jag fattat detsamma, fast egendom, som

öfvergått från en egare till annan, icke vidare skulle häfta för sådana

förre egarens utskylder, om hvilka i förslaget är fråga, och förmånsrätten,

den der icke kunde göras gällande annorledes än i konkurs, skulle

intaga samma rum i förmånsrättsordningen, ehvad den åtnjötes i fast

eller lös egendom, synes mig icke något skäl förefinnas för den föreslagna

anordningen, att förmånsrätten skulle vara begränsad till viss

egendom allt efter som utskylderna utginge för fastighet eller annat beskattningsföremål.

Justitierådet Ahlgren lemnade förslaget utan anmärkning.

Justitierådet Glimstedt ansåg sig på grund af de af justitierådet Norberg

framstälda anmärkningar böra afstyrka lagens antagande.

Justitierådet Wedberg yttrade att då Riksdagen i den underdåniga

skrifvelsen vid insändande af förslaget angifvit detta såsom afseende kom
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

G

Kongl. Maj: is Nåd. Skrifvelse N:o 30.

mumilutskylder i allmänhet, men förslagets text upptog jemte utskylder

till kommun jemväl utskylder till landsting, det val vore tydligt att förmånsrätten

skulle ega rum för egentliga kommunalutskylder, hvarom

handlades i förordningarne om kommunalstyrelse på landet och i stad,

samt hvad i förordningen om landsting kallades landstingsskatt eller

landstingsmedel, men att tvekan kunde uppstå huruvida den föreslagna

lagen, hvilken såsom varande en undantagslag icke finge tolkas extensivl,

borde tillämpas på afgifter till kyrka och skola enligt förordningen om

kyrkostämma m. in., i afseende på hvilka afgifter dock samma skäl

syntes tala för att dem tillädes lika förmånsrätt; och kunde justitierådet

i anseende till denna otydlighet i redaktionen icke tillstyrka förslagets

antagande i dess närvarande skick.

Justitierådet Hemman-k instämde uti hvad af justitierådet Herslow

blifvit anmärkt emot förslagets redaktion samt ansåg sig förty icke kunna

tillstyrka sanktion å förslaget.

Justitierådet Olivecrona anförde: Då högsta domstolen den 23 Oktober

1878 afgaf yttrande öfver ett med det nu ifrågavarande likartadt

förslag till förändrad lydelse af 17 kap. 12 § handelsbalken, delade

jag den af högsta domstolens fleste ledamöter uttalade mening, att införadet

af nya tysta förmånsrätter i allmänhet icke kunde anses öfverensstämmande

med de regler, som höra gälla för en god kreditlagstiftning.

Jag afstyrkte derför förslagets antagande och tilläde dervid, att

om det än för statsändamålet, sedan lång tid tillbaka, befunnits nödigt

att genom förmånsrätt till betalning trygga statens rätt att utbekomma

sina inkomster, följde dock ingalunda deraf, att man skulle, för att tillgodose

kommunerna i riket, frånträda den grundsats för en sund lagstiftningspolitik,

hvilken fordrar att icke, utan tvingande nödvändighet,

gifva utsträckning åt ett i lag förekommande undan tagsstadgande.

Riksdagen har visserligen i sin underdåniga skrifvelse af den 23

februari innevarande år förklarat, att då det vida öfvervägande flertalet

af hos oss gällande förmånsrätter just tillhör den klass, som benämnts

tysta, skulle, vid sådant förhållande, ökandet åt dessa med ännu en icke

höra anses medföra någon våda Men om en hvar villigt måste erkänna

att hvarje i lag stadgad lyst förmånsrätt ovilkorligen innefattar en inskränkning

i de fordringsegares anspråk på betalning, hvilka af hvarjehanda

orsaker nödgas inlåta sig i affärsförbindelser utan att kunna affordra

sina gäldenärer säkerhet för uppfyllandet af åtagna förbindelser,

är häraf klart, att det ingalunda är likgiltigt om lagstiftaren okär antalet

af de tysta förmånsrätterna eller icke; ty i samma mån han ökar detta

antal, i samma mån förminskar han ock för de oprioriterade borgenärerne

utsigten att kunna erhålla godtgörelse ur gäldenärernes tillgångar.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kong1. Moj:ts Nåd. Skrifvelse N:o 80.

Och i närvarande fall blir skadan för den allmänna krediten så mycket

påtagligare, som tillökningen i de privilegierade fordringarnes antal

här afser »utskylder iill landsting eller kommun», hvilka i regeln 4 till

5 gånger, ofta i ännu högre grad, öfverstiga beloppet af utskylderna till

kronan. Jag medgifver gerna att staten numera borde kunna undvara

den förmånsrätt, som 1734 års lagstiftare för ett och ett hälft århundrade

tillbaka ansag nödigt tillerkänna kronan; men af det förhållande att den

allmänna lagen fortfarande bibehållit denna förmånsrätt, är man icke

berättigad att draga den slutsats, att man utan olägenhet kan utsträcka

samma förmånsrätt i mångdubblad skala till »de smärre samhällen,

hvaraf staten», såsom Riksdagen säger, »utgör inbegreppet».

Men oafsedt nämnda betänklighet ur principiel synpunkt föreligger

i Riksdagens förslag i formelt hänseende anledning till anmärkningar.

Förslaget omförmäler att den ifrågavarande förmånsrätten skulle afse

»utskylder (för sista och löpande aret) till landsting eller kommun». Utom

det i hänseende till språkbruket oegentliga uttrycket: utskylder till »landstings),

såsom en rådslående och beslutande myndighet i vissa för landstingsområdet

gemensamma angelägenheter, framställa sig genast starka

tvifvelsmål om den utsträckning. Riksdagen åsyftat att gifva åt den ifrågastälda

förmånsrätten. Förordningen den 21 mars 1862 angående kommunalstyrelse

på landet benämner »kommunalutskylder» de bidrag, som

de skattskyldig^ å landet äro pligtige att erlägga till betäckande af kommunens,

enligt § 5 i samma förordning angifna, gemensamma utgifter,

och förordningen af samma dag om kommunalstyrelse i stad kallar dylika

utgifter »stadsutskylder». Men de i förordningen den 21 mars 1862,

angående kyrkostämma, i 3:dje kapitlet upptagna, ofta ganska betydande,

så kallade »afgifter till kyrka och skola», beslutas icke af kommunalstämma

eller kommunalmyndigheten på landet, icke heller af stadsfullmägtige

eller allmän rådstuga i stad, utan af en helt annan derifrån

skild myndighet, nemligen kyrkostämma. Stockholm utgör en enda kommun,

hvars representation, stadsfullmägtige, beslutar om de kommunaleller

stadsutskylder, som stadens skattskyldige invånare äro pligtige

att erlägga, hvaremot de särskilda kyrkoförsamlingarnes kyrkostämmor,

hvar för sig, besluta om de belopp, som skola uttaxeras på vederbörande

skattskyldige församlingsbor för de särskilda församlingarnes behof med

hänsyn bil sina kyrkor och skolor. Dessa af kyrkostämma beslutade

afgifter till kyrka eller skola äro i egentlig mening icke »utskylder till

kommun» och man stannar derföre i ovisshet om dylika utskylder skola

hänföras till sådana, som, enligt Riksdagens beslut, skulle erhålla den

ifrågastälda förmånsrätten. Enahanda ovisshet torde ock ega rum i detta

afseende rörande kyrkoförsamlingarnas utskylder med hänsyn till allo
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts 1Säd. Skrifvelse N:o SO.

ning till presterskap^!. Tvekan torde ock föreligga huruvida Riksdagen

under uttrycket “utskylder till kommun" äfven afselt de i kungörelsen

den BO april 1881, angående redovisning för uppbörd af häradsmedel,

omförmälda, för betäckande af härads eller tingslags gemensamma behof

erforderliga afgifter, såsom snöplogningsafgift och mera dylikt, hvilka af

häradets skattskyldige invånare skola utgöras.

Af förenämnda principiella skäl och då förslagets redaktion derjemte

är så affattad, att den lem nar rum för tvifvelsmål i flere afseenden om

vidsträcktheten af det nya undantagsstadgande, som i lagen skulle införas,

anser jag mig böra afstyrka antagandet af Riksdagens ifrågavarande

förslag till ändring af 17 kap. 12 § handelsbalken.

Ex protocollo

C. P. ITagbergh.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Skrifvelse N:o 30.

9

b t drag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott fredagen den 29 april 1887,

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Themptander,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve

Ehrensvärd,

Statsråden Lovén,

von Steyern,

friherre von otter,

Hammarskjöld,

Richert,

Ryding,

von Krusenstjerna,

friherre Tamm.

Departementschefen statsrådet von Steyern anmälde till justering

förslag till nådig skrifvelse till Riksdagen, i anledning af en vid sist

församlade riksdag beslutad lagförändring; och täcktes Hans Maj:t

Konungen, enligt statsrådets tillstyrkan, gilla berörda förslag äfvensom

förordna, att i öfverensstämmelse dermed skulle till Riksdagen aflåtas

nådig skrifvelse af den lydelse, bilagan litt. D till detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

C. P. Haghergh.

Bill. till Bill sd. Prof. 1887. B. 1 Sand. 1 Afd. 17 Höft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.