Sök i Ratio Lex

Med redogörelse för verksamheten inom Europarådets ministerkommitté under år 1967

1968-02-23 · 23 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 22 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Skr. 1968:23, Med redogörelse för verksamheten inom Europarådets ministerkommitté under år 1967

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 23 år 1968

1

Nr 23

Kungl. Maj:ts skrivelse till riksdagen med redogörelse för verksamheten

inom Europarådets ministerkommitté under

år 1967, given Stockholm den 23 februari 1968.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över utrikesdeparlementsärenden

för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed till riksdagen

överlämna redogörelse för verksamheten inom Europarådets ministerkomterkommitté

under år 1967.

GUSTAF ADOLF

Torsten Nilsson

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

I skrivelsen lämnas en redogörelse för verksamheten inom Europarådets

ministerkommitté under år 1967.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 23

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 23 år 1968

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms

slott den 23 februari 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Johansson, Holmqvist, Sven-Eric Nilsson,

Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg.

Ministern för utrikes ärendena anmäler efter gemensam beredning med

statsrådets övriga ledamöter fråga om redogörelse till riksdagen för verksamheten

inom Europarådets ministerkommité under år 1967 och anför.

Inledning

Europarådets rådgivande församling uppmanade i rekommendation nr

14 den 12 augusti 1950 regeringarna i rådets medlemsstater att underställa

de nationella parlamenten sådana beslut av församlingen som borde bb

föremål för offentlig debatt i medlemsstaterna. Någon enighet om detta förslag

kunde inte uppnås i rådets ministerkommitté. Kungl. Maj :t har emellertid

tillmötesgått församlingens förslag. Genom proposition har sålunda

Kungl. Maj:t varje år sedan år 1951 berett riksdagen tillfälle yttra sig över

vissa rekommendationer och resolutioner som rådgivande församlingen antagit.

Föredragande departementschefen har därvid i korthet kommenterat

arbetet i Europarådet, huvudsakligen rådgivande församlingens verksamhet.

Utrikesdepartementet utgav vidare under några år en särskild årlig

redogörelse för verksamheten i ministerkommittén och rådgivande församlingen

(Aktstycken utgivna av Kungl. utrikesdepartementet. Ny serie 1:B).

Utgivningen av dessa aktstycken nedlades emellertid år 1961. Någon översiktlig

redogörelse för verksamheten i Europarådet har således inte sammanställts

under de senaste åren.

Departementschefen

I resolution nr 319: 1966 om förbindelserna med de nationella parlamenten,

som behandlades i prop. 1967: 27, uppmanar rådgivande församlingen

regeringarna att årligen framlägga en rapport om verksamheten i Europarådets

ministerkommitté inför sina parlament liksom de parlamentariska

delegationerna att lämna en redogörelse för sin verksamhet i församlingen.

Av flera skäl anser jag det önskvärt och lämpligt att tillmötesgå försam
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 23 år 1968

lingens förslag. Verksamheten i Europarådet har blivit alltmer omfattande

och spänner i dag över ett brett register av europeiska samarbetsfrågor på

samhällslivets olika områden. Riksdagen vars valda representanter deltar i

rådgivande församlingen bör ha intresse av att få information om detta arbete.

Även för statliga myndigheter och kommunala organ, som allt oftare

kommer i kontakt med frågor som behandlas i Europarådet, fyller en årlig

översikt av rådets arbete säkerligen ett behov. Slutligen kan en redogörelse

av denna typ underlätta för press och allmänhet att följa denna sida av

det europeiska samarbetet.

Härtill kommer att enligt nu tillämpad ordning riksdagen ofta inte haft

tillfälle att i tid yttra sig över de viktigaste församlingsbesluten. Rekommendationer

från församlingen till ministerkommittén behandlas nämligen

som regel i kommittén redan någon månad efter det att de antagits i församlingen.

Svar utarbetas och tillställs församlingen om möjligt före påföljande

församlingssession dvs. inom tre—fyra månader. Ministerkommittén

har således i de flesta fall besvarat en församlingsrekommendation innan

riksdagens eventuella yttrande kommit Kungl. Maj :t till handa.

Enligt vad jag inhämtat avser den svenska parlamentariska delegationen

hos Europarådets rådgivande församling att lämna riksdagen en redogörelse

för arbetet inom församlingen.

Mot bakgrunden av vad jag anfört föreslår jag att det nuvarande förfarandet

slopas och att riksdagen i stället varje år i en skrivelse erhåller en redogörelse

för verksamheten i ministerkommittén. En sådan redogörelse för

år 1967 har upprättats inom utrikesdepartementet och torde få fogas till

statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.

Jag vill i detta sammanhang göra några allmänna kommentarer om Europarådsarbetet.

För snart 20 år sedan — den 5 maj 1949 — undertecknade Sverige och nio

andra stater i Västeuropa Europarådets stadga. I prop. 1949: 214, vari Kungl.

Maj :t föreslog riksdagen att godkänna Sveriges anslutning till stadgan, angavs

att rådets mål var att skydda sådana värden som mänskliga rättigheter,

politisk frihet och rättslig ordning samt att verka för ekonomiskt framåtskridande.

Rådets arbetsuppgifter skulle omfatta ekonomiska, sociala, kulturella,

vetenskapliga, juridiska och administrativa ämnen.

I dag omfattar Europarådet 18 medlemsstater och rådet är därmed den

största regionala grupperingen i Västeuropa. Ytterligare några stater i Västeuropa

deltar i arbetet i många av expertkommittéerna utan att vara medlemmar

av rådet. Från ministerkommitténs sida har uttryckts förhoppningen

att även de östeuropeiska staterna skall finna det lämpligt och möjligt

att delta på vissa områden av det mellanstatliga expertsamarbetet.

Samarbetet har inom den givna ramen under de senaste åren utvecklats

snabbt. Rådet har en självskriven plats vid sidan av övriga internationella

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 23 år 1968

organisationer i Europa då det gäller att på europeisk grund finna enhetliga

lösningar inom samhällslivets olika områden.

Den svenska regeringen tillmäter detta praktiska och tekniska samarbete

stort värde. Sverige deltar på ett enligt min mening effektivt sätt i de mer

än 60 expertkommittéer som ministerkommittén tillsatt. Det är genom dessa

kommittéers tålmodiga och ofta föga uppmärksammade arbete med att finna

gemensamma lösningar och utarbeta europeiska konventioner som grunden

läggs för de beslut ministerkommittén fattar. Över 50 Europaråds-konventioner

har undertecknats sedan år 1949 och de flesta har trätt i kraft i

flertalet medlemsstater.

Jag vill även framhålla betydelsen av rådgivande församlingens arbete.

Debatterna i församlingen präglas av ett ofta lidelsefullt intresse för det

europeiska samarbetet och utgör inte minst genom de många rekommendationer,

som församlingen antar, en inspirationskälla för regeringarnas samarbete

i rådet.

Den allmänt sett positiva utvecklingen av detta samarbete bör emellertid

inte undanskymma att Europarådet ställts inför problem som förr eller

senare kräver en lösning om man skall kunna upprätthålla stadgans syfte

att åvägabringa fastare band mellan medlemmarna och att skydda och förverkliga

de ideal som utgör deras gemensamma arv.

Det multilaterala samarbetet i Europa, som utvecklas i snabb takt, äger

rum i många internationella organisationer med delvis sammanfallande

medlemskrets och syften. Risken för dubbelarbete mellan organisationerna

ökar helt naturligt härigenom. Det är angeläget att regeringarna ägnar detta

problem en fortlöpande uppmärksamhet. Genom att anta ett särskilt årligt

arbetsprogram, som regelbundet kontrolleras av regeringarna och som redovisar

all aktivitet inom rådet, hoppas Europarådet kunna bidra till att

dubbelarbete i möjligaste mån undviks. Regelbundna kontakter med bl. a.

Förenta Nationernas fackorgan och Organisationen för ekonomiskt samarbete

och utveckling (OECD) bör också kunna medverka till att risken för

dubbelarbete med dessa organisationer minskar.

Marknadssplittringen i Europa, som varit ett av rådgivande församlingens

stående debattämnen, utgör en annan faktor som inverkat på uppläggningen

av Europarådets arbetsprogram. Församlingen har upprepade gånger

beklagat den handelspolitiska splittringen och föreslagit ministerkommittén

åtgärder för att begränsa konsekvenserna härav. Generalsekreteraren

har för sin del uttryckt förhoppningen att det tekniska samarbete, som

nu äger rum inom arbetsprogrammets ram, skall komplettera den samverkan

som sker i Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC). Europarådssamarbetet

omfattar f. ö. många programpunkter, som ej berörs av Romfördraget,

och äger dessutom rum inom en vidare krets av stater.

Jag vill slutligen säga några ord om den svenska regeringens syn på situationen

i en av rådets medlemsstater — Grekland. Den politiska utveck
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 23 år 1968

lingen under det gångna året i denna medlemsstat är djupt tragisk och besvärande

för samarbetet i Europarådet. Rådets stadga har tillmätt medlemsstaternas

anslutning till de demokratiska värdena särskild betydelse. Förutsättningen

för medlemskap är att medlemsstaterna godtar principerna om

rättslig ordning och individernas mänskliga rättigheter och grundläggande

friheter. Medlemsstaterna skall alltså i praktiken erkänna de medborgerliga

rättigheter som tillhör varje äkta demokratisk stat. Regeringen bär

som bekant anmält den grekiska regimen inför Europarådets kommission

för de mänskliga rättigheterna och vid flera tillfällen riktat ministerkommitténs

uppmärksamhet på situationen i Grekland. Det finns anledning att

fortlöpande ägna uppmärksamhet åt de aspekter av utvecklingen i Grekland

som sammanhänger med stadgans krav på ett lagbundet och demokratiskt

samhällsskick och principen att alla individer skall åtnjuta de mänskliga

rättigheterna och grundläggande friheterna.

Jag hemställer att Kungl. Maj :t delger riksdagen den inom utrikesdepartementet

upprättade redogörelsen för verksamheten inom Europarådets

ministerkommitté under år 1967.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas skrivelse av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

tl Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 2S

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 23 år J968

Bilaga

Redogörelse för verksamheten inom Europarådets ministerkommitté

under år 1967

I. Ministerkommittémöten

Ministerkommittén har sammanträtt två gånger under år 1967 — den 24

april i Strasbourg och den 11 december i Paris.

1. Det 40:e ministermötet i Strasbourg

Den svenska delegationen vid det 40 :e mötet stod under ledning av chefen

för handelsdepartementet, statsrådet Gunnar Lange. I delegationen ingick

även statssekreterare Gunnar von Sydow och Sveriges ständiga ombud

hos Europarådet, ambassadör Sten Lindh.

På dagordningen stod bl. a. antagandet av Europarådets arbetsprogram

för åren 1967 och 1968, förbindelserna med utomstående stater och den

europeiska integrationsfrågans politiska aspekter.

it) Arbetsprogrammet

Frågan om att utarbeta ett särskilt arbetsprogram för Europarådet väcktes

år 1964. Efter utredningar inom sekretariatet uppdrog ministerkommittén

i maj 1965 åt generalsekreteraren att utforma ett årligt arbetsprogram.

Vid ministerkommitténs möte i maj 1966 antogs det första programmet. Programmet,

som fick namnet »Människan i det europeiska samhället», är uppdelat

i sju avsnitt: ekonomiska, juridiska, sociala, hälsovårds-, miljö-, utbildnings-

samt kultur- och ungdomsfrågor.

Vid ministerkommittémötet framhöll generalsekreterare Smithers bl. a.

att kostnaderna för rådets arbetsuppgifter på ministerkommittésidan, som

omfattade 90 % av Europarådets verksamhet, inte hade ökats till följd av afl

ett särskilt arbetsprogram antagits. Rådets iner än 60 expertkommittéer hade

tidigare ej varit inordnade under ett enhetligt program. Sekretariatet hade

ansett det troligt att vissa övergångssvårigheter skulle uppstå innan kommittéerna

anpassat sig till ministerkommitténs beslut. I några fall hade det

visat sig svårt att på ett tillfredsställande sätt klargöra arbetsprogrammets

målsättning för experterna. Sekretariatet hoppades emellertid att regeringarna

skulle instruera experterna att utföra sitt arbete enligt de riktlinjer

som dragits upp av ministerkommittén.

Generalsekreteraren kom även in på frågan om Europarådets förbindelser

med andra internationella organisationer. Europarådets huvudmål var ökat

samarbete i Europa. I syfte att främja detta mål måste sekretariatet ha omfattande

arbetskontakter med andra internationella organisationer i Europa.

Dubbelarbetet mellan de olika internationella organisationerna ingav emellertid

bekymmer. De flesta inellanstatliga organ strävade tydligen efter att

vidga sin kompetens på olika områden. OECD hade exempelvis tagit upp utbildningsfrågor

på sitt program och även UNESCO förberedde aktivitet inom

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 23 år 1968

Europa på detta område som tidigare varit förbehållet Europarådet. Även

ECB tycktes ha för avsikt att utvidga sitt verksamhetsfält.

Under den diskussion, som följde på generalsekreterarens rapport, föreslog

den schweiziske utrikesministern Spuhler att arbetsprogrammet i fortsättningen

skulle utarbetas på tvåårsbasis. Härigenom skulle tid vinnas för

att utforma nya arbetsmetoder och välja lämpliga samarbetsområden. Man

fick dessutom bättre möjligheter att överblicka resultaten av den föregående

arbetsperioden.

I en resolution (67)9, som antogs enhälligt av ministerkommittén, godkändes

arbetsprogrammet för åren 1967 och 1968. Ställföreträdarna instruerades

att övervaka att programmet genomfördes och särskilt uppmärksamma

att de fastlagda planerna för att slutföra arbetsuppgifterna följdes. Nya

arbetsuppgifter borde i princip påbörjas först sedan verksamhet av motsvarande

omfattning på arbetsprogrammet avslutats. Ministrarna instruerade

vidare generalsekreteraren att överväga om man kunde modifiera proceduren

för att anta arbetsprogrammet.

b) Förbindelserna uiedjutonistäende stater

Under denna dagordningspunkt redogjorde ett flertal ministrar för den

positiva utvecklingen av förbindelserna och de alltmer omfattande kontakterna

med staterna i Östeuropa.

Statsrådet Lange betonade öst-västförbindelsernas stora betydelse för alla

europeiska stater. På svensk sida förordade man i första hand kontakter på

bilateral väg som kanske kunde öppna vägen för ett alltmer omfattande samarbete

med Östeuropa. Givetvis borde emellertid även andra möjligheter att

främja kontakter med de östeuropeiska staterna utnyttjas exempelvis i

GATT och EGE. På svensk sida ansåg man att det fanns goda förutsättningar

för en fortsatt dialog med Östeuropa. Ett villkor var dock att man förde en

försiktig politik och tog hänsyn till de olika östeuropeiska staternas särskilda

intressen. På svensk sida väntade man sig inga uppseendeväckande

resultat under den närmaste liden. Ministrarna borde emellertid återkomma

till frågan vid ett senare tillfälle.

Ministerkommittén fastslog att förbindelserna med staterna i Östeuropa

i första hand borde vidareutvecklas på bilateral basis men ökat multilateralt

samarbete kunde förutses på olika områden. Vissa punkter på Europarådets

arbetsprogram lämpade sig för sådant samarbete. Ministerkommittén var

fast övertygad om att ytterligare framsteg kunde uppnås på basis av ömsesidigt

förtroende och under hänsynstagande till alla berörda staters intressen.

c) Den europeiska integrationsfrågans politiska aspekter

Som ordförande i EFTA:s ministerråd lämnade statsrådet Lange en redogörelse

för utvecklingen inom EFTA. Han framhöll, att det både inom EEC

och EFTA fanns en uppriktig önskan att gradvis övervinna hindren och svårigheterna

för ett närmare samarbete. Det rådde emellertid olika uppfattningar

om den rätta tidpunkten att på allvar sätta igång dessa strävanden.

Bägge organisationerna kunde känna tillfredsställelse över de framsteg som

de hittills gjort var för sig. Detta fick dock endast betraktas som början till

ett bredare europeiskt samarbete. I Sverige var man övertygad om att en

europeisk ekonomisk enhet var oundgänglig i det långa loppet.

Sverige stod i dag bättre tekniskt rustat och ekonomiskt utvecklat än de

opaginerad Kontrollera mot PDF

g Kungl. Maj:ts skrivelse nr 23 år 1068

flesta andra industrialiserade stater i Västeuropa när det gäller att deltaga

fullt ut i en enhetlig integrerad marknad, fortsatte handelsministern. \ issa

omställningsprocesser erfordrades naturligtvis. De innebar emellertid inte

några principiella problem eller allvarliga svårigheter vare sig i fråga om

industriellt samarbete, harmonisering av ekonomisk och social politik, fria

kapitalrörelser, arbetskraftens rörlighet över gränserna eller jordbruket. I a

sistnämnda område tillämpade man i Sverige ett system som påminde om

gemensamma marknadens. De övergångsåtgärder Sverige måste rakna med

borde bli mer kortvariga än vad som fallet torde bil for mer betydelsetulla

stater. Man mötte ibland inställningen, att den svenska neutralitetspolitiken

utgiorde ett hinder för Sveriges deltagande i den stora europeiska lösning,

som Sverige behövde och som man också till stor del var ekonomiskt rustad

att bidra till. Del var inte nödvändigt att upprepa de villkor som måste upp1''vllas

för att säkra Sveriges fullständiga ekonomiska medverkan. På svens

sida hade man aldrig ansett neutralitetspolitiken vara en anledning att utesluta

landet från eu enad europeisk marknad. Man fick hoppas, att nar

tiden var mogen inte heller någon annan skulle ha den upplattningen.

För EEC-sidan talade den belgiske utrikesministern Harmel som i ett

kort anförande bl. a. betonade nödvändigheten av ett vidgat samarbete i

Europa.

2. Det 41 :a ministeimötet i Paris

Den svenska delegationen leddes av utrikesminister Torsten Nilsson. I

delegationen ingick ambassadör Sten Lindh och chefen för utrikesdepartementets

rättsavdelning, utrikesrådet Eove Kellberg.

Vid mötet behandlades bl. a. den europeiska integrationens politiska aspekter,

förbindelserna mellan Europarådet och FN, förbindelserna med

utomstående stater och Greklandsfrågan.

a) Den europeiska integrationens politiska aspektor

Den schweiziske utrikesministern Spiihler redogjorde tor utvecklingen

inom EFTA. Motsvarande redogörelse från EEC-sidan lämnades av den västtyske

statssekreteraren Jahn.

Något svenskt inlägg gjordes ej under denna dagordningspunkt.

b) Förbindelserna mellan Europarådet och FN

Ordföranden, den cypriotiske utrikesministern Kyprianou redogjorde

för sitt och generalsekreterarens besök i FN i oktober 1967. Vid små samtal

med generalsekreterare U Thant hade man konstaterat att samarbe et

mellan Europarådet och världsorganisationen och dess fackorgan utvecklades

i positiv riktning. .

I debatten framhölls att Europarådets medlemsstater borde samverka i

FN för att underlätta ett mer effektivt bidrag från Europas sida i FN-ar
betet.

c) Förbindelserna med utomstående stater.

Generalsekreterare Smithers redogjorde för vissa kontakter mellan Europarådet

och östeuropeiska stater om olika projekt på Europarådets arbetsprogram.

Efter att ha kartlagt möjligheterna att genomfora ett paneuropeiskt

samarbete i olika multilaterala organisationer i Europa, under
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj. ts skrivelse nr 23 år 1968

strök Smithers att Europarådet kunde spela eu viktig roll på detta område.

Emellertid förelåg många missuppfattningar i Östeuropa om Europarådet.

Tian uttryckte förhoppningen att de östeuropeiska regeringarna skulle ta

fasta på uppriktigheten i Europarådets önskan att samarbeta med dem.

Utrikesminister Nilsson framhöll att man på svensk sida välkomnade den

hoppfulla utveckling av förbindelserna mellan Öst- och Västeuropa som

tog sig uttryck inte endast genom basöksutbyte på olika nivåer utan också

i vidgat samarbete i de olika internationella organisationer som verkade på

det europeiska planet. Europarådet hade för sin del deltagit i denna positiva

utveckling genom debatterna i rådgivande församlingen i öst-västfrågor

och genom den försiktiga politik baserad pa ministerkommitténs mandat

som generalsekreteraren fört i sina kontakter med representanter för de

östeuropeiska regeringarna. Det föreföll nu som om denna politik hade^gett

vissa resultat. Flera östeuropeiska regeringar hade visat intresse för rådets

mellanstatliga arbete. När de missuppfattningar om Europarådet, som fortfarande

förelåg, försvann, syntes möjligheterna till ytterligare kontakter

gynnsamma. Den svenska regeringen stödde generalsekreterarens åtgärder

som borde fortsättas efter samma linjer som hittills.

Utrikesministern nämnde vadare att Sverige som bekant hade en positiv

inställning till den s. k. niogruppen1 inom FN men skulle föredra att den

inte institutionaliserades. Den kunde inte anses ha något särskilt ansvar för

genomförandet av resolutionen om samarbete mellan stater med olika sociala

och politiska system eller ha ensamrätten då det gällde att utveckla

kontakterna mellan öst- och Västeuropa.

Utrikesministern redogjorde även för de bilaterala kontakter med de östeuropeiska

staterna som regeringen haft under det senaste året. Dessa möten

hade varit nyttiga även om inga uppseendeväckande resultat åstadkommits.

Den svenska regeringen avsåg att fortsätta dessa kontakter för att på

så sätt bidra till ansträngningarna att främja närmare samarbete mellan

öst- och Västeuropa.

Den västtyske statssekreteraren Jahn framlade ett förslag till beslut av

ministerkommittén om deltagande i Europarådets mellanstatliga arbete av

icke-medlemsslater från i första hand Östeuropa. Från svensk sida föreslogs

att det tyska förslaget skulle studeras av ställföreträdarna och att. beslut

skulle fattas vid ministermötet i maj 11)68. Det svenska förslaget antogs

av ministrarna.

d) Greklandsfrågan

Under »övriga ärenden» tog utrikesminister Nilsson upp frågan om Grekland,

Europarådet och de svenska åtgärderna.

Han framhöll bl. a. att revolutionen i Grekland hade orsakat djup oro i

Sverige. Genom den hade den demokratiska ordningen åsidosatts och mänskliga

rättigheter kränkts. Den svenska regeringen och allmänna opinioner

kunde inte annat än anse den nuvarande situationen i Grekland som tragisk

och allvarligt störande för samarbetet i Europarådet med dess demokratiski

principer.

’ Ursprungligen på rumänskt initiativ föreslog nio europeiska länder, Belgien, Bulgarien,

Danmark, Finland, Jugoslavien, Rumänien, Sverige, Ungern och Österrike vid FN:s generalförsamling

hösten 1965 en resolution avseende åtgärder för att förbättra de goda relationerna

mellan europeiska grannländer med olika sociala och politiska system (»Europaresolutionen»).

Resolutionen antogs enhälligt. Den har återspeglat sig i vissa fortsatta strävanden.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts skrivelse nr 23 år 1968

Utrikesministern hänvisade till de uttalanden som tidigare gjorts från

svensk sida i Europarådets ministerkommitté i Greklandsfrågan och till den

anmälan som de skandinaviska staterna den 20 september 1967 inlämnat till

Europarådets kommission för de mänskliga rättigheterna mot den nuvarande

regeringen i Grekland.

Den svenska regeringen hade noterat den officiellt tillkännagivna tidtabellen

för en konstitutionell reform i Grekland. Situationen var emellertid

fortfarande allvarlig och vägen tillbaka till ett fullständigt återupprättande

av demokratin i Grekland oviss. Sådana tecken som fortsatta restriktioner

i vad avsåg medborgarnas grundläggande rättigheter, rapporter om läger

för politiska fångar och rättegångar mot personer, som var motståndare

till den nuvarande regimen, visade att det fanns anledning att vara oroad

över läget.

Den svenska regeringen hade med stort intresse och sympati följt de debatter

om situationen i Grekland som ägt rum i Europarådets rådgivande

församling. Den svenska representanten i ministerkommittén hade uttryckt

sitt fulla stöd för de beslut i denna sak som rådgivande församlingen antagit

nästan enhälligt. Regeringen hade tagit dessa beslut av församlingen som

en indikation på den oro som demokratisk parlamentarisk opinion i Europa

kände inför händelserna i Grekland.

Utrikesministern framhöll att han anselt det lämpligt att göra sitt uttalande

inför ministerkommittén med hänsyn till rådets stadga och dess inskrivna

förpliktelser samt de åtgärder som den svenska regeringen vidtagit

sedan utrikesministrarnas senaste möte i april 1967. Den svenska regeringen

skulle fortsätta att följa utvecklingen i Grekland med yttersta uppmärksamhet

och i förhoppning att en lösning kunde uppnås som var förenlig inte

bara med stadgan utan också med Europarådets konvention om de mänskliga

rättigheterna.

II.®Beslut m. m. av ministerkommitténs ställföreträdare

Enligt ministerkommitténs procedurregler utser varje minister en ställföreträdare.

Ställföreträdarna sammanträder och beslutar i ministerkommitténs

namn då denna ej är samlad. Beslut, som fattas av ställföreträdarna,

har samma giltighet och innebörd som ministerkommitténs egna beslut.

Ställföreträdarna har under året haft tio möten. Varje möte har pågått

omkring en vecka. Som Sveriges ombud har ambassadör Sten Lindh och

som biträdande ombud departementssekreterare Jan af Sillén fungerat.

Det är ej möjligt att inom ramen för denna redogörelse lämna en detaljerad

förteckning över alla beslut som fattats av ställföreträdarna under denna

period. I det följande redogörs emellertid för behandlingen av vissa allmänpolitiska

frågor samt viktigare rätts-, social-, hälsovårds-, kultur-, utbildnings-

och miljöfrågor.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 23 år 11)68

11

1. Allmänpolitiska frågor

a) Greklandsfrågan

(i) Den 24 maj — dvs. en månad efter militärkuppen i Grekland — framförde

ambassadör Slen Lindh vid ett möte med ministrarnas ställföreträdare

regeringens syn på utvecklingen i Grekland. Han framhöll bl. a. att händelserna

i Grekland hade orsakat stor oro i Sverige. Svenska folket var starkt

medvetet om det stora bidrag som det grekiska folket gjort till utvecklandet

av inte bara det politiska tänkandet och den politiska demokratin i Europa

ulan till den europeiska civilisationen som helhet. Förbindelserna mellan

Sverige och Grekland hade därtill alltid varit nära och vänskapliga. Ett av de

många uttrycken för banden och åsiktslikheten mellan de båda staterna var

att de, tillsammans med andra europeiska demokratier, undertecknat Europarådets

stadga med dess principer och förpliktelser om el t lagbundet samhällsskick

och vidmakthållandet av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande

friheterna.

Det var uppenbart att läget i Grekland inte kunde undgå att för såväl

svenska folket som regeringen framstå som tragiskt. Svenska regeringen

välkomnade och instämde därför till fullo med den uppfattning som uttrycktes

i rådgivande församlingens direktiv nr 256: 1967. Däri beklagade församlingen

djupt åsidosättandet av den konstitutionella ordningen i Grekland,

uppmanade de grekiska myndigheterna att återupprätta den konstitutionella

regimen och det demokratiska parlamentariska systemet och uppdrog åt

presidiet att utreda vad som hänt de grekiska medlemmarna av församlingen.

Svenska regeringen önskade ta detta tillfälle i akt att tillkännage sin enträgna

önskan att en lösning åstadkoms av Greklands problem innebärande

eu snabb återgång till normala konstitutionella och demokratiska förhållanden

och ett fullständigt återupprättande av mänskliga rättigheter och grundläggande

friheter. Regeringen ville ge uttryck åt sin fasta förhoppning att

de frihetsinskränkande åtgärder som av politiska skäl vidtagits mot parlamentariker

och andra medborgare snart skulle upphävas.

I likhet med andra regeringar som tagit till orda i ställföreträdarekommittén

eller på annat håll skulle den svenska regeringen fortsätta att ägna

utvecklingen i Grekland den allra största uppmärksamhet. Den förbehöll

sig rätten att återkomma till saken och ta sådana initiativ som den fann

påkallade antingen i ministerkommittén eller i andra organ eller institutioner

inom Europarådets ram.

(ii) Sedan regeringen beslutat föra Greklandsfrågan inför Europarådets

kommission för "de mänskliga rättigheterna överlämnade Sveriges ständiga

ombud hos Europarådet den 20 september 1967 svenska regeringens anmälan

av Grekland till Europarådets generalsekreterare. Samtidigt överlämnade

företrädare för Danmark och Norges regeringar motsvarande anmälningar.

b) Rekommendationer från den rådgivande församlingen

Vid ställföreträdarnas möten har ett stort antal rekommendationer och

andra beslut, som antagits av rådgivande församlingen, behandlats. Bland

de svar på rekommendationer av allmänpolitiskt innehåll, som avgetts

till församlingen, märks följande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 23 år 1968

(i) Rekommendation 474 och 488 om Europarådets allmänna politik

I rekommendation 474, som antogs av rådgivande församlingen i januari

1967, uppmanas ministerkommittén att främja europeiska icke-medlemsstaters

deltagande i tekniska konferenser samt att ge generalsekreteraren

i uppdrag att i ökad omfattning sprida kännedom om Europarådets

verksamhet.

I sitt svar betonar ministerkommittén sin önskan att verka för ett konstruktivt

samarbete med icke-medlemsstater i Europa på lämpliga tekniska

områden. Kommittén understryker det väsentliga bidrag, som kan lämnas

av I''N:s fackorgan och särskilt ECE på detta område, och välkomnar de

förbindelser som upprättats mellan Europarådet och ECE. De nya möjligheter

för öst-västsamarbete, som nu kan skönjas, välkomnas och kommittén

är fast övertygad om att ytterligare framsteg kan uppnås genom ömsesidigt

förtroende och hänsynstagande. Ministerkommittén delar vidare

församlingens uppfattning om nödvändigheten av bättre information om

Europarådets verksamhet både i medlems- och icke-medlemsstater.

Rekommendation 488, som antogs av rådgivande församlingen i april

1967, tar upp två frågor, öst-västförbindelserna och det västeuropeiska samarbetet.

Ministerkommittén uppmanas att bättre än tidigare ta till vara de

tillfällen, som erbjuds att inom Europarådets ram stabilisera den nuvarande

avspänningen i Europa utan att därigenom negativt påverka den västeuropeiska

enigheten, samt att anmana medlemsstaterna att utveckla det

tekniska samarbetet med de östeuropeiska staterna. Vidare uppmanas ministerkommittén

att granska alla möjligheter till ökat samarbete mellan

medlemsstaterna i synnerhet på det teknologiska området samt att aktivera

Europarådets roll för att främja ett progressivt samarbete i allmänhet under

hänsynstagande bl. a. till möjligheterna för nya staters anslutning till Romoch

Parisfördragen.

I sitt svar hänvisar ministerkommittén beträffande förbindelserna med

Östeuropa till svaret på rekommendation 474. Kommittén understryker vidare

att det sätt varpå de bilaterala förbindelserna med Östeuropa på olika

tekniska områden skall utvecklas är en fråga som bör avgöras av de enskilda

medlemsstaterna. Den senaste tidens utveckling av dessa bilaterala förbindelser

är tillfredsställande men ministerkommittén som sådan anser sig

ej böra inta någon principiell ståndpunkt.

Det framhålls vidare i svaret att det teknologiska samarbetet i Europa

följs noggrant av ministerkommittén under hänsynstagande till Europarådets

stadga. Detta innebär emellertid inte att Europarådet nödvändigtvis är

det bästa organet för att centralisera och samordna de europeiska staternas

politik på detta område. Rådgivande församlingen kan spela en viktig roll

genom att bidra till ökad förståelse hos de europeiska parlamentarikerna

för dessa problem. Regeringarna är medvetna om behovet av att samordna

sina åtgärder för att undvika dubbelarbete mellan olika organisationer.

Vad gäller Europarådets politiska roll har man under de senaste åren noterat

ett ökat intresse för politiska konsultationer både på minister- och

ställföreträdarplanet som bl. a. har kommit till uttryck under de årliga kollokvierna

mellan ministrar och representanter för rådgivande församlingen.

(ii) Rekommendation 491 om europeiska ekonomiska problem

I rekommendation 491, anlagen under aprilsessionen 1967, uppmanas regeringarna

i Europarådets medlemsstater att anmoda Storbritannien att

framlägga sin ansökan om anslutning till gemensamma marknaden. Samti
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts skrivelse nr 23 år 1968

13

digt uppmanas de stater i ministerkommittén, som företräder EEC, att inta

en positiv hållning till denna liksom varje annan ansökan om medlemskap.

Dessutom uppmanas regeringarna att med positivt resultat slutföra förhandlingarna

i Kennedyronden samt alt stndera problemen kring valutareserverna

oeh den internationella likviditeten.

1 sitt svar framhåller ministerkommittén bl. a. att man med tillfredsställelse

noterat att förutom de danska, irländska, norska och brittiska ansökningarna

om medlemsskap även den svenska regeringen hemställt om förhandlingar

med EEC »i syfte att göra det möjligt för Sverige att i en form som

medger fullföljande av den svenska neutralitetspolitiken, deltaga i utvidgningen

av den europeiska ekonomiska gemenskapen». Vidare fortgår de förhandlingar

med Österrike, som följde på dess ansökan år 1961 medan

Schweiz vidhåller en ansökan om öppnande av förhandlingar som förelädes

EEC samma år.

(iii) Rekommendation 460 om forskningssamarbete i Europa

I rekommendation 460, antagen under majsessionen 1966, uppmanas regeringarna

i Europarådets medlemsstater att införa en årlig forskningsbudget

och att anpassa den nationella statistiken efter den s. k. Frascatimetoden.

Regeringarna uppmanas vidare att förbättra samordningen mellan

nationella forskningsobjekt och att upprätta eu samlad europeisk forskningsbudget.

Slutligen uppmanas ministerkommittén att så snart som möjligt

sammankalla ett ad hoc-möte mellan regeringarna i syfte att utarbeta

en samlad europeisk forskningspolitik.

1 sitt svar till församlingen betonar ministerkommittén den värdefulla

roll, som församlingen spelar, när den håller debatter i frågor av sådan

aktualitet och betydelse som de vetenskapliga och teknologiska sainarbetsproblemen.

Härigenom ges möjlighet att lämna regeringarna värdefull ledning

och samtidigt informera den allmänna opinionen. Vidare framhåller

ministerkommittén att en mängd initiativ tagits i Europa på dessa viktiga

områden. En period av reflexion och konsultation behövs nu under vilken

regeringarna kan jämföra de olika möjligheter, som står till buds, och efter

noggrant övervägande komma till beslut ägnade att göra ett sådant samarbete

effektivt, rationellt och ekonomiskt. Ministerkommittén säger sig vara

medveten om de problem som sammanhänger med den s. k. teknologiska

klyftan mellan Europa och Förenta Staterna och den fortsätter att följa detta

problem med uppmärksamhet under hänsynstagande till Europarådets

stadga och nödvändigheten av att undvika dubbelarbete med andra internationella

organisationer.

tiv) Rekommendation 477 och ''i95 om europeiskt samarbete på

rymdområdet

I rekommendation 477, antagen under januarisessionen 1967, uppmanas

ministerkommittén bl. a. mot bakgrunden av Förenta Staternas och Sovjetunionens

försprång gentemot Europa på rymdforskningsområdet att anmoda

medlem sregeringarna att uppmärksamma den europeiska rymdforskningens

stora betydelse och nuvarande svårigheter samt att främja samordning

av verksamheten inom ESRO, ELDO och CETS.

I sitt svar till församlingen framhåller ministerkommittén att man med

intresse studerat de förslag som väckts av rådgivande församlingen om åtgärder

för att främja ett sådant samarbete. Kommittén konstaterar att lösningar

efter dessa linjer kammer att behandlas av regeringsrepresentanter
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 23 år 1968

na i de olika europeiska organ som handlägger rymdfrågor. Enligt kommitténs

uppfattning är den vikt församlingen fäster vid en europeisk rymdpolitik,

såsom en integrerad del av en forskningspolitik avsedd att minska

Europas teknologiska brister, berättigad.

I rekommendation 495, antagen av församlingens ständiga utskott i juni

1967, uppmanas ministerkommittén bl. a. att sända representanter till den

europeiska rymdkonferensen i juli 1967 med uppgift att inordna den nuvarande

verksamheten inom ELDO, ESRO och GETS under eu enda organisation.

Vidare uppmanas ministerkommittén att dra upp riktlinjerna för en

koordinerad europeisk rymdpolitik med en förnuftig målsättning och att

svara för den nödvändiga resursfördelningen under eu effektiv kostnadskontroll

samt att omedelbart påbörja konstruktionen av eu europeisk kommunikationssatellit

och avsluta arbetet på den stora astronomiska satelliten.

I sitt svar erinrar ministerkommittén om att den andra europeiska rymdkonferensen

hade tilldragit sig större intresse än den första. Sålunda hade

vid den andra konferensen Norge, Sverige, Schweiz och

git som fullvärdiga medlemmar och Monaco och Portugal som observatörer.

Under konferensen hade en rådgivande programkommitté bildats med uppgift

att utarbeta förslag om eu koordinerad europeisk rymdpolitik. Ministerkommittén

delar församlingens uppfattning alt man i det europeiska rymdsamarbetet

bör koncentrera sig på att bygga kommunikationssatelliter och skissera

ett meningsfullt vetenskapligt program. I synnerhet de länder som deltar

i CETS’ arbete bör uppmärksamma nödvändigheten av en gemensam politik

på detta område. CETS har beslutat att fortsätta sitt arbete på att förbereda

ett kommunikationssatellitprogram och har även tilldelats de därför

nödvändiga medlen.

(v) Rekommendation ''r90 om åtgärder för att minska u-ländcrnas

skuldbörda

I rekommendation 490, som antogs av rådgivande församlingen i april

1967, uppmanas ministerkommittén bl. a. att sänka räntesatserna och förlänga

återbetalningsperioderna för låntagarländerna samt att vidtaga åtgärder

för att minska olägenheterna i de fall då bunden hjälp ej kan undvikas

i enlighet med de rekommendationer som antogs av OECD:s kommitté för

utvecklingsbistånd (DAC) år 1965. Vidare uppmanas medlemsstaterna att på

alla sätt verka för en förbättring av u-ländernas betalningsbalans bl. a. genom

en stabilisering av råvarumarknaderna samt att underlätta tillflödet av

privatkapital till u-länderna genom att påskynda slutförandet av de förhandlingar

som pågår inom OECD om en konvention för skydd av utländsk

egendom och inom världsbanken rörande inrättandet av ett investeringsgarantisystem.

I sitt svar framhåller ministerkommittén att man till fullo delar församlingens

oro över u-ländernas ökande skuldbörda. Den vikt församlingen fäster

vid det privata kapilalflödet till u-länderna delas av ministerkommittén.

Det arbete som utförs på detta område inom OECD, IBRD och andra behöriga

organ följs med stort intresse av ministerkommittén.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts skrivelse nr 23 år 1968

15

2. Rättsfrågor

a) Undertecknande av konTentioner m. m.

(i) Sverige undertecknade den 24 april 1967 europeiska konventionen om

adoption av barn av samma datum. Konventionen har utarbetats av en underkommitté

till Europarådets sociala kommitté som enligt sina direktiv i

konventionsform skulle ange allmänna riktlinjer för adoption av barn.

uroparådskonventionen är att betrakta som ett komplement till den inom

Haagkonferensens ram utarbetade konventionen den 15 november 1965 om

internationella adoptioner.

De materiella bestämmelserna i Europarådskonventionen är uppdelade i

tva avdelningar. Den ena upptar de regler som fördragsslutande stat är skyldig

att beakta i sin lagstiftning, i administrativa föreskrifter och/eller praxls.

Den andra upptar regler av den karaktär att deras iakttagande ansetts

hora forordas men som dock inte ansetts vara av sådan vikt att en absolut

etterlevnad är påkallad. Konventionen avser endast barn som vid tiden för

adoptionsansökan inte uppnått 18 års ålder, inte är éller varit gift eller enhgt

lag anses ha blivit myndigt (»emanciperat»).

Rörande reglerna i den »obligatoriska» delen av konventionen kan följande

särskilt anmärkas.

Adoption får inte äga rum, om den inte är till gagn för barnet. Eu uppräkning

av de omständigheter som bör beaktas är intagen i konventionen

Eu nyhet för många europeiska stater är stadgandet att mellan adoptivbarn

och adoptivföräldrar skall råda samma familjerättsliga förhållande

som mellan föräldrar och barn. Härigenom åsyftas att skapa ett s. k. starkt

adoptivförhållande. Principen har dock inte kunnat genomföras fullt ut med

hansyn till svårigheten att f. n. sammanjämka de europeiska staternas skilda

system på den punkten. I underhållshänseende har sålunda medgivits,

att en subsidiär förpliktelse kan åvila adoptivbarnets naturliga föräldrar.

I arvsrättsligt hänseende berör konventionen endast frågan om adoptivbarnets

rätt till arv efter adoptanten. Det stadgas att adoptivbarn skall erhalla

samma ställning som barn i äktenskap.

Den obligatoriska delen av konventionen innehåller vidare regler om

beslutande myndighet, erforderliga samtycken till adoptionen, minimiålder

för adoptant, förbud mot otillbörlig ersättning i adoptionssammanhang,

bistånd mellan konventionsstater i utredningssyfte, bävande av adoption

samt — i viss utsträckning — regler om adoptivbarns förlust och förvärv

av medborgarskap.

Den icke-obligatoriska delen berör frågorna om prövotid innan adoption

beviljas, lämpliga officiella institutioner för hjälp och förmedling i

adoptionsärenden samt det mycket diskuterade problemet om sekretess i

frågor rörande adoption.

(ii) En konsularkonvention och en konvention om skulder i utländskt

myntslag öppnades för undertecknande den It december 1967.

b) Resolutioner som antagits av ministerkommitténs ställföreträdare

(i) Forskning rörande personer som är intagna på fångvårdsanstalt m. in.

I syfte att åstadkomma cn effektiv anstaltsbehandling inom kriminalvården

och därmed minska återfallsfrekvensen rekommenderas regeringarna

i resolution (67)5, som antogs den 4 mars 1967, att understödja forskning

rörande fängelsemiljön och personer som är intagna på fångvårdsan
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 23 dr 1968

stalt. Sådan forskning hör enligt resolutioner i synnerhet omfatta kliniska

undersökningar av de intagna och ett studium av effekten av olika behandlingsmetoder.

Vidare förordas att de intagnas och fängelsepersonalens

roller, synpunkter och inbördes attityder undersöks.

(ii) Pressens inflytande på ungdom

Mot bakgrunden av den ökande ungdomsbrottsligheten rekommenderas

regeringarna i resolution (67)13, som antogs den 29 juni 1967, att i vidast

möjliga utsträckning sprida den rapport angående pressens inflytande på

ungdom som utarbetats av Europarådets kommité för kriminaltrågor. Resolutionen

innehåller också eu rekommendation till regeringarna att uppmuntra

forskning om det sätt på vilket pressen påverkar barn och ungdom

samt om förutsättningarna för produktion, distribution, försäljning

och konsumtion av tryckalster avsedda för minderåriga. Vidare förordas

att man undersöker olika sätt att på pressområdet vidta åtgärder, inklusive

eventuella distributionsrestriktioner, till skydd för minderåriga samt att

personer som är ansvariga för ungdomslitteratur görs uppmärksamma på

vikten av att denna i uppfostringshänseende håller eu viss standard.

Den svenske representanten avstod vid omröstningen om den punkt som

berör distributionsrestriktioner.

(iii) Asyl för person som löper risk för förföljelse

Rådgivande församlingen antog i september 1961 en rekommendation

(nr 293) med förslag all ministerkommittén skulle uppdra åt expertkommittén

för de mänskliga rättigheterna att inarbeta en artikel om asylrätt i

ett protokoll till konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande

friheterna. Expertkommittén fann ett sådant förfaringssätt inte

vara möjligt. Den motiverade sitt ställningstagande med den traditionella

ståndpunkten att asylrätten inte kunde betraktas som en rättighet för individen.

Vidare ansåg kommittén det betänkligt att göra del kontrollmaskineri,

som tillskapats genom konventionen, tillämpligt även på eu bestämmelse

om asylrätt. Experterna hänvisade i stället till möjligheten att söka

främja asylrätten antingen genom en från mänskliga rättighetskonventionen

fristående konvention eller genom resolution antagen av ministerkommittén.

Expertkommittén erhöll sedermera i uppdrag att utarbeta ett utkast

till deklaration om asylrätten på grundval av vilken en resolution eller

en konvention i sinom tid skulle kunna utarbetas. En av expertkommittén

utarbetad resolution (67)14 om asyl för personer som löper risk för förföljelse

antogs den 23 juni 1967.

I resolutionen uttrycks inledningsvis bl. a. önskemålet om att medlemsstaternas

regeringar skall, var för sig och tillsammans, göra allt som är

möjligt för att tillförsäkra personer, som löper risk för förföljelse, den

säkerhet och det skydd som de är i behov av. Samtidigt erkänner kommittén

dock behovet för regeringarna att ta hänsyn till såväl sina åtaganden

enligt internationella överenskommelser som till nödvändigheten för dem

att trygga den nationella säkerheten och skydda samhället från allvarlig

fara.

I resolutionens huvuddel uppmanas medlemsstaternas regeringar att

behandla personer som söker asyl på deras områden i en särskilt liberal

och humanitär anda. I samma anda skall de säkerställa att ingen vägras

inresa till området eller på annat sätt utsätts för en åtgärd, som skulle

s. 17 Kontrollera mot PDF

Iiungl. Maj:ts skrivelse nr 23 är 1963

17

iå till resultat att han tvingades återvända till eller stanna i ett område,

där han skulle löpa risk att utsättas för förföljelse på grund av ras, religion,

nationalitet, medlemskap i en särskild social grupp eller politisk

åskådning. Om en medlemsstat för att trygga den nationella säkerheten

eller skydda samhället från allvarlig fara överväger att vidta åtgärder, som

skulle kunna medföra följder som nyss sagts, skall den såvitt möjligt och på

villkor som den finner lämpliga, sälta vederbörande i tillfälle att" resa till

ett annat land än det där han skulle löpa risk att utsättas för förföljelse.

Slutligen rekommenderas medlemsstaternas regeringar att bistå varandra,

för den händelse svårigheter skulle uppstå för en stat som en följd av

dess handlande i enlighet med de i resolutionen uppdragna riktlinjerna.

tiv) Flygplatsavgifter och tullkontroll av resgods

På förslag av expertkommittén för gränsformaliteter antog ministerkommitténs

ställföreträdare den 22 september 1967 resolution (67)21 om

flygplatsavgifter. Inledningsvis erinras i resolutionen om att flera stater

upphört att ta ut flygplatsavgifter i den del dessa utgör ersättning för tjänster

som lämnas av flygplatsmyndigheterna, medan andra stater låter biljettpriset

inkludera samma avgift.

I resolutionens huvuddel rekommenderas medlemsstaterna att undersöka

möjligheterna atl undvika att ta ut flygplatsavgiften i samband med

passagerares avresa, antingen genom att föreskriva att den skall betalas

samtidigt med att biljetten betalas eller genom att inkludera avgiften i

priset för biljetten.

Vid samma tillfälle antog ställföreträdarna, likaledes på förslag av

expertkommittén för gränsformaliteter, resolution (67)22 om tullkontroll

av resgods som inskrivs för befordran. Inledningsvis erinras i resolutionen

om att tullkontroll av resgods, som inskrivits för befordran, fortfarande är

förenad med vissa olägenheter för passagerare under järnvägsresa. Vidare

erinras om den av rådet för samarbete på tullområdet den 5 juni 1962 antagna

rekommendationen om tullbehandling av resgods som inskrivits för

befordran med järnväg.

I resolutionens huvuddel rekommenderas de medlemsstater, som ännu

inte beslutat tillämpa ifrågavarande rekommendation, att undersöka möjligheterna

att snarast göra detta. Vidare uppmanas medlemsstaterna att

göra järnvägsförvaltningarna uppmärksamma på fördelarna både för passagerarna

och dem själva med den tulldeklaration som föreslagits av tullsamarbetsrådet,

samt att förorda att förvaltningarna begagnar sig av densamma

i så stor utsträckning som möjligt och att underrätta sina passagerare

om denna möjlighet att påskynda tullbehandlingen av det inskrivna

resgodset.

c) Expertkommittéernas arbete

(i) Utvidgade direktiv för expertkommittén för de mänskliga rättigheterna

Expertkommittén tillsattes genom beslut av ministerkommitténs ställföreträdare

den 22 mars 1960. Enligt de samtidigt godkända allmänna direktiven

för expertkommittén skall denna utreda frågor sammanhängande med

den i Rom den 4 november 1950 dagtecknade konventionen för skydd av de

mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Sedan FN:s generalförsamling den 16 december 1966 antagit och öppnat

för undertecknande konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 23 år 1963

rättigheter, konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter samt

fakultativa protokollet till den senare konventionen, väcktes inom Europarådet

förslag om en genomgång av de problem som kan följa av samexistensen

mellan nyssnämnda FN-öiverenskommelser och Europarådets mänskliga

rättighet skonvention.

Sedan detta förslag diskuterats inom ministerkommittén på ställföreträdarenivå

beslöt denna vid sitt möte i oktober 1967 att instruera expertkommittén

»att studera och avge rapport beträffande de problem som följer av

samexistensen mellan europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna

och FN:s konventioner. Experterna anmodas vidare att studera och

avge rapport beträffande sådana problem som uppkommit till följd av tilllämpningen

av Europarådskonventionen och vilka regeringarna genom sina

experter må önska få upptagna till diskussion. En sådan genomgång skall

dock ej få till resultat att effektiviteten försvagas hos det system som införts

genom konventionen. Arbetet skall påbörjas i november 1967».

(ii) Expertkommitté för att utreda frågor om ansvarighet för skada till

följd av motorfordonstrafik

Under kommittén för samarbete på det rättsliga området (CCJ) har en

expertkommitté tillsatts för afl utreda frågor om ansvarighet för skada till

följd av motorfordonstrafik.

Expertkommitténs uppdrag omfattar dels en undersökning av den obligatoriska

trafikförsäkringens struktur i medlemsstaterna, dels en utredning av

frågan om lämpligheten av att överge culpaprincipen som grund för regler

om ansvarighet för skador vållade i motorfordonstrafik. På grundval av

resultatet av utredningsarbetet skall kommittén undersöka möjligheterna

att harmonisera medlemsstaternas bilansvarighetslagstiftning.

(iii) Expertkommitté för att utarbeta förslag om lagliga frister

Under CCJ har en expertkommitté tillsatts för att utarbeta förslag om lagliga

frister.

Expertkommittén skall utarbeta förslag till sådana rekommendationer

eller konventioner som är bäst ägnade att åstadkomma enhetliga eller standardiserade

regler om lagstadgade frister, såsom regler om beräkning av

lagstadgad tid och bestämmelser om fordringspreskription.

3. Hälsovårds- och sociala frågor

a) Doping av idrottsmän

I resolution (67)12, som antogs den 29 juni 1967, rekommenderas regeringarna

i Europarådets medlemsstater att uppmana idrottssällskapen inom respektive

stater att utfärda bestämmelser som fördömer s. k. doping av idrottsmän

och som genom tillfällig eller permanent avstängning från tävlingsverksamhet

straffbelägger förekomsten därav. Giltigheten av sådana påföljder,

ådömda i ett land, bör erkännas även i annat medlemsland. Om bestämmelser

av detta slag inte utfärdats eller bringats i tillämpning senast år 1970

bör regeringarna själva vidta erforderliga åtgärder för att så skall ske. Regeringarna

uppmanas slutligen att hålla ministerkommittén underrättad om

de åtgärder som vidtagits för att bringa rekommendationen i tillämpning.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 23 år 1963

19

b) Socialarbetares arbetsuppgifter, utbildning och status

Resolution (67)16, som antogs den 29 juni 1967, behandlar socialarbetarnas

arbetsuppgifter, utbildning och status.

Resolutionens operativa del består av tre avdelningar. I den första, som

behandlar socialarbetarnas arbetsuppgifter, betonas angelägenheten av att

fortlöpande studier företas i varje medlemsland bl. a. i syfte att ange vilka

arbetsuppgifter som bör ankomma på socialarbetarna mot bakgrunden av

deras yrkesmässiga kvalifikationer och befolkningens behov.

Socialarbetarens verksamhet bör, beter det i fortsättningen, bedrivas under

samarbete med andra yrkeskategorier, såsom läkare, psykologer och

lärare. Uppmärksamheten bör riktas såväl på det sociala arbetets förebyggande

som på dess kurativa karaktär. Socialarbetaren bör delta i den sociala

forskningen och bör även bidra till socialpolitikens utveckling och praktiska

genom förande.

I avsnittet om utbildningen av socialarbetare rekommenderas införandet

av enhetliga utbildningsnormer i Europarådets medlemsstater för att bl. a.

underlätta träffande av bilaterala avtal om behörighetserkännanden. Betydelsen

av praktikanttjänstgöring som ett led i utbildningen understryks.

Deltidskurser bör i vissa fall kunna anordnas för dem som saknar möjlighet

att delta i heltidsutbildning. Kompletteringskurser bör även anordnas,

varjämte möjligheter till högre utbildning för socialarbetare bör finnas,

eventuellt inom universitetsväsendets ram. Såvitt möjligt bör studiebidrag

utgå under utbildningstiden.

Beträffande socialarbetarnas status slutligen rekommenderas för vissa fall

införandet av skydd för yrkesbeteckning. Vidare framhålls att socialarbetarna

bör tillförsäkras möjligheter till befordran i karriären ävensom rättvisa

lönevillkor. Företagsanställda socialarbetare bör åtnjuta ett så stort mått av

oberoende som möjligt, varjämte den ofta konfidentiella arten av deras

arbete bör erkännas och respekteras.

e) Sociala aspekter på regionala utvecklingsprogram

I resolution (67)17, som antogs den 29 juni 1967, anges vissa principer,

som bör ligga till grund för regionala utvecklingsprogram i medlemsstaterna.

Sålunda betonas bl. a. vikten av eu samordning av insatserna på det ekonomiska,

tekniska, kulturella och sociala området liksom inom jordbrukssektorn.

För administration, konsultation och verkställighet bör inrättas rationella

och samtidigt flexibla organ. Ett samarbete bör eftersträvas med kompetenta

myndigheter och organisationer liksom en aktiv medverkan i utvecklingsarbetet

från berörda befolkningsgruppers sida. Betydelsen av en tillräckligt

utbyggd forsknings- och prognosverksamhet understryks i resolutionen

liksom vikten av att utbildningen av stadsplanerare, arkitekter, socialarbetare

in. fl. kategorier tar sikte på att göra dessa kvalificerade för deltagande i utvecklingsprogrammen.

Ett grundläggande mål för dessa program bör vara att

tillhandahålla arbete, bostäder samt en social och kulturell samhällsmiljö

ägnad att bjuda goda utvecklingsmöjligheter för samtliga samhällsmedlemmar.

d) Den medicinska rehabiliteringens roll inom hälsovården

1 resolution (67)20, som antogs den 29 juni 1967 betonas önskvärdheten

av att rehabiliteringsarbetet igångsätts så snart som möjligt efter det att

skada eller sjukdom inträffat. Rehabiliteringsåtgärderna bör ske inom ramen

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungi. Maj:ts skrivelse nr 23 år 1968

för ett lagarbete och stå under kompetent läkares ledning. Den medicinska

rehabiliteringens roll inom hälsovården bör definieras inom varje medlemsstat

och hälsovårdsmyndigheterna bör få i uppdrag att utarbeta föreskrifter

och rekommendationer rörande rehabiliteringsorganisationens resurser och

behov i skilda hänseenden. Regionala organ bör inrättas för en samordning

av den medicinska, sociala och yrkesmässiga rehabiliteringen. Resolutionen

betonar även vikten av samarbete på det lokala planet bl. a. med arbetsförmedling

och befintliga frivilliga sammanslutningar.

4. Kultur- och utbildningsfrågor

a) överenskommelser på utbildningsområdet

(i) Sverige har biträtt den i Paris den 11 december 1953 dagtecknade

konventionen rörande likvärdighet av betyg för tillträde till universitet.

Denna har sedermera kompletterats genom ett i Strasbourg den 3 juni

1964 dagtecknat protokoll, vari fördragsslutande stat åtar sig bl. a. att för

tillträde till universitet inom dess område erkänna såsom likvärdiga betyg

utfärdade av vissa i fördragsslutande stater erkända läroanstalter.

Ifrågavarande protokoll undertecknades för Sveriges del den 21 juni 1967

och trädde i kraft den 21 juli 1967.

(it) Det svenska ratifikationsinstrumentet avseende den i Paris den 15

december 1956 dagtecknade, och av Sverige samma dag undertecknade, europeiska

konventionen rörande likvärdighet av studieperioder vid universitet

deponerades hos Europarådets generalsekreterare den 21 juni 1967. Konventionen

trädde därmed i kraft för Sveriges del.

Syftet med konventionen är i huvudsak att jämställa studieperiod, som

studerande av i första hand moderna språk men i övrigt även studerande av

andra ämnen tillbringat vid universitet i annan av Europarådets medlemsstater,

med motsvarande period vid det universitet där den studerande ursprungligen

bedrivit sina studier.

(iii) Sverige undertecknade den 21 juni 1967 vidare den i Paris den 14

december 1959 dagtecknade europeiska konventionen rörande erkännande

av universitetsexamina för tillträde till fortsatta akademiska studier. Det

svenska ratifikationsinstrumentet avseende denna konvention deponerades

hos Europarådets generalsekreterare den 11 december 1967 och trädde för

Sveriges del i kraft den 12 januari 1968.

Syftet med konventionen är i huvudsak, att en examen som avlagts vid

ett universitet i en fördragsslutande stat skall erkännas i annan fördragsslutande

stat för forisatta akademiska sLudier och examensprov.

(iv) En europeisk konvention om utbildning av sjuksköterskor öppnades

l ör undertecknande i oktober 1967.

Dess huvudsakliga syfte är att åstadkomma en gemensam minimistandard

i fråga om den grundläggande utbildningen av sjuksköterskor för att möjliggöra

ett friare utbyte av sjukvårdspersonal mellan Europarådets medlemsstater.

b) Reformer inom den europeiska kulturstyrelsen (CCC)

På initiativ av Europarådets generalsekreterare tillsattes år 1966 en tremannakommitté

med uppgift att utreda möjligheterna till en koncentration

och rationalisering av den europeiska kulturstyrelsens (CCC) verksamhet.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 23 år 1968

Kommitténs reformförslag redovisades i ett under våren 1967 framlagt betänkande,

vilket efter en del smärre justeringar antogs av CCC i juni samma

år. Vissa frågor har därefter underställts ministerkommittén. Nyordningen

innebär ett försök till koncentration av CCC:s verksamhet till viktiga

och praktiskt nyttiga projekt, vilket bl. a. medför att en råd pågående och

planerade aktiviteter läggs ner. Ledmotiven för arbetet inom CCC kommer

framdeles att vara »Europa 20 år framåt» och »individens fortlöpande utbildning».

Strukturellt sett uppdelas verksamheten i två huvudsektorer, en för utbildning

i formell mening och en för fri (extra-skolär) bildningsverksamhet.

De egentliga kulturaktiviteterna bildar en mindre självständig grupp.

CCC:s uppgift blir att leda och samordna verksamheten. Denna planeras

inom tre permanenta underkommittéer, en för högre utbildning och forskning

och en för allmän och teknisk utbildning med gemensamt ansvar för

sektorn för formell utbildning, samt en för extra-skolär utbildning. Kommittéerna

skall även svara för de audi-visuella aktiviteterna inom sina

respektive områden.

c) Beslut om inrättande av ett permanent europeiskt ungdomscentrum

Ministerkommitténs ställföreträdare har fattat ett principbeslut om att

inrätta ett europeiskt ungdomscentrum i Strasbourg. Beslutet har föregåtts

av ingående överväganden dels på ministerkommittéplanet dels inom kulturstyrelsen

(CCC). Försöksverksamhet med informationskurser i europafrågor

och språkkurser för ungdomsledare har under CCC:s överinseende pågått

sedan år 1963. Denna provisoriska verksamhet igångsattes, sedan ett

tidigare initiativ att tillskapa ett fast centrum ej kunnat genomföras. I juni

1965 togs inom CCC ett nytt initiativ till en permanentning av verksamheten.

Efter att ha övervägt olika förslag till lösningar av lokalfrågan beslöt

man vid CCC:s elfte session i januari 1967 att förelägga ministerkommittén

ett principförslag om inrättande av ett fast europeiskt ungdomscentrum i

Strasbourg samt om uppförande av en 40-rumsanläggning för ändamålet.

Byggnaden beräknas kunna färdigställas år 1969 på en tomt som ställs till

förfogande av staden Strasbourg. Verksamheten kommer att utformas i nära

samarbete med de fria ungdomsorganisationerna.

5. Miljöfrågor

a) Godkännande av den europeiska vattenstadgan

I oktober 1965 föreslog rådgivande församlingen att Europarådets naturvårdskommitté

skulle uppmanas att utarbeta eu vattenvårdsstadga. I en

resolution (67)10 den 26 maj 1967 antog ministerkommitténs ställföreträdare

texten till en »European Water Charter» vari vikten av en samlad

europeisk aktion på vattenvårdsområdet understryks.

Ställföreträdarna beslöt vidare att tillkännage stadgan vid ministerkommitténs

och rådgivande församlingens möte i maj 1968 i Strasbourg

samt att därefter en vattenvårdskampanj skulle följa fram till det europeiska

naturvårdsåret 1970. Tillkännagivandet av den europeiska vattenvårdsstadgan

och den därpå följande vattenvårdskampanj eu skall förberedas

på det europeiska planet av en särskild organisationskommitté i

vilken Sverige ingår med en delegat.

Den europeiska vattenvårdsstadgan innehåller tolv punkter som var och

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 23 år 1968

en försetts med en kortfattad kommentar. Stadgan understryker vattnets

betydelse för människan och allt liv på jorden, människans stora ansvar

vid förvaltningen av vattentillgångarna och nödvändigheten av att nyttja

och vårda vattentillgångarna på ett ändamålsenligt sätt. Vidare uttalas i

stadgan bl. a. behovet av forskning, av inventering av vattentillgångarna

och av internationellt samarbete på området.

b) Det europeiska naturvårdsdiplomet till svenska nationalparker

Med resolution (67)23, som antogs den 27 oktober 1967 erhöll Muddus samt

Sarek och Padjelanta nationalparker Europarådets naturvårdsdiplom och

ställdes under rådets beskydd.

6. Övriga frågor

a) Den europeiska befolkningskonferensen

I september 1966 hölls den första europeiska befolkningskonferensen i

Strasbourg i Europarådets regi. Vid konferensen antogs ett antal resolutioner

inom befolkningsstatistikens område. Bl. a. uppmanas Europarådets

ministerkommitté i rekommendation nr 8 att undersöka möjligheterna att

sammankalla expertmöten vilkas uppgift skall vara att i samråd med olika

internationella organisationer, i första hand FN :s Europakontor, upprätta

ett särskilt arbetsprogram inom de olika forskningsområden som behandlats

vid konferensen. Vidare uppmanas ministerkommittén att välja ut

några särskilt betydelsefulla studieprojekt såväl på grundforskningens som

på den praktiska forskningens område och att lägga fram resultaten av

dessa projekt vid en konferens som skall sammankallas inom några år.

Vid ministerkommitténs möte på ställföreträdareplanet i februari 1967

fastslogs att Europarådet utgjorde ett lämpligt organ för vidare åtgärder

på befolkningsstatistikens område och att rådet var särskilt väl skickat att

handha sådana uppgifter som föreslagits i befolkningskonferensens rekommendation.

Kommittén beslöt att i arbetsprogrammet för 1968—1969 skulle

införas en ny punkt, nämligen »förberedande av den andra europeiska befolkningskonferensen».

Det fastslogs dock att konferensen ej skulle äga

rum före år 1970. Vid ett senare tillfälle utsåg ministerkommittén en särskild

organisationskommitté för konferensen och godkände ett arbetsprogram.

I organisationskommittén ingår en svensk representant.

b) Tillsättande av en expertkommitté för kommunfrågor

Frågan om Europarådets och särskilt ministerkommitténs kontakter med

den europeiska kommunkonferensen har under det senaste året upprepade

gånger varit föremål för diskussion i ministerkommitténs ställföreträdargrupp.

En särskild ad hoc-kommitté tillsattes för att undersöka hur förbindelserna

mellan Europarådets medlemsstaters regeringar och den

europeiska kommunkonferensen kunde förbättras. Det har understrukits

från ministerkommitténs sida att detta är en känslig fråga där snabba

och uppseendeväckande resultat knappast kan förväntas.

Ministerkommitténs ställföreträdare hade till sitt möte i februari 1967

sammankallat regeringarnas kommunexperter som erhöll kommitténs uppdrag

att framlägga en rapport i frågan. Experterna föreslog att en särskild

expertkommitté på regeringsplanet skulle sammankallas en gång om året

vid samma tidpunkt som den europeiska kommunkonferensens ständiga

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts skrivelse nr 23 år 1968

23

kommitté möttes för att underlätta gemensamma arbet ssessioner. Man föreslog

vidare en rad kommunfrågor som skulle ges prioritet i rådets arbetsprogram.

Ministerkommittén beslöt vid sitt möte i april 1967 att sammankalla en

sådan expertkommitté vars huvudsakliga arbetsuppgifter skulle vara kommun-

och regionfrågor. Det framhölls emellertid att 1967 års expertmöte

skulle vara av provisorisk art och att således någon ny permanent expertkommitté

inte skulle upprättas. Experterna hade i uppdrag att lägga fram

förslag till arbetsuppgifter inom tre huvudområden — kommun- och regionfrågor,

de lokala myndigheternas ansvar samt stads- och regionplanering

och regional utveckling.

c) Europarådets budget

Det svenska bidraget till Europarådets budget för 1967 utgjorde omkr.

859 000 kr. Den totala budgeten belöpte sig till omkr. 33 418 000 kr.

Stockholm i februari 1968

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680097

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.